Idag fattade kommunfullmäktige beslut om ett dokument som rörde utsatta barn. Barn som har det svårt av en eller annan orsak. Är det bra, eller?
Skälet för att majoriteten nu fattade detta beslut är rent partipolitiskt. Ett av huvudnumren för den förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt var just "barnfattigdomen". Den skulle minska, halveras eller på andra sätt hanteras.
Juholt använde gärna ordet "barnfattigdom" och hans ord togs upp av sossarna i Örebro. Så ursprungligen var detta program ett program mot just barnfattigdom, och inte ett program som rör utsatta barn.
Det var bara ett parti som hade en annan åsikt än majoriteten i denna fråga. Självklart handlar det om Folkpartiet. När andra partier inte vågar, vågar vi. Vi vågar både kritisera användandet av ordet barnfattigdom. Vi vågar kritisera framtagandet av ett program som bara är en massa ord. Och vi vågar kritisera hur de styrande redan innan programmet är taget, beslutar på tvärs mot de fina orden.
För många fina ord är det. Men blir det någon verkstad?
Det finns barn som har det svårt i Örebro idag. Det finns alldeles för många barn som har det svårt; ekonomiskt, socialt, på andra sätt. Om detta är vi eniga. Men frågan är hur vi hanterar utmaningen.
Det finns två huvudsakliga vägar att möta den. Det handlar om en bättre förskola och skola. Barn som lär sig mer, riskerar mindre att hamna i utanförskap. Unga som går i en bra skola har större sannolikhet att själva hitta rätt utbildning och rätt jobb. En dålig skola slår undan fötterna på många barn, men främst på de mest sårbara.
Skolan är den viktigaste faktorn i arbetet mot ett ökat antal utsatta barn.
Den andra faktorn handlar om jobben. Det är enkelt att följa hur kurvorna samvarierar. När arbetslösheten går upp, slår det mest mot de sårbaraste och deras barn. Och tvärsom. Så ett samhälle som skapar jobb, lägger också en grund för minskad utsatthet hos många.
Men vad händer då i Örebro?
I går fick vi reda på de senaste budgetförutsättningarna. Där kunde man rätt tydligt följa hur sossarna prioriterar. Skolan riskerar att tvingas spara ytterligare 27 - 35 miljoner. Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden klarar sig med ett minus på 4,2 miljoner.
Just de områden som har störst betydelse för att minska utsattheten hos barnen får de stora neddragningarna. Skolan har dessutom under hela den socialdemokratiska ledningsperioden fått kontinuerliga besparingar. Lärare går på knäna. Stödpersonal saknas. Läromedel kan inte köpas in.
Och nu drabbas även arbetsmarknadsåtgärderna.
Därför tyckte vi i Folkpartiet att vi skulle satsa mer på barnen, och mindre på dokument som uppenbarligen inte styr.
Vi satsar mer på skolan.
Vi satsar mer på förskolan.
Vi satsar mer på lärarna.
Vi satsar mer på läromedel.
Vi satsar mer på lärarlöner.
Och vi satsar på ett bättre företagsklimat som kommer att ge fler jobb.
Örebro kommun lider inte brist på styrdokument som inte styr. Just nu försöker kommunledningen att plocka bort massor av gamla dokument som ingen bryr sig om. Det är bra. Mindre bra är att de i andra änden lägger till nya dokument, som alltså inte styr ens den dag de tas.
Barnen, både de som har det väl och mindre väl förspänt i livet, mår bättre av en politik som ser till verkligheten och gör något åt den, än en politik som skriver program som mest staplar vackra ord utan innehåll på hög.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett barnfattigdom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barnfattigdom. Visa alla inlägg
2012-03-02
Fattigdom
Läser på Johan Norbergs blog om hur världsfattigdomen minskat kraftigt de senaste årtiondena. Det är en fantastisk läsning. Några av Norbergs fakta (som är plockade från Världsbankens statistik):
-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.
- World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.
- East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.
- 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.
Rätt fantastiska siffror. Och bakom dem ligger en enorm minskning av mänskligt lidande. Vi borde glädja oss. Men siffrorna klingar ofta för döva öron.
För vår "sanna" världsbild visar ju nåt annat. Vi tror att fattigdomen ökar. Vi tror att klyftorna ökar. Vi tror att vi i väst suger ut de fattiga i syd. Vi tror och tror och tror så hårt så att inte fakta har någon chans att tränga igenom denna "sanna" världsbild.
Det finns i detta en rest av den vänsterhegemoniska tankevärld som vi i Sverige fortfarande dignar under. Den värld som socialdemokraterna så skickligt byggde upp under så lång tid. Den som hävdade att det svenska folkhemmet var den bästa platsen på jorden. Att vi skulle lära ut till de andra stackarna i världen, men att vi inget hade att lära. Att internationalism byggd på något annat än de socialistiska principerna, var något ont. Att USA egentligen var något ont, att marknadsekonomi, liberaliseringar och kapitalism, tillsammans var den onda axel som förtryckte folk och höll dem kvar i fattigdom.
Men så är inte fallet. Liberalismen och marknadsekonomins framgångar i bekämpandet av världsfattigdomen är exempellösa. Det är inte statliga regleringar som skapat detta ökade välstånd. Det är inte politikernas godhet som gjort det. Istället är det företagande, fokus på utbildning och utveckling och liberala handelsregler som gjort detta språng möjligt.
I Sverige (och i Örebro) har socialdemokraterna börjat prata om behoven av att minska barnfattigdomen. Oavsett att utvecklingen gått åt rätt håll sedan de själva hade makten, har frågan nu blivit het. Men frågan är om de vare sig ställer rätt frågor eller söker rätt svar.
Deras recept för att minska barnfattigdomen bygger alldeles för ofta på statliga eller kommunala interventioner. Det handlar om att staten ska fixa jobb. Det handlar om att kommunen ska starta bolag som ska fixa jobb. Det är ett överifrånperspektiv av guds nåde.
I Örebro har det gått så långt att de styrande socialdemokraterna avskaffar långsiktiga arbeten som ska stärka det civila samhället, för att ersätta dem med kommunala projekt. Det handlar om att Örebro kommun ska starta bolag som på den konkurrensutsatta marknaden ska konkurrera med privata företag och ge tillfälliga jobb åt arbetslösa. Det sker i Örebro, men Örebro är inte ensamt i denna socialistiska trend. Södertälje gick före, och ser nu baksidorna av satsningarna. Högre arbetslöshet. Slöseri med skattepengar.
Det liberala alternativet är en helt annan väg. Det handlar om att göra skolan ännu bättre. Högre krav på bildning och kunskap. Tydligare fokus på att alla elever kan tillgodogöra sig kunskap och bildning. Individualisering måste innebära att varje elev ska prestera så bra som den eleven någonsin kan, inte att vissa elever får smitvägar. Det handlar om mer och bättre forskning, ökade resurser till universitet och mer internationellt forskarutbyte. Utbildning är den bästa vägen till arbete, och arbete är den enda vägen ur fattigdom!
Därför handlar den också om att skapa en bättre grund för ett starkare näringsliv. Minskad inblandning av det offentliga, vare sig det är stat eller kommun. Bättre förutsättningar för företag att starta och växa. Bättre möjligheter för företagare att värna sitt kapital i sina bolag, för att göra det möjligt att själva växa och att ge andra bolag riskkapital. Ingen illojal konkurrens.
Och det handlar om att stärka den civila sektorn. Det är i samhällen med starka horizontella band mellan människor, där man har tilltro till varandra, som företagandet växer och samhällena blir starka. Den offentliga sektorn kan stärka det arbetet, men måste hålla sig långt ifrån försöken att ta över, eller styra. Såväl den civila sektorn som det privata näringslivet mår bäst av om politikerna sätter goda ramar, men håller sig borta från försöken att detaljstyra.
Det finns idag en tydlig och ökande klyfta mellan den socialdemokrati som ofta talar företagande, men som är fast i 1970-talets socialistiska syn på samhällets roll, och den liberalism som vill ta företagandet in i framtiden. Världsbankens statistik borde få fler liberaler att frimodigt våga slåss för mer liberalism för minskad fattigdom och ökad välfärd.
Media: Exp, NA, DN, SVD1,
Blogg: Johan Norberg
-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.
- World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.
- East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.
- 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.
Rätt fantastiska siffror. Och bakom dem ligger en enorm minskning av mänskligt lidande. Vi borde glädja oss. Men siffrorna klingar ofta för döva öron.
För vår "sanna" världsbild visar ju nåt annat. Vi tror att fattigdomen ökar. Vi tror att klyftorna ökar. Vi tror att vi i väst suger ut de fattiga i syd. Vi tror och tror och tror så hårt så att inte fakta har någon chans att tränga igenom denna "sanna" världsbild.
Det finns i detta en rest av den vänsterhegemoniska tankevärld som vi i Sverige fortfarande dignar under. Den värld som socialdemokraterna så skickligt byggde upp under så lång tid. Den som hävdade att det svenska folkhemmet var den bästa platsen på jorden. Att vi skulle lära ut till de andra stackarna i världen, men att vi inget hade att lära. Att internationalism byggd på något annat än de socialistiska principerna, var något ont. Att USA egentligen var något ont, att marknadsekonomi, liberaliseringar och kapitalism, tillsammans var den onda axel som förtryckte folk och höll dem kvar i fattigdom.
Men så är inte fallet. Liberalismen och marknadsekonomins framgångar i bekämpandet av världsfattigdomen är exempellösa. Det är inte statliga regleringar som skapat detta ökade välstånd. Det är inte politikernas godhet som gjort det. Istället är det företagande, fokus på utbildning och utveckling och liberala handelsregler som gjort detta språng möjligt.
I Sverige (och i Örebro) har socialdemokraterna börjat prata om behoven av att minska barnfattigdomen. Oavsett att utvecklingen gått åt rätt håll sedan de själva hade makten, har frågan nu blivit het. Men frågan är om de vare sig ställer rätt frågor eller söker rätt svar.
Deras recept för att minska barnfattigdomen bygger alldeles för ofta på statliga eller kommunala interventioner. Det handlar om att staten ska fixa jobb. Det handlar om att kommunen ska starta bolag som ska fixa jobb. Det är ett överifrånperspektiv av guds nåde.
I Örebro har det gått så långt att de styrande socialdemokraterna avskaffar långsiktiga arbeten som ska stärka det civila samhället, för att ersätta dem med kommunala projekt. Det handlar om att Örebro kommun ska starta bolag som på den konkurrensutsatta marknaden ska konkurrera med privata företag och ge tillfälliga jobb åt arbetslösa. Det sker i Örebro, men Örebro är inte ensamt i denna socialistiska trend. Södertälje gick före, och ser nu baksidorna av satsningarna. Högre arbetslöshet. Slöseri med skattepengar.
Det liberala alternativet är en helt annan väg. Det handlar om att göra skolan ännu bättre. Högre krav på bildning och kunskap. Tydligare fokus på att alla elever kan tillgodogöra sig kunskap och bildning. Individualisering måste innebära att varje elev ska prestera så bra som den eleven någonsin kan, inte att vissa elever får smitvägar. Det handlar om mer och bättre forskning, ökade resurser till universitet och mer internationellt forskarutbyte. Utbildning är den bästa vägen till arbete, och arbete är den enda vägen ur fattigdom!
Därför handlar den också om att skapa en bättre grund för ett starkare näringsliv. Minskad inblandning av det offentliga, vare sig det är stat eller kommun. Bättre förutsättningar för företag att starta och växa. Bättre möjligheter för företagare att värna sitt kapital i sina bolag, för att göra det möjligt att själva växa och att ge andra bolag riskkapital. Ingen illojal konkurrens.
Och det handlar om att stärka den civila sektorn. Det är i samhällen med starka horizontella band mellan människor, där man har tilltro till varandra, som företagandet växer och samhällena blir starka. Den offentliga sektorn kan stärka det arbetet, men måste hålla sig långt ifrån försöken att ta över, eller styra. Såväl den civila sektorn som det privata näringslivet mår bäst av om politikerna sätter goda ramar, men håller sig borta från försöken att detaljstyra.
Det finns idag en tydlig och ökande klyfta mellan den socialdemokrati som ofta talar företagande, men som är fast i 1970-talets socialistiska syn på samhällets roll, och den liberalism som vill ta företagandet in i framtiden. Världsbankens statistik borde få fler liberaler att frimodigt våga slåss för mer liberalism för minskad fattigdom och ökad välfärd.
Media: Exp, NA, DN, SVD1,
Blogg: Johan Norberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)