Asylrätt, LSS och demokratiska faror

I går twittrade jag med Viktor Banke, högprofilerad jurist inom asylrätten. En av hans tweets fick mig att skriva denna blogg. Tweeten i sin helhet:

Viktor Banke @ViktorBanke
, alltså med det Trägårdh påstår. Att den nationella demokratin offras på konventionernas altare. Jag finner det grundlöst.

Efter det följde en längre diskussion. Men twitter är en rätt dålig kanal för sådana. Bloggen ger andra möjligheter.

Professor Lars Trägårdh sökte på det Timbro-seminarium jag relaterat till svaret på frågan om hur det fungerar med asylrätten som en ovillkorad plikt för staten, i förhållande till det politiska ansvaret för statens ekonomi. Så här sade Trägårdh på en fråga om dessa bindande rättsliga regler som asylrätten idag är:

Jag vill resa den här frågan. den är genuint svår. Jag vill skapa tydlighet. För vad jag inte tror vi vill hamna i är att vi har de här konflikterna. — Och jag bara säger det, vi kan inte fortsätta ha en frikoppling mellan de ekonomiska konsekvenserna och den här typen av mänskliga rättighetslagstiftningar och vårt nationella sociala kontrakt. Det funkar inte. Det betyder inte att vi inte ska ha en internationell juridisk ordning, men vi måste skapa större ordning och reda i detta för att det ska vara politiskt överlevbart.

Och som jag förstår det är det detta som Banke menar är grundlöst. Jag delar inte hans åsikt.

Jag var lokal politiker i 25 år. Jag såg med glädje när Folkpartiledaren Bengt Westerberg införde lagstiftningen om stöd och service till människor med funktionshinder. Människor som varit utanför fick en chans att komma in.

Men allt blev inte bra. Ansvaret för lagstiftningen delades, eller snarare - staten berättade vad som gällde och krävde att kommunerna genomförde det. Kosta vad det kosta ville. Den rättighetslagstiftning som ligger till grund för LSS/LASS-området var rätt i förhållande till den utveckling man såg i början på 1990-talet. Kostnaderna skulle vara modesta. Det skulle inte bli någon större påverkan på kommunal ekonomi.

Men behoven var större än vad någon räknat med. Kostnaderna exploderade, och fortsatte att öka. Kontinuerligt. Fler och fler kommunpolitiker ansåg att situationen var ohållbar. Men staten vidhöll sin åsikt. Rättighetslagstiftningen låg fast. Det var upp till kommunerna att hantera behoven inom sina egna budgetar.

Vad skulle man som ansvarig kommunpolitiker i detta läge göra? Statens svar var: Omprioritera. Men från vad? En kommuns största utgiftsposter är alla lagbundna. Förskola och skola, social omsorg och äldreomsorg står för en kvalificerad majoritet av en kommuns utgifter. Det man som kommunalråd har att hantera är saker som kulturverksamheter, fritids- och föreningsaktiviteter och kanske lite näringspolitik.

Man stod ofta inför två usla val: Antingen slaktar vi kulturverksamheter och fritidsaktiviteter. Det får folk faktiskt sköta själva. Eller så sänker vi kvaliteten inom vård, skola och omsorg mer generellt.

Det första alternativet skulle skapat ett ramaskri. Ingen politiker som ville bli omvald kunde ens tänka sig den vägen. Och hur det samhälle skulle se ut som lämnade såväl kultur- som fritidspolitik för fäfot är nog inge tanke någon är villig att tänka. Kostnaderna för LSS/LASS i Örebro kommun ligger på dryga 10 % av budgeten. Den totala omfattningen av fritid och kultur ligger på ca 5 - 6 %. Så även med detta sätt att se det så skulle kommunpolitikerna behöva spara rejält på kvaliteten inom andra områden.

(Detta är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten. Kommunen får vissa specialdestinerade bidrag just för funktionshinderområdet (kommunpolitiker avskyr dessa specialdestinerade bidrag...) som inte följt med kostnadsutvecklingen. Men det visar på de generella problemen.)

Därför har kommunalpolitiker alltid valt den andra vägen. Sparat lite här och lite där. Dragit in lite på äldreomsorgen. Minskat på stödet till barn med särskilda behov i skolan. Försämrat föreningsbidragen. Och så vidare. Man hoppas att det ska märkas mindre, och att man genom andra åtgärder ska kunna öka effektiviteten och därmed behålla kvaliteten.

Men situationen har fått ett antal oönskade konsekvenser. De mest uppenbara är naturligtvis att kvaliteten inom andra områden blivit lägre. Just nu står äldreomsorgen i fokus. Om hur snåla kommunpolitiker dragit in på kvaliteten. Det är sant. Men varför? Den frågan ställs inte. Och om den ändå ställdes skulle få våga säga att det bl.a. beror på LSS - helt enkelt för att det är politiskt ohållbart.

Ett par andra konsekvenser är mer otydliga, men ur demokratisk hänseende mer bekymmersamma.

Varför ska lokala politiker låtsas bestämma över saker man inte kontrollerar? Vad händer när ansvar och makt inte hänger ihop?

Svaren måste sökas långsiktigt. Och min subjektiva bild är följande:

Rekryteringen av kompetenta politiker har aldrig varit sämre än idag. Verksamheten lokalt klarar sig trots, och inte tack vare, den politiska styrningen. Få om ens någon vet vad ekonomistyrning är. Lika få vet vad verksamhetsstyrning innebär. Bara ett citat bland många från oroade tjänstemän från olika kommuner som jag kontinuerligt får:

Intresset för kommunens ekonomi har nog aldrig varit svagare, inte heller kompetensen i dessa frågor inom politiken.

Så länge allt rullar på fungerar det ofta hyfsat. Men när det ekonomiska oansvaret får tydliga följder kommer det att ställa det demokratiska systemet under press. För att ta min hemkommun, Örebro, som jag menar är allvarligt ekonomisk misskött:

Vad händer när årets skattehöjning (helt obegripligt att kommunledningen kunde mörka igenom orsakerna- oansvarig ekonomisk politik - till den) inte räcker, utan de aviserade besparingarna 2016 leder till ytterligare skattehöjningar 2017, 2018, 2019, likväl som fortsatta besparingar inom vården, skolan och omsorgerna? Var finns gränsen för tålamodet? När börjar människor rösta antingen med fötterna, eller snarare med soffan, eller på partier som hävdar att de har de enkla, populistiska lösningarna? Var går gränsen då skattehöjningarna inte längre ger effekten mer pengar i den kommunala budgeten, utan mindre vita jobb och färre skattekronor?

Och kan en sådan utveckling vändas? Och om den kan vändas - hur ont kommer det att göra?

Det har funnits lokala politiker som kritiserat såväl utformningen som omfattningen av LSS. Socialdemokraten och den förre ordföranden i såväl Malmö kommunstyrelse som SKLs dito är väl en av de mest kända. För denna kritik fick han själv omfattande kritik. De funktionshindrade är inte en grupp, är inte individer, som det är enkelt att kritisera för att de får för mycket stöd av samhället.

I år har däremot finansministern sparat på personlig assistans i sin budget. Utan en förändrad lagstiftning, samma rättigheter finns kvar, hävdar hon att LSS/LASS ska kosta mindre, eller snarare att den inte får öka i utgiftstakt lika snabbt som allt annat. Det innebär antingen att färre nya får den assistans de har rätt till, att kvaliteten urholkas för den funktionshindrade eller att den anställde assistenten får sämre utveckling. Eller så väljer kommunerna igen att spara på annat, vård, skola omsorg - med de verksamhetsmässiga och politiska konsekvenser det kan få.

Det är inte svårt att översätta riskerna med hur LSS-frågan hanterats med synen på asylrätten som en ovillkorlig, tvingande rättighet. Det finns samma brist på korrelation mellan makt och ansvar. Det finns samma brist på insikt om att verkligheten förändrats och gjort rättigheterna mer omfattande och kostnadsdrivande än vad som sannolikt någonsin var avsikten. Det finns samma brist på insikt om konsekvenserna för ekonomi, resurser och välfärdens förutsättningar.

Men det finns två skillnader:

För det första kommer kostnaderna för asylmottagandet att överskrida kostnaderna för hela LSS/LASS-lagstiftningen med tiotals miljarder. Som det ser ut nu, med de tuffa regler för asylmottagandet som införts, kanske kostnaderna brutto blir de dubbla. Men den som hävdar att dessa regler är ett brott mot asylrätten måste då också acceptera att kostnaderna kunnat bli än högre, mångdubbelt högre än de LSS/LASS-kostnader som varit ett stort problem för kommuner och lokalt demokratiskt beslutsfattande.

Vilka konsekvenser skulle detta få? Finns överhuvudtaget någon legitimitet kvar för ett politiskt uppdrag som inte har makten men måste ta det fulla ansvaret?

Det leder till den andra skillnaden: Det är svårt att kritisera de funktionshindrades rätt och rättigheter till ett likvärdigt liv. Den svårigheten är inte lika uttalad när det gäller flyktingar.

Risken för att en syn på asylrätten som frikopplad från den nationella demokratin, dess makt och dess ansvar, riskerar att snabbt leda till ett sammanbrott för de stabila, traditionella politiska ideologierna och deras partier. Risken för att populister såväl till vänster som till höger får utökat spelrum får inte underskattas. Vi trodde länge att vi i Sverige var vaccinerade mot den främlingsfientliga högerpopulismen. Men vi var inte bättre än någon annan. Och vi kommer inte att vara bättre än de länder som redan idag hyser krafter som är betydligt mer populistiska den dag det blir tydligt att makten över agendan inte längre ligger i de lokala eller nationella politikernas händer, och att de därför är oförmögna att ta ansvar för den situation de själva varit med och skapat.

Demokrati är svårt. Det handlar om så många saker. Inte minst handlar det om att förvalta det uppdrag att för skattebetalarnas pengar ge dem den gemensamma välfärd de menar sig kunna kräva utifrån att de gjort sin plikt. Det handlar om makt, och om ansvar. Den dag de frikopplas, att makten inte längre ligger hos dem man trodde sig kunna ställa till ansvar, lever demokratin verkligen farligt. Frågan är om vi inte redan är där.

Ett abdikerat ledarskap på den mediala bildens altare...

Välkommen nya år. Det är nog fler än jag som skulle önska att man kunde säga att det självklart bleve ett gott nytt år. Men sannolikheten för det motsatta är stor. I min blogg-lista ligger en halvfärdig blogg med arbetsnamnet "Den perfekta stormen" som handlar om hur så många samverkande faktorer nu riskerar många samhällens stabilitet. Jag återkommer till den så småningom.

Men nu en återblick för att använda historien (även om den är mycket ung) som bas för en fundering om framtiden. Jag kommer att använda invandringsfrågan som exempel. Men frågan är betydligt större än en enskild politisk fråga, hur brännande den än är. Den handlar om demokratins och rättssamhällets framtid. Och jag kommer att använda nio länkar för att beskriva den utveckling jag anar.

I förrgår skrev en jurist, Oskar Taxén, på Kommunal på DN-debatt om hur politiken abdikerat till förmån för juridiken. Hans ingång var ganska smal, framförallt handlade den om hur upphandlingarna juridifieras, smalnas in, även när det finns ett politiskt svängrum. Men bilden är större än så. På Expressens ledarsida skriver Johannes Forssberg om andra varianter av missbruk av juridik som slagträ i den politiska debatten.

Taxén och Forssberg har diametralt motsatta ingångspunkter i sin syn på juridikens roll. Taxéns resonemang bygger på att politikerna inte tar det ansvar de borde, utan lämpar över det på domstolar. Forssbergs istället på att politikerna använder domstolarna som vapen i en politisk kamp om någon form av makt. Men vad den makten sedan innehåller är oklart.

För att förtydliga juridikens roll i samhället beskriver Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, i sin blogg hur det borde fungera. Juridiken är politikens ramverk. Även politiker måste förhålla sig till lagarna och enbart riksdagen kan förändra dem. Ibland enklare (lagar och förordningar), ibland svårare (som med grundlagarna). Ibland nationellt, ibland internationellt (som FN-konventioner och EU-fördrag). Juridikens roll kan beskrivas i sådana rätt svartvita termer. Men juridiken är ingen perfekt vetenskap. All juridik är en fråga om tolkningar av olika bestämmelser i olika dokument, lokala, nationella och internationella. Intressen står mot varandra. Ibland hyfsat rena och objektiva (som exempelvis att resurserna inte räcker till allt). Ibland elakt subjektiva (som när Kina just i dagarna försöker annektera Spratley-öarna i Sydkinesiska sjön, bara för att de är störst, mäktigast och har flest soldater). Drömmen om den perfekta juridiska grunden, ramen, lagstiftningen är och förblir en dröm.

För att det ska fungera krävs en stark demokrati med en öppenhet och genomsynlighet där makten och ansvaret hänger ihop. Ingen domare är vald (och tur är väl det) - deras ansvar ligger i att tolka gällande ramverk rätt. Inte heller tjänstemän är valda. Deras makt baseras på de lagar, regler och delegationer som politikerna gett dem. Det är ungefär samma variant i den minsta kommunen som för regeringen. Chefen för utbildningsförvaltningen har ingen egen makt - all makt är henne given antingen av riksdagen, regeringen eller kommunfullmäktige. Chefen för Migrationsverket saknar också egen makt. Den är honom (i detta fall) given av riksdag och regering. Lagar, regleringsbrev, delegationsordningar och budgetomfattningar sätter gränserna för chefskapet.

Det är bara politikerna som väljs. Och det är bara de som borde visa ledarskap när gråzonerna blir för stora, när samhället förändrats fortare än lagarna, när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Det ledarskapet är politikens maktcentra. Det borde vara omfattande. Och ansvaret borde prövas - kontinuerligt i debatten i de öppna politiska forumen (riksdagen, fullmäktige, mediala debatter...) men framförallt i öppna demokratiska val.

Men vad händer då ledarskapet inte finns? Eller då gråzonen mellan politik och administration blivit för stor och för grå? Eller då det kontinuerliga ansvarsprövandet exempelvis i media inte är tillräckligt objektivt?

Jag har i flera bloggar beskrivit min syn på den framväxande teknokratin. Politikerna abdikerar till förmån för tjänstemännen. Lokalt, som i min hemkommun Örebro, blir det ibland övertydligt. Nämnderna som borde besluta, saknar beslutsärenden på sina dagordningar. Politikerna syns bara när det är goda nyheter. När ansvaret ska avkrävas är det alltid någon annan som ska schavottera. Istället för att medborgarna ska kunna se vem som fattar besluten och avkräva ansvaret av dem, tas besluten av ovalda tjänstemän bakom stängda dörrar och ansvaret läggs alltid på någon annan.

Om allt fungerat som det borde, skulle det svenska förvaltningssystemet kunnat hantera detta. Ett av de finaste ordpar jag känner är "oväldiga tjänstemän". Tjänstemän i offentlig sektor som väljer att enbart tolka de regler som styr deras arbeten och lägger grunden såväl för politiskt beslutsfattande som för neutral verksamhetsstyrning. Man kan diskutera var gränsen mellan politik och tjänstemän går. Och den diskussionen måste pågå (den är inte ny - kolla bara denna 14 år gamla DN-ledare...) eftersom den rör demokratins hjärta.

Men vad händer när myndigheter, inte bara de uttalat opinionsbildande som nämns i ovanstående ledare, börjar agera politiskt med en politisk agenda?

Varför har vi den flyktingdebatt vi har? Varför har vi inte kunnat hantera frågan på ett intellektuellt hyfsat sätt? Varför är det fortfarande möjligt att likt människorättsjuristen Viktor Banke i dagens DN under kulturdebatt (!) beskriva verkligheten ur enbart ett perspektiv - ett mainstreamat medialt godhetsperspektiv - utan att antingen själv avkrävas någon form av konsekvensanalys, alternativt att media (i detta fall DN-kultur) skapar en balans av artiklar med olika perspektiv?

Och vad får det för konsekvenser för statsapparaten, administrationen, de oväldiga (?) tjänstemännen?

Straxt före jul skrev DN en intressant artikel. Den handlar om hur ett antal chefer för statliga förvaltningar redan i september insåg hur illa ställt det var med det svenska flyktingmottagandet och hur stora påfrestningar som väntade samhället. Bristen på politiskt ledarskap blev övertydligt. Det mediala trycket på politikerna som de goda humanisterna (som i alla läger stod upp mot allt som kunde andas SD-politik) var så stort att ingen vågade.

Men vad gjorde tjänstemännen? Vem ryckte i nödbromsen? Vem berättade om krissamtalen? Vem tog ordet "oväldig" ad notam och beskrev riskerna med de nivåer på flyktingmottagande som väntade?

Ingen. Ingen!

Istället går Migrationsverkets GD Anders Danielsson tillsammans med DN ut i den famösa artikeln om att Anders "klarar flyktingvågen om han får vara sig själv." Det är som om chefen glömt krissamtalen, eller det bristande politiska ledarskapet. Tjänstemannen har själv blivit politiker, och därmed hamnat under samma press som de politiker som borde leda honom. Bilden av politikern, bilden av GDn, är det viktiga. Och i detta fall var det att vara god, vara mot allt som kunde andas SD-politik, vara för allt som sade att enbart Sverige hade en human asylpolitik, och att vi nog skulle klara det bara vi tog i lite grann ett litet tag.

Det var vare sig lagar, regleringsbrev, budgetar eller delegationsordningar som styrde Sverige, våra politiker och våra ledande tjänstemän. Istället var det kraven på att passa i en medial bild av den gode svensken, en politik personifierad av PK-eliten (med namn som Schyffert, Gardell och Ernman), som styrde såväl politiker som byråkrater.

Och som fortfarande i alldeles för stor utsträckning gör det. Nationellt, såväl som lokalt.

I den intressanta SR-dokumentären "Föregångslandet" kan man lyssna på hur lokala tjänstemän inte har vågat beskriva den verklighet de jobbar i. Risken att man mer eller mindre offentligt ska förknippas med politik som under hösten beskrivits som alltifrån fascism över främlingsfientlighet till SD-anpassning, skapar en rädsla att ens beskriva verkligheten som man som ansvarig tjänsteman lever i. Läs denna artikel om hur den anonyma tjänstemannen beskriver verkligheten. Och fundera på hur illa det är ställt i en samhällsapparat där tjänstemän inte vågar beskriva sin verklighet under eget namn.

Även jag har personliga erfarenheter av detta. Också till mig har det kommit meddelanden från kommunala chefer som beskriver en helt annan verklighet än den mediala. Alltid har det varit med krav på att jag inte för dem vidare i sådan form att de kan spåras.

Det finns omfattande risker med denna samhällsomvandling vi nu ser. Med en politik som redan abdikerat. Och med en tjänstemannakader som inte vågar vara oväldig, eftersom den mediala bilden och det mediala trycket är så stort.

Så vad kommer att hända? Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle en konsekvens av detta. Om hur det offentliga samtalet inte är det samtal som förs i samhället, utan bara i delar av det. Vilka konsekvenser det kan få för politiker som framförallt lyssnar på den förhärskande mediala bilden. Och vilka konsekvenser det kan få för dem som anser sig vara oföreträdda i detta samtal.

Problemet är att när inte politiken klarar av ledarskapet, eller juridiken ramhållandet, så riskerar samhällets bas att erodera. Och vad händer då?

Just nu är det de "goda" som styr den mediala mainstreambilden. Men vad händer den dag pendeln svänger? Vad händer om det då inte finns politiker som vågar visa ledarskap, emot mainstreambilden, eller oväldiga tjänstemän som vågar beskriva sin verklighet som de står mitt uppe i?

Den mediala demokratin, opinionokratin, innehåller betydande faror för ett starkt demokratiskt rättssamhälle. Även den som menar att asylrätten är överordnad allt annat politiskt beslutsfattande borde oroas över om alltifrån kommunala förvaltningar till nationella myndigheter inte vågar stå för det oväld de borde värna över allt annat.

Vem visste vad?

Snart är Kilsbergen Konferens och Lodge (KKL), den kommunala konferensverksamheten i Ånnaboda, såld. Det blir en dyr historia för kommunen och kommunmedborgarna. Miljonerna rullar friskt från välfärden, vården och skolan, när bolagen tar över kommunal verksamhet. Men mer om detta i en annan blogg.

Denna blogg ska handla om vad som hänt i KKL under våren 2013.

I juni fick oppositionen i KKLs styrelse igenom ett krav på att en kontrollbalansräkning skulle genomföras. Skälen var dubbla. Det viktigaste var att en ny värdering visade på sådana behov av nedskrivning av tillgångarna att det egna kapitalet skulle vara förbrukat. Och det får det inte vara. Aktiebolagslagen är glasklar: Har ett bolag gått så dåligt att aktiekapitalet förbrukats till mer än hälften, SKA en kontrollbalansräkning upprättas och sedan ska revisorerna få bedöma den.

(Det andra skälet var att bolagets ledning menat att någon i kommunledningen tvingat på bolaget en investering i ny el till husvagnsparkeringen - trots att bolaget inte hade råd. Men eftersom bolagen inte får ta order av någon annan än styrelsen, eller av kommunfullmäktige genom ett beslut om ett ägardirektiv, är det antingen en missuppfattning, eller en lögn av någon av de inblandade. Det var i vart fall inte ett skäl för en kontrollbalansräkning...)

Styrelsen för KKL beslutade i vart fall i juni om att en kontrollbalansräkning skulle genomföras. Men socialdemokraterna och kristdemokraten i styrelsen var emot. Oppositionen vann eftersom en centerpartist hoppade av.

Detta fick den centerpartistiske ordföranden att omedelbart avgå. Han påstod att skälet var att han inte fick genomföra el-investeringen. Men var det hela sanningen???

Idag fick vi en redovisning av kontrollbalansräkningen på Örebro Rådhus AB. Då visar det sig att situationen för bolaget är ännu värre än väntat. Under våren har förlusterna uppgått till ungefär 1,5 miljoner kronor. Om man lägger ihop detta med de behov av nedskrivningar som den nya värderingen gav, innebär det att kommunen måste gå in med 2,5 miljoner i nya pengar i bolaget, pengar som tas från skolan, vården och omsorgen.

Detta väcker ett antal frågor:

Hur länge har KKLs ledning vetat om förlusterna?
Vilka i ledningen har vetat om det? VD? Styrelsens ordförande? Örebro Rådhus VD? Örebro Rådhus ordförande?
Om man inte vetat om det, hur kommer det sig? Har styrelsen, styrelsens ordförande och VD då skött bolaget enligt de regler som finns i aktiebolagslagen?
Hur har kommunikationen varit mellan moderbolaget och moderbolagets ledning (Örebro Rådhus AB) och dotterbolaget (KKL)?

Detta ville jag ha reda på. Därför yrkade jag på att styrelsen skulle få en sådan redogörelse snarast för att kunna avgöra styrelsens, styrelseordförandens och VDns ansvar. För detta är allvarligt. Om det skulle ske i ett privat bolag, skulle styrelsen och VD sannolikt omedelbart tvingas att avgå och en fråga om skadeståndsansar inledas.

Men socialdemokraterna sade nej. De vill inte lyfta detta till öppenhet. De vill mörka vad som skett, och hur det skett. Istället fick koncernVDn ett luddigt uppdrag att "föra samtal" med bolaget. Man begravde frågan helt enkelt.

Det allvarligaste i detta är tyvärr inte att det skett i KKL just nu. Det allvarligaste är den styrande majoritetens syn på de kommunala bolagen. De verkar strunta i aktiebolagslagens krav på hur ett bolag ska skötas. "Det ordnar sig nog" är deras slogan. Och samtidigt sätter de sprätt på miljon efter miljon i högriskaffärer.

Just nu investeras några hundra miljoner i kommunal vindkraft. Sossarna låtsas som om det är en säker vinstmaskin. Men risken för månmiljonförluster är uppenbar. Och hur kommer bolaget då att hantera en situation där förlust efter förlust minskar det egna kapitalet? Kommer man att sopa det under mattan, dölja det för örebroarna, peta in några miljoner i skattepengar och hoppas på att ingen ser det? Precis som man nu gör med KKL?

För denna fråga är stor. Vad hade hänt om styrelsen för KKL redan i mars 2013 fått reda på den allvarliga ekonomiska situationen? Om man då upprättat en kontrollbalansräkning och sett att förlusterna accelererade? Hur många tusenlappar hade man kunnat spara åt skolan, vården och omsorgen då?

Och när de första förlusterna tickar in från vindkraften - kommer styrelsen då att bli underrättad så att man kan ta rätt beslut? Eller kommer miljonförlusterna att gömmas bakom stängda dörrar i bolag som inte styrs enligt lagens krav?

Kommunala bolag är en skvader. Kanske de behövs i marginella undantagsfall, när exempelvis stiftelseformen är det enda alternativet. Annars borde de avvecklas:
För att de stör konkurrens och privat näringsliv.
För att de riskerar välfärd och skattebetalarnas pengar.
För att de minskar öppenhet, transparens och demokratisk styrning.
För att de ökar riskerna för korruption.
Och för att de politiker som sitter i bolagens ledning sällan har en aning om hur de ska styra, och vilka tuffa krav som åvilar en styrelseledamot i ett aktiebolag.

KKL visar detta med all oönskvärd tydlighet.

Per(s)onkult

På torsdagseftermiddagen blev jag uppringd av några journalister. De hade alla samma typ av fråga:

-Varför ska Lena Baastad avgå?

Jag blev rätt ställd, eftersom jag inte hört något om det. Men det hade kommit en inbjudan till en presskonferens på fredagen och journalisternas analys var samstämmig: Lena Baastad skulle avgå. Frågan var inte "om", utan "varför".

Journalisternas egna tolkningar var lite olika.

En tolkningslinje handlade om personliga skäl; många sjukdomar, inte ork, inte vilja, andra önskningar.

En annan tolkningslinje rörde makt: Det som är uppenbart, att det inte är Lena Baastad som styr Örebro kommun, skulle bli offentligt. Björn Sundin skulle ta över även formellt.

Ingen av journalisterna funderade kring om Baastad hade fått andra, bättre politiska uppdrag, skulle kandidera till riksdagen eller någon annan politisk församling.

Och ingen hade ens i tanken att partiet kallade ihop media för att Baastad skulle berätta om att hon kandiderade för att bli socialdemokraternas toppkandidat ett val till. Det fanns inte ens i det yttersta av journalisternas medvetande.

Men så var det alltså. Och av vad jag kunnat följa på sociala media och även på t ex NA.se tycker rätt många journalister att de är lurade, blåsta. Eller som en av journalisterna skriver på twitter: Må vara att Lena Baastad inte finns på twitter, men leka med media kan hon :) #busted

(För er som inte är så inne på twitter betyder att man märker en tweet med en # (hashtag) att man vill specialmarkera vad man tycker, tänker, känner, eller vill koppla ihop tweeten med. Journalistens #busted betyder alltså "lurad" eller för att kopiera från ett fritt lexikon på internet "caught out doing something wrong and therefore in trouble you are so busted")

Ändå är det några andra lärdomar (än att journalisterna blivit lurade av sossarna) man kan dra av eftermiddagens händelser:

För det första är det frågan om vem som bestämmer i Örebro. Lena Baastad må vara kommunstyrelsens ordförande formellt. Men i princip alla inser att det inte är hon som styr. Det finns andra som ligger bakom. Idag blev det än mer uppenbart.

För det andra är det lika uppenbart att Baastads ställning är enormt svag. När partiet kallar till en presskonferens med henne där hon fritt ska prata om sin politiska framtid, blir den automatiska tolkningen från hela journalistkåren att hon ska avgå. Frågan verkar inte vara om, utan när det ska ske. När hon säger att hon vill fortsätta, blir det till och med en nyhet. Kan man tänka sig att någon annan ledare skulle ha behov av att göra den markeringen?

För det tredje visar det sig att socialdemokraternas mediala strategier ibland slår knut på sig själva. Socialdemokraterna har fler politiska journalister i sina kanslier, än vad som finns på Nerikes Allehandas redaktion. De är vana att styra och ställa med den verklighet de vill få fram. Som jag skrivit tidigare jobbar de mycket medvetet med bilden av Lena Baastad. Hon får inte ta ansvar för några jobbiga beslut, där skyfflas tjänstemännen fram. Istället ska hon ut i media och lova, eller fronta positiva beslut.

Och då kommer vi till den sista lärdomen. Socialdemokraterna i Örebro har under lång tid medvetet byggt en personkult kring Lena Baastad. Vi såg den formas under förra perioden. I valen 2010 och 2011 handlade socialdemokraternas kampanj mer om Baastad än om politik. Örebro har aldrig någonsin varit så uppskyltat med valaffischer med bara ett ansikte som under dessa val. Den förhoppade valvinsten 2014 har också byggts kring personen Lena Baastad. Exemplen på kultskapandet finns exempelvis hos de egna twittrarna, som John Johansson som idag skriver: PK för att berätta att Örebros populäraste politiker, vars förtroende sist det mättes var störst vill fortsätta.

Den bilden får inget nagga. Och försöker någon göra det går hela den socialdemokratiska organisationen i taket, som Björn Sundin gjort idag.

Men i personkultbyggandet har man gått för långt. När man tror sig äga sanningen, och ser en person mer som ett alltid gott, onåbart objekt, än ett mänskligt, felbart subjekt, kan man också förleda sig själv att tro att alla andra också ser den bilden. Och det var det som skedde idag.

De socialdemokratiska spindoktorerna trodde att alla såg den bild de själva såg, att den onåbara, goda, skulle framträda för folket för att berätta om sina storslagna framtidsplaner. Men de insåg inte att den allmänna tolkningen var den motsatta: Att folket ser en svag ledare, eller kanske inte ens en ledare utan en människa som visas upp av dem där bakom som verkligen bestämmer.

Och då skär det sig rejält. Journalisterna känner sig lurade. Socialdemokraterna blir arga, när deras egna uppbyggda bild raseras. Och det förtroende som ändå byggts mellan partiets spindoktorer, Lena Baastad och journalisterna, raseras på ett ögonblick.

Tyvärr är det väl så här politiken kommer att se ut i framtiden. Allt mer handlar om person. Allt mindre om politik. När de politiska skiljelinjerna blir allt svagare, när de stora partierna inte agerar utifrån ideologi utan utifrån att pragmatiskt administrera ett rådande system, blir frågan mer om vem som verkar bäst på att administrera, inte vilket samhälle man vill ha. Partiernas spindoktorer skapar bilder av den verklighet man vill förmedla, istället för att beskriva den verklighet som finns. Och ideologiernas framtidsvisioner om det samhälle som just detta parti vill bygga, försvinner. Istället för att berätta om vad man vill, ställer man frågor om både smått och stort för att i vart fall få det att se ut som om man bryr sig om vad medborgarna tycker.

Då spelar det inte heller någon roll vem det är som bestämmer i kommunen. Det kan lika gärna vara tjänstemännen. För den socialdemokratiska politiken bygger inte på att ta ansvar. Den bygger på att komma rätt ut i media för att få fortsätta att sitta på rätt positioner. Det är därför kommunstyrelsens ordförande aldrig tar ansvar för besparingarna. Det är därför tjänstemännen tvingas skapa nyord som "omprioriteringar" när det handlar om kraftiga besparingar. Det är därför det aldrig blir någon diskussion om hur man använder de 7.000.000.000 (7 miljarderna) som finns för välfärden, utan bara om de 700.000 som man låtsas satsa.

Det är därför makten flyttas från politiker till tjänstemän. Det är därför den informella makten blir viktigare än den formella. Det är därför besluten flyttas från de öppna nämndmötena, till de slutna korridorerna och arbetsrummen. Det är därför de slutna, kommunala bolagen blir allt fler och allt större medan de förtroendevalda i nämnderna knappt har ett beslutsärende. Det är därför ekonomistyrningen är en ickefråga - den är ju inte medial. Det är därför i princip ingen av de ledande politikerna ens kan läsa en resultat- eller balansräkning och än mindre reflektera över hur ekonomin förändras på kort och längre sikt - det går ju ändå inte att få någon bra medial bild av det....

Det är därför Staffan Isling i praktiken styr hela kommunen. Och det är därför dagens politiska ledning bara är en krusning på ytan, en frans på mattan, en spets på gardinen.

Är det då Staffan Islings fel? Knappast. Han sa ungefär så här när vi rekryterade honom: "Ni får se till att springa fortare än jag. För annars springer jag om er."

Och det är precis det som Lena Baastads kommunledning låtit ske. Inte för att de inte kan springa fortare - utan för att de inte vill. Det är nämligen inte intresserade av att verkligen styra kommunen, att ta ansvar. För om man tar ansvar kan man ju komma fel ut i media. Istället är de intresserade av att vinna nästa val.

För det viktiga är inte att verkligen styra. Det viktiga är att den mediala bilden är den riktiga. Och när den blir fel, är det inte bilden av verkligheten som är fel, det är verkligheten...

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt, TV4

Ska man ha rätt att dricka ett glas vin vid Ramsjön?

Idag har vi diskuterat flera frihetsfrågor på kommunfullmäktige. Det har handlat om kommunala bolag som inskränker demokrati och öppenhet. Det har handlat om ett bokslut som visar hundratals miljoner i överskott, men underskott för innehållet i välfärden.

Och så har vi behandlat en fråga som är liten, men ändå visar synen på frihet så tydligt. Det handlar om den lokala ordningsstadgan. I det mesta är vi överens. Ingen tycker att man ska ha rätt att dricka alkohol i Stadsparken eller på Stortorget. Där är intressekonflikterna mellan den personliga friheten och det gemensamma intresset tydligt. Och då får den personliga friheten backa.

Men ibland går det för långt. Socialdemokraterna tillsammans med sina stödpartier, Centerpartiet och Kristdemokraterna, har haft en intern grupp som jobbat med en översyn av den lokala ordningsstadgan. När den var klar, fanns fortfarande kravet att alla kommunala badplatser och motionsspår skulle vara en del av förbudsområdet. Och inte bara själva badplatsen eller motionsspåret. Utan också ett oklart område runt omkring.

Men är det rimligt? Är avvägningen rätt? Jag och Folkpartiet i Örebro tycker inte det.

Låt mig ta ett par exempel ur verkliga livet. Om några brott mot den lokala ordningsstadgan som jag sett:

Jag åker rätt ofta upp till Kilsbergen och badar, i vart fall på somrarna:-) Då har det hänt att jag sett familjer packa upp en picknickkorg där det både ingått kyckling, bröd och öl. Kanske till och med en flaska vin framåt kvällningen. Allt har gått städat till. Ingen har protesterat.

I socialdemokraternas Örebro är dessa familjer "brottslingar" eftersom de inte följer den lokala ordninggstadgan. Polisen kan komma och hälla ut deras öl eller vin. Är det rimligt?

Och det har hänt att jag, förr - när jag sprang mycket i några motionsspår i Örebros utkanter, såg örebroare som grillade korv (tror jag i alla fall) och drack öl bredvid spåren. Var det bara lättöl i burkarna? Tror inte det. Men "brottslingar" var de enligt den lokala ordningsstadgan. Är det rimligt?

Det finns en gräns för när staten, kommunen, det offentliga, har gått för långt. I all kommunal välvilja riskeras såväl den enskildes frihet som den enskildes ansvar att gå förlorad. Den gränsen passerades idag i kommunfullmäktige.

Vi har en personlig frihet att bruka. Vi ska göra det för både vår egen och våra medmänniskors bästa.
Vi har ett personligt ansvar att hantera. Vår solidaritet måste sträcka sig utanför vår egen mer eller mindre tillfälliga välmående.

Men som företrädare för den statliga makten så måste man också alltid fråga sig var gränsen för den offentliga makten går. I stora ärenden som i små.

Den osynliga ledaren...

Att vara kommunstyrelseordförande är ett förtroende- och ansvarsuppdrag. När du valts är du inte bara en representant för ditt parti. Du är framförallt en representant för din kommun och ska företräda hela den organisation du är högst ansvarig för.

Det ansvaret är inte alltid vare sig enkelt eller roligt. Det handlar ofta om att försöka sätta sig in i krångliga ärenden av alla möjliga slag. Och det handlar om att axla ansvaret för hela organisationens både goda och sämre beslut.

Just det senare är kanske det svåraste och det jobbigaste. Du måste ta ansvar för ärenden som hanterats av andra politiker och där ert interna ansvar är klart. Men externt är det du som styr. Ibland måste du säkert också ta ansvar för sådant som inte ens varit politiskt hanterat. Tjänstemän på olika nivåer har hanterat frågor, och du måste ta ansvar när det går snett.

Det ansvaret måste tas såväl inåt som utåt.

Det inåtriktade ansvaret handlar om att en organisation ska fungera. En organisation där inte chefer och ansvariga politiker tar det ansvar de är ålagda att ta, kommer att bli en rädd organisation. Den kommer att få många medarbetare som inte vågar göra mer än det absolut nödvändigaste. Nyskapande, förnyelse och förändring riskerar att bli åsidosatt eftersom de som borde ta ansvaret, inte gör det.

Det utåtriktade ansvaret handlar om företrädarskapet. Som kommunstyrelseordförande är du inte bara, eller inte ens främst, den som leder styrelsesammanträdena. Ditt huvudansvar är att hålla samman en kommunledning, tillsammans med dem peka ut en riktning för kommunen, och ta ansvaret för vad den politiken innebär. Det är ingen skillnad, annat än storleken på uppdrag, på det företrädarskapet och det som statsministern bär.

Det utåtriktade ansvaret är också en av kärnorna i den representativa demokratin. Du, som den främsta företrädaren, är en representant för dina väljare. De har valt dig för att driva den politik du gick till val på, och ta ansvar för den politikens verkan.

Idag saknas såväl det inåtriktade som det utåtriktade ansvaret hos kommunstyrelseordföranden i Örebro. Lena Baastad är mest osynlig. Det räcker med att ta ett par ärenden de senaste veckorna som exempel:

Storstenshöjden. Cirkusen kring kommunalrådet Björn Sundin och Storstenshöjden är omfattande. Det är sannolikt det enskilda ärendet som haft mest påverkan på kommunens näringslivsklimat under överskådlig tid. Svenskt Näringsliv, Företagarna, flera andra näringslivsorganisationer och enskilda har reagerat starkt på behandlingen en enskild näringsidkare fått utstå.

Lena Baastad är huvudansvarig för näringslivspolitiken. Det självklara hade varit att hon uttalat sig, tagit ansvar för den politik kommunledningen för och företrätt kommunen både inåt och utåt. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Truck Stop. Direktupphandlingen av genomförandet av kommunens del av Truck Stop-anläggningen har ifrågasatts av det lokala näringslivet och av Konkurrensverket som nu granskar frågan. Upphandlingsärendena ligger direkt under kommunstyrelsen, och är kommunstyrelseordförandens ansvar. Bristen på upphandling påverkar också det lokala näringslivet och näringslivsklimatet, där kommunstyrelseordföranden också är ansvarig. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Man kan fortsätta att räkna upp ärende efter ärende, där bristen på ansvarstagande och synlighet från kommunstyrelseordföranden är det normala. Lena Baastad visar inte att hon tar det ansvar hon är vald till och har betalt för.

Denna osynlighet kommer att drabba Örebro kommun som organisation. Den kommer att drabba Örebros utveckling och den kommer att skada demokratin.

Den organisation som nu leds av en osynlig ledare, kommer att återgå till att vara en rädd organisation, där medarbetarna vet att om de gör rätt och det blir bra, då kommer politikerna att sola sig i ljuset, men om det går dåligt så kommer ingen att ställa up för dem. Det kommer att påverka kvaliteten i verksamheterna. Det kommer att påverka förändringstryck, förnyelse och omvandlingskraft.

Den regim som nu leds av en osynlig ledare, kommer inte att hitta någon väg framåt. Det räcker med att läsa den nuvarande budgethandlingen från majoriteten för att se det. Vart ska Örebro? Vilken profil ska kommunen och staden ha? Vilket näringsliv ska kommunen sträva efter? Ingen svarar. Ingen vet. Och ingen tar ansvar.

Den kommunledning som nu leds av en osynlig ledare, är ett bekymmer för demokratin. Inför valen såväl 2010 som 2011 genomförde socialdemokraterna sannolikt den tuffaste personvalskampanjen som någonsin gjorts i Örebro. Lena Baastads person var sannolikt en av de framgångsfaktorer som socialdemokraterna kunde räkna hem. Det borde innebära att Lena Baastad också tog det ansvar som örebroarna lade i hennes händer. Men det gör hon inte. Hennes mediastrateger verkar vilja att hon bara ska gå ut när det handlar om att ge några kronor hit eller dit i olika projekt. Men ansvaret för den dagliga verksamheten saknas.

När ekonomin krisar – finns ingen som tar ansvar.

När skolans måste spara – finns ingen som tar ansvar.

När äldreomsorgen blir otryggare – finns ingen som tar ansvar.

När näringslivet reagerar – finns ingen som tar ansvar.

Denna ovilja att ta ett tydligt och synligt ansvar, och istället bara finnas när projektpengar delas ut, kommer att skada förtroendet för lokala politiker och till demokratin.

Representativ demokrati förutsätter representanter som syns, tar ansvar och visar ledarskap. Då kan det demokratiska samtalet, mellan kommunledning, medborgare och opposition också bli tydligt. Då kan också den nödvändiga granskningen av den förda politiken och dess företrädare genomföras. Och det är en av demokratins allra viktigaste förutsättningar.

Media: NA, SR,

Varför liberalism?

På väg hem från en heldag med partiprogramskommittén. Från förmiddag till kväll har samtalen växlat. Integration och migration. Ekonomi och sjukvård. Miljö och företagande. Det är givande, men rätt tröttsamt. När engagerade och kunniga människor samlas måste man vara påkopplad hela tiden. Det är mycket att ta in, fundera över, bearbeta och reagera på. Minst lika ofta måste man fundera över hur vi som liberaler ska agera, själva sätta dagordningen för vårt engagemang och vår politik. Hur vår ideologiska kompass rör sig i den föränderliga värld som omger oss.

Samma dag som socialdemokraterna i sin vilsenhet famlar vidare på DN debatt, nu med en politisk affärsplan, bygger vi liberaler mer i skymundan en bas för fortsatt liberal samhällspåverkan. Med rötterna i det som varit, men nyfiket sökande någon av alla de vägar som leder mot framtiden. Till skillnad från såväl socialisterna inom socialdemokratin som andra konservativa krafter har liberalismen aldrig haft något färdigt idealsamhälle att sträva mot. Istället handlar det om att vid varje tid finna de relevanta lösningarna för just de utmaningar som finns idag och de vi kan ana i morgon.

En av de utmaningar som ligger framför oss är frågan om jämlikhetens villkor. Politik har i modern tid handlat om att på olika sätt hantera frågan om jämlikhet. Men olika partier definierar jämlikhet olika, och därmed skiljer också de politiska vägarna. Bloggade om det häromdagen här.

Till skillnad från diskussionerna kring folkhälsan på folkhälsokonferensen är det liberala välfärdsuppdraget alltid individuellt. Och jämlikhet är vare sig likhet eller minsta möjliga klyftor. Den svenska debatten går ofta ut på ett vänsterperspektiv, tydligt beskrivet i ett SVT-inslag idag. Ökade klyftor är de facto dåligt.

Men är det så?

För rätt länge sedan lyssnade jag på forskningsresultat kring social stabilitet. Vilket samhälle skapar mest social stabilitet? Det med små skillnader och små klyftor, eller det med stora klyftor? Det svenska svaret är ganska givet. Små skillnader = stabilt samhälle. Men det svar som gavs var inte lika givet. Även ett samhälle med större skillnader kan vara socialt stabilt. Istället handlar det om den verkliga och den upplevda förmågan att göra sociala resor. Om jag som individ upplever att jag kan förändra min egen livssituation, att jag kan göra en klassresa, att inga dörrar är stängda om jag vill och anstränger mig, skapar det samma förutsättningar för stabilitet som i ett land med små skillnader.

I Sverige har utvecklingen under årtionden av socialdemokratiskt styre gått åt att skillnaderna ska utjämnas. Löneskillnaderna är små brutto, och blir ännu mindre efter skatt och bidrag. Livslönerna för vissa akademiker har legat under de löner man kan få om man går direkt från grundskolan till jobb. Bidrag har kunnat ses som en rättighet, utan krav på möjliga motprestationer.

Samtidigt har Sverige en social mobilitet som inte alls är bättre än i andra länder, I vissa fall är den till och med sämre. Utbildningssystemet har inte förmått utbilda till innanförskap för fler. Såväl högskolestudier som utanförskap har i alltför stor utsträckning gått i arv.

När regeringen de senaste åren börjat förändra detta, har klyftorna ökat. Det har lönat sig bättre att arbeta än att få bidrag. Arbetslinjen gäller för alla. Skolan fokuserar på mer kunskap för fler.

Men vad är den liberala linjen? Hur ser ett liberalt jämlikhetsuppdrag ut?

För mig blir det allt tydligare att det offentligas kompensatoriska roll måste minska, men bli bättre, mer spetsig och effektivare. Liberal jämlikhet är inte att alla ska få det ungefär lika, för att staten bestämmer så.

Istället handlar det liberala jämlikhetsuppdraget i mycket större omfattning om att ge alla människor samma förutsättningar att skapa sina egna liv, sina egna livschanser, sina egna framtider. Det kommer alltid att finnas individer som behöver mycket stöd och stöttning. Men varje individ har i sin unika värdighet också en rätt att omfattas av det individuella ansvaret att forma sitt eget liv så långt den egna kraften räcker.

Den liberala utmaningen blir att skapa jämlika förutsättningar. Skolan och utbildningen blir än mer centrala än idag. Och det gäller att skapa reella möjligheter till klassresor, för fler att förändra sina liv genom egna insatser och eget ansvar.

Det individuella ansvaret kommer alltid först. Det ansvaret omfattar inte bara dig som person utan även din omgivning. Men ansvaret är alltid individuellt, oavsett om du utövar det i någon form av gemenskap eller kollektiv.

En syn på jämlikhet utifrån ett liberalt perspektiv ger en annan syn på såväl individen som på samhället än den som varit förhärskande sedan tidigt 1900-tal. Det allt förkvävande folkhemmet ersätts av den nyfikna globaliserade flygplatsen. Förr var allt statiskt. Idag är vi alla på väg. Förr skulle staten vara vår mamma och pappa hemma i lägenheten. Idag bokar vi själva vår resa ut i en spännande värld och en spännande framtid.

Det synsättet kommer att påverka centrala politikområden, från skattepolitik till utbildningspolitik, från miljöpolitik till företagspolitik. För oss liberaler är det en självklar del i den föränderliga världen. För socialdemokraterna innebär det konvulsioner.

Media: DN, SVT

Men vad ska vi i Örebro med Grekland till?

"Låt dom gå i konkurs bara."
"Dom har ställt till det själva."
"Dom ska betala själva."
"En grek kan ju jobba utan att betala skatt, gå i pension vid 50 och kräva att vi i norra Europa ska betala."

Har man pratat Grekland, Euron och ekonomin de senaste månaderna har liknande tyckanden haglat rätt ofta. Och det är inte så svårt att förstå. För Greklands kris är Greklands kris. De fuskade sig in i Euro-samarbetet. De har inte velat ta itu med sina allvarliga strukturella problem, utan hela tiden skjutit problemen framför sig, eller skjutit över dem på andra. Men förr eller senare går det inte längre.

Står vi där nu?

I morse kunde vi höra att EU löst Finlands krav på säkerheter för att klara stödlånet, bara för att några timmar senare få veta att krisen i Greklands ekonomi är ännu värre och att finansminister Borg bedömer sannolikheten att Grekland ska klara sig som små. Eller i vart fall att "situationen är mycket allvarlig".

Så vad händer? Är det inte bara nu att göra det så många just säger. Att låta grekerna sköta det själva. Låt dem lämna euron och devalvera drachmen så de åter blir ett litet, billigt charterland?

Knappast.

Man kan tycka mycket om både EU och globaliseringen. Men den har i vart fall visat att vi människor hör ihop och att vi påverkar varandra. EU, med de många fel och brister som organisationen har, har trots allt skapat ett Europa i fred med lägre interna gränser och med en allt mer ökande känsla från allt fler att Europa är en del av mitt hem. Unga studerar i andra länder som aldrig förr. Vi reser allt mer kors och tvärs mellan länderna i både det gamla och det nya Europa. Allt fler pensionärer väljer att ta några år i solen kring Medelhavet. Och så vidare.

Och nästan hela Europa har en gemensam valuta.

Visst kan man ifrågasätta även den, utifrån tanken på optimala valutazoner eller politisk och demokratisk organisation. Men euron var ett politiskt projekt för att än mer stärka banden mellan de stater som förr bekrigade varandra. För att stärka band mellan människor och företag. För att stärka band mellan öst och väst och mellan syd och nord.

Nu visar det sig att de boliner man byggde på var alldeles för lösa. Då kan man anta positioner för att betrakta det som sker.

Antingen, som den nyss tillträdda centerledaren Lööf med benäget bistånd av socialdemokraten Juholt, ställa sig vid sidan om och nästan skadeglatt säga - skönt att vi inte är med.

Men vad hjälper det?

Eller så kan man, som folkpartiets ledare Jan Björklund, istället vilja ta en aktiv del i försöken att lösa utmaningarna i att hålla samman Europa och fortsätta att riva murar mellan människor, istället för att bygga upp dem. Riskabelt? Javisst. Opinionsvändare? Knappast? Framtidsinriktat? Absolut.

Greklands kris är vår, oavsett vad vi tycker. Om Grekland gör konkurs eller kastas ur eurosamarbetet kommer det att påverka många europeiska banker, som kommer att påverka svenska banker, som kommer att påverka staten. Om Grekland kursar, eller devalverar sig ur krisen, kommer det att påverka andra svaga euroländer, som Italien, där det behövs ännu större besparingar för att eventuellt lösa krisen. Men det kommer också att påverka den internationella och globala ekonomin och göra en återhämtning än svårare. Tillväxten kommer att minska, arbetslösheten kommer att stiga och resurserna för välfärd kommer att minska.

Därför måste vi kritisera Grekland för den slappa hanteringen av ekonomin. Vi ska kritisera dem för att de inte klarar av att ta in de skatter som behövs för de sociala trygghetssystemen. Vi ska kritisera dem för att de istället lägger över skulden på andra. Men vi måste själva också ta ett ansvar som sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Så, visst kan man sitta här i Örebro och tycka att grekerna nog får sköta det där själva. Men den som öppnar ögonen och tittar ut över världen ser, om man tittar extra noga, alla dessa trådar som binder samma land med land, företag med företag, bank med bank, människa med människa.

Det är det som ibland kallas omvärldsbevakning. Den är, eller borde i vart fall vara, grunden för all politik, lokalt, nationellt och internationellt.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2, Aftonbladet, TV4

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.

Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.

Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.

Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.

Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen

Ansvar står mot oansvarighet

Idag hade Folkpartiet, nya Moderaterna och Miljöpartiet en presskonferens kring Örebro kommuns budget. Det var en kärv information som gavs de samlade journalisterna.

Vårt budskap var att det idag inte är dags för svulstiga löften och ökade kostnader. Idag handlar det om att ta ansvar för välfärden och säkra ekonomin långsiktigt.

Socialdemokraterna och deras stödpartier har lagt en tilläggsbudget som är rätt svårläst. Det slängs med siffror än hit och än dit. Ibland finns det 119 miljoner att satsa. Ibland 109. Själva tilläggsbudgeten är på 49. En del siffror rör bara 2011 medan de flesta även påverkar 2012 och de kommande åren.

Utifrån den information som finns i tilläggsbudgeten kommer Örebro kommun att i år göra ett överskott på 73 miljoner kronor. Det är 50 miljoner kronor under det som skulle behövas för att långsiktigt klara investeringar i förskolor, skolor, äldreboenden och vägar. Men det blir värre.

2012 blir det ett underskott på - 26 miljoner kronor.
2013 blir underskottet - 18 miljoner kronor.
2014 har vi ett litet överskott på + 19 miljoner kronor.

Det är bara en hake i detta. Siffrorna bygger på torsdagens ekonomiska prognoser. Redan idag kommer nästa prognos, då finansministern redovisar siffror som sannolikt reviderar ner tillväxttakte ytterligare. Och i går flaggade SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) för att deras ekonomiska prognos i oktober kommer att vara betydligt mer pessimistisk för 2013 och 2014 än den nuvarande.

Läget är alltså allvarligt.

För Lena Baastad är inte det något bekymmer. Hon klarar av att räkna fram överskott och säger att ingen behöver spara. Denna ekonomiska inkompetens är inte något nytt, men är nu, när hon är högst ansvarig för ekonomin, allvarligare än någonsin. Hennes hållning riskerar den långsiktigt hållbara välfärden. Sannolikheten är stor att hon nästa år kommer att få gå till förskollärare och lärare, undersköterskor och socionomer och säga att kommunen på grund av hennes inkompetens nu blir tvungen att säga upp dem. Kommer hon att våga det? Eller kommer hon att fortsätta blunda och köra ekonomin totalt i botten?

Mot Baastad & Co's ekonomiska lättsinne står Folkpartiet, de nya Moderaterna och Miljöpartiet. Vi tar ansvar när de spelar rysk roulette med skattebetalarnas pengar. Vi är långsiktiga när de inte planerar för någon morgondag. Vi lyssnar till sakkunskapen, lär oss och förändrar vår politik när de tror att de kan förändra verkligheten bara genom att hårdnackat hålla fast vid förlegade budgetar.

Vad säger då vi? Att vi i dagens läge tar det lugnt och avvaktar utvecklingen i världen och i Sverige. Vi säger ja till de förslag tjänstemännen lagt, som innebär att redan befintliga kostnadsökningar täcks. Det innebär ökade kostnader för kommunen på drygt 60 miljoner kronor. Men vi säger ett kraftfullt nej till de 49 miljonerna i politiska överbud som socialdemokraterna och deras stödpartier lägger. Och vi säger nej till de kostnader, ca 75 miljoner kronor, de redan i denna budget ökar på med 2012. Det innebär att Örebro, som det ser ut idag, gör begränsade överskott hela den kommande perioden. Det värnar välfärden. Och det ger möjligheter att både prioritera om, prioritera mellan verksamheter, investera för framtiden och bibehålla en ekonomisk buffert.

Örebro har alla möjligheter att fortsätta vara den tillväxtmotor för regionen vi nu är. Vi har alla möjligheter att värna en långsiktigt hållbar välfärd, skapa bättre skolor, tryggare äldreboenden, klimatsmartare kollektivtrafik och så vidare, om vi samtidigt klarar av ekonomin. Folkpartiet kommer att vara drivande i de viktiga frågorna kring kunskap och bildning, trygghet och valfrihet, tillväxt och klimat, som definierar en växande kommun. Och vi kommer aldrig att ge avkall på att välfärden alltid byggs på en stabil ekonomisk grund.

Fu(s)kandets miljö

Idag på kommunfullmäktige ställde Fredrik Persson (mp) en fråga om socialdemokraternas olovliga användning av kommunens resurser. Bakgrunden är att socialdemokraterna gång efter gång skickat partipropaganda med kommunens kuvert, till företagare och till anställda. Denna gång hade de genom Anhörigcentrum skickat till alla som finns med i Anhörigcentrums adressregister. Det bakomliggande skälet till Fredriks fråga var att en av hans medlemmar fått brevet, blivit upprörd och frågat vad han skulle göra. Nu ville Fredrik av kommunstyrelseordföranden, Kent Persson, veta vad kommunen skulle göra. Skulle man utreda? Skulle man (polis)anmäla om det visade sig vara medvetna handlingar av socialdemokraterna? I frågan står att Nationaldemokraterna i Jönköping blev anmälda för stöld för något liknande. Skillnaden var att i Jönköping satt inte Nationaldemokraterna i fullmäktige.

Det finns många problem kring det fuskande socialdemokratiska partiet. Under den nuvarande ledningen, Lena Baastad och Björn Sundin, har partiet gått från ett ganska trist men trovärdigt parti till ett fuskande populismparti. Och det har pågått länge. Jag har haft insyn i vad som skett de senaste fyra åren. En kort genomgång:

När valförlusten 2006 var ett faktum lyxrenoverade socialdemokraterna sitt kansli på Rådhuset. Det hade inte pengar till det, men det bekymrade föga. Visst fanns pengar i partiet, men på konton som skulle användas till helt andra saker än lyxrenoveringar av kontor. Det innebar att Rådhusets övriga personal under ett år fick vara mer sparsamma med mer prioriterade investeringar. Vi löste detta tillsammans med kommunledningskontoret och trodde då att det var ett engångsmisstag.

Vid (minst?) två tillfällen skickade socialdemokraterna ut brev till många företagare i Örebro. Breven gick i kommunens kuvert. Båda gångerna kom många företagare och klagade. De trodde de hade fått kommunal information. Men det var socialdemokratisk propaganda. Båda gångerna tog vi upp frågan i FOA, partiernas gruppledares forum för diskussioner. Båda gångerna lovade Lena Baastad att det var ett misstag som inte skulle göras om. Men löftet var värt vatten.

Vid (minst?) ett tillfälle skickade socialdemokraterna brev till skolledare och rektorer i kommunen med internposten. Även denna gång tog vi upp frågan i FOA. Lena Baastad lovade än en gång att det inte skulle upprepas. Ett löfte värt... vatten.

Nu skickar socialdemokraterna ut inbjudningar via Anhörigcentrum i kommunens kuvert till en visning av Rådhuset följt av en partipropaganda av Fisun Yavas. Det är mycket tydligt att vi inte får använda Rådhuset annat än till aktiviteter för de förtroendevalda. Men för socialdemokraterna gäller en annan regelbok.

Alla partier i Örebro har rätt till politiska sekreterare. De ska användas för, som det står i regelboken: "För arbetet i kommunstyrelsen, kommunstyrelsens arbetsutskott respektive de tre programnämnderna tilldelas de partier som representeras i styrelsen resurser till politiska sekreterare." Men när man tittar på socialdemokraternas politiska sekretarare så är två stycken ombudsmän för partiet, Peter Dahlgren och Simon Kjellin, och en Eva Ströman, finns inte överhuvudtaget upptagen som anställd någonstans på partiets informationssidor. Att använda pengar för politiska sekreterare till partiombudsmän är otillåtet. Det vet socialdemokraterna. Det vet Lena Baastad. Men det struntar de i.

Partierna i Örebro får förhållandevis mycket pengar från kommunen. Alla partier får 2 basbelopp per mandat i kommunfullmäktige och år. För socialdemokraterna innebär det ca 2,2 miljoner kronor per år. De pengarna kan de använda fritt. Därutöver finns investeringspengar, så kallade utbildningspengar för de förtroendevalda och resurser för kommunalråd och politiska sekreterare. När vi förhandlade resurserna i höstas ville först socialdemokraterna och vänsterpartiet spara på de politiska resurserna. Men alla besparingar skulle bäras av koalitionens partier. När vi inte accepterade detta ville istället socialdemokraterna ha mer resurser. Det kom att kosta kommunen ca 1 miljon kronor per år. Men det var enda sättet att komma överens.

Socialdemokraterna är ett rikt parti, det klart rikaste i Örebro. Ändå väljer de gång efter gång att gå långt över de regler som borde gälla för alla partier, men som uppenbarligen inte gäller för socialdemokraterna. De väljer helt enkelt att sno åt sig mer av skattebetalarnas pengar.

Vems är ansvaret? Varje gång detta har tagits upp har Lena Baastad skyllt ifrån sig. Hon visste inget om breven till företagarna (trots att hon stod som avsändare, med foto och allt). Det var nån annan i partiet som gjort det. Hon visste inget om internbreven till skolledarna (trots att hon även där var avsändare). Nån annan i partiet... Hon visste inget om breven via Anhörigcentrum. Där var det Anhörigcentrums fel. Och hon har uppenbarligen ingen koll på hur man får använda resurserna för politiska sekreterare.

Men Lena Baastad är ansvarig. Hon borde ta det ansvaret. Men det vägrar hon att göra.

Nu måste kommunen skyndsamt utreda detta, omfattningen av det socialdemokratiska fusket, hur stora summor det rör sig om, och om det ska till en polisanmälan eller inte. Utredningen borde vara klar före valet för att örebroarna ska kunna göra sig en uppfattning om det parti och den partiledare de kanske ska rösta på. Fram till det är klart borde Lena Baastad fundera över sin egen situation. Det självklara borde vara att hon tar en time out fram till dess skuldfrågan är klarlagd. För vem vill att Örebro kommun ska ledas av en person som kan bli anmäld för stöld av den organisation hon ska leda?

Media: NA