Jag vill inte vara med längre

Siffror. Alla dessa siffror.

En del snöar in på miljondelar och klimat. Blir rädda över att vi nu oåterkalleligen hamnat över 400 ppm koldioxid i atmosfären. Oroas över bränder och torka. Nu ska det minsann tas krafttag.

Av någon annan. I vart fall till dess vi bokar nästa resa till Thailand.

För mig är det dock helt andra siffror som oroar. Som 96. Eller 83. Eller varför inte 67?

Jag läser dem och inser – jag vill inte vara med längre. Jag vill hoppa av, stanna jorden, göra om och göra nytt.

Har ni inte läst dem? Vet ni inte vad de står för?

96. Det är andelen människor och boskap av alla däggdjur som finns på jorden. Människorna är numera 36 %. Boskapen resten. Alla de där farliga djuren, de som måste jagas, hållas efter, begränsas, är numera bara 4 % av det totala antalet däggdjur. 4 %!

Människan har tagit kål på 83 % av alla däggdjur, 80 % av dem som lever i havet. Vi är som en farsot som ödelägger den enda planet vi har att leva på, av och för.

Det är likadant på fågelsidan. 70 % av alla fåglar är tamfåglar. Höns och ankor. Gäss och kalkoner. De vilda fåglarna är en minoritet.

Men det räcker inte med det. I Tyskland har man i trettio år följt utvecklingen av insektsfaunan i ett naturreservat. När forskarna presenterade sina resultat tidigare i år ökade det oron. 2/3 av alla flygande insekter var borta, försvunna. Det fanns inte längre fjärilar, myggor, sländor. Bin och humlor var borta. I ett naturreservat. I Tyskland, vårt grannland.

Varför? Varför?

Mina barn spelar dataspel. En del handlar om att ”terraforma” öde planeter. Ungefär som drömmarna om att göra planeten Mars beboelig. Samtidigt pågår en helt annan ”terraformning” av den enda jord vi vet är beboelig. Men här handlar det om något helt annat. Terraformning är att utrota allt det som gör vår planet till Jorden, Tellus.

Runt mitt hus breder hagarna ut sig. Fåren betar försiktigt det gräs som kommit upp efter sommarens torka. Det hängde på håret. Två regnskurar mindre och katastrofen hade varit ett faktum. Nu växer det igen.

Men fåglarna är borta. Ladusvalorna som borde kämpa med sin tredje kull är redan borta. Tornseglarna, som alltid tidigare lämnade den 18 augusti, försvann i slutet av juli. Tystnaden, som alltid kommer när de slutar sjunga efter midsommar, är kompakt.

Och blommorna. Jag gör vad jag kan för att återskapa ett landskap som är mångfaldigt. Djuren går på stora ytor, växer långsamt och ger utrymme för andra. För rävar och hjortar. För ärlor och lärkor. För blåvingar och smygare. För kattfot och blå viol.

Men detta år är annorlunda. Sommarens blomsterprakt brunskade. Till och med flugorna, detta gissel en djurbonde annars måste hantera, verkade torka ihop och försvinna. Är det därför svalorna inte klarade av mer än en kull i år? Och om svalorna inte klarade det, de svalor som är mina följeslagare på ladugårdsbacken, vad har då skett på hagmarken, i skogen, över fält och gärden? Vad har hänt med de fåglar ingen ser och ingen följer?

Men mångfalden är ingen fråga för årets valrörelse. De borgerliga talar om vikten av ”stärkt äganderätt” och gör stor sak av att någon markägare tvingats ta hänsyn till ett djur, en blomma, en svamp. De röda låter förvisso som om de vill annorlunda, men spåren förskräcker. Kortsiktig kapitalism och långsiktig socialism lämnar samma spår i naturen, gjutna i betong.

Inte ens det parti som säger sig stå för miljön verkar ha en helhetssyn. Nu är det klimatet som gäller. Mer biobränslen. Mer vind. Men hur ska man välja om man inser att det inte går ihop. Tysklands skogar, aldrig mer fulla av insekters flygande, brummande, svirrande - har deras död inte påskyndats av alla dessa enormt besprutade biobränsleåkrar? Är vittnesmålen om skogar utan myror, skogar som gränsar till majsåkrar vars grönmassa ska ersätta kärnkraften, sanna? Vart leder det i så fall?

Nej, underliggande i alla partiers politik ligger progressivitet, framåtanda, mer av allt till alla. Det är tillväxten som är den gud som tillbeds. Skattesatser måste sänkas, eftersom de annars riskerar den privata konsumtionen. Den offentliga konsumtionen måste höjas, eftersom det är det enda tillgängliga sättet att mäta välfärd. Och företagens vinster är centrala, de är ju grunden för all den tillväxt vi alla tillber.

De senaste hundra åren har varit unika, inte bara i mänsklighetens era, utan i hela planetens. Den välfärd även den fattigaste av oss i västvärlden tillgodogör oss, är större än den som kungar tidigare levde med. Och för alla oss i den breda medelklassen, är frågan sällan vad som måste avstås av det nödvändiga, utan vad ytterligare som måste till av det onödiga. Mer mat. Mer kläder. Mer resor. Mer prylar. Mer, mer, MER.

Och ändå är det som om tomheten kommer smygande. Tomheten som föregås av ett ”varför?”. Och det tar sig så många uttryck. Konsumism. Narcissism. Ensamhet. Psykisk ohälsa. Människor som inte känner sig hemma i sina egna kroppar. Självmord.

Och populism. De enkla lösningarnas politik. De senaste hundra åren har vi trott oss vandra upp för Maslows behovstrappa, från de fysiska behovens källare, över trygghet, kärlek och självhävdelsernas mellanvåningar, och upp till övervåningen. Självförverkligandets utkikstorn. Men när vi tror oss stå däruppe, visar det sig att inte ens självförverkligandet är nog, inte ger mer mening åt livet än något annat av trappstegen.

Man brukar säga att det är ensamt på toppen. Och kanske är det ensamheten på toppen av behovstrappan vi nu alla känner. Svenskt 1900-tal har handlat om att söka de materiella svaren på människans behov. Från Fattigsveriges behov av mat och trygghet, över de första demokratiska årens byggande av välfärden, genom folkhemmets tro på statens möjligheter att lösa alla individens problem, till dagens tro att det istället är det egocentriska, normlösa, genomsexualiserade samhället som är lösningen. Men inga lösningar finns på den stora frågan: ”Varför?”. Människan är kanske mer ensam, mer vilsen, mer osäker än någonsin.

Och hon lämnas ensam i sitt sökande. Kyrkan har abdikerat till en mainstreamad, genuscertifierad, politisk organisation. Tron har blivit så privat att den inte längre klarar av att svara på någon annan fråga än att få bekräfta att mina val är rätt, oavsett vilka de är. Sanningen och sanningssökandet är numera subjektivt.

Och så förlorar vi vår mänsklighet. Långsamt men obevekligt blir vi lika enfaldiga som den natur som omger oss. Långsamt utrotar vi vår inre mångfald, låter egot ta över allt, precis som vi människor snart är den enda arten på jorden.

Och jag vill inte vara med i det.

Jag vill inte ha mer av allt. Jag vill ha mindre, men bättre.

Jag vill inte resa mer, uppleva mer, se mer, köpa mer. Jag vill bottna i min vardag, uppleva glädjen i en måndag, se det sköna i det lilla och nära, bli fri från tvånget att försöka köpa lycka.

Jag vill inte leva i en värld där allt, till och med könet, ska vara valbart. Jag vill ha trygghet, förutsägbarhet, struktur och balans.

Jag vill inte leva i en värld där Gud blivit gud. Jag vill ha en kyrka som söker svaren på frågorna Gud ställer till oss för att vi måste söka, inte en gud och en kyrka vars mål är att bekräfta alla mänskliga val oavsett vilka de är – bara de landar i mainstreampolitikens fåra.

Jag vill inte leva i en värld där människan och hennes boskap är 96 % av alla däggdjur, där 2/3 av insekterna är borta, där plasten snart väger mer än alla fiskar. Är det omöjligt att önska sig en värld där skapelsen, mångfalden, naturen och jordens skönhet värderas mer än det av människan skapade?

Idag känns den önskan mer omöjlig än någonsin. Vi simmar vidare likt grodan i en kastrull med ett vatten som långsamt, omärkligt värms upp till en temperatur där vi alltför sent inser att vi blir kokta.

Men då är det för sent.

En källa att läsa om man vill och orkar: The Guardian

Till Markus Uvells försvar

Läser Dagens Industris artikel om att Markus Uvell får gå från KREAB. Och jag förvånas, oroas och skräms en del. Av två anledningar.

Men först: Jag känner inte Uvell. Jag vet att jag inte delar alla hans ståndpunkter (vi har drabbat samman om vargens vara eller inte ett antal gånger på twitter exempelvis). Jag har lyssnat till honom ett par gånger i större sammanhang där jag varit en obetydlig del.

Så detta handlar egentligen mindre om Uvell och mer om ett samhälle som riskerar att vandra på den väg mot helvetet som är kantad av goda föresatser.

Uvell får uppenbarligen sparken. Och skälet är att han umgåtts för nära och för privat med en SD-topp. I artikeln säger grundaren Peje Emilsson: ”Man måste kunna ha en professionell bevakning av alla partier. Man måste vara med och påverka", säger Peje Emilsson. "Men har du sedan en privat relation, kan det lätt missuppfattas."

Vad uttrycker egentligen Emilsson? Jo - att han som arbetsgivare och ägare både har rätt och skyldighet att kräva att ditt privata umgänge är acceptabelt. Inom normen. Emilssons svar skulle kunna tolkas som om det är oacceptabelt att ha kontakter med politiska ledarfigurer överhuvudtaget. Men är det så?

Det är tydligt att det är utom normen att ha ett privat umgänge med en SD-are. Men skulle Uvell fått sparken om han lunchat med Löfven, Björklund eller Lööf? Om de varit privata kompisar? Tillåt mig tvivla.

Så var går gränsen? Är det graden av "kompisskap" som är avgörande? Eller är det höjden på det politiska uppdraget? Eller är det graden av oacceptabel politisk hemvist? Och i så fall - vilka politiska åsikter är OK?

Det leder in på det andra spåret som oroar. Det verkar uppenbart att Emilsson är orolig för att KREAB ska förlora kunder på grund av att chefen lunchar och är kompis med en SD-topp. Kanske är det sannolikt. Men säger inte detta mer om Sverige och den åsiktskorridor som ändå finns, än mycket annat?

Hur kommer det sig att andra hat-ideologiers företrädare behandlas annorlunda än SD? Hade Uvell fått sparken om han polat med Åsa Linderborg eller någon annan svensk kommunist? Hade det varit acceptabelt att äta gott med Gudrun Schyman, Lars Ohly eller någon av de svenska vänsterpartisterna med mer eller mindre tydlig tidigare kommunistanstrykning?

Varför kan illdåden från den ideologi som mördat flest i historien, kommunismen och dess medlöpare, behandlas som om det var något lindrigt bekymmer, medan den andra mördarideologin, nazismen och dess grannar, ständigt och rättmätigt attackeras? Är SDs främlingsfientlighet och historiska kopplingar till fascistiska rörelser värre än dagens uttalade kommunister?

Jag begriper det inte.

Och det riskerar att bli värre.

En artikel i Gefle Dagblad berättar att Gävle kommuns kulturskola sagt upp ett kontrakt med artisten Gunhild Carling, och hennes band där hennes bröder spelar. Skälet är uppenbart: Bröderna har agerat tydligt främlingsfientligt. Men i artikeln byggs också hennes fars nazistiska sympatier in.

Trots att Gunhild Carling offentligt tagit avstånd från brödernas agerande (syns i artikeln) så sägs avtalet upp. För att kulturskolan måste vara opolitisk.

Man frågar sig hur många artister som får frågan om de delar kommunistiska, nazistiska, främlingsfientliga, socialistiska, antidemokratiska, islamistiska eller andra rörelsers tankar innan de får ett kontrakt med Gävle kommuns musikskola? Och innebär detta att exempelvis alla besökande symfoniorkestrar ska uppge orkestermedlemmarnas politiska hemvist innan de kan accepteras att spela? Är det i så fall OK om man är kommunist, men icke OK om man är SD-are? Kan man acceptera att en kusin är SD-aktiv, men inte en syster?

Det finns en risk att vi är på väg in i ett samhälle där inte bara dina egna åsikter, utan också de åsikter som din familj och dina vänner har kommer att spela roll för dina chanser i samhället. I går en artist. Idag en KREAB-chef. I morgon...

Det samhället är inte öppet längre. Det samhället är knappast liberalt. Det samhället har glömt den gamla devis som tillskrivs Voltaire: "Jag hatar dina ståndpunkter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem." Det samhället riskerar att tystna. Och då har alla de goda föresatserna lett oss precis dit vi aldrig ville komma.

Föräldraförsäkringens borttappade perspektiv

Så har då Folkpartiet gjort det man sagt man skulle göra. Gått med de socialistiska partierna på att förbjuda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som man vill. Det kan beskrivas på många sätt och många liberaler berättar om det steg för ökad jämställdhet som nu tas.

Men grunden är ett förbud. Ett förbud för föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som de som familj vill.

Det finns en del liberaler som hävdar att föräldraskapet är individuellt. Det är en inställning som kan respekteras. Men är den rimlig?

Så länge inte läkarvetenskapen ger oss möjlighet till att klona oss själva, kommer det att krävas en kvinna och en man för att göra ett barn. Och det kommer att vara kvinnan som bär barnet, föder fram det och sannolikt också ammar det. Den rollen kan aldrig pappan överta. Föräldraskapet är inte jämlikt. Könsrollerna är biologiskt obrytbara.

Individualismförespråkarna hävdar däremot att omedelbart efter födseln så ska föräldraskapet vara såväl jämlikt som jämställt. Det finns ingen preferensordning kring vem som är vad för barnet. Det viktigaste är att de vuxna agerar jämlikt och jämställt.

Som jag uppfattar det så är deras resonemang grundat i att familjen därmed enbart är en tillfällig social konstruktion, i huvudsak något som den vuxne individen kan ha och lämna, efter eget val och behov. Anknytningen till andra människor, vuxna och barn, i nöd och lust, är en förlegad samhällskonstruktion. Barnets roll i den typen av familjebild blir mer oklar. Har familjen ett barnperspektiv? Eller är det vuxenperspektivet som gäller?

De som förespråkar en mer individualiserad föräldraförsäkring gör det oftast utifrån ett vuxenperspektiv. Jag kommer aldrig att glömma diskussionerna på partistyrelsen för några år sedan inför ett landsmöte. Inlägg efter inlägg kom från ledamot efter ledamot. Och alla, ALLA oavsett kön, hade den vuxnes perspektiv. Barnet verkade mest vara något som var till besvär i kampen för det verkligt politiskt korrekt och jämställda samhället.

När jag efter en timme eller så frågade om vi inte borde ha ett barnperspektiv, eller i vart fall nämna barnen som något fantastiskt, blev det en stunds tystnad. Men sedan fortsatte argumentationen i samma spår. Barnets förutsättningar var mindre viktiga än de jämställdhetskrav som borde ställas på de vuxna.

Man kan tycka vad man vill om familjen som struktur. Rätt många familjer är rätt dysfunktionella. Ändå är det familjen som sådan som ligger bakom rätt mycket av tankarna som bär samhället uppe. Alltifrån tron på den livslånga äktenskapstiden - avtal ska hållas i avtalsrätten. Över tron att en förälder alltid agerar på det sätt som är bäst för familjen - den gode familjefadern i skadeståndsrätten. Till synen på människan som ett barn i behov både av stöttning, nåd och uppfostran - socialtjänst och omsorgslagar.

Det finns en risk med att överge familjen som norm och som tanke, utan att reflektera över vad man ska ersätta den med. Det finns risker med att se barn som möjliga redskap för vuxnas jämställdhetsidentifiering också. Och det finns risker med ett samhälle där den vuxne individens perspektiv alltid gäller.

Jag gillar som synes inte den styrning av föräldraskapet som majoriteten av liberalerna i mitt parti står för. För mig luktar det mer socialism än liberalism, mer röd feminism än liberal jämställdhetspolitik. Mer 1970-tal än 2020-tal. Med den utveckling vi idag ser är det knappast sannolikt att fördelningen av föräldraskapet kommer att vara konstant, oavsett vad staten säger. Allt fler unga kvinnor agerar för att bli samhällets vinnare, allt fler unga män gör tvärsom. Hur det påverkar familj och föräldraskap vet vi inte ännu. Men att det kommer att se likadant ut i morgon som idag - knappast...

Men tänk om Jimmie har rätt...

eller frågan Hans Rosling aldrig fick.

Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.

På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.

Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.

Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.

På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.

Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.

Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.

Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.

Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.

(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)

För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?

Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.

Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.

SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.

Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.

Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.

Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.

Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...

Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.

Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?

Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?

Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.

SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...

Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.

I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.

Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.

Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.

Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...

Den socialdemokratiska kyrkan...

Tankar den 1 maj:

Jag läser Daniel Suhonen i Expressen. Och åter slår mig tanken: Hur lika är inte de två rörelserna varandra. Frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen. Men det handlar mer än om att vara födda i Folkrörelsesveriges vagga.

Det finns något religiöst i socialdemokratin. Det blir sannolikt aldrig tydligare än den första maj. Arbetarrörelsens egen heliga dag. Den dag då man ska demonstrera, ta i hand och sjunga de egna väckelsesångerna, oavsett om det är "Arbetets söner" eller "Internationalen".

Men religiositeten finns där hela tiden. Tron på att den egna rörelsen står för den enda sanningen. Tron på att den egna politiken är den enda sanna. Den personliga identifieringen av sig själv som rörelsen, partiet, arbetarkommunen. Behovet av den yttre fienden. Och sedan det socialistiska himmelriket.

Det tog mig nästan 20 år att förstå det. Men till slut, en gång runt 2011 på ett av de där vanliga, vardagstrista kommunfullmäktigemötena i Örebro, föll ytterligare en pollett ner. Jag hade som vanligt attackerat den lokala socialdemokratin och dess politik. Rätt tufft, även det som vanligt. Och jag hade fått de vanliga rallarsvingarna tillbaka. Men medan jag attackerade partiet och dess politik, valde de att attackera mig som person. Så hade det varit länge, framförallt när jag ledde majoriteten. Men nu, åter i opposition, fortsatte de personliga attackerna.

Och jag kunde inte förstå varför.

Men så, om det var i ett inlägg eller om jag hörde det i kafferummet, sade en av s-ledamöterna något som fick mig att förstå. En attack på partiet var faktiskt en attack på henne. Jag behövde inte nämna något namn, om jag attackerade partiet och partiets politik var det en personlig attack mot i första hand kommunstyrelsens ordförande (eftersom hon var den allenarådande uttolkaren av den socialdemokratiska lagen) och i andra hand mot varenda socialdemokratisk förtroendevald som kunde höra mig. Det gav dem rätt att attackera mig som person.

Och jag förstod - partiet och personen är ett och samma. Identifikationen total.

Rätt ofta har jag både i min politiska och min mer kyrkliga gärning beskrivit hur jag upplever likheten mellan mitt parti och min församling. Startade i samma anda, under samma tid, med samma organisationsmönster. Men också med liknande organisationsåldrande.

Frikyrkorna upplevde en fantastisk resa sina första årtionden. Tillväxten var stor, profilerna skarpa, tilltalet landade hos individerna på ett sätt som skapade ytterligare utveckling. Jag kan minnas mina föräldrars berättelse om 1940-talets ungdomsrörelse. När framtiden låg framför både dem och församlingarna de och deras vänner fanns i. Då inget var omöjligt.

Sedan kom mognadens årtionden. Då kyrkorna allt mer blev en del av samhället. Då de unga, brinnande blev samhällets stöttepelare, frikyrkorna blev centrum för de företagare, tjänstemän och byråkrater som upprätthöll samhället. Ibland drömde de sig tillbaka till väckelsens årtionden. Ibland blev det åter en satsning på förnyelse. Men allt oftare blev det enda resultatet av drömmen ytterligare en vända med kyrkokören, en insamling till en vackrare kyrkobyggnad och en samling av hela familjen till första advent.

Men någon ny väckelse fick de aldrig uppleva. Och nu sitter jag här - väckelsens barnbarn - och funderar över vilken roll frikyrkan egentligen spelar. Var finns församlingen, väckelsen, tron och Gud i mitt liv?

Och någonstans där är väl också dagens socialdemokrati. Tack vare sin makt, sina pengar och sin symbios med facket, har man kunnat måla på fasaden några årtionden till. Men där innanför har uttorkningen fortsatt.

Visst kan man, som Suhonen gör, drömma sig tillbaka till väckelserörelsen, då arbetarklassen tågade tillsammans, då Internationalens ord faktiskt betydde något, då man fortfarande hade en tro på att socialismen skulle göra människan friare.

Men ingen vare sig vill, orkar eller kan egentligen tro på det där längre. Socialdemokratin är och kommer så länge den finns att förbli ett parti för samhällsadministratörer. Det enda skälet att partiet fortfarande finns är att man ofta, men absolut inte alltid, visat sig vara bättre än alternativen på att administrera det rådande systemet. Men i kommun efter kommun, landsting efter landsting, region efter region och nu även i regeringsställning, faller tron på partiet som regeringsdugligt.

Kvar står ett antal ombudsmän, partigängare och -anställda, som allt mer krampaktigt håller varandra i händerna och mumlar med i de obsoleta orden i de sedan länge föråldrade socialistiska väckelsesångerna.

För snart 20 år sedan fick jag av det dåvarande Svenska Baptistsamfundet ett uppdrag att vara med i en grupp, Baptist 2000, som skulle fundera över samfundets framtid. Styrelsen ville att vi skulle peka ut en väg. Vi fick helt fria händer. Vi valde att inte göra det. Istället redovisade vi ett antal möjliga scenarior, bland andra ett som handlade om en långsamt döende rörelse där den sista baptisten så småningom lämnade den sista gudstjänsten i stillhet, och ett som handlade om att inse fakta - samfundet hade spelat ut sin roll och det var lika bra att lägga ner hela skiten. Det fanns en del mer positiva också...

Baptistsamfundet finns inte längre. Vi har gått upp i en större församlingsgemenskap, Equmenia. Kanske var vårt arbete i Baptist 2000 en liten pusselbit i det. Men även för Equmenia återstår mycket arbete innan man vet vart man är på väg.

Dit har inte socialdemokratin nått ännu. Socialdemokraternas styrelse skulle våga tillsätta en grupp, Sosse 2020, som fick helt fria händer att fundera över partiets framtid och lägga förslag på vad man ska göra. Men det kommer nog aldrig att ske. För sannolikheten att en sådan grupp skulle landa i antingen ett scenario där den sista medlemmen snart lämnar det sista arbetarkommunmötet mumlande Internationalen, eller insikten om att rörelsen inte längre behövs, är överhängande.

Det finns dock en tydlig skillnad mellan frikyrkorna och socialdemokratin. Kyrkans bas är en tro som går utanför samhället, liksom en dröm om en utopisk framtid som aldrig kommer att bli verklighet på denna jord. Alltid oprövad - alltid eftersträvansvärd. Socialdemokratins bas är en ideologi som prövats och befunnits väga för lätt. Därför kommer man sannolikt fortsätta att hålla varandra i händerna, låtsas som om man tycker det är roligt att sjunga Internationalen, och långsamt vandra mot det egna partiets undergång.

Örebro: Vänsterideologi före välfärd!

Vad får en ideologi kosta? Och vem ska betala?

Idag fick vi veta att socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna vill återkommunalisera Elgströmska gården. Man menar att det behövs för att få lugn och ro.

Men har man rätt?

I flera bloggar har jag försökt beskriva det som karaktäriserar en bra äldreomsorg. Jag kan ta en kort repris:

Det handlar om ledarskap, både politiskt och hos verksamhetsledningen lokalt. Ett ledarskap som fokuserar på den gamla människan, hennes förutsättningar och behov. Hennes och hennes anhörigas krav och begränsningar. Men också ett ledarskap som ser möjligheterna med de resurser man har istället för att fokusera på de man saknar. Och är tydliga, både mot personal och mot anhöriga, om vad äldreomsorg idag handlar om och vad den inte är.

Det handlar om en rätt utbildad personal. Personal med kunskap om hur människor med demenssjukdomar agerar och reagerar. Om hur man kan aktivera och rehabilitera. Som kan ge rätt mediciner, och ta bort rätt mediciner. Personal som vet hur man hanterar både det friska och det sjuka åldrandet, gerontologin och geriatriken.

Det handlar om bemötande. Ett bemötande som inte stannar vid första träffen med biståndshandläggaren. Ett bemötande som finns varje dag, från det den gamla vaknar på morgonen, över den nytillagade frukosten, förmiddagskaffet, den goda lunchen och ända fram till kvällsmackan. Om bemötandet av den orolige, den rädde, den sjuka, den döende.

Och allt kokar ihop till en fråga om verksamhetskultur. Ser man den gamla människan? Bryr man sig om henne? Är hon oändligt värdefull, även när hon ligger där, utan att vare sig förstå eller förmedla något? Om svaret är ja på dessa och en mängd andra likadana frågor, då är också boendet bra. Nästan oavsett hur stora eller små resurser som finns tillgängliga.

Och finns inte denna kultur, för det mesta förmedlad genom en medveten politisk ledning genom en medveten verksamhetsledning, kan det haverera. Då gäller det att ha stödsystem som möter upp där vi människor fallerar. Inte tar över, men möter och stöttar.

Men så ser inte dagens kommunledning det. De börjar i helt fel ända. Det är huvudmannaskapet som är bekymret. Det är de privata som är dåliga. Det är Attendo som misslyckats.

Istället för att fundera över hur man ska lösa ett problem som kanske finns för en eller flera av de gamla människorna, med de redskap som man vet fungerar, väljer man att göra det lättaste utifrån en rent partiideologisk strategi.

För det man gör nu kommer sannolikt att försämra omsorgen under överskådlig tid. Varför?

Dels för att alla omställningar kostar på.
Dels för att man sedan april medvetet eller omedvetet sagt att Elgströmska är ett dåligt boende och Attendo en dålig huvudman. Budskapet ända sedan Rasmus Persson gick ut och sade att man inte skulle förlänga avtalet, är att Attendo inte är bra, att Elgströmska inte fungerar. Det påverkar omsorgen idag, och det kommer att påverka den hela tiden fram till återkommunaliseringen.
Dels för att det kommer att kosta pengar. När Gotland återkommunaliserade ett boende kostade det en miljon. En miljon som kunnat användas till mer personal, bättre löner, bättre aktiviteter, bättre mat... Det finns inget som säger att det kommer att vara gratis att ta över det i Örebro.


Dels för att Rasmus Persson sparar på den kommunala äldreomsorgen. 2013 låg besparingskraven på runt 25 miljoner kronor på området Social Välfärd. För 2014 har man flaggat för lika stora besparingar. Äldreomsorgen kan komma att drabbas av runt 60 % av besparingarna, kanske 15 miljoner. Så man flyttar verksamheten till en kommunal nedprioriterad äldreomsorg med kraftiga besparingskrav.

Vad kunde man ha gjort?

Man gjorde fel från början. Istället för att låta de lättköpta mediala poängerna styra, att med socialdemokraternas vänsterflygel i ryggen gå ut och stoppa Attendo, hade man kunnat föra en diskussion med de gamlas omsorg i centrum. Istället för att skapa konflikt hade man kunnat ställa följande frågor:

Hur ska vi tillsammans hitta vägar för att stötta ert ledningarbete? Vilka problem kan ni se? Hur ska vi gemensamt hantera det?

Har ni problem med er personalgrupp? Är det något som ni själva kan hantera, eller har det att göra med oss som kommun och uppdragsgivare också? Påverkar det de äldre negativt och vad tänker ni göra åt det i så fall?

Upplever ni att er verksamhetskultur har fokus på den gamla människan och hennes möjligheter och behov? Behöver ni stöttning? Ser ni likheter och skillnader på er verksamhetskultur och de andra boendena i Örebro? Vad kan vi dra för gemensamma lärdomar för att öka omsorgskvaliteten inte bara hos er, utan även i de kommunala boendena?

Men så agerar inte dagens kommunledning. Istället handlar det om en fastlåsning i förlegade ideologiska strukturer. Det handlar om att måla ut det privata som något ont och bara det kommunala som en garant för det goda. Det handlar om att sila mygg och svälja kameler.

Och det handlar framförallt om att prioritera huvudmannaskap före de äldres trygghet och omsorg.

Äldreomsorg handlar inte om antingen privat eller offentlig. Det handlar om både och.

Men framförallt handlar det om att i alla lägen sätta den gamla människan och hennes möjligheter och behov främst.

Media: NA1, NA2, SR, SVT, Gotland

De gamla får lida för Örebrocenterns socialism

Jag läser innantill från den månadsrapport om ekonomi och verksamhet som redovisades för kommunstyrelsen i augusti:

Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt jämfört med tidigare år.

Vad betyder det? Det betyder att allt fler gamla, som vårdats färdigt för sina sjukdomar på USÖ, tvingas ligga kvar i sjukhusrum. Det är en miljö som inte är anpassad för gamla människors boende. Sjukhus idag är allt mer något för en specialiserad sjukvård med korta vårdtider. Långvarigt boende på sjukhus riskerar att bryta ner alla människor, och framförallt de äldsta och sårbaraste.

Så läser jag på radio Örebros hemsida om vad det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Persson säger:

– I dagsläget har vi inte haft det behovet, vi kan inte köpa platser hux flux. Vi har ett ansvar för våra äldre. Det är ett företag som bygger på spekulation, dessutom har vi också haft en diskussion med Attendo kring deras boende Elgströmska som de har drivit i ett skick som vi inte är nöjda med, säger Rasmus Persson (C).

Jag häpnar. Man ska inte anklaga någon för lögn i första taget. Men Rasmus Persson ligger i vart fall rätt nära. Kostnaderna för utskrivningsklara patienter (det vill säga äldre personer som behandlats klart för sina sjukdomar) ökar betydligt. Men det ansvariga kommunalrådet säger att det inte finns något behov...

Detta är bara en av flera handlingar som pekar i en helt motsatt riktning än den Centerpartisten påstår. Varje kvartal får kommunstyrelsen också en redovisning av de beslut om rätt till bostad som inte kunnat genomföras för att det saknats platser. Också här visar det sig att antalet ärenden ökar kraftigt. Sista kvartalet 2012 var det 16 som fick vänta. Första kvartalet 2013 var det 36. En ökning med över 100 %! Varför? Tjänstemännen skriver att en bidragande orsak är att kommunen stängt ett boende, Tullhuset, för renovering och förändring. Det har Rasmus Persson vetat länge. Men han har inte brytt sig om vad det betyder för de gamla.

Persson vet ju att det inte finns något behov i dagsläget...

Fast även i detta skiner hans socialistiska ådra igenom. Persson gillar inte privata utförare i allmänhet, och Attendo i synnerhet. Han har stoppat en förlängning av Attendo Elgströmska på rätt oklara grunder. När han meddelade detta lät det mer som om han gladdes åt att kunna klämma dit Attendo, än att han hade omsorg om de gamla. Så här skriver Nerikes Allehanda:

- Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer på marknaden och det ska vi fortsätta ha. Men med detta har vi i kommunen en annan roll, ett ansvar att följa upp dessa. Det är jätteviktigt att vi tar det ansvaret. Och när aktören inte tar sitt ansvar att hålla vad man lovat måste det få konsekvenser, säger Rasmus Persson (C) 

Låter det som om han gillar privata aktörer? Knappast. "Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer" låter mer som att han får förhålla sig till något som katten släpat in...

Tänk om Persson och hans socialdemokratiska kompisar istället såg till de gamlas behov och möjligheter istället för att stirra sig blinda på vem som driver äldreboendena. Då kunde de till exempel se:

Att Attendo Elgströmska inte alls är något perfekt äldreboende, det förekommer fel, avvikelser och sämre behandling även där. Men problemen på flera andra boenden, många av dem kommunala, är betydligt allvarligare. Och betygen från de som bor på boendena, och deras anhöriga, visar att Attendo Elgströmska ligger i toppskiktet när det gäller nöjdhet.

Att det är så enormt mycket bättre för en gammal människa att snabbt få flytta ut till ett boende, en permanent plats eller en korttidsplats, än att tvingas kvar på USÖ. Landstinget beskriver själva just denna ovilja från kommunens sida att skapa tillräckligt antal platser, som en av de stora utmaningarna både verksamhetsmässigt och ekonomiskt. De som är färdiga med sina behandlingar, men tvingas kvar, tar upp platser för andra som skulle behöva behandlas men som istället får köa.

Att privata aktörer kan tillföra också kommunal verksamhet mycket. Ser man på kvalitetsmätningar nationellt, visar det sig att kvaliteten generellt inom privat och offentlig äldreomsorg är ungefär likartad. Men man ser också att det på båda sidor finns föregångare, som klarar av att skapa mer kvalitet för varenda krona man har. Det är dessa föregångare, privata och offentliga, som vi kan lära oss mer av.

Att det politiska ansvaret dels ligger på att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat till både privata och egna offentliga äldreboenden. Men också att visa ledarskap, peka på vägar för vad som karaktäriserar en god äldreomsorg, avsätta tillräckligt med resurser för äldreomsorgen, skapa en kultur som ser varenda åldrande människa som just en människa, en individ med förmågor, möjligheter, utmaningar och unika förutsättningar.

Men det politiska ledarskapet saknas totalt i Örebro kommuns äldreomsorg. Vare sig centerpartisten Rasmus Persson eller hans socialdemokratiska kollega Fisun Yavas syns i äldrefrågor i Örebro. Det verkar även för dem vara viktigare att bygga elithallar för fotboll, skapa vindkraftbolag eller köpa in ankor av gummidäck än att skapa den bästa äldreomsorgen i Sverige.

Vi i Folkpartiet har ett annat fokus. För oss är alltid den gamla människan, hennes möjligheter, förmågor, utmaningar och livschanser i centrum.

Media: SR Örebro1 och 2, NA

Problem eller utmaning?

Det går som ett mantra genom samhället: Valfriheten har blivit ett problem. Det var bättre förr.

Denna form av konservatism har medvetna uppbackare inom de vänstergrupper som så länge styrde landet. Nostalgiska socialdemokrater som längtar tillbaka till tiden då PARTIET styrde landet från minsta kommun till Rosenbad i eget majestät. Drömmande socialister som ser sig själva som de som bäst vet vad de okunniga människorna vill. Fyrkantiga byråkrater som tycker att människors fria val gör administrationen av välfärden besvärligare.

Denna antivalfrihetskampanj har pågått länge. Striden inom socialdemokratin var så länge partiet var regeringsbärande dold. Efter valförlusten 2006 fick vänsterkrafterna friare tyglar att agera mot den gemensamma fienden; alliansen. Även om partiets ledning inte har en politik som i några större avseenden skiljer sig från regeringens, så tar partistrategerna gärna emot krypskyttet mot en av alliansregeringens huvudfrågor.

Och denna strategi ser ut att lyckas. Allt oftare ser vi idag olika teman om att valfriheten just har blivit det problem som vänstern velat ha den till. Det kan gälla äldreomsorg, skola eller apotek. Det kan gälla vårdcentraler eller bilprovning. Valfrihet, din egen rätt att välja även dessa delar av ditt liv, är ett problem. Och allt fler accepterar denna verklighetsbeskrivning.

Frågan är bara vad alternativet är. Här blir det genast svårare för valfrihetsmotståndarna. För vad är alternativet till valfrihet? Vem ska ha rätten att bestämma över ditt liv?

I början av 1990-talet var jag ordförande i en lokal nämnd i Örebro. Nämnden hade bland annat att hantera skolfrågor. Och problematiken då var densamma som idag. En skola hade stora problem, en annan var populär. Den fråga vi slet med, handlade om hur vi som politiker skulle dra rätt gränser för i vilken skola barnen skulle gå i för att flytta tillräckligt många ”starka” barn till den ”svaga” skolan och tvärsom. Det var ett grannlaga arbete. Gränserna skar rakt igenom bostadsområden, skiljde grannbarn från varandra, lät barnen i husen med udda nummer gå till den bra skolan, medan de med jämna tvingades till den sämre.

Vi misslyckades, liksom mina företrädare och efterföjare. Och den kommunala skolan med dåliga resultat är numera nedlagd.

Men detta vill inte vänsterns agitatorer se. Hur politiken och politikerna inte alls är bättre än föräldrarna när det gäller att välja rätt, att skapa rätt förutsättningar för vare sig skola eller annan välfärd. Hur den politiska makten riskerar att skära rätt in i det som varenda örebroare, eller alla andra svenskar, idag tar för givet.

Istället låtsas de som om alternativet till valfrihet är just – valfrihet – men en annan valfrihet som enkel och bra, för alla, alltid.

Men så är det inte. Valfriheten är inte ett problem. Men den ställer oss politiker inför många utmaningar. En nya, en del eviga: Hur skapar vi en skola där de med sämst förutsättningar får de bästa möjligheterna, utan att hålla de duktigaste tillbaka? Hur skapar vi trygghet i äldreomsorgen, när det finns fler aktörer; privata, civila, offentliga, som agerar inom samma område? Hur bygger vi administrativa system som klarar av människors vilja att välja, och att välja om? Hur stöttar vi dem som inte vill, klarar eller har förutsättningar att själva göra medvetna val? Och så vidare.

Jag ser tyvärr idag en osäkerhet hos många allianspolitiker kring valfrihetens grundläggande status. Det handlar alltför ofta om en defensiv hållning, om att backa från den principiella hållningen att individen själv ska ges makt och myndighet över så stor del av sitt liv som möjligt. Det handlar om att istället för att se valfriheten som en positiv utmaning för den generella välfärdens samhälle, se den som ett problem för välfärdsstaten.

Det är dags för Alliansen att gå till motoffensiv. Utbildningsminister Jan Björklunds initiativ inom skolområdet är därför välkommet. Föräldrars och elevers rätt till fria val är absolut. Utmaningen ligger i att skapa ett stabilt regelsystem. Den liberala valfrihetspolitiken handlar inte om att begränsa valfriheten för att göra det enklare för kommunala byråkrater, eller för att som socialisterna tro att politiker vet bäst. Den liberala valfrihetspolitiken bygger på att hitta de regler som gör valfrihet och välfärd synonyma. Precis som den liberala, reglerade marknadsekonomin idag är norm för de flesta partier.

Och den liberala valfrihetspolitiken ser det som en framgång, att fler både kan och vill välja. Och som en utmaning att ge ännu fler ännu bättre kunskap och bildning för att kunna göra medvetna val.

Men inom äldreomsorgen är defensiven påtaglig. Här krävs en ny, stark äldrepolitik byggd på den åldrande människans rätt att vara individ hela livet ut. Din rätt att välja ditt sätt att leva får aldrig bli en fråga om ålder. Det liberala uppdraget för mer frihet och mer valfrihet även som gammal är ett uppdrag som nu måste tas på allvar.

När alliansen gick till val 2006 var valfriheten ett av de grundtema som bar projektet hela vägen fram. Det är dags att åter visa på valfrihetens fördelar, och samtidigt ställa frågan till de politiska motståndarna: Vilket alternativ vill ni se?

För när insikten om att deras alternativ är att politiker åter ska rita streck i gator för att tvinga barn i hus med udda nummer till skola A, och barn i hus med jämna nummer till skola B, framstår valfriheten knappast alls som ett problem längre, utan enbart som en positiv utmaning.

Media: DN, SVD, SVT, EX, TV4

Individperspektiv

Jag gjorde ett val för ett drygt år sedan vad gäller min blogg. Från att ha skrivit både om det lokala och det nationella, har jag bara skrivit om det lokala. För bloggen har det inneburit något färre läsare, samtidigt som reaktionerna på bloggen blivit fler via de kanaler som den läses genom.

Men idag tänker jag ta avstampet i det nationella.

Jasenko Selimovic (fp) skriver idag en helt lysande text i DN som svar på Jonas Hassam Kemiris brev till justitieministern. Jonas Hassan Kemiris text var ett gediget verk, ett öppet brev som hade och nådde sitt syfte. Omöjligt att svara på för justitieministern. Omöjligt att bemöta för henne som svensk överhet.

Men idag överträffades Jonas Hassan Kemiri av statssekreteraren, tidigare teaterchefen och folkpartisten Jasenko Selimovic. Han skriver en lysande text, såväl innehållmässigt som språkligt. Det finns ett flyt i både tanke och ord som imponerar enormt. Och så finns det ideologiska grunden, den liberala individualismen, som en blåklintsblå tråd genom hela resonemanget.

När Jonas Hassan Kemiri blir en del av kollektivet, grupperar ihop människor och passiviserar dem i det oundvikliga utanförskapet, eller i den lika oundvikliga dolda rasismen, lyfter Jasenko Selimovic individen, låter inte det oundvikliga ödet styra vare sig de invandrade eller de infödda, och öppnar hela artikeln igenom dörrar till den möjliga framtiden.

Det är retorik. Det är politik. Det är lysande.

Sällan har det liberala samhällets grundvalar pekats ut på ett så tydligt sätt i någon fråga som Jasenko Selimovics. Sällan har de liberala idéerna brutits så tydligt mot den förhärskande socialdemokratiska kollektivismen. Sällan har den liberala framtidsoptimismen framstått som så nödvändig för ett samhälle, som just idag.

Jasenko Selimovics artikel har både ett nationellt och ett universellt tema. Men som lokal politiker finns beröringspunkterna också i min vardag, i den lokala politiken, i de val och de prioriteringar som görs i Örebro, idag, här och nu. Och skillnaderna är lika tydliga.

Vi har en majoritet, där de styrande socialdemokraterna kollektiviserar örebroarna. Här finns (exempelvis) Vivallaborna, de som är utanför, de som behöver hjälpas av de styrande. Vivallabornas egna föreningar duger inte. Vivallabornas egna initiativ duger inte. De är ju utanför... Majoriteten kollektiviserar, passiviserar, likriktar. Deras budskap till dem blir: Ni klarar det aldrig själva. Ni måste ha hjälp av oss.

Och så finns vi liberaler. Vi som ser Vivallaborna (exempelvis) som individer med egen vilja, egna förmågor, egna livsval och egna möjligheter. Där politiken blir stöttande, utan att ta över det egna ansvaret. Där ansvaret alltid är individuellt, men där individerna samverkar utifrån sina egna bevekelsegrunder. Vårt budskap till dem blir: Ni kommer att klara det. Framtiden ligger i era händer. Vi ger er bara de förutsättningar ni behöver.

Nyss fick jag den första kallelsen till Västerporten ABs styrelse. Kan läsa i affärsplanen att bolaget hela tiden ska ställa följande frågor till sig själv:

*Gör vi en god affär? 

*Skapas nya jobb och arbetsplatser?
*Stärks stadsdelen?
*Finns det andra intressenter/aktörer?

Rangordningen är tydlig, först i sista hand kommer frågan om någon annan också kan få vara med... Och tydligare kan det knappast bli när någon vill visa på skillnaderna mellan en kollektivistisk socialistisk bolagspolitik, och en liberal politik för individernas egenmakt och ökad demokrati.

Det behövs fler som Jasenko Selimovic. Människor som vågar stå upp för individen, för egenmakten, för liberalismen och för möjligheterna, även när kollektivismens vänstervindar viner utanför knutarna.

Media: DN

Kommunal vindkraft???

Tankesmedjan Timbro, genom Lydiah Wålsten, skriver idag i tidningen Dagens Samhälle om vindkraft. I huvudsak beskriver artikeln de problem aktiemarknaden ser med de bolag som sysslar med energiproduktion från främst sol, vind och vatten. Aktiekurserna dyker eftersom vinsterna inte kommer. Och vinsterna kommer inte eftersom det är för dyrt att producera alternativel och de subventioner som hållit produktionen under armarna fasas ut.

Timbros frågeställning blir då varför kommunerna idag ska gå in och bilda bolag eller köpa in sig i produktion av främst vindkraft. Så här avslutas artikeln: Det finns ingen anledning att kommunen, med skattebetalarnas pengar som insats, också ska stå för den affärsmässiga risken.

Man kan tycka vad man vill om Timbro. Tankesmedjan har en tydligt liberal prägel och för fram de argument som är i linje med en liberal argumentation. Men alla argument bör hanteras likartat.

Hur ska vi politiker agera kring energiproduktion? Vilka regler ska gälla? Mitt svar är tydligt: Alla energibärare ska hanteras likvärdigt. Staten ska sätta upp ett regelverk där varje energibärare får ta sina egna kostnader. Det gäller att så långt möjligt internalisera även oklara kostnader, kostnader som kan vara olika för olika energibärare.

Kärnkraftens oklara kostnader berör exempelvis avfallet och riskerna för olyckor.
Vattenkraftens oklara kostnader berör exempelvis biologisk mångfald och olyckor.
Vindkraftens oklara kostnader berör exempelvis driftsäkerhet och buller.
Fossilkraftens oklara kostnader är självklart klimatet.

Om man skulle kunna hantera dessa variabler likartat, skulle energiproduktionen på ett sant liberalt sätt fördelas rätt. En marknad där vi kan avgöra vad våra val verkligen innebär skulle allokera resurserna rätt.

Men den marknaden finns inte. Så vad ska man göra?

Just energimarknaden är en av de marknader som istället karaktäriserats av regleringar. Framförallt har de gällt kärnkraften. Tankeförbudslagen, taket för investeringar i kärnkraft och så vidare. Istället för att skapa relevanta regler, giltiga för alla, har staten intagit en mer religiöst filosofisk hållning. Kärnkraft har de facto varit något riktigt ont som vi inte ska befatta oss med. Oljan är ju egentligen ondare, men den har vi ju redan. Och vattenkraften är lite mysig (för alla som inte sett Suorvadammen eller förstörda småvattendrag). Och vindkraften är den sanna goda energin.

Jag delar inte den synen. Alla energibärare har sina problem. All energiproduktion måste hantera sina utmaningar.

Annars kan det gå som i Tyskland.

Efter Fukushima-haveriet drabbades alldeles för många av just någon form av religiöst uppvaknande kring den onda kärnkraften. Nu skulle den bort. Men vad skulle den ersättas av? Vindkraft, eller? Tyvärr verkar det bli "eller" som i detta fall är kol. Klimatfrågan skjuts i bakgrunden eftersom den onda kärnkraften ska bort. Det är inte rimligt.

Samma pseudoreligiösa tankar verkar driva även den nuvarande kommunledningen i Örebro. Här ska man satsa på vindkraft i långa banor. Det handlar om planer på investeringar i tiotals, kanske hundratals miljoner. Det handlar om att bygga på platser som inte är optimala för vindkraft, bara för att visa att man bygger. Och det handlar om att skapa nya kommunala bolag.

Socialdemokraterna, denna gång med benäget stöd från såväl KD, C som MP, väljer att leka med skattebetalarnas pengar. Leken sker med hjälp av kalkyler som redan innan det första verket är byggt kan visa sig vara glädjekalkyler utan någon relevans. Men det spelar ju inte kommunalabolagskramarna i S, KD och C någon roll. De verkar ha en gudagiven rätt att leka med pengar som inte är deras. De leker. Skattebetalarna får stå för notan.

Det rimliga, även för den som liksom jag tror att vindkraften har en roll att spela kortsiktigt i själva omställningen från olja och kol till något nytt, vore att Örebro kommun istället köpte in el av tillverkare som tar riskerna själva. Riskerna för varierande priser. Riskerna för minskande subventioner. Riskerna för att nätet vare sig klarar av storm eller stiltje.

För det får man sannolikt betala en riskpremie till de privata vindkraftbolagen. Det är rätt och riktigt. Då kan också bolagen göra relevanta avvägningar och samla ihop resurser för att antingen bygga ny vindkraft eller forska kring det som ska ersätta vindkraften. Då kan örebroarna, näringslivet och skattebetalarna veta att resurserna fördelas rätt, både på kort och på längre sikt. Då kan också nya jobb skapas, i företag som får betala rätt för den energi man använder, och i de bolag som utvecklar och bygger för framtidens energiproduktion.

Men socialisterna  i Örebro, de som tror att de äger örebroarnas pengar, väljer istället att riska skattepengar i nya kommunala bolag. Det är illa.

Media: Dagens Samhälle, DN1, DN2, SVD

Ta varningarna på allvar

I Länstidningen Södertälje idag kan man läsa om hur den storstilade satsningen på alla möjliga kommunala företag som skulle hjälpa upp arbetslösheten, nu börjar haverera. Just nu är det bolaget Telge Peab som är konkursmässigt. Om inte skattebetalarna pungar ut med ett antal miljoner kommer bolaget att gå i konkurs. Kanske blir det 4 miljoner, kanske blir det mer.

Telge Peab är ett av företagen som det dåvarande kommunalrådet Anders Lago lanserade. Det finns fler. Telge Manpower är ett annat. Telge Tillväxt ett tredje. De har alla olika sätt att nå samma mål: Minskad arbetslöshet i Södertälje.

Socialdemokraterna i Örebro har varit i Södertälje och tittat. Och bländats av den socialistiska drömmen om lokala politiker som tar saken i egna händer. Och fört över tankarna till Örebro. Nu startas nya bolag i Örebro i aldrig skådad omfattning. Holdingbolag, vindkraftbolag, fastighetsbolag. Och det står fler i kö. Avfallsbolag. Bemanningsföretag. Det står fler på kö i Lena Baastads och Björn Sundins socialiseringsiver.

Men innan de båda socialisterna fortsätter sin kamp för mer politisk styrning av Örebros näringsliv borde man väl titta på resultaten från Södertälje. Och fundera en gång till. Det finns ju några frågor man borde ställa, till exempel:

Hur har det gått med arbetslösheten?
Hur har det gått med ungdomsarbetslösheten?
Hur klarar sig bolagen?
Hur klarar sig näringslivet?

Om svaret på merparten av frågorna är att de nya bolagen inte löst de problem de varit satta att lösa, och att de kostat skattebetalarna miljonbelopp till ingen nytta, borde man kanske fundera om. För analysen av det som skett i Södertälje är inte gryningsröd, utan snarare stoppröd. Arbetslösheten är fortfarande hög och utvecklingen är inte bättre än i omgivande kommuner, snarare tvärsom. Bolagen är ingen framgång och idag visar sig att ett av dem omedelbart behöver miljoner i nya kommunala pengar.

Men Baastad och Sundin lyssnar inte. Det är inte verkligheten som styr, det är de socialistiska drömmarna. Nu drar de igång fastighetsbolaget som kallas Västerport och som ska riskera kommunala pengar i Vivalla. Nu drar de igång samägda bolag mellan Örebro Porten (kommunalt bolag) och privata bolag, precis som Telge Peab. Nu drar de igån "utvecklingsbolag" i samverkan med Kumla som inte bara riskerar skattepengar, utan också konkurrerar med befintligt privat näringsliv.

I Södertälje har Folkpartiet varit emot denna bolagisering. Enbart Telge Tillväxt (bolaget som anställer arbetslösa ungdomar) har funnit nåd inför de liberala ögona. (Visst är Telge Tillväxts siffror bra, 72 % av de som slutat har gått till arbete (52%) eller studier (20 %). Men man har inte påverkat arbetslöshetssiffrorna så man måste trots allt analysera vad bolaget betytt egentligen.) Tillsammans med Kristdemokraterna i Södertälje har man stått på barrikaderna mot detta projekt som har udden riktad mot det privata näringslivets frihet.

I Örebro är tyvärr Kristdemokraterna på den andra sidan. Det ansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson, är inte bara en passiv acceptant av de socialistiska bolagen. Snarare är han en aktiv part som vill gå vidare, bolagisera mer, konkurrera mer med det näringsliv han säger sig värna. Det är illa. Än värre är det att han dessutom ständigt söker att minska insynen i bolagen genom att minska styrelsernas storlek och förespråka tjänstemannastyrelser. Demokrati och fritt näringsliv väger lätt i den kristdemokrati som idag finns i Örebro, i vart fall i partiets ledning.

För mig som folkpartist är frågan om människors möjlighet att försörja sig själv central. Men till skillnad från socialisterna i socialdemokratin (och i det lokala kristdemokratiska partiet) tror jag på andra redskap.

Det handlar om att skapa den bästa förskolan och skolan för de uppväxande generationerna. Vi vill öka resurserna för lärarlöner för att kunna rekrytera, behålla och kunna ställa tuffa krav på de allra bästa lärarna. Vi vill öka resurserna till läromedel.

Det handlar om att samverka med universitetet, våga satsa pengar så att Örebro universitet kan bli ett spetsuniversitet inom tydliga forskningsområden. Att tillsammans med universitetet jobba för fler universitetsnära företag med forskningen som grund.

Det handlar om att låta näringslivet vara fritt och växande. Vi politiker ska sätta de ramar som näringslivet ska verka inom, men vi ska inte låtsas vara företagare och leka entreprenörer med kommunala skattepengar i ryggen.

Det handlar om frihet och valfrihet. Örebro kommun skulle må bättre om kommunen var mindre, gjorde mindre, men gjorde rätt saker på rätt sätt. Örebroarna skulle få bättre välfärd om det var deras intressen som vägde tyngst, inte värnandet av den kommunala organisationen.

Södertäljes socialistiska vision är inte framtiden. Örebro behöver lära mer av omvärlden, men man måste lära av de bra och lyckade exemplen. Örebro behöver inte mer socialism.

Örebro behöver en liberal kommunledning.

Media: Länstidningen, Länstidningen debatt, Länstidningen ledare, Svenskt Näringsliv,

Fattigdom

Läser på Johan Norbergs blog om hur världsfattigdomen minskat kraftigt de senaste årtiondena. Det är en fantastisk läsning. Några av Norbergs fakta (som är plockade från Världsbankens statistik):

-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.

- World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.

- East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.


- 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.

Rätt fantastiska siffror. Och bakom dem ligger en enorm minskning av mänskligt lidande. Vi borde glädja oss. Men siffrorna klingar ofta för döva öron.

För vår "sanna" världsbild visar ju nåt annat. Vi tror att fattigdomen ökar. Vi tror att klyftorna ökar. Vi tror att vi i väst suger ut de fattiga i syd. Vi tror och tror och tror så hårt så att inte fakta har någon chans att tränga igenom denna "sanna" världsbild.

Det finns i detta en rest av den vänsterhegemoniska tankevärld som vi i Sverige fortfarande dignar under. Den värld som socialdemokraterna så skickligt byggde upp under så lång tid. Den som hävdade att det svenska folkhemmet var den bästa platsen på jorden. Att vi skulle lära ut till de andra stackarna i världen, men att vi inget hade att lära. Att internationalism byggd på något annat än de socialistiska principerna, var något ont. Att USA egentligen var något ont, att marknadsekonomi, liberaliseringar och kapitalism, tillsammans var den onda axel som förtryckte folk och höll dem kvar i fattigdom.

Men så är inte fallet. Liberalismen och marknadsekonomins framgångar i bekämpandet av världsfattigdomen är exempellösa. Det är inte statliga regleringar som skapat detta ökade välstånd. Det är inte politikernas godhet som gjort det. Istället är det företagande, fokus på utbildning och utveckling och liberala handelsregler som gjort detta språng möjligt.

I Sverige (och i Örebro) har socialdemokraterna börjat prata om behoven av att minska barnfattigdomen. Oavsett att utvecklingen gått åt rätt håll sedan de själva hade makten, har frågan nu blivit het. Men frågan är om de vare sig ställer rätt frågor eller söker rätt svar.

Deras recept för att minska barnfattigdomen bygger alldeles för ofta på statliga eller kommunala interventioner. Det handlar om att staten ska fixa jobb. Det handlar om att kommunen ska starta bolag som ska fixa jobb. Det är ett överifrånperspektiv av guds nåde.

I Örebro har det gått så långt att de styrande socialdemokraterna avskaffar långsiktiga arbeten som ska stärka det civila samhället, för att ersätta dem med kommunala projekt. Det handlar om att Örebro kommun ska starta bolag som på den konkurrensutsatta marknaden ska konkurrera med privata företag och ge tillfälliga jobb åt arbetslösa. Det sker i Örebro, men Örebro är inte ensamt i denna socialistiska trend. Södertälje gick före, och ser nu baksidorna av satsningarna. Högre arbetslöshet. Slöseri med skattepengar.

Det liberala alternativet är en helt annan väg. Det handlar om att göra skolan ännu bättre. Högre krav på bildning och kunskap. Tydligare fokus på att alla elever kan tillgodogöra sig kunskap och bildning. Individualisering måste innebära att varje elev ska prestera så bra som den eleven någonsin kan, inte att vissa elever får smitvägar. Det handlar om mer och bättre forskning, ökade resurser till universitet och mer internationellt forskarutbyte. Utbildning är den bästa vägen till arbete, och arbete är den enda vägen ur fattigdom!

Därför handlar den också om att skapa en bättre grund för ett starkare näringsliv. Minskad inblandning av det offentliga, vare sig det är stat eller kommun. Bättre förutsättningar för företag att starta och växa. Bättre möjligheter för företagare att värna sitt kapital i sina bolag, för att göra det möjligt att själva växa och att ge andra bolag riskkapital. Ingen illojal konkurrens.

Och det handlar om att stärka den civila sektorn. Det är i samhällen med starka horizontella band mellan människor, där man har tilltro till varandra, som företagandet växer och samhällena blir starka. Den offentliga sektorn kan stärka det arbetet, men måste hålla sig långt ifrån försöken att ta över, eller styra. Såväl den civila sektorn som det privata näringslivet mår bäst av om politikerna sätter goda ramar, men håller sig borta från försöken att detaljstyra.

Det finns idag en tydlig och ökande klyfta mellan den socialdemokrati som ofta talar företagande, men som är fast i 1970-talets socialistiska syn på samhällets roll, och den liberalism som vill ta företagandet in i framtiden. Världsbankens statistik borde få fler liberaler att frimodigt våga slåss för mer liberalism för minskad fattigdom och ökad välfärd.

Media: Exp, NA, DN, SVD1,

Blogg: Johan Norberg

Liberal utmaning när ideologiska skillnader tydliggörs

Det blir allt tydligare att en av de ideologiska gränserna i svensk politik blir allt tydligare. Den mellan liberalism och gammaldags social(ism)demokrati.

När Håkan Juholt uttalar sig i olika media är det ofta en återspegling av det samhälle som en gång var. Brukssamhället. Folkhemmet. Politikersverige. Landet där politikerna bestämde över allt och alla och där gränsen för det politiska åtagandet knappast fanns.

Men också det krympande Sverige. Sverige där utbildning inte var det viktigaste. Sverige där Sverige var alltings centrum. Sverige som inte behövde bry sig om vare sig Europa eller det där utanför, utom när vi själva ville. Sverige där folkhemmet inte bara stod för trygghetsnarcissismen utan också för byggandet av murar mot det andra.

Mot detta står en liberal rörelse som nu skapar förnyelse. En liberalism som på allt fler sätt sätter individen i centrum. Där tryggheten är en bas, men inte ett förkvävande allt. En liberalism som är övertygat internationell. En liberalism som både ser Sverige som ett föredöme, men också som ett land som behöver lära mer av många. En liberalism som bejakar mångfalden, invandringen och globaliseringe, men som också bejakar individernas utveckling, rätten att utvecklas olika och ser olikheter också som något positivt. En liberalism som bejakar den ständiga förändringen och söker trygghet just i att ge individerna förmåga att anpassa sig efter förändringarna.

Men skillnaderna blir kanske ännu tydligare i konkret politik. Ibland, på lokal nivå som i Örebro just nu, blir de övertydliga.

Den socialdemokratiska kommunledningen lägger nu sin första budget. Det som hittills presenterats av satsningar är framförallt tre nya bolag som ska bildas. I en föregående blogg har jag kommenterat två av dem. Idag presenterades det tredje av ett av de socialdemokratiska stödpartierna. Nu ska örebroarna också riskera sina pengar i ett vindkraftbolag. Och det allmännyttiga bostadsbolaget ska bygga nya studentlägenheter när antalet studenter sannolikt kommer att minska...

Jag ifrågasätter inte viljan från kommunledningen att försöka förändra Örebro i positiv riktning. Men jag ifrågasätter starkt medlen. Varför ska kommunal verksamhet överhuvudtaget drivas i bolagsform? Det finns vissa undantagsfall där bolag är det minst dåliga, som exempelvis där Länsmusiken övergick från en stiftelse till ett bolag, eller då den uselt fungerande fastighetsförvaltningen nu bolagiseras. Men det finns knappast några bärande skäl att bedriva arbetsmarknadspolitik i bolagsform. Och det finns lika få skäl för en kommun att ge sig in på energimarknaden och spela med skattebetalarnas pengar.

Under lång tid har vi liberaler arbetat för att Örebro kommun ska engagera sig i välfärdsarbetet och i demokratin istället för i bolagsaffärer och slutenhet. Det har exempelvis handlat om Stadsnät, Örebroportens dotterbolag och om Kilsbergens konferensbolag. Vi gör det därför att vi tycker att örebroarna har rätt att ha full insyn i det som vi politiker gör och bestämmer om. Vi gör det också för att vi tycker att skattepengar ska användas till välfärd och inte till politiska irrfärder på den marknad som borde vara privat.

Den offentligt finansierade välfärden i kommuner och landsting står inför enorma utmaningar de kommande åren. Pengarna måste räcka till att skapa en bättre välfärd med högre kvalitet och mer individanpassad service. Det handlar om det där mantrat som vi politiker så ofta påstås säga; vård, skola omsorg. För kommunens del gäller det förskola och skola såväl som äldreomsorg och service åt funktionshindrade. Det gäller social trygghet för de sårbaraste och långsiktig samhällsbyggnad.

Det är inte alltid den politiken som får de största rubrikerna. Då kan det vara lockande att dra till med något nytt bolag, eller kanske en mångmiljardsatsning på tågtunnlar genom Örebro, eller kanske något annat medialt projekt.

Men för välfärden krävs ibland att vi politiker backar från det vi kan göra, för det är inte alltid rätt att göra det man kan, utan istället det man ska.

Och för samhällsutvecklingen är det nödvändigtvis så att fler politiker borde upptäcka politikens gränser och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv i en växande privat sektor, såväl som ett starkare engagemang av medborgarna i en livaktig civil sektor.

Här tydliggörs nu skillnaderna mellan liberalismen och socialismen. De två vägarna blir tydliga, mellan dem som vill backa in i framtiden och oss som vill möta framtidens utmaningar öga mot öga.

 Media: DN1 och DN2, SVD1, NA1 och NA2, SR Örebro, SVT Tvärsnytt,

Bloggar: Karin, Larz och Gabrielle

Ingen miljö för (s) i Örebro.

Läser med intresse Lena Sommestads blogg om turerna kring socialdemokraternas misslyckade budgethantering. Firma Juholt och Waidelich blir allt mer lika den socialdemokrati som härskade på de platser där jag växte upp. Bruksorterna Sandviken och Garphyttan. Det är inte för inte som man hävdar att det är unga män från bruksorterna som är dagens och morgondagens förlorare. De som inte väljer högskola eller universitet. De som inte ser omvärlden. De som förlitar sig på att gårdagens lösningar ska leda in i framtiden.

Den interna budgetstrid som vi nu ändå får skymta i öppenhet kan i förstone tyckas vara en strid mellan förnyare och konservativa. Men det är sannolikt en alldeles för förenklad bild. Kanske står striden istället mellan två bakåtsträvande falanger. Dels bruksfalangen, där Juholt och Waidelich söker de mycket traditionella värdena som en gång skapade tanken om folkhemmet. Där betoningen av folkhemmet blir en alldeles för inskränkt nationalism. Det är en återgång till den gamla betongsocialismen.

Dels 68-falangen som istället är inriktad på en tid där det offentliga skulle kunna allt, men där det också fanns en internationell utblick. Det är sannolikt denna falang Sommestad tillhör. Där finns en djupare förståelse för miljön och vissa delar av globaliseringens fördelar. Men lösningen på samhällsproblemen ligger minst lika ofta här i en övertro på det offentliga.

Det verkar finnas samma konfliktytor inom den lokala socialdemokratin i Örebro. Betongsocialisterna som vill öka biltrafiken inne i staden, bygga offentliga monument och vägrar se att det finns en värld utanför Örebro. Och 68-orna som ser världen utanför, men som inte inser att den förändrats sen 1970-talet, och heller inte vill inse att omvärldens förändring ställer krav på förändring av den lokala politiken och de lokala lösningarna.

Nu ser det ut som betongsocialisterna vinner. Björn Sundin har, som ansvarigt kommunalråd för samhällsbyggnadsfrågor, redan påbörjat arbeten som kommer att sluka miljarder av kommunkassan. Det är gigantiska projekt som att gräva ner järnvägen och allt vad det innebär, till småprojekt som att öppna Storgatan för bilar. Det handlar om betong, betong och betong. Men det handlar också om brist på omvärldsanalys och långsiktighet.

Klimatfrågan vare sig står eller faller med bilar på Storgatan. Men signalen är tydlig. Örebro går från att vara en ledande klimatstad till en stad som prioriterar ner klimatfrågorna.

Och en nedgrävd järnväg kan någon säkert hävda att den är en miljöfråga. Men de miljarder det kommer att kosta är inte samhällsekonomiskt lönsamma. Det är bland annat därför en sådan satsning inte finns med på någon prioriteringslista från Trafikverket. De skulle kunna användas betydligt effektivare inom andra områden. Men har man den socialistiska synen på den starka politikern som kan och ska förändra samhällsbygget sätts människa och ekonomi lätt i bakgrunden. Minns arvet efter Harald Aronsson. En bostadsstiftelse i kris. En stad utan mänsklig själ. En kommun där ekonomin svajade. Nu riskerar vi samma vända igen.

På 1970-talet var Folkpartiet den kraftigaste kritikern av det lokala socialistiska folkhemsbygget. Det fanns en stridsvilja bland dåtidens liberaler som vi som är aktiva nu kan ta efter. Visst är situationen annorlunda nu, men kampen mellan de socialistiska drömmarna om de starka ledarna och de kollektiva idéerna å ena sidan och de liberala visionerna om starka individer som bygger sin egen framtid å den andra är i allra högsta grad aktuell också idag.

För oss i Folkpartiet i Örebro handlar dagens och morgondagens politik om kunskap och omvärld. Vi måste skapa en stad och en kommun där varje enskild individ får möjlighet till den kunskap och den bildning som behövs för att skapa sin egen framtid. Och vi måste vända oss ut mot omvärlden, lära av andra som gått före, ibland kanske till och med få lära ut där vi är bättre, bejaka globalisering och internationalism, bygga broar mellan människor både i vår närhet och runt om hela världen. Det är en politik som kommer att handla om de mjuka värden som skapar en växande, myllrande, levande, spännande stad för, av och med människan, idag och i morgon.

Media: NA1 och Radio Örebro, DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, SR, Expressen, Aftonbladet

Valfrihet

Allt mer talar för att valet 2014 i Sverige i allmänhet och i Örebro i synnerhet kommer att bli ett val mellan en liberal utveckling av Sverige, på frihetens och valfrihetens grund och en socialdemokrati på väg att rutscha in i den gamla kommunsocialistiska traditionen där vare sig frihet eller valfrihet betonas speciellt.

I Örebro har vi länge fått dras med en socialdemokrati som varit betydligt mindre för frihet och valfrihet än sitt moderparti. Men istället för att de lokala socialdemokraterna moderniseras, så verkar moderpartiet örebroiseras. Det är en vänstersväng av sällan skådat slag som inletts.

I Örebro blir det tydligt både i det lilla och i det stora. Som i tisdags då förmyndarpartiet socialdemokraterna drev igenom att alla anställda med tvång skulle förbjudas röka under arbetstid. Det handlar såväl om de som går ute i skogen hela dagen och röjer träd, som de som vårdar barn eller äldre. Det är strängt förbjudet. Vad nästa steg kommer att innebära är oklart. Är det lukten som är problemet?  Blir då nästa steg illaluktande parfym? Eller snus? Ska vi ha hygieniska kontroller för att skapa en nivå för acceptabel svettlukt?

Eller är det att rökarna använder arbetstid att röka? Vilka övriga kontroller vill socialdemokraterna och deras stödpartier införa? Hur långa och många kaffepauser får man ta? Är det acceptabelt att stå på Rådhustrappan en stund och njuta av solen? Hur lång är socialistiskt acceptabelt för en enskild stund på det lilla rummet med hjärta på?

Eller är det hälsan? Kommer kommunen då också att förbjuda kakor och andra sötsaker? Kommer man att gå igenom vilka produkter som säljs på kommunens caféer eller som tas med av anställda till kaffet i fikarummet så de inte innehåller transfetter, spår av nötter eller annat skadligt? Är det acceptabelt att bjuda på en punschpralin, denna alkoholhaltiga godsak?

Jag har aldrig rökt, aldrig tagit ett bloss, men ändå ställer jag mig frågan vart kommunen är på väg.

Och det handlar om de stora frågorna. Den nuvarande kommunledningen öser ut pengar till allt och alla. Kommunen ska göra mer av allt. Starta bolag. Driva föreningscentra. Konkurrera bort friskolor.

Det är nog så att en av de politiska topparna i partiet, Peter Dahlgren, sätter fingret på spiken när han på sin twitter idag skriver: Trött på SKLs Dagens Samhälle: Mer konkurrens. Mer privatiseringar. Mer avregleringar. Sluta skicka - det ger mig ingenting. Klarare kan väl vänstersvängen knappast bli. Mindre frihet. Mindre valfrihet. Mindre framtid.

Till skillnad från socialdemokraterna går Folkpartiet motsatt väg. För oss handlar det om att göra människor myndiga, självständiga, möjlighetsmänniskor. Det handlar om att skapa egenmakt, egenförmåga och egenvilja. Det handlar om att skapa ett samhälle som stöttar men inte tar över. Det handlar om att ge varje människa frihet att forma sitt eget liv. Det handlar också om att minska den politiska makten över vanligt folks vardag.

Om behovet av olikhet

Hans Bergströms kolumn i dagens DN är intressant av många skäl. Dels ur ett medborgarperspektiv. Dels ur ett politiskt perspektiv.

Det finns en tro som är väl befäst i Sverige att allt ska vara lika. Det handlar sannolikt oftast om att det finns en tro att likhet och jämlikhet är samma sak. Denna tro kompletteras med att tro att lika också alltid är lika bra.

Om det vore så väl ändå...

Men om det inte är det, om lika ibland betyder lika dåligt, skulle olikhet då inte vara något positivt? Ur ett medborgarperspektiv är det självklart. Det måste vara självklart att en vårdgivare, en skola, en förskola, en servicegivare ska kunna erbjuda sina medborgare en bättre service till samma kostnad! Det offentligas arbete måste hela tiden gå ut på att leverera så god service som möjligt till så låg kostnad som möjligt.

Men den syn som behärskar så många av oss, oavsett partifärg, är en rest av den gamla socialistiska och socialdemokratiska tankehegemonin. De tankar som fortfarande är levande i ett Vänsterparti som menar att det stora problemet är att det finns för många miljonärer i Sverige, inte att det finns människor som fortfarande står utanför samhället och möjligheterna att bli rika. Rikedom kan aldrig vara ett problem om samhället skapar samma förutsättningar för alla att lyckas och har ett tätt skyddsnät för dem som ändå inte gör det.

På samma sätt är det fortfarande med synen på offentligt finansierad verksamhet, framförallt inom de två partierna som fortfarande inte kan släppa sina socialistiska rötter. Vänsterpartiet är tydligast. Socialdemokraterna traskar patrullo.

Ett liberalt synsätt kan aldrig grundas i att lika är bäst. Det är självklart att alla ska ha jämlika förutsättningar att skapa sig ett gott liv. Men det är absolut inte självklart att det offentliga ska ta skattebetalarnas pengar för att se till så att alla har det lika.

Det är också självklart att det offentliga ska erbjuda likvärdig service till sina medborgare. Men det får aldrig vara ett självändamål att alla verksamheter ska göra precis lika. Det finns flera sidor av valfrihetsrevolutionen. En är att individen har en rätt att forma sitt eget liv. En annan är att den ger verksamheter möjlighet att utvecklas olika. En sådan utveckling, där de som går före och gör bättre blir föredömen för dem som inte har lika goda resultat, skapar mervärden för fler. Men det innebär också att det politiska uppdraget blir annorlunda. Politikens uppdrag blir inte längre att styra på medborgarnas bekostnad, utan att följa upp, utvärdera och återkoppla både de goda och de mindre bra resultaten.

Det arbetet började vi med i Örebro för fem år sedan. Tyvärr verkar det nu som om arbetet avslutas av det styrande triumviratet.

Media: DNs ledare, Expressen

Man undrar...

Läser Nerikes Allehandas ledare. Om vänsterpartiet. En ganska menlös ledare som funderar över vilken väg ett parti på gränsen till riksdagen ska ta. Tillvänster och den testuggande kommunismen? Eller till höger och bli Schymanska vänsterpopulister?

Egentligen behöver man inte bry sig. Vänstern är väl den mest ointressanta politiska "kraften" i riksdagen. De har och kommer knappast att få något inflytande i svensk politik de kommande åren. Vänstern är och har alltid varit ett stödparti till sossarna. Ibland med lite större tuppkam. Ibland med lite mindre. Ibland lite otäckare, när kommunismens fula tryne tillåts sticka upp. Ibland lite snällare, som när Stig Henriksson i Fagersta kör en politik som nästan alla partier kan omfatta. Men alltid ointressant.

Det intressanta med artikeln är snarare kommentarerna och den bild som kommentatorerna har av världen.

Precis när det Libyska folket befriats från en vansinnig diktator, med stöd av USA och Nato, och med motstånd från Ryssland och Kina, så blir USA-hatet övertydligt.

Precis när vi alla ser vilken betydelse USAs ekonomi har för också vår välfärd, poppar vänsterns USA-hat upp.

Precis när diktatorerna i Kina attackerar USAs demokratiska system och anklagar det för att vara grunden till den ekonomiska röran, blir vänsterns USA-hat åter en stöttepelare för det odemokratiska och det diktatoriska.

Jag har svårt att sätta mig in i hur de som kommentarer tänker, de som fortfarande verkar tro att Sverige är en skyddad ö, långt bort från resten av den skrämmande världen. Ett land där vi kan bestämma om hur vi ska ha det, vilka priser vi ska betala för alla varor, att alla ska ha ett arbete utifrån politiska beslut och så vidare. Övertron på de nationella och lokala politikernas möjligheter är enorm. Bristen på analys av globaliseringen är ännu större.

Ibland påstås att vänstern är en internationalistisk rörelse. Kommentatorsfältet på na.se visar något helt annat. Den vänster som förr kanske trodde på en internationell solidaritet på en kommunistisk eller socialistisk grund har, när såväl kommunism som socialism visat sina baksidor, förvandlats till konservativa nationalister.

Jag har ett par gånger diskuterat vänsterns framtid med NA's ledarsida. Jag har varit mer tydlig i min tro på att vänstern långsiktigt kommer att gå vidare åt vänster, mot någon form av navelskådande postkommunism. Jag ser efter dagens artikel inga skäl att ändra på detta.

Den intressanta frågan då blir egentligen inte vad Vänsterpartiet gör, utan hur det påverkar sossarna. Håkan Juholts inträde som partiledare har hittills resulterat i att sossarna numera gått tillbaka till brukssamhällets trygga bakgård. Det blir mer socialism. Det blir mer populism. Och det blir högre murar kring Sverige.

Ibland funderar jag över varför man ska vara politiskt engagerad, varför man ska engagera sig för liberalismen. Men det räcker med att se vad alternativen skulle vara. Liberalismens engagemang för den enskilda människan, demokratiska rättigheter och ett internationellt ansvar har varit, är och kommer att vara garanten för en mänskligare värld.