Stadsminister eller drottning?

Att vara kommunstyrelseordförande är ett ansvarsfullt uppdrag. Det handlar om att vara den som är ytterst ansvarig för hela kommunens verksamhet. Kommunstyrelseordföranden, eller KSO, är främst ansvarig för ekonomin. Men KSO ska också ta ansvaret för personalpolitiken, för hela organisationen, för näringslivspolitiken och för många andra centrala strategiska frågor. KSO är nästan alltid också ordförande i den kommunala koncernen och är därmed ansvarig för hur alla kommunala bolag hanterar sina uppdrag.

Men KSO ska också ha en översiktlig kunskap om allt som sker i kommunen. Det är en del av uppdraget. Det handlar INTE om att centralisera makt. Makten över skolan, äldreomsorgen eller gatorna kan gott och väl ligga på andra kommunalråd eller nämndordföranden. Men KSO måste ha just en översiktlig kunskap för att kunna bedöma hur ekonomin utvecklas, vilka strategiska beslut som måste fattas och vilket ansvar som ska utkrävas av såväl andra politiker som tjänstemän.

Att vara KSO handlar om ansvar. Skälet är enkelt. KSO är makt. Som KSO har du inte bara det yttersta ansvaret, utan även den yttersta makten i kommunen. Och med makt följer ansvar.

Detta ansvar ska du ta främst i de formella sammanhang du medverkar i. Det handlar om kommunstyrelsens sammanträden, om bolagsstyrelsernas sammanträden men kanske framförallt om kommunfullmäktiges sammanträden. Kommunfullmäktige är, trots allt, demokratins kärna. Det är ledamöterna i kommunfullmäktige som väljs vart fjärde år, av örebroare som vill se just denna person eller detta parti som en del av kommunledningen.

Att vara KSO är däremot inte att vara bandklippare, premiärlejon eller prismottagare. Inte i första hand. Inte i andra hand. Kanske i tredje hand när inget annat är högre prioriterat. Det finns andra i organisationen som är bättre lämpade för detta. Politiker med mindre makt, och därmed mindre ansvar.

Tyvärr fungerar det inte så i Örebro idag. Örebro kommun leds av den osynliga kommunstyrelseordföranden. Ofta frågar jag mig var makten ligger. Om den ligger hos KSO eller om den i verkligheten ligger hos någon annan. Men en sak är tydlig. Dagens KSO, Lena Baastad, väljer att lämna ansvaret så fort tillfälle ges.

Detta blev övertydligt i går, när fullmäktige hade sitt sammanträde. På dagordningen i går fanns rätt viktiga frågor. Det handlade om jämställdhet, om kommunens ekonomi, om nya kommunala bolag, och om försäljningen av Storstenshöjden. För mig är det självklart att det är KSO som har ansvaret för dessa frågor. Det ansvaret kan man inte smita från. Men det gjorde Lena Baastad.

Skälet? Hon åkte till Stockholm för att ta emot ett pris. Eller pris och pris. Örebro kommun fick ett hedersomnämnande på en gala som Samhall anordnade. Och Lena Baastad fick gå upp på scenen för att ta emot detta hedersomnämnande.

Prioriteringen blir övertydlig. Lena Baastad väljer bort kommunfullmäktige, och den möjlighet oppositionen borde ha att ställa henne till svars i jämställdhetsfrågor, i ekonomiska frågor, i bolagsfrågor och i försäljningsfrågor. Istället prioriterar hon en Stockholmsresa för att vara med på en gala.

Detta är oacceptabelt. Lena Baastad är vald att vara stadsminister (obs stavningen) och inte drottning. Den enorma personkampanj som var en del av framgången för hennes parti handlade om att hon både skulle ta makten och ansvaret, inte åka på galor och ta emot pris. Men var finns hon nu? Hur synliggör hon att hon har makten? Och på vilket sätt tar hon ansvar?

Jag har inga problem med att de andra majoritetskommunalråden väljer bort fullmäktige om deras frågor inte är på bordet. Men lika illa som det vore att Thomas Esbjörnsson valde att åka på en prisutdelning när kommunens skolresultat debatterades i fullmäktige, Rasmus Persson valde att åka på en gala när äldreomsorgen debatterades, lika illa och värre är det när kommunstyrelseordföranden åker iväg när hennes centrala frågor är uppe till diskussion och beslut.

Den lokala demokratin är inte självklar. Den måste hela tiden försvaras och skälen för den hela tiden skärpas. När en KSO lämnar den viktigaste demokratiskt valda församlingen när hennes ärenden är uppe för diskussion och debatt, är inte främst en förlust för oss i oppositionen. Det är en förlust för demokratin.

Media: NA, SR, SVT

Den osynliga ledaren...

Att vara kommunstyrelseordförande är ett förtroende- och ansvarsuppdrag. När du valts är du inte bara en representant för ditt parti. Du är framförallt en representant för din kommun och ska företräda hela den organisation du är högst ansvarig för.

Det ansvaret är inte alltid vare sig enkelt eller roligt. Det handlar ofta om att försöka sätta sig in i krångliga ärenden av alla möjliga slag. Och det handlar om att axla ansvaret för hela organisationens både goda och sämre beslut.

Just det senare är kanske det svåraste och det jobbigaste. Du måste ta ansvar för ärenden som hanterats av andra politiker och där ert interna ansvar är klart. Men externt är det du som styr. Ibland måste du säkert också ta ansvar för sådant som inte ens varit politiskt hanterat. Tjänstemän på olika nivåer har hanterat frågor, och du måste ta ansvar när det går snett.

Det ansvaret måste tas såväl inåt som utåt.

Det inåtriktade ansvaret handlar om att en organisation ska fungera. En organisation där inte chefer och ansvariga politiker tar det ansvar de är ålagda att ta, kommer att bli en rädd organisation. Den kommer att få många medarbetare som inte vågar göra mer än det absolut nödvändigaste. Nyskapande, förnyelse och förändring riskerar att bli åsidosatt eftersom de som borde ta ansvaret, inte gör det.

Det utåtriktade ansvaret handlar om företrädarskapet. Som kommunstyrelseordförande är du inte bara, eller inte ens främst, den som leder styrelsesammanträdena. Ditt huvudansvar är att hålla samman en kommunledning, tillsammans med dem peka ut en riktning för kommunen, och ta ansvaret för vad den politiken innebär. Det är ingen skillnad, annat än storleken på uppdrag, på det företrädarskapet och det som statsministern bär.

Det utåtriktade ansvaret är också en av kärnorna i den representativa demokratin. Du, som den främsta företrädaren, är en representant för dina väljare. De har valt dig för att driva den politik du gick till val på, och ta ansvar för den politikens verkan.

Idag saknas såväl det inåtriktade som det utåtriktade ansvaret hos kommunstyrelseordföranden i Örebro. Lena Baastad är mest osynlig. Det räcker med att ta ett par ärenden de senaste veckorna som exempel:

Storstenshöjden. Cirkusen kring kommunalrådet Björn Sundin och Storstenshöjden är omfattande. Det är sannolikt det enskilda ärendet som haft mest påverkan på kommunens näringslivsklimat under överskådlig tid. Svenskt Näringsliv, Företagarna, flera andra näringslivsorganisationer och enskilda har reagerat starkt på behandlingen en enskild näringsidkare fått utstå.

Lena Baastad är huvudansvarig för näringslivspolitiken. Det självklara hade varit att hon uttalat sig, tagit ansvar för den politik kommunledningen för och företrätt kommunen både inåt och utåt. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Truck Stop. Direktupphandlingen av genomförandet av kommunens del av Truck Stop-anläggningen har ifrågasatts av det lokala näringslivet och av Konkurrensverket som nu granskar frågan. Upphandlingsärendena ligger direkt under kommunstyrelsen, och är kommunstyrelseordförandens ansvar. Bristen på upphandling påverkar också det lokala näringslivet och näringslivsklimatet, där kommunstyrelseordföranden också är ansvarig. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Man kan fortsätta att räkna upp ärende efter ärende, där bristen på ansvarstagande och synlighet från kommunstyrelseordföranden är det normala. Lena Baastad visar inte att hon tar det ansvar hon är vald till och har betalt för.

Denna osynlighet kommer att drabba Örebro kommun som organisation. Den kommer att drabba Örebros utveckling och den kommer att skada demokratin.

Den organisation som nu leds av en osynlig ledare, kommer att återgå till att vara en rädd organisation, där medarbetarna vet att om de gör rätt och det blir bra, då kommer politikerna att sola sig i ljuset, men om det går dåligt så kommer ingen att ställa up för dem. Det kommer att påverka kvaliteten i verksamheterna. Det kommer att påverka förändringstryck, förnyelse och omvandlingskraft.

Den regim som nu leds av en osynlig ledare, kommer inte att hitta någon väg framåt. Det räcker med att läsa den nuvarande budgethandlingen från majoriteten för att se det. Vart ska Örebro? Vilken profil ska kommunen och staden ha? Vilket näringsliv ska kommunen sträva efter? Ingen svarar. Ingen vet. Och ingen tar ansvar.

Den kommunledning som nu leds av en osynlig ledare, är ett bekymmer för demokratin. Inför valen såväl 2010 som 2011 genomförde socialdemokraterna sannolikt den tuffaste personvalskampanjen som någonsin gjorts i Örebro. Lena Baastads person var sannolikt en av de framgångsfaktorer som socialdemokraterna kunde räkna hem. Det borde innebära att Lena Baastad också tog det ansvar som örebroarna lade i hennes händer. Men det gör hon inte. Hennes mediastrateger verkar vilja att hon bara ska gå ut när det handlar om att ge några kronor hit eller dit i olika projekt. Men ansvaret för den dagliga verksamheten saknas.

När ekonomin krisar – finns ingen som tar ansvar.

När skolans måste spara – finns ingen som tar ansvar.

När äldreomsorgen blir otryggare – finns ingen som tar ansvar.

När näringslivet reagerar – finns ingen som tar ansvar.

Denna ovilja att ta ett tydligt och synligt ansvar, och istället bara finnas när projektpengar delas ut, kommer att skada förtroendet för lokala politiker och till demokratin.

Representativ demokrati förutsätter representanter som syns, tar ansvar och visar ledarskap. Då kan det demokratiska samtalet, mellan kommunledning, medborgare och opposition också bli tydligt. Då kan också den nödvändiga granskningen av den förda politiken och dess företrädare genomföras. Och det är en av demokratins allra viktigaste förutsättningar.

Media: NA, SR,

Nytt lag, nya uppgifter

Idag presenterade koalition Örebro sitt lag som ska vinna omvalet den 15 maj. Det blir både nytt och gammalt.

Lennart Bondeson kommer att fortsätta att vara skolkommunalråd.
Fredrik Persson har hand om samhällsbyggnad och miljö.
Rasmus Persson kommer att vara socialkommunalråd.

Det är det gamla, invanda.

Nytt är att Ia Malmqvist, mp, tar hand om klimatfrågorna efter Gabriella Blomgren som flyttat.
Maria Haglund, m, blir biträdande socialkommunalråd eller trygghetskommunalråd, med ansvar för trygghetsfrågor för både unga och äldre.

Och sedan då den "stora" förändringen. Folkpartiet och Moderaterna byter plats. Kent Persson blir kommunstyrelseordförande och jag blir ordförande i kommunstyrelsens arbetsutskott, med titeln utvecklingskommunalråd.

Det blir en bra uppställning.

Är det då en förlust att bli av med KSO-uppdraget? Svaret är både ja och nej.

Ja - därför att uppdraget i sig innebär en position som skapar utrymme och möjligheter. Det finns få andra positioner som ger samma möjligheter till att medverka i samhällsförändring som att vara kommunstyrelsens ordförande. Och Örebro har förändrats. Det handlar om ekonomin. Det handlar om många verksamheter som idag är bättre skötta och ger örebroarna mer kvalitet än någonsin tidigare. Det handlar om samarbete med universitet, näringsliv, andra kommuner, organisationer och föreningar.

Nej - därför att uppdraget i mitt fall varit så mycket av lagledare mer än av härförare. Mitt uppdrag har varit att hålla samman koalitionen. När vi startade sa jag att mitt uppdrag var att se till så att alla partier var lika nöjda när vi gick in i valrörelsen 2010 som när vi startade vårt uppdrag. Det har handlat om att skapa ekonomiskt stabila grundvalar, att ta ansvar för svåra och tunga beslut och att hela tiden se koalitionen före partiet. När jag pratat med mina partikamrater har jag i fyra år sagt att jag denna period inte är folkpartist, utan koalitionist. Det har varit rätt tufft för både Folkpartiet och mig.

Nu blir det ett annat uppdrag och andra möjligheter. Jag kan vara mer folkpartiföreträdare, arbeta mer för de liberala utmaningarna och ta tydligare ställning för en liberal samhällsutveckling. Det ska bli spännande.

Samtidigt kommer jag att vara en lojal koalitionsmedarbetare. Koalition Örebro har gjort mer de senaste fyra åren för Örebros utveckling än vad socialdemokraterna klarat av de senaste fyrtio.

I nästa blogg ska jag berätta om några av de utvecklingsvägar jag vill att Örebro ska beträda.

Kvinnor, män och politik

I morgon blir Lena Baastad kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Det är första gången Örebro har en kvinnlig KSO. Det är inte en dag för tidigt. Det är märkligt att det vare sig funnits kvinnliga KSO eller Kommunfullmäktigeordföranden i Örebro. Det visar kanske mest på att det myckna pratet om jämställdhet från vänstersidan mest varit just prat.

Samtidigt som det är bra med en kvinnlig KSO hoppas jag att hennes fögderi bara blir en månads parentes. Det är nämligen viktigare med vilken politik man står för, vilken inriktning man har för Örebro och hur man vill bedriva politik, än om man är kvinna eller man. Där har såväl Lena Baastad som socialdemokraterna allvarliga problem.

Under Lena Baastads ledning har socialdemokraterna inte haft något framtidsinriktat arbete. Hennes ledarskap har byggt på att skapa ett parti som konsekvent säger nej, som bedriver personliga smutskastningskampanjer utan tanke på vad det får för konsekvenser för hennes motståndare, och som väljer att ställa sig utanför och därifrån ropa "slutenhet", "vi får inte vara med", trots att det är man själva som valt utanförskapsvägen.

Bristen på framtidspolitik blev extra tydlig i den intervju som P1 gjorde med Lena Baastad och Kent Persson för ett par veckor sedan kring hur det var att dela KSO-rollen. På fråga om vilken viktig politik man från vänsterhåll nu inte kunde genomföra, svarade Lena Baastad: Läxhjälp. Läxhjälp!

Örebro har gjort en fantastisk resa sedan socialdemokraterna sattes i opposition för fyra år sedan. Vi växer så det knakar, vi har ett näringsliv som är nationellt uppmärksammat, vi har ett nära samarbete med universitetet, skolresultaten ökar, äldreomsorgen blir bättre, klimatarbetet är i nationell toppklass och jämställdhetsarbetet är (efter många år av socialdemokratiskt ointresse) nu en förebild.

Men massor av utmaningar kvarstår. Arbetslösheten är fortfarande för hög. Klimatutmaningen väntar inte. Skolresultaten ökar, men från en alldeles för låg nivå. Utanförskapet ökar tyvärr fortfarande. Antalet äldre blir fler. Tryggheten måste bli bättre. Ekonomin måste värnas.

På ingen av dessa frågor har Lena Baastad och socialdemokraterna haft ett svar. Snarare har de agerat tvärbroms i utvecklingen. De har sagt nej till arbetsmarknadsåtgärder som torgombyggnad. De har sagt nej till att förändra försörjningsstödet från passivt bidragstagande till aktivt arbetssökande. De har bromsat i skolfrågan med kunskap i centrum. De har sagt nej till den ÖBO-försäljning som är en pusselbit i innanförskapsarbetet. De har sagt nej till alla alternativ inom äldreomsoergen. Och under dessa fyra år jag ansvarat för kommunens ekonomi har jag aldrig fått något tydligt grepp om vad socialdemokraterna vill. Om det är brist på kompetens eller ointresse spelar ingen roll. Örebro under socialdemokraternas och Lena Baastads händer riskerar att åter gå ner sig i samma ekonomiska moras som under Mats Sjöströms socialdemokratiska regeringstid.

Men för Lena Baastad och socialdemokraterna är inte dessa frågor prioriterade. Istället är den viktigaste frågan läxhjälp...

Jag tycker det är bra att en genusvall nu bryts. Kvinnor och män ska vara jämställda. Deras kompetenser likvärdigt bedömda. Hittills har såväl socialdemokraterna som Lena Baastad vare sig granskats eller bedömts utifrån samma mallar som andra partier eller andra politiker. Min förhoppning är att denna granskning börjar nu. Det kommer att gynna Folkpartiet och koalitionens partier. Vår politik har under fyra år byggt ett starkare Örebro med betydligt mer innehåll än läxhjälp. Det arbetet vill vi fortsätta med, så snart som möjligt.