Om opinionen svänger...

Sverige har under lång tid haft en minskande andel medborgare som anser att Sverige ska stänga sina gränser. Främlingsfientligheten, eller kanske mer rädslan för vad som skulle hända med Sverige och med det samhälle vi identifierar oss med, är mindre idag än någonsin. Den utvecklingen är enbart av godo.

Men när media nu redovisar nya siffror som visar på en snabb och kraftig omsvängning i synen på flyktingar, måste man fundera mer över utvecklingen. För den positive innebär svenskarnas ökade vilja att ta emot flyktingar, även i sitt eget hem, enbart en önskvärd utveckling. Men frågorna bakom är fler än svaren.

Den flyktingsituation som Europa och Sverige står mitt i är unik. Den är inte jämförbar med någon annan situation i modern svensk historia. Vare sig flyktingmottagandet från Finland under andra världskriget, eller det år av massivt flyktingmottagande under det Jugoslaviska sönderfallet är jämförbara.

Idag tar Sverige emot över 7000 personer i veckan, mer än 1000 om dagen. På årsbasis skulle ett sådant mottagande innebära att nästan 400.000 människor sökte sig till Sverige. Ingen tror på en sådan utveckling, men samtidigt är det få som tror att vi under överskådlig tid ska se en återgång till tiden före 2013, med jämförelsevis relativt små flyktingströmmar till Sverige.

Av dessa 7000 är mer än 1300 ensamkommande barn/ungdomar. Det är en unikt hög siffra, både för Sverige och i ett EU-perspektiv. Om 7000 flyktingar i veckan ställer Sverige inför stora utmaningar, är de krav 1300 barn/unga ställer än högre.

Det kan vara svårt att relatera till siffror, men normalt föds i Sverige dagligen ungefär 275 barn. Det nuvarande mottagandet innebär nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. När samhället tidigare haft svårt att hantera välfärden för barn, med nya förskolor, skolor och social trygghet, har födelsetalen varierat mellan 260 och 360 per dag. Nu är ökningen nästan den dubbla.

Hur ska samhället klara det? Var finns resurserna?

Just nu är själva mottagandet överbelastat. Migrationsverket sa bara för några veckor sedan att de hade förmåga att ta emot 4000 per vecka. Idag är antalet tusentals fler. Det innebär att det knappast finns boende för alla. De avtal om mottagande som hittills funnits är överspelade. Nu handlar det dels om att tränga ihop så många som möjligt på så liten yta som möjligt, dels om att använda alla tillgängliga fastigheter, oavsett lämplighet.

Men detta är ändå inte den stora utmaningen. Frågan som måste ställas är vad som händer sedan. Var finns de resurser vi behöver: I förskola och skola. I sjukvård och socialtjänst. På bostads- och arbetsmarknaden?

Svensk integrationspolitik är de senaste årtiondena ett stort misslyckande. Antalet utanförskapsområden har vuxit ohämmat. Idag ser vi nästa utvecklingssteg. De så kallade NOGO-zonerna, bostadsområden där inte ens polisen går säker, ökar stadigt.

Det finns inget idag som pekar på att vi kommer att klara de nuvarande invandringsnivåerna bättre än tidigare. Arbetsmarknaden är fortsatt stel. Bostadsmarknaden likaså. Och välfärdssystemen är redan idag ofta tänjda till bristningsgränsen.

Frågan är vad som kommer att hända med opinionen när den akuta situationen är över och den grå vardagen återkommer.

När det blir uppenbart att det saknas bostäder åt tusentals människor.

När arbetslösheten ökar.

När förskolorna inte längre kan rekrytera vare sig personal eller bygga ut i tillräcklig takt.

När skolornas resursbrist blir uppenbar, först för eleverna med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver.

När den vård som redan går på knäna, inte alls hinner med.

När konsekvenserna av socialsekreterarnas oundvikliga val, mellan att hjälpa en unge på glid eller en nyankommen flykting, blir övertydligt.

När utanförskapet ökar och allt fler bor i oacceptabla NOGO-zoner.

När tilliten i samhället, mellan människor och mellan stat och medborgare minskar.

Idag är statsvetare och opinionsbildare glada över den snabba omsvängning som skett i synen på flyktingmottagande. Men finns inte risken att de då blir lika besvikna över en lika snabb motsatt svängning när dagens euforiska stämningar lagt sig? Är den snabbt svängande opinionen ett uttryck för att vi också kommer att acceptera de försämringar av det välfärdssamhälle vi hittills känt som blir en sannolik följd av migrationen?

Behöver det gå så långt? Är det inte bara att lösa krisen, samla in lite mer pengar och öppna våra hjärtan? Är det inte bara trötta, cyniska gubbar och tanter som egentligen är främlingsfientliga som försöker bygga upp en stämning för att få opinionen att följa sina egna, dolda agendor?

Kanske är vi sådana.

Eller så är vi helt enkelt politiskt intresserade, samhällsengagerade människor från olika politiska arenor och med olika politiska bakgrunder som ser en situation där frågorna är många, men svaren desto färre. Människor som oroar sig för vad som händer med Sverige och världen, Sverige i världen, när politiker flyr från sitt ansvar att redovisa konsekvenserna av den politik som förs. Som oroas av att inte heller media ställer de nödvändiga frågorna, och kräver de nödvändiga svaren. Som är rädda för vad som kommer att hända med de verkligt främlingsfientliga krafter som finns, den dag systemen bryter samman.

I fjol ökade Örebro kommuns befolkning med drygt 2000 personer. Och politikerna slog sig för bröstet för att det gick så bra för kommunen. Prognoserna som kommunen baserar sin verksamhet, sitt skatteuttag och sina resurser utifrån bygger på en likartad befolkningsökning de kommande åren. Det har inneburit att de styrande partierna menat sig dels vara tvingade att höja skatten med 50 öre, dels fortsätta besparingarna inom såväl skolan som äldreomsorg och social välfärd. Den sociala välfärdens sparbeting är 100 miljoner kronor, eller ca 3 % av den totala budgeten. Då var plötsligen den stora befolkningsökningen en belastning.

Med dagens invandringsnivåer och fördelning över riket kommer Örebro att växa med långt över 2000 personer per halvår. Vilka konsekvenser det får för kommunens verksamheter, resurser och behov av skatteuttag är det ingen som än frågat om.

Men de frågorna måste ställas. Helst av den media som i detta helt verkar abdikerat från sin granskande roll.

Så den inledande funderingen kvarstår: Är den snabba omsvängningen i opinionen ett verkligt trendbrott, eller riskerar vi en lika snabb motsatt opinionsrörelse den dag verkligheten hinner ikapp oss?

Fattiga barn får fler ord och mindre resurser...

Idag fattade kommunfullmäktige beslut om ett dokument som rörde utsatta barn. Barn som har det svårt av en eller annan orsak. Är det bra, eller?

Skälet för att majoriteten nu fattade detta beslut är rent partipolitiskt. Ett av huvudnumren för den förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt var just "barnfattigdomen". Den skulle minska, halveras eller på andra sätt hanteras.

Juholt använde gärna ordet "barnfattigdom" och hans ord togs upp av sossarna i Örebro. Så ursprungligen var detta program ett program mot just barnfattigdom, och inte ett program som rör utsatta barn.

Det var bara ett parti som hade en annan åsikt än majoriteten i denna fråga. Självklart handlar det om Folkpartiet. När andra partier inte vågar, vågar vi. Vi vågar både kritisera användandet av ordet barnfattigdom. Vi vågar kritisera framtagandet av ett program som bara är en massa ord. Och vi vågar kritisera hur de styrande redan innan programmet är taget, beslutar på tvärs mot de fina orden.

För många fina ord är det. Men blir det någon verkstad?

Det finns barn som har det svårt i Örebro idag. Det finns alldeles för många barn som har det svårt; ekonomiskt, socialt, på andra sätt. Om detta är vi eniga. Men frågan är hur vi hanterar utmaningen.

Det finns två huvudsakliga vägar att möta den. Det handlar om en bättre förskola och skola. Barn som lär sig mer, riskerar mindre att hamna i utanförskap. Unga som går i en bra skola har större sannolikhet att själva hitta rätt utbildning och rätt jobb. En dålig skola slår undan fötterna på många barn, men främst på de mest sårbara.

Skolan är den viktigaste faktorn i arbetet mot ett ökat antal utsatta barn.

Den andra faktorn handlar om jobben. Det är enkelt att följa hur kurvorna samvarierar. När arbetslösheten går upp, slår det mest mot de sårbaraste och deras barn. Och tvärsom. Så ett samhälle som skapar jobb, lägger också en grund för minskad utsatthet hos många.

Men vad händer då i Örebro?

I går fick vi reda på de senaste budgetförutsättningarna. Där kunde man rätt tydligt följa hur sossarna prioriterar. Skolan riskerar att tvingas spara ytterligare 27 - 35 miljoner. Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden klarar sig med ett minus på 4,2 miljoner.

Just de områden som har störst betydelse för att minska utsattheten hos barnen får de stora neddragningarna. Skolan har dessutom under hela den socialdemokratiska ledningsperioden fått kontinuerliga besparingar. Lärare går på knäna. Stödpersonal saknas. Läromedel kan inte köpas in.

Och nu drabbas även arbetsmarknadsåtgärderna.

Därför tyckte vi i Folkpartiet att vi skulle satsa mer på barnen, och mindre på dokument som uppenbarligen inte styr.

Vi satsar mer på skolan.
Vi satsar mer på förskolan.
Vi satsar mer på lärarna.
Vi satsar mer på läromedel.
Vi satsar mer på lärarlöner.

Och vi satsar på ett bättre företagsklimat som kommer att ge fler jobb.

Örebro kommun lider inte brist på styrdokument som inte styr. Just nu försöker kommunledningen att plocka bort massor av gamla dokument som ingen bryr sig om. Det är bra. Mindre bra är att de i andra änden lägger till nya dokument, som alltså inte styr ens den dag de tas.

Barnen, både de som har det väl och mindre väl förspänt i livet, mår bättre av en politik som ser till verkligheten och gör något åt den, än en politik som skriver program som mest staplar vackra ord utan innehåll på hög.

Vivallapanik hos socialdemokraterna

I valet 2010 vann socialdemokraterna Vivalla. I omvalet 2011 var det Vivalla som fällde avgörandet. Ungefär 80 % av Vivallaborna röstade på sossarna. Varför gjorde de det?

Svaret är ganska enkelt. Sossarna lovade dem allt. De skulle få jobb. De skulle få idrottshallar och föreningslokaler. De skulle få bidrag. De skulle få låga hyror. De skulle få allt de pekade på.

Det är inte så många andra partier som driver sådana valrörelser. För de flesta av oss som är politiskt aktiva handlar politik också om någon form av måttlighet. Vi vet att i valrörelserna så ställs löften ut som kan bli svåra att uppfylla, helt beroende av en positiv ekonomisk utveckling. Men det finns ändå en chans att göra det.

Så inte Örebros sossar. De lovar allt åt alla. Och speciellt i Vivalla.

Tre år efter valet har många Vivallabor fått nog. Jag gissar att det stora partiet, med alla sina enorma ekonomiska resurser, gör egna opinionsmätningar och ser hur illa det håller på att gå för dem i det bostadsområde som hållit dem vid maktens grytor. Folkpartiet får nya medlemmar i Vivalla. Moderaterna likaså. Från en mängd olika håll hör man nu hur Vivallabor beklagar sig över hur de kunde låta sig luras av sossarna.

För inget har hänt. Eller snarare - det som hänt har gått på tvärs mot löftena. Inga nya jobb. Mindre pengar till skolan. Hyrorna rekordhöjs. Idrottshallarna och föreningslokalerna för Vivallaborna blev till en elithall för Stockholmslagen. Det enda löfte som sossarna hållit är väl att ge ut socialbidrag. Men är det något som är värt att rösta på?

Nu gror paniken. Vad ska man göra? Det pågår ett enormt sparbeting på alla kommunens förskolor, grundskolor, gymnasieskolor, på alla äldreboenden och i hemtjänst och omsorg om funktionshindrade för att sossarna vill frigöra pengar att satsa på Vivalla. För det finns idag inga pengar till något. Elithallen för fotboll kostar kanske 15 miljoner om året. Men inga pengar finns. Ombyggnationerna som skulle skapa jobb stoppas. De är helt olönsamma. Så fortsätter det.

Det gäller att hitta de halmstrån som finns. Idag trodde man sig ha hittat ett sånt. Sossarna gick ut och berättade att tre förskolor skulle erbjuda 15-timmarsbarn ytterligare tid för språkinlärning.

Men löftet visade sig vara lika ihåligt som alla andra sosselöften. Inga nya pengar skulle tillskjutas. Istället skulle de eventuella överskotten, som just dessa tre förskolor av någon märklig anledning hade, användas. Och det gällde bara barnen i just dessa tre förskolor i Vivalla.

Det finns rätt många problem med detta sossehalmstrå. För det första gäller kommunallagen. Alla kommunmedborgare ska behandlas jämlikt. Inga får specialbehandlas. Det är därför kommunfullmäktige fattat ett beslut om att ge barn till arbetslösa med flera rätt till 3 timmars omsorg per dag. Det ska gälla alla, oavsett var man bor.

Men för sossarna är Vivallaborna mer värda än andra. Barn i Brickebacken, Varberga, Baronbackarna i behov av språkstöd är mindre värda för sossarna än barn i Vivalla. Barn från socialt utsatta hem i resten av Örebro har ett lägre värde enligt sossarna än vissa Vivallabarn. Och medan andra förskolor får dra in, minska, spara, får tre förskolor i Vivalla utöka.

Det säger sig självt att det beslut sossarna fattade är totalfel. Man kan inte ställa barn mot barn, väga barns behov olika bara för att vissa råkar gå på en förskola i ett visst område.

Jag hoppas föräldrarna i Brickebacken inser vad sossarna gör. Jag hoppas föräldrarna i Varberga, Baronbackarna, Rynninge, Adolfsberg, City, Björkhaga, Oxhagen - ja överallt - inser att sossarna i Örebro tycker att deras barn är mindre värda än vissa barn i Vivalla.

Och jag hoppas att Vivallaborna inser att det bara är just denna gång är de som spelar huvudrollen i sossarnas maktspel. Nästa gång kan det vara de boende i något helt annat område, ett område som sossarnas spindoktorer anser är ett nyckelområde för en kommande valvinst.

Media: NA, SR

(V)inster i (v)ården

Idag kan vi läsa om att Vänsterpartiet i Örebro räknat fram att de lokala företagarna som driver framgångsrik äldreomsorg, gör vinster som sedan flyttas i skatteparadis.

Nej - riktig så skriver de inte. Men den bild vänsterpartisterna vill sätta är sådan.

Vänsterpartisterna är inte ensamma. Det pågår en skarp debatt inom socialdemokratin kring vinster i vården. Frågan är vad kongressen kommer att säga senare i vår. Sannolikt kommer Stefan Löfvens accepterande linje att vinna. Frågan är bara vilka hängslen och livremmar vänstersidan i partiet kommer att sätta på honom. Och hur det påverkar den förda politiken.

Annars har Vänsterpartiet en delvis enklare sits. De är emot alla privata initiativ i förskola, skola och äldreomsorg. De är emot en del andra privata företag också. Och partiet är enigt i denna motpolitik.

Socialdemokraterna är kluvna. Oavsett hur det går på kongressen kommer stora delar av partiet att vara förlorare. Om Stefan Löfven förlorar kan han inte sitta kvar. Han har investerat för mycket i sitt accepterande av vinster, med alla de förbehåll han gjort (och som kommer att göra det mer eller mindre omöjligt att driva företag inom välfärdsbranscherna). Därför kommer han att vinna (för partiet orkar inte med en partiledarstrid till) och vänsterfalangen kommer att förlora.

I Örebro är det oklart vad den socialdemokratiska ledningen vill. Lena Baastad säger ja till de bolag som nu driver skolor, förskolor och äldreomsorg. Men det är ett ja utan engagemang. Och det LOV-införande som det pratats om i år, flyttas allt längre fram. Det är uppenbart att vänsterfalangen inom socialdemokratin i Örebro fortfarande är stark.

Vänsterpartiets rapport hävdar att företagen i äldreomsorgen i Örebro gjort miljonvinster. Men det går inte att läsa ut om man gjort det, i så fall på vilka nivåer, och vad pengarna använts till. Det är antaganden, gissningar, generaliseringar.

Men även om företagen verkligen gjort dessa vinster, är det fel?

Det liberala svaret är självklart nej. Det är inte fel att göra vinst, vare sig för det byggbolag som bygger äldreboendet, eller för det vårdbolag som driver det. Det är inte fel att ett bolag tjänar pengar på maten som de gamla äter, att ett annat tjänar pengar på medicinerna, att ett tredje gör vinst på hjälpmedel och utrustning. Vinsten är inte det problem Vänsterpartiet gör det till.

I Örebro är det dessutom så att de privata företagarna klarat av att förbättra verksamhet som varit av låg kvalitet. Jag minns mycket väl ett besök på Sirishov för några år sedan, då i kommunal drift, där jag rätt skrämd vandrade därifrån. Hela verksamhetskulturen på det kommunalt drivna äldreboendet, var ovärdig de gamla. De gamla fanns inte som individer. Samarbete saknades mellan medarbetargrupper. Ledarskapet var katastrofalt.

När jag nyligen besökte boendet igen, var förändringen radikal. Det fungerade, det fanns en bejakande verksamhetskultur. Den privata företagaren hade skapat ett gott boende för de äldre, med personal som brydde sig och som visste vad de gjorde.

Det är självklart att det är den gamla människans behov av service och omsorg som ska styra våra politiska beslut. Det handlar inte om organisation. Det handlar om verksamhetskultur, kvalitet och om att se varje gammal människa som en unik, värdefull och ovärdelig individ. Det kan man göra i det offentliga. Det kan man göra som privat företagare.

Och är då vinst fel? Vänsterpartiet borde fundera en gång till. I år gjorde Örebro kommun en vinst på över 500 miljoner kronor på en omsättning på 6,5 miljarder. Det är 7,6 %, betydligt över snittet för de privata välfärdsföretagen. Och år efter år strävar Örebro kommun, liksom alla andra kommuner, att ha ett överskott, att göra en vinst, på ungefär 2% av omsättningen. Vi gör det för att vi ska klara av att investera i nya äldreboenden, skolor och förskolor. Vi gör det för att kunna brygga över konjunkturer utan att behöva säga upp medarbetare. Vi gör det för att kunna utvecklas och förnyas.

Det är en rätt stor skillnad mellan liberal politik a la Folkpartiet, och socialistisk politik a la Vänsterpartiet. Örebro skulle må bra av en betydligt liberalare syn på vem som ska driva välfärdstjänsterna. Det är kvaliteten i förskolan som spelar roll, inte vem som utför tjänsten. Det är kvaliteten i skolan som spelar roll, inte vem som äger den. Det är kvaliteten i äldreomsorgen som betyder något för de gamla, inte om det är kommunen eller Attendo som har sitt namn på entredörren.

Media: NA, SVT Tvärsnytt, SR Örebro

Övrigt: Svenskt Näringsliv

Att prioritera rätt

Björn Sundin (s) och Lennart Bondeson (kd) har varit i Kina en vecka. I Shanghai, en stad med 21, 22, 23, 24, 25 miljoner innevånare eller så. Staden växer enligt uppgift med en miljon människor om året (det är nästan 3000 personer om dagen eller dubbelt så mycket per dag som Örebro växer med per år). De var enligt egen uppgift där för att knyta logistikkontakter för etableringar av logistikföretag i Örebro. På fredag ska de enligt Lennart Bondesons (kd) uppgifter i radio idag presentera en överenskommelse med någon kinesisk region.

Det är inte första gången Örebro söker kontakt med Kina. Under Mats Sjöströms (s) tid etablerades till och med en "vänort" i Kina, Yantai. Då skulle det knytas kontakter och göras affärer. Men av detta blev - ingenting.

Sundins och Bondesons resa bygger på flera felaktiga förutsättningar och prioriteringar. Låt mig lista några:

För det första har Örebro kommun under Lena Baastad och Björn Sundins ledning sparat mer på välfärden än på näringsliv och stadsbyggnad. Det märks inte minst på de resor Sundin och Bondeson gör. Zaragoza, Cannes och Shanghai är bara mötesplatserna under det första knappa året av SKDC-majoritetens ledning. Samtidigt tvinar de gamla, barn och unga till stora besparingar. 20 miljoner på äldreomsorgen. 25 på skolan. Under koalitionens styre sökte vi istället värna skola, förskola och äldreomsorg, medan stadsbyggnad och näringsliv fick leva knappare.

Denna prioritering är fel på många sätt. Framförallt handlar det om signalpolitik. Örebro kommuns verksamheter gör idag ett beräknat underskott på ca 50 miljoner kronor. Det kommer sannolikt att innebära ytterligare kraftiga besparingar. Dessa besparingar handlar om att kommunens personal måste vända på varenda krona. Det kan handla om borttagna servetter i äldreomsorgen, på brist på pedagogiskt material på förskolorna eller på uteblivna vikarier i skolan som socialdemokraterna tvingar de anställa att ta ansvar för. Då kan man, som Björn Sundin skriver på sin blogg, låtsas som om 60.000:- kronor för hans resa är en bagatell. Eller att kostnaderna för Zaragoza och Cannes, ytterligare tiotusentals kronor, också är bagateller. Men för undersköterskan med den äldres behov i centrum, för förskolläraren med barnet med speciella behov eller för läraren med eleven som måste ha extra stöd är varenda krona behövd. Bara den som ser samhället ur ett överhetsperspektiv kan uttrycka sig som Sundin.

För det andra väljer Sundin och Bondeson att jobba vidare på den gamla tron att Örebro har ett unikt logistiskt läge. Det har i och för sig alla städer. Men Örebro är inte unikare än Västerås, Norr-Linköping, Jönköping eller ens Nyköping. Tron att vi ska etablera oss som någon form av nordisk logistikknut havererar redan innan tanken ens startat. Vi har en inkomplett järnväg som inte kommer att kompletteras med Oslo-leden på årtionden. Och då kanske godsstråket redan går öster om Vättern... Vi har en godsflygplats där merparten av godset går med lastbil. Chartertrafiken ger knappast regionen något uppsving och reguljärtrafiken är lika het som en isbit i februari. Och vissa som är mer flygkunniga än jag har sagt att efter flygbranschens kris och utslagningar så kommer flygplatsernas utslagningar. Och det är alldeles för många flygplatser i Mellansverige...

Tyvärr har Bondeson lämnat vår tidigare gemensamma hållning att logistiken hade sin plats för Örebro, men att framtiden ligger i andra sektorer. Det handlade då om att vi gemensamt skulle utveckla förutsättningarna för ett framsynt, förnyelsetänkande och framtidsföretagande tillsammans med universitetet. Och Örebro universitet ser inte logistiken som något man vill satsa på. Istället handlar deras områden om robotik, om MTM (MänniskaTeknikMiljö) och andra spännande satsningar. Men om det hörs inget idag. Istället är det lagerjobben som gäller för såväl kristdemokrater som sossar...

För det tredje har Lennart Bondeson hamnat i den gamla socialdemokratiska tron att det är politiker som skapar jobb. På en vecka har han och Sundin lärt sig det de behöver om Kina. Nu ska de skriva samarbetsavtal. Och sedan kommer guldregnet...

Det räcker att säga Kalmar. Fanerdun. Stora planer som blev till grus och aska. Bondeson och Sundin är numera en del av den kommunsocialistiska strömning som menar att det är politikernas roll att utveckla såväl näringsliv som världen.

Men kommunpolitik handlar inte om det. Örebro kommun är och får inte bli en parallell till Svinarp. Kommunpolitik handlar istället om det ofta rätt grå och omediala arbetet med att göra äldreomsorgen trygg, att göra skolan till en kunskapsskola för alla, att göra förskolan pedagogisk och upplevelserik. Det visar sig också att näringslivet ofta pekar på att just närheten till bra skolor, eller vissheten att det finns en trygg äldreomsorg är det som avgör etableringar. Eller att näringslivets förutsättningar inte detaljstyrs av politiker, att näringslivet är fritt och att kommunalskatten motsvarar de krav man kan ställa på den service som ges. Inte högre än nödvändigt, inte lägre än vad som behövs.

Men Sundin och Bondeson reser jorden runt och tror att de skapar nya jobb genom besök på mässor med tiotusentals deltagare...

I radio idag sa jag att resan var fel av tre skäl. Men det finns ett fjärde.

Kina är världens största diktatur. Men det struntar Björn Sundin och Lennart Bondeson i. De valde helt enkelt bort att tala om det med någon på sin resa, som Bondeson uttryckte det. De träffade ju helt enkelt inte rätt folk som de kunnat prata om demokrati, frihet och människovärde med. Eller???

Det är uppenbart att Lennart Bondesons etiska ådra inte sträcker sig längre än till högtidstalen. Vilken etik Björn Sundin följer är än mer oklart. Istället är det pengarna som styr.

I den förra kommunledningen talade vi om att vi istället ville satsa på Indien. Indien är ett land med många problem, men det är en demokrati. Världens folkrikaste. Med stor tillväxt. Med spännande potential. Då var Lennart Bondeson helt för att välja bort Kinas diktatur och välja till Indiens demokrati. Men som så ofta påverkas människor av det sammanhang de befinner sig i. Så nu väljer Bondeson istället till Kinas diktatur och bort(?) Indiens demokrati.

Det, om något, pekar på det skifte politiken i Örebro gjort det senaste året.

Media: NA, SR,

Vem styr i Örebro?

Idag har kommunstyrelsen (KS) haft sammanträde. På det sammanträdet fanns ett extraärende som kastats in precis före mötet. Björn Sundin (s) (som ju inte har några hemliga listor men som ändå plockar fram ärenden som ingen vet något om...) ville att kommunstyrelsen skulle besluta om att återstarta TruckStop-projektet. Enligt ansvarig tjänsteman hade man jobbat med det i flera månader. Men ingen från oppositionen har fått veta något. Ärendet - som borde gått genom programnämnd Samhällsbyggnad - kommer direkt till KS och ska sedan omedelbart till KF.

Man kan tycka vad man vill om det (o)demokratiska sätt som ärenden bereds i Örebro kommun idag. Speciellt inom samhällsbyggnadsområdet är hemligheten norm. Och så kan en majoritet handla. Vill man så kan man vara hemlig. Ärenden kan läggas på bordet. Beredningsärenden kan bli beslutsärenden utan förhandsinformation. Bakgrundshandlingar kan saknas. Majoriteten avgör om de vill spela med öppna eller slutna kort. Det är uppenbart vilket spel den nuvarande majoriteten spelar.

Men det som verkligen borde bekymra örebroarna är ekonomin bakom de många besluten om stora investeringar som S-Kd-C-majoriteten nu genomdriver. Investeringsvolymerna har aldrig varit större. Och riskerna med investeringarna aldrig mer oroande.

Under den förra perioden investerade vi rejält. Men som ansvarig för ekonomin var jag alltid noga med att både bedöma de finansiella konsekvenserna, att det helt enkelt fanns pengar för investeringarna, för räntor och för avskrivningar, och verksamhetskonsekvenserna, det vill säga att det finns pengar till de verksamheter som ska använda investeringarna. Eftersom vi gjorde stora överskott fanns pengar till finansiering av investeringar. Och eftersom vi hade koll på ekonomin visste vi att verksamheterna fick sina pengar.

Men det finns ingen ekonomisk kompetens i den nuvarande majoriteten. Vare sig Lena Baastad eller Lennart Bondeson har visat sig ha kontroll på de nödvändiga besluten som måste fattas. Det verkar saknas strategier för att nå en ekonomi i balans. Det handlar om ständiga brandkårsutryckningar. Nämnderna har ingen styrning. Man fattar beslut som man hoppas ska ge resultat nu, men som inte har några konsekvensbeskrivningar på längre sikt. Den ena handen vet inte vad den andra gör. "Besparingarna" på fastigheter är det tydligaste exemplet. Skolnämnderna beslutar nu att lämna lokaler som inte går att avyttra. Kostnaderna för kommunen består, men en och annan nämnd kan påstå att man har tagit rätt beslut.

Majoriteten spelar ett högt spel. Redan från augusti 2011, när man fattade beslut om att ge nämnderna 50 miljoner som egentligen inte fanns, ökade man kostnadsnivåerna långsiktigt. Nu beslutar man om nya åtaganden som vare sig Baastad eller Bondeson har en aning om ifall kommunen har råd med.

Det märkliga med dessa nysatsningar är att de inte kommer inom kommunens kärnverksamheter. Förskolan och skolan, äldreomsorgen och servicen till de med funktionshinder - där sparar Baastad och Bondeson kraftigt. Bara idag kan vi höra om att det i Skolnämnd Sydost finns flera skolor som går med miljonunderskott. Och mer besparingar finns dolda, besparingar som vare sig Baastad eller Bondeson vill visa upp.

Men samtidigt som den socialdemokratiskt styrda majoriteten stänger halva Almbro skola, samtidigt som Navets skola får dra med sig underskott på 3,5 miljoner, samtidigt som man säger upp tiotals lärare, samtidigt som nattsjuksköterskorna minskas och de äldres otrygghet ökar - samtidigt finns det ett område som inte behöver spara.

Idag beslutade Baastad och Bondeson att ge minst 34 miljoner till en P-plats för lastbilar. Den kommer att kosta kommunen 2,5 miljoner per år. Och den nya kombiterminalen (som riskerar konkurrera ut Hallsberg och orsaka stor skada för regionen) får 600.000 bara för utredning. Kostnaden för att färdigställa den kommer inte att stanna vid 34 miljoner. Det nya Norrcity-projektet rullar vidare med konsultkostnader och kommande storinvesteringar. På samma sätt är det med järnvägsutredningen. Konsultkostnader och hundratals miljoner i investeringar.

De sammanhållande länkarna för det område som kan spendera är Samhällsbyggnad och Björn Sundin. Det blir allt tydligare att vare sig Baastad eller Bondeson förmår fördela pengarna efter behov. Sundin begär och Sundin får. Och de som får betala är förskolebarnen, eleverna och de äldre i behov av trygghet och stöd.

Så vem är det som styr i Örebro? Knappast Baastad. Knappast Bondeson. Mer sannolikt Sundin och den grupp han samlat kring sig. Det är ett visst bekymmer för den demokrati som kräver öppenhet och tydlighet. Men det är ett gigantiskt bekymmer för Örebro kommuns välfärd och ekonomi.

Media: NA, SRÖrebro

Koalitionen levererar (igen)

Så har då vi i koalitionen presenterat de sex områden som vi börjar med om vi vinner valet på söndag. Eftersom vi är så sampratade så kan vi trycka på knappen och köra igång med:

Höjd bemanning inom äldreomsorgen. Det får i första läget kosta 35 miljoner. Men vi kommer att bygga fler äldreboenden och öka tryggheten kontinuerligt.

Höjda lärarlöner. 25 miljoner sätter vi på det. Det är väl ingen större hemlighet att detta varit en folkpartistisk vilja i många år. Nu känner vi att ekonomin är så stabil att vi kan sätta igång.

Mer personal i förskolan. Det innebär också 25 nya miljoner. Barngrupperna behöver inte bli större. Förhoppningsvis kan de minska även om det hela tiden kommer till fler och fler barn. Visst är det roligt!

Höjda föreningsbidrag. Vi återställer och höjer föreningsbidragen. Det civila samhällets viktiga aktörer ska ha långsiktiga villkor för sina verksamheter. Det får kosta 5 miljoner. Väl investerade pengar.

Vi öppnar Svartån för bad igen vid Hästhagen. Massor av örebroare gillar att bada här. Men det är bara ett steg på vägen. Vi ska få vattnet i Svartån så rent från källorna till havet (Hjälmaren i alla fall) att man inte behöver ha konstgjorda attiraljer för att kunna bada.

Och vi börjar utreda hur vi ska kunna erbjuda alla heltidstjänster, och avskaffa de delade turerna.

Den sista frågan fanns uppe till beslut för snart fem år sedan. Då drev sossarna den. Då fanns överhuvudtaget inga ekonomiska kalkyler för vad det skulle kosta, vad det skulle innebära för turer, för arbetsplatser, för timanställda och så vidare. Det var bara att köra. När vi tog över bad vi om en snabb analys av kostnaderna. Sannolikt skulle ett beslut då ha inneburit ökade kostnader på ca 60 miljoner om året, en summa som kontinuerligt skulle öka. Det var ett dåligt beslut. Vi i koalitionen gör som vanligt ett bättre jobb.

Men det kanske intressantaste med dagens utspel är att här sitter fem partier som kan börja regera på måndag. Och vad är vänsterpartiernas alternativ? Inte en enda gemensam artikel. Inte ett enda gemensamt utspel. Inte något som ens kan antydas vara ett samarbete. Det känns lika frostigt mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet i Örebro, som det gjorde på första maj.

Visst är det märkligt att det parti som talar mest och bredast om sin öppna famn och sina inbjudningar till olika samarbeten också är det parti som aldrig kunnat samarbeta. Förrförra mandatperioden satt jag både med Murad Artin och med Zargam Asadi när v och mp tröttnade på sossarnas maktspråk. Då sprack deras samarbeten titt som ofta. Och nu verkar inte vänsterblocket kunna hålla ihop ens fram till ett omval...

Örebro behöver en stark och handlingskraftig regering. Koalitionen är i dagsläget inte bara alternativet. Vi är det enda alternativet.

Media: Radio Örebro

Örebros skolor

Idag presenterade Lennart Bondeson (kd) och jag koalitionens planer för den närmaste tiden vad gäller iNvesteringar i förskolor, grundskolor och gymnasieskolor. I huvudsak handlar det om följande:

För det första: Vi bygger 1100 nya förskoleplatser förutom de 1235 vi byggt senaste mandatperioden. Det är en unikt hög siffra som behövs för att möta behoven. Örebro växer så det knakar, många av de nya örebroarna finns i unga familjer med barn. Då gäller det att våga ta i.

I vårt arbete tar vi stöd och hjälp av den privata sektorn. Vi har, till skillnad från socialdemokraterna, aktivt arbetat med privata byggare och fristående företag som vill och kan både bygga och driva förskolor. Det innebär ofta snabbare beslutsvägar, snabbare byggen och fler platser på kort tid. Just nu ser vi sådana byggen både på Rynningeåsen och på Österplan.

För det andra: Vi bygger en ny Lundbyskola. När vi tog över efter socialdemokraterna 2006 visade det sig att många förskolor och skolor var i så dåligt skick att de var utdömnda. Ingen verksamhet fick egentligen bedrivas där. Nu har vi jobbat ikapp en del. Men mycket återstår. Lundbyskolan är en av dessa skolor som nu måste sättas igång med förtur.

Koalitionen vill att den nya Lundbyskolan byggs på den gamla Lundbyskolans plats. Det sparar vi såväl tid som pengar på. Hela den gamla skolan rivs och ersätts av nya byggnader. Skolan kommer att rymma 250 - 300 elever. Idag är ungefär 40 % av eleverna från Vivalla, så skolan är en del av den satsning för innanförskap som koalitionen nu intensifierar.

För det tredje: Vi bygger om och till Karolinska skolan. Den gamla fängelsetomten bredvid Karro, som nu används som parkering, blir skola i ett par plan. Därefter samarbetar vi med ÖBO, som får bygga ytterligare ett antal vångingsplan med lägenheter. Det kan vara studentlägenheter, seniorlägenheter eller vanliga lägenheter. Det skapar bra samutnyttjandemöjligheter med skollokaler och gör skolmiljön tryggare även under kvällar och helger.

Under de år vi bygger om Karolinska skolan, blir Rudbecksskolan avlastningsskola. Det kommer att ta flera år att planera och bygga om Karolinska skolan och då måste vi ha bra lokaler för eleverna. Där passar Rudbecksskolan in.

Socialdemokraterna vill bibehålla Rudbecksskolans lokaler för undervisning under lång tid. De vill återstarta en stor gymnasieskola, de vill starta en ny högstadie (7-9) skola och de vill ha in SFI och annan undervisning. Kanske till och med en förskola (i det hör i Örebro som har allra sämst luftkvalitet)...

Det socialdemokraterna vägrar tala om är vilken gymnasieskola de planerar att lägga ner. Närmast till hands ligger sannolikt Karolinska skolan. En uppmaning till Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson blir därför:
Tala klarspråk! Tala sanning! Vilken gymnasieskola vill ni lägga ner? Har ni hemliga planer att lägga ner Karolinska skolan omedelbart efter en eventuell valvinst?

Detsamma gäller högstadieskolorna. Så ytterligare en uppmaning till Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson:
Tala klarspråk! Tala sanning! Vilken högstadieskola planerar ni att lägga ner om ni vinner valet? Närmast till hands ligger sannolikt Vivallaskolan. Vågar ni berätta om alla konsekvenser er politik får?

Koalitionen tar som vanligt ansvar för alla kommunens elever, alla kommunens skolor och hela kommunens ekonomi. Socialdemokraterna tar som vanligt inte ansvar. De tar inte ansvar för eleverna i alla kommunens skolor. De ställer kommunala skolor mot varandra. De riskerar kommunens ekonomi! Kortsiktighet och valpopulism är deras ideologiska bas.

För oss i Folkpartiet är det självklart: Lärare går före lokaler. Elever går före betong. Skolans uppgift är inte att värna gamla lokaler. Skolans uppgift är inte att vara konservativ. Skolans uppgift är att förmedla och bygga kunskap, oavsett om man just börjat resan som nyfiken förskoleplutt, eller om man kan mycket om mycket, som en luttrad gymnasieelev. Skolans uppgift är alltid att vara radikal för förändring och förnyelse. För all utbildning, all bildning och all kunskap är att förändras, att förändra sina intryck, att förändra sin världsbild, att förändra sitt sätt att tänka. En skola som stelnar och konserverar dig som individ eller den miljö du befinner dig i är en dålig skola. En skola som förändrar dig som individ är bra.

Folkpartiets skola är för förändring. Av dig som individ. För att du ska kunna förändra världen!