Synen på åldrande har varierat genom åren. Under 1900-talet kan man säga att det skett ett par värderingsförskjutningar.
Den första handlade om ett samhället som istället för att sätta sina gamla i fattigstugan när kroppen och huvudet tagit slut, valde att skapa ett offentligt ansvarstagande för dem. Först kom folkpensionen, sedan ålderdomshemmen, därefter ATP.
Fram till 1970-talet handlade det mesta om att kollektivisera åldrandet. Du skulle vara tacksam för att samhället tog hand om dig. När du blev gammal var du inte heller en individ med full beslutandekraft. Politikerna visste bättre. Och alla skulle ha det likadant.
Men från och med mitten av 1980-talet började även ålderdomen att individualiseras. Folkpartiets rekordval 1985 vanns med slogan: "Eget rum på långvården" - och det kan betecknas som startpunkten för den individualiseringsprocess som därefter ägt rum.
Denna individualisering av åldrandet har därefter fortsatt. Delvis har den fått kraft från partier och politiker som velat se en ökad egenmakt i hela samhället. Delvis, och kanske mest, har den fått kraft från alla de äldre som numera är friska, välmående och välbeställda. De vill inte längre vara "tärande", utan vill fortsätta att leva som de gjort tidigare även om åren staplas på hög.
En del av denna individualisering har handlat om jobb. En annan om valfrihet.
Och på båda dessa områden sviker nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gamla.
En del menar att det ökande antalet gamla är ett hot mot välfärden. Allt fler gamla kommer att kräva allt större resurser. För att hantera detta har många politiker hävdat att vi behöver arbeta längre upp i åren. Fredrik Reinfeldt påpekade detta 2013 och fick stora delar av LO-facken emot sig.
Men utvecklingen springer som vanligt ifrån politikerna. Allt fler pensionärer jobbar kvar. Och allt fler vill också göra det. Alliansregeringen såg detta som något gott både för samhälle och individ. Insikten om att de äldre som jobbar inte ska diskrimineras mot de som väljer att vara fulltidspensionärer innebar att man minskade arbetsgivaravgifterna för dessa äldre.
Nu tar socialdemokraterna och miljöpartiet bort denna nedsättning. Kostnaderna för att anställa äldre personer, personer som kunnat gå i pension, ökar kraftigt. Arbetsutbudet kommer att minska, lönesumman likaså. Välfärden går miste om resurser. Men framförallt kommer många äldre att drabbas. Välmåendet och hälsan riskeras.
Det är illa. Men frågan är om det inte är den bakomliggande synen på äldre människor som är värre. Socialdemokraternas diskriminering av jobbande pensionärer ekar ihåligt av den syn på äldre som var grunden för LO-fackens ilska mot Fredrik Reinfeldt. Gamla människor är förbrukade. Gamla människor ska passiviseras i pension.
Det är det yttersta sveket mot äldre och åldrande. Socialdemokraternas syn på gamla människor som passiva mottagare har karaktäriserat stora delar av 1900-talet. Nu inleder de sin regeringstid 2014 med samma tankegångar.
För det är i den linjen valfrihetsstoppen inom äldreomsorgen också ligger. Visst kan de tre vänsterpartierna tala om vinstförbud. Men det enda sättet att stoppa vinsterna inom vården är att återkommunalisera hela äldreomsorgen. Alla de åtgärder som radas upp i trepartiöverenskommelsen bygger på en grund att det ska vara omöjligt att driva bolag på affärsmässiga grunder. Udden är riktad mot det ickekommunala. Regler, krav och ålägganden som de offentliga äldreboendena aldrig kunnat uppfylla, ska vara minimikrav på de ickekommunala.
Om överenskommelsen genomförs kommer återkommunaliseringen att vara ett faktum.
Det innebär att valfriheten stoppas. De äldre som är i behov av vård, omsorg eller service i hemmet kommer att bli passiva mottagare. Politikerna kommer åter att bestämma såväl vad som ska göras, som vem som ska göra det. Egenmakten raderas ut.
Åter går socialdemokraternas syn på gamla människor igenom. De vet inte sitt eget bästa. Det är bättre att politikerna bestämmer åt dem än att de får bestämma själva.
För dem handlar äldreomsorgen om att göra människor lika. Man ska inte ens ha rätt att göra de val man kunde göra som yngre. Ekonomiska skillnader ska bort. Sociala likaså. Alla ska inte bara behandlas jämlikt, utan vara lika. Äta lika, bo lika, vårdas lika, ha lika omsorg. Likheten, oavsett om den är bra eller dålig kvalitet, är huvudpunkten.
Men varför ska äldre tvingas till en likhet som vi som är yngre aldrig skulle acceptera?
Det finns en annan väg att gå - tilltron till äldre människor som goda konsumenter, som vet sitt eget bästa. Alla klarar det inte, alla kommer inte att göra rätt val. Men så är det också för oss som ännu inte blivit pensionärer. Vi åker dit ibland, gör fel val och tvingas göra om.
Alternativet till denna egenmakt, där vi skapar tilltro till vår medmänniska som en individ med möjligheter och förmågor, är ett samhälle där politikerna och tjänstemännen bestämmer över våra huvuden. Få av oss vill ha ett sådant samhälle.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Egenmakt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Egenmakt. Visa alla inlägg
2014-10-11
2013-03-27
Individperspektiv
Jag gjorde ett val för ett drygt år sedan vad gäller min blogg. Från att ha skrivit både om det lokala och det nationella, har jag bara skrivit om det lokala. För bloggen har det inneburit något färre läsare, samtidigt som reaktionerna på bloggen blivit fler via de kanaler som den läses genom.
Men idag tänker jag ta avstampet i det nationella.
Jasenko Selimovic (fp) skriver idag en helt lysande text i DN som svar på Jonas Hassam Kemiris brev till justitieministern. Jonas Hassan Kemiris text var ett gediget verk, ett öppet brev som hade och nådde sitt syfte. Omöjligt att svara på för justitieministern. Omöjligt att bemöta för henne som svensk överhet.
Men idag överträffades Jonas Hassan Kemiri av statssekreteraren, tidigare teaterchefen och folkpartisten Jasenko Selimovic. Han skriver en lysande text, såväl innehållmässigt som språkligt. Det finns ett flyt i både tanke och ord som imponerar enormt. Och så finns det ideologiska grunden, den liberala individualismen, som en blåklintsblå tråd genom hela resonemanget.
När Jonas Hassan Kemiri blir en del av kollektivet, grupperar ihop människor och passiviserar dem i det oundvikliga utanförskapet, eller i den lika oundvikliga dolda rasismen, lyfter Jasenko Selimovic individen, låter inte det oundvikliga ödet styra vare sig de invandrade eller de infödda, och öppnar hela artikeln igenom dörrar till den möjliga framtiden.
Det är retorik. Det är politik. Det är lysande.
Sällan har det liberala samhällets grundvalar pekats ut på ett så tydligt sätt i någon fråga som Jasenko Selimovics. Sällan har de liberala idéerna brutits så tydligt mot den förhärskande socialdemokratiska kollektivismen. Sällan har den liberala framtidsoptimismen framstått som så nödvändig för ett samhälle, som just idag.
Jasenko Selimovics artikel har både ett nationellt och ett universellt tema. Men som lokal politiker finns beröringspunkterna också i min vardag, i den lokala politiken, i de val och de prioriteringar som görs i Örebro, idag, här och nu. Och skillnaderna är lika tydliga.
Vi har en majoritet, där de styrande socialdemokraterna kollektiviserar örebroarna. Här finns (exempelvis) Vivallaborna, de som är utanför, de som behöver hjälpas av de styrande. Vivallabornas egna föreningar duger inte. Vivallabornas egna initiativ duger inte. De är ju utanför... Majoriteten kollektiviserar, passiviserar, likriktar. Deras budskap till dem blir: Ni klarar det aldrig själva. Ni måste ha hjälp av oss.
Och så finns vi liberaler. Vi som ser Vivallaborna (exempelvis) som individer med egen vilja, egna förmågor, egna livsval och egna möjligheter. Där politiken blir stöttande, utan att ta över det egna ansvaret. Där ansvaret alltid är individuellt, men där individerna samverkar utifrån sina egna bevekelsegrunder. Vårt budskap till dem blir: Ni kommer att klara det. Framtiden ligger i era händer. Vi ger er bara de förutsättningar ni behöver.
Nyss fick jag den första kallelsen till Västerporten ABs styrelse. Kan läsa i affärsplanen att bolaget hela tiden ska ställa följande frågor till sig själv:
Men idag tänker jag ta avstampet i det nationella.
Jasenko Selimovic (fp) skriver idag en helt lysande text i DN som svar på Jonas Hassam Kemiris brev till justitieministern. Jonas Hassan Kemiris text var ett gediget verk, ett öppet brev som hade och nådde sitt syfte. Omöjligt att svara på för justitieministern. Omöjligt att bemöta för henne som svensk överhet.
Men idag överträffades Jonas Hassan Kemiri av statssekreteraren, tidigare teaterchefen och folkpartisten Jasenko Selimovic. Han skriver en lysande text, såväl innehållmässigt som språkligt. Det finns ett flyt i både tanke och ord som imponerar enormt. Och så finns det ideologiska grunden, den liberala individualismen, som en blåklintsblå tråd genom hela resonemanget.
När Jonas Hassan Kemiri blir en del av kollektivet, grupperar ihop människor och passiviserar dem i det oundvikliga utanförskapet, eller i den lika oundvikliga dolda rasismen, lyfter Jasenko Selimovic individen, låter inte det oundvikliga ödet styra vare sig de invandrade eller de infödda, och öppnar hela artikeln igenom dörrar till den möjliga framtiden.
Det är retorik. Det är politik. Det är lysande.
Sällan har det liberala samhällets grundvalar pekats ut på ett så tydligt sätt i någon fråga som Jasenko Selimovics. Sällan har de liberala idéerna brutits så tydligt mot den förhärskande socialdemokratiska kollektivismen. Sällan har den liberala framtidsoptimismen framstått som så nödvändig för ett samhälle, som just idag.
Jasenko Selimovics artikel har både ett nationellt och ett universellt tema. Men som lokal politiker finns beröringspunkterna också i min vardag, i den lokala politiken, i de val och de prioriteringar som görs i Örebro, idag, här och nu. Och skillnaderna är lika tydliga.
Vi har en majoritet, där de styrande socialdemokraterna kollektiviserar örebroarna. Här finns (exempelvis) Vivallaborna, de som är utanför, de som behöver hjälpas av de styrande. Vivallabornas egna föreningar duger inte. Vivallabornas egna initiativ duger inte. De är ju utanför... Majoriteten kollektiviserar, passiviserar, likriktar. Deras budskap till dem blir: Ni klarar det aldrig själva. Ni måste ha hjälp av oss.
Och så finns vi liberaler. Vi som ser Vivallaborna (exempelvis) som individer med egen vilja, egna förmågor, egna livsval och egna möjligheter. Där politiken blir stöttande, utan att ta över det egna ansvaret. Där ansvaret alltid är individuellt, men där individerna samverkar utifrån sina egna bevekelsegrunder. Vårt budskap till dem blir: Ni kommer att klara det. Framtiden ligger i era händer. Vi ger er bara de förutsättningar ni behöver.
Nyss fick jag den första kallelsen till Västerporten ABs styrelse. Kan läsa i affärsplanen att bolaget hela tiden ska ställa följande frågor till sig själv:
*Gör vi en god affär?
*Skapas nya jobb och arbetsplatser?
*Stärks stadsdelen?
*Finns det andra intressenter/aktörer?
Rangordningen är tydlig, först i sista hand kommer frågan om någon annan också kan få vara med... Och tydligare kan det knappast bli när någon vill visa på skillnaderna mellan en kollektivistisk socialistisk bolagspolitik, och en liberal politik för individernas egenmakt och ökad demokrati.
Det behövs fler som Jasenko Selimovic. Människor som vågar stå upp för individen, för egenmakten, för liberalismen och för möjligheterna, även när kollektivismens vänstervindar viner utanför knutarna.
Media: DN
*Stärks stadsdelen?
*Finns det andra intressenter/aktörer?
Rangordningen är tydlig, först i sista hand kommer frågan om någon annan också kan få vara med... Och tydligare kan det knappast bli när någon vill visa på skillnaderna mellan en kollektivistisk socialistisk bolagspolitik, och en liberal politik för individernas egenmakt och ökad demokrati.
Det behövs fler som Jasenko Selimovic. Människor som vågar stå upp för individen, för egenmakten, för liberalismen och för möjligheterna, även när kollektivismens vänstervindar viner utanför knutarna.
Media: DN
2012-12-20
Italien, Vivalla och sossarna i Örebro
Den välkände forskaren Robert Putnam har i flera texter beskrivit skillnaden mellan södra Italiens fattigdom och norra Italiens rikedom. Mycket ligger i hur den civila sektorn fungerar. Förenklat kan man säga att det beror på hur människorna i samhället är sammankopplade.
I norra Italien handlar det om horisontella relationer. Oavsett vilken annan status människorna har i samhället så finns det kopplingar mellan dem. En direktör och en lagerarbetare kan sjunga tillsammans i samma kör, som exempel. Alla dessa horisontella relationer skapar förutsättningar för både ett stabilt samhälle och för tillväxt. Om du har en bra idé som du behöver pengar för att utveckla, kanske din kollega i din stämma i kören kan hjälpa dig. Om du har problem med något företag, kan någon annan hjälpa dig, och om du har problem med kommunen kan du ta upp det med kommundirektören, som ju också sjunger i kör. Detta skapar stabilitet och bygger förtroendekapital mellan människor som trots allt är varandras jämlikar. Man inser sitt ömsesidiga beroende.
I södra Italien är det precis tvärsom. Där handlar det om de vertikala relationerna. Om en man, eller en styrelse, som gör andra människor beroende av de högas gunst. Man bygger inte relationer mellan människor från olika bakgrunder, och därmed saknas såväl förutsättningar för stabilitet som för tillväxt. För om du har en idé att utveckla, finns ingen du kan fråga. Det är bara att gå med mössan i handen till chefen. Och om du har problem med ett företag, är det sannolikt den chef du själv är beroende av eller en av hans närmaste som äger det. Alla dessa vertikala strukturer skapar också konflikter, eftersom det inte byggs några relationer mellan några människor oavsett nivåer. Det finns ett fint ordpar för detta också: De som styr - patronerna. De som tar emot - klienterna.
När vi i Folkpartiet styrde försökte vi hitta vägar att stärka de horisontella strukturerna. Skälet var enkelt. Den civila sektorn kommer alltid att finnas, men frågan är vilken form av civil sektor som finns. Och alla aktörer inom den civila sektorn är inte goda. Både Frälsningsarmén, Röda Korset och motorcykelklubbar och brottssyndikat är delar av denna sektor. Då gäller det att hitta vägar att stärka sådana som Frälsningsarmén och Röda Korset. De är också motkrafter till de sämre delarna av civisamhället.
Vi jobbade alltså strukturerat och strategiskt med frågorna kring civilsamhället. Det handlade lite om det stora, och mycket om det lilla. Mest handlade det om att skapa en förtroendefull samverkan mellan oss som företrädare för den offentliga sektorn, och så många som möjligt av de traditionellt organiserade inom den civila sektorn. Vår överenskommelse med den civila sektorn, och vårt arbete med den, låg till och med före regeringens arbete.
En av de frågor vi jobbade med handlade om Vivalla. Tillsammans med stiftelsen Cesam startade vi ett arbete i Vivalla för att hitta vägar att stötta de horisontella strukturerna, projektet Dynamo. Vår tanke var att det på sikt skulle stärka Vivallabornas egna möjligheter att skapa sin egen framtid. Vi trodde helt enkelt att Putnam hade rätt. Ett samhälles styrka byggs inte uppifrån och ner, utan mellan människor med kontakter hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner och ner och upp.
När socialdemokraterna tog över, var ett av de första besluten de fattade att avsluta Dynamo. Och deras syn på det civila samhället visades med all tydlighet. Istället för civilsamhälle, kommunaliserade de hela projektet. Det offentliga tog över. Sedan har det bara fortsatt.
I valrörelserna 2010 och 2011 var Lena Baastad och hennes kompisar ute i Vivalla och lovade runt om allt vad politikerna skulle göra för Vivallaborna. De lovade en föreningsgård åt alla föreningar. De lovade tryggt boende och låga hyror hos ÖBO som aldrig skulle sälja något. Och de lovade jobb åt Vivallaborna.
Och nu ska de leverera. Men det blir så fel. Ingen föreningsgård, utan en elithall. Ingen trygghet med låga hyror hos ÖBO, utan kraftiga hyreshöjningar efter de omfattande upprustningar som sker. Och jobben kommer inte. Kanske det blir några projektjobb.
Det är allvarligt. Men det allvarligaste är att de sjösätter en struktur som långsiktigt kommer att försvaga både Vivalla och hela samhället. Det handlar om att skapa fler vertikala strukturer, istället för fler horisontella. Vivallaborna görs beroende av socialdemokraternas godhet. Det är de socialdemokratiska ledarna som levererar och Vivallaborna som tar emot. Lena lovar att hon fixar jobb. Vivallaborna tar emot. Björn lovar att han fixar en hall som ska integrera Vivalla. Vivallaborna tar emot. Lena Baastad och Björn Sundin blir patroner, Vivallaborna blir klienter.
Därför är det otroligt positivt att några Vivallabor nu tar ett eget initiativ och funderar på att starta ett eget parti. De har förhoppningsvis insett att deras egen framtid ligger i deras egna händer och inte i händerna på någon politiker i Rådhuset.
Media: NA, SVT
I norra Italien handlar det om horisontella relationer. Oavsett vilken annan status människorna har i samhället så finns det kopplingar mellan dem. En direktör och en lagerarbetare kan sjunga tillsammans i samma kör, som exempel. Alla dessa horisontella relationer skapar förutsättningar för både ett stabilt samhälle och för tillväxt. Om du har en bra idé som du behöver pengar för att utveckla, kanske din kollega i din stämma i kören kan hjälpa dig. Om du har problem med något företag, kan någon annan hjälpa dig, och om du har problem med kommunen kan du ta upp det med kommundirektören, som ju också sjunger i kör. Detta skapar stabilitet och bygger förtroendekapital mellan människor som trots allt är varandras jämlikar. Man inser sitt ömsesidiga beroende.
I södra Italien är det precis tvärsom. Där handlar det om de vertikala relationerna. Om en man, eller en styrelse, som gör andra människor beroende av de högas gunst. Man bygger inte relationer mellan människor från olika bakgrunder, och därmed saknas såväl förutsättningar för stabilitet som för tillväxt. För om du har en idé att utveckla, finns ingen du kan fråga. Det är bara att gå med mössan i handen till chefen. Och om du har problem med ett företag, är det sannolikt den chef du själv är beroende av eller en av hans närmaste som äger det. Alla dessa vertikala strukturer skapar också konflikter, eftersom det inte byggs några relationer mellan några människor oavsett nivåer. Det finns ett fint ordpar för detta också: De som styr - patronerna. De som tar emot - klienterna.
När vi i Folkpartiet styrde försökte vi hitta vägar att stärka de horisontella strukturerna. Skälet var enkelt. Den civila sektorn kommer alltid att finnas, men frågan är vilken form av civil sektor som finns. Och alla aktörer inom den civila sektorn är inte goda. Både Frälsningsarmén, Röda Korset och motorcykelklubbar och brottssyndikat är delar av denna sektor. Då gäller det att hitta vägar att stärka sådana som Frälsningsarmén och Röda Korset. De är också motkrafter till de sämre delarna av civisamhället.
Vi jobbade alltså strukturerat och strategiskt med frågorna kring civilsamhället. Det handlade lite om det stora, och mycket om det lilla. Mest handlade det om att skapa en förtroendefull samverkan mellan oss som företrädare för den offentliga sektorn, och så många som möjligt av de traditionellt organiserade inom den civila sektorn. Vår överenskommelse med den civila sektorn, och vårt arbete med den, låg till och med före regeringens arbete.
En av de frågor vi jobbade med handlade om Vivalla. Tillsammans med stiftelsen Cesam startade vi ett arbete i Vivalla för att hitta vägar att stötta de horisontella strukturerna, projektet Dynamo. Vår tanke var att det på sikt skulle stärka Vivallabornas egna möjligheter att skapa sin egen framtid. Vi trodde helt enkelt att Putnam hade rätt. Ett samhälles styrka byggs inte uppifrån och ner, utan mellan människor med kontakter hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner och ner och upp.
När socialdemokraterna tog över, var ett av de första besluten de fattade att avsluta Dynamo. Och deras syn på det civila samhället visades med all tydlighet. Istället för civilsamhälle, kommunaliserade de hela projektet. Det offentliga tog över. Sedan har det bara fortsatt.
I valrörelserna 2010 och 2011 var Lena Baastad och hennes kompisar ute i Vivalla och lovade runt om allt vad politikerna skulle göra för Vivallaborna. De lovade en föreningsgård åt alla föreningar. De lovade tryggt boende och låga hyror hos ÖBO som aldrig skulle sälja något. Och de lovade jobb åt Vivallaborna.
Och nu ska de leverera. Men det blir så fel. Ingen föreningsgård, utan en elithall. Ingen trygghet med låga hyror hos ÖBO, utan kraftiga hyreshöjningar efter de omfattande upprustningar som sker. Och jobben kommer inte. Kanske det blir några projektjobb.
Det är allvarligt. Men det allvarligaste är att de sjösätter en struktur som långsiktigt kommer att försvaga både Vivalla och hela samhället. Det handlar om att skapa fler vertikala strukturer, istället för fler horisontella. Vivallaborna görs beroende av socialdemokraternas godhet. Det är de socialdemokratiska ledarna som levererar och Vivallaborna som tar emot. Lena lovar att hon fixar jobb. Vivallaborna tar emot. Björn lovar att han fixar en hall som ska integrera Vivalla. Vivallaborna tar emot. Lena Baastad och Björn Sundin blir patroner, Vivallaborna blir klienter.
Därför är det otroligt positivt att några Vivallabor nu tar ett eget initiativ och funderar på att starta ett eget parti. De har förhoppningsvis insett att deras egen framtid ligger i deras egna händer och inte i händerna på någon politiker i Rådhuset.
Media: NA, SVT
2012-09-03
Liberal integration
När Erik Ullenhag i söndagens DN går ut med den senaste av regeringens åtgärder för att öka takten i integrationsarbetet, är det inte bara ytterligare ett par åtgärder i en lång radda. Istället är det ytterligare ett åtgärdspaket som förstärker skillnaden mellan den liberala integrationspolitiken och den socialdemokratiska.
Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:
I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.
Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.
Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.
I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.
Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.
Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...
Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.
Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA
Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:
I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.
Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.
Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.
I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.
Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.
Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...
Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.
Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA
2010-05-26
Tydliga skillnader i kommunfullmäktige
På dagens kommunfullmäktige visade det sig att skillnaderna mellan majoriteten och oppositionen inom vissa områden är enorma. Frågan det handlade om är synen på alternativ inom det sociala området.
Vi i kommunledningen har arbetat med att öppna kommunen ut mot det omgivande samhället. Det har handlat om att skapa bättre möjligheter för privata aktörer att arbeta som utförare av kommunala tjänster. Vi har jobbat inom den tekniska sektorn, vi är positiva till friskolor, vi jobbar med alternativ inom äldreomsorgen för att värna den åldrande människans rätt att fortsätta vara en individ med rätt och vilja att välja sitt liv och sin framtid.
Det har också handlat om att skapa bättre möjligheter för det civila samhället att samverka med kommunen. Från ett överhetsperspektiv, där civilsamhället mest uppfattats som ett avlägset komplement till kommunen, vill vi jämställa kommunen, det offentliga, och alla föreningar, organisationer, nätverk o.s.v., det civila. Detta har gjorts i stor politisk enighet.
Men när det kommer till praktik splittras enigheten. Vi vill skapa bättre möjligheter för det civila samhället att samverka med kommunen, bland annat genom att ge dem en utmaningsrätt inom det sociala området. Här säger oppositionen blankt nej. Det framskymtar en rädsla att öppna det kommunala uppdraget till andra. Den grundläggande ståndpunkt de redovisar är att kommunen gör saker bäst, låt det vara som det är.
Örebro har en historik av att vara en socialdemokratisk högborg, ett hem för den kommunsocialistiska ideologin. Socialdemokraterna har sagt nej till alla alternativ. Nej till friskolor. Nej till alternativ i äldreomsorgen. Nej till lag om valfrihet. Nej, nej, NEJ!
Det har funnits förhoppningar att denna socialistiska nejsägarideologi har varit på reträtt. Men genom det nära samarbetet med vänsterpartiet blir det tyvärr än mer tydligt. Oppositionen i Örebro går till val på socialism i dess mest låsta form. Mer makt åt politikerna. Mindre makt åt örebroarna.
För Folkpartiet är det självklart att arbeta åt motsatt håll: Mer makt åt örebroarna. Mindre makt åt politikerna. Det ger fler egenmakt och bättre välfärd.
Vi i kommunledningen har arbetat med att öppna kommunen ut mot det omgivande samhället. Det har handlat om att skapa bättre möjligheter för privata aktörer att arbeta som utförare av kommunala tjänster. Vi har jobbat inom den tekniska sektorn, vi är positiva till friskolor, vi jobbar med alternativ inom äldreomsorgen för att värna den åldrande människans rätt att fortsätta vara en individ med rätt och vilja att välja sitt liv och sin framtid.
Det har också handlat om att skapa bättre möjligheter för det civila samhället att samverka med kommunen. Från ett överhetsperspektiv, där civilsamhället mest uppfattats som ett avlägset komplement till kommunen, vill vi jämställa kommunen, det offentliga, och alla föreningar, organisationer, nätverk o.s.v., det civila. Detta har gjorts i stor politisk enighet.
Men när det kommer till praktik splittras enigheten. Vi vill skapa bättre möjligheter för det civila samhället att samverka med kommunen, bland annat genom att ge dem en utmaningsrätt inom det sociala området. Här säger oppositionen blankt nej. Det framskymtar en rädsla att öppna det kommunala uppdraget till andra. Den grundläggande ståndpunkt de redovisar är att kommunen gör saker bäst, låt det vara som det är.
Örebro har en historik av att vara en socialdemokratisk högborg, ett hem för den kommunsocialistiska ideologin. Socialdemokraterna har sagt nej till alla alternativ. Nej till friskolor. Nej till alternativ i äldreomsorgen. Nej till lag om valfrihet. Nej, nej, NEJ!
Det har funnits förhoppningar att denna socialistiska nejsägarideologi har varit på reträtt. Men genom det nära samarbetet med vänsterpartiet blir det tyvärr än mer tydligt. Oppositionen i Örebro går till val på socialism i dess mest låsta form. Mer makt åt politikerna. Mindre makt åt örebroarna.
För Folkpartiet är det självklart att arbeta åt motsatt håll: Mer makt åt örebroarna. Mindre makt åt politikerna. Det ger fler egenmakt och bättre välfärd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)