Den svåra gränsen

Regeringen avskaffar id-kontrollerna mot Danmark. Folk jublar. Eller inte.

En del jublar för att deras vardag blir enklare.
Andra jublar för att nu sänds nya signaler - Sverige ska återta sin roll som spjutspets i flyktingfrågor.

En del jublar inte för att de tycker att Sverige inte ska ta emot fler.
Andra struntar i jublet för att de pekar på att det är ett slag i en luft som redan innehåller tillräckligt många hinder.

Jag tänker mest på de svåra avvägningarna som politik alltid är.

Fortfarande finns det bland mina kontakter på sociala medier människor som, enligt mitt tycke, rätt självgott säger ungefär så här: "OK, var är katastrofen som skulle komma i och med flyktingmottagandet? Var är välfärdens kollaps?" Underförstått sägs också: Ni hade fel alla ni som ville stänga gränser. Vi hade rätt.

Men hur ser en katastrof ut? Vad kännetecknar en kollaps?

I Nerikes Allehanda skriver en av dem som uttryckt sig ungefär som ovan, ledarskribenten Lars Ströman, om ett fall i Karlskoga där socialtjänsten misslyckats totalt och fått kritik för detta från IVO, den tidigare Socialstyrelsens granskingsenhet. Strömans sakkunskap i frågan är större än min. Jag har ingen sakkunskap om just detta fall, annat än vad som kunnat läsas i media. Om IVO ger kritik är den välgrundad. Mot detta finns inget att invända.

Däremot har jag under de senaste åren talat med politiker från just Karlskoga som beskriver en socialtjänst med utmaningar långt över vad man klarar. Skälet handlar i förstone om att man inte varit dimensionerad för det flyktingmottagande ingen räknat med. Insikten om att man inte klarar sitt uppdrag har varit generell. Insikten om att man inte heller hittar någon väg ur den är lika generell.

I Strömans inlägg ser det ut som det enbart handlar om pengar. Men det är inte så enkelt. Det fattas både pengar, personal och kompetens. Pengar går alltid att skjuta till. Men enligt SKL fattas mer än 1000 socialsekreterare i Sverige idag. Varenda socialsekreterartjänst som inte tillsätts innebär ytterligare en risk för felhantering.

För de drabbade är detta en katastrof. De ser välfärdens kollaps. Den sker inte i det stora. Samhället förändras inte över en natt, vi vaknar inte upp en morgon i ett samhälle där välfärden saknas. Men många små händelser över hela landet lägger ett nytt pussel. Det kan handla om briser i socialtjänsten i Karlskoga, om vanvård i kommunal äldreomsorg i Örebro (som tvingats spara varje år sedan 2010) eller något annat av de centrala välfärdsuppdragen. Sett i det stora syns ingen katastrof. Men varje händelse är en pusselbit i ett nytt pussel.

Det är inte svårt att ställa detta mot en generös flyktingpolitik. Välfärden urholkas långsamt när resurserna inte räcker. Krisen 2015 utlöste ett antal mekanismer som vi ännu inte sett de stora följderna av, eftersom kostnaderna hittills i huvudsak burits av staten. Om ett år kommer kommuner och landsting att belastas till fullo. Då blir krisen än större.

Jag skrev om detta redan 2014. Jag har inte hittills haft skäl att ändra mig. Men det finns ett perspektiv till som man bör fundera över.

Välfärden hade nog kollapsat i alla fall. Men det hade tagit lite längre tid.

Flyktingpolitiken kommer sannolikt de kommande åren att få bära hundhuvudet för att välfärdsstaten tvingas retirera. Resurserna kommer inte att räcka. Det handlar om reda pengar, men det handlar också om personella och rent fysiska resurser. Jag har rätt många gånger pekat på de långtidsutredningar som före detta Kommunförbundet och nuvarande SKL har genomfört. De pekar på att kommunerna behöver höja skatten med upp emot 15:- kronor de kommande åren för att klara välfärdsuppdraget som det ser ut idag, och med den kostadsökningstakt vi sett historiskt. Demografi och välfärdens utveckling har hittills varit förklaringsmodellerna. Nu kommer även flyktingsituationen.

Till detta kommer en stat med enorma utmaningar. Det handlar om försvaret, polisen, infrastruktur - överhuvudtaget den grundtrygghet och de grundförutsättningar ett land behöver. Där har årtionden av tillbakarullning satt Sverige i en svår sits.

Sammantaget innebär detta att statens möjligheter att hjälpa kommunsektorn minskar, oavsett regering.

Hur ska man då hantera detta? Det är tusenmiljarderskronorsfrågan.

Lars Ströman avslutar sin text så här:

"Och sveket mot barnen fortsätter även i nästa vecka - och veckan därpå!
Jag kokar av vrede av bara tanken."

Det är lätt att koka av vrede, speciellt när du är opinionsskribent. Problemet är att man inte behöver ta ansvar för något, inte de egna synpunkterna på någon fråga, och framförallt inte om den ena synpunkten hänger ihop med den andra.

Någonstans där ute finns däremot en socialsekreterare som går på knäna, medveten att hon inte klarar sitt jobb.
I samma kommun finns en ekonomichef som sannolikt oroas över att kulorna på kulramen verkar bli färre och färre, och det finns inte något svar på hur man ska få tillbaka dem.
Kanske finns också en ansvarsfull politiker som faktiskt funderar mer på hur det ska gå, hur man ska få ihop allt även nästa år och nästa, än på vilka utspel som passar media denna vecka.

Den ekvationen borde vi fundera mer kring. Kanske blir det en katastrof och kollaps. Kanske vi inte ens märker att den kommer.

Följa eller följas?

Det är svårt med politik. Speciellt i dessa dagar.

Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.

För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.

Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.

Som:

Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.

Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.

Och:

Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.

Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?

Samt:

Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?

När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.

Men är det så enkelt?

Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.

En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.

Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.

När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.

Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?

Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.

Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?

Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.

Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:

"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."

I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.

Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.

Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.

Nationalism och normer

Ibland läser man något mer intressant än annars. Macej Zarembas text i DN är en sådan. Bara den är värd den lilla månadskostnaden för DN på nätet. Skrämmande och uppfordrande. Med rötterna i historien och pekande framåt.

Zaremba går i huvudsak igenom en bok av Timothy Snyder, ”Black earth. The Holocaust as history and warning” utgiven på The Bodley Head. Som jag ser det landar Zarembas läsning i att ett samhälle utan ett normativ är ett samhälle utan vare sig människovärde, etik eller moral. I det samhället finns ingen ram inom vilka medborgarna ska hålla sig. Fältet är öppet att manipulera oss till vad som helst.

Det är enkelt att göra en direkt överföring till staten, nationalstaten, och dess konsekvenser. Alldeles för ofta i svensk debatt idag, inte minst bland mina liberala vänner, verkar nationalstaten mest vara ett hinder. Det är globaliseringen som gäller. Det är öppna gränser och en världsvid gemenskap.

Den bilden är fin. Men den är mer naivt religiös än konkret politisk. Zarembas analys av Snyder landar snarare i ett behov av en stark stat, en stat med ett normativ inom vilka medborgarna i nationen ska hålla sig. Faller nationen, faller medborgarskapet, riskerar vi också de normer som upprätthåller människans värde och värdighet. Så länge det inte finns ett globalt normativ, inom vilket vi inser att vi måste hålla oss, riskerar vi kaos.

Zarembas analys går egentligen så långt att han menar att det inte är nödvändigt att detta normativ är byggt på demokratisk grund. Även i nazismens diktatoriska Tyskland fanns ett nationellt normativ som var starkare än de normlösa staterna som först hamnat i kommunismens förtryck, för att sedan tas över av nazisterna. Exemplet som används är att judeutrotningen var mer genomgående i östra Europa än till och med i Tysklands kärna. Även i Hitlers närhet fanns en i viss mån fungerande statsapparat. Det är skrämmande att inse att denna statsapparat, med sitt uppdrag att utrota vissa människor, gjorde det enligt ett normativt system. Där detta normativa system inte fanns, blev mördandet snabbare och omfattade fler grupper.

Jag kan inte låta bli att återvända till professor Lars Trägårdh och hans diskussion om samhällskontraktet. Det kontrakt mellan individen och staten som gjort det möjligt att bygga det samhälle vi idag lever i. Ett ömsesidigt beroende, och ett ömsesidigt ansvarstagande. Jag jobbar och betalar skatt. Staten levererar trygghet och välfärd. Men vad händer nu? Låt oss återvända till den krönika i GP jag tidigare hänvisat till. Trägårdh avslutar med att skriva:

Svaret måste vara att bejaka den medborgarpatriotism som varit Sveriges styrka. Som medförde att nazisterna på 30-talet förlorade. Och att folkhemmet blev ett demokratiskt medborgarhem, inte en rasistisk Volksgemeinschaft. Vi får se 2050.

Den avgörande frågan för hur svensk flyktingpolitik kommer att klara sig, är sannolikt i första hand INTE en fråga om ekonomiska resurser. Istället handlar det om ifall samhällskontraktet kommer att hålla. Kommer vi svenskar, oavsett om vi bott här i generationer eller i något år, att känna att grundvalarna för detta kontrakt fortfarande gäller? Jag jobbar och betalar in skatt. Staten levererar trygghet och välfärd.

Just nu känns det som om det kontraktet börjar vibrera. Det går knappt en dag utan att frågan om hur polisen klarar sitt trygghetsuppdrag är på tapeten. Men det är lika fel att säga: "Titta hur illa det går. Nu är det kört!" efter ett antal händelser i ett upphausat medialäge, som att hävda att klimatet redan skenat för att det är 6 grader varmt i januari. Det kan vara ett annat läge vad gäller den nationella tryggheten, liksom det kan vara klimatet som just nu skenar. Men det krävs mer analyser, liksom en långsiktig hållning till långsiktiga utmaningar.

Trägårdhs analys handlar om medborgarskap kontra mänskliga rättigheter. Han hävdar att de två till fullo inte går att kombinera. Medborgarskapet bygger samhällskontraktet genom jobb, skatter, trygghet och välfärd. Mänskliga rättigheter går långt utöver detta. Trägårdh menar att det skapar risker för det nationella demokratiska systemets legitimitet. Och det finns idag inget alternativ.

Jag delar den åsikten.

Det finns idag inget tydligt exempel på hur ett internationellt, globalt normativ, ett globalt samhällskontrakt, skulle kunna utformas och fungera. Vem ska betala? Vem ska stå för tryggheten? Vem ska sätta normerna? Vem ska leverera välfärden? Så länge det inte finns ett svar på de frågorna, kommer medborgarskap och globala mänskliga rättigheter (MR) att delvis vara inkompatibla. Så länge MR-frågorna handlar om uppgifter som klaras utan vare sig resurser eller gemensamma politiska åtgärder är det inga problem. Det är det som jag tolkar att Trägårdh kallar den moraliska sidan av MR.

Men så fort det kostar pengar eller andra resurser, måste även MR-frågorna någonstans landa i en nationell avvägning. Har vi råd med 5.000, 50.000 eller 500.000 asylsökande människor per år? Vad blir konsekvenserna för det statliga uppdraget totalt sett? Och vem ska bestämma över detta? Är det nationella självbestämmandet över de resurser staten förfogar över, över- eller underordnade de internationella konventionerna?

Det finns en risk med att försvaga staten och det nationella normativet. Ingen vet om det är en process som går att stoppa för att snabbt återgå till utgångsläget, eller om det är en process som bara långsamt går att vrida. En avgörande fråga för politikerna att hantera är hur man bedömer detta. Vågar man försvaga staten, men också medborgarskapet, i hopp om att man snabbt kan vända en utveckling som går fel? Eller vågar man inte, för att man inte tror på att staten klarar dessa snabba kast?

Zarembas text om Snyders bok ställer denna fråga i en än klarare belysning. Vad är alternativet till en stark stat, ett normativt samhälle, en demokratisk nationalism? Och vilka risker är vi beredda att hantera i våra avvägningar mellan medborgarskapets betydelse och de globala rättighetssystemen?

/

I nästa blogg ska jag dra funderingarna om dessa normativ vidare. Från staten till individen. Och de risker jag ser när jag betraktar ett samhälle där individen själv sätter sina egna, eventuella, normer.

Kanske lika bra att ge upp...

Ibland funderar jag på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.

Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.

Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.

Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:

Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme  Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?

för att avslutas med

Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.

Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.

Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:

Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.

Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.

Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...

Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.

Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?

Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?

När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.

Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?

Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.

På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)

Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)

Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.

Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.

När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.

Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.

Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.

Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?

Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.

Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.

Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Asylrätt, LSS och demokratiska faror

I går twittrade jag med Viktor Banke, högprofilerad jurist inom asylrätten. En av hans tweets fick mig att skriva denna blogg. Tweeten i sin helhet:

Viktor Banke @ViktorBanke
, alltså med det Trägårdh påstår. Att den nationella demokratin offras på konventionernas altare. Jag finner det grundlöst.

Efter det följde en längre diskussion. Men twitter är en rätt dålig kanal för sådana. Bloggen ger andra möjligheter.

Professor Lars Trägårdh sökte på det Timbro-seminarium jag relaterat till svaret på frågan om hur det fungerar med asylrätten som en ovillkorad plikt för staten, i förhållande till det politiska ansvaret för statens ekonomi. Så här sade Trägårdh på en fråga om dessa bindande rättsliga regler som asylrätten idag är:

Jag vill resa den här frågan. den är genuint svår. Jag vill skapa tydlighet. För vad jag inte tror vi vill hamna i är att vi har de här konflikterna. — Och jag bara säger det, vi kan inte fortsätta ha en frikoppling mellan de ekonomiska konsekvenserna och den här typen av mänskliga rättighetslagstiftningar och vårt nationella sociala kontrakt. Det funkar inte. Det betyder inte att vi inte ska ha en internationell juridisk ordning, men vi måste skapa större ordning och reda i detta för att det ska vara politiskt överlevbart.

Och som jag förstår det är det detta som Banke menar är grundlöst. Jag delar inte hans åsikt.

Jag var lokal politiker i 25 år. Jag såg med glädje när Folkpartiledaren Bengt Westerberg införde lagstiftningen om stöd och service till människor med funktionshinder. Människor som varit utanför fick en chans att komma in.

Men allt blev inte bra. Ansvaret för lagstiftningen delades, eller snarare - staten berättade vad som gällde och krävde att kommunerna genomförde det. Kosta vad det kosta ville. Den rättighetslagstiftning som ligger till grund för LSS/LASS-området var rätt i förhållande till den utveckling man såg i början på 1990-talet. Kostnaderna skulle vara modesta. Det skulle inte bli någon större påverkan på kommunal ekonomi.

Men behoven var större än vad någon räknat med. Kostnaderna exploderade, och fortsatte att öka. Kontinuerligt. Fler och fler kommunpolitiker ansåg att situationen var ohållbar. Men staten vidhöll sin åsikt. Rättighetslagstiftningen låg fast. Det var upp till kommunerna att hantera behoven inom sina egna budgetar.

Vad skulle man som ansvarig kommunpolitiker i detta läge göra? Statens svar var: Omprioritera. Men från vad? En kommuns största utgiftsposter är alla lagbundna. Förskola och skola, social omsorg och äldreomsorg står för en kvalificerad majoritet av en kommuns utgifter. Det man som kommunalråd har att hantera är saker som kulturverksamheter, fritids- och föreningsaktiviteter och kanske lite näringspolitik.

Man stod ofta inför två usla val: Antingen slaktar vi kulturverksamheter och fritidsaktiviteter. Det får folk faktiskt sköta själva. Eller så sänker vi kvaliteten inom vård, skola och omsorg mer generellt.

Det första alternativet skulle skapat ett ramaskri. Ingen politiker som ville bli omvald kunde ens tänka sig den vägen. Och hur det samhälle skulle se ut som lämnade såväl kultur- som fritidspolitik för fäfot är nog inge tanke någon är villig att tänka. Kostnaderna för LSS/LASS i Örebro kommun ligger på dryga 10 % av budgeten. Den totala omfattningen av fritid och kultur ligger på ca 5 - 6 %. Så även med detta sätt att se det så skulle kommunpolitikerna behöva spara rejält på kvaliteten inom andra områden.

(Detta är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten. Kommunen får vissa specialdestinerade bidrag just för funktionshinderområdet (kommunpolitiker avskyr dessa specialdestinerade bidrag...) som inte följt med kostnadsutvecklingen. Men det visar på de generella problemen.)

Därför har kommunalpolitiker alltid valt den andra vägen. Sparat lite här och lite där. Dragit in lite på äldreomsorgen. Minskat på stödet till barn med särskilda behov i skolan. Försämrat föreningsbidragen. Och så vidare. Man hoppas att det ska märkas mindre, och att man genom andra åtgärder ska kunna öka effektiviteten och därmed behålla kvaliteten.

Men situationen har fått ett antal oönskade konsekvenser. De mest uppenbara är naturligtvis att kvaliteten inom andra områden blivit lägre. Just nu står äldreomsorgen i fokus. Om hur snåla kommunpolitiker dragit in på kvaliteten. Det är sant. Men varför? Den frågan ställs inte. Och om den ändå ställdes skulle få våga säga att det bl.a. beror på LSS - helt enkelt för att det är politiskt ohållbart.

Ett par andra konsekvenser är mer otydliga, men ur demokratisk hänseende mer bekymmersamma.

Varför ska lokala politiker låtsas bestämma över saker man inte kontrollerar? Vad händer när ansvar och makt inte hänger ihop?

Svaren måste sökas långsiktigt. Och min subjektiva bild är följande:

Rekryteringen av kompetenta politiker har aldrig varit sämre än idag. Verksamheten lokalt klarar sig trots, och inte tack vare, den politiska styrningen. Få om ens någon vet vad ekonomistyrning är. Lika få vet vad verksamhetsstyrning innebär. Bara ett citat bland många från oroade tjänstemän från olika kommuner som jag kontinuerligt får:

Intresset för kommunens ekonomi har nog aldrig varit svagare, inte heller kompetensen i dessa frågor inom politiken.

Så länge allt rullar på fungerar det ofta hyfsat. Men när det ekonomiska oansvaret får tydliga följder kommer det att ställa det demokratiska systemet under press. För att ta min hemkommun, Örebro, som jag menar är allvarligt ekonomisk misskött:

Vad händer när årets skattehöjning (helt obegripligt att kommunledningen kunde mörka igenom orsakerna- oansvarig ekonomisk politik - till den) inte räcker, utan de aviserade besparingarna 2016 leder till ytterligare skattehöjningar 2017, 2018, 2019, likväl som fortsatta besparingar inom vården, skolan och omsorgerna? Var finns gränsen för tålamodet? När börjar människor rösta antingen med fötterna, eller snarare med soffan, eller på partier som hävdar att de har de enkla, populistiska lösningarna? Var går gränsen då skattehöjningarna inte längre ger effekten mer pengar i den kommunala budgeten, utan mindre vita jobb och färre skattekronor?

Och kan en sådan utveckling vändas? Och om den kan vändas - hur ont kommer det att göra?

Det har funnits lokala politiker som kritiserat såväl utformningen som omfattningen av LSS. Socialdemokraten och den förre ordföranden i såväl Malmö kommunstyrelse som SKLs dito är väl en av de mest kända. För denna kritik fick han själv omfattande kritik. De funktionshindrade är inte en grupp, är inte individer, som det är enkelt att kritisera för att de får för mycket stöd av samhället.

I år har däremot finansministern sparat på personlig assistans i sin budget. Utan en förändrad lagstiftning, samma rättigheter finns kvar, hävdar hon att LSS/LASS ska kosta mindre, eller snarare att den inte får öka i utgiftstakt lika snabbt som allt annat. Det innebär antingen att färre nya får den assistans de har rätt till, att kvaliteten urholkas för den funktionshindrade eller att den anställde assistenten får sämre utveckling. Eller så väljer kommunerna igen att spara på annat, vård, skola omsorg - med de verksamhetsmässiga och politiska konsekvenser det kan få.

Det är inte svårt att översätta riskerna med hur LSS-frågan hanterats med synen på asylrätten som en ovillkorlig, tvingande rättighet. Det finns samma brist på korrelation mellan makt och ansvar. Det finns samma brist på insikt om att verkligheten förändrats och gjort rättigheterna mer omfattande och kostnadsdrivande än vad som sannolikt någonsin var avsikten. Det finns samma brist på insikt om konsekvenserna för ekonomi, resurser och välfärdens förutsättningar.

Men det finns två skillnader:

För det första kommer kostnaderna för asylmottagandet att överskrida kostnaderna för hela LSS/LASS-lagstiftningen med tiotals miljarder. Som det ser ut nu, med de tuffa regler för asylmottagandet som införts, kanske kostnaderna brutto blir de dubbla. Men den som hävdar att dessa regler är ett brott mot asylrätten måste då också acceptera att kostnaderna kunnat bli än högre, mångdubbelt högre än de LSS/LASS-kostnader som varit ett stort problem för kommuner och lokalt demokratiskt beslutsfattande.

Vilka konsekvenser skulle detta få? Finns överhuvudtaget någon legitimitet kvar för ett politiskt uppdrag som inte har makten men måste ta det fulla ansvaret?

Det leder till den andra skillnaden: Det är svårt att kritisera de funktionshindrades rätt och rättigheter till ett likvärdigt liv. Den svårigheten är inte lika uttalad när det gäller flyktingar.

Risken för att en syn på asylrätten som frikopplad från den nationella demokratin, dess makt och dess ansvar, riskerar att snabbt leda till ett sammanbrott för de stabila, traditionella politiska ideologierna och deras partier. Risken för att populister såväl till vänster som till höger får utökat spelrum får inte underskattas. Vi trodde länge att vi i Sverige var vaccinerade mot den främlingsfientliga högerpopulismen. Men vi var inte bättre än någon annan. Och vi kommer inte att vara bättre än de länder som redan idag hyser krafter som är betydligt mer populistiska den dag det blir tydligt att makten över agendan inte längre ligger i de lokala eller nationella politikernas händer, och att de därför är oförmögna att ta ansvar för den situation de själva varit med och skapat.

Demokrati är svårt. Det handlar om så många saker. Inte minst handlar det om att förvalta det uppdrag att för skattebetalarnas pengar ge dem den gemensamma välfärd de menar sig kunna kräva utifrån att de gjort sin plikt. Det handlar om makt, och om ansvar. Den dag de frikopplas, att makten inte längre ligger hos dem man trodde sig kunna ställa till ansvar, lever demokratin verkligen farligt. Frågan är om vi inte redan är där.

Det svåra med tillit

Det finns ett antal saker som gör Sverige unikt. Så unikt att vi inte, som många av oss tror, är världens centrum utan istället en av de stater som finns i dess periferi. Jag har skrivit om det förr, om vår placering längst ut längst bort på den skala som enkelt mäter värderingar.

Ett av skälen till denna vår perifera placering är vår syn på staten, på det goda samhället, på att om vi gör vårt så kommer staten att göra sitt. Om vi gör vår plikt kan vi också kräva vår rätt. Och vi är övertygade om att staten kommer att fixa det.

Denna statstillit kompletteras med en minst lika stor tillit till andra människor. Dels handlar denna tillit om det som byggts kollektivt. En del  av Sveriges resa fram till demokrati och välstånd började med de folkrörelser som sedan delvis omformades till offentlig sektor. Folkrörelsernas roll som tillitsskapare över de gränser som klass och social tillhörighet, kön och politiska intressen, kan inte överskattas.

Men det finns också en individualistisk sida av denna tillit. Ofta använder vi orden "Sköt dig själv och skit i andra" som en enbart negativitet. Men i sig finns också ett av de mest svenska sätten att se på andra människor. Att skita i andra kan handla om att inte engagera sig i dem (vi är inte för inte världens ensammaste folk) men det kan också handla om att vi skiter i hur andra människor formar sin vardag. Vi litar på att om jag inte lägger mig i hur min granne vill leva, så gäller det lika för mig. Det är en sorts "negativ tillit" i dess positiva bemärkelse...

Tillit engagerar, och den blir allt mer central i den politiska kontexten jag fortfarande lever i. Jag skrev i går om professor Lars Trägårdhs insats på ett Timbro-seminarium. En del av det han där sade handlade om tillit. Och Trägårdh har skrivit och tänkt mer om detta tillsammans med andra. SKL har lagt upp ett seminarium om detta på youtube.

Svensk, och nordisk, tillit har sina rötter hundratals år tillbaka. Den beror på faktorer som idag är okända för de flesta. Läs gärna lite om det i den här recensionen av boken "Den svala svenska tilliten.". Tillit är något som är informellt, en värderingsmassa som konstitueras av mellanmänskliga relationer, som inte alltid har något att göra med själva tilliten i sig.

Det som oroar Trägårdh med flera just nu är vad som kommer att hända med denna svenska tillit. I en artikel i Forskning och Framsteg visar det sig att tilliten har peakat och är på väg ner. Om detta var en generell utveckling kunde man kanske hoppas att det är en tillfällig utveckling. Men det finns ett problem - unga människors tillit sjunker.

Vilka konsekvenser får detta? Jag ska återkomma med en fundering kring detta i slutet av bloggen. Men i detta fall skulle jag i aktualitetens namn vilja vända på tillitsfunderingen.

Det finns ett behov av en mellanmänsklig tillit, och en tillit där individen litar på det offentliga. Men hur är det med det motsatta? Finns det ett behov av att det offentliga litar på individen? Svaret är självklart ja.

Man kan påstå att den socialdemokratiska folkhemstanken var att staten inte litade på individernas förmågor. Men man kan också hävda att statens uppgift var att förbereda individerna för en allt större egenmakt i ett samhälle i förändring. Tage Erlander ska någon gång ha sagt något som att när medborgarna blev mer utbildade så kunde också mer makt över vardagen föras över till dem. En föregångare till valfrihetssystemen helt enkelt.

Valfrihetssystemens tillkomst kan hävdas vara en del i ett förändrat sätt att se på statens roll i tillitssynpunkt. Staten valde att lita på medborgarna i större utsträckning och på den egna organisationen (politiker och tjänstemän) i mindre. (Att sedan det politiska systemet inte hängt med är en annan fråga som kan vara värd en blogg...)

Men det finns tecken på att denna statliga tillit delvis svajar. Ett typexempel är frågan om föräldraskap. Å ena sidan har staten full tillit till individen att välja både kön och barn. Å andra sidan saknar staten tillit till föräldrarnas förutsättningar att skapa sin variant av jämställdhet i familjen. Statens hantering av lagstiftning är dock en öppen process, möjlig att påverka.

Värre är det om svenska myndigheter börjar brista i tillit till sina medborgare.

Idag kan vi läsa om att polisen väljer att undanhålla information kring sitt arbete med brott och liknande kopplade till dagens migrationssituation. Det gäller både när migranterna är brottsoffer som förövare. Statistiken anses kunna försvåra polissamarbetet.

Om man ska ha tillit(!) till DNs uppgifter är det en unik åtgärd. Normalt brukar det inte finnas några problem att få ut statistiska uppgifter. Men uppenbarligen är situationen kring dagens migration så unik att polisen menar sig behöva inskränka allmänhetens tillgång till statistik.

Ett sådant handlande får konsekvenser. Självklart riskerar en ryktesspridning ske, där polisen mörkar allt som rör problem med flyktingarna. Polisens tidigare handhavande av exempelvis We are Sthlm-brottsligheten ökar denna risk.

Men den får också andra konsekvenser som långsiktigt kan vara allvarligare. Det verkar uppenbart att polisen i detta saknar den tillit till medborgarna generellt som är en nödvändig del av det starka, öppna och stabila samhället. Sekretess ska användas med mycket stor restriktivitet. Öppenhet är norm i alla lägen. Men just i detta fall, i den mest brännande politiska fråga som Sverige för närvarande har, agerar polisen i motsatt riktning.

Konsekvenserna av detta är oöverblickbara. Förhoppningsvis är det bara det undantag som bekräftar regeln, regeln om största möjliga öppenhet i alla möjliga situationer. Om det inte är det, om staten via sina myndigheter väljer att inte lita på sina medborgare, att undanhålla information utifrån olika oklara bedömningar är det allvarligare. Ska Socialstyrelsens statistik kring vårdsituationen rensas från allt som har med migration att göra? Ska Boverkets statistik göra detsamma? Vilka andra gruppers statistik ska generellt undanhållas media och allmänhet för att hantera en besvärlig politisk, eller annan, situation?

Som tur är menar Trägårdh att vår tillit är "seg" - värderingsförändringarna går långsamt. Men om man väljer att tro att de inte alls kommer att förändras, oavsett om vi är individer eller staten, är man sannolikt ute på tunn is.

Gårdagens asylpolitik fungerar inte längre

Ibland springer man på intressanta diskussioner på nätet. Som i går då jag av en händelse såg en tweet om ett Timbro-arrangemang. En diskussion mellan ledarskribenten Widar Andersson, professor Lars Trägårdh och Timbros Andreas Johansson Heinö om det nya Sverige.

Självklart låg de nya migrationsströmmarna som grund för diskussionen. Men titeln på arrangemanget var mer hämtad från de tankar Lars Trägårdh lanserat - behovet av ett nytt samhällskontrakt - till exempel här i GP. Jag rekommenderar dig som har en timme över att lyssna igenom länken.

Jag har flera gånger själv bloggat om behovet av en förnyelse av tankarna kring detta samhällskontrakt, på svensk socialdemokratiska uttytt: "Gör din plikt, kräv din rätt!". Men idag ska jag fördjupa mig i två andra frågor som dök upp på seminariet.

Lars Trägårdh är rätt tydlig i sin kritik av hur vi idag definierar de nationella avtal, överenskommelser och konventioner som styr migration och asyl. Gång efter gång pekar han på att det måste finnas en korrelation mellan det nationella politiska systemet och de internationella konventionerna som styr människors rätt till asyl. Man kan inte, säger i princip Trägårdh, spela bort den nationella demokratin på de internationella konventionernas altare.

Men det är det vi gör idag i Sverige. Det finns massor av förespråkare; ledarskribenter som Lars Ströman på Nerikes Allehanda eller Axel Voronov på Eskilstunakuriren, politiker som Jonas Sjöstedt eller Annie Lööf, experter på just asylfrågor som Viktor Banke eller Frida Johansson Metso, som hävdar just detta: De internationella konventionerna kring asyl tar över hela det nationella beslutsfattandet. Riksdag och regering har bara att acceptera och lösa frågan. Hur den ska lösas överlåter de däremot mer än gärna till just riksdag och regering.

Med det svenska system vi har, med en omedelbar åtkomst till stora delar eller hela den svenska välfärdsmodellen för i princip alla som vistas i landet, med eller utan uppehållstillstånd, skapar det risker för enorma utmaningar för det demokratiska systemet. Vår självbild är att vi har råd att hjälpa alla. Tiggarna ska få bostad och mat. De som vistas i landet utan rätt till asyl eller uppehåll ska få sjukvård och skola (och kanske socialbidrag till och med om inte Kammarrätten i Sundsvall ändrar Förvaltningsdomstolens beslut). I väntan på beslut, och framförallt när du fått beslut om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, öppnar sig hela välfärdssektorn för dig.

Är det rimligt? Är det möjligt?

Förstår jag Trägårdh rätt så menar han att det sannolikt inte är så. Ett sådant system riskerar själva grundvalen för det nationella demokratiska system vi byggt under hundra år. Det system som genererat det som Trägårdh brukar beskriva som statsindividualism - att vi lämnar allt mer av välfärdsarbetet till staten, för att kunna förverkliga oss själva (kanske det som också innebär att vi är de lyckligaste(?) ensammaste människorna på jorden...). Om inte längre de nationella politikerna, i kommuner, landsting och i riksdagen, är förmögna att hantera en situation där välfärden ska fördelas till allt fler, utan att resurserna samtidigt ökar, kommer detta demokratiska system att ställas till svars. Och frågan är vad som händer. Om det samtidigt innebär att den homogena kultur som präglat Sverige (lyssna till Johansson Heinös inlägg om Herbert Tingsten citat från 1967 ca 56:30 in i programmet) förbyts i något annat ökar riskerna än mer.

I ena vågskålen kan alltså grunden för det demokratiska systemet ligga, om man väljer att tro på Trägårdh.

I den andra vågskålen ligger frågan om hur samhället kommer att se ut. Kommer vi att försaka den generella välfärden för att klara av en fortsatt stor invandring? Eller kommer välfärdssystemet att på något sätt ändå att klara av det? Är ett samhälle med mångfaldskultur en möjlighet, eller är det en återvändsgränd? Frågorna är många, svaren färre, men framförallt saknas ett tydligt vägval. Vart vill vi, vilka vägar ska vi i så fall vandra, och vad kommer det att kosta?

En av frågeställarna på slutet av seminariet var en advokat. Frågan handlar i huvudsak om just de internationella konventionernas stabilitet. Om vi ifrågasätter asylrätten, vilka andra internationella konventioner kommer i så fall att skaka?

Trägårdhs svar är intressant. Han pekar nämligen på den internationella affärsvärlden som skapat en i viss mån parallell juridisk ordning. Och där fungerar det betydligt bättre med att slita konflikter, än vad gäller asylfrågan.

Det leder in på den andra funderingen kring varför det ser ut som det gör. Och det handlar om den globalisering som inte rör varor, utan människor.

Hur kan det komma sig att det 2015 kom tiotusentals afghanska män och ungdomar till Sverige? Att vi ser hundratusentals eller miljoner människor söka sig från krig, fattigdom och elände i sina hemländer till fred, rikedom och välfärd i väst? Handlar det bara om krig?

Sannolikt inte. En stor del av förklaringarna ligger sannolikt, hur märkligt det än må låta, i ett ökat globalt välstånd. Den flykt som i går var omöjlig eftersom det vare sig fanns pengar eller transportresurser, är idag möjlig för många. Och om utvecklingen fortsätter kommer allt fler att omfattas av dessa möjligheter. Migrationen är här för att stanna...

Det är denna ekvation som det demokratiska systemet nu måste hantera. Och man kan inte göra det med gårdagens redskap. Asylpolitiken byggdes upp efter Andra världskriget med de förutsättningar som då fanns. Visst var flyktingströmmarna i Europa större då än nu. Men de var i huvudsak regionala, inomeuropeiska. Systemet skapades inte för en globaliserad migration.

Och kombinationen ovillkorlig rätt att få sin asylansökan prövad, asylrättens omfång, en globaliserad migration och den svenska välfärdsmodellen är sannolikt inte funktionell. Frågan är i hur många av de demokratiska migrationsmottagarländerna den är det.

Vi ser idag länder som hanterar denna situation olika. Vi har sett Sverige svänga 180 grader, från öppna gränser till identitetskontroller. Och vi ser de olika lägren i asylpolitiken bygga murar mellan varandra. De som hävdar att asylrätten och de internationella konventionerna är skrivna i sten, oförändringsbara och bara att hantera för den nationella demokratin. De som hävdar att den enda lösningen är att bygga högre murar, avbryta internationella samarbeten, begränsa och stänga in.

Men ingen av dessa vägar är framgångsrik.

Det Sverige, Europa, och världen, skulle behöva idag är politiska ledare som kunde ta i frågan kring migration på ett nytt sätt. Migration i en globaliserad värld, migration där välståndsspridningen gör det möjligt för fler att migrera, migration i en värld med krig och förföljelse, klimat- och miljöhot, ekonomisk ojämlikhet och ofärd, migration i en värld där människor både vill och kan flytta till jobb och framtid, och så vidare. Hur kommer ett sådant system att se ut? Hur påverkar det dagens konventioner, och i vilka fall måste de förkastas, omförhandlas, förnyas, förändras?

Det borde vara slut på tiden då den egna sanningen i asylfrågan är den enda sanningen, oavsett vilken sanning denna är. Det borde vara tid för samtal; lokalt, nationellt och internationellt.

Godhetens bristande normativ, del 1

Det är så många som vet vad som hände i Köln, Kalmar och ett antal andra städer under nyåret. Och lika många verkar ha orsakssamband och åtgärder klara för sig.

För att ta ytterligheterna:

Antingen är det ytterligare ett bevis på hur islam kommer att förändra Europa. Det är islams fel, en av grundstenarna i islam är ju att göra skillnad på kvinnor och män. Segregerade förorter där kvinnor förtrycks, könsseparerade bubbelpooler, kvinnor som tillåtna sexobjekt - det är bara att förvänta sig mer ju större invandringen blir.

Eller:

Det är männens fel. Kolla bara hur många kvinnor i Sverige som behandlas illa. Tafsande, våldtäkter, förakt har inget med islam eller invandring att göra. Försök inte låtsas som om det skulle vara bättre här - lika mycket kvinnoförtryck göms i Sverige.

Det är den nya politiken. Det gäller att inte bara ta en ytterkantsposition, utan man måste vara yttersta ytter, skrika högst och vara mest för eller mest emot. Allt annat är meningslöst.

Detta nya politiska landskap (jag vägrar kalla det demokrati - demokratin handlar om samtal i respekt, att skrika åt varandra utan att lyssna på den andre är möjligtvis politik) får så många bekymmersamma följder. Frågor som borde diskuteras försvinner. Personer som borde lyssnas på marginaliseras, ettiketteras med olika negativa politiska etiketter eller idiotförklaras. Problem göms och därmed blir de möjliga lösningarna på dem meningslösa - eftersom problemen inte finns.

Ibland menar man att det inte finns en åsiktskorridor. Och det gör det sannolikt inte. Men lika sannolikt finns det flera. Korridorerna löper ut ifrån det centrum man vill tillhöra, oavsett om det är DNs ledarsidas tolkning av liberalismen, Aftonbladets dito av socialdemokratin eller Fria tiders variant av sverigedemokratins nationalism.

När Jasenko Selimovic skriver i DN visar han just på en av dessa korridorer. Vad var möjligt att säga, som minister, som statssekreterare, som kommunalråd, som -partist, utan att drabbas av medias hugg? Hur skulle ett ställningstagande påverka mina möjligheter att bli vald, omvald, omtyckt? Vilka åsikter öppnade karriärvägar, och vilka stänger dörrar?

Frågan blir med en större. En del handlar om det svåra med tolernas och intolerans. Som i den utmärkta ledartexten från Borås Tidning. Hur långt ska vår tolerans sträcka sig? Hur breda ska åsiktskorridorerna vara? Vad är skillnaden mellan ett demokratiskt respektfullt samtal, och att skapa tolerans för intoleranta idéer?

Och för oss som är eller varit politiker blir frågan än mer brännande: Vem företräder vi, och varför? Varifrån får vi våra bilder av verkligheten, och hur medvetna är vi om att de är filtrerade, av andra eller oss själva? Hur många av oss klarar av att öppna dörrar ut från vår egen åsiktskorridor för att möta andra, i helt andra korridorer med helt andra åsikter? Hur skapar vi en miljö där åsikter kan brytas i respekt, där fakta granskas och där de ideologiska övervägandena tillåts spela roll i tolkningen av den gemensamma, granskade faktabasen?

Jag brukar ibland använda mig av en liknelse som är tagen från ett av de största svenska bolagen. Historien har rätt många år på nacken, och handlar om informationsvägar.

Ledningen för företaget hade en vision om hur informationen skulle förmedlas. Från toppen och neråt. Det var tydliga scheman för hur snabbt informationen skulle komma ut, hur många en chef skulle informera och hur de underlydande; chefer, underchefer, avdelningschefer, förmän - you name it - delades upp i hanterbara informationsflöden.

Men ledningen insåg att man höll på att köra av vägen. Ledningsorganisationen förmådde inte följa den snabba utvecklingen på marknaden. Man klarade helt enkelt inte av att ta in all information, bearbeta den och föra ut den för att bolaget skulle klara sig. Så man gjorde om informationsorganisationen.

Istället för en uppifrån och ner, inifrån och ut-organisation, valde man att skapa en matrisorganisation där informationsvägarna var många och från alla håll och till alla håll. Det blev en uppgift för varje medarbetare att hålla sig informerad om sådant som kunde vara intressant för bolaget, men bolaget hade också ett ansvar att så gott som det bara gick både informera medarbetarna och ta hand om medarbetarnas information.

En av cheferna hade en gång sagt något ungefär så här: Förr trodde vi att vi i ledningen satt inne med sanningen. Men det gör vi inte längre. För tänk om det är någon "idiot" ute på fabriksgolvet som verkligen vet vad som kommer att hända i morgon...

Politik idag handlar alldeles för mycket om en tro på att centrum alltid vet bäst. Partierna blir informationskanaler för centrum. Partiorganisationen ställs om till en kommunikationsorganisation för bästa möjliga genomslag för den nationellt bestämda politiken med de nationellt bestämda uttryckssätten. Effektiv kommunikation blir viktigare än levande diskussion.

Men tänk om inte centrum vet bäst. Tänk om denna effektiva kommunikation också gör den interna åsiktskorridoren i partiet både trängre och utan de nödvändiga dörrarna till samhället utanför.

Och tänk om det ibland faktiskt är "idioten" på fabriksgolvet som bäst vet vad som kommer att hända i morgon...

I nästa blogg ska jag fortsätta skriva om detta. Och närma mig frågan om behovet av ett nytt normativ.

Det svåra goda

"Staffan, "goda" inom citationstecken är för att uttrycka det milt inte särskilt trevligt. Det är en diskurs och en vokabulär som jag aldrig hade trott att du står för. Det kan bland människor som vill väl ibland finnas naivitet och en oförmåga att se världen så som den är, men att göra ordet god till ett skällsord är ett mått på såväl individers som ett samhälles förfall."

Det är svårt med godhet. För vem är god och vem är det inte?

Den förre amerikanske presidenten George W. Bush hävdade när han inledde kriget mot terrorismen att den som inte var med honom, var emot honom. Bibelordet skapade den tydlighet han eftersträvade. De goda; USA och deras allierade, mot de onda; terroristerna och deras anhang. Det var bara att välja sida. God = med USA. Ond = alla andra.

Historien visar att det inte var så lätt. Kriget mot terrorismen har inte vunnits. Segrarna har ibland i historiens ljus mer liknat förluster. Synen på vad som var gott eller ont, rätt respektive fel blev mer av en gråskala. Fanns verkligen bra information om massförstörelsevapen? Var det rätt sorts krig som startades? Vad hade alternativen givit istället? Saddam Hussein var en diktator och tyrann med tusentals mord på sitt samvete, men hade det funnits andra sätt att avsätta honom än det krig som fortfarande pågår? Och vad hade det inneburit för den militanta islamismen och terrorismen i dess fotspår?

Ingen vet.

Det är inte lätt med godhet och ondska.

Jag läser Ivar Arpi i SvD. Om synen på andra människor och de olika måttstockar som används. Om hur vänstern har lättare att demonisera högern än tvärsom. Om den nya intoleranta toleransen, främst riktad mot höger. Och om behovet av en mer neutral bedömningsskala, omfattande såväl vänsterintolerans som högerdito.

Och jag läser svaret från Hynek Pallas. Om hur viktigt det är med en (nationellt) påbjuden värdegrund för tolerans. Om det rätta att inte tolerera det som ligger utanför denna zon och följderna för såväl det tjeckiska som andra samhällen (Ungern, Polen...) som saknar den. Om att Sverige, trots att vi tycker att vi har en så smal åsiktskorridor, är det minst intoleranta landet i EU.

Det är så fascinerande att läsa alla dessa inlägg där människor, vana att formulera sig, verkar prata förbi varandra.

Jag har inga problem med att stämma in i Arpis syn. Det är rätt skrämmande att den ideologi, kommunismen, som har flest människoliv på sitt samvete, inte behandlas på samma sätt som liknande rörelser till höger. Och det är bekymrande att det på något sätt anses som bättre att vara för de våldsbejakande vänstergrupperna, än liknande från höger.

Jag har inte heller några problem med att stämma in i Pallas syn på att det behöver finnas en stark (nationellt) påbjuden toleransvärdegrund. Om inte staten sätter gränser för vad som kan tolereras, innebär det en normlöshet som alltid riskerar att slå mot de svagaste, oavsett vilka de är. Och de länder och partier som hävdar att deras intoleranta normer är de enda riktiga, borde få problem när man funderar över grunden för denna intoleransens normativ. För borde inte toleransen mot den oliktänkande vara överordnad även för den som menar sig äga den rätta läran? Annars hade ju denna rätta lära haft rätt svårt att ta sig fram i ett tidigare skede...

Arpi och Pallas används nu frekvent av de olika sidorna i den diskussion som förs på olika media. Den ena sidan lyfter de delar av Arpis argument och hävdar att han har fullständigt rätt i att högerns, och framförallt Sverigedemokraterna, borde lyftas in i den politiska stugvärmen.

Den andra lyfter Pallas och hävdar lika självsäkert att bara en intolerans mot högerns främlingsfientlighet är den enda sanna vägen.

Men är det det de säger? Är det den enda tolkningen av deras exempel? Är Arpi god, och Pallas ond? Eller är det tvärsom?

Det har det senaste dryga året, i spåren av de unikt stora asylströmmarna till Sverige, funnits en diskussion som mer handlat om svart och vitt än om de gråskalor som för det mesta utgör livet. Jag har rätt. Du har fel. Jag äger sanningen. Du förfalskar. Jag är god. Du är ond.

Eftersom jag under detta dryga år hållit en hyfsat hög profil i frågan om vad Sverige klarar av i flyktingmottagande om vi dessutom ska klara av att behålla välfärdssamhället och den internationella solidariteten, är min bild att det varit enklare för de med andra åsikter att måla ut mig som ond, och därmed sig själva som goda än tvärsom. Jag anar att det finns andra som ser diskussionen på motsatt sätt.

Men bilden av att de som är för en i princip oreglerad asylmottagning som de goda, och därmed vi andra som mer eller mindre onda är satt. Det citat från Facebook som jag inledde med är ett typexempel. Det är de som "vill väl" som kan vara lite naiva. Och om man hävdar att denna naivitet leder till ett i vissa fall självgott konstaterande att man därmed är godare än andra, är man en individ "i förfall".

Kanske har jag deltagit i denna svart-vitifiering av migrationsdebatten, även om jag verkligen försökt avhålla mig från det. För den är det största hindret för en framgångsrik politik för en reell politisk debatt kring vilket samhälle vi ska ha i den rätt nära framtiden. Det finns inte bara en politisk möjlighet. Det finns flera. Öppnare eller stängdare gränser får olika konsekvenser. Det är inte svart eller vitt, på eller av. Det är en glidande skala.

Hynek Pallas avslutar sin artikel så här:

Sverige är inte Tjeckien och Ivar Arpi är inte rasist eller en president som talar på en rasistisk demonstration. Men det är viktigt att visa på de röda trådar som finns i dagens Europa och den utveckling som finns i flera av EU-länderna. Sverige är inget undantag.

Därför är ett begrepp som ”politiskt avvikande” en dimridå som sätter krokben för en europeisk kamp om värderingar och tolerans som är viktigare 2016 än den har varit på mycket länge.

Ska vi tolka det som om Pallas verkligen menar att Arpi inte är rasist? Eller ska vi tolka det som om han menar att Arpi är en del av den intoleransens Europa som växer fram, en av de onda högerkrafterna? Jag vet inte. Sannolikt är det enbart Pallas som vet vad han verkligen menar.

Men det finns ett problem med Pallas avslutning, som blir min clou med denna blogg: Risken att människor som upplever just det som Arpi skriver om, intolernansen mot de egna tankarna kring migration och asylpolitik, om integration och välfärdsstatens problem, om värderingar och normer, risken att dessa människor hävdas vara en del av en kamp MOT de hittillsvarande europeiska tankarna om värderingar och tolerans, kan skapa en oklarhet om vad som är alternativet.

Kan jag vara för en tuffare migrationspolitik, högre krav på integration både vad gäller studier, jobb och värderingar, mer för vad man med risk för att bli påklistrad SD-språksmärket skulle kunna kalla mer traditionellt konservativa värderingar vad gäller exempelvis familj eller genus, och ändå höra till något av de traditionella partierna? Eller tvingas man mer eller mindre att välja: Antingen göra sig av med/undertrycka de tankarna, eller välja SiDa?

Jag vet inte. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Och jag kan konstatera att om jag inte varit så fast grundad i min frisinnade liberalism, genom att läsa det jag gör och gjort och genom den förankring i Folkpartiet jag har och haft, hade sannolikt risken varit överhängande att de som menat sig vara godare än jag hade tvingat mig att göra det valet.

Men jag fortsätter att hävda att världen inte är svartvit, att gråskalor är viktiga och att godheten är svårare att finna än vad de flesta av oss skulle önska.

Flyktingkrisen och extremhögerbekämpning

Det är märkligt så ord kan hantera verkligheten. Ibland förändrar de den. Ibland lever de i ett parallellt universum.

De senaste dagarna har ett par citat fångat mitt intresse. De är båda från DN. Dels ledarsidan. Dels en intervju med Stefan Löfven. Låt oss börja med den senare.

I intervjun är det uppenbart att Löfven vill visa att regeringen hanterat den akuta flyktingsituationen och nu kan skåda framåt. Flera gånger skrivs ungefär samma sak: Vi håller nu på att ta oss ur den här krissituationen.

Löfven räknar med att antalet flyktingar kommer att fortsätta minska. Från dagens takt på drygt 3000 i veckan (uppenbarligen 4000 när intervjun gjordes) och neråt. Regeringen har tidigare pekat på att man måste ner under 2000 och helst under 1000 personer i veckan för att klara välfärdsuppdraget.

I det läget kan det vara bra att påminna om att 3000 i veckan är drygt 150.000 personer per år. Det är en siffra som sände kalla kårar genom landet bara för någon månad sedan, då Migrationsverkets oktoberprognos landade. Nu är det uppenbarligen ett normalläge. Och det är intressant.

På samma linje är DNs ledarsida. Där skriver man: Särskilt efter flyktingkrisen kommer Stefan Löfvens gamla tankefigur från industrifacken att bli destruktiv. (Min fetstil)

Det är uppenbart att både DNs ledarredaktion och statsministern tänker på samma sätt. Flyktingkris är synonymt med en situation där många tusen kommer till Sverige varje vecka. När antalet går neråt är krisen över.

Men är det så?

I flera tidigare bloggar har jag pekat på de forskare (ex vis Trägårdh) som pekar på att vi befinner oss i en ny era. Den nya folkvandringstiden är här. Migrationen, av olika skäl, är här för att stanna... Man kan fly från krig, men lika gärna från klimat, ofärd eller förföljelse. Man kan flytta för att man vill och kan lämna ett fattigare land till ett land med bättre framtidsutsikter. Man flyttar med och för jobbet, för livsstilen, för vänskapen, för kärleken.

Frågan verkar mer vara hur stor del av befolkningen som kommer att vara migranter, än om det finns alternativa utvecklingsvägar. (Det finns alltid alternativ. Och prognoser slår i princip aldrig in. Men om man inte funderar kring olika utvecklingsvägar så kan man sluta fundera överhuvudtaget och bara leva för stunden...)

Oavsett detta spelar det roll hur man ser på olika frågor. Och hur man uttrycker sig.

När statsministern säger att vi håller på att ta oss ur krissituationen visar det två saker menar jag. För det första att han inte vet, vill eller vågar tala om vad som kan vänta - en folkvandringstid som just startat men som absolut inte är över.

För det andra försöker han, medvetet eller omedvetet, skapa en förljugen bild av vad flyktingkrisen handlar om. För det sannolika är att själva det akuta flyktingmottagandet inte är krisen. Den stora krisen handlar om när de system vi byggt upp under årtionden ska anpassas till en ny situation. När kostnaderna för invandringen börjar synas ordentligt på kommunal nivå. När resurserna inte räcker till för allt vi trodde de skulle räcka till för. När skatterna höjs och kvaliteten på välfärden i bästa fall är oförändrad, men sannolikt sjunkande. När utanförskapet ökar. När kulturkrockarna blir vardag. När otryggheten ökar.

Jag erkänner -  det är en dystopisk bild. Förhoppningsvis är den för svart, för negativ, för pessimistisk. Men det är en av flera realistiska bilder av vad som kan komma att hända.

Flyktingkrisen är inte över bara för att årstakten på asylsökande minskat från över en halv miljon till hundrafemtiotusen. Kanske är det bara slutet på början.

För nu kommer rapporterna allt oftare om problemen i det akuta lägets fotspår. Rätt ofta handlar det om socialsekreterare och deras arbetssituation. Som här. Det behöver inte ens vara direkt sammankopplat med flyktingkrisen. Men hela den offentliga sektorns funktionalitet hänger ihop.

Men det handlar också om bostäder som inte borde godkännas som bostäder, om läget var någorlunda normalt. Kanske kommer det att fortsätta och accentueras och sprida sig till andra sektorer. Ingen vet. Men det måste vara någon som har ett sådant utvecklingsscenario i tankarna.

I det läget kan framförallt inte statsministern tillåta sig att låta som om krisen nu är över och att solskensdagar väntar. För risken med vad som händer om det inte blir som det låter, är att populism både till höger och till vänster tar över. Främst är det SD som riskerar få ytterligare framgångar. Och med det finansieringssystem vi har, är läget valåret 2018 skrämmande. Det är då den stora övervältningen av kostnader på kommunerna börjar...

Men det är problematiskt också när den största opinionssidan verkar tro att flyktingkrisen snart är över. Det visar på ett övergripande problem för opinionsbildning kring de faktorer som lyfter de höger- och vänsterpopulistiska extrempartierna i Europa.

I en intressant ledare i Bohuslänningen skriver Svend Dahl om Nationella Frontens framgångar i Frankrike. Om riskerna med att politiska motståndare går samman över blockgränserna bara för att ett annat parti är ännu värre. Jag tänker avsluta bloggen med ett par citat från denna ledare.

I dag handlar det om att en betydande del av väljarkåren i de flesta europeiska länderna misstror etablerade partiets förmåga att hantera konsekvenserna av ekonomisk globalisering och stora migrationsströmmar, och dessutom ser sig själva som förlorare på utvecklingen.

När politikens egentliga huvudmotståndare på så sätt gör gemensam sak, lär det enbart förstärka bilden av de etablerade partierna som ointresserade av de problem väljarna ser.

Om inte de etablerade partierna förmår skapa en mer attraktiv bild och vision av framtiden än populister och extremister till höger och vänster, och relevanta konkreta vägar att nå dit, kommer alla försök att marginalisera dem att misslyckas.

Då är undanhållande och förskönande verklighetsbeskrivningar särskilt illa fungerande, framförallt för den som säger sig vilja leda landet.

Demokrati och öppna gränser - en omöjlig kombo?

Jag fortsätter min genomgång av de frågeställningar jag upplever som nödvändiga att formulera utifrån den situation som vi nu befinner oss i, både i Sverige och i västvärlden. En del läser det som om jag väljer en väg mot slutenhet och begränsad öppenhet. Vissa hävdar att detta är en anpassning till SDs verklighetsuppfattning. Det är en felläsning. Jag ställer ett antal frågor som jag anser relevanta. Ibland söker jag alternativa svarsmöjligheter. I princip alla frågor måste ständigt  få ställas, oavsett om andra tidigare både ställt och besvarat dem utifrån sina perspektiv.

Idag handlar det om det demokratiska systemets framtid i en värld där gränserna inte är vad de varit.


Västerländsk demokrati är olika. Både till form, utövning och genomförande. Det finns alltifrån renodlad parlamentarism till olika kombinationer av personstyre. Man kan bli vald i ett majoritetsval i en enmansvalkrets och man kan bli partivald. Man kan också kräva att man är medborgare för att ha rösträtt, eller till och med både medborgare och registrerad, eller så kan gränsen för vem som får rösta vara mer flytande.

Det svenska systemet är ett öppet, parlamentaristiskt partival med personvalsinslag. Öppenheten beror på att vi inte längre kräver medborgarskap för att få rösta lokalt eller regionalt. Det räcker med att ha varit folkbokförd i landet i tre år.

Skälen till denna lagstiftning är enkel: Partierna och därmed Riksdagen har ansett att kvantitet är det viktigaste måttet på en god demokrati. Ju fler som röstar desto bättre. Valdeltagandet är det enda intressanta måttobjektet. (Man skulle kunna fundera över om inte kvaliteten också spelar roll - om människor verkligen vet vad de röstar på, om de gör aktiva val, om de har koll både på politiker och politik o.s.v. men det görs bara av trista forskare. Och resultaten är ibland rätt nedslående.)

I ett land med reglerad invandring är detta funktionellt. Inströmningen av nya svenskar är inte större än att även med en dåligt genomförd integration så kan systemet hantera tillströmningen av väljare. Partierna kan informera och rekrytera. Staten kan informera. Inflödet är dessutom inte större än att det i huvudsak påverkar resultatet på marginalen.

Men vi har redan sett undantag. I utanförskapsområdena har röstandelen på socialdemokraterna ibland närmat sig nästan Nordkoreanska siffror. Skälen kan naturligtvis variera, men sannolikheten att över 70 eller 80 % av invandrarna har socialdemokratin som grundideologi är rätt liten.

Socialdemokraternas överrepresentation i utanförskapsområdena är dock ett i sammanhanget litet problem. Partiet har i huvudsak kunnat kanalisera väljarnas engagemang in i det traditionella svenska partiarbetet.

Men nu till funderingarna.

Demokrati är ett sätt att styra ett fysiskt område, bebott av ett antal människor. Basen är att ge säkerhet och trygghet, både mot externa och interna hot. Detta fysiska styrande har kompletterats med för svensk del en allt mer genomarbetad offentlig välfärd. Den som arbetar i Sverige betalar rätt mycket skatt, en skatt som används till välfärd för alla. Hittills har detta flöde, från var och en efter hans förmåga - till var och en efter hans behov (ursäkta vänsterretoriken...), fungerat. Merparten av svenskarna har upplevt att det funnits ett samhällskontrakt som skapat mer trygghet än det tagit skattepengar.

Systemet är inte perfekt. Det visar exempelvis att Sverige har en omfattande svart ekonomi. Jobbskatteavdragets framgång beror på att det fick fler att tycka att det fanns en vinst med att betala den skatt staten krävde.

I en värld med ökad rörlighet kommer detta samhällskontrakt att ifrågasättas allt mer. Är det rimligt att en människa, som inte deltagit i uppbyggnaden av det offentligas förutsättningar att ge välfärd, ska få del av den välfärden? Om svaret innehåller någon form av tveksamhet - är det då rimligt att denna person ska ha rätt att rösta för att utse dem som ska fördela statens resurser? Och om man uttrycker någon tveksamhet även här - hur ska man utse dem som har rösträtt?

Jag kommer åter till min gamla käpphäst: Är den nya folkvandringstiden en revival för medborgarskapet? Och vilka konsekvenser får det?

Några av de kännetecken som karaktäriserar en stark demokrati är att det finns en livaktig politisk debatt. Och för att en sådan debatt ska kunna äga rum måste vi förstå varandra. Språket är avgörande. Det är ett av problemen med EU, och har varit en av styrkorna hos USA. Men med ett allt mer heterogent USA - tänk bara på hur det är att vinna de spansktalande - riskerar också USA än mer ökade demokratiska problem.

I ett land där vi inte längre förmår föra en gemensam diskussion, helt enkelt för att vi inte pratar samma språk, ökar risken för att demokratin försvagas. Eftersom det fortfarande i huvudsak krävs ett gemensamt språk för att kunna medverka i styrningen av kommunen, regionen, landet, kan också risken öka för spänningar mellan väljarna som talar ett antal icke-svenska-språk och de svensktalande valda.

Ett annat kännetecken är en gemensam värdegrund. Vad demokrati innebär helt enkelt. Man kan tolka Robert Putnams arbeten analogt kring vad som befäster det starka civilsamhället, med vad som befäster den starka demokratin. Ett uppifrån och ner-perspektiv är ingen bra grund. Många horizontella band är det däremot.

Med en omfattande invandring kan detta också riskeras. Människor som kommer från andra länder, med helt andra kulturer även vad gäller demokrati och samhällsstyrning, förändrar inte sitt sätt att tänka, vara eller agera omedelbart. Det gäller att det demokratiska systemet är så stabilt, att såväl väljare som valda oavsett varifrån man kommer, inser plikten att agera innanför det demokratiska systemets väggar. Ett av de mest synliga exemplen är frågan om korruption. Och där behöver vi inte gå speciellt långt utanför Sveriges gränser för att se en helt annan bild än den inhemska.

Är vårt demokratiska system så stabilt? Eller är det bara något vi tror?

Ett tredje kännetecken är att vår demokrati är representativ ur ett ideologiskt perspektiv, men inte identitetspolitisk. Jag representerar alla liberaler som röstat på mig, oavsett om de är kvinnor eller män, rika eller fattiga, mörka eller ljusa, kristna eller hinduer, osv osv osv. Med en omfattande invandring, och i ett skede där identitetspolitiken vinner allt större insteg, ökar risken för att detta synsätt förändras. Och det har redan börjat. Man kan i viss mån se det ända sedan KDS inträde på den politiska scenen på 1960-talet, mer tydligt med MPs dito på 1980-talet och absolut med Fi's inträde på 2000-talet. Frågan är om denna utveckling kommer att accentueras och accelerera?

Vad kan det i så fall innebära? En svensk Donald Trump som hävdar att muslimer inte är välkomna? Eller ett svenskt muslimskt parti som kräver rätt att hantera Sharia vid sidan om det svenska rätts-sytemet? Är risken reell, eller är det bara att oroa i onödan?

Demokratin har alltid haft en gräns. Från Alltinget på Island till registreringen inför nästa års amerikanska presidentval har det funnits en gräns både för vilka som får delta i det demokratiska väljandet och det demokratiska beslutsfattandet. Vi har tagit för givet att det alltid ska fortsätta så.

Men en ny folkvandringstid ställer mycket på ända. Frågan är om vi orkar lyfta ögonen för att fundera över vad det kan komma att innebära för demokratin.

Elysium

Det blev inte så stor uppmärksamhet. Kanske skulle det blivit mer.

När SKLs chefsekonom Bettina Kashefi berättar om kommunernas framtida utmaningar så borde fler oroas. Men det blir inte mer än en suck.

När socialsekreterarnas situation åter uppmärksammas i Dagens Samhälle höjs kanske några fler ögonbryn.

När Eskilstunakuriren som en av många lokaltidningar rapporterar om besparingar på skolan märks det knappast.

Ett nytt mönster etableras. Besparingarna på den välfärd vi trodde vi hade har blivit norm. Men än så länge drabbar den ju inte oss. Det är någon annan, framförallt de svagaste, som får ta stöten. Killen i skolan som inte får rätt till det stöd lagen ger honom. Tjejen som behöver socialens uppmärksamhet för att klara av familjesituationen.

Men om, eller snarare när, Bettina Kashefis förutsägelse slår in, kommer vi alla att märka det. I den förra SKL-prognosen räknade man med att skatterna behövde höjas i genomsnitt 2:- kronor. Det skulle innebära att Dorotea skulle närma sig 37:- kronor i kommunalskatt. Med en ytterligare skattehöjning, främst beroende på asylmottagningen, är 40:- kronors-strecket inte långt borta.

Till denna "ystra" förutsägelse ska läggas SKLs tidigare arbeten i beredningen kring välfärdens långsiktiga finansiering. Den räknade med att skatterna skulle behöva höjas upp emot 45:- kronor fram till 2035 om vi fortsatte att utveckla välfärden som tidigare. Men då var utgångsläget en befolkningsökning på 0,4 % per år (asylmottagandet idag motsvarar mellan 1% och 2%) samtidigt som kostnadsanalysen byggde på en mycket liten minskning av arbetstiden. Och om utgångsläget förändras, till exempel genom att skattenivån är högre, förändras hela prognosbanan.

Den fråga man måste ställa sig är om det är ens en rimlig tanke. Kan vi höja skatterna så mycket utan att det får konsekvenser? Svaret är sannolikt nej. Internationellt sett går utvecklingen åt ett annat håll. Och vi konkurrerar med hela världen om arbetskraft, företag och kunskap. Risken att vi redan idag ligger nära taket vad gäller skatter är stor. Ytterligare skattehöjningar kommer inte att öka intäkterna. Den gemensamma kakan blir helt enkelt mindre.

Frågan är vad vi då ska göra?

Jag har i flera fall refererat till professor Lars Trägårdh på bloggen. Hans tankar om samhällskontraktet som håller oss samman och som skapar stabilitet i såväl det statliga inkomstsystemet som utgiftssystemet (vi tycker det är OK att betala höga skatter eftersom vi vet att vi får tillbaka bra välfärd) är intressanta. Han beskriver svenskar som statsindividualister, som överlämnat den sociala välfärden till staten genom att betala skatter, och för att få förverkliga sig själv.

Bilden är träffande. Men frågan är vad som nu är på väg att hända med den. Klarar vårt skattesystem av en utveckling där vi betalar in allt högre skatter, men får allt sämre välfärd? Eller vad blir konsekvenserna?

I huvudsak vill de som vill fortsätta att ha mycket öppna gränser förändra de rådande systemen. De system som utvecklats under 1900-talet för att värna och förbättra välfärden på alla plan. Det kan gälla såväl arbetsrätt som lönebildning, social trygghet och skola, bostäder och livsmedelsmiljö. Och så vidare. Det samhälle som då skapas är ett samhälle med stora klyftor mellan dem som har och dem som saknar.

Ett sådant samhälle är möjligt. För länge sedan läste jag en forskarrapport (jag kommer inte att kunna länka den...) som vad jag minns hävdade att stabila samhällen har två vägar att gå: Antingen en liten lönespridning och stor social välfärd, helt enkelt ett samhälle med små klyftor. Eller så ett samhälle med stora klyftor, men där det finns stora chanser att göra klassresor. Det är ett kunskapssamhälle, utan eliter baserade på arv, kontaktnät eller andra för underklasserna opåverkbara faktorer.

Rapporten visade att bilden av USA var den andra. Men utfallet var inte alls så. USA kännetecknas idag av att det är svårt att göra klassresor. Det är inte en meritokrati, utan snarare en modern variant av aristokrati. (Det kan vara en av grunderna för Donald Trumps framgångar om man ska tolka Johan Ingerös artikel)

Det finns andra debattörer som hävdar att vi måste börja fundera över medborgarskapets betydelse. I Sverige har vi sedan länge valt att minska betydelsen av medborgarskap. Rösträtten tillkommer också de med uppehållstillstånd. Även de som vistas illegalt i landet har rätt till viss vård och skolgång.

Men med de ökade migrationsströmmarna, väcks nu frågan om medborgarskapet ska vara definierande för rätten att erhålla samhällets stöd. Man kan exempelvis läsa Expressens ledare som ett av flera tecken i tiden, även om tidningen i detta begränsar sig till de illegala. Men vandringen börjar alltid någonstans.

Medborgarskapets betydelse kan vara viktig, framförallt om man tror på Trägårdhs analyser av samhällskontraktet. Det är medborgaren som genom att rösta ger de valda rätt att företräda henne inom de områden hon valt att överlämna till staten. Det är medborgaren som betalar in skatt. Det är medborgaren som erhåller återbetalningen från staten i form av trygghet och välfärd. Den som inte är medborgare men ändå har rätt att vistas i landet, exempelvis genom att söka asyl, hänvisas till den välfärdsnivå medborgarna gemensamt väljer att avsätta. Men gränsen är tydlig.

Vi behöver inte gå längre än över sundet, till Danmark, för att se ytterligare steg på den utvecklingen. Och det finns onekligen fördelar med den. Samhällskontraktet bibehålls. Asylrätten kan värnas.

Men den ställer samtidigt mängder av frågor:
Vem ska ha rätt att vara medborgare?
Och vad konstituerar ett medborgarskap - bara födsel eller intjänande eller...?
De som lever i landet och inte är medborgare - vilken levnadsstandard är acceptabel?
Hur påverkar ett land där människorna är uppdelade stabiliteten, tillväxten, förtroendet?
Ökar inte riskerna för korruption, när klyftorna ökar och möjligheten till klassresor är låg?

Och så vidare, och så vidare...

Ibland tänker jag på filmen Elysium. Är det ett sådant samhälle vi är på väg in i? Bara att både de rikaste och de utanför fortfarande finns på samma planet?

Tänk om 200.000 migranter är det nya normalläget...

 En av de intressantaste artiklarna som jag läst kring flyktingkrisen de senaste veckorna var den som hävdade att det var fel att tala om flyktingkris. För en kris har i de flestas ögon en början och ett relativt snabbt slut. Men det som nu händer är inte någon kris, det är en förändrad värld. I GPs serie om Sverige 2050 skriver Jan Jörnmark en rätt dystopisk artikel om nationernas sönderfall.

Ibland talas det om den nya folkvandringstiden. Och i dagens GP skriver Joakim Ruist i samma serie om en helt ny värld till 2050. En värld med mer migration, ökade klasskillnader och sämre generell välfärd.

Har Jörnmark och Ruist rätt? Och vad innebär det för dagens och morgondagens debatt och politik? Är det ett tillfälligt eller permanent tillstånd vi är på väg in i?

Ett av skälen till den ökande migrationen är faktiskt välfärdsspridningen. När människor överallt i världen blir allt rikare, eller i vart fall betydligt mindre fattiga, ökar möjligheten både att få ett bättre liv där man bor eller också välja att flytta. Inom landet eller mellan länder.

Det är den positiva dimensionen av en ny folkvandringstid.

Folkvandringen kommer också att påverkas av andra orsaker. Och alldeles för ofta är de mer negativa.

Just nu pågår klimatmötet i Paris. Risken att de åtgärder som nu förhoppningsvis världsledarna kommer överens om inte är tillräckliga är uppenbara. Det kommer att innebära kraftigt ökade påfrestningar på många samhällen. I huvudsak är det de fattigare ländernas befolkning som åter drabbas. Med ökad migration som sannolik följd.

I det något kortare perspektivet är det inte sannolikt att konflikterna i världen kommer att minska. Även om vi går tillbaka till en mer ”normalnivå” så innebär det att mer än 40 miljoner människor årligen befinner sig på flykt, och en relativt stor andel av detta är på grund av konflikter.

Till dessa stora migrationsgrunder skulle jag vilja lägga ytterligare en. Den är mer svårbeskrivbar men redan idag en av de mest bekymmersamma. I huvudsak handlar den om politik, kultur, religion, etnicitet – de obeskrivbara fakta som skiljer mig från den andre. Och de konsekvenser det kan få. Den förföljelse av kristna som sker runt om i världen är ett typexempel. Kommunismens förtryck ett annat. Och just nu skakar även västvärldens grundvalar när individ ställs mot individ, religion mot religion, kultur mot kultur.

Fortfarande är svensk politisk debatt i ett skede av att verka tro att ”krisen” har ett slutdatum. Nästa år vänder det. Om några månader är vi tillbaka på grundläget före flyktingkrisen. Det är som om flyktingströmmarna från det sönderfallande Jugoslavien, Bosnienkriget, är mallen. Ett drygt år av flyktingkris. Sedan åter till ruta ett.

Men tänk om det inte är så. Tänk om det nya normalläget inte är att några tusen eller tiotusental migranter, utan hundratusental nya migranter varje år, år efter år efter år.

Hur hanterar vi det? Vad är vårt svar?

Svart eller vitt, vitt eller svart

I några tidigare bloggar har jag skrivit om hur förvånad jag är över den nuvarande debatten kring flyktingsituationen i världen. Det är som om människor först nu vaknat och insett att världen inte är enbart god, att människor faktiskt dör där ute. Av krig, svält och elände. Det är som om just insikten om att det idag flyr kanske 60 miljoner människor, istället för som mer "normala" 40 - 45 miljoner, har betytt att vårt globala ansvar tagit över allt annat.

Jag har svårt att fatta att vi kan fördra att det flyr 45 miljoner människor, och med en axelryckning räknar med att ett bistånd på 1 % av BNP ska fixa vårt samvete, medan detsamma absolut inte gäller när det flyr 60 miljoner. Finns det en osynlig gräns någonstans däremellan där det som tidigare var en självklar solidarisk politik, för såväl vänster som liberaler, istället blir rasism, främlingsfientlighet och antisolidaritet?

Eller är det helt andra krafter som styr?

• En avgörande skillnad är att människor idag knackar på våra dörrar på ett helt annat sätt. Flykten blir oundviklig att se.
• Ett annat är att systemtänkandet i alla lägen ersatts av individtänkandet. Jag skrev om det i gårdagens blogg. Det som tidigare var kvällstidningsjournalistik: "Hon förlorar på regeringens förslag om sjukförsäkringen!" eller "Han förlorar på förändringarna i LSS" har blivit allmänjournalistikens signum. På samma sätt är det med migrationen. Ingen ser längre systemen, alla beskriver individerna.
• En tredje är bildens (den medialas) genomslagskraft. En bild säger mer än tusen ord. Och alldeles för ofta tillåter vi oss att tro att en bild är sanningen. Som när Henrik Schyffert målar ut motsättningen mellan pizzan och kostnaderna för flyktingmottagandet, eller den senare när julhandelns omfattning ställs mot samma kostnader.
• En fjärde är att politiken snart inte längre är representativ för någon annan än sig själv. Och att denna orepresentativitet också behärskar media. Politikens perspektiv är alldeles för ofta Södermalmsperspektivet. Och där bor också de ledande journalisterna. Stockholms innerstad får bli perspektivet för hela landet. Det blir övertydligt när politiker av skilda slag ser flyktingkaoset från sin egen horizont: "Inte är det kollaps! Jag ser nästan ingen flykting alls på Hornsgatan. Vi öppnade ju nyss vårt första flyktingboende! Och här fungerar minsann både kommunen och landstinget lika bra som förr." Och så missar man, eller undertrycker bilder som denna, eller denna.

Det finns naturligtvis fler orsaker och orsakerna är olika för olika individer. Men ibland verkar det som även kunniga debattörer; politiker, mediafolk och andra, fastnar mer i bilden av verkligheten än själva verkligheten. Och alldeles för ofta handlar det om att bilden av verkligheten tas ur det egna perspektivet, att den egna upplevda sanningen blir den enda sanningen. Eller att man medvetet av olika skäl låter den bli det.

Jag är mycket kritisk mot Centerpertiets migrationspolitik. I huvudsak beror det på att jag menar att partiet talar med dubbla tungor. Man vill få det att låta som om en fri migration går att kombinera med några enkla förändringar av "systemen", system som uppenbarligen bara är till bekymmer. Frågan är varför de då någonsin kommit till, och varför det inte under den period Centerpartiet var i regeringsställning gjordes några större försök att förändra dem.

Svaret är enkelt: Systemen har tillkommit av en anledning. Oftast handlar det om att skydda de svagaste i samhället, de sårbara, de utan röst eller makt, de utan nätverk eller nödvändiga kontakter, de som inte har utan saknar. Det är självklart att dessa system ibland är ineffektiva. Ibland kanske till och med kontraproduktiva. Inte så sällan kostnadsdrivande. Men sannolikheten att de kommit till för att försvåra eller försämra människors liv är minimal.

Vill man förändra systemen, och vill man förändra dem så att det verkligen ger verkan, kommer det att påverka människor. Och här kommer min största kritik och den kritiken slår brett. Mot Centerpartister, men lika gärna mot liberaler i andra partier, mot påstått solidariska vänstermänniskor och högermänniskor, mot de som gärna slänger bibelord i huvudet på andra och de som hävdar att den enda sanna humanismen är att hålla gränserna öppna:

Jag hävdar med eftertryck att ni nästan undantagslöst sitter på era över- eller medelklasstorn och inte vill, kan eller vågar se vad er politik innebär för de som vi tidigare värnade; de svagaste, de sårbaraste, de utan nätverk eller kontakter, de i marginalen och i utanförskap i det folkhemssamhälle som vi försökt bygga. Ni tittar utåt, gör er blick internationell eller global,  och ser nöden i världen. Men ni tittar inte nedåt, mot de sårbara som ändå varit en del av grunden för er makt och fokus för ert ansvar.

Vill ni förändra systemen  kommer det knappast att drabba er. Inte era nätverk eller kontaktvägar. Det kommer att drabba dem som tidigare var fokus för er solidaritet. Barnen i de utsatta familjerna. De som lever i utanförskap och av försörjningsstöd. De som är osäkra i sina anställningar, och aldrig vet om lönen räcker hela månaden. Den miljö, oavsett om det gäller bostäder, luft eller vatten som vi sade vi värnade. Den välfärd som skulle ge också vårt samhälles svagaste ett hopp om en bra morgondag, även som gammal.

När Patrik Kronqvist skriver om vänsterns blinda rödvinsfläck gör han en nödvändig spaning. Men den är också för smal. För samma värderingsmönster finns i alla partier, hos alla de som hävdar att bara vi roddar i "systemen" så kommer allt att lösa sig.

Och för de flesta av dem kommer det att göra det. För de flesta av dem har inte samma behov av samhällets insatser som de som tidigare levde på vårt samhällets botten.

Men för den som orkar vara så ond att hon inte enbart ser individer utan också system, inte enbart bilder utan också beskrivningar, inte enbart de som knackar på vår dörr utan också dem som aldrig kommer så långt, inte enbart sin närmaste omgivning utan också de som redan idag lever utanför, blir svaren mycket svårare att finna. För det är alltid svårt att ompröva de sanningar man tagit för givna.

Äger jag då sanningen? Är alla de som inte tycker som jag falska profeter, ögontjänare? Knappast. Det finns sannerligen goda människor som gör allt som står i deras makt, både för de som varit utanför länge här hemma och de som kommit hit nyligen på flykt undan faror och elände.

Men behovet av att redovisa alla konsekvenserna av en politik som mer ser behoven av de tusentals som flyr än de tusentals som redan finns här måste redovisas. Det borde man ha gjort långt tidigare. Det måste man göra idag.