Kvinnor, män och politik

I morgon blir Lena Baastad kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Det är första gången Örebro har en kvinnlig KSO. Det är inte en dag för tidigt. Det är märkligt att det vare sig funnits kvinnliga KSO eller Kommunfullmäktigeordföranden i Örebro. Det visar kanske mest på att det myckna pratet om jämställdhet från vänstersidan mest varit just prat.

Samtidigt som det är bra med en kvinnlig KSO hoppas jag att hennes fögderi bara blir en månads parentes. Det är nämligen viktigare med vilken politik man står för, vilken inriktning man har för Örebro och hur man vill bedriva politik, än om man är kvinna eller man. Där har såväl Lena Baastad som socialdemokraterna allvarliga problem.

Under Lena Baastads ledning har socialdemokraterna inte haft något framtidsinriktat arbete. Hennes ledarskap har byggt på att skapa ett parti som konsekvent säger nej, som bedriver personliga smutskastningskampanjer utan tanke på vad det får för konsekvenser för hennes motståndare, och som väljer att ställa sig utanför och därifrån ropa "slutenhet", "vi får inte vara med", trots att det är man själva som valt utanförskapsvägen.

Bristen på framtidspolitik blev extra tydlig i den intervju som P1 gjorde med Lena Baastad och Kent Persson för ett par veckor sedan kring hur det var att dela KSO-rollen. På fråga om vilken viktig politik man från vänsterhåll nu inte kunde genomföra, svarade Lena Baastad: Läxhjälp. Läxhjälp!

Örebro har gjort en fantastisk resa sedan socialdemokraterna sattes i opposition för fyra år sedan. Vi växer så det knakar, vi har ett näringsliv som är nationellt uppmärksammat, vi har ett nära samarbete med universitetet, skolresultaten ökar, äldreomsorgen blir bättre, klimatarbetet är i nationell toppklass och jämställdhetsarbetet är (efter många år av socialdemokratiskt ointresse) nu en förebild.

Men massor av utmaningar kvarstår. Arbetslösheten är fortfarande för hög. Klimatutmaningen väntar inte. Skolresultaten ökar, men från en alldeles för låg nivå. Utanförskapet ökar tyvärr fortfarande. Antalet äldre blir fler. Tryggheten måste bli bättre. Ekonomin måste värnas.

På ingen av dessa frågor har Lena Baastad och socialdemokraterna haft ett svar. Snarare har de agerat tvärbroms i utvecklingen. De har sagt nej till arbetsmarknadsåtgärder som torgombyggnad. De har sagt nej till att förändra försörjningsstödet från passivt bidragstagande till aktivt arbetssökande. De har bromsat i skolfrågan med kunskap i centrum. De har sagt nej till den ÖBO-försäljning som är en pusselbit i innanförskapsarbetet. De har sagt nej till alla alternativ inom äldreomsoergen. Och under dessa fyra år jag ansvarat för kommunens ekonomi har jag aldrig fått något tydligt grepp om vad socialdemokraterna vill. Om det är brist på kompetens eller ointresse spelar ingen roll. Örebro under socialdemokraternas och Lena Baastads händer riskerar att åter gå ner sig i samma ekonomiska moras som under Mats Sjöströms socialdemokratiska regeringstid.

Men för Lena Baastad och socialdemokraterna är inte dessa frågor prioriterade. Istället är den viktigaste frågan läxhjälp...

Jag tycker det är bra att en genusvall nu bryts. Kvinnor och män ska vara jämställda. Deras kompetenser likvärdigt bedömda. Hittills har såväl socialdemokraterna som Lena Baastad vare sig granskats eller bedömts utifrån samma mallar som andra partier eller andra politiker. Min förhoppning är att denna granskning börjar nu. Det kommer att gynna Folkpartiet och koalitionens partier. Vår politik har under fyra år byggt ett starkare Örebro med betydligt mer innehåll än läxhjälp. Det arbetet vill vi fortsätta med, så snart som möjligt.

Varför

skriver Nerikes Allehanda om att Johan Pehrson vill hyra ut sitt hus under O-ringen? Finns det något nyhetsvärde i detta? Är det på något sätt kopplat till Johans politiska uppdrag? Jag kan inte finna något sådant.

Är det då OK att man som offentlig person får utstå detta? Kanske. Men vem granskar då alla de offentliga personer som finns i media? Hur många granskande artiklar om Ulf Johansson har NA gjort de senaste åren? Vem granskar journalisterna? Skulle de tycka det vore OK om deras privata affärer slogs upp i den egna tidningen?

I en värld där politiken blir allt mer personfixerad blir kanske detta en vardag. Det finns många problem kring detta. Ett av dem är att journalistiken också blir allt mer personfixerad. Det är journalisten som märks, som ska märkas och som ska leda nyhetsflödet.

Men vem granskar dessa journalister? Vem granskar deras motiv, deras subjektivitet, deras kopplingar, deras vardag? Svaret är, tyvärr, ingen. Det kommer att leda till ytterligare maktförskjutningar där media kommer att ta över än mer makt från politiken. Bara de politiker som har goda relationer med journalisterna, eller som äger mediaföretag, kommer att klara sig.

Är det den världen vi vill ha? Får man inte vara en sur, men duglig, politiker? Måste man ha en räcka "oneliners" redo, eller kan man prata långsiktig politik som inte passar i vare sig TV eller tidningar? Ska man ha ett absolut rent förflutet, ett vardagsliv som ingen kan klandra, vara vacker och ung - eller finns det plats för människor också?