Var finns S lojalitet?

-->

För den som inte kan sin historia innebar måndagen den 8 juni en märklig uppvisning på Facebook från det ledande socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin. Sundin var tydligt irriterad på det moderata oppositionsrådet Anders Åhrlins utspel om att kommunen borde ställa högre krav på Örebro moské. Denna irritation fick till följd att Sundin såväl i eget inlägg, som genom att ”gilla” ett inlägg från en ledande företrädare för moskén tydligt kritiserade den svenska säkerhetspolisens arbete. Sundin stödde uttalanden som påstod att SÄPO var okunnigt, de ”spionerade på avstånd” och istället för att agera kraftfullt borde de föra ”dialog för att sedan skapa sig förståelse och därifrån ta ställning till vad som bör göras”.

 

Sundins stöd för Örebro Moské kan kännas märkligt. Men det finns en taktisk politisk förklaring bakom. För att förstå det socialdemokratiska kommunalrådets agerande måste vi gå tillbaka till valrörelsen 2010.

Kommunalvalet 2010 handlade om socialdemokratisk revansch. Efter valförlusten 2006 krävde nu partiet, såväl lokalt som nationellt, att Örebro åter skulle bli socialdemokratiskt. Örebro har sedan länge ansetts vara en av pärlorna i den socialdemokratiska kommunkronan. För att nå målet helgade ändamålen alldeles för många medel.

Valet 2010 blev en framgång för socialdemokraterna. Men priset var högt. Valresultatet överklagades, och bland annat på grund av de socialdemokratiska kampanjmetoderna, blev det omval. Valprövningsnämnden riktade hård kritik mot partiet. En så kallad ”valskola” för kvinnor med invandrarbakgrund, var en illa dold kampanj för socialdemokratin. Själva ”valskolan” hade säkert kunnat passera som dålig, men acceptabel kampanjmetod. Men socialdemokraterna nöjde sig inte med detta. Efter ”valskolan” ledde partifunktionärerna kvinnorna till vallokalen och såg till att de röstade genom att närvara i röstningslokalen. På klippet ovan från SVT kan man se en händelse, arrangerad av socialdemokraterna, som knappast hör hemma i en väl fungerande demokrati.

Valprövningsnämnden skriver därför: ”Däremot står det i uppenbar strid mot 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster.”

Valprövningsnämndens kritik mot socialdemokraternas kampanjmetod var tydlig. Ordförandens uttalanden under presskonferensen vid offentliggörandet av beslutet likaså. Men det stannar inte där.

Valprövningsnämnden kunde inte fastslå att en annan anmälningspunkt, att socialdemokratiska valarbetare gett ”valskolans” deltagare färdigklistrade kuvert med istoppade valsedlar, verkligen ägt rum. Men vittnesmålen om att så skett, och inte bara i anknytning till ”valskolan”, var många. Berättelserna om hur socialdemokratiska kampanjarbetare kontinuerligt hämtat väljare, lett dem till vallokalen, försett dem med färdiga valkuvert, stannat utanför lokalen och därefter lett tillbaka dem från densamma var många.

Och det finns en gemensam nämnare bland de flesta av dessa händelser: De som ”hjälptes” att rösta hade ofta en anknytning till Örebro moské.

Samma informanter som berättade om de mer tveksamma ”kampanjmetoderna” kring röstningsförfarandet, berättade också om en omfattande löftesverksamhet från socialdemokraterna direkt riktad till Örebro moskés ledning och medlemmar. Man lovade, enligt uppgift alltifrån riktade jobbsatsningar, över större bidrag, till politiskt inflytande genom poster som förtroendevalda.

Arbetet gav också resultat. Socialdemokraterna vann i såväl valet 2010 som omvalet 2011 mellan 70 och 80 % av rösterna i valdistrikten i Vivalla. Kampanjledare för de båda kampanjerna var det nuvarande kommunalrådet, Björn Sundin.

Det är uppenbart att det finns en stark koppling mellan de lokala socialdemokraterna och Örebro moské. Partiets maktbas i Vivalla grundas i Örebro moské. Oavsett sanningshalten i den information om minst sagt tveksamma metoder vid själva röstningen, har såväl politik som retorik riktad mot området varit tydlig. Vivalla har specialbehandlats.

Det finns två övergripande frågor som detta agerande ställer. För det första: Är kommunalrådet Sundins kritik av SÄPOs arbete och hans följsamhet mot ledaren för Örebro moské ett tecken på att banden till ledarna för Örebro moské är viktigare än ett tydligt ställningstagande för säkerhetspolisens arbete? Är kommunalrådets ställningstagande ett ställningstagande som har stöd i partiet, lokalt såväl som nationellt?

Och för det andra: Finns likartade kopplingar i andra delar av Sverige? Det är inte bara i Vivalla som de socialdemokratiska valresultaten närmar sig traditionella enpartistaters siffror. Vilka andra kopplingar finns mellan socialdemokraterna och lokala muslimska ledare, kopplingar som riskerar att leda till en mer eftergiven politik än den som borde föras?

Det är inte första gången Örebro moské och dess företrädare kopplas till tveksamma aktörer och aktioner. Så sent som i maj i år bjöds en talare in som enligt uppgift i NA: ”förespråkar dödsstraff för hädelse och apostasi, att kvinnor ska hållas inlåsta, och vill förbjuda homosexualitet”. Och när en före detta talesperson för moskén på Facebook meddelade att den tidigare israeliske premiärministern Ariel Sharon ”använt palestinska barns blod för att göra blodpudding” ville inte ordföranden taavstånd från uttalandet. Och enligt NA hoppas moskéns företrädare att den nu häktade släpps, för att företrädaren aldrig sett den häktade göra något fel...

Ändå väljer en ledande socialdemokratisk företrädare att fortsätta den milda behandlingen av ledande företrädare för Örebro moské. Kommunalrådet Sundins kritik mot den svenska säkerhetspolisens arbete är sannolikt ett svåröverträffat snedsteg. Men frågorna kvarstår: Vilka taktiska skäl ligger bakom denna socialdemokratiska lokalpolitiska taktik? Vilka konsekvenser riskerar det att få? Och ser det likadant ut i andra socialdemokratiska föreningar på andra platser i Sverige?

Som ett brev på posten kom idag SvDs Ivar Arpi med ett intressant inlägg. Om klanernas återkomst. Hans beskrivningar är i princip en förlängning av den diskussion jag berört i ovanstående inlägg. Men våra båda inlägg kompletterar varandra. För vad händer om klanmentaliteten förstärks av partier som utnyttjar klanerna för egna maktändamål? Precis som socialdemokraterna gjort i Vivalla. Och där en representant för "klanen" också fått höga politiska poster som tack för rösterna...

 

Farliga frågor

Örebro har en rätt lång historik kring att jobba med medborgarfrågor. Den lokala demokratin har varit viktig. Från både partier till höger och vänster har det funnits ett genuint intresse att bredda det demokratiska samtalet.

Under den förra mandatperioden jobbade vi strategiskt med medborgardialog. Vi tog jobbet på allvar. Det handlade om att skapa förståelse för de olika typer av dialog som finns. SKL använder den så kallade delaktighetstrappan som en förklaringsmodell till de olika typerna av medborgarengagemang:

För att man inte ska förleda medborgarna är det viktig att man är klar i vad varje steg innebär, både från medborgarnas sida, och från politikens sida. Om politiken hävdar att man ska få vara med och besluta, men att det sedan bara blir information, så försvagas demokratin.

Den insikten har varit vägledande för kommunens tankar kring medborgardialog, ända fram till socialdemokraterna tog över makten efter valet 2010. Nu är medborgardialog inte längre en fråga om att lämna makt och ansvar till örebroarna. Nu handlar det istället om att ge politikerna tillgång till media, och att förespegla örebroarna att man får vara med och bestämma trots att man inte får det.

Den senaste "medborgardialogen" kring gatorna kan tjäna som gott exempel. Och att läsa vad Björn Sundin sagt, visar hur illa det är ställt med kommunledningens insikter i medborgardialogfrågan.

Ursprungligen ville inte socialdemokraterna ha någon dialog alls kring deras tankar att öppna massor av gator i Örebro. Det var oppositionen som tvingade fram beslutet att diskutera gatorna. När socialdemokraterna då kände detta tvång, skapade man möjligheter för medborgarna att vara med och tycka. Men vad skulle man tycka om? Det var oklart. Och vad skulle det innebära för besluten? Ännu oklarare.

När nu processen är avslutad, och nästan 3000 örebroare har engagerat sig, visar det sig att det överhuvudtaget inte varit fråga om någon dialog. Istället handlar det om att kommunledningen och Björn Sundin söker bekräftelse för ett antal förslag som de bestämt sig för att genomföra, redan från början.

Det är illa. Men det blir värre.

Så här säger Björn Sundin i Nerikes Allehanda:

"Vi fick in 1 700 svar på Örebro punkt se, och det ska vi ärligt erkänna att en stor del är uppenbart samordnade. Det handlade om att man ville driva en särskild fråga. Det kom också 650 svar när svar när vi var på plats i Krämaren och det var ett mer brett representativt urval" 

Kommunalrådet är ganska tydlig i vad han tycker om olika örebroare. De som samordnar sig är mindre värda än några andra. Han ska uppenbarligen ta större hänsyn till de 650 som kom till Krämaren än de 1700 som skickade meddelanden till orebro.se.

Snacka om (o)demokratisyn!!!

Sundin är ledande företrädare för ett parti som just är en funktion av att människor har samordnat sig. Alla partier är det. Det är själva vitsen med partier. Men när örebroare gör samma sak utanför partierna, menar Sundin att de är mindre värda. Skrämmande!

Så vad ska nu hända? Nu ska sossarna göra planer på de förslag de skulle lagt, oavsett vad örebroarna sagt. Man kommer att strunta i de synpunkter som kommer från örebroare som tycker "fel" och lägga vikt vid svaren hos dem som tycker "rätt".

Så kan man alltid göra. En politiker kan spela med opinioner och låtsas lyssna hur mycket hon eller han vill. Men frågan är vad det leder till.

Sundin gör något liknande i sitt eget parti. Kväll efter kväll går ombudsmännen ut och knackar dörr med snyggt material om just det område som man knackar dörr i. Materialet innehåller ett antal ledande frågor, men inga besked i om hur svaren kommer att påverka vare sig politik eller beslut. Ytan blir allt. Djupet blir inget.

För ett parti kan det vara ett snyggt sätt att driva kampanj. Men när partikampanjen flyttar in i kommunen blir det värre. För hur ska någon i framtiden kunna lita på inte bara sossarna, utan hela Örebro kommun, om man upplever att när kommunen frågar, så struntar man i svaret?

Förhoppningsvis genomskådar örebroarna sossarnas kampanj och löften tidigare denna gång, än vad de gjorde inför valet 2010. Det kommer att leda till ett sämre valresultat i Örebro och en tappad majoritet.

Men förlusten för Örebro kommun efter detta demokratiska vanstyre, och den försvagning av demokratin som det innebär, är allvarlig och kommer att sätta sina spår i Örebros utveckling och sammanhållning under mycket lång tid.

Det tog oss andra många år att bygga upp en stark trovärdighet för Örebro kommuns demokratiarbete. Det har tagit Sundin några månader att riva ner allting.

Media: NA, SR, TV4

Lokalisterna, de konservativa leder Örebro bakåt

Jag läser ett pressmeddelande av kristdemokraten Lennart Bondeson och blir bekymrad. Bekymrad över synsätt och över politikens innehåll. Bekymrad över att i vart fall han, och kanske hans lokala parti, blivit så socialdemokratifierade. Bekymrade över sakpolitiken.

Åter handlar det om vindkraften. Lennart Bondeson talar med stolthet om för örebroarna att han räknar med att kommunen ska vara självförsörjande på el år 2020. Jag ställer bara frågan: Varför? Varför ska kommunen eftersträva att vara självförsörjande på el? Varför är Bondeson stolt?

Bondesons svar är klimatet. Om kommunen blir självförsörjande på el, genom att bygga egen vindkraft, så värnar man klimatet. Men det är ett totalt felaktigt perspektiv. Jag har i flera bloggar pekat på de ekonomiska risker kommunens vindkraftssatsning är. I någon blogg har jag också berört riskerna för el-omställningen. När kommunen ska äga, producera och köpa elen av sig själv, minskar marknaden för det privata. Det riskerar flera privata alternativ och därmed en lägre total elproduktion.

Men det bryr sig inte Bondeson om. Han är lokalist.

För det lokalistiska draget stannar inte vid vindkraften. I juni hade han och jag en rätt lång diskussion i kommunfullmäktige om kommunens vidlyftiga satsning på biogas. Bondeson argumenterade även där utifrån ett totalt lokalt perspektiv. Kommunen skulle ha koll på produktionen för att Bondeson och socialdemokraten Sundin sedan skulle veta att just den kommunala biogasen som Örebro kommun (tillsammans med Karlskoga kommun) producerar inte skickas till bilar och bussar i Stockholm, utan används i Örebro.

I och med denna syn på produktion och konsumtion går Bondeson och Sundin ideologiskt tillbaka till nån form av premarknadsekonomisk förhållande. I och med de gamla liberalerna, Smith och Mill, liksom den finlandssvenske prästen och liberalen Chydenius, eroderade för ett par hundra år sedan murarna mellan producenter och konsumenter. Då blev handeln det som skapade välstånd, ett välstånd som politiker sedan kunde skapa välfärd av.

Lennart Bondeson är konservativ. Men någon måtta borde det finnas. Tillsammans med Björn Sundin skapar de ett samhälle som tar det sämsta från konservatismen och kombinerar det med det sämsta från socialdemokratin. Konsekvensen blir kommunala bolag som ska producera det marknaden tidigare gjort, för kommunens egen konsumtion. Det blir en återgång till det lokalsamhälle som förr bara klarade av att skapa ovälfärd...

Prästen Anders Chydenius valde för 200 år sedan att ta de små böndernas parti mot städernas krav på att de skulle underordna sig skråväsendet. De fick inte sälja sina varor som de ville på stadens torg. Men Chydenius tog deras parti och ville öppna upp marknaden för deras produkter. Det lade grunden för de välfärdsstater vi idag bor i.

Nu rullar prästen Lennart Bondeson tiden tillbaka. Nu ska inte de små elproducenterna längre få sälja sin vindkraftel till kommunen. Nu ska den stora kommunens egna bolag få ensamrätt på kommunens produktion och de små stängs ute (liksom alla andra). Denna syn på politik, företagande, privat och offentlig produktion och konsumtion kommer att leda till ett sämre företagsklimat, ett slutnare samhälle, ett sämre välstånd och en sämre välfärd.

Och klimatet kommer inte att bli ett dugg bättre.

Media: NA, SVT

Vansinnig vindkraft

Så går då bolagssossarna igång igen. Med benäget stöd av bolagskristdemokraterna och bolagscenterpartisterna.

Nu ska det kommunala vindkraftbolaget börja investera de hundratals miljoner som de tre bolagskramarpartierna lovat. Och som de också lovat ska plocka in både guld och gröna skogar till kommunen. Det finns ingen ände på de löften om pengar till välfärden som Sundin, Baastad, Bondeson och Persson utställt.

Men är deras löften sanna? Är deras klimatpolitik trovärdig?

Svaret på de båda frågorna är nej. Låt oss börja med klimatpolitiken.

Svensk elproduktion är redan idag i princip koldioxidfri. Vattenkraft och kärnkraft står för 97 % av elproduktionen. Man kan tycka vad man vill om kärnkraft, men den orsakar mycket små koldioxidutsläpp.

Det finns risker med en kraftig utbyggnad av vindkraften. El kan ännu inte lagras, och det är osäkert om det blåser när det behövs. En kall, vindstilla vinterdag måste elen ändå fram till de svenska konsumenterna. Då måste elkraftproduktion kunna startas ögonblickligen. Sannolikt innebär det mer olja, kol och fossilgas. Summan av detta är idag oklar. Blir det bättre eller sämre för klimatet? Ingen vet.

Ingen har heller någon riktig koll på vindkraftens långsiktiga hållbarhet. Hur länge håller kraftverken? När börjar de åldras och ge mindre el? Hur fort åldras de?

Så till det andra löftet - om en massa miljoner till välfärden.

Det är oklart hur dessa miljoner ska komma fram. De kalkyler som finns är bristfälliga. Jag har gång efter gång frågat om realistiska kalkyler. Men såväl Bondeson som Baastad har vägrat. De tror att det ska bli en bra affär. Men de vill inte veta. Tänk om det visar sig om det är fel. Hur skulle deras politik då se ut? Och det känns ju så skönt att som kommunpolitiker få lova både bättre klimat och mer pengar.

Det finns andra som har räknat mer realistiskt. En av dem som tagit kontakt med mig har gjort följande "vinst"kalkyl för bolaget i det 20-årsperspektiv som Sundin talar om:

-9 251

-18 344

-27 271

-36 027

-44 602

-52 989

-61 181

-69 167

-76 941

-84 490

-91 807

-98 881

-105 700

-112 254

-118 530

-131 912

-145 360

-158 880

-172 477

-186 155

-201 763

Back med 200 miljoner alltså. Det motsvarar 600 lärare, lika många sjuksköterskor, lite fler undersköterskor.

Och detta är bara första steget. Knappt 250 av planerade 650 miljoner i investeringar. Ytterligare risker där de samlade förlusterna kan gå över en halv miljard...

Är det värt det? Borde man inte tänka efter före, fundera efter om politiker är bäst på att driva bolag? Är det rimligt att riskera välfärden och skattebetalarnas pengar?

Folkpartiet har alltid drivit en annan linje. Vi säger ja till bättre skolor, till tryggare äldreomsorg, till mer pedagogiska förskolor. Men vi säger nej till kommunala bolag som riskerar välfärd och skattebetalarnas pengar.

Det borde fler partier göra, framförallt om de kallar sig borgerliga eller ickesocialistiska...

Media: NA,

Osportsligt kommunalt stöd

För ett par år sedan var KIF Örebro i ekonomisk kris. Kommunen gick in och räddade föreningen genom att förtidsbetala pengar som föreningen skulle vara berättigad till. Det skulle lösa situationen. Men det gjorde det inte.

Förra året var det dags igen. KIF Örebro behövde mer pengar. Socialdemokraterna beslutade att ge KIF ytterligare pengar, denna gång direkta bidrag, för att klara föreningen från en konkurs.

Folkpartiet var emot denna lösning. Skälet var enkelt. Risken för att ett sådant beslut skulle bli prejudicerande var stort. Hur skulle kommunen kunna säga nej till andra föreningar i liknande situationer? För alla som är medvetna om elitidrottens villkor insåg snabbt att detta inte var en enstaka händelse, utan snarare en händelse i en längre följd.

Nu kommer ECO Örebro med mössan i handen till Örebro kommun för att föreningen är i ekonomiskt trångmål. Inte alls i samma härad som KIF Örebro. Men ändå allvarligt.

Och hur gör kommunledningen då?

Björn Sundin (s) verkar tydlig. Det blir inga kommunala pengar. Han hänvisar till de regler som finns för stöd till elitidrottsföreningar.

Men de reglerna fanns ju redan i augusti 2012, när KIF Örebro kom och begärde mer pengar. Varför gäller de nu och inte då? Varför bedömer socialdemokraterna föreningar olika?

Det är illa att kommunalrådet Sundin bedömer ECO Örebro och KIF Örebro olika. Men än värre är att detta bara är en pusselbit i ett betydligt större pussel. Ett pussel som handlar om att bara den som har rätt kontakter in i kommunledningen, som är tjenis med rätt kommunalråd, kommer att kunna räkna med lite extra stöd.

Vi ser det gång på gång. Tegelbruket är det tydligaste exemplet på miljonrullningen. KIF Örebro likaså. ÖSK får nu bilda en fotbollförening i Vivalla när kommunens egna förening misslyckats.

Detta är tragiskt korporativistisk 1900-talspolitik. Socialdemokraterna försöker binda upp föreningar och människors lojalitet till sig själva, genom att gå vid sidan om reglerna när det ger dem själva fördelar.

Folkpartiet är det tydligaste idrottspartiet i Örebro. Under lång tid har vi drivit på för en bättre idrottspolitik i kommunen, för en politik baserad på insikten om hur viktigt det är med en bredd av barn och ungdomsidrott på breddens villkor, en idrott för äldre på åldrandets villkor och en idrott för eliten på deras villkor. Vi har byggt arenor; planer, hallar, anläggningar. Vi har öka resurserna till föreningsbidrag. Vi har skapat regler för marknadsföringsbidrag till elitföreningarna.

I alla våra kontakter med föreningar, bredd som elit, hör vi att det är viktigt att man försöker behandla alla lika. Det ska inte vara den som har rätt telefonnummer till rätt politiker (eller tjänsteman) som får bidrag, medan den som noggrant följer alla regler blir utan. Det ska inte vara den som har rätt ingång i Rådhuset som får extra elitstöd, medan den som står utanför och ringer på dörren blir utan.

Den politiken går nu socialdemokraterna ifrån. Nu gäller det istället att ha rätt kontakter. Den utvecklingen måste stoppas.

Media: NA, SR Örebro

Brickenbacken backar när sossarna bygger

Hur bygger man en bra stad? Om det har vi uppenbarligen olika åsikter. Vi i Folkpartiet vill bygga en stad som lever överallt, där man tar hänsyn till unga och gamlas behov och där människor kan känna sig trygga. Vi vill skapa en stad där människor inte ska behöva åka bil överallt, utan där så mycket service som möjligt ska finnas så nära som möjligt.

Ett av skälen till vår vilja att bygga staden så handlar om demografi, eller enklare skrivet, om att allt fler örebroare kommer att bli allt äldre. Och det är bra om så många som möjligt av de äldre har en väl fungerande service nära. För miljöns, klimatets och trygghetens skull är det viktigt att så många av oss som möjligt har fungerande service nära. Men det är speciellt viktigt för barn och äldre.

Det är uppenbart att socialdemokraterna inte tänker i de banorna. Istället för att värna city och de lokala affärscentrum som finns, planerar de för omfattande extern handel. Just nu ser vi  ICA-etableringen vid Tybble. Men det stannar inte där. Mariebergs utbyggnad kring det nya IKEA-varuhuset, liksom Boglundsängens framtida exploatering, kommer att skapa helt nya förutsättningar för staden.

Allt mer talar för att Örebro city kommer att avfolkas och avaffärifieras, när de externa centra växer. Och de kvarvarande butikerna i bostadsområdenas centrum kommer att gå en mörk framtid till mötes. Jag har idag pekat på sannolikheten att Brickebacken kommer att stå utan affär när ICAs maxianläggning slår ut COOPs närabutik.

Och tron på att ICA skulle bevara en butik i Tybble om den inte lönar sig, är mer religiös än politisk. Om ICA Maxi byggs vid Tybblekullen kommer Tybble Centrum att vara utan livsmedelsaffär inom något år. Och frågan är vad som händer med COOP Österplan och Willys? Kommer Örebro östra stadsdelar att vara utan livsmedelsaffär om några år? Måste alla ta bilen för att handla mjölk?

Följderna av socialdemokraternas handelspolitik är mångdubbla. Dels bygger de en stad för bilen. När service inte längre finns nära kommer människor att tvingas åka för att handla. Och många kommer att använda bilen. Det innebär problem för klimat och för trygghet. Fler bilar i bostadsområdena skapar ökad otrygghet för fler. Den fråga man måste ställa sig är om Björn Sundins behov av att öppna fler villagator för genomfartstrafik i Sörby, egentligen handlar om att klara av att ordna biltransporterna till ICAs nya anläggning?

Sundin & Co har inte heller någon insikt om framtidens behov av en stad anpassad för de äldres behov. Vi är redan i början av den utmaning en ökad medelålder kommer att ställa på oss. Men utvecklingen kommer att accelerera. En framsynt stadsbyggnadspolitik tänker på hur en stad för många ska kunna se ut. Då handlar det om att lyfta blicken och se framåt. Örebroarna kommer att bli allt äldre och staden måste anpassas efter deras behov.

En av de allvarligare aspekterna av Sundins maxi-politik handlar om trygghet. Vad händer med Brickebacken när centrum blir av med sin affär?  Hur hanterar man ett bostadscentrum utan människor? Otryggheten kommer att öka. Risken för social oro likaså. Och Brickebacken är inte unikt. Utanförskapsområdena har sina problem. Men ett city utan handel är också sårbart.

Man behöver inte gå till USAs miljonstäder för att se hur illa det kan gå när externhandeln tar över. Det räcker med att gå till Landskrona, där socialdemokratisk politik under årtionden fick centrum att bli en öde och otrygg plats. Är det så vi vill ha det?

Folkpartiet har velat ha en tydlig handelsutredning med tydliga krav på hur en trygg och miljövänlig stad ska kunna anpassas till både de äldres och de ungas behov. Det vill inte socialdemokraterna. Det är illa för Örebros framtida utveckling. Inte heller ICA vinner på att Örebro eller andra städer får en sämre fungerande infrastruktur och blir otryggare för unga och gamla.

Media: NA

Den sista Sovjetstaten...

Det blev ett kapitel till. I sagan om Storstenshöjden. Och den är inte roligare.

I går på kommunstyrelsen var frågan om uppsägningen av arrendet och avhysningen av Storstenshöjden AB uppe för information. Kommundirektören informerade om sitt sätt att se på saken. Informationen skapade fler frågor än den eventuellt besvarade. Och den pekade än en gång på att detta inte är en fråga för kommundirektörer, utan för de ansvariga politikerna, Lena Baastad och Björn Sundin.

Några av de frågor som informationen ställde var:

Accepterar kommundirektören att Storstenshöjden egentligen köpt anläggningen, eftersom han accepterar att de inte anser sig bundna av arrendeavtalet?
Vad innebär uppsägningen konkret?
Vad innebär beskedet om avhysning konkret?
Finns legala förutsättningar för såväl uppsägning som avhysning?
Vad kommer det att kosta?

Jag fick inga svar på några frågor. Det var bara det skrivna ordet som gällde. Därför yrkade jag att kommunstyrelsen skulle besluta:

att återkalla delegationen för kommundirektören i alla frågor som rör mellanhavandena mellan kommunen och Storstenshöjden AB. (Skälet var självklart att få ansvaret att falla på dem det ska falla på, majoritetens politiker i allmänhet och Lena Baastad och Björn Sundin i synnerhet.)

att få en ekonomisk redovisning av kostnaderna för uppsägningen och vilka kostnader en avhysning skulle innebära för kommunen. (En uppsägning av ett arrende innebär att kommunen måste lösa ut arrendatorn, eller att arrendatorn tar alla sina grejor med sig och kommunen måste köpa nytt.)

Lena Baastad och Rasmus Persson (c) yrkade på avslag. Alla S, KD och C-ledamöter röstade för avslag. Ingen förvånad. Kommunstyrelsens ordförande vill inte ta ansvar. Kommunens medborgare ska hållas utan information.

Idag på kommunfullmäktige skulle samma fråga diskuteras, eftersom Folkpartiets motion om försäljning av Storstenshöjden AB skulle behandlas. Det blev ungefär samma diskussion en gång till.

Skillnaderna är kända. Vi i Folkpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna vill sälja. Socialdemokraterna säger att de vill sälja, men inte till Storstenshöjden. Vänstern vill inte sälja. Vad KD och C vill är lika oklart som det mesta andra i deras politik, annat än att de stödjer sossarna i det mesta.

Jag har bloggat om några av de senaste turerna i mina förra bloggar. Jag trodde knappast att det kunde bli värre. Men det blev det.

Som avslutning på debatten gick Lena Baastad idag upp och berättade att hon gett kommundirektören i uppdrag att undersöka vad Fritidsförvaltningen kunde göra för att hålla backen igång även efter en avhysning av Storstenshöjden AB. Jag kippade efter andan!

Här går kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjätte största stad ut och berättar att hon har gett kommundirektören i uppdrag att undersöka hur han ska driva en anläggning, utan att det finns någon laglig grund för direktivet. Oavsett vad Lena Baastad tycker, är inte äganderätten till anläggningen klar. Oavsett vad Lena Baastad tycker, äger inte kommunen alla de investeringar som Storstenshöjden AB gjort i anläggningen de senaste åren.

Det Lena Baastad nu gör, är alltså att hon ger kommundirektören i uppdrag att planera för att en kommunal förvaltning ska använda en privat företagares egendom för att driva en anläggning som har en oklar ägarbild.

Jag är ingen juridisk expert, mina juridiska studier ligger för långt tillbaka, men att en kommun planerar för att ta över en privat näringsidkares egendom verkar för mig vara som att planera för en brottslig gärning. Kommunen ska, enligt kommunstyrelsens ordförande, planera för att driva verksamheten vidare med den privata näringsidkarens egendom.

I andra länder, med andra politiska system, kallas det konfiskation. Det brukar användas i stater som inte har ett demokratiskt styrelseskick som grund. Men i Örebro ger kommunstyrelsens ordförande kommundirektören i uppdrag att planera för en sådan konfiskation. Och vad händer?

Jag skulle frankt vilja påstå att i 289 av Sveriges 290 kommuner skulle ett sådant uttalande leda till en omöjlig sits för såväl kommunstyrelsens ordförande som för kommundirektören. Krav på avgång skulle också följas av en nödvändig avgång. Den högste politiskt ansvarige kan inte uttala sig på det sätt som Lena Baastad idag gjorde i kommunfullmäktige i Örebro. Det är förnedrande för hela demokratin och hela det politiska systemet och för hela kommunledningen.

Men hittills har granskningen av Lena Baastads maktutövning varit i princip obefintlig. Så det som gäller i 289 av Sveriges kommuner, fortsätter nog att gälla i bara 289 kommuner.

Varför Johan Larsson är bättre än Björn Sundin (på att driva bolag)

Sedan socialdemokraterna tog över makten, tillsammans med de i princip lika socialdemokratiska kristdemokraterna och det rätt oliberala lokala centerpartiet, har den kommunala koncernen vuxit med rekordfart.

Det är få som vet, men kommunkoncernens omsättning är idag runt 35 % av kommunens totala omsättning, eller 2,3 jämfört med 6,7 miljarder kronor. Och mer blir det. Med de nya kommunala bolagen riskerar omsättningen i bolagskoncernen Örebro Rådhus AB att nå nya höjder varje år.

Det finns flera skäl till varför kommuner är dåliga ägare till bolag på den konkurrensutsatta marknaden. Jag har berört dem i flera bloggar. Näringslivet blir svagare när kommunens bolag, som aldrig tillåts gå i konkurs, snedvrider konkurrensen. Jobben riskerar att bli färre. Utvecklingstakt och innovationsklimat blir sämre när inte det fria näringslivet är fritt. I samtal med företrädare för det lokala näringslivet nämns just den kommunala bolagshysterin som det viktigaste området för oss liberaler att jobba med. Stora delar av Örebros näringsliv ser fram emot en ny kommunledning efter valet 2014.

Men det finns ytterligare några skäl till varför bolagen är så malplacerade som kommunala ägarintressen. Just nu är alltså runt 25 % av kommunens verksamhet dolda ur demokratisk synvinkel. Den öppna demokratin fungerar inte för en fjärdedel av kommunens verksamhet. Och värre blir det om sossarna får bestämma. Det är inte demokrati och öppenhet som är Sundins eller Baastads fokus.

Det andra skälet är att politiker inte har en aning om hur marknader fungerar. ÖBO styrs idag av en informatör från länsstyrelsen. Örebro Porten har en pastor som ordförande. Kommunstyrelsens ordförande saknar totalt erfarenhet från något annat än politiken. Hennes biträdande har drivit ett eget litet bolag, men saknar all erfarenhet från näringslivet, och har istället all erfarenhet från politik eller politikens närhet (även här med informationsbakgrund).

Är det någon som tror att dessa människor, tillsammans med oss andra som sitter i styrelserna i bolagen, är skickade att leda dem? Knappast. De kommunala bolagen styrs i huvudsak av sina tjänstemän. Politikerna blir bara en potemkinkuliss framför tomheten. Och tomheten är stor. I de flesta kommunala bolagsstyrelser jag suttit i har jag fascinerats över att så få av ledamöterna klarat av att förstå en resultat- eller balansräkning. Det är få som funderar kring riskanalyser, kring strategier och strukturer för bolagets utveckling, eller hur bolaget kan påverka ägaren. Istället handlar det oftast om en kökkenmödding av detaljpolitik som inte passar speciellt väl i bolagssfären.

Just riskerna kan man fundera mer kring denna dag. Såväl SR Örebro som SVT Tvärsnytt skriver idag om tillståndet i Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL). Det har uppenbarligen inte fungerat som det ska. Förlusterna kommer att vara större än vad man beräknat.

Men bolaget kommer inte att gå i konkurs, som det hade gjort för länge sedan om det varit privatägt. Istället kommer det att få ännu mer av kommunala medel, pengar från de mer vinstrika bolagen, för att täcka skulderna. Pengar som kunde gått till vård och skola går nu till ett svart hål i ett kommunalt bolag.

Men tänk om detta inte varit KKL utan ÖBO eller Örebro Porten som stått på öronen. Det händer väl inte, säger du. Inte som det ser ut idag, säger jag, men ingen vet vad som händer i morgon. Eller tänk om det händer med vindkraften när sossarna investerat en miljard i den, eller när bredbandsbolaget blir värdelöst tack vare teknikutvecklingen. Miljoner och miljarder som kommunens skattebetalare måste punga ut med.

Jag har länge drivit frågan om att sälja KKL. Det är inte en kommunal uppgift att driva hotell och konferensanläggningar. Om jag fått fortsätta bestämma hade KKL idag haft en privat ägare. Men sossarna vill annorlunda. (Och de får stöd av KD och C i detta. Det är märkligt hur omgivningen kan påverka människor ideologiskt, och hur ytlig ideologisk övertygelse ändå kan vara...)

Och Björn Sundin vill att kommunen inte bara ska fortsätta driva hotell, stugbyar och konferensanläggningar utan även skidbackar. Det är svårt att förstå att han har någon kompetens inom området överhuvudtaget som skulle innebära att örebroarna kunde känna sig säkra att affären var gynnsam för dem. Riskerna för fortsatta förluster, fortsatt kommunalt stöd och fortsatt illojal konkurrens är uppenbara.

Man kan tycka vad man vill om Johan Larsson och hans bolag. Men hans kompetens inom området skidanläggningar är ljusår större än om man slog ihop alla sossar i hela Örebro (och lade till alla kristdemokrater och centerpartister också). Sannolikt är hans kompetens inom konferenssidan också eoner större.

Men framförallt är det hans kompetens och kunnande som avgör om han blir kvar på marknaden, inte att han har kommunala skattepengar i ryggen. Han får konkurrera på samma villkor som alla andra på denna öppna marknad och han riskerar inte kommunens kärnverksamheter, omsorgen, förskolan och skolan.

Tyvärr verkar insikten hos kommunledningen om de kommunala bolagens konkurrenshämmande status vara lika djup som en upptorkande vattenpöl. På kommunfullmäktige på onsdag nästa vecka ska kommunstyrelsens ordförande svara på en fråga jag ställt till henne om kommunens illojala konkurrens. Trots att kommunen är anmäld i vart fall två gånger till konkurrensverket, och att ett av ärendena fortfarande är öppet, och det andra kanske kommer att återöppnas, blir hennes svar:

"Det finns ingen illojal konkurrens från de kommunala bolagen."

Tydligare kan det väl inte behovet av ena liberal kommunledning uttryckas.

Media: SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Mer Storstenshöjden

Vad är det som egentligen gäller i Storstenshöjdsfrågan? Vem har rätt och vem har fel? Varför har det blivit som det blivit?

Jag lyssnade på kommunens chefsjurist i eftermiddags i radion. Det var hon som idag skulle få föra kommunens talan. Hon och kommundirektören. Det är lite märkligt. Vad har de med saken att göra? Det är politik detta gäller, och antingen Lena Baastad eller Björn Sundin borde frontat. Men som vanligt nuförtiden väljer de att gå ner i bunkern när det bränns. Istället får alltså juristen prata.

Det hade kanske varit intressant om det på andra sidan suttit en jurist med likartade kunskaper. Tolkade stadsjuristen jordabalken rätt? Varför var man tvungen att säga upp just nu, efter två förfallna arrenden? Kan man avvisa någon på dessa premisser? Hur ska kommunen hantera de motkrav som Storstenshöjden AB ställt på kommunen?

(Man kan fundera över vad detta skulle få för konsekvenser på andra områden. Gissa hur många (elit)idrottsföreningar som drar på sina hyror. Tänk om Baastad och Sundin var lika tuffa där. Då hade exempelvis det inte funnits något KIF Örebro längre. Och rätt många fler föreningar hade fått skåda delgivningar...)

Men Baastad och Sundin är inte intresserade av att prata. Den mediala strategin ska ju skapa bilden av den goda Lena Baastad, hon som bara vill gott och som går ut i samhället och delar ut pengar till fina projekt. Alla de goda gåvornas givare. Björn Sundin är samhällsbyggaren, mannen som bygger den nya staden. Mannen som gräver ner järnvägar, får tågen att gå, cyklarna att rulla och lastbilarna att bli miljövänliga...

Med en sådan medial strategi kan man ju inte smutsa ner sig med fula knep kring en slalombacke. Inte kan man ta ansvar för de misslyckanden politiken medför. Inte kan man ta ansvar för en politik som går på tvärs emot all sans och vett.

 Jag har skrivit det i bloggen förr, under hösten då affären var lika het som nu. Sundins agenda har hela tiden varit att få bort Storstenshöjden AB från anläggningen. Han har valt alla möjliga och omöjliga vägar för att nå dit. Det handlar såväl om att förvrida kommunala beslut (beslutet i KF om försäljning gäller fortfarande - men inte enligt Sundin), om att påstå att han har delegation när han inte har det (fråga demonstranterna från i höstas om vad han sa på torget), om att självsvåldigt lägga till krav (var finns beslutet om att kräva att Storstenshöjden ska stå för belysningsinvesteringar?) och skapa nya konsekvenser (kan man sälja en anläggning man inte vet om man äger?). Allt i syfte att göra det svårt, för att inte säga omöjligt, för Storstenshöjden AB att bli kvar.

Jag tror att Sundin hoppats på att Storstenshöjden AB skulle gett upp redan i höstas. Kanske var planen med Gustavsvik längre gången än jag då trodde. Men Storstenshöjden tog upp kampen, stämde kommunen och fortsatte driva anläggningen. Vad gör då Sundin?

Det enda skälet jag kan se är att han, som den skickliga spindoktor han är, insåg att riskerna med att förlora skidåkningen denna säsong övervägde problemen med att ha Storstenshöjden kvar några månader till. Och sedan, då säsongen borde vara över, slå till med krav på avvisning.

Det finns inga andra skäl till att just nu komma med denna delgivning och dessa krav. Det finns inget i jordabalken som kräver att kommunen just efter två förfallna arrenden ska kräva omedelbar avflyttning. Det enda relevanta skälet är att Sundin gör bedömningen att det är värt att avsluta saken nu, bara för att han då har tid på sig att "rädda" skidåkningen till nästa säsong. Problemen med att några inte får åka skidor i påsk kommer, enligt hans planer, att vägas upp när han (eller kanske Lena Baastad) får nyöppna backen i januari valåret 2014...

Jag blir så otroligt upprörd över detta agerande. Dels för att Baastad och Sundin beter sig som maktfullkomliga översittare gentemot ett litet bolag. Men framförallt för att såväl Lena Baastad som Björn Sundin helt verkar strunta i de personliga konsekvenserna för enskilda individer i denna historia. Det finns så många omänskliga drag i agerandet från såväl Lena Baastad som Björn Sundin som skrämmer i vart fall mig.


Bakom varje litet företag finns en företagare, en familj och en gemenskap. De är värda respekt, och ibland beundran. De är aldrig värda att trampas på, att förlöjligas, att förhånas.

Men Lena Baastad och Björn Sundin agerar med all den kraft som de som Örebro kommuns mäktigaste politiker kan uppbåda för att försvåra och omöjliggöra framtiden för en lite företagare.

Är det den framtiden vi vill uppleva?

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Barn eller bilar?

Folkpartiet i Örebro jobbar med en vision för staden. Vi vill att Örebro ska bli en ännu vackrare stad, med fler spännande hus, intressanta miljöer med levande kultur och handel. Vi vill att Örebro ska ha vackra och trygga parker och grönområden där äldre kan promenera och barn kan leka. Vi vill att det ska finnas möjlighet för många att hitta just sitt smultronställe i Örebro, oavsett om det handlar om ett café, en affärsgata, en parkmiljö, en scen eller något helt annat.

Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.

Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.

Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.

Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:

Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.

Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.

Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.

Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.

Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.

Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.

Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.

Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.

Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.

Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.

Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?

Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.

Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.

Att ljuga eller inte ljuga

Idag har det varit kommunfullmäktige. Bland annat har vi debatterat hur socialdemokraterna och Lena Baastad använder kommunens pengar för egna valkampanjer.

De kallar det i och för sig medborgardialog, men det finns inget i processen som har något med medborgardialog att göra. Istället handlar det om att låta socialdemokratiska politiker få åka ut och berätta om sin politik på kommunens bekostnad.

Socialdemokraterna i Örebro får varje år 10.000.000:- (tio miljoner) kronor i stöd. Lena Baastad styr dessa pengar. Det handlar om stöd till kommunalråd, till politiska sekreterare, till material och utbildning. Men det räcker inte för Baastad & Co. De väljer att använda mer av kommunens resurser för sina kampanjer. Det kan handla om att Björn Sundin åker ut och berättar om sitt projekt med elithallen i Hjärstaskogen. Eller det kan handla om när samme Sundin berättar om vilka gator han vill öppna.

Det är inte medborgardialog. Det är sossemonolog. För besluten är redan fattade. Färdplanen redan satt. Medborgarinflytandet finns inte. Ordet medborgardialog används för att rättfärdiga användandet av kommunala pengar.

Så här skriver SKL i sin skrift "11 tankar om medborgardialog i styrning"som du kan läsa här:

I utvärderingar efter medborgardialoger framkommer ofta en tveksamhet från deltagarna om någon bryr sig om det som framkommit eller om det finns en dold agenda. Om det fanns ett ärligt uppsåt eller om dialogen bara var till för att förankra redan tagna beslut eller manipulera deltagarna så att man får det svar man vill ha. Den verkliga dialogen kräver möjlighet att påverka. Det är bättre att avstå från medborgardialog och bjuda in till ett informations- möte om de förtroendevalda redan har tagit ställning i en fråga. 

Det är uppenbart att det som sossarna kallar medborgardialog inte är det. Det fanns inget syfte att lyssna till medborgarna i Hjärsta eller Vivalla. I artikel efter artikel efter denna så kallade medborgardialog berättade Björn Sundin om att platsen var klar. Och många som var med på mötet gick därifrån rejält besvikna. Upplevelsen att ingen lyssnade var stark. Upplevelsen att det redan var bestämt var lika klar. Syftet var inte dialog, utan kampanj och monolog.

Att använda ordet "medborgardialog" på det sätt som socialdemokraterna gör, skadar tilltron till demokratin. Det är, precis som SKL skriver,  bättre att avstå från medborgardialog och bjuda in till ett informations- möte om de förtroendevalda redan har tagit ställning i en fråga. 

Men socialdemokraternas agerande skapar än större problem i och med att de rätt obekymrat använder kommunens informationspengar och informationsavdelning för att driva sina kampanjer. Deras 10 miljoner räcker inte. De vill ha mer av skattebetalarnas pengar. Men hur mycket mer kostade denna kampanj? Den frågan ville vare sig Lena Baastad eller Björn Sundin svara på.

Istället började Björn Sundin som vanligt att anklaga mig för lögner. Det är snart en tradition att Sundin anklagar mig eller någon annan att ljuga. Även denna gång hade kommunalrådet Sundin svårt att riktigt peka på vad lögnen bestod i. Men det var sannolikt något om att han visst inte hade sagt att elithallen skulle läggas i Hjärstaskogen.

Nå - var det då en lögn? Eller faller påståendet tillbaka på kommunalrådet Sundin? Döm själva. Så här säger han i Nerikes Allehanda den 24 oktober 2012:

(Journalisten frågar:) Men måste den nya hallen ligga i den känsliga Hjärstaskogen ett stenkast från motorvägen och i närheten av bostadsområdet?
(Sundin svarar:)– Ja, det blir ingen hall om den inte läggs i Vivallaområdet.

(min fetstil och understrykning)

Eller när miljökontoret sågar förslaget säger han i samma tidning den 10 januari 2013:

– Det kommer att försvinna en del träd, och det är ett minus, men det finns andra värden som vi har bedömt väga tyngre.

Sedan påpekar kommunalrådet Sundin: Han betonar också att det är byggnadsnämnden, inte miljönämnden, som slutligt ska pröva om läget är lämpligt eller inte.

Detta påpekande är nog inte ett ställningstagande för en annan placering, utan betyder sannolikt att kommunalrådet Sundin sätter sig på Miljönämnden. Det är ju inte de som fattar det riktiga beslutet, utan det är Byggnadsnämnden...

Den nya tekniken, där allt man sagt och gjort som politiker, ställer till rätt mycket problem för socialdemokratiska kommunalråd som går upp och hävdar att andra ljuger...

Men de tyngsta frågorna kvarstår: Vad kostade kampanjen? Varför fick kommunens skattebetalare betala en socialdemokratisk valkampanj? Varför vägrar Lena Baastad att svara?

Vart går pengarna?

I fredags presenterade Björn Sundin (s) sin senaste storplan. Det handlade denna gång om spårtaxi. Sundin vill satsa några hundra miljoner på ett nytt projekt. Vem är förvånad?

I dag kan vi i Nerikes Allehanda läsa om hur hemvården i Örebro går på knäna. Om omsorgstagare som inte får hjälp. Om gamla som lämnas utan den omsorg de är berättigade till.

I morgon kanske det kommer ett reportage om besparingarna i skolan. Om skolbarn som inte får de resurser de behöver för att nå målen. Om barn med särskilda behov som inte får tillräcklig hjälp.

Socialdemokraternas prioriteringar blir allt tydligare. Sundin styr och ställer och tar de pengar och resurser han behöver. Alla andra får spara.

Det verkar som om socialdemokraterna i Örebro försöker göra en Ilmar. Ni vet, det avgående kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, som format om Malmö stad. Han som byggt snygga höghus, som initierat såväl bro över Öresund som tunnel under staden. Han som under 20 år varit den starke mannen i Malmö och som skapat en ny profil åt en nedgången stad.

Reepalu har på ytan varit framgångsrik. Malmö är annorlunda idag än när han tog över för 20 år sedan. Men det finns en baksida på det Reepaluska myntet.

Malmös resultat i välfärdstjänsterna är inte så upplyftande. Vare sig skolan eller äldreomsorgen är något att yvas över. De öppna jämförelserna som Sveriges Kommuner och Landsting genomför talar inte om Malmö som något framgångsexempel. Men så länge ytan, broarna, tunnlarna och höghusen, står i fokus har resten kunnat döljas.

Den nuvarande kommunledningen verkar hämta sina erfarenheter från två socialdemokratiska exempel. Södertälje och Malmö är Örebros ledstjärnor. Det är rätt illa. Södertälje misslyckas gång efter gång med sitt arbete mot arbetslöshet och segregation. Jag har skrivit om det flera gånger, bland annat här. Malmö har också stora problem med segregationen och har knappast visat framfötterna inom välfärden. Och det är här Örebros socialdemokrater söker sin framtid...

Besparingarna på välfärden i Örebro är tydliga. I budgetdiskussionen i höstas redovisade jag de faktiska siffrorna för skillnaden mellan vad verksamheterna menade att de behövde, och vad de fick. Så här ser det ut:

Barn och utbildning måste spara:  25,1 mkr

Social Välfärd måste spara:  52,7 mkr

Till detta kommer ett antal dolda besparingar. Heltidsprojektet som är helt ofinansierat. Massor av skolflyttar som kostar miljoner. Och sedan alla Björn Sundins luftballonger. Låt oss göra en lista på lite av det större som Sundin jobbat med hittills:

Gräva ner järnvägen:            5.000.000.000:- kronor (fem miljarder)*

En tågpendel till Nora:            200.000.000:- kronor*

Ett nytt kulturhus:                    500.000.000:- kronor*

En elitidrottshall:                     250.000.000:- kronor*

Flygplatsbyggen:                      200.000.000:- kronor

Truck Stop:                                 35.000.000:- kronor

Spårtaxi:                                    500.000.000:- kronor*

* betyder en uppskattning.

Rätt häftiga siffror. Om Sundin fått härja fritt hade det inneburit kostnader på 6 - 7 miljarder(!) kronor för kommunen. Och då har jag inte räknat med de miljarder som han satsar på ÖBO, i Vivallabolaget, på vindkraft, det handlar om ytterligare upp emot 3 miljarder.

Örebro kommunkoncerns låneskuld går snart över 10 miljarder kronor. Men Björn Sundin vid rodret hade det kunnat bli det dubbla. En ofattbar siffra.

Men sannolikt är det inte så illa. Jag gissar att även Björn Sundin inser att Örebro komun inte klarar av alla dessa vidlyftiga projekt. Men Sundin är den skickligaste mediale politiker Örebro haft. Och att komma ut i media med olika spännande projekt är en del av mediastrategin. Och hittills har media nappat.

Men om det inte blir något av det hela, om projekt efter projekt bara blir luftslott, kommer förr eller senare verkligheten ikapp även Björn Sundin. Vi kan hoppas att det sker före den andra söndagen i september 2014...

Media: SR, NA1, NA2

Inte bara köer...

I går kunde vi läsa om att risken för köer på E20 kunde stoppa den nya elithallen i Hjärstaskogen. Det var ytterligare ett bevis på den undermåliga hanteringen av det socialdemokratiska vallöftet om en föreningsgård i Vivalla. Björn Sundin och Lena Baastad bär ett tungt ansvar för detta debacle. Men de lär inte ta det. Någon tjänsteman får väl gå ut och beklaga...

Men läser man hela länsstyrelsens yttrande (här) blir det ännu tydligare att placeringen av hallen är totalt fel. Låt mig klippa några exempel:

Så här skriver de om översiktsplanen:

En stor del av det som föreslås i detaljplanen har inte stöd i översiktsplanen. Det bör i planbeskrivningen tydliggöras vilka av de föreslagna åtgärderna som har stöd i översiktsplanen och vilka som inte har det. Avsteg från översiktsplanen ska motiveras

Och så här om buller:

I planbeskrivningen anges att bullerdämpande åtgärder behövs för att dämpa den maximala ljudnivån på uteplatserna för bostäderna norr om Vivallaringen. Länsstyrelsen ställer sig frågande till hur dessa åtgärder kan säkerställas då bostäderna ligger utanför planområdet.

 

Hela slutsatsen av MKBn (MiljöKonsekvensBeskrivning) får sig en känga:

Länsstyrelsen är positiv till att olika placeringar i området har studerats men anser dock, i enlighet med MKB:s sammanfattning, att det finns ett behov av att vidare utreda om den valda platsen är bäst lämpad, inte bara vad gäller biologisk mångfald och grönstruktur utan även vad gäller trafik, parkeringsmöjligheter och sociala aspekter. Alternativa lokaliseringar bör därför utredas vidare

Länsstyrelsen är lika frågande som vi andra kring hur Sundin och Baastad ska kunna ordna med naturvärdena som går förlorade. Så här skriver de:

 

I planbeskrivningen föreslås en rad kompensationsåtgärder för de förluster ett plangenomförande innebär för naturvärden och sociala värden. Länsstyrelsen ställer sig frågande till hur dessa kompensationsåtgärder ska säkerställas. - Att flytta sedan lång tid tillbaka etablerade buskar till en ny växtplats innebär stora krav på genomförandet, eftersom risken är överhängande att arten inte klarar en nyetablering. - Länsstyrelsen anser därför att kompensationsåtgärderna bör utredas mer ingående för att undersöka dess effekter och i vilken utstäckning de är genomförbara.

Och även Länsstyrelsen inser att Sundin och Baastad vill hålla parkeringsproblemen hemliga. Så här skriver de:

Utredningen behandlar dock inte parkeringsförutsättningarna mer ingående. Länsstyrelsen anser att det är viktigt att parkeringsfrågan utreds vidare.

Det kanske kan räcka. Kritiken är omfattande. Överklagandena som lär komma om Björn Sundin och Lena Baastad löper linan ut kommer att ha stora chanser att vinna.

Men som så ofta under Lena Baastads regeringsperiod återstår en fadd smak av en kommunledning som inte har koll på någonting. En kommunledning som lovar än hit och än dit men som inte uppfyller några löften. En kommunledning som tar det lätt på det här med regler, planer och offentlighet.

Nu kanske de blir tvungna att flytta elithallen. Men fortfarande måste de kunna förklara för örebroarna var de ska ta de miljoner som krävs för att hålla hallen igång. Vem får betala för Sundins och Baastads löften? Eleverna i skolan? De gamla i äldreomsorgen? ÖBOs hyresgäster?

Media:  NA, SR Örebro,

De sparar på våra unga (också...)

Socialdemokraternas tydliga prioriteringar, besparingar på välfärden och satsningar på asfalt och betong, har varit den bärande delen i den oklara trepartikombination som styr Örebro. Och det är ganska självklart att det blivit så. Den koalition som styr nu hålls inte samman av något annat än maktbegär. Och då de ideologiska skillnaderna inom välfärdsområdet är betydligt större än inom betong-området, blir den enklaste vägen att satsa på oideologisk asfalt än ideologisk skola eller äldreomsorg.

Man kan tydliggöra problemen genom den artikel som Lennart Bondeson (kd) skrev med biträdande socialministern Maria Larsson för några dagar sedan. I den lovsjunger Bondeson valfriheten som de äldre fått genom Lagen om Valfrihetssystem, LOV. Samtidigt sitter han vid makten i en kommun som inte gör något för att öka denna valfrihet, utan snarare försenar och fördröjer allt som har med valfrihet att göra. Socialdemokraterna vill inte, och Bondeson bryr sig mer om att sitta vid maktgrytan än att göra verklighet av de fagra orden i sin debattartikel...

Huvudansvaret för att det ser ut som det gör vilar ändå på socialdemokraterna. Kristdemokraterna och Centerpartiet är bara störningar i den socialdemokratiska marginalen, precis som tidigare stödpartier till det stora maktpartiet. Det är Lena Baastads huvudansvar att fördela pengarna. Och hon fördelar till förmån för betongen och bort från barnen.

Speciellt tydligt blir det när det gäller de områden där socialdemokraterna själva har makten. Björn Sundin spelar med örebroarnas skattepengar på vidlyftiga investeringar och stora affärer. Samhällsbyggnad begär, och får de resurser man vill ha.

Thomas Esbjörnsson ska styra skolområdet. Och där handlar det mest om besparingar, nedläggningar, köer och nödstopp. Det är uppenbart att det inte finns någon strategi för hur skolan ska utvecklas i socialdemokraternas Örebro.

Just nu pågår arbetet i de flesta skolor för att få koll på hur man ska få vardagen att gå ihop även 2013. Vi vet ännu inte slutresultatet, men det är sannolikt att hela området gjorde ett rejält underskott 2012. Hur ska de pengarna fördelas? Vilka skolor kommer att drabbas? Och vilka barn och unga kommer att få en sämre skola?

Skälet till underskottet är ganska enkelt. Redan för över ett år sedan visade vi i Folkpartiet på att det inte fanns tillräckliga medel för den verksamhet skolorna ska driva. Det struntade såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson i. Och nu står de där med resultatet. Men det är inte Baastad eller Esbjörnsson som drabbas. Det är barnen och ungdomarna i skolan som får betala deras dåliga politik.

Inför 2013 gick det också ganska enkelt att visa att skolområdet fick för liten tilldelning. Behoven var 25 miljoner kronor högre än tilldelningen. Och med de nya lärarlönerna blir skillnaden ännu större. Det innebär större besparingar, och en sämre skola, än vad eleverna bör förvänta sig.

Socialdemokraternas nedprioriteringar av skolan syns tydligt i lärartäthet och i personaltätheten om man även räknar in övrig pedagogisk personal. Så här ser det ut:

2010 (när Folkpartiet styrde) ------->  9,4 pedagoger per 100 elever.
2011 (Baastad tog över) -------------->  8,9    -----"-----
2012 (Baastads andra år) ------------>  8,8    -----"-----

Det är en uppenbar prioritering som slår igenom. Baastad kan inte längre skylla på någon annan.

I lördagens Nerikes Allehanda skrev Karolina Wallström om en del av de problem som drabbar elever, föräldrar, lärare och rektorer när socialdemokraterna skolpolitik ska genomföras. Barn med behov av särskilt stöd får inte det stöd de är berättigade till. Föräldrar berättar om att rektorer och lärare sagt att det inte finns pengar. Ändå står det i skollagen:

Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.

Det är inget man kan förhandla bort. Elever som har behov av stöd ska få det. Rektorn ska göra en utredning. Barnen ska få stöd.

Men i Lena Baastads och Thomas Esbjörnssons Örebro ställs barn utan stöd. Och de tar inte själva ansvaret för detta, utan låter tjänstemännen, rektorerna och lärarna ta stöten för deras politiska prioriteringar.

Folkpartiet har gjort andra prioriteringar. Vi satsar mer än 50 miljoner mer på skolområdet. Vi värnar rätten till utbildning och kunskap även för de elever som har det svårare i skolan. Vi värnar lärarnas och rektorernas arbete och arbetssituation. Vi är säkra på att Örebro blir bättre, om skolan blir bättre, om fler elever når resultaten och både de som ser skolan som enkel, och de med större utmaningar, får utvecklas så mycket de bara kan utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att ge varje barn möjligheter att ta vara på sina färdigheter i den takt och med den mognad eleven just nu har. Det barn som har svårt idag, kan med rätt skola, bli morgondagens Nobelpristagare.

Media: NA, SR, SVT

Kan man sälja nåt man inte äger?

I går presenterade kommunledningen förslaget om att slå ihop försäljningen av Ånnabodaanläggningen (Kilsbergen Konferens och Lodge KKL) med Storstenshöjden. Det var inte oväntat. Sannolikt har det varit på gång länge, en del av den hemliga plan som Björn Sundin hade redan förra sommaren (då han skickade tillbaka de pengar som Storstenshöjden AB betalat in för att få köpa Stortstenhöjden. Det spel han spelat under hösten har varit en illa skött hantering av ett avtal och av en privat näringsidkare.

Det som nu ska ske är alltså att Sundin slår samman försäljningen av Storstenshöjden med KKL. Meningen är att de båda ska stärka varandra, vilket är en rätt naturlig tanke. Men det finns rätt många frågetecken. Låt mig lista några:

Björn Sundin har hittat på att man ska sockra budet på Ånnaboda genom att lägga in mer kommunal mark i området. Den marken ska sedan kunna bebyggas. Förra perioden, när vi ville sälja KKL, var sossarna emot. Inga privata intressenter skulle få komma in. De riskerade att stänga området för allmänheten. Men nu kan Sundin till och med tänka sig att stänga ännu mer genom att ge privata företagare mer byggbar mark, mark som idag är natur, öppen för alla. (Om det är lagligt, eller otillåtet företagsstöd, är osäkert)

Skjutfältet har utökat sitt skyddsområde för buller. Hela Ånnaboda är i princip obebyggbart. Men det gäller permanentboende. Sannolikt kan man få bygga olika former av boenden där man bara bor tillfälligt, hotell, lägenheter eller stugbyar. Men är det rimligt att försöka sälja något där man inte har en aning om vad man kan få göra med området?

Men framförallt har något annat hänt. Storstenshöjden AB har stämt Örebro kommun. Man vill att kommunen ska tvingas sälja i enlighet med det kommunfullmäktigebeslut som fattades 2009. Örebro kommun har beslutat att sälja Storstenshöjden till Storstenshöjden AB. Pengarna har betalats. Men kommunen har inte uppfyllt sitt åtagande.

Så länge det tvistemål pågår som skapats av Björn Sundins agerande vet inte kommunen om man äger Storstenshöjden. Det kan vara så att Örebro tingsrätt om något år kommer fram till att Örebro kommun ska sälja till Storstenshöjden AB. Då kan ju inte Örebro kommun ha sålt anläggningen till någon annan. I så fall riskerar Björn Sundin att ha orsakat kommunen skadestånd på tiotals miljoner.

Och hur ska företagare kunna lita på Björn Sundin, Lena Baastad och Örebro kommun? När de två viktigaste kommunalråden kan tänka sig att sälja saker som de inte har en aning om ifall de äger eller inte - kan man då lita på dem i andra avtalsprocesser?

Örebro kommun förfaller på område efter omräde under Baastads och Sundins ledning. Nu försöker de sälja saker som de inte vet om de äger. I andra sammanhang skulle det beskrivas som något betydligt allvarligare än vad som hittills gjorts.

Om jag får gissa så har Björn Sundin redan bestämt vem som ska köpa KKL och Storstenshöjden. Det blir något av de kommunala bolagen, och kanske specifikt Gustavsviks Resorts AB (som det nu heter). Avslöjande i detta var vad Lena Baastad sa i kommunstyrelsen när namnbytet var uppe. Fredrik Persson frågade varför det hette Resorts (plural) och inte Resort (singular). Baastad svarade: Man kan ju lägga in andra anläggningar... innan hon abrupt avslutade mitt i meningen när hon insåg vad hon sade.

Men frågan är: Kommer verkligen Lena Baastad och Björn Sundin undan med att sälja något de inte vet om de äger? Och vad säger kommunens revisorer? Är det verkligen så att man kan föreslå ansvarsfrihet för kommunalråd som agerar så här?

Italien, Vivalla och sossarna i Örebro

Den välkände forskaren Robert Putnam har i flera texter beskrivit skillnaden mellan södra Italiens fattigdom och norra Italiens rikedom. Mycket ligger i hur den civila sektorn fungerar. Förenklat kan man säga att det beror på hur människorna i samhället är sammankopplade.

I norra Italien handlar det om horisontella relationer. Oavsett vilken annan status människorna har i samhället så finns det kopplingar mellan dem. En direktör och en lagerarbetare kan sjunga tillsammans i samma kör, som exempel. Alla dessa horisontella relationer skapar förutsättningar för både ett stabilt samhälle och för tillväxt. Om du har en bra idé som du behöver pengar för att utveckla, kanske din kollega i din stämma i kören kan hjälpa dig. Om du har problem med något företag, kan någon annan hjälpa dig, och om du har problem med kommunen kan du ta upp det med kommundirektören, som ju också sjunger i kör. Detta skapar stabilitet och bygger förtroendekapital mellan människor som trots allt är varandras jämlikar. Man inser sitt ömsesidiga beroende.

I södra Italien är det precis tvärsom. Där handlar det om de vertikala relationerna. Om en man, eller en styrelse, som gör andra människor beroende av de högas gunst. Man bygger inte relationer mellan människor från olika bakgrunder, och därmed saknas såväl förutsättningar för stabilitet som för tillväxt. För om du har en idé att utveckla, finns ingen du kan fråga. Det är bara att gå med mössan i handen till chefen. Och om du har problem med ett företag, är det sannolikt den chef du själv är beroende av eller en av hans närmaste som äger det. Alla dessa vertikala strukturer skapar också konflikter, eftersom det inte byggs några relationer mellan några människor oavsett nivåer. Det finns ett fint ordpar för detta också: De som styr - patronerna. De som tar emot - klienterna.

När vi i Folkpartiet styrde försökte vi hitta vägar att stärka de horisontella strukturerna. Skälet var enkelt. Den civila sektorn kommer alltid att finnas, men frågan är vilken form av civil sektor som finns. Och alla aktörer inom den civila sektorn är inte goda. Både Frälsningsarmén, Röda Korset och motorcykelklubbar och brottssyndikat är delar av denna sektor. Då gäller det att hitta vägar att stärka sådana som Frälsningsarmén och Röda Korset. De är också motkrafter till de sämre delarna av civisamhället.

Vi jobbade alltså strukturerat och strategiskt med frågorna kring civilsamhället. Det handlade lite om det stora, och mycket om det lilla. Mest handlade det om att skapa en förtroendefull samverkan mellan oss som företrädare för den offentliga sektorn, och så många som möjligt av de traditionellt organiserade inom den civila sektorn. Vår överenskommelse med den civila sektorn, och vårt arbete med den, låg till och med före regeringens arbete.

En av de frågor vi jobbade med handlade om Vivalla. Tillsammans med stiftelsen Cesam startade vi ett arbete i Vivalla för att hitta vägar att stötta de horisontella strukturerna, projektet Dynamo. Vår tanke var att det på sikt skulle stärka Vivallabornas egna möjligheter att skapa sin egen framtid. Vi trodde helt enkelt att Putnam hade rätt. Ett samhälles styrka byggs inte uppifrån och ner, utan mellan människor med kontakter hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner och ner och upp.

När socialdemokraterna tog över, var ett av de första besluten de fattade att avsluta Dynamo. Och deras syn på det civila samhället visades med all tydlighet. Istället för civilsamhälle, kommunaliserade de hela projektet. Det offentliga tog över. Sedan har det bara fortsatt.

I valrörelserna 2010 och 2011 var Lena Baastad och hennes kompisar ute i Vivalla och lovade runt om allt vad politikerna skulle göra för Vivallaborna. De lovade en föreningsgård åt alla föreningar. De lovade tryggt boende och låga hyror hos ÖBO som aldrig skulle sälja något. Och de lovade jobb åt Vivallaborna.

Och nu ska de leverera. Men det blir så fel. Ingen föreningsgård, utan en elithall. Ingen trygghet med låga hyror hos ÖBO, utan kraftiga hyreshöjningar efter de omfattande upprustningar som sker. Och jobben kommer inte. Kanske det blir några projektjobb.

Det är allvarligt. Men det allvarligaste är att de sjösätter en struktur som långsiktigt kommer att försvaga både Vivalla och hela samhället. Det handlar om att skapa fler vertikala strukturer, istället för fler horisontella. Vivallaborna görs beroende av socialdemokraternas godhet. Det är de socialdemokratiska ledarna som levererar och Vivallaborna som tar emot. Lena lovar att hon fixar jobb. Vivallaborna tar emot. Björn lovar att han fixar en hall som ska integrera Vivalla. Vivallaborna tar emot. Lena Baastad och Björn Sundin blir patroner, Vivallaborna blir klienter.

Därför är det otroligt positivt att några Vivallabor nu tar ett eget initiativ och funderar på att starta ett eget parti. De har förhoppningsvis insett att deras egen framtid ligger i deras egna händer och inte i händerna på någon politiker i Rådhuset.

Media: NA, SVT

Samma regler för alla?

Sedan Lena Baastad tog över socialdemokraterna i Örebro har partiet förändrats. Det handlar tyvärr mindre om politik och mer om hur politiken bedrivs.

Mats Sjöström var en rätt märklig ledare för såväl sitt parti som Örebro kommun. Tystnaden var hans signum. Men han var värd respekt av flera skäl. Dels var han kunnig. Jag gissar att han var mycket väl medveten om att den politik han förde ledde till de ekonomiska bakslag den gjorde. Men han tog ett tydligt politiskt ansvar för sin ekonomiska politik. Sjöström var också ordhållig. Ett löfte var ett löfte. Ett handslag var ett handslag. Sjöström var mycket noga med att skilja på vad som var kommunens och vad som var partiets. Och Sjöström var intresserad av att driva en kommun, inte att komma ut rätt i media. Hans tystnad var lika stor när det gick bra som när det gick dåligt.

Med Lena Baastad vid rodret har det blivit annorlunda. Och det har inte blivit bättre. Låt mig ta några exempel:

Lena Baastads tid som socialdemokraternas ledare har kantats av märkligheter.

Under sin oppositionsperiod "lånade" de friskt av kommunen. Kampanjbrev efter kampanjbrev skickades. Men det rika partiet ville inte betala. Istället fick kommunen och skattebetalarna stå för kalaset. Trots löfte efter löfte från Baastad så upprepades handlingarna. Löfte efter löfte om återbetalning sveks. Först efter rejäla krav betalades en mindre summa in (även om inget kvitto hittills visats...).

Det var Lena Baastad som var ansvarig för de socialdemokratiska valkampanjmetoderna som ledde till omval efter valet 2010. Valprövningsnämndens kritik av partiets agerande var tydlig och kraftig. Kostnaderna för omvalet kan räknas i miljoner, onödiga miljoner till spillo.

Och nu som kommunstyrelseordförande väljer hon att gång efter annan tänja på de regler och gränser som borde styra Örebro kommun.

Nyss kom jag från ett styrelsemöte med Örebro Porten AB. Ett dotterbolag till Örebro Porten AB heter Västerport och ska syssla med fastighetsaffärer kring Vivalla av någon märklig anledning. Detta bolag har under flera månader planerat bygget av en elitidrottshall i Hjärstaskogen. Men några beslut kring hallen finns inte. Ändå pågår planeringen. De kommunala bolagen ska styras av ägardirektiv. Men Lena Baastad, som kommunstyrelsens ordförande och ordförande i kommunens koncernbolag, struntar i reglerna och gör som hon vill.

I tisdags hade just koncernbolaget, Örebro Rådhus AB, styrelsemöte. Jag kunde tyvärr inte vara med på grund av sjuka barn. Men det kanske var lika bra. För ett av ärendena hade fått i vart fall mitt blodtryck att slå nya rekord.

Det som vi alla länge vetat, att Lena Baastads och Björn Sundins agerande i frågan kring Storstenshöjden varit planerat för att utestänga Storstenshöjden AB från köp, besannades. Ett beslut på styrelsemötet blev så här:

VD får i uppdrag att fortsätta försäljningsprocessen av aktierna i Kilsbergen i Örebro AB samt att denna process ska samordnas med kommunens försäljning av skidanläggningen Storstenshöjden.

Det är klart vad den politiska ledningen vill. Men kan den göra så här? Svaret är nej. Skälet - det finns regler. Och det är reglerna som bygger demokratin.

Det är rätt knöligt att styra bolagen med ägardirektiv från kommunfullmäktige. Det går så långsamt. Och det blir så bekymmersamt med alla debatter med den jobbiga oppositionen. Men det finns ett par tydliga skäl. Båda stavas demokrati.

De kommunala bolagen är liksom alla bolag slutna. De är en främmande fågel i det demokratiska samhället. Styrelserna ansvarar främst för bolagets väl och ve. Diskussionerna är slutna. Insynen dålig. Om en kommunledning vill att ett bolag ska göra något måste det ske demokratiskt. Då är en debatt och ett beslut i kommunfullmäktige det självklara.

Beslut i kommunala bolags styrelser kan inte överklagas på samma sätt som beslut i de demokratiska nämnderna och i fullmäktige. När vi fattade beslut om att sälja Storstenshöjden till Storstenshöjden AB i programnämnd Samhällsbyggnad, överklagades det av vänsterpartiet. De vann. Länsrätten skriver i domen att programnämnd samhällsbyggnad, som tog beslut om försäljningen, har överskridit sina befogenheter.

Vi fick ta om diskussionen och beslutet i kommunfullmäktige. Det beslutet är inte ändrat. Det lyder:


Del av Örebro Garphyttan 2:7, benämnd Storstenshöjden, överlåts och försäljs till Storstenshöjden AB i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat köpekontrakt.

Men nu ändras det beslutet. Och beslutet tas i ett bolag. Inget beslut kan överklagas. Ingen demokratisk diskussion har förts. Inga beslut om ägardirektiv har tagits. Reglerna, som är till för demokrati, insyn och medborgarmakt, används när det passar och läggs åt sidan när det passar.

Ibland önskar man mer än annars att det hade funnits kommunala konstitutionsutskott som hade till uppgift att granska makten, i detta fall Lena Baastad och Björn Sundin. Lika ofta önskar man att det fanns kommunala misstroendevotum, där vi i oppositionen i alla fall kunde få markera när makten, i detta fall Lena Baastad och Björn Sundin, går utanför de regler som borde gälla för alla.

Nu finns inte de möjligheterna. Men jag kommer att fortsätta att granska hur Lena Baastad och Björn Sundin hanterar sin makt. Det finns många demokratiska skäl att göra det. Vandringen mot ett system, där reglerna bara gäller vissa, får inte fortsätta.