Björklund, Liberalerna och regeringsalternativen

Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.

I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).

Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?

Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???

Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.

Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.

Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.

Och vid sidan om står SD och myser.

Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.

Varför kan det vara så?

Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.

Ekonomin.

I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.

Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.

Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.

Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).

Vem vill vara vid makten då?

Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.

Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.

I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.

Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.

Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?

När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.

Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.

Och snart är det valår 2022.

När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.

Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.

Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.

Så vad ska man göra?

Ja - om jag det visste.

Juda(s)kyssen av Nordström

Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.

Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.

Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.

Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.

Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.

(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)

Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.

Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.

Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.

Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.

Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.

(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)

Det handlar om mer än Kaplan och hälsningar.

Efter ett par månader utan blogginlägg är det dags igen. Skälet till pausen kan stavas Frisinnad Tidskrift, den tidning jag den 1/3 tog över redaktörskapet för. Det är inte något heltidsuppdrag, mer av ett ideellt arbete med ersättning för utlägg, men det har tagit tid att komma igång. Och det kommer att ta tid även inför de kommande numren. Jag ska försöka göra om och förnya den tidning som är en av Sveriges äldsta politiska tidskrifter. 86 år ung. Hemsidan - är en självklar förbättringsdel... Och vill du prenumerera - hör av dig!

Den senaste veckans händelser kräver kanske en kommentar ändå. De flesta politiska tyckare har redan varit ute och tyckt - alltifrån den alldeles för naive Lars Ströman i NA, som inte bara verkar naiv, utan enligt mitt tycke för det mesta relativiserar islams problem i ett demokratiskt samhälle - till Per T Ohlsson i Sydvenskan som har en annan ingångpunkt. Ändå är de inte varandras extremer. Det finns ett betydligt bredare spektrum.

Min ingång blir därför inte denna. Den kommer istället att handla om det som jag har mer insikt i; partiernas identitetspolitiska vandring och det påstådda behovet av att hitta representanter från olika grupperingar. Och det landar i varför jag tror att just MP blir utsatt för det som de nu genomlider.

Jag har varit aktiv i poltiken i snart 30 år. Och mycket har förändrats från slutet av 1980-talet. Det handlar inte bara om de allt svagare partierna, de medlemsfattiga organisationer som nu kämpar för sin överlevnad. Den moderna politiken har förändrats i grunden, både vad gäller ideologiska baser, genomförande, ledarskap, representation, självuppfattning... Det finns material för rätt många avhandlingar och böcker kring detta.

En av de tydligaste förändringarna handlar om vem som kan representera partiet. När jag blev politiskt aktiv 1988 var frågan om representation marginell. Man representerade ett parti, partiets ideologi och partiets värderingar. Man kom från olika samhällssektorer, men det var underordnat. Även i ett mindre parti, som Folkpartiet, fanns en medlemskader att ösa ur, använda medlemmarnas olika kompetenser utifrån en (hyfsat) gemensam målbild. Det enda undantaget var ungdomar. Men det handlade mer om yta än djup. Ett bra och framgångsrikt parti skulle självklart också ha en ungdomslista för att visa att man var framtiden. Och sedan kom de varvade listorna för att visa att partiet var jämställt...

Men under 1990-talet förändrades det långsamt. Och den sista tioårsperioden har utvecklingen accelererat. När partierna försvagas, när medlemmarna strömmar från organisationerna, när partiet och ideologin har ersatts av personen och kommunikationen, när politiken allt mer blir denna yta istället för det behövda djupet - då förändras mycket.

Jag vet inte när jag första gången satt i en diskussion och funderade över hur vi skulle få representanter för både X, Y och Z på våra listor. Framförallt handlade det om invandrargrupper. I Örebro var det viktigt att ha representanter för den stora gruppen syrianer. Men med tiden blev det ett allt tydligare sökande efter representanter för andra grupperingar.

Ett parti utan någon muslim på listan var ute. Ett problem var ju att det fanns flera muslimska grupperingar som inte alltid var de såtaste vänner. Och dessutom fanns det spänningar mellan muslimer och ortodoxa kristna, för att inte tala om mellan sekulära och troende.

Men det var inte allt. Partiet förändrades från att ha varit människor som representerade ett parti och en ideologi, till att vara sammansatt av personer som främst representerade grupperingar eller subgrupperingar, där såväl parti som ideologi tonades ner. Det var inte så viktigt att vara ideologiskt renlärig, det viktiga var att vara representant för, och dra röster från, en gruppering i samhället.

Kombinerat med det ökade personvalet fick detta konsekvenser långt utöver det önskvärda. Och Folkpartiet var sannerligen inte värst. Det räcker med att se vad som sannolikt var grundorsaken till det valfusk från Socialdemokraterna som ledde fram till omvalet 2010. Det var en långt gången identitetspolitik, där representanter för olika invandrargrupper - framförallt med koppling till Örebro moské - tänjde på gränserna till det lagliga för att vinna röster för sig själva och därmed få en plats i det socialdemokratiska finrummet.

Jag har hyfsad koll på hur flera av de andra partierna i Örebro kommun har resonerat. En del är betydligt mer cyniska än vad vi någonsin var under min tid i lokalpolitiken. Men ingen har valt en annan väg. Representativitet grundad på härkomst, religion, grupptillhörighet har ersatt representativitet grundad i ideologi och parti.

Hur leder då detta till Kaplan, hälsningar och Miljöpartiet?

Det fanns en motverkande kraft i Folkpartiet, motverkande mot den identitetspolitiska strömningen. Det handlade mest om att partiet hade en historia, och fortfarande hade många människor som var en del av denna historia. Det fanns människor som fortfarande identifierade sig mer med partiet och ideologin, eller till och med partiet som organisation, än som var intresserade av att toppa listor och dra personkryss för sin egen del. Dessa människor var en ovärderlig balanspunkt för den allt snabbare förändringen av politiken.

Dessa människor, äldre, ofta med tiotals år av partiengagemang stöttade medvetet eller omedvetet oss andra. Det var just erfarenhetsbasen som betydde något. Vi kunde ha olika uppfattningar även i djupt ideologiska frågor. Men denna erfarenhetsbas betydde också något i frågan om hur sådana åsiktsskillnader skulle komma till ytan, och slitas. Med åren minskade denna grupp radikalt. Idag är det ett fåtal som bär dessa erfarenheter.

I Miljöpartiet saknas i stor utsträckning denna bas av erfarenheter, av partiengagemang, av ideologisk historisk debatt och av insikten om att partiet och ideologin i allt var större än personen och kommunikationen. Det är naturligt - partiet är inte gammalt nog.

Till detta läggs också en annan dimension. I sin jakt på nya medlemmar söker partierna efter i princip vem som helst som vill vara aktiv. Och när partiorganisationerna blir allt svagare så är det allt lättare att komma fram och få en position. Det sker i Folkpartiet, eller Liberalerna, varje dag. Det sker i alla andra partier. Och det har skett i Miljöpartiet. Sedan jag 1999 blev kommunalråd har jag kunnat följa Miljöpartiet lokalt. Och min bild är att medlemsomsättningen där är långt högre än i andra partier. Samtidigt är partiet ett av de mindre, medlemsmässigt.

Allt detta skapar en grund för det vi nu ser. Det gäller Kaplan. Men det gäller också flera av de andra, i detta fall ofta muslimska, företrädarna för partiet.

• Vikande medlemstal leder till medlemsjakt på alla som är intresserade.
• Ett upplösande av partistrukturen, organisationen, där partiet tonas ner och personen upp.
• En sviktande ideologisk diskussion.
• Kommunikation ersätter ideologi.
• Bristande erfarenhetsbaser.

Det är ingredienser för den perfekta stormen.

Är Miljöpartiet infiltrerat av islamister? Är andra partier det? Jag har inte en aning. Men alla grundläggande förutsättningar finns för vilken grupp som helst att ta sig långt upp i partihierarkierna, utan att behöva redovisa de egentliga skälen för sitt engagemang.

Partierna idag har ett problem, en allvarlig utmaning, som bottnar i det minskade intresset för partipolitik:

• De människor vi vill ha och behöver, vill inte vara medlemmar.
• De människor som vill vara medlemmar, är sällan de som mest behövs.

Hej då, partierna...

I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.

Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.

Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer.  Låt mig ta tre konkreta exempel:

Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?

Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?

Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?

På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...

Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.

Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.

Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.

Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.

Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.

De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?

De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?

Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.

Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.

Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.

Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.

Ojnareskogen och strandskydd

Det verkar som om Ojnareskogen nu räddas. Det är bra. Lika mycket som det är en vinst för Miljöpartiet, är det en förlust för de betongpartister inom såväl socialdemokratin som inom borgerligheten som ser varje beslut om skydd för värdefull natur som en förlust för jobb, tillväxt och välfärd.

Ojnare är speciellt. Det är märkligt att frågan ens kommit så här långt. Insikten om Gotlands speciella förutsättningar borde satt stopp för kalkbrytningsprojektet för länge sedan. De eventuella vinsterna äts snabbt upp av de mer sannolika förlusterna. Och medan jobben i kalkbrottet är tillfälliga, är jobben inom turism och besöksindustrin oändliga.

Ojnare riskerade att bli SVMP-regeringens svar på den förra borgerliga regeringens beslut om Öresundsbron. En högprofilerad fråga där ett av regeringspartierna knappast kunde vika sig. Löfven hade två alternativ: Regeringskris eller naturvård. Och nu verkar det som han valde rätt.

Men runt om i landet pågår ett antal andra strider, som knappast får någon uppmärksamhet men som sannolikt är än viktigare för svensk naturvårdsframtid. Skogens roll som virkesåker är en. Det finns nu förslag att korta omloppstiderna än mer så skogen aldrig kommer att nå vuxen ålder – termen ”skog” kommer inte längre att vara synonymt med trädbevuxna områden. Bärskogen, svampskogen, skogen med djur och naturupplevelser blir undantaget. Kalhyggen och ungträdsplantager norm.

Jordbrukets roll som matindustriellt komplex speglas mycket i synen på mjölkproduktion. Sämre djurskydd, mindre bete, mer GMO ska kompensera för att utländska jordbrukare har lägre krav. Diskussionen om varför det kan vara en konkurrensfördel med högre krav, och om bondens roll som naturvårdare och landskapsägare lyser med sin frånvaro. Kommer framtiden än mer att vara enorma ensartade landskap, med en gröda, en såperiod, en skördetid? Finns plats för människor och djur?

Men just nu är det en tredje fråga som är på tapeten. Strandskyddet. Från både höger och vänster kommer krav på att minska strandskyddet. Ibland verkar det som om det bara är detta skydd som gör att avfolkningen pågår. Krav ska sänkas. Hus ska byggas.

Och så räknar man. Antal sjöar. Mil stränder.

Och varje gång kommer man fram till att det finns stränder i övernog. Gud slösade på sjöar när han skapade Sverige.

Problemet är att natur aldrig låter sig inrymmas i en matematisk kalkyl. Hur många mil av stränderna som finns är myrar, sumpmarker, vassbälten? Hur många sjöar kan bebadas av den allmänhet som också är en del av det strandskyddet värnar? Hur ska avfolkningsbygden konkurrera när stränderna privatiserats, och badplatserna stängts?

Och var kommer naturen in? Det fanns ett skäl redan på 1950-talet då liberaler drev frågan om strandskydd som en av de första naturvårdsfrågorna. Skälet är lika gångbart nu som då. En sjö, älv eller å som öppnats för exploatering, denna må vara hur liten som helst, förändras. Och eftersom människan och djuren dras till ungefär samma typ av sjöar, spelar det roll. Kan smålommen häcka i en sjö med stugor runt om? Kan fiskgjusen? Vilka arter är det OK att offra för att släppa ytterligare en strand, en sjö, en älv?

Och när den sista vackra sjön är bebyggd i avfolkningsorten, vad finns då att locka med?

Vi har alltid ett antal val att göra. Det gäller också naturvården. Antingen tror vi att framtiden finns i en exploaterad natur, där människans och ekonomins kortsiktiga behov får styra. Artskydd och skönhet blir i den kalkylen enbart minusposter.

Jag tror inte på den vägen.

Alternativet är att bruka de värden som finns i en skyddad natur, och göra långsiktiga vinningar. För naturen. Men även för människan och faktiskt också för ekonomin. Det finns ett värde i en skyddad art som sträcker sig utanför årsbokslutets periodiseringar. Det finns värden i skönhet som knappast kan överskattas. Det finns värden i tillgänglighet som går utanför de värden privatiserade strandnära tomter kan innebära. Men man måste välja väg. Både som stat och som kommun.

En gång slogs jag för bevarat strandskydd vid en liten badplats vid Siljan - och vann!

Visst finns det regler i strandskyddet som är märkliga, som synen på vad som är strand i stadsområden. Men det finns minst lika många avsteg från strandskyddet, som byggen i naturskyddade områden eller i områden som är överexploaterade. Och för den som ropar att bara ett försvagat strandskydd skulle göra att flyttströmmarna ändrades återstår rätt många frågor att besvara.

Kvartalskapitalism fungerar sällsynt dåligt på naturvårdens område. Inte ens decenniekapitalismen är brukbar. Generationskapitalismen däremot kan fungera. Men då gäller det att finna rätt ingångsvärden i vad en räddad art, värnad strand eller skyddad älv verkligen är värda.

Sveket mot de gamla, del 2

Synen på åldrande har varierat genom åren. Under 1900-talet kan man säga att det skett ett par värderingsförskjutningar.

Den första handlade om ett samhället som istället för att sätta sina gamla i fattigstugan när kroppen och huvudet tagit slut, valde att skapa ett offentligt ansvarstagande för dem. Först kom folkpensionen, sedan ålderdomshemmen, därefter ATP.

Fram till 1970-talet handlade det mesta om att kollektivisera åldrandet. Du skulle vara tacksam för att samhället tog hand om dig. När du blev gammal var du inte heller en individ med full beslutandekraft. Politikerna visste bättre. Och alla skulle ha det likadant.

Men från och med mitten av 1980-talet började även ålderdomen att individualiseras. Folkpartiets rekordval 1985 vanns med slogan: "Eget rum på långvården" - och det kan betecknas som startpunkten för den individualiseringsprocess som därefter ägt rum.

Denna individualisering av åldrandet har därefter fortsatt. Delvis har den fått kraft från partier och politiker som velat se en ökad egenmakt i hela samhället. Delvis, och kanske mest, har den fått kraft från alla de äldre som numera är friska, välmående och välbeställda. De vill inte längre vara "tärande", utan vill fortsätta att leva som de gjort tidigare även om åren staplas på hög.

En del av denna individualisering har handlat om jobb. En annan om valfrihet.

Och på båda dessa områden sviker nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gamla.

En del menar att det ökande antalet gamla är ett hot mot välfärden. Allt fler gamla kommer att kräva allt större resurser. För att hantera detta har många politiker hävdat att vi behöver arbeta längre upp i åren. Fredrik Reinfeldt påpekade detta 2013 och fick stora delar av LO-facken emot sig.

Men utvecklingen springer som vanligt ifrån politikerna. Allt fler pensionärer jobbar kvar. Och allt fler vill också göra det. Alliansregeringen såg detta som något gott både för samhälle och individ. Insikten om att de äldre som jobbar inte ska diskrimineras mot de som väljer att vara fulltidspensionärer innebar att man minskade arbetsgivaravgifterna för dessa äldre.

Nu tar socialdemokraterna och miljöpartiet bort denna nedsättning. Kostnaderna för att anställa äldre personer, personer som kunnat gå i pension, ökar kraftigt. Arbetsutbudet kommer att minska, lönesumman likaså. Välfärden går miste om resurser. Men framförallt kommer många äldre att drabbas. Välmåendet och hälsan riskeras.

Det är illa. Men frågan är om det inte är den bakomliggande synen på äldre människor som är värre. Socialdemokraternas diskriminering av jobbande pensionärer ekar ihåligt av den syn på äldre som var grunden för LO-fackens ilska mot Fredrik Reinfeldt. Gamla människor är förbrukade. Gamla människor ska passiviseras i pension.

Det är det yttersta sveket mot äldre och åldrande. Socialdemokraternas syn på gamla människor som passiva mottagare har karaktäriserat stora delar av 1900-talet. Nu inleder de sin regeringstid 2014 med samma tankegångar.

För det är i den linjen valfrihetsstoppen inom äldreomsorgen också ligger. Visst kan de tre vänsterpartierna tala om vinstförbud. Men det enda sättet att stoppa vinsterna inom vården är att återkommunalisera hela äldreomsorgen. Alla de åtgärder som radas upp i trepartiöverenskommelsen bygger på en grund att det ska vara omöjligt att driva bolag på affärsmässiga grunder. Udden är riktad mot det ickekommunala. Regler, krav och ålägganden som de offentliga äldreboendena aldrig kunnat uppfylla, ska vara minimikrav på de ickekommunala.

Om överenskommelsen genomförs kommer återkommunaliseringen att vara ett faktum.

Det innebär att valfriheten stoppas. De äldre som är i behov av vård, omsorg eller service i hemmet kommer att bli passiva mottagare. Politikerna kommer åter att bestämma såväl vad som ska göras, som vem som ska göra det. Egenmakten raderas ut.

Åter går socialdemokraternas syn på gamla människor igenom. De vet inte sitt eget bästa. Det är bättre att politikerna bestämmer åt dem än att de får bestämma själva.

För dem handlar äldreomsorgen om att göra människor lika. Man ska inte ens ha rätt att göra de val man kunde göra som yngre. Ekonomiska skillnader ska bort. Sociala likaså. Alla ska inte bara behandlas jämlikt, utan vara lika. Äta lika, bo lika, vårdas lika, ha lika omsorg. Likheten, oavsett om den är bra eller dålig kvalitet, är huvudpunkten.

Men varför ska äldre tvingas till en likhet som vi som är yngre aldrig skulle acceptera?

Det finns en annan väg att gå - tilltron till äldre människor som goda konsumenter, som vet sitt eget bästa. Alla klarar det inte, alla kommer inte att göra rätt val. Men så är det också för oss som ännu inte blivit pensionärer. Vi åker dit ibland, gör fel val och tvingas göra om.

Alternativet till denna egenmakt, där vi skapar tilltro till vår medmänniska som en individ med möjligheter och förmågor, är ett samhälle där politikerna och tjänstemännen bestämmer över våra huvuden. Få av oss vill ha ett sådant samhälle.

Sveket mot de gamla, del 1.

Det gavs så många löften. Vänsterpartierna skulle värna de gamlas rätt till en äldreomsorg med kvalitet. Socialdemokraterna, som har sin starkaste grupp bland de allra äldsta väljarna, lovade allt. Miljöpartiet hade en outsinlig kassakista.

Men när regeringsförklaringen och dagens utspel om ett reellt vinstförbud i välfärden presenterats står det klart att den grupp som riskerar mest genom den röda regeringens politik är de äldre. Låt mig peka på några oroande formuleringar:

Det är uppenbart att socialdemokraterna tror att äldreomsorg kan skötas av vem som helst, utan behov av kompetens, intresse eller erfarenhet. De framhärdar i sin politik om trainee-platser för unga arbetslösa, eller som det står i regeringsförklaringen: Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas ett jobb, en praktikplats, ett traineejobb eller en utbildning.

Insikten om att svensk äldreomsorg drivs av människor med hög kompetens, och där behovet av ytterligare kompetens blir allt större, har gått statsministern förbi.

Socialdemokraterna har också ett bekymmer om vad som är mål och medel inom äldreomsorgen. För mig som liberal är det självklart att det är den gamla människan som är målet, hennes välfärd och livskvalitet. Medarbetarna ska ha goda villkor för att kunna skapa denna livskvalitet. Men den gamla människan står alltid i centrum.

Det spelar också roll när det gäller bemanning. I de allra flesta kommuner strävar man efter att ha en bemanning som fungerar för de gamla. Det innebär ofta behov av deltider. Men i socialdemokraternas äldreomsorg ska inte sådant få finnas. Regeringsförklaringen säger: Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden.

Riskerna med en sådan syn är uppenbara. Det behövs fler medarbetare när behoven är stora, som morgnar och kvällar, och färre på för- och eftermiddagar. Antingen innebär denna syn stora kostnadsökningar, eller sämre äldreomsorg för de som verkligen behöver den.

Kanske kan heltidsrätten hanteras genom delade turer, olika arbetsplatser och en ökad användning av visstidsanställda eller vikarier. Men ytterligare en del av regeringsförklaringen skapar än mer bekymmer för en god äldreomsorg.

Så här sade Stefan Löfven: Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs… Som så mycket i den nya regeringens politik går uttalandet att tolka åt alla möjliga håll. Men det finns en risk att bakom detta ligger det vänsterinitiativ som fick Socialutskottet i riksdagen att fatta det beslut om bemanningsdirektiv som sedan Socialstyrelsen genomfört.

Detta bemanningsdirektiv har mött hårt motstånd från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Skälet är enkelt: Vi som kan äldreomsorgen inser att det inte skulle fungera. Ett nationellt direktiv normerar äldreomsorgen till någon sorts medelväg. Men gamla människor har olika behov, och behoven kan skifta otroligt fort. Sjukdom kan bryta ner snabbt, rehabilitering kan fungera, nya omsorgsformer kan göra underverk. Att tro att en statlig förordning eller en lag ska kunna se till att det fungerar för den enskilda individen är okunnigt. Men nu är det en del av regeringens politik. Det kommer tyvärr att leda till ökad kollektivisering av äldreomsorgen, sämre kvalitet och minskad välfärd för de gamla.

Som avslutning på detta första av tre eller möjligen fyra inlägg om S-MP-Vs svek mot de gamla kommer det lilla avsnitt som direkt handlar om äldreomsorg:

Så här står det: Ett aktivt och gott liv efter arbetslivet ska stimuleras. Äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal. En långsiktig kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen tas fram i bred samverkan.

Även här skiner okunskapen om vad äldreomsorg är igenom. Det enda konkreta är att mer personal ska ge ökad kvalitet. Det finns tre bekymmer med detta:

1)   Mer personal innebär inte automatiskt bättre kvalitet. Om inte övriga parametrar finns på plats (utbildning, värdegrund, kompetens, ledarskap) innebär det bara ökat slöseri.

2)   Vem ska göra jobbet? Det finns idag knappt folk tillräckligt för att jobba på de tjänster som utlyses. Framförallt saknas medarbetare med tillräcklig kompetens. Så åter – ska S och MP låta våra äldre vårdas av okunniga trainees?

3)   Vem ska betala? Mer personal, rätt till heltid och nationella bemanningslagar innebär tiotals miljarder i ökade kostnader. Långt mer än alla de pengar skattehöjningarna från S och MP anses tillföra sektorn (jag tvekar om högre skatter egentligen ökar skatteintäkterna – men det får bli en annan blogg). Så frågan är om vi nu ser stora kommunala skattehöjningar i pipelinen. Risken är uppenbar.

Regeringsförklaringen visar på något som blir allt mer uppenbart med den nya regeringen. Man bygger sin politik på en bild av verkligheten, inte på verkligheten själv. Och de problem man målat på denna bild ska lösas med symbolpolitik, sällan baserad på fakta.

Resultatet riskerar att bli ett kraftigt bakslag för den äldreomsorg som kontinuerligt förbättrats. Skulle resurserna till välfärden minskas genom en felaktig ekonomisk politik kan konsekvenserna bli bekymmersamma.

Mer om detta i avsnitt 2.

Uranbrytning i Närke?

Ska man kunna bryta uran i Sverige?

Hittills har frågan bara haft ett svar - nej.

Det har inte funnits något intresse från staten att hitta en positiv miljö för de företag som vill bryta uran. Och just för uran finns ett kommunalt veto. Om någon vill bryta uran i Örebro, kan kommunen stoppa och säga nej.

Men nu verkar en förändring vara på väg. Företag som söker uran, vill göra det på stora områden både i Öster- och Västernärke. Hur ska man hantera det?

Först till den principiella frågan. Ska uranbrytning överhuvudtaget vara tillåtet?

I dagsläget är det väl egentligen bara Folkpartiet och Miljöpartiet som har en relevant inställning till detta. Folkpartiet säger ja till kärnkraft. I ärlighetens namn säger vi då också ja till uranbrytning under förutsättning att den håller sig inom lagens råmärken.

Miljöpartiet säger nej både till kärnkraft och uranbrytning.

De andra partierna har alla varianter på temat "Det är väl OK med kärnkraft, men uranet köper vi från utlandet..." Det är en märklig hållning. Om man vill behålla eller utveckla kärnkraften, borde man i ärlighetens och solidaritetens namn också säga att vi får ta de eventuella negativa konsekvenserna av brytning även här i Sverige. Det är inte direkt konsekvent att säga att vi vill använda uran till våra reaktorer, men absolut inte det uran som finns här hemma.

Nu finns alltså intresse från företag som vill undersöka ett par fyndigheter. Dels en omkring Kvarntorp - Asker. Dels Latorp-Vintrosa-platån. Just nu handlar det bara om undersökningar. Sedan kan en förfrågan om att bryta skiffern där uranet (och en massa andra metaller också) komma.

Hur ska då kommunen ställa sig då?

Jag menar att vi måste hantera frågan om uranbrytning som brytning av alla andra mineraler. Håller man sig inom de tuffa miljökrav vi ställer, är det knappast vad vi bryter, utan hur vi bryter, som spelar roll. En grop är en grop, oavsett om det är järn, guld eller uran som tas upp. Gruvavfall är gruvavfall, oavsett om det är zink eller uran som sedan säljs.

Sverige ska ha tuffa miljökrav för all gruvverksamhet. Jag kan tycka att de idag är för svaga. Det gäller både att kunna bryta utan att förstöra, att ta hand om avfall och att återställa området så det blir bättre än vad det var innan brytningen.

Och det gäller också att markägarna har en rimlig utväxling på sitt markägande. Idag kostar intrånget från en gruva mycket lite. Och återställningskostnaderna riskerar att bäras av andra.

Om man redan idag gör en översiktlig bedömning, visar det sig att det knappast kan komma till stånd någon brytning av något material vare sig i Kvarntorp eller på Latorpsplatån. Det är för höga naturvärden. Det är för höga jordbruksvärden. Det stör för många människor.

Jag kan aldrig tänka mig att någon vill ha ett landskap som det som idag finns kring Kvarntorp i resten av området. Jag kan än mindre tänka mig att en gruva ens skulle finnas på någons ritbord där själva brytningen skulle ske i Latorp.

Vår uppfattning om omöjligheten av att tillåta brytning i Närke, delas sannolikt av alla andra partier. Så tron på att Närke skulle bli ett uran-Klondike, är och förblir nog bara en tro. Det kommer sannolikt aldrig att hända.

Media: SR

(Val)frihetens fiende

I går talade Jonas Sjöstedt i Almedalen. Det var också ett retoriskt skickligt tal. Jag gissar att många av hans anhängare kände sig styrkta av det.

Huvudtemat i Sjöstedts och Vänsterpartiets politik inför valet 2014 verkar komma att bygga på att avskaffa valfriheten inom välfärden. Det gäller all valfrihet till alla alternativ utanför den offentliga sektorn. Det spelar ingen roll om driften sköts av privata företag eller ideella organisationer. För Sjöstedts vänster är själva alternativet något farligt.

De två huvudförslagen från Vänsterpartiet är dels en grundlagsändring som ska "försvåra" försäljningar av offentlig verksamhet, dels ett vinstförbud inom välfärdsområdet. Båda kommer i praktiken innebära att all alternativ drift av välfärdstjänster kommer att omöjliggöras.

Ett försäljningsförbud i grundlagen är ohanterbart för alla privata företagare. Tänk er själva hur det skulle vara att göra upp om en försäljning i januari 2015 och behöva vänta till oktober 2018 (efter nästa val) innan försäljningen kan genomföras. Under denna period kan försäljningens fiender kontinuerligt attackera såväl kommunala politiker som privata företag med negativt bildskapande.

Resultat? Inga sådana affärer kommer att bli gjorda

Och när till och med företrädare för den civila sektorns innersta kärna beskriver behoven av vinst, även för den ideella sektorn, visar det med all tydlighet att vänsterns vinstförbud har udden riktad mot all icke-offentlig välfärdsverksamhet. (Läs exempelvis Ersta Diakoni i Dagens Samhälle)

Resultat? Ingen valfrihet inom förskola, skola, äldreomsorg eller social omsorg.

Att vänsterpartiet har en sådan inställning till alternativ inom välfärd är inte så svårt att förstå. Vänsterns ideologiska kärna finns fortfarande i ett samhällssystem där politikerna vet bättre än medborgarna om vad medborgarna vill ha. Frihet och valfrihet underordnas den politiska processen.

Mer bekymmersamt blir det när såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna mer eller mindre öppet ger stöd till denna kraftiga inskränkning av valfriheten. (Se ex vis SR) Både Socialdemokraternas och Miljöpartiets kongresser har tidigare kört över sina partiledningar när det gäller vinstfrågan. Och nu hänger samma partier på frågan om att omöjliggöra försäljningar.

Det är uppenbart att partiledningarna i båda partierna har bekymmer med sina partier. Och att de använder samma väg att hantera det. Miljöpartiets vänstersväng är uppenbar. Det finns inget i den nationella politiken längre som har drag av det "gamla" oberoende Miljöpartiet. Partiet är idag en av de tydligaste vänsterkrafterna, där statens makt över individerna blir allt mer obegränsat. Valfriheten i välfärden förpassas till sophögen. Arbetslinjen ska avskaffas. EU-skepticismen ökar åter och globaliseringen ses mest som ett hot.

Inom socialdemokratin talar partiledningen med vänsterretorik. Samtidigt är de konkreta förslagen fortfarande få. Partiets förslag om vinstbegränsningar inom välfärden är mest snömos. Frågan är vad som händer när partiets vänsterinriktade gräsrötter kräver genomförande av den politik som framröstats.

Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen. Om ett par timmar kommer Jan Björklund att tala från scenen. Jag hoppas att han även här visar på alternativet till den rädda vänsterrörelse som vill ta ifrån medborgarna deras valfrihet. Jag hoppas att han även här står upp för egenmakten och rätten för varenda individ att själv få bestämma sin vardag och sin morgondag. Jag hoppas att han även här tydligt tar ställning för den förnyelse som svensk välfärd är i så stort behov av, en förändring som välkomnar fler utförare och som skapar tydliga regler istället för att stänga dörrar och förbjuda.

Liberalismen som frihets- och valfrihetsrörelse behövs alltid. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har denna vecka visat att behovet idag är större än vi kanske anat.

Media: DN, EX1, EX2, SVD, SR,

Min vän miljöpartisten

I fyra år ledde jag en koalitionsregering i Örebro. Ett av de deltagande partierna var miljöpartiet. De andra fyra var allianspartier. I fyra år samtalade vi oss igenom politik av många olika slag. Vi sökte och löste frågor där vi ofta var rätt oöverens. Vi gav alla med oss även i svåra frågor och fick tillbaka annat som vi upplevde som än viktigare för oss.

I alla dessa diskussioner var det nästan aldrig miljöpartiet som var det stora problemet. Miljöpartiet i Örebro hade haft en historia av att vara ett stödparti till socialdemokraterna. Med i majoriteten men ändå inte. Nu när de satte sig med oss andra runt beslutsborden hade de gjort ett val: De var en del av en majoritet, lika viktig som alla andra. Det var aldrig en mot fyra, eller fyra mot en. Det var alltid fem tillsammans.

Miljöpartiet i Örebro gjorde ett val. Man blev en del av en regering. Inte en del av ett regeringsunderlag, utan en del av en helhet.

Med detta i tankarna läser jag de senaste dagarnas utspel om och kring miljöpartiets nationella politik och politiker. Partiet gör sig åter fritt från vänsterkartellen. Men samtidigt sätter man upp murar mot främst moderaterna. Och de flesta utspel från de nya språkrören har en tydlig vänsterprägel, riktat mot alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet.

Svensk politik är idag rätt otydlig. Det finns en allians som styr landet, med ett stort och framgångsrikt parti och tre mindre partier som söker sina egna profiler. Mot denna allians står numera fyra partier som inte längre samarbetar, annat än när det gäller att fälla regeringen i vissa frågor.

Men när man synar sakpolitiken blir det än otydligare. Det finns två partier som sticker ut mer än de andra, det är ytterkanterna SD och V. SD arbetar tydligt på att skapa sin grund som en allt tydligare kulturkonservativ höger, med främlingsfientligheten som grund. V jobbar på ett eget ekonomiskt koncept med mindre koll på utgifter och större möjligheter för statligt ägande.

Men hos de andra sex partierna är skillnaderna rätt små. I vissa lägen är sannolikt skillnaderna inom främst de två stora partierna ofta större än mellan majoritets och oppositionspartier. Det finns fortfarande gammelkonservativ höger inom moderaterna, i konflikt med de nya moderaternas oideologiska pragmatism. Och inom socialdemokratin är spännvidden sannolikt än större, från vänsterytterkantens socialister till resterna av "kanslihushögern".

Det är i detta politiska landskap som alla partier, inklusiva miljöpartiet, måste navigera. Det handlar både om att skapa en egen tydlig politisk profil, samtidigt som man bygger de relationer som gör det möjligt för partiet att vara en del av den politiska makten.

Vi i Folkpartiet har vårt jobb att göra. Vi har länge visat att vi vill och kan vara en del i en regering där kompromissandet fungerar. Vi har visat att vi kan ta ansvar, kan fatta beslut, kan leda ett land. Men vi har mycket kvar att göra kring vilka vi är, vad vi vill och varför man ska rösta på oss. Det liberala budskapet för Sverige är inte glasklart. Försvaret av de liberala idéerna begränsas alldeles för ofta av oss själva. Det är tyvärr bara inom det privatmoraliska området som vi har haft en långsiktigt tydlig liberal politik. När det gäller skolan är vi på gång. Men framförallt vad gäller ekonomiska frågor är vi fortfarande goda socialdemokrater. Vi måste bli betydligt liberalare i vissa frågor, för att kunna värna välfärd och socialt ansvarstagane i andra.

För miljöpartiet är det precis tvärsom. Man har en rätt tydlig politisk profil. Men man har närmat sig mitten. Arbetet för att bli en tydlig maktspelare har börjat. Men mycket återstår att göra. Det finns ingen idag som har en aning om hur eller om miljöpartiet skulle fungera i en regering. Skulle man börja jobba med ultimativa krav? Skulle regeringsperioden kännetecknas av att man var en del i ett regeringsunderlag men inte en del i en regering? Alldeles för mycket av såväl språkrörens som andra ledande miljöpartisters uttalanden pekar tyvärr i den riktningen. Det är synd.

Ingen vet hur valet 2014 slutar. Ingen vet vilka partier som kommer in, eller hur den politiska situationen ser ut. Hur många vågmästarpartier finns det? Hur har det gått för ytterkantspartierna till höger och vänster? Vilka allianser behöver skapas för att leda Sverige in i framtiden?

Jag har, med grund i mina lokala erfarenheter, i mitt parti drivit att vi måste ha öppna kanaler till miljöpartiet nationellt. De diskussioner som Lars Leijonborg startade efter valet 2002 borde ha haft en kontinuerlig fortsättning. Skälen är många. Vi som är gröna liberaler har ett uppdrag att visa att miljöpolitik inte är detsamma som vänster. Men alla liberaler har ett uppdrag att finna goda grunder för en fortsatt stark och demokratisk ledning av Sverige.

I den lokala politiken handlar allianser ofta om personsamband. Min vän miljöpartisten, eller min vän vänsterpartisten, är ofta lika viktiga som ideologiska samband eller skillnader.

Men även nationellt, då de ideologiska skillnaderna ibland tydliggörs, är det viktigt med goda personsamband för att kunna hitta lösningar på ibland svåra problem. Det borde miljöpartiet tänka på redan idag, istället för att alldeles för ofta stänga dörrarna till höger. Men det måste också allianspartierna tänka på, istället för att alldeles för ofta tro att maskrosor bara är ogräs. Det säger i alla fall min vän miljöpartisten.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, NA, Sydsvenskan

Acta iacta est!

Så är då tärningen kastad. I vart fall en av de tärningar som kommer att kastas inför supervalåret 2014. Samtliga åtta riksdagspartier har nu formerat sina partiledarstrukturer. Men det är olika förutsättningar för olika partier.

Låt oss börja med de som inte bytt ledare:

Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.

Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.

Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.

Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?

Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!

Och så bytarpartierna:

Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.

Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".

Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...

Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.

---

Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?

I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA

De historielösa...

Jag följer partiledardebatten via olika media. Twitter, olika direktrapporteringar från olika tidningar och media, är bra följeslagare på tåget till Stockholm.

Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!

Eller...

Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.

Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.

När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.

Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.

EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.

Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.

Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?

I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.

Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.

För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.

Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.

Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.

Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,

På väg...

Dagens Demoskop visar att ett antal trender fortsätter.

Miljöpartiet fortsätter sitt framgångståg. Det är en intressant utveckling. Frågan är vad det innebär för partiets identitet. Miljöpartiet har hittills hämtat de flesta av sina nya sympatisörer hos de andra vänsterpartierna. Samtidigt är partiet starkast i de liberalt färgade storstäderna. Vad kommer det att innebära för partiet? Klarar man av denna splittring? Vilken politik ska man föra? Socialistisk planekonomi som lösning på klimatfrågorna? Eller hoppas på att liberal individualism ska lösa desamma? Vad innebär det för partiets gamla kärna? Klarar Fridolin av att göra en Reinfeldt, att göra om hela partiet, utan att man för den skull förlorar sin identitet?

Sannolikheten är betydligt mindre att miljöpartiet lyckas än vad den var för moderaterna. Miljöpartiets politik bygger på en sakfråga, miljöpolitiken, betydligt mer än vad moderaternas gjorde. M kan aspirera på makt för maktens skull. Men ett miljöparti utan ordentlig miljöpolitik, som bara går för makt, är inte speciellt trovärdigt.

Kristdemokraternas marsch mot undergång verkar fortsätta. De interna stridigheterna har sannolikt inte gjort saken bättre. Problemet är väl att partiet, för att kunna fortsätta motivera sin existens, borde bli betydligt mer värdekonservativt. Men ingen i partiets ledning verkar vilja driva partiet i den riktningen.

Men det mest intressanta är naturligtvis socialdemokraternas fortsatta ökenvandring. Är de på väg ner mot de 15 - 16 % som jag tidigare bedömt vara botten? Och vad är felet? Jag säger det åter. Håkan Juholt är ett symptom på deras problem, inte ett problem i sig. Dagens socialdemokrat har ingen politisk bas att stå på. De inser att de inte kan flirta med socialismen på samma sätt som Vänsterpartiet helt enkelt därför att de fortfarande minns hur det var att regera ett land. Och socialism är ingen ideologi för den som vill regera väl.

De skulle sannolikt vilja vara mer opportunistiska, lova mer pengar till både det ena och det andra, men då har de en formidabel motståndare i Anders Borg. Och hittills har ingen annan sosse ens varit i närheten av Borgs trovärdighet i ekonomiska frågor. Varje utgiftsökning möts av ett antal frågor så relevanta att ingen s-märkt politiker klarat av att besvara dem med någon bibehållen trovärdighet.

De skulle sannolikt vilja driva en mer nationalistisk politik i den bemärkelsen att de önskar att globaliseringen inte slog igenom så illa kraftigt. Det var enklare att vara god folkhemsbyggare när man verkligen kunde bestämma vad som skulle ske i Sverige. När man kunde lova det ena och det andra utan att titta på vad konkurrenterna gjorde i Kina, Indien, Brasilien eller Kenya. Nu kan man inte ens garantera att höjda skatter innebär ökade statliga intäkter. Kanske är det till och med tvärsom...

Och nu kommer också vänsterpartiet smygande med en ny partiledare som sannolikt är lika mycket kommunist som Lars Ohly, men som låter betydligt vänligare. Hur många bakåtsträvare på den socialdemokratiska vänsterkanten kan han locka? Hur många socialister finns egentligen inom socialdemokratin?

Och Folkpartiet står och stampar. Det är inte helt svårförståeligt. Vi har en politik som är stark på ett område. Folkpartiet är utbildningspartiet. Men utbildningsfrågorna är idag inte lika heta som för tio år sedan, då socialdemokraterna i rask takt var på väg att montera ner den svenska bildningsskolan. Nu triangulerar de istället hej vilt och lägger sig så nära Folkpartiet de kan. Det innebär att det idag inte finns några tydliga skiljelinjer inom skolpolitiken, och utan tydliga skiljelinjer inga politiska strider och därmed minskad uppmärksamhet.

2011 satte Folkpartiet igång med sitt partiprogramsarbete. 2012 går det in i nästa fas. Detta arbete kommer att bli livsavgörande för det svenska liberala partiet. Hittar vi en liberal agenda för 2000-talets stora frågor? Kan vi söka liberala svar på hur vi ska hantera klimatkris och integration, på arbetsrätt och ekonomi, på demokrati och globalisering, på kultur och människovärdesfrågor? Och naturligtvis - hur förnyar vi skolpolitiken till version 2.0?

Liberalismen har en svaghet - och en styrka. Vi har inget bestämt slutmål för vår politik. Liberalismen arbetar alltid med individen som centrum men sätter de politiska utmaningarna i ljuset av hur vardagen ser ut just nu. Det var därför prästen och liberalen Anders Chydenius för 250 år sedan jobbade för att de östfinländska bönderna fritt skulle få sälja sina varor på stadens torg. Det var därför liberalen Fridtjuv Berg för 130 år sedan såg behovet av att fler fick lära sig räkna, läsa och skriva. Det var därför Karl Staaf för 100 år sedan drev igenom den svenska demokratin. Det var därför Bertil Ohlin för 50 år sedan jobbade för en starkare social välfärd, byggd på en stark samhällsekonomi. Alltid individperspektiv. Alltid denna vardags utmaningar. Alltid ett bygge av starkare individer. Alltid ett underifrånperspektiv.

Och nu - 50 år senare. Vad är det liberala uppdraget idag? Var finns dagens vardagliga utmaningar? Hur bygger vi starkare individer som själva och tillsammans kan bygga en än bättre värld? Vilket perspektiv är underifrånperspektivet idag?

Om ett liberalt parti inte söker svaren på dessa frågor har de inte något berättigande i politiken. Det är därför vårt programarbete är livsavgörande för den svenska liberalismen. Livsavgörande idag, som alltid.

Media: Metro, SvD, SVD2, SVD3, DN, DN, DN3, Expr, AB, Nyheter24,

SCB förståss

Det är omöjligt att som politisk bloggare idag att inte kommentera SCBs novembermätning. De stora dragen är ju enkelt igenkända:

Socialdemokraternas väg mot ett annat, mindre, parti förstärks.

Moderaterna ökar.

Miljöpartiet befäster sig som Sveriges tredje största parti.

Och vi andra står och hackar. Det finns fyra partier på 5,5% typ och ett på knappt 4%.

Men under dessa generella händelser finns fler intressanta förändringar. Att socialdemokraternas plats i storstäderna nu håller på att övertas av Miljöpartiet är intressant av tre skäl. Dels ur ett socialdemokratiskt perspektiv - hur ska man hantera sin politik som så uppenbart inte attraherar storstadsbor? Dels ur ett miljöpartistiskt perspektiv - är det vänsterväljare som gått från S och V till MP, och vad betyder det för partiets politik? Men också från ett Alliansperspektiv - är MPs plats på den politiska kartan att vara storstädernas grön/röda vänster, eller är storstadsinbrytningen baserad på en liberal utveckling?

Det sistnämnda har säkert stor betydelse för hur Alliansen väljer att hantera Miljöpartiet inför nästa val. Det kan bli en intressant politisk resa.

Det som talar mot att Miljöpartiet är ett mer liberalt storstadsparti är väl Folkpartiets utveckling. Folkpartiet har alltid varit ett stadsparti. Men man har dippat i såväl Stockholm som Göteborg. Nu ser det ut som det vänder. I Göteborg är siffrorna spännande. Helene Odenjungs arbete med en liberalare touch på partipolitiken såväl lokalt som nationellt verkar ge resultat. De 12,4 % som partiet får i länet är överraskande starkt.

Men också i Stockholm är Folkpartiet starkt. Här finns en annan, mer positiv, tradition av bättre siffror, men partiet befäster sin ställning som ett liberalt alternativ för Sveriges enda storstadsområde.

Och i de siffror som man kan just nu kan se nedbrytna, för Nordöstra Svealand, händer det också intressanta saker. Socialdemokraterna är inte längre största parti. Moderaterna har tagit över platsen. Det har varit en enorm omsvängning. Mer än 10 % på ett par år. Det röda Bergslagsområdet har tappat färgen. Även här är det mer blått och grönt än tidigare.

För Folkpartiets del ser siffrorna på riksplanet ut som förväntat. Vi ligger på mellan 5,5 och 7 % i nästan varje mätning. Det är i och för sig bara att acceptera. I dagsläget tar moderaterna nästan all uppmärksamhet när världens ekonomier krisar och Anders Borg står som en fast klippa för Sverige i ett stormigt globalt hav.

Men vi måste börja fundera över hur vi hanterar vårt liberala uppdrag. Jag menar att Folkpartiet under lång tid varit för inriktade på att driva en rätt pragmatisk politik som balansspelare på mitten. Det har varit för få liberala initiativ. Nu håller vi på att vända skutan. Men mer måste till. Det handlar om skattepolitik. Det handlar om bostadspolitik. Det handlar om äldrepolitik. Och så vidare.

Det liberala uppdraget måste bli tydligare. Frihetsbegreppet måste relanseras. Valfriheten försvaras. Individualismen bejakas. Inom nästan varje politikområde finns det en liberal utmaning. Om våra siffror ska lyfta krävs att vi gör ett ordentlig hemarbete. Vi har börjat. Men - för att travestera partiledare Björklund - om man vill nå resultat gäller det att jobba hårt och göra hemläxorna. Där har vi rätt mycket kvar att göra.

Media: NA SR1, SVT1, SVT2, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Expr, Expr, AB och DN2 och AB2 och AB3 och Ab4

Klimat i fokus

Så har då klimatmötet i Durban inletts. Dit har såväl beslutsfattare som påverkare rest från när och fjärran. De flesta har nog tagit det miljöovänliga flyget dit, oavsett om man jobbar för en koldioxidneutral värld eller ej. Men vad spelar det för roll om man som klimatarbetare tar flyget till klimatmötet? Det är ju ändå så viktigt, och så köper man säkert utsläppsrätter också...

I Godmorgon Världen i P1 i går fanns en intressant intervju med en "klimatpsykolog" kring varför inte klimatfrågorna engagerar längre. Då talade han om något han benämnde kognitiv dissonans. Som jag förstår det så handlar det om att man tycker att exempelvis klimatfrågan är viktig, men eftersom man inte lever klimaträtt, blir man tvungen att omtolka sitt engagemang så att det fungerar till det liv man lever. Eller: OK, jag lever inte klimaträtt, jag vill åka på charter till Thailand, men eftersom jag handlar KRAV-tomater och åker kollektivt så mycket det går får jag ändå livet att gå ihop...

Ibland tänker jag att detta sannolikt är en beskrivning av miljöpartiets storstadsväljare. De som sannolikt inte lever speciellt miljörätt, förutom att de bor i en så tät stad att de kan klara sig utan bil, men eftersom de röstar på miljöpartiet (och handlar KRAV-mat) har de ändå gjort det som krävs av dem. Rätt många av de jag känner (utanför politiken) som sympatiserar med miljöpartiet är i vart fall på den skalan.

Tänker jag fel? Eller finns det spår av sanning i det?

Kognitiv dissonans - intressant ord...

Jag skulle vilja hävda att hela miljöpolitiken är ett skolexempel på denna kognitiva dissonans. Skälen är många men framförallt handlar det om vår oförmåga att kunna hantera de generationsproblem som miljöpolitiken så ofta innehåller.

Klimatutmaningen handlar om att vi idag måste bestämma oss för hur klimatutvecklingen ska vara om 100 år.

Giftutmaningen handlar om att vi idag måste bestämma oss för hur många samverkande gifter som våra barnbarn ska härbärgera i sina kroppar.

Naturutmaningen handlar om att vi idag måste försöka hantera behovet att värna biologisk mångfald i någon variant av hundraårs- eller tusenårsperspektiv.

Vem klarar det? Vem vet hur världen ser ut i morgon, och än mindre om 100 eller 1000 år? Och hur kan de som lever då veta att det var det jag gjorde idag som gjorde skillnad? Det är helt omöjligt! Och det är totalt omöjligt att göra politik av det hela. Och ändå är det just det vi måste!

Men frågan är hur? Hur skapar man styrsystem som får klimatet att hanteras på ledningsnivå, lika självklart som ekonomin?

Hur klarar man av att skapa system där ekosystemtjänsternas utveckling blir lika självklara i resultat- och balansräkningar som produktionskostnader och PR-utgifter?

Hur kan vi hitta system där de större balansräkningarna, till exempel de globala ekosystemens resiliens, hanteras såväl inom BNP-funktionerna som tillväxtsiffrorna?

Inte är det lätt. Kanske det kommer att bli omöjligt att hantera. Frågan är vad som då händer.

När jag ser på mitt eget liv, medveten som jag är, blir det också ett tydligt tecken på kognitiv dissonans. Jag vet sannolikt mer än de flesta om vad klimatutmaningen innebär och vad jag borde göra. Ändå gör jag det inte. Jag hittar andra vägar ut. Men strävar ändå efter att långsamt ta mig åt rätt håll. Om inte jag som medveten klarar av att leva klimatriktigt, hur ska då mina mer eller mindre ointresserade grannar klara det?

Den frågan, hur vi får de många att aktivt engagera sig i klimatutmaningen, är egentligen Durban-mötets gordiska knut. Det räcker inte med nationella och internationella konventioner. Det behövs ett paradigmskifte.

Tyvärr tror jag inte att detta paradigmskifte kommer att finna jord att gro i förrän det blir en systemkris. Mångårig torka i USAs mellanväster som omöjliggör jordbruk. Smältande inlandsisar som höjer havsnivåerna och hotar dränka storstäder. Förändrade regnmönster som hotar stabilitet och fred. Eller liknande.

Frågan är vilken tid vi då har att handla. Och vilka medel som står till buds för att lösa de uppkomna effekterna. I detta är det enklare att vara pessimist än optimist. Det är enklare att tro att systemen kantrar, än att tro på en långsam och stabil utveckling.

Men det är skillnad på att vara pessimist, och att vara pessibilist. Pessimisten sitter och deppar. Pessibilisten deppar, men tar sig i kragen och gör det han kan göra. Den hållningen, en gång formulerad av den finländske filosofen Georg Henrik von Wright, är en livshållning som ändå kan lägga grunden för en ny klimatpolitik.

Media: SR, SR2, SR3, DN, DN2, SVD, SVT,

Finns det inte politiska partier längre?

I valrörelsen 2010 och omvalrörelsen 2011 var socialdemokraterna i Örebro ute och knackade dörr. Jag kan inte annat än beundra dem för den hängivenhet de visade. Tiotusentals örebroare fick besök av socialdemokrater som ville prata politik.

Temat för deras dörrknackningskampanj var att de skulle lyssna på örebroarna och höra deras förslag. I och för sig var lyssnandet selektivt, det fanns en mall kring vad man fick tycka till om, men i alla fall. Det var en bra kampanj och en mycket väl genomförd kampanj.

Nu ska miljöpartiet göra detsamma på riksplanet. Över 200.000 svenskar ska få tycka till om vad miljöpartiet ska tycka till om. Eller???

När nu valen i Örebro är över och vardagens kranka blekhet tar över, blir min fundering vad alla de örebroare som fick tycka om sossarnas politik nu kommer att tänka. I morgon kommer sannolikt de tre styrande partiernas budget att bli färdig och offentlig. Det kommer inte att vara en positiv läsning. De senaste dagarna har de tre partierna försökt hitta positiva nyheter från budgeten, men den som läser noga och kan spelet inser att det inte funnits en enda satsning som kostat pengar i drift. Det har bara handlat om investeringar. Och investeringar som påbörjas 2012 kommer inte att börja kosta i drift förrän 2013...

I sin kampanj inför valen 2010 och 2011 var det socialdemokratiska löften som gällde. Mer jobb. Inga nedlagda skolor. Mer personal. Rätt till heltid. Mer, mer, mer. Lova, lova, lova. I de samtal man förde var det samma typ av diskussioner som skulle föras. Vad vill ni ha mer av? - ungefär.

Men ser man till tjänstemännens förslag till budget är det det motsatta som nu gäller. För att få ihop ekonomin borde sossarna lägga ut 1 % i generellt sparbeting över alla verksamheter. Plus att man måste dra tillbaka satsningar som kan dras tillbaka. För skolan skulle det innebära minskade ramar med över 40 miljoner kronor. Det blir (eller borde bli) istället mindre personal, nedlagda skolor, ingen heltid, inga jämställda löner, mindre och mindre. På samma sätt inom äldreomsorgen, inom miljöarbetet, inom näringslivsarbetet...

Hur går det då med ett parti som inte velat leda, utan velat ledas av medborgarna? Om man inte har en egen politik som man vill söka stöd för, utan främst är en megafon för de som tycker mest, hur blir då trovärdigheten när det man sagt sig vilja, inte kan infrias? Och hur går det med demokratin, när samtalen visar sig både innehållslösa och meningslösa?

Miljöpartiet går nu samma risk till mötes på riksplanet. Istället för att söka stöd för idéer grundade i den egna ideologin, ska man på något sätt hantera en massa åsikter och bli någon form av mainstreamad mjukisgrön rörelse där alla ska känna sig hemma. Men någon gång kommer räkenskapens dag. Och vad händer då? Eller tänk om medborgarna svarar fel, att de vill flyga mer till Thailand, att de vill ha massor av billig energi, att de vill fortsätta att festa loss i köplador och handelsstäder? Vad händer då? Ska man strunta i att lyssna? Och vad innebär det då för trovärdighet och demokrati?

Förr var partierna bärare av idéer med bas i olika ideologier. Folkpartiets liberalism. Högerpartiets konservatism. Socialdemokratins socialism. Kommunisternas kommunism. Man tolkade sina väljargruppers intressen genom den medlemskår man hade. Sedan sökte man stöd för sin politik hos medborgarna, gärna via samtal, oftare genom tal och möten. Men partierna ledde, eller försökte, leda in i den framtid man ville se.

Nu blir istället partierna följare. De nya moderaterna ska företräda allmänintresset, precis som socialdemokraterna alltid försökt göra. Visst finns det vissa ideologiska förtecken, men de bärs för det mesta fram bara i hyllningstalen. Och nu ska även miljöpartiet bli ett parti som leds istället för ett parti som leder...

Det är i dessa lägen det känns skönt att höra till ett liberalt parti som fortfarande vågar stå för sin ideologiska grund. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för euron och EU, men Folkpartiet gör det med vilja och glädje eftersom vi liberaler tror på mer internationella kontakter. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för kärnkraften, men vi liberaler tror att vi som lever idag måste ta ansvar för morgondagens människor och måste ta svåra beslut kring klimat även när andra tvekar. Bara för att nämna ett par frågor.

Samtal med väljare är aldrig fel. Jag har själv suttit tio år på ett café för att lyssna och samtala med örebroarna. Men samtalen måste grundas i en förståelse för politikens villkor och ideologiernas plats i samhälle och partier. Annars riskerar vi antingen en demokrati där bara de starkastes, de högljuddastes och de tuffastes åsikter hörs. Eller partier som låtsas lyssna, för att sedan göra som man själva vill i alla fall.

I Örebro är nu socialdemokraterna på god väg mot den andra linjen. Det är inte bra vare sig för dem eller för demokratin.

Media: DN1 och DN2, Aftonbladet, NA

Jag låg lite före SVD i mitt bloggande. Idag finns ungefär samma teser här...