Tre liberala utmaningar

Ibland gäller det att lämna det övergripande för att bli konkret. Men i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med. Denna dualism, vision och verklighet, är en av politikens svåraste avvägningar. Min mening är att svenska politiker alldeles för ofta hamnar i det konkreta, i procentsatser och detaljer. Ofta handlar det också om journalister som tycker det är enklare att mäta och att kunna hitta personer som drabbas av en procentförändring än som vill eller kan skriva om hur dagens procentförändringar påverkar morgondagens samhälle.

Min egen utmaning är den motsatta. Jag tycker inte att detaljfrågor inom politiken är speciellt intressanta. För att ta en liknelse: Det är inte företagsekonomin som är min drivkraft, det är nationalekonomin. Men en nationalekonom som inte kan förklara varför exempelvis euron är bra för småföretagandet har ingen framtid, i vart fall politiskt.

Därför krävs konkretion. Men för att upprepa: "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med."

När detta skrivs sitter jag på Lundsbrunn eftersom jag leder ett par seminarier om socialpolitik på Folkpartiets västkonferens. Konferensen ska lägga en grund till det pågående partiprogramsarbetet. Det handlar om att finna partiets plats i ett förändrat politiskt landskap. Vilka utmaningar står vår tolkning av liberalismen för de kommande åren? Det handlar om såväl kort sikt och lång sikt.

Ofta hamnar diskussionerna på detaljnivå. Det är svårt att frigöra sig från det vardagliga politiska arbetet. Mitt inspel handlar då om att "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med." Och det går. Låt mig ta tre aktuella exempel ur dagens media som pekar på det liberala uppdraget:

Enligt SVT finns idag en majoritet för att skrota alliansens skattereform, den reform som skulle göra det enklare för enskilda att starta och driva företag. Skälet är att storföretag misstänks utnyttja ensamföretagare för att kringgå LAS. Vänsterpartierna vädrar morgonluft. Storföretagen är de facto dåliga. Företagare ser bara pengar.

Eller? För oss liberaler handlar det hela tiden om att slå vakt om den lilla människans individuella möjligheter. Att få en F-skattesedel kan jämföras med hur den liberale prästen Anders Chydenius för nästa 300 år sedan slogs för böndernas rätt att själva sälja sina varor på städernas marknadsplatser. Nu vill vänstern stänga stadsportarna för bönderna, bara för att några krämare utnyttjar deras arbetskraft. Det liberala vägvalet måste vara tydligt: Värna den enskilda människans rätt och möjligheter att starta och driva egna företag. Det måste vara den enskilda människans dröm om hur man själv ska forma sitt liv som ska få bestämma.

Och de onda storföretagen då? Om några regler måste ändras, måste det ske på ett sådant sätt att inte grunden för företagande försämras. Välfärden byggs inte av politiker som reglerar individens möjligheter att driva egna företag!

På DN-debatt skriver Jesus Alcalá om förbud mot heltäckande burka. En fråga som de flesta tassar kring som katten kring het gröt. Skiljelinjen mellan religionsfrihet och jämställdhet ställs på sin spets.

Jag menar att Alcalá har helt rätt. Heltäckande slöjor i skolan, där könskampen blir tydlig, är inte liberalt. Kvinnan görs till ett objekt. Men även mannen görs till ett objekt. I det ena fallet handlar det om att försvaga kvinnan, hon behöver skydd för männens blickar. I det andra handlar det om mannen som maktsymbol, stående över kvinnan. Men i båda fallen handlar det om att göra skillnad på människa och människa enbart beroende på kön.

I vilka andra fall skulle vi acceptera en liknande uppdelningar, byggt på religion och kön? Vi som inte ens tillåtit prästvigning av kristna män som menar att kvinnan inte får bli präst? I de flesta etiska och moraliska frågor som fått en politisk reglering finns religiösa toner. I vilka andra fall är det rätt att låta den egna, religiösa uppfattningen gå ut över andra människor? I vilka andra fall accepterar vi att kvinnor och män strukturellt och regelmässigt särbehandlas enbart på grund av deras kön? I vilka fall accepterar vi det när dessa kvinnor och män inte ens är vuxna, utan fortfarande är barn?

Ett samhälle måste bygga på ett antal grundprinciper. För ett liberalt samhälle, byggt på individualism, är dessa gemensamma grundprinciper ännu viktigare. Vi måste våga vara tydligare i vilka våra grundprinciper är. Människovärde. Demokrati. Jämställdhet. Frihet.

I Svenska Dagbladet pågår debatten om euron, EU och Sveriges roll i Europa. Vänsterpartiet har varit tydligast i sin kritik. Men det finns en enormt bred uppslutning bakom ett svenskt utanförstående när det gäller en av EUs mest centrala delar, den gemensamma valutan. Och grunden för denna uppslutning är tydligt nationalistisk. Det har gynnat Sverige att stå utanför. Låt européerna (det vi uppenbarligen inte fullt ut är) ta hand om sina problem själva.

Man kan rikta massor av kritik mot såväl EU som euron. Men det finns ett antal saker man inte får glömma. EU byggdes för fred och samverkan mellan europeiska stater som krigat i århundraden. Euron var ett politiskt projekt för att än mer smälta samman det tidigare så krigiska Europa. EU och euron handlar om fred, om samverkan, om samarbete, om mänskliga kontakter och om demokrati.

Genom euro-krisen hotas alla dessa numera självklara europeiska fundamenta. Förhoppningsvis hamnar vi inte i ett sönderfallande Europa där fientlighet åter råder. Men bara för 20 år sedan delades Europa av en järnridå, och terrorbalansens balanspunkt låg i Berlin. Det är lätt att glömma.

Och det som blir den liberala grundsatsen när det gäller euron handlar faktiskt om något mer än Europa, EU och euron. Det handlar om grunden för vår internationalism. För en liberal handlar internationalism om att bygga en värld för människan, oavsett ras, religion, social- eller ekonomisk bakgrund. Det kommer att innebära utmaningar för såväl länder som individer. Ibland handlar det om att dela med sig av sin styrka, eller sina ekonomiska överskott. Vi kan inte alltid stå bredvid och peka finger och kräva att de där andra ska lösa sina problem själva innan vi svenskar kommer in och samarbetar.

Euron blir därför en vågdelare mellan de partier som ofta säger internationalism, men som med det menar att vi bara ska samarbeta när vi själva tjänar på det, och oss liberaler som alltid sätter människan, oavsett var hon befinner sig, i centrum. Fundera på hur en värld skulle se ut, om Jonas Sjöstedts (v) tankar om internationell solidaritet - grundade i hans syn på EU och euron, fick bestämma. Eller de tankar som Jimmie Åkesson (sd) framför - så lika Vänsterpartiets... Och fundera på hur olik den världen är en liberal värld, hur ofullkomlig den än må vara.

Företagande på individens villkor.
Vaktslåendet om ett antal liberala grundprinciper.
En djup och radikal internationalism.

Det går att få ihop visionen och konkretionen. Det är det arbetet vi måste intensifiera de kommande åren för att skapa en starkare svensk liberalism.

Media: DN, DN2, SVD1, SVD2, SVT

De historielösa...

Jag följer partiledardebatten via olika media. Twitter, olika direktrapporteringar från olika tidningar och media, är bra följeslagare på tåget till Stockholm.

Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!

Eller...

Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.

Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.

När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.

Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.

EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.

Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.

Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?

I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.

Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.

För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.

Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.

Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.

Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,

Ryssland och euron

I går gick Ryssland till val. Som det ser ut nu har resultatet blivit det förväntade, fast både bättre och sämre.

Bättre - därför att Enade Ryssland inte kunde genomföra ett val som gav dem egen majoritet trots ett enormt statligt tryck.

Sämre - därför att det sannolikt är så att den ryska demokratin är ofullständigare än förväntat. 2011 tar den ryska staten till olika former av våldsmedel för att styra den demokrati som ändå finns.

Ryssland har, oavsett demokrati eller inte, blivit ett land att räkna med. Borta är den kommunistiska erans stagnation. Det finns krafter i landet som skapar förutsättningar för tillväxt och än mer maktanspråk. Fortfarande är USA, med den stabila demokratiska basen som finns där, den ledande makten i världen. Men denna makt utmanas kraftfullt av såväl Kina som Ryssland.

Och så har vi Europa. Vad händer med Europa?

Överallt kan man idag läsa om eurons kris. I DN i går fanns en mycket intressant krönika av Peter Wolodarski. Den handlar om vad som kan hända om euron går under, eller om lösningen på euro-krisen skapar för stora spänningar inom EU som organisation. Vi tror idag att demokratin är given i Europa. Men det är bara 20 år sedan de kommunistiska diktaturerna föll i Östra Europa. Och 20 år tidigare fanns det diktaturer i det Sydeuropa vi idag tycker är självklart demokratiskt. Demokratins tid i Europa är inte lång och stabil, snarare kort och bräcklig.

I dag är det inte säkert att euron klarar sig. I Sverige finns det flera partier och partiledare som då ställer sig på väl avvägt avstånd och pekar finger: Skönt att inte vi är med. Jag är glad att jag inte röstade för. Sverige har klarat sig bättre utan euron. Vi kommer inte att införa euron under min livstid. Och så vidare.

Dessa partier och dessa personer bör fundera över vad alternativet är. Vad händer med EU och Europa om euron faller? Hur stora är riskerna att bräckliga demokratier blir än bräckligare och kanske faller? Hur klarar Europa att leda exempelvis de gamla Jugoslaviska staterna till stabilare demokratiska stater?

Vi ser idag en värld som förändras. Vi ser sannolikt början på slutet på den amerikanska makthegemonin. Vi ser en diktatur, Kina, och en ofullständig demokrati, Ryssland, utmana. Hur viktigt är det med en stark demokratisk union i Europa utifrån ett sådant perspektiv? Vilka risker är vi villiga att ta med ett splittrat Europa?

Basen för euron var, med facit i hand, alldeles för bräcklig. Införandet kännetecknades för mycket av politiker som ville bygga ihop ett Europa och som såg för lite på de ekonomiska fundamenta som ändå krävs för en fungerande ekonomisk union.

Men nu är inte tid att stå på avstånd och peka finger. Nu är tid att engagera sig för euron och Europa. För demokratins skull!

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SR1, SR2, SVT1, SVT2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Dålig timing, i avtalsrörelse och kommunekonomi

När fackföreningarna i går sade nej till medlarnas bud på 2,6 % löneökning för kommande 13-månadersperiod var det kanske ett av rekorden i dålig timing. Idag kan vi i alla möjliga media läsa om hur illa det är på väg med ekonomierna i Europa, hur (inte om) olika länder ska förbereda sig för eurons kollaps och hur detta påverkar Sverige.

Nordea räknar idag med en nolltillväxt i Sverige 2012, med ökande arbetslöshet och med en mycket långsam återhämtning de kommande åren. Frågan är om detta ännu är worst case-scenariet eller om det finns ytterligare bottnar under detta?

Den ekonomiska utvecklingen är ett bekymmer. Oavsett vad man tycker om hur vi idag räknar på tillväxtbegreppet (och där kan jag ha en del invändningar) så är tillväxten i sig en nyckel till såväl välstånd och välfärd, som social trygghet, fred och frihet. Det är enklare att fördela en växande kaka i fred och frihet, än en krympande. Det är enklare att arbeta med kvalitetsbegrepp inom välfärd om kakan växer.

Därför är fackens nej till medlarbuden svårförståeligt. Gör man helt andra analyser av världsutvecklingen? Finns det en speciell "fackligt ekonomisk utvecklingslära" som gör att löneökningar kan frikopplas från de övriga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen?

Sverige har ett gyllene läge. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett näringsliv som ännu inte drabbats av de internationella konjunktursvängningarna i speciellt hög grad. Vi har enorma möjligheter att ta marknadsandelar om vi sköter våra kort rätt. Då handlar det om att vara ansvarsfull i lönebildningen. Här verkar nu facken ta en annan väg. Frågan är om det handlar om ekonomi, eller om politik. I radio Örebro säger en ombudsman så här:

– Förhandlingarna har gått väldigt trögt vad gäller nivån, vi vill ha 3,7 %. Det verkar som de bara vill dela ut bonusar till cheferna.

Oavsett om detta är sant eller inte, om bonusarna påverkar företagens resultat eller inte, så är det ett ansvarslöst sätt att resonera. Facken kan mycket väl ställa krav på att bonusprogrammen ska reformeras utifrån andra synvinklar än företagsledningens och ägarnas. Facken kan säkert också påtala att bonusar knappast har någon effekt på företagens välmående (vilket flera forskningsrapporter visat). Men det är inte speciellt ansvarsfullt att på grund av ett påstående som ovan kräva mer pengar om företagen är på väg in i en lågkonjunktur.

För mig som företrädare för den offentliga sektorn blir detta ytterligare bekymmersamt. Om de privata fackens syn på löneökningstakt också slår igenom i den offentliga sektorn, blir det dubbla bekymmer. Dels ska kommunerna hantera sämre intäktstakt som blir följden av lägre skatteintäktsökningar. Dels ska man hantera en ökad utgiftstakt som blir följden av ökad arbetslöshet. Till detta ska då också läggas högre löneökningstakt för de anställda. Sannolikheten för kraftiga neddragningar är uppenbar.

För Örebro kommuns del blir detta extra kännbart. Den nya majoriteten slösade med pengar som inte fanns redan 2011. Det har funnits dålig ekonomisk kontroll under året som gör att resultatet 2011 ser ut att landa nära noll. Budgeten för 2012 innehåller redan idag utgifter, eller minskade intäkter, som inte medräknats på tiotals miljoner kronor. Från en stark ekonomi med stabila framtidsutsikter 2010, har den socialdemokratiskt ledda koalitionen lett Örebro in i ett ekonomiskt moras på knappt ett år. Man kan tyvärr travestera det gamla citatet: Det tar en evighet att bygga en stabil ekonomi, men det tar ett ögonblick att rasera den.

Jag menar att vi inte längre kan ha en kommunledning som bara sitter på sin kammare utan att göra något. Vi kan inte ha en kommunstyrelseordförande som bär osynlighetsmantel. Det är dags för en bred samling kring hur vi ska hantera den ekonomiska kris som kommunledningen administrerat fram. Örebro kommun måste finna vägar där vi delar på såväl ansvar som befogenheter. Och det brådskar.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, Expr1, Radio Örebro, SR, Svenskt Näringsliv, NA

Men vad ska vi i Örebro med Grekland till?

"Låt dom gå i konkurs bara."
"Dom har ställt till det själva."
"Dom ska betala själva."
"En grek kan ju jobba utan att betala skatt, gå i pension vid 50 och kräva att vi i norra Europa ska betala."

Har man pratat Grekland, Euron och ekonomin de senaste månaderna har liknande tyckanden haglat rätt ofta. Och det är inte så svårt att förstå. För Greklands kris är Greklands kris. De fuskade sig in i Euro-samarbetet. De har inte velat ta itu med sina allvarliga strukturella problem, utan hela tiden skjutit problemen framför sig, eller skjutit över dem på andra. Men förr eller senare går det inte längre.

Står vi där nu?

I morse kunde vi höra att EU löst Finlands krav på säkerheter för att klara stödlånet, bara för att några timmar senare få veta att krisen i Greklands ekonomi är ännu värre och att finansminister Borg bedömer sannolikheten att Grekland ska klara sig som små. Eller i vart fall att "situationen är mycket allvarlig".

Så vad händer? Är det inte bara nu att göra det så många just säger. Att låta grekerna sköta det själva. Låt dem lämna euron och devalvera drachmen så de åter blir ett litet, billigt charterland?

Knappast.

Man kan tycka mycket om både EU och globaliseringen. Men den har i vart fall visat att vi människor hör ihop och att vi påverkar varandra. EU, med de många fel och brister som organisationen har, har trots allt skapat ett Europa i fred med lägre interna gränser och med en allt mer ökande känsla från allt fler att Europa är en del av mitt hem. Unga studerar i andra länder som aldrig förr. Vi reser allt mer kors och tvärs mellan länderna i både det gamla och det nya Europa. Allt fler pensionärer väljer att ta några år i solen kring Medelhavet. Och så vidare.

Och nästan hela Europa har en gemensam valuta.

Visst kan man ifrågasätta även den, utifrån tanken på optimala valutazoner eller politisk och demokratisk organisation. Men euron var ett politiskt projekt för att än mer stärka banden mellan de stater som förr bekrigade varandra. För att stärka band mellan människor och företag. För att stärka band mellan öst och väst och mellan syd och nord.

Nu visar det sig att de boliner man byggde på var alldeles för lösa. Då kan man anta positioner för att betrakta det som sker.

Antingen, som den nyss tillträdda centerledaren Lööf med benäget bistånd av socialdemokraten Juholt, ställa sig vid sidan om och nästan skadeglatt säga - skönt att vi inte är med.

Men vad hjälper det?

Eller så kan man, som folkpartiets ledare Jan Björklund, istället vilja ta en aktiv del i försöken att lösa utmaningarna i att hålla samman Europa och fortsätta att riva murar mellan människor, istället för att bygga upp dem. Riskabelt? Javisst. Opinionsvändare? Knappast? Framtidsinriktat? Absolut.

Greklands kris är vår, oavsett vad vi tycker. Om Grekland gör konkurs eller kastas ur eurosamarbetet kommer det att påverka många europeiska banker, som kommer att påverka svenska banker, som kommer att påverka staten. Om Grekland kursar, eller devalverar sig ur krisen, kommer det att påverka andra svaga euroländer, som Italien, där det behövs ännu större besparingar för att eventuellt lösa krisen. Men det kommer också att påverka den internationella och globala ekonomin och göra en återhämtning än svårare. Tillväxten kommer att minska, arbetslösheten kommer att stiga och resurserna för välfärd kommer att minska.

Därför måste vi kritisera Grekland för den slappa hanteringen av ekonomin. Vi ska kritisera dem för att de inte klarar av att ta in de skatter som behövs för de sociala trygghetssystemen. Vi ska kritisera dem för att de istället lägger över skulden på andra. Men vi måste själva också ta ett ansvar som sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Så, visst kan man sitta här i Örebro och tycka att grekerna nog får sköta det där själva. Men den som öppnar ögonen och tittar ut över världen ser, om man tittar extra noga, alla dessa trådar som binder samma land med land, företag med företag, bank med bank, människa med människa.

Det är det som ibland kallas omvärldsbevakning. Den är, eller borde i vart fall vara, grunden för all politik, lokalt, nationellt och internationellt.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2, Aftonbladet, TV4

Euron, Norberg och Waidelich

Bara så ni vet: Jag röstade nej till ett svenskt EU-inträde. Jag röstade ja till ett svenskt deltagande i Eurosamarbetet.

Märkligt?

Jag hade tre frågor som var viktiga för mig inför EU-inträdet där jag inte ansåg att EU då var rätt väg att gå. EUs militarisering. EU som ett europeiskt fort. EUs alkoholpolitik. Ett nej blev en nykter pacifists protest.

Men när vi väl var inne i EU var jag den förste att säga att det var dags att lämna folkomröstningen bakom sig. Vi hade valt väg. Nu gällde det att jobba för att EU skulle bli så bra som möjligt. Även för nyktra, pacifistiska naturvänner. Och en del har faktiskt hänt.

När vi skulle rösta om Euromedlemskapet var jag ute och kampanjade för Ja-sidan. För mig var det självklart att Sverige skulle gå med. Skälet var enkelt. Antingen väljer man att vara med i en förening, i sin helhet med alla dess fel och brister, eller så står man utanför. Vi har valt.

Och nu är Euron i gungning. Det är mer illa än vad man kan tro. Johan Norbergs artikel i Dagens Nyheter i går är ett intressant och tankeväckande inlägg. Och han har många poänger. För vad händer om/när Eurosamarbetet spricker?

Idag står en del Euromotståndare och ropar: Titta, vad var det vi sa? Usch vad dåligt det går för Euron. Skönt att vi inte röstade för ett medlemskap.

Sossarnas ekonomiskpolitiske talesman Tommy Waidelich går så långt att han säger att Sverige inte kommer att gå med "under hans livstid." Det är ett skrämmande, nationalistiskt färgat uttalande.

För vad händer om Euron spricker? Hur kommer Europa att förändras? Hur kommer samarbetet mellan staterna att se ut om de svaga sydeuropeiska staterna tvingas bryta sig ut? Hur hanterar vi det mellanstatliga samarbetet? Hur klarar vi en social stabilitet om exempelvis Grekland kastas ut, totaldevalverar nydrachmen och åter blir en fattigare kusin vid Medelhavet? Vad händer med tillväxten i Europa då? Och hur klarar vi då att finansiera den framtida välfärden, skolan, äldreomsorgen och klimatarbetet?

En av de allvarligaste utmaningarna Europa och USA står för idag är förhållandet till diktaturen Kina. Den kinesiska ledningens kritik mot USA i slutet av juli när det demokratiska systemet inte klarade av att leverera ekonomisk stabilitet, är sannolikt bara en västanfläkt mot vad som kommer. Ju mer Kina växer som ekonomisk makt, desto mer kommer deras agenda att bli ökad påverkan på världen. Och vad tycker vi om det? Hur ställer vi oss till kampen mellan ekonomisk instabilitet och demokrati å ena sidan och ekonomisk stabilitet och diktatur å den andra?

Innebär ett sönderfallande Eurosamarbete att allt fler önskar en stark ledare som tar tag i det som politikerna misslyckats med? Vilka är de bakomliggande krafterna bakom kravallerna i de svagaste Euro-länderna? Och vad händer med dessa krafter, om eller när Eurosamarbetet spricker?

Det finns idag inga enkla svar på hur vi ska rädda Europa, vare sig som Euro-zon eller som ett område som gått från krig och människoförföljande till demokrati, frihet och allt lägre gränser. Min blogg är fylld av frågetecken, men har väldigt få utropstecken.

Men en sak är säker: Det skulle vara oansvarigt att ställa sig på läktaren, peka finger åt Euro-länderna och säga åt dem: "Rätt åt er. Ni satte er själva i klistret. Nu får ni ta er ut bäst ni själva kan."

Kanske är Sveriges roll istället att i detta läge, utifrån den position vi ändå har utan Euron, att söka nya lösningar, hitta nya vägar och söka de kontroversiella förslagen för att rädda Eurosamarbetet, den Europeiska Unionen och därmed också demokratin, tillväxten, klimatet och friheten.

Media: DN, Aftonbladet, DN igen

Ekonomi och pensioner

Det finns rätt många anmärkningsvärda saker i Håkan Juholts "installationstal" som ny s-ledare. En av de märkligaste är hans syn på pensionssystemet. Eller snarare om han har den syn på pensionssystemet som han torgförde på kongressen, som han senare backade från, eller om han har någon helt annan...

Pensionsfrågan är het, och kommer att bli ännu hetare. Allt fler svenskar går i pension och förväntar sig att få en ålderdom där pensionerna räcker till mer än mat och hyra. Det är en enorm påtryckargrupp som nu formeras på den svenska val-marknaden. Snart 2 miljoner väljare, väljare som dessutom verkligen går till valurnorna.

I det perspektivet är Juholts utspel inget förvånande. Han behöver fler väljare. Varför inte fläska lite åt pensionärerna, även om inga löften gavs. Men inriktningen var ju klar: Det var ju inte för att sänka pensionerna som Juholt sade det han sade...

Rätt många borde oroa sig för vad den nya socialdemokratiska ledaren nu initierar. Det svenska pensionssystemet, och den breda överenskommelsen kring den, är en av de faktorer som stabiliserat svensk ekonomi. Om ett av de partier som menar sig vara statsbärande nu väljer att börja peta i detta, riskerar man inte bara en debatt, utan att Sveriges ställning hotas.

I södra Europa ser vi idag flera länder som har stora problem med sina ekonomier. De offentliga utgifterna överstiger inkomsterna, ibland rätt betydligt. Pensionssystemen är en bidragande del i detta. Alldeles för många länder har beviljat sig själva och sina medborgare för bra villkor och nu klarar man inte av att betala räkningen. I och med EURO-samarbetet står också devalveringsdörren stängd. Återstår kraftiga besparingar. På välfärd. Och i pensionssystem.

Är det denna väg Juholt och socialdemokraterna vill beträda? Vilka åtgärder vill de genomföra? Hur mycket mer ska det få kosta? Och vem ska betala?

Om man drar Juholts uttalande i sin förlängning så finns risker för att Sverige åter befinner sig i en situation som den vi var i före det nya pensionssystemet infördes. Då var Sverige en rätt skakig nation. Då var det både besparingar i välfärd, genomförd av socialdemokrterna och Göran Persson. Då var det devalveringar. Inte bara på grund av pensionssystemet, men där systemet var en del av ett större pussel.

För den stora och svåra frågan som vi måste fundera över handlar om år och arbetsliv. Hur lite kan vi arbeta för att ha råd med en lång studietid och en ännu längre pensionstid?

Om jag nu minns rätt så har utvecklingen sett ut ungefär så här:

När allmän pension infördes runt 1920 var pensionsåldern 67, och meddellivslängden 65. Man jobbade från tidiga tonår och tills man dog... Drygt 50 års arbetsliv försörjde 15 års barndom och studier.

När ATP infördes började man fortfarande jobba när man var 15-20 år, höll på tills man var 67 och sen levde man i 3 år med pension. Fortfarande var det 50 års arbete som försörjde 15 års barndom, studier och pensionstid.

Idag, eller de kommande åren, studerar vi tills vi är 30, jobbar tills vi är 65 och lever tills vi är 100. 35 års arbete ska försörja 30 år av barndom och studier, och 35 år av pensionärsliv.

Det säger sig själv - det är inte sannolikt att det kommer att fungera. När jag går i pension lär jag få fundera dels över hur länge jag måste jobba, och hur mina pensionspengar ska räcka. Och jag är inte ensam om den sitsen.

En sådan pensionsutredning vore intressant att initiera. Men det var knappast det Juholt ville. Ibland är politiken besvärande kortsiktig...

Media: Wolodarski i DN, Bergström i DN,

Ohly och euron. Nationalism och kommunism.

Lyssnade på Ohly mot Björklund i dag på Aktuellt. Man blir bekymrad.

Bekymrad kan man alltid bli över Lars Ohly, partiledaren som är kommunist men som väljer att inte kalla sig det för att det leder fel(!). Men i lägen där han kombinerar denna ideologi med den nationalistiska ådra som idag mer än framskymtar blir det mer än bekymmersamt.

Det är lätt att hitta snabba ekonomiska argument för att inte vara med i eurosamarbetet idag. Euron faller, skakar. Eurosamarbetet hotar EUs fortsatta existens. Bättre att sitta i den egna lilla båten och titta på. Eller...

Det finns rätt många saker som förändrats. Världen är en av dem. Det har inte Ohly förstått. Internationaliseringen, globaliseringen, sammanbindandet av länder, företag och människor är större idag än någonsin. Kina äger Volvo. En holländare SAAB. Vattenfall har största delen av verksamheten utomlands. Stora är finskt. Det finns inget som är så där helrött svenskt längre, om det någonsin funnits. Men Ohly tycks mena att det vore bättre om vi fick sköta oss själva, strunta i världen utanför, hoppa av globaliseringen...

För vad är Ohlys alternativ? Ska vi svenskar stå utanför? Ska svenska ungdomar stanna hemma och inte få glädja sig åt EUs gemensamma utbildnings- och arbetsmarknad? Ska svenskar som behöver vård bara få gå till svensk offentlig sektor, även när bättre vård finns inom EU? Ska svenska äldre tacksamt stanna hemma och hoppas att pengarna räcker när svensk export och import blir allt mindre?

Lars Ohly är kommunist. Tyvärr också alldeles för nationalistisk. Det är en mycket dålig kombination. Med honom och hans parti i en eventuell regering kommer vi att backa in i framtiden.

Socialdemokratisk feghet i EURO-frågan

De senaste dagarna har euron varit under enorm press. Alla vet skälet, att Grekland med flera euroländer haft dålig koll på sina finanser. Nu måste enorma sparpaket till, samtidigt som andra euroländer bakcar upp med sina bättre finanser.

För att undvika ytterligare en finansiell kollaps valde alla EU-länder att gå med i dessa finansiella åtgärder. Det svenska deltagandet var självklart. Finansiministerns roll var återigen att föra den svenska fanan, vilket han gjorde väl, som vanligt.

Nu påbörjas det nationella politiska spelet kring det svenska euro-deltagandet. I går på aftonbladet.se skrev socialdemokraten Hans Hoff en närmast nationalistisk artikel om att stå utanför euron. Där fanns ingenting om vare sig europeisk eller internationell solidaritet. Där fanns bara ett snävt nationellt intresse, politik byggt på det blöta fingret i luften. Det är lätt att uppamma ett opinionsmässigt motstånd mot euron idag. Tyvärr verkar han inte fråga sig vart det leder långsiktigt. Ska inte Sverige medverka i europeisk krishantering? Ska vi bli kvar innanför landets gränser?

Samma fingerpolitik bygger nu Sven-Erik Österberg vidare på. Trots att han är för éuron, enligt uppgift på dn.se röstade han för den i valet, vill han nu ha besked om att Sverige inte ska folkomrösta och därmed inte gå med. Inte nu. Inte någonsin? Varför? Har skälen förändrats? Var det bara av snöd ekonomisk vinning som socialdemokraterna ville gå med i euron för några år sedan? Var finns idag det politiska engagemang kring Europa som då låg till grund för eurosamarbetet?

Euron kommer aldrig att bli införd om det bara finns politiker som ser till ett begränsat ekonomiskt argumenterande. Euron handlar om politik, om europeiskt engagemang, om solidaritet utanför landsgränserna. När vi har valt att vara med i EU, med alla de fel och begränsningar denna organisation har, borde vi våga stå upp för euron på samma sätt.

Visst kan vi bli än mer nationalistiska, och tro att Sverige självt kan lösa alla problem och kriser. Vi kan låtsas som om ekonomin är nationell, att klimatet kan lösas lokalt, att migrationen sköts bäst av andra länder långt borta, att brottslighet, djurskydd och biologisk mångfald klaras här hemma. Men den världen är i en annan dimension än den vi nu lever i. Möjligtvis lever ett antal vänstersossar kvar i tron att det fortfarande är som det var på 60-talet. När partiet styrde sitt eget land och inte behövde bry sig om den globala världen annat än när man ville.