Den inkonsekventa familjepolitiken

Så kommer då regeringen med sin utredning om föräldraförsäkringen. Den har varit väntad. Den feministiska regeringens politik kring familj och föräldraskap har hittills resulterat i en uppgörelse med Liberalerna kring ytterligare förbud mot att överlåta dagar i föräldraförsäkringen. Men trycket på än mer förändringar fortsätter.

I gårdagens DN skriver den ansvariga ministern om den utredning som nu ska tillsättas. I fem punkter pekar hon ut färdriktningen. Det är intressanta punkter. Framförallt om man ser dem som en helhet.

De fem punkterna är:

1. Ökad jämställdhet.
2. Möt en modern arbetsmarknad.
3. En försäkring för dagens familjekonstellationer.
4. En tydlig försäkring, lätt att använda, och
5. Den röda tråden - barnperspektivet.

Det finns två funderingar som borde göras kring detta.

För det första: Barnperspektivet.

Ingen av de fyra första punkterna har överhuvudtaget ett barnperspektiv. Ibland hävdas det att kravet på ökad jämställdhet är ett barnperspektiv - att det är viktigt för barnen att anknyta till båda föräldrarna tidigt. Men i artikeln dominerar helt vuxenperspektivet. Det handlar om lön, pensionspoäng och ledigheter för de vuxna. Frågan om barnets behov saknas. Jämställdheten mellan de vuxna är överordnad barnets behov, och föräldraledigheten är till för att öka den i enlighet med politikernas syn på jämställdhet. Barnen blir redskap för de vuxna politikernas detaljstyrning.

Det är knappast barnperspektiv.

Inte heller de följande tre punkterna tar på något sätt avstamp i barnperspektivet. Det är föräldrarnas arbetsmarknad, det är de vuxnas val av livsstil och partners, det är föräldrarnas möjligheter att göra rätt val - som är i fokus. Visst kan det finnas barnperspektiv i alla dessa frågor, det är ju inte så barnvänligt om föräldrarna inte fattar vilka val de kan göra eller om egenföretagare inte klarar av att använda försäkringen, men det är uppenbart att det är vuxenperspektivet som gäller.

Barnperspektivet i föräldraförsäkringen är mer ett fint ord än något annat. Jag påpekade det gång efter annan när jag satt i Folkpartiets partistyrelse. När vi en gång debatterat den tredje oöverlåtbara månaden i en timme, bad jag om ordet och påpekade att ingen av de tidigare debattörerna överhuvudtaget pratat om barnen på något annat sätt än som problem för ett jämställt liv. Det är sannolikt ingen udda synpunkt i något parti - barn är bara bekymmer för de vuxnas rättigheter - så länge de vuxna inte ser barn som sin egen rättighet (oavsett singel, homo, ålder, poly).

För det andra: Vilka områden ska politiken styra?

Det är sällan man ser modern politisk inkonsekvens så tydligt som när det gäller föräldraförsäkringen. Och denna artikel kan användas som lärobok.

I punkt ett ska politikerna leda de vuxna till ett önskvärt tillstånd. Det underförstådda målet är att båda föräldrarna ska dela precis lika på föräldraförsäkringen. På vägen dit kan man fortsätta med att förbjuda överlåtelse av dagar. Politiken blir normbildande och normstyrande. De politiska instrumenten används för att bestämma över en av de mest personliga delarna av människors liv.

I punkt tre däremot lämnar politiken walk over till normbildningen. Då är det de nya familjebildningarna som skapar normer. I såväl Expressen som SVT var barnministern övertydlig i att politiken måste anpassa sig till de nya stjärnfamiljer som växer fram. Politikens redskap blir alltså inte att styra, utan att anpassa sig till verkligheten.

Men tänk om det finns skäl att göra tvärsom:

Tänk om föräldraskapet är kollektivt och att föräldrarna är de bästa att bedöma ledigheten, utifrån barnets behov! Tänk om fördelningen görs av vuxna människor, kapabla att också begripa de ekonomiska konsekvenser det får för dem både på kort och längre sikt! Tänk om det faktiskt finns människor som ser barn som något positivt i livet, viktigare än såväl karriär som egocentrerat självförverkligande, något som kanske till och med är värt en lägre livslön...

Och tänk om just stabila familjebildningar är något som borde uppmuntras - just för att barnen mår bättre i sådana. Tänk om dessa stabila familjebildningar är en del av det normativ som nu saknas. Tänk om vilsenheten i samhället, alla dessa unga som mår allt sämre psykiskt, alla dessa normbrytare på alla samhällets plan, skulle må bättre av och i en miljö där inte vuxna ser andra vuxna som utbytbara delar i en ständig jakt på något nytt och bättre i självförverkligandets hets. Tänk om barn faktiskt behöver en familjebildning bestående av mamma, pappa och barn - så långt det nu går i denna värld där vi alla är mer eller mindre söndriga.

Men de tankarna får inte ens tänkas i dagens samhälle. För det är den vuxnes perspektiv som gäller. Och det är den egocentrerade individualismens mantra; karriär, pengar, skönhet, makt, ungdom, som styr tankevärlden.

I den världen blir också barnperspektivet en del av vuxenvärldens sätt att bekräfta sig själv. Och politikens roll blir bara att likt ett prästerskap i en kyrka styrd av egots gudar, skapa de normer som krävs för att egot ska fortsätta växa på det att alla ska bli lyckliga.

Kristofobin förblindar

Hade demokratin som vi känner den kunnat uppstå i ett system som inte hade de kristna grundvärderingarna ingjutna i sig? Frågan är retorisk - vi kommer aldrig att få veta. Det moderna demokratiska systemet uppstod i det kristna Europa, även om rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. Ingen ska underskatta grekernas betydelse.

Hade liberalismen kunnat uppstå utan det system som byggt sina grundvalar på den kristna etiken, moralen och normerna? Hade Adam Smiths idéer kunnat förverkligas om det inte funnits ett ramverk utanför, ett normativt sett att se på såväl människa som samhälle, som burit den politiska tankevärld han byggde? Var Anders Chydenius föregångsgärning, som präst och liberal, ett exempel på att de två inte är motsatser, utan kanske till och med förutsättningar för varandra?

De senare tankarna skriver Thomas Idergaard om i SvD under julhelgen. Hans nedskrivna tankar är likartade de jag själv burit sedan jag en gång blev medlem i Folkpartiet. Men insikten om detta är idag ofta obefintlig inom såväl partier som kyrka. Och det påverkar också samhället.

Är det rätt att inte bara kritisera islamism, utan även islam? Finns det skäl att också våga kritisera andra religioner och samhällssystem, byggda på religion och filosofi med grunden i buddhism, hinduism och andra religioner? Eller innebär en sådan inställning, att det västerländska samhällssystemet är bättre, att det är grundat på en kristen normativ tradition, per definition att man är fobisk? Islamofob, hindufob, buddhafob?

Visst finns det fobiska tankar inom en del av islamkritiken. Men frågan är om det inte är tydligare med det omvända. Att de kristofoba tankarna är både mer uppenbara och tydliga och påverkar samhället mer.

Egentligen skulle jag inte vilja använda ordet "fobi" för de yttringar som sker. En fobi är ett sjukdomstillstånd, som ska behandlas genom kognitiv beteendeterapi. Men de flesta "kristofober" jag mött har inget behov av detta. Men deras ogillande inställning till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet skapar ändå motsättningar. På samma sätt gissar jag att det ofta är med den "islamofobi" som ofta slarvigt klistras på människor som ogillar islam.

I en månad har det pågått en diskussion om det är könet eller kulturen som ligger bakom sexualbrotten. Efter Köln har frågan om mannens roll som passiv könsvarelse eller aktiv kulturvarelse blivit central. Bara ett par exempel från den sista veckan: Per Wirtén i Expressen drar in även de manliga poliserna som medskyldiga män, lika ansvariga som de som begår brotten. Ann Heberlein i Sydsvenskan som problematiserar kring kulturen och mansnormerna.

Den diskussionen lär nog fortsätta ett tag till. Men det finns en metadiskussion som också borde upp på bordet. Den som handlar om det mångkulturella samhällets gemensamma bas. Om den finns. Om den ska finnas. Hur den ska definieras.

För många liberaler är denna syn idag problematisk. Inte för att man upplever den så. Man äger ju svaret på den fråga ingen ställer. Det är normkritiken som är centrum i samhällsbygget. Men inte vilken normkritik som helst. Det är bara viss normkritik som är viktig. I huvudsak handlar det om genus och etnicitet, som professor Sara Kristoffersson skriver om på DN- Kultur. Men det innebär också att själva normkritiken har blivit den enda godtagbara normen. Men denna normativa bas är tom. Kristoffersson avslutar sin artikel:

Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.

Så är det också i realiteten. När man skrapar på ytan, som jag ett antal gånger gjort i mitt parti, så visar det sig att även de normkritiska äger ett stort antal normer som inte får kritiseras. Det kan handla om synen på jämställdhet, genustillhörighet, mångkultur, demokrati. Det senaste året har normerna kring vad som är öppenhet, rasism, godhet, medmänsklighet med mera skapat skiljelinjer i samhället på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om.

Men detta senaste år har också visat hur svårt det är att hantera ett normativt komplex med dagsaktuella känslor som grund. Det som var rasistisk ondska för ett år sedan, är idag mainstreamad godhet. Den öppenhet som för ett år sedan var den enda sanna godhetens väg, är idag höjden av meningslös politisk naivitet. Den som för ett år sedan hade förespråkat ett Sverige med ökade skillnader mellan olika människor, ett återinförande av det tydliga klassamhället, hade fått vidkännas ord som är betydligt grövre än rasism-ordet. Idag låter statsministern oss veta att vi måste undersöka alla vägar, även denna, för att kunna lösa situationen.

Tydligare kan knappast det samhälle som valt normkritiken som enda norm definieras. När verkligheten förändras är det svårt att hitta vägen framåt. När grunden för de egna tankarna enbart blir mig själv, mina egna önskningar och min egen förståelse av såväl medmänniskor som samhälle, slits det kitt som hållit såväl samhälle som människor samman sönder.

Vilken rätt har jag att hävda att mitt sätt att se på samhället är riktigare än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min etik, min moral, min kultur, är bättre än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min religion är en bättre modell för samhällsbyggandet än din?

För Sverige skapar detta kanske större problem än för något annat land i världen. Det är inte för inte vi är världens mest sekulariserade, och samtidigt mest individualiserade/egocentrerade, samhälle. Det får konsekvenser. (Kolla igen på World Values Surveys undersökningar som du finner här...)

Vilken väg ska vi gå? Vilket samhälle är det vi eftersträvar? Vilka grunder ska vi bygga detta samhälle på?

Medvetet eller omedvetet har de kristna värderingarna format vårt samhälle i århundraden. De är och har aldrig varit oföränderliga, allmänt omfattade eller okritiskt accepterade. Men det har funnits ett ramverk, ett normativt förhållningssätt, till både större och mindre företeelser i samhället.

Att påstå det är ett självmordsprojekt inom politiken idag. Kristendomen har absolut inget företräde framför andra religioner. De kristna normerna är obsoleta. Att hävda kristendomens företräde och betydelse är som att göra sig själv omöjlig. Men på frågan vad vi bygger vårt samhälle på för grunder, och vilket samhälle vi eftersträvar, blir svaren luddiga. Det blir lite kärlek (odefinierbart) och respekt (lika odefinierbart) på normkritikens grund. Och vilket samhälle vi vill ha blir som bäst mer av allt (materiell konsumtion i huvudsak) till alla.

När allt rullar på som vanligt, har det fungerat. Frågan är vad som händer den dag de verkliga kriserna är här. Vilken bas, vilken grund kommer vi då att landa på? Vilka normer, dogmer, etiska och moraliska överväganden kommer att styra oss, politiken och samhället?

Svenska språket, svensk kultur

Jag lyssnar på partiledardebatten. Fortfarande är migrationen en av huvudpunkterna. Men det pågår ytterligare ett skifte. Från migration till integration. Det kan tydliggöras i replikskiftet mellan Jimmie Åkesson och Jan Björklund efter den förstes anförande.

Det är uppenbart att Åkesson är på sin mammas gata. Den misslyckade migrationspolitiken följs upp av en brottslighet som dels bär kulturella signaturer, dels undertrycks av polis och media. Det är som om SD själva regisserat utvecklingen. Och Åkesson kan både prata om migrationen och värdet av att stå upp för den nationella svenska identiteten och kulturen. Integration är enligt Åkesson inte bara jobb eller studier. Integration handlar om att förstå och acceptera den svenska kulturen.

Åkesson är skicklig. Till skillnad från de flesta andra partiledarna (hittills - klockan är 11.30 och alla har inte talat än) talar han inte till riksdagens ledamöter utan till de utanför. Och han har en tydlig linje i sitt sätt att tala - han beskriver ett annat samhälle, en annans samhällsbild - som står i motsats till det samhälle som de andra partierna skapat.

Jag har bloggat om detta tidigare, den brist på berättelse och de brister på alternativa bilder för det framtida samhället som alla partier utom SD har.

Men när Jan Björklund ställer sin enkla fråga skulle det kunna vara början på ett alternativ. Björklunds fråga var ungefär så här:

Svenska språket är nyckeln till integration. Men ni sparar på svenskundervisningen för invandrare. Hur kan det leda till bättre integration?

Åkesson svarar skickligt att om deras politik fått gälla hade färre kommit och pengarna räckt till mer och bättre. Och det handlar inte bara om svenska språket. Den svenska kulturen måste också värnas och läras ut.

På detta replikerar Björklund delvis accepterande. Integration är inte bara jobb. Och där kunde Björklund fortsatt. Men det gjorde han inte. Det var synd.

Vi befinner oss just nu i ett skede där diskussionen går hög om det finns ett egenvärde i den svenska kulturen, i synnerhet när det gäller jämställdheten och synen på såväl mannens som kvinnans frihet och ansvar. Är alla män, oavsett kulturell bakgrund, lika usla eller spelar olika kulturer, religioner, normativ någon roll? Hur ska Sverige reagera på kraven på att det är kvinnans ansvar att se till så att inte män förgriper sig på henne? Finns det gränser för kvinnans frihet? Och har männen enbart ett individuellt eller faktiskt ett kollektivt ansvar? Några av de frågor som ställs och som fått olika svar.

Det finns en risk att en framtida politisk skiljelinje kommer att gå mellan de(t) parti(er) som säger att det finns ett egenvärde i svensk kulturell identitet och de partier som inte talar i de termerna.  Risken är uppenbar att SD kommer att vara mer eller mindre ensamt på den ena sidan. Och risken att misslyckandet med migrationspolitiken och migrationsdebatten upprepas är lika uppenbar.

Det är ju rasistiskt att prata om en speciell svensk identitet, en svensk kultur, ett svenskt normativ. Vår kultur är väl inte bättre än någon annans.

Denna kulturrelativism är bekymmersam. Är svensk syn på jämställdhet bättre eller sämre än saudiarabisk? Är svensk syn på yttrandefrihet bättre eller sämre än rysk? Är svensk syn på demokrati bättre eller sämre än kinesisk? Är svensk religionsfrihet bättre eller sämre än iransk?

Svensk kulturell identitet handlar inte bara om knätofs, sill och midsommarstänger, om den ens gör det på marginalen. Men när den politiska diskussionen förs är det som om värnandet av de framgångar vi vunnit nationellt inte kan lyftas, eftersom det riskerar att späda på den nationalism som SD företräder.

Det är illa.

Inte minst för en liberal borde det vara självklart att stå upp för de vinster det nationella demokratiska systemet och den nationella politiken gjort. Vi måste vara stolta över det samhälle vi byggt, med tydliga socialliberala nyanser. Vi måste vara så stolta att vi säger att vi kommer att värna de vinsterna, mot attacker från de som vill annorlunda, oavsett om attackerna kommer från olika politiska ideologier, religiösa företrädare eller kulturella yttringar.

Det fröet bar Jan Björklunds lilla replikskifte inom sig. Kanske han förmår utveckla det. Det vore bra. För då kunde två integrationssyner stå mot varandra i valet 2018.

Dels den exkluderande SD-varianten. Den som helst vill stänga alla gränser för att skydda det genuint svenska (det där som egentligen inte finns).

Dels den inkluderande liberala varianten. Den som säger att vi vill skapa ett öppet samhälle, där migration är en självklarhet. Men där kraven på att du ska lära dig inte bara kunskaper för jobb utan kunskaper om den svenska kulturella identiteten; om vår syn på människovärde, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet, yttrandefrihet och så vidare är självklara.

Den diskussionen borde vi inlett för länge sedan. Den diskussionen måste vi ta idag.

Föräldraförsäkringens borttappade perspektiv

Så har då Folkpartiet gjort det man sagt man skulle göra. Gått med de socialistiska partierna på att förbjuda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som man vill. Det kan beskrivas på många sätt och många liberaler berättar om det steg för ökad jämställdhet som nu tas.

Men grunden är ett förbud. Ett förbud för föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som de som familj vill.

Det finns en del liberaler som hävdar att föräldraskapet är individuellt. Det är en inställning som kan respekteras. Men är den rimlig?

Så länge inte läkarvetenskapen ger oss möjlighet till att klona oss själva, kommer det att krävas en kvinna och en man för att göra ett barn. Och det kommer att vara kvinnan som bär barnet, föder fram det och sannolikt också ammar det. Den rollen kan aldrig pappan överta. Föräldraskapet är inte jämlikt. Könsrollerna är biologiskt obrytbara.

Individualismförespråkarna hävdar däremot att omedelbart efter födseln så ska föräldraskapet vara såväl jämlikt som jämställt. Det finns ingen preferensordning kring vem som är vad för barnet. Det viktigaste är att de vuxna agerar jämlikt och jämställt.

Som jag uppfattar det så är deras resonemang grundat i att familjen därmed enbart är en tillfällig social konstruktion, i huvudsak något som den vuxne individen kan ha och lämna, efter eget val och behov. Anknytningen till andra människor, vuxna och barn, i nöd och lust, är en förlegad samhällskonstruktion. Barnets roll i den typen av familjebild blir mer oklar. Har familjen ett barnperspektiv? Eller är det vuxenperspektivet som gäller?

De som förespråkar en mer individualiserad föräldraförsäkring gör det oftast utifrån ett vuxenperspektiv. Jag kommer aldrig att glömma diskussionerna på partistyrelsen för några år sedan inför ett landsmöte. Inlägg efter inlägg kom från ledamot efter ledamot. Och alla, ALLA oavsett kön, hade den vuxnes perspektiv. Barnet verkade mest vara något som var till besvär i kampen för det verkligt politiskt korrekt och jämställda samhället.

När jag efter en timme eller så frågade om vi inte borde ha ett barnperspektiv, eller i vart fall nämna barnen som något fantastiskt, blev det en stunds tystnad. Men sedan fortsatte argumentationen i samma spår. Barnets förutsättningar var mindre viktiga än de jämställdhetskrav som borde ställas på de vuxna.

Man kan tycka vad man vill om familjen som struktur. Rätt många familjer är rätt dysfunktionella. Ändå är det familjen som sådan som ligger bakom rätt mycket av tankarna som bär samhället uppe. Alltifrån tron på den livslånga äktenskapstiden - avtal ska hållas i avtalsrätten. Över tron att en förälder alltid agerar på det sätt som är bäst för familjen - den gode familjefadern i skadeståndsrätten. Till synen på människan som ett barn i behov både av stöttning, nåd och uppfostran - socialtjänst och omsorgslagar.

Det finns en risk med att överge familjen som norm och som tanke, utan att reflektera över vad man ska ersätta den med. Det finns risker med att se barn som möjliga redskap för vuxnas jämställdhetsidentifiering också. Och det finns risker med ett samhälle där den vuxne individens perspektiv alltid gäller.

Jag gillar som synes inte den styrning av föräldraskapet som majoriteten av liberalerna i mitt parti står för. För mig luktar det mer socialism än liberalism, mer röd feminism än liberal jämställdhetspolitik. Mer 1970-tal än 2020-tal. Med den utveckling vi idag ser är det knappast sannolikt att fördelningen av föräldraskapet kommer att vara konstant, oavsett vad staten säger. Allt fler unga kvinnor agerar för att bli samhällets vinnare, allt fler unga män gör tvärsom. Hur det påverkar familj och föräldraskap vet vi inte ännu. Men att det kommer att se likadant ut i morgon som idag - knappast...

Holistisk eller mekanisk flyktingpolitik

Jag läser Daniel Suhonen i Dagens Samhälle. En av de tydligaste vänsterdebattörerna i Sverige idag. Jag gillar hans sätt att argumentera även om, eller kanske tack vare, att vi knappast tycker lika i något. Men Sverige och demokratin behöver människor som klarar av en debatt som inte bara består av kampanjpamfletter och personangrepp.

Suhonen gör sig till tolk för de många som menar att Sverige har råd att ta emot fler. Det är bara att höja skatterna för de rikaste och låna om pengarna ändå inte räcker. Man skulle kunna invända mot detta med en faktaargumentation som handlar om riskerna för arbetsmarknaden, som att läsa bloggen ekonomistas. Ska Sverige vända och gå mot en avveckling av de högkompetenta jobben, och satsa på de lågkompetenta? Med allt vad detta innebär för lönebildning m.m.

Man skulle också kunna fundera kring vad det innebär för Sverige som låntagare, som Dagens Industri gör. Och om det blir dyrare att låna för Sverige blir det dyrare att låna för dig och mig. Kanske Riksbankens inflationsmål kan nås, på bekostnad av några hundratusen människor som får se sina lån bli så dyra att de inte klarar av sina boendekostnader...

Men det finns andra funderingar och riskanalyser som också behöver göras. I gårdagens blogg om värderingsgrunder och samhällskontrakt började jag en sådan analys. Idag tänker jag fortsätta, med Suhonen som grund.

Sverige är världens mest sekulariserade land. Jag har visat Ingelhart kartan (World Values Survey) i en tidigare blogg men kan göra det igen. Sverige sticker ut, både vad gäller individualism och sekularism.

Kolla längst upp i högra hörnet. Där finns Sverige. Och kolla längst ner i vänstra hörnet. Där finns alla stater som vi nu tar emot flyktingar från.

Vad kommer detta att innebära?

Man kan i detta ha en mekanisk samhällssyn. Suhonen gör sig till tolk för en sådan. Det handlar om antal, pengar och människor, lån och skatter, personal och bostäder. Räcker inte något är det bara att peta in mer. Utfallet blir i alla lägen detsamma.

Men är det en rimlig tanke? Är människan utbytbar? Spelar det någon roll om invandrarna kommer från de islamiska staterna, från Afrikas olika stater eller från det sönderfallande Jugoslavien?

Svaret är, speciellt med tanke på World Values Survey, ett självklart ja. Det spelar roll varifrån invandraren kommer. Det spelar roll därför att värderingarna skiljer. Det spelar roll därför att synen på samhälle, på individen, på människans värde och värdighet, på demokrati, jämställdhet, religion, skiljer.

Och värderingar byter vi inte som pyjamas.

Det finns en allmän känsla, inte minst hos många politiker, att flyktingmottagande enbart handlar om det praktiska. Och innanförskapet löser vi med jobb. Resten behöver vi inte bekymra oss om. Men är det verkligen så?

Den bilden verkar vara så nationellt centrerad så att det nästan är omöjligt att rubba den. Sverige är det normala. Vi är centrum i världen. Alla strävar att komma dit vi är. Inte bara för att vi är den trygga välfärdsnationen långt bort från alla krig. Utan också för att vårt sätt att se världen är det enda riktiga. Svaret på allas frågor är att vi alla ska bli mer individualistiska, mer för självförverkligande. Vi är alla självklart för det moderna, och mot det konservativa. Den som tycker annorlunda har antingen inte fattat, eller fattat fel.

Och så förvånas vi över när polackerna väljer en ny konservativ regering, eller varför så många amerikaner är så dumma att de ens kan tänka sig att rösta på en Donald Trump...

Men så är inte världen. Vi är det udda. Vi är undantaget. Vi är periferin, änden på diametern. Problemet är bara att de vi nu tar emot är nära den andra änden. Och tänk om de inte vill vara som vi. Tänk om de verkligen tycker att konservatism och kollektivism är bättre. Tänk om vår syn på demokrati, på kvinna och man, på mångfald, på könsuttryck, på religionens plats i samhället inte är sanningen. Vad händer då?

Det finns enorma risker med att se flyktingpolitik bara som en mekanisk hantering av siffror, oavsett om det handlar om budgetunderskott eller asylsökande. Risken är att vi kanske missar den riktigt stora utmaningen samhället står för. Vad det innebär att vara svensk, helt enkelt.

Och det ska jag återkomma till i en kommande blogg. Om jag vågar.

"Pappamånader" är ingen frihetsreform

Jag lyssnade till Birgitta Ohlsson på SVT Aktuellt häromdagen (4 juni kl 21.00 men det går inte att länka så länge så den här länken funkar nog inte). Av någon anledning hade SVT bjudit in henne att debattera regeringens förslag om en tredelning av föräldraförsäkringen, där vardera en tredjedel av försäkningen skulle vara oöverlåtbar, med en Sverigedemokrat. Och jag blev bekymrad. Av flera orsaker.

Min inställning till föräldraförsäkringen har jag gjort klar tidigare. Jag tycker Ohlssons med fleras inställning andas mer socialism än liberalism. Det handlar om att berätta för människor, främst kvinnor, att de minsann inte är kompetenta nog att bestämma själva. Det handlar om att använda vissa individer (barnen) som redskap för hur man vill att andra individer (vuxna föräldrar) ska agera. Och det handlar om att den typen av feminism mer är en oifrågasättbar sanning än en politiskt baserad norm. Även om det inte sägs rakt ut, så är undertonen att det är oacceptabelt att inte leva i den jämställdhetsnorm som det politiska engagemanget beslutat. Denna norm ska påtvingas alla med de verktyg staten har. Idag är det föräldraförsäkringen. I morgon kanske någon annan försäkring, eller kanske tvång att dela VAB-dagar lika, eller...

Ojämställdhet må vara oliberalt. Men den liberale måste acceptera om en vuxen individ av egen vilja gör det valet.

Men det som gör mig extra bekymrad är kommentarerna efter programmet. Jag följer dem på twitter och på facebook. Och det är inte svårt att se ett mönster.

Birgitta Ohlsson fick cred av många. Men i mina flöden var det nästan enbart människor "inifrån" som kommenterade. De som redan är i nomenklaturan. De som har de "rätta" åsikterna. (Skulle man vara fördomsfull - vilket jag inte är(...?) - var det kommentarer från Södermalm och Stockholms innerstad:)

De andra, de höll med Paula Bieler, Sverigedemokraten. Och argumenten var de vanliga. "Varför ska politikerna bestämma över mig?" "Det här är något som vi klarar själva i familjen!" Allt kan egentligen koka ner i "Låt mig bestämma själv - jag klarar det."

De argumenten kan man också bortse från; om man menar att jämställdheten är överordnad självbestämmandet,  om man menar att andra strukturer styr människors livsval så att självbestämmandet inte är reellt, eller om man menar att föräldraförsäkringen påverkar samhällsutvecklingen i en riktning som är mer liberal - fast det just nu innebär att människors egna val måste begränsas. Och den diskussionen för vi ibland. Men det är inte heller det som bekymrar mig mest.

Istället är det stora bekymret varifrån kommentarerna kom ifrån. Och hur det påverkar Folkpartiets framtid.

Det är uppenbart att en ökad ovalfrihet inom föräldraförsäkringen har stöd från olika grupper. Men det är lika uppenbart att en ökad valfrihet har stöd inom andra. Sedan länge har det varit betydligt fler som vill ha mer valfrihet än de som vill minska den. Föräldrar vill helt enkelt kunna bestämma själv.

Min analys av detta är att risken är uppenbar att det är "innemänniskorna" som vill öka statens bestämmande över föräldraförsäkringen. Det är ett uppifrånperspektiv som härskar. Det finns idag en majoritet för ett sådant uppifrånperspektiv i riksdagen, där Folkpartiet blivit den tydligaste förespråkaren för ett sådant perspektiv.

På den motsatta sidan står hittills i vart fall övriga borgerliga partier. Men i och med Aktuelltdebatten tog också Sverigedemokraterna någon form av ledartröja i den diskussionen. Och frågan är vart det leder.

En av framgångarna för SD är att de sannolikt upplevs som det enda oppositionspartiet, det parti som slår nedifrån och uppåt, de som står för de vanliga människornas åsikter mot den politiska nomenklaturan.

En av bördorna Folkpartiet har att bära är att vi alldeles för ofta upplevs som det motsatta. Besserwissrarna som vet bättre än vanligt folk, och som inte tvekar när vi får chansen att både berätta det och bestämma över dem.

Kanske är det fel. Men bilden är satt.

Nu ska vi i Folkpartiet göra en remake för att berätta varför vi är ett parti att räkna med inför 2020-talet. Liberalismen ska inte bara återuppstå, den ska återupplivas och återaktualiseras. Inom område efter område ska vi fundera över vilka frågor som staten behöver hantera, och vilka som vi kan lämna. Vi ska söka svaren på de frågor de vanliga människorna ställer, istället för att söka svaren som vi själva tycker är så fina, eller som någon överhet menar behövs. Och friheten ska utvecklas. Men frågan är om något ska avvecklas.

För mig är det självklart att den självrannsakan vi nu går igenom också ska omfatta alla områden. Även de områden där det kan göra ont att lämna sådant vi tyckt så länge, men som kanske är grundat i en annan tid med andra lösningar. Jämställdhet är inget undantag.

Framtiden kommer att innebära nya utmaningar för jämställdhet. Hur hanterar vi de pojkar som inte klarar skolan? Hur skapar vi utvecklingsvägar för de kvinnor som dominerar universiteten? Hur värnar vi ett jämställt arbetsliv som sträcker sig långt längre än till 65-årsdagen? Hur klarar vi av ett välfärdssamhälle, där jobben måste värderas högre och viljan att jobba med omsorg om gamla, pedagogik för barn och unga, och socialt omhändertagande ska vara lockande för fler? Hur hittar vi strukturer som skapar goda uppväxtförhållanden för fler barn, bland annat genom att motiverade föräldrar fritt väljer att vara med sina barn under en tid av livet och där arbetsgivare inser att barn är en tillgång för de allra flesta medarbetarna?

Frågorna är många fler. Utmaningarna lika många.

I det arbetet måste den liberala politiken ta sin utgångspunkt i de frågor människor upplever som viktiga i sin vardag. Om vi inte gör det kommer den spelplanen att lämnas åt någon annan. Och risken är att det parti som då upplevs som det mest medborgarorienterade, exempelvis inom föräldraförsäkringen, inte bara har den bästa politiken för nya föräldrar, utan också annat i bagaget som man får med "på köpet".

Folkpartiet balanserar idag runt 5%-nivån i opinionen. Fler är det inte som tycker att vi har relevanta svar på de frågor de ställer. Ska vi lyfta krävs sannolikt mindre av en politik som kan jämföras med någon form av "borgerlig Fi-politik" och mer politik som rör det som människor verkligen upplever som de utmaningar som politiker ska bekymra sig om.

"Pappamånader" är fel väg för frihetens Folkparti

Så har då regeringen satt ner foten. Och det blev en tredje pappamånad. Det är helt fel namn egentligen. Förslaget innebär att staten tvingar föräldrarna att antingen ta ut tre månader av föräldraledigheten själv, eller att avstå den helt och hållet. Det gäller både mamman och pappan. Staten ska alltså tvinga föräldrarna till en feminism utifrån statens eget tyckande.

Förslaget har stöd från de röda feministerna i V, S och MP om nu V nöjer sig med denna tredje tvångsmånad. Men så har förslaget också stöd hos Folkpartiet. Jag tycker det är obegripligt. Varför väcks inte en ryggmärgsreflex hos fler liberaler när man blir ett stödparti till partier som på alla tänkbara sätt försöker minska och inskränka friheten för fler? Borde inte någon liberal klocka i alla fall ringa.

Som jag ser det finns det i huvudsak två linjer som kan ha stöd i en liberal samhällsåskådning. Antingen delar man hälften, eller så låter man familjen bestämma.

En hälftendelning bygger på att föräldraskapet är individuellt. Föräldrarna har inget gemensamt ansvar för vare sig barn eller familj. Det är en pappa som tar sitt ansvar och en mamma som tar sitt.

Det är möjligt eller till och med sannolikt att det finns människor som tycker att detta är rimligt. Med vår väg mot en totalt egocentrerad individualism är familjen mer en boja för fler. Relationer är bara till för egot. Kärnfamiljen är en historisk parentes. Framtiden ligger i de relationer, med en eller flera, där jag får tillfredsställelse för de behov jag har just nu. Barnen blir ett sätt att åter uppfylla mina behov. Och jag tar också det ansvaret individuellt.

Så länge det nu passar...

Jag delar inte den synvinkeln, även om jag här dragit ut konsekvenserna rätt långt. Men synen på föräldraförsäkringen som den vuxnes rätt att vara ledig med sitt barn är ett avsteg från flera principer. Jag menar dels att barnperspektivet är viktigare än vuxenperspektivet. Föräldraförsäkringen är barnets rätt att ha möjlighet att vara med sin pappa och mamma. Och de som bäst kan tolka barnets rätt och behov är inte staten, utan just mamman och pappan tillsammans.

Jag är dessutom så gammalmodig så jag tror att kärnfamiljen har ett värde. Tvåsamheten, med en dröm om ett livslångt engagerande i en annan människa, som har ett föräldraskap som ett möjligt resultat, påverkar synen både på människa och samhälle. Det handlar om allt ifrån människosyn, om människans värde, värdighet och outbytbarhet till avtalsrätt (avtal ska hållas) och synen på skadeståndsrätt (bonus pater familias).

Det handlar också om synen på frihet. Är jämställdheten, som staten just nu definierar den. en överideologi som tar över individens rätt att leva som hon vill? Har man rätt att leva ojämställt? För en liberal borde svaret vara ett självklart JA - vi förespråkar ett jämställt samhälle. Men det är människans fria val som spelar roll. Är det så att någon av fri vilja väljer ett ojämställt liv är det helt OK.

Och det handlar om liberalismens medel. Ska liberalismen lösa saker som få uppfattar som problem? Är det vår uppgift att definiera människors liv som problematiskt, även när de själva inte gör det, berätta att de lever fel, och sedan genom statliga beslut tvinga dem till att leva som vi vill? Jag delar inte den synen. Det är en liten del av föräldrarna som ser en ökad frihet att använda föräldraförsäkringen som familjen själv vill som ett problem. Det är en övervägande majoritet som säger nej till fler statliga pekpinnar på föräldraskapets område.

Det finns egentligen bara en sak som talar för denna tredje "pappamånad". Det är att den sannolikt ökar jämställdheten på en viss del av arbetsmarknaden något snabbare än vad som annars skulle ske. Men resultaten är inte så säkra som man skulle kunna tro. Den första "pappamånaden" hade betydligt större effekt än den andra. Och vad händer då med den tredje? Innebär det att barnet helt enkelt får acceptera att mamman eller pappan inte kan vara hemma lika länge, och det istället är en tidigare förskolestart som hägrar?

Men är feminism en överideologi, som har rätt att definiera liberalismen utifrån en feministisk agenda? Jag tror inte det. Ett skevt uttag av föräldraledighet kan leda till sämre livslön för i huvudsak kvinnorna. Men om det är självvalt är inte heller det något problem för en liberal, framförallt inte om alternativet är en stat som ska bestämma över hur du har rätt att leva ditt liv.

Det finns en risk att Folkpartiet, istället för det liberala förändringsarbete som just nu påbörjats, väljer en väg som leder mot att partiet blir en "borgerlig" motsvarighet till Fi. Fi lyckas locka ett par procentenheter vänsterfeminister. Sannolikheten att det ens finns mer än någon promille vänsterfeministliberaler är marginell.

Är det liberalt att få tänka ofeministiskt?

Om Morgan Johansson, kvotering, föräldraförsäkring och när politiskt tyckande blir överhetens tvingande sanning.

Jag läser ofta den intressante liberale skriftställaren Anders Johnsons facebook-uppdateringar. Det borde fler liberaler göra. Så här skrev han för några dagar sedan:

Dagens citat visar att intet är nytt under solen:
"Var icke den första liberalismen en åsikt som ville giva människorna frihet att såvitt möjligt sköta sig själva, som ansåg, att staten skulle avhålla sig så mycket som möjligt från att ingripa i den enskildes liv och rätt att sköta sig själv? Och är icke den nya liberalismen av ett helt annat kynne, närmande sig i det fallet till socialismen, att den vill att staten skall rätta alla missförhållanden med lagar?"
Arvid Lindman i brev till Harald Hjärne 1911


Jag läser och tänker på Morgan Johansson, justitieministern som tänkte (för) högt kring feminism, företag och kvotering. Och jag tänker på hur många liberaler som är inne på alldeles för likartade linjer.

Det kan vara förståeligt om en socialist som Johansson tycker att politiken har en roll som är över det privata ägandet, företagandet och egenmakten. Socialister bygger sin ideologi på att staten i snäv mening - socialisterna själva - vet bättre än medborgarna. Visst låtsas de som om de på något sätt stod för ett folkrörelseengagemang. Men socialismen är rätten för folkets företrädare att bestämma över folket, oavsett vad folket tycker.

I ett sådant perspektiv är det i linje med partiets ideologi att tänka sig att när partiet i sin vishet bestämt att företag måste ha en viss andel av ett visst kön, ålder, härkomst, etnicitet eller vad det nu vara må i sin styrelse, ledningsgrupp, medarbetarkader - så ska företagen rätta sig efter det. Annars är det lika bra att företaget läggs ner (och staten tar över???).

Tyvärr är detta förslag bara ett i en rad där staten menar sig veta bättre än medborgarna. Förr var det vanligare. Men även idag är tilltron till statens vishet stor bland såväl socialister som konservativa och, tyvärr, en del liberaler.

Och ofta handlar det om feminism.

Även liberaler har slirat på tankarna när kvoteringsfrågan till bolagsstyrelser har dykt upp. Det är märkligt eftersom just äganderätten varit grunden för hela den liberala tankerörelsen. Och det fria företagandet var väl det som en gång för drygt 200 år sedan fick den frisinnade prästen Anders Chydenius att dra igång den moderna liberala rörelsen.

När en liberal hör en Morgan Johansson tänka fritt om att staten ska avveckla bolag som inte beter sig som staten vill, borde nackhåren resa sig. Men det är överraskande tyst. Kanske beror det på att feminismen blivit en överideologi också för många liberaler?

Man kan bara ta ytterligare ett exempel. Föräldraförsäkringen. Kanske det tydligaste exemplet på vad som hänt på den väg som Harald Hjärne skrev om för över 100 år sedan.

Är det OK för en liberal att leva ofeministiskt? Är det OK för en liberal att acceptera vuxna individer som valt att leva ofeministiskt? Är feminismen en politisk norm som inte får brytas, ens när vuxna individer gjort ett medvetet val? Är feminimen en överideologi som förenar partister från höger till vänster i sin strävan att få såväl individer som bolag att leva just som staten kräver?

För mig är det oacceptabelt. Av två skäl.

För det första är friheten för den vuxna individen viktigare. Precis som Hjärne skriver ska staten inte gripa in i individernas liv mer än nödvändigt. Och vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelsernas sammansättning ger liberala politiker rätt att sätta sig över individernas fria val, eller äganderättens betydelse. Det är viktigt för mig.

Men kanske mer viktigt är den förändrade synen på vad politik egentligen är. I en blogg någon gång ska jag skriva om politiken som religion. Den bloggen är redan halvskriven men behöver mer tid. Men i korthet går den ut på att det finns en fara när värderingarna skapas, formuleras och genomdrivs av en politisk elit, ibland lika långt från verkligheten som det patriarkala prästerskapet.

Jag är folkpartist därför att jag värderar skillnaden mellan min personliga tro och statens roll. Min tro och mina värderingar grundläggs i det civila sammanhang jag finns i. Till partiet och politiken tar jag dem, och där får de brytas mot andras, med samma liberala tankar, men med värderingar och trosuppfattningar ibland långt från mina.

Ibland upplever jag att dessa kontaktvägar, mellan det civila samhälle där värderingar skapas, utvecklas och behålls, och den politik där vissa av dem stöps om till lagar och förordningar allt mer försvagats. Partierna är inte längre de levande folkrörelser de en gång var. Kontakter mellan de kvarvarande folkrörelserna, nätverken, föreningarna, organisationerna som borde vara de forum där värderingar grundläggs och den politik som ska stöta, blöta. förkasta och godkänna och till slut genomföra vissa av dem är alldeles för svaga.

Istället är partierna som en egen värld, slutna mot omvärlden i alldeles för hög grad, med stora megafoner men avstängda hörapparater. Där, i dessa slutna kretsar, formas idéer och tankar som sedan ska pressas igenom partiet och till slut läggas på medborgarnas huvuden. För det mesta går det ändå fortfarande åt rätt håll. Men om utvecklingen fortsätter, med en politisk elit som alltmer fjärmar sig från "folket", eller "folken", eller någon form av minsta gemensam nämnare för de individer som bor i landet, ökar risken att demokratin inte längre uppfattas som en kraft nedifrån och upp, utan som en uppifrån och ned-politik.

I hela denna blogg har jag medvetet skrivit "feminism" och inte "jämställdhet". Helt enkelt därför att jag tycker att feminismen i alltför stor grad har ett vänsterperspektiv, där den upplysta eliten med mer eller mindre tydligt tvång ska förmedla sina värderingar till de oupplysta. Men där jämställdhet är ett underifrånperspektiv, där värderingar kring kvinnans och mannens lika värde, värdighet, rättigheter och skyldigheter växer underifrån. Ibland med politikens hjälp. Men bara då medborgarna upplever det som en nödvändig åtgärd för att komma till rätta med en utmaning. Aldrig som en symbolåtgärd eller en tvångsregel.

Ibland är jag så liberal att jag faktiskt tycker att det är helt OK om en företagsägare vill driva sitt bolag helt ofeministiskt, eller till och med ojämställt, utan att inse att såväl medarbetare som vinstnivåer påverkas negativt.

Ibland är jag till och med så liberal att jag tycker att föräldrar ska få bestämma själva över hur de hanterar sin familjesituation, utan att någon bättrevetande politiker ska skriva dem det på näsan.

Att använda människan som redskap

Idag har Folkpartiet fattat beslut om att låta ytterligare en månad tilldelas vardera föräldern, utan rätt att överlåta den till den andra. Man kallar det populärt för en tredje pappamånad. Men man kan principiellt se frågan på två sätt:

Antingen har man en princip att föräldraskapet är individuellt. Då ska föräldraförsäkringen också individualiseras. Hälften åt mamman, hälften åt pappan. Ingen rätt att överlåta något, eftersom familjen inte är något annat än en sammanslutning av individer, utan annat än tillfälliga förbindelser. Där sätts de vuxna, beslutsmässiga, i centrum.

Eller så ser man familjen som ett mer bestående kollektiv, där föräldraskapet är en kollektiv process. Där blir både barnperspektivet och familjeperspektivet rådande. Det blir frågan om hur familjen skapar en situation som passar barnet bäst som blir vägledande. Då blir föräldraförsäkringen en fråga för individer i sammanslutning, familjen något mer än en löslig enhet för att vuxna ska sätta barn till världen.

Ur ett liberalt perspektiv kan man ha förståelse för båda ståndpunkterna. Balansen mellan jämställdhet och individuell frihet är inte enkel. Den påverkar så mycket i samhället. Synen på jämställdhet är en värdering som kommer att påverkas av en förändring av föräldraförsäkringen. Men synen på barnet, på familjen och på föräldraskapet kommer också att påverkas.

Och frågan är om det är en positiv förändring. Om en syn på föräldraskapet som en rent individuell fråga innebär en ytterligare upplösning av familjen, är det positivt eller negativt för barnet?

Det finns ytterligare en aspekt i detta beslutsfattande som man måste fundera över. Och det handlar om ifall man ska kunna använda andra individer som redskap för den egna ideologin.

Detta är min huvudinvändning vad gäller föräldraförsäkringen och de beslut Folkpartiet fattar idag. Partiets jämställdhetssträvanden ställs över den individualism majoriteten säger sig värna. De kan inte tillåta individerna att själva göra sina val om hur man ska hantera det gemensamma föräldraskapet. De använder barnet som redskap för att nå andra mål. Och det är fel, ur alla möjliga liberala synvinklar.

Det är sant att kvinnornas livslön är 3,6 miljoner mindre än männens. Om det är en följd av egna val, är det inget problem för någon liberal. Om det beror på ofrihet, byggd på vad det än vara må, är det ett bekymmer.

Men kan man använda en individ för att nå målet för en helt annan? Kan man använda individer, utan vare sig talerätt, beslutskraft eller förmåga till medialt genomslag som redskap för att genomföra den egna ideologin? Svaret på den frågan borde vara nej.

Ändå är det just det som sker. För de allra flesta som debatterar föräldraförsäkringen, är barnperspektivet underordnat. Det handlar om de vuxna kvinnornas rätt att vara det dessa feminister menar att de borde vara. Och själva det mantra som gårdagens beslut på Folkpartiets landsmöte kretsade kring: "Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns" har just detta vuxenperspektiv. Barnen objektiviseras, blir något männen behöver, och ställs i motsats till den makt kvinnorna förnekas på grund av dessa objektiviserade barn.

Jag har förståelse för flera av de argument som framställs kring föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv. Men när argumentationen stannar vid de enkla bejublade och applåderade slagorden, när all vilja att fördjupa diskussionen förnekas, när motståndarna bemöts som mörkermän, går i alla fall min tanke åt ett helt annat håll.

I den kyrka som en gång var; där de där utanför inte visste sitt eget bästa, där mörkrets människor dväljdes på andra sidan kyrkporten, applåderades också vittnesbörden. För man ägde ju sanningen...




- Posted using BlogPress from my iPad

Pris eller verkstad i jämställdhetsarbetet

Så har vi fattat beslut om ett pris i Örebro igen. Denna gång blir det ett jämställdhetspris. Den medarbetare som har gjort mest för jämställdheten ska premieras.

Är det bra?

Det finns två invändningar. För det första den gamla vanliga. Den nuvarande majoriteten är mest intresserade av att visa upp sig när man delar ut priser än att bry sig om verksamhet och ta ansvar för sin politik. Och då är ju sannolikt media mer intresserade av när något kommunalråd delar ut ett pris, än när oppositionen försöker förmå samma kommunalråd att ta ansvar för den krisande skolan eller den raserade ekonomin.

Ser man på själva frågan om jämställdhet visar det sig också att arbetet totalt avstannat. Det finns idag inget strukturerat jämställdhetsarbete i Örebro kommun. Det visade sig inte minst när kommunstyrelsen beslutade om jämställdhetsdelegationens arbete inför 2013. Då handlade allt om att följa upp sånt som redan är gjort. Det fanns inga tankar på hur man ska utveckla och förbättra jämställdheten, inga strategier för att nå några mål, inga pengar avsatta för arbetet.

(Jo - det finns ett jämställdhetsområde som sossarna prioriterar. Den ovillkorliga rätten till heltid. Men eftersom den kostar pengar vågar och vill de inte visa vilka konsekvenser löftet får. Och därför försöker de smyga igenom kostnadshöjningarna på bekostnad av den gamla kvinnans trygghet på äldreboendet, eller elevernas rätt att nå kunskapsmålen i skolan.)

Så istället för arbete och verksamhet så skapar man ett pris.

Den andra invändningen är lika allvarlig. Det nu föreslagna priser riskerar att försämra arbetet för en mer jämställd kommun.

När vi jobbade med jämställdhet och skapade den delegation som fick makt och ansvar att genomföra arbetet, var vårt fokus det som kallas jämställdhetsintegrering. Det handlar då inte bara, eller ens främst, om att kommunens anställda ska behandlas jämställt, utan om att jämställdhet ska genomsyra all kommunal verksamhet. Det är i mötet med barnen i förskolan, med eleverna i skolan, med de äldre i omsorgen som jämställheten integreras. Det är hur vi möter och bemöter örebroarna som spelar roll.

Och det var viktigt att arbetet började i toppen. Hos kommunalråden. I kommunledningen. På nämndsammanträdena. Hos förvaltningsledningarna.

De tankarna gick på tvärs mot socialdemokraternas tidigare jämställdhetsarbete. Då handlade det om att enskilda medarbetare med jämställdhet som eget intresse fick dra hela lasset. Dessa enskilda medarbetare vare sig kunde eller fick förändra kommunens verksamhetsformer. Man kunde kanske påverka sin närmaste omgivning. Men dessa eldsjälar fick knappast något stöd och vare sig den politiska eller tjänstemannaledningen brydde sig om hur jämställdheten påverkade och påverkades av ledningens arbete.

Det innebar att Örebro kommun under socialdemokratisk ledning var en usel jämställdhetskommun.

Om man nu inför ett jämställdhetspris, där kriterierna för att få det åter blir att belöna enskilda eldsjälar, riskerar man att åter hamna i den gamla socialdemokratiska jämställdhetsfällan. Kommunledningen behöver inte längre bry sig. Man kan alltid hänvisa till det fina pris man delar ut. Och jämställdhetsarbetet stannar upp.

Det är dåligt.

Därför yrkade jag att det pris som nu ändå ska till borde ha andra kriterier. Istället för att belöna enskilda eldsjälar borde priset gå till den verksamhet som bäst klarat av att jämställdhetsintegrera sin verksamhet.

I ord höll de flesta med mig. Men när väl beslutet togs blev det den enkla, men farliga vägen som valdes. Så nu riskerar Örebro åter att hamna i en jämställdhetspolitik där enskilda eldsjälar lämnas ensamma, medan kommunens verksamheter och organisation inte alls jobbar med att integrera jämställdheten i sitt arbete.

Egentligen vore det bättre att strunta i ytterligare ett pris, och satsa tid, makt och ansvar på att verkligen göra ett gott jämställdhetsarbete i kommunen. Men - som sagt - det är ju inte lika medialt intressant...

Utan ledning

Jag läser i lokalmedia om problemen med elithallen i Hjärstaskogen. Nu ska man ut och kolla av marknaden med privata aktörer för att se om den går att bygga. Kritiken mot placeringen i den skyddsvärda skogen mellan Nya Hjärsta och Vivalla är hård. Och svaren på de problem som elithallen kommer att orsaka är få. Parkeringar, trafik, natur, boendemiljö... - det finns inga svar och de som ges är ibland märkliga.

Som den om träden som ska huggas i skogen. Där lovar socialdemokraterna att de ska ersättas. Det är rätt (o)roligt egentligen hur politiker tror sig kunna lura människor. För hur ska man kunna ersätta en skog som man huggit ner och byggt? Var ska träden planteras? På gatorna? På taket på elithallen? Nån annan stans runt staden??? Och vad har löftet om nya träd (som bl.a. Lena Baastad och Björn Sundin lovat Nya Hjärstaborna i ett flygblad) då för betydelse? Ingenting! Det är ett meningslöst löfte som har till enda syfte att vilseföra.

Problemen med elithallen visar med all önskvärd tydlighet på problemen för den nuvarande kommunledningen. Den är fantastisk på att styra media och skapa mediala utspel. Men den saknar total kompetens att leda en kommun. Och det är nog inte ens det den vill. Det viktiga är att ha makten, inte att använda den. Det viktiga är att se till så man kommer rätt ut i de utspel man gör, inte vart kommunen är på väg.

Låt mig ta tre konkreta aktuella exempel på hur denna kommun saknar ledning:

1)
Idag fick vi information om budgetförutsättningarna för de kommande åren. Det ser inte så bra ut. Resultatet i år beräknas bli 80 miljoner fast det behövs 130 miljoner för att klara av investeringarna. Kommunkoncernen lånar 2,5 miljarder, varav 1,4 miljarder är för kommunal verksamhet. Det är en ökning från nära noll (0) kronor när Lena Baastad tog över 2010, till nästan 2 miljarder när hon får sluta som kommunstyrelseordförande efter valförlusten 2014. Lena Baastad har under sin tid satt varje örebroare i skuld till bankirerna med 15.000:- kronor. Du, och du och du och du och du har en skuld på 15.000:- kronor som du inte beslutat över. Dina barn och barnbarn har det. Dina föräldrar och farföräldrar likaså.

De kommande åren riskerar kommunen mångmiljonunderskott. Vidlyftiga löften ställs ut, men resurserna saknas. Besparingsbehovet för 2014 kan mellan tummen och pekfingret beräknas till minst 150 miljoner kronor, men då har inte löften om exempelvis heltider kunnat uppfyllas. Inte heller investeringar i elithallar, vindkraft, järnvägar eller andra s-löften...

Lena Baastad och hennes kommunalrådskollegor har inte koll på ekonomin. Kommunen saknar ledning, vet inte vart den ska. Men de styr ju, och kommer rätt ut medialt med sina satsningar på än det ena, än det andra...

2)
Idag besökte jag IUC (Ideellt Utvecklings Center) för att lyssna till ett antal föreningar inom det sociala området. Bilden de gav stämmer väl överens med de flesta andra föreningar jag träffar.

När Folkpartiet styrde hade vi en klar bild av vart vi ville med samverkan med det civila samhället. Vi skapade dialogmöten, vi sökte kontaktvägar, vi var närvarande och tillgängliga och vi respekterade det civila samhällets egenart.

Nu får vi höra om en kommunledning som inte finns, som inte tar kontakt, som inte för dialog utan som envägsinformerar, som förnekar det civila samhället dess egenart och som på ett överhetssätt vet bäst om allt.

Det är Lennart Bondeson som är ansvarig för civilsamhället. Men inte heller han eller hans kommunlarådskollegor har någon koll på vart han vill med jobbet. Istället handlar det om att komma rätt ut medialt. Det är bilden av politiken, inte den förda politiken i sig, som är viktig...

3)
Jag lyssnade med intresse till en jämställdhetsdebatt på kommunfullmäktige i mars. Om hur kommunledningen nu hanterar, eller ickehanterar, jämställdhetsfrågorna. Det verkar som om den enda jämställdhetssatsningen idag handlar om ovillkorlig rätt till heltid (ofinansierad...). Allt annat har glömts. När radio Örebro vill att Björn Sundin ska debattera frågan i radion är han plötsligt inte intresserad av media. Och skälet är självklart - han skulle ju inte komma rätt ut medialt.

Men jämställdhet är mer än heltider. Jämställdhet för kommunen borde i första hand handla om det som kallas jämställdhetsintegrering, eller hur kommunen möter sina medborgare med en service som är oberoende av könet på den som behöver servicen. Men där verkar det idag inte ens finnas en politiker i kommunledningen som vet hur ordet uttalas...

Och även när det gäller jämställdheten i den egna organisationen, där arbetstider är ett exempel, men inte det enda, finns idag ingen ledning. Vad vill Örebro kommun med sitt jämställdhetsarbete? Ingen vet idag, eftersom det inte finns någon som leder arbetet, ingen som pekar ut vägen, ingen som tar ansvar.

Jag kunde fortsätta i oändlighet. Vad vill sossarna med skolan? Vad vill de med äldreomsorgen? Vad vill de med förskolan? Vad vill de med valfriheten? Vad vill de överhuvudtaget?

Det är skillnad på att leda och att styra en kommun. Det är ännu större skillnad på att leda en kommun och att sitta i en kommunledning. Dagens majoritet sitter i en kommunledning. Men de vare sig styr eller leder. Det finns inga strategier. Det finns ingen struktur. Det finns ingen som visar vart man vill. Det finns ingen som tar något ansvar.

Men det spelar ju inte så stor roll. Bara man kommer rätt ut i media....

Media: NA, SR

Rätt till delade turer???

Idag rapporterar SR Örebro om hur många medarbetare inom kommunerna som jobbar delade turer. Enkelt sagt handlar det om medarbetare, främst inom äldreomsorgen, som får jobba några timmar på morgonen, vara lediga över lunch och tidig eftermiddag, för att sedan jobba kväll.

I de flesta andra arbeten accepterar man inte den situationen. Men inom vården är den regelmässig. Det finns ett antal skäl för att detta sker. Låt mig lista några, men också några liberala lösningar:

Äldreomsorgen har traditionellt sett haft sjukvårdens organisation som "förebild". Det är inte för inte som medarbetarna inom äldreomsorgen är sjuksköterskor och undersköterskor. Men denna koppling till vården är ett bekymmer. Det finns få områden som så snabbt plockar av människan hennes identitet som sjukvården. I vården begränsas din egenmakt. Du blir en av många patienter i ett patientkollektiv.

Detta har följt med in i äldreomsorgen. Under lång tid var äldreomsorgen kollektiviserande. Och fortfarande sitter det alldeles för ofta i väggarna. Det räcker med att se hur en vanlig dag på ett vanligt äldreboende ser ut. Man går upp samtidigt, äter samtidigt, går och lägger sig samtidigt. Då krävs det mest personal kl 7.30, 12.00 och 19.00.

Med ett sådant synsätt blir också personalbemanningen problematisk. Om alla ska gå upp samtidigt och gå och lägga sig samtidigt, krävs personal då. Men på förmiddagen och eftermiddagen sker mindre och färre medarbetare behövs. Lösningen blir delade turer.

Men runt om i Sverige pågår en liberalisering och individualisering av äldreomsorgen. Allt oftare söker man efter den gamlas vilja och önskemål med sitt liv. Frågor som: När vill du vakna? När brukar du äta och fika? Hur ser din bästa kväll ut? blir självklara. Och de goda exemplen visar att individer vill olika, även när man är 85 år gammal och sjuk.

Om vi när vi blir gamla får stiga upp när vi vill, en del kl 5, andra kl 10, och lägga oss efter en inehållsrik kväll som innehåller det vi vill, en del kl 6 andra 22.45, kommer personalbemanningen att se annorlunda ut.

Även i en så lång blogg som detta, blir resonemanget förenklat. Men synen på den gamla människan som individ, oavsett ålder, demens, fysisk styrka, och så vidare, spelar också roll för bemanningen. Och det är politikens ansvar att se till så en sådan syn kommer på plats.

Här har Örebro en mycket lång väg att vandra. Framförallt socialdemokraterna, med deras nästan religiösa motstånd mot alternativ, har ett överhetsperspektiv och fortsätter att kollektivisera de äldre. Men även de övriga kommunledningspartierna har saknat drivkrafter för individualisering, valfrihet och förnyelse.

Istället har man inriktat sig på något helt annat. En ovillkorlig rätt till heltider.

Jag har full förståelse för jämställdhetsaspekten på heltider. Det är i huvudsak i de kvinnodominerade yrkena som deltider finns. Det är kvinnor som tjänar mindre genom att tvingas jobba heltider, som får sämre pension och sämre livsvillkor.

Men fråga är ändå om den ovillkorliga rätten till heltider är rätt väg att gå.

När vi jobbade med frågan under vår kommunledningstid, landade vi istället i att söka att anpassa arbetet efter arbetstagarnas vilja. Ser man vad det innebar, ökade arbetstiderna inom de kvinnodominerade yrkena, medan de minskade något inom den mansdominerade tekniska/samhällsbyggnadssektorn. Ökningen av sysselsättningsgraden i de kvinnodominerade yrkesgrupperna var för liten och för långsam, men förändringar av personalpolitik tar tid.

Vi undersökte också vad en ovillkorlig rätt till heltid skulle kosta. Svaret blev rätt överraskande. Kostnaden för kommunen skulle bli upp emot 250 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Och då innebar det ändå att vi inte tog bort alla delade turer, alla delade arbetsplatser, eller undvek alla tidsbegränsade anställningar.

Om jag var ansvarig för Örebro kommuns politik skulle jag då fundera ett par gånger.

Dels kring jämställdheten, men i en vidare mening. Är det rätt väg att gå att enbart fokusera på rätten till heltider? Eller skulle de 250 miljonerna att göra större nytta genom att höja löneläget totalt sett? Är jämställdheten bara en personalfråga? Nej - jämställheten innebär också att den gamla kvinnan på äldreboendet får en individanpassad omsorg, byggd på jämställdhetens grund.

Dels kring rekryteringspolitiken. Vi vet att vi har stora problem med rekryteringen av omvårdnadspersonal. Det utbildas knappt 10.000 färre undersköterskor än behovet varje år. Vi klarar oss tack vare vuxenutbildningens insatser. Hur skapar vi attraktiva arbeten i framtiden inom äldreomsorgen? Är det bara genom heltider, eller måste man se det ur ett större perspektiv? Handlar det inte lika mycket om totala lönenivåer, om var, hur och när man ska jobba, om möjlighet att välja arbetsgivare, om möjlighet att påverka på arbetsplatsen, om karriärvägar, och så vidare.

För mig är det självklart att socialdemokraternas ovillkorliga rätt till heltid, riskerar att skapa större problem än vad den löser. Delade turer och stora utgiftsökningar utan motvarande kvalitetshöjningar är bara ett par av dessa problem.

Men framförallt handlar det om vem vi är till för. Politikens uppgift är att värna medborgarna. Det är den gamla kvinnans välfärd som är vår utmaning. Det är den unga tjejens trygghet och bildning som är vårt uppdrag. Politiken kan aldrig bli företrädare för en eller flera medarbetarorganisationer för att driva deras politik som sin.

Och framförallt måste man vara tydlig i vad olika politiska utspel egentligen innebär. Delade turer kommer knappast att innebära vare sig ökad trivsel, ökad attraktionskraft, ökad vilja till heltider eller ökad jämställdhet.

Media: SR Örebro

Toppa laget!

I går lämnade Nyamko Sabuni regeringen. Maria Arnholm tillträdde som ny biträdande utbildningsminister med ansvar för bland annat jämställdhetsfrågorna. Maria Arnholm kommer säkert att bli en habil jämställdhetsminister.

Men, som DN skriver idag i sin ledare, har regeringen väldigt många ministrar. En del frågor som vissa ministrar har är ju rätt fragmenterade och rätt marginella. Eller så är de av annan karaktär och sträcker sig över flera områden. Och frågan är vad det innebär, både för regeringen som helhet och för enskilda ministrar.

Jämställdhetsfrågorna är ett typexempel. För mig är jämställdhet en ledningsfråga. När vi jobbade med jämställdhet i Örebro kommun och jag var kommunstyrelseordförande, såg vi till att jämställdheten sköttes av såväl den politiska som den administrativa ledningen. Vi gjorde ett tydligt brott mot det som tidigare gällt.

När socialdemokraterna styrde var jämställdheten en fråga för de intresserade, eldsjälarna. Och då fungerade inte arbetet. Det var bara kring eldsjälen som det fungerade, och bara under den tid eldsjälen brann. Men det fanns ingen struktur och inga strategier.

När vi tog över blev jämställdheten en ledningsfråga. Vi menade att frågan var så viktig, att den inte kunde lämnas åt eldsjälarna. Även en kommundirektör eller en kommunstyrelseordförande som inte hade jämställdheten som hjärtefråga, skulle vara en tydlig del i ledningen av hela arbetet. Även en kommunstyrelse som prioriterade annat, skulle "tvingas" ta hand om jämställdheten. Även nämnder och förvaltningar som hade andra stuprörsuppdrag, hade jämställdheten som en nödvändig del av arbetet, med krav på uppföljning, utvärdering och återkoppling både mot verksamheter och till kommunstyrelse och kommunfullmäktige.

I regeringen borde detta också vara en självklarhet. Jämställdheten borde ligga på statsministern och hans kansli. Eftersom han inte kan göra allt, kan han delegera frågorna till ett annat statsråd, men tillhörigheten borde ligga hos statsministern.

Regeringen har många statsråd med många olika detaljuppgifter. Ändå har regeringen fungerat väl. Precis som Maria Arnholm sade i Aktuellt i går, är en av regeringens viktigaste jämställhetsåtgärder att värna jobben, speciellt genom att säkra den långsiktiga finansieringen av den offentliga sektorn. Men allt oftare väcks nu frågan om vad som är regeringens nästa utvecklingsprojekt, eller om regeringen är regeringstrött.

I det läget får man inte undvika frågan om en större regeringsombildning. Det finns i huvudsak två skäl till det. Dels det ovan nämnda - att en ombildning i sig kan skapa nya funderingar kring gamla frågor. Dels att alla Allianspartier måste fundera över hur man bäst skapar ett vinnande lag.

Problemet är att det är moderaterna som behöver dela med sig av ministerposter, eller områden, där det finns reell makt och reella möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Och de måste göra det utan att för den skull uppfattas som svaga.

Kanske är det en omöjlighet. Men politik handlar ibland om att förändra det omöjliga.

Media: DN

Jämställdhet

Idag har kommunfullmäktige i Örebro diskuterat jämställdhetsarbetet i kommunen. Det var inte mindre än tre interpellationer som berörde frågan, från tre olika partier som oberoende av varandra kommit fram till att den nuvarande majoriteten inte prioriterar jämställdheten.

Vänsterpartiet hade frågat om jämställdhetsdelegationens vara eller inte vara. Det blev nu klart att den inte kommer att fortsätta, utan att jämställdhetsfrågorna kommer att komma bort bland näringslivsfrågor och annat "viktigare".

Moderaterna hade frågat om rätten till heltid. Det blir alltmer uppenbart att detta är den enda sanningen vad gäller jämtställdheten som sossarna ser. Rätten till heltid ska lösa allt, oavsett om det gör det eller inte, kosta vad det kosta vill. Och kosta kommer det att göra. Preliminära beräkningar visar på en kostnad på mellan 130 och 250 miljoner om året!

Folkpartiet hade frågat om varför det inte finns pengar för åtgärdande av osakliga löneskillnader, något som måste göras. Här blev svaret bara snömos. Det är uppenbart att Örebro idag åter har en kommunstyrelseordförande som inte är insatt i jämställdhetsfrågorna, som inte vet skillnaden mellan exempelvis jämställdhetsintegrering och personalpolitiska åtgärder och som inte har en aning om vilken resa Örebro kommun gjort de senaste åren.

Under den förra socialdemokratiska regimen, när Mats Sjöström var kommunstyrelseordförande, saknades i princip allt jämställdhetsarbete. Det fanns knappt lönekartläggningar, det fanns inget strukturerat jämställdhetsarbete, arbetet var splittrat och beroende av enskilda engagerade medarbetare. Det fanns inte ett arbete som ens uppfyllde grunderna i den dåvarande jämställdhetslagen. Och Sjöström brydde sig inte.

Under Folkpartiets ledning skärptes jämställdhetsarbetet på alla punkter. En jämställdhetsdelegation inrättades. En kommunalråd fick tydligt förstahandsansvar för jämställdhetsarbetet inom kommunen. Jämställdheten blev en prioriterad fråga med ingång högst upp i politiken, i kommunledningen, i kommunstyrelsen och i den högsta förvaltningsledningen. Tydliga krav ställdes, på nämnder, på förvaltningar, på enheter. Ordentliga uppföljningar gjordes. Ett arbete med jämställdhetsintegrering startades för att garantera alla örebroare en jämställd service. Det började ge utdelning, även om många nämnder i början inte förstod varför deras beslut skulle granskas. Och tyvärr var det ibland lika illa med ledande chefer. Vårt arbete rönte uppmärksamhet och det var därför naturligt att Örebro kommun var bland de allra första som fick del av Alliansregeringens och Sveriges Kommuners och Landstings pengar för just arbete med jämställdhetsintegrering.

Ytterligare en tydlig prioritering var att vi tydliggjorde de lönepolitiska grunderna för lönesättning. Den första prioriteringen var att åtgärda osakliga löneskillnader. (De andra två att prioritera kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning och att öka lönespridningen.) Det innebar att vi gjorde ordentliga lönekartläggningar, presenterade dem för kommunstyrelsen varje år och gav personalkontoret i uppdrag att omedelbart lösa alla osakliga löneskillnader. Det innebar att det alltid fanns pengar till att åtgärda alla osakliga löneskillnader årligen.

Men nu väljer sossarna en annan väg. Bort från det effektiva och lyckade jämställdhetsarbetet. Jämställdhetsdelegationen avskaffas. Kommunstyrelsens ordförande verkar knappt veta om det pågår någon lönekartläggning eller var och när den ska redovisas. Lika lite vet hon om det finns pengar till åtgärdande av osakliga löneskillnader. Hon har heller inte koll på vad det innebär att jämställdhetsintegrera. Det finns idag inget kommunalråd som har jämställdheten som prioriterad fråga.

Istället ska rätt till heltid lösa allt...

För oss liberaler handlar det nu om att skapa en grund för jämställdhetsarbetet som kan återuppta arbetet efter en valvinst 2014. Bort från vårdnadsbidrag och inlåsningar i bidragsberoende och utanförskap. Bort från ett ostrukturerat och oprioriterat arbete. Och till ett arbete där jämställdheten åter sätts i fokus, oavsett om det gäller kommunens anställda, eller om ett arbete där alla beslut som tas är jämställdhetsintegrerade och bekräftar varje örebroares rätt att få samma kommunal service, oavsett kön.



Media: Det finns ingen media som skriver om jämställdhetsfrågor idag, och det kanske är det tydligaste skälet att sossarna idag struntar i frågan. För det verkar ju vara just mediala rubriker som driver Baastad, Sundin och Co's politik...

Heltid, eller?

I det nya numret av Dagens Samhälle är huvudnyheten att såväl moderater som socialdemokrater nu är för en generell rätt till heltid inom kommunen. Tidigare har socialdemokraterna varit för en total generell rätt till heltid och även velat lagstifta om detta. Det som nu hänt är att moderaterna, främst genom sin partisekreterare, valt att göra detta till en kommunal fråga.

Är det då rätt med rätt till heltid? Svaret på den frågan kan besvaras med både ja och nej.

Ja - därför att heltid är en viktig fråga för många. Flera yrken inom kommunen har ganska låga löner, och karriärmöjligheterna är begränsade. Det finns jämställdhetsaspekter inom heltidsfrågan som man inte kan bortse ifrån.

Nej - därför att kommunen i första hand inte är en organisation för sina anställda, utan för kommunens medborgare. Vi ska utföra vårt uppdrag utifrån mandatet från alla medborgare, inte från kommunens anställda. Om det är möjligt att skapa en god verksamhet där alla tjänster utlyses som heltider ska kommunen gå den vägen. Men om det blir en fråga om prioriteringar mellan god verksamhet och rätt till heltid måste vi hela tiden se till våra uppdragstagare, örebroarna.

I Örebro har koalitionen drivit en personalpolitik som handlar om att varje enskild anställd ska få den tjänstgöringsgrad man vill ha. För många är det heltid och vi ser att tjänsgöringsgraderna ökar, om än i liten omfattning. En intressant detalj är att anställningsgraderna ökat i de kvinnodominerade sektorerna, omsorg och skola, och minskat inom teknisk sektor.

Ska vi nu ge alla rätt till heltid? Jag är osäker. Varför? Jo - därför att det inte är någon qickfix för något. Låt mig ge några exempel.

Om rätt till heltid innebär kraftigt ökade kostnader, som slår igenom på kvaliteten, främst inom äldreomsorgen, väljer jag de gamlas rätt till god omsorg före heltid till de anställda.

Om rätt till heltid innebär att fler anställda får delade turer med enormt långa arbetsdagar, eller måste jobba på flera olika arbetsplatser, tror jag många funderar över vad heltidsrätten egentligen är värd.

Om rätt till heltid innebär fler timanställda och fler tidsbegränsade anställningar innebär det ökad osäkerhet och ökade risker för att fler får ännu lägre tjänstgöring än vad situationen är idag.

Detta kräver en djupare analys. Det som vi i Örebro varit rätt dåliga på är att få genomslag för vår vilja att alla chefer ska göra den analysen - går det att öka tjänstgöringsgraderna utan att öka kostnaderna eller försämra kvaliteten inom de kommunala verksamheterna - här finns mycket att göra.

Högre tjänstgöringsgrader är en pusselbit i jämställdhetspusslet. Men för socialdemokraterna har det ofta varit den enda pusselbiten. Men den är inte ens den viktigaste. Folkpartiets jämställdhetspolitik är betydligt bredare än så. För alla kvinnodominerade yrkesgrupper handlar det istället om att öppna de kommunala verksamheterna för alternativ, ge kvinnor rätt att söka jobb hos flera olika arbetsgivare, ge kvinnor möjlighet att höja sin lön genom att byta arbetsgivare och ge kvinnor samma rätt som männen att starta och driva företag inom sina egna yrkesområden.

Här har socialdemokraterna lagt locket på och stängt nästan alla dörrar som kan stängas. För oss liberaler gäller det istället att öppna dörrar, skapa möjligheter, visa på alternativ. För jämställdhetens skull är liberalismen i Folkpartiet det självklara valet, även i omvalet den 15 maj i Örebro.

Kvinnor, män och politik

I morgon blir Lena Baastad kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Det är första gången Örebro har en kvinnlig KSO. Det är inte en dag för tidigt. Det är märkligt att det vare sig funnits kvinnliga KSO eller Kommunfullmäktigeordföranden i Örebro. Det visar kanske mest på att det myckna pratet om jämställdhet från vänstersidan mest varit just prat.

Samtidigt som det är bra med en kvinnlig KSO hoppas jag att hennes fögderi bara blir en månads parentes. Det är nämligen viktigare med vilken politik man står för, vilken inriktning man har för Örebro och hur man vill bedriva politik, än om man är kvinna eller man. Där har såväl Lena Baastad som socialdemokraterna allvarliga problem.

Under Lena Baastads ledning har socialdemokraterna inte haft något framtidsinriktat arbete. Hennes ledarskap har byggt på att skapa ett parti som konsekvent säger nej, som bedriver personliga smutskastningskampanjer utan tanke på vad det får för konsekvenser för hennes motståndare, och som väljer att ställa sig utanför och därifrån ropa "slutenhet", "vi får inte vara med", trots att det är man själva som valt utanförskapsvägen.

Bristen på framtidspolitik blev extra tydlig i den intervju som P1 gjorde med Lena Baastad och Kent Persson för ett par veckor sedan kring hur det var att dela KSO-rollen. På fråga om vilken viktig politik man från vänsterhåll nu inte kunde genomföra, svarade Lena Baastad: Läxhjälp. Läxhjälp!

Örebro har gjort en fantastisk resa sedan socialdemokraterna sattes i opposition för fyra år sedan. Vi växer så det knakar, vi har ett näringsliv som är nationellt uppmärksammat, vi har ett nära samarbete med universitetet, skolresultaten ökar, äldreomsorgen blir bättre, klimatarbetet är i nationell toppklass och jämställdhetsarbetet är (efter många år av socialdemokratiskt ointresse) nu en förebild.

Men massor av utmaningar kvarstår. Arbetslösheten är fortfarande för hög. Klimatutmaningen väntar inte. Skolresultaten ökar, men från en alldeles för låg nivå. Utanförskapet ökar tyvärr fortfarande. Antalet äldre blir fler. Tryggheten måste bli bättre. Ekonomin måste värnas.

På ingen av dessa frågor har Lena Baastad och socialdemokraterna haft ett svar. Snarare har de agerat tvärbroms i utvecklingen. De har sagt nej till arbetsmarknadsåtgärder som torgombyggnad. De har sagt nej till att förändra försörjningsstödet från passivt bidragstagande till aktivt arbetssökande. De har bromsat i skolfrågan med kunskap i centrum. De har sagt nej till den ÖBO-försäljning som är en pusselbit i innanförskapsarbetet. De har sagt nej till alla alternativ inom äldreomsoergen. Och under dessa fyra år jag ansvarat för kommunens ekonomi har jag aldrig fått något tydligt grepp om vad socialdemokraterna vill. Om det är brist på kompetens eller ointresse spelar ingen roll. Örebro under socialdemokraternas och Lena Baastads händer riskerar att åter gå ner sig i samma ekonomiska moras som under Mats Sjöströms socialdemokratiska regeringstid.

Men för Lena Baastad och socialdemokraterna är inte dessa frågor prioriterade. Istället är den viktigaste frågan läxhjälp...

Jag tycker det är bra att en genusvall nu bryts. Kvinnor och män ska vara jämställda. Deras kompetenser likvärdigt bedömda. Hittills har såväl socialdemokraterna som Lena Baastad vare sig granskats eller bedömts utifrån samma mallar som andra partier eller andra politiker. Min förhoppning är att denna granskning börjar nu. Det kommer att gynna Folkpartiet och koalitionens partier. Vår politik har under fyra år byggt ett starkare Örebro med betydligt mer innehåll än läxhjälp. Det arbetet vill vi fortsätta med, så snart som möjligt.

Avtryck

I förra veckan presenterade jag och Ina Lindström våra planer för ridsporten i kommunen. I ett första steg vill vi satsa på Karlslund som centrum för ridsporten. Det har nu uppmärksammats nationellt. Såväl tidningen Ridsport, som Svenska Ridsportförbundet skriver om satsningen i positiva ordalag.

Speciellt intressant är det att båda artiklarna pekar på jämställdhetsperspektivet inom idrottssatsningarna. Under vår ledning har vi på olika sätt uppmärksammat jämställdheten inom idrotten. Jag kan påminna om vår satsning på lika villkor för ÖSK och KIF Örebro när det gäller ersättning för att tjejerna och killarna är förebilder i samhället, att vi satsar på en friidrottsarena där idrottsutövarna ofta är tjejer och att den nya ishallen på Trängen byggs med en tydlig konståkningsprofil.

Idrotten, och därmed folkhälsa och civilsamhälle, har sällan fått så goda förutsättningar på så kort tid som de senaste fyra åren. Jämställdheten märks, såväl i helhet som detaljer.