Vart är vi på väg?

Jag strölyssnar på partiledardebatten. Den är som en spegling av de föregående, bara med ett annat tema. Om höstens debatter handlade om "de svenska värderingarna" så är det nu otryggheten som används som tematik. Ibland handlar det om den nationella otryggheten, ibland om den internationella.

Vi måste rusta för att omvärlden har förändrats. Gå med i NATO. Öka försvarskostnaderna. Militarisera Gotland. Ryssland är aggressivt och Trump är oberäknelig.

Gängen tar över förorterna. Polisen abdikerar. Kvinnorna är otryggare än på länge. Morden ökar i antal.

Och så spinner man på. Visst blir det utvikningar åt andra håll också, men när till och med Gustav Fridolin börjar prata otrygghet, brott och straff så har det gått långt.

Fast vaddå långt - långt åt vilket håll?

Man kan se partiledardebatter på olika sätt. Antingen kan man se dem som ett forum där ett antal duktiga politiker debatterar för att "vinna debatten" -  komma ut bäst i media just den dagen, med de bästa one-linersen, de bästa citaten, de färsta misstagen. Så är det allt mer. Opinionssiffrorna efter framträdandena "Folket tyckte XX vann med 3,9 i betyg" bär syn för sägen.

Men är det så partiledardebatter ska vara? Formas politiken på rätt sätt genom dessa korta nedslag i det opinionsmässigt bästa debattdiket?

Sedan jag lämnade politiken har allt mer av mitt fokus hamnat i den frågan. Förr var det enklare att hoppas att den egna företrädaren gjorde bra ifrån sig. Ofta fungerade det också, Jan Björklund är en utmärkt debattör. Men nu känns det bara mer eller mindre meningslöst. Jag har försökt skriva om det i tidigare bloggar, till exempel här i ett inlägg från 2015.

Det är uppenbart att också andra skribenter är inne på samma funderingar. Med glädje läser jag DNs ledare dagen efter. Avslutningen förtjänar att citeras:

Vem erbjuder hopp, motbilder, politiska alternativ? Stefan Löfven fortsätter att peka finger mot den gamla alliansregeringen, för att i nästa andetag kräva att oppositionen samarbetar med honom. Allianspartierna har helhjärtat gått in i rollen som problemidentifierare men lyckas inte övertyga väljarna om sina kvalifikationer.
En partiledardebatt borde vara en strid om vem som sätter agendan. Med en given verklighetsbild tappar politiken blod. Spräng ramarna.

Vad vill politikerna? Vad är deras visioner om samhället? Det kan inte vara att militarisera Gotland, eller förstärka polismyndigheten? Även om Nato är viktigt, och att antalet uppklarade brott måste öka, så måste det finnas något mer.

Var är visionerna om det bättre samhället? På vilken grund ska det byggas och för vem ska det byggas? Förresten - vad är ett bättre samhälle? Är det mer av allt, eller är det annorlunda?

Samma dag - en annan artikel. Joel Halldorf skriver ledare i Dagen. Intressant. Halldorf beskriver ett samhälle som tappat sin moraliska kompass. Och om man inte har en moralisk kompass, har man då någon kompass överhuvudtaget?

Hur hänger de då ihop, Dagen och DN? Låt mig också citera Halldorfs avslutning:


Bristen på gemensamma etiska ideal gör att moral reduceras till tycke och smak, inte rätt och fel.

Givetvis kan mångkultur leda till värderingskonflikter, och segregation och ekonomiska klyftor till social oro. Men den stora kulturella omvälvningen i väst i dag handlar inte om invandringen. Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen – den ateistiska materialism som Pethrus varnade för

Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen - den ateistiska materialism som Pethrus varnade för.

Pethrus var inte ensam. Waldemar Svensson var samma andas barn. Och för mig är det någonstans här vi hittar politikens tillkortakommanden idag.

Mitt eget parti, Liberalerna, är idag en av de tydligaste företrädarna för den ateistiska materialismen. Mer (pengar förståss) är alltid rätt. Det är inte fult att vara rik. Vi ska inte motverka rikedom, bara fattigdom. Allt handlar om pengar, det mätbara, resurserna som vi ser.

Liberalerna är inte ensamma. Inte ens det parti Pethrus grundade har klarat av att hålla sig utanför. Det är den råa materialismen som tar över. Och den tar över allt mer också av människans hittills oändliga och omätbara värde och värdighet.

Istället för ett gemensamt samhälle, blir samhället en tummelplats för egocentriker och egoister. Målet är att samhället ska uppfylla mina önskningar, det må gälla familj, barn, skolframgångar, jobb eller vård. Jag har rätt att få mina önskningar uppfyllda. Politikens roll blir att administrera fram dessa önskningar. Och när inte kompassen finns där, som pekar framåt mot ett mer långsiktigt mål, blir politiken allt kortsiktigare, allt mer styrd av den just nu upplevda opinionsvågen.

Ibland frågar jag mig om det finns en enda politiker idag som kan formulera en vision om det samhälle hon vill ha. Jag tror inte det. Men så funderar jag vidare. Finns det någon av oss andra som klarar det? Är politikernas visionslöshet grundad i en lika stor visionsbrist hos allmänheten, folket, människorna?

Vad vill vi med samhället, inte det där som bara påverkar dig, utan samhället som dina barn och barnbarn och barnbarnsbarnbarn (om vi nu ska bli så gamla som alla tror) ska leva i? Vilken värld vill vi skapa? Är det bara mer av allt, en fördjupning av den ateistiska materialism som styr dagens samhälle.





Jag tror inte det. Jag tror att demokratin måste återfyllas med kultur, filosofi, religion. Inte partierna, inte alla politiker. Men det demokratiska samtalet måste förändras.

Kanske ska jag försöka blogga lite om det de kommande veckorna, om jag klarar det. För det är den svåraste utmaningen jag kan ställa mig själv inför. Risken att bli patetiskt naiv är överhängande. Ändå måste det nog göras.

Vi har de politiker vi förtjänar, brukar man säga. Partiledardebatten är ett tydligt bevis härpå. Om vi ska få några andra politiker måste sannolikt förändringen komma underifrån.

Även i detta.

Svenska språket, svensk kultur

Jag lyssnar på partiledardebatten. Fortfarande är migrationen en av huvudpunkterna. Men det pågår ytterligare ett skifte. Från migration till integration. Det kan tydliggöras i replikskiftet mellan Jimmie Åkesson och Jan Björklund efter den förstes anförande.

Det är uppenbart att Åkesson är på sin mammas gata. Den misslyckade migrationspolitiken följs upp av en brottslighet som dels bär kulturella signaturer, dels undertrycks av polis och media. Det är som om SD själva regisserat utvecklingen. Och Åkesson kan både prata om migrationen och värdet av att stå upp för den nationella svenska identiteten och kulturen. Integration är enligt Åkesson inte bara jobb eller studier. Integration handlar om att förstå och acceptera den svenska kulturen.

Åkesson är skicklig. Till skillnad från de flesta andra partiledarna (hittills - klockan är 11.30 och alla har inte talat än) talar han inte till riksdagens ledamöter utan till de utanför. Och han har en tydlig linje i sitt sätt att tala - han beskriver ett annat samhälle, en annans samhällsbild - som står i motsats till det samhälle som de andra partierna skapat.

Jag har bloggat om detta tidigare, den brist på berättelse och de brister på alternativa bilder för det framtida samhället som alla partier utom SD har.

Men när Jan Björklund ställer sin enkla fråga skulle det kunna vara början på ett alternativ. Björklunds fråga var ungefär så här:

Svenska språket är nyckeln till integration. Men ni sparar på svenskundervisningen för invandrare. Hur kan det leda till bättre integration?

Åkesson svarar skickligt att om deras politik fått gälla hade färre kommit och pengarna räckt till mer och bättre. Och det handlar inte bara om svenska språket. Den svenska kulturen måste också värnas och läras ut.

På detta replikerar Björklund delvis accepterande. Integration är inte bara jobb. Och där kunde Björklund fortsatt. Men det gjorde han inte. Det var synd.

Vi befinner oss just nu i ett skede där diskussionen går hög om det finns ett egenvärde i den svenska kulturen, i synnerhet när det gäller jämställdheten och synen på såväl mannens som kvinnans frihet och ansvar. Är alla män, oavsett kulturell bakgrund, lika usla eller spelar olika kulturer, religioner, normativ någon roll? Hur ska Sverige reagera på kraven på att det är kvinnans ansvar att se till så att inte män förgriper sig på henne? Finns det gränser för kvinnans frihet? Och har männen enbart ett individuellt eller faktiskt ett kollektivt ansvar? Några av de frågor som ställs och som fått olika svar.

Det finns en risk att en framtida politisk skiljelinje kommer att gå mellan de(t) parti(er) som säger att det finns ett egenvärde i svensk kulturell identitet och de partier som inte talar i de termerna.  Risken är uppenbar att SD kommer att vara mer eller mindre ensamt på den ena sidan. Och risken att misslyckandet med migrationspolitiken och migrationsdebatten upprepas är lika uppenbar.

Det är ju rasistiskt att prata om en speciell svensk identitet, en svensk kultur, ett svenskt normativ. Vår kultur är väl inte bättre än någon annans.

Denna kulturrelativism är bekymmersam. Är svensk syn på jämställdhet bättre eller sämre än saudiarabisk? Är svensk syn på yttrandefrihet bättre eller sämre än rysk? Är svensk syn på demokrati bättre eller sämre än kinesisk? Är svensk religionsfrihet bättre eller sämre än iransk?

Svensk kulturell identitet handlar inte bara om knätofs, sill och midsommarstänger, om den ens gör det på marginalen. Men när den politiska diskussionen förs är det som om värnandet av de framgångar vi vunnit nationellt inte kan lyftas, eftersom det riskerar att späda på den nationalism som SD företräder.

Det är illa.

Inte minst för en liberal borde det vara självklart att stå upp för de vinster det nationella demokratiska systemet och den nationella politiken gjort. Vi måste vara stolta över det samhälle vi byggt, med tydliga socialliberala nyanser. Vi måste vara så stolta att vi säger att vi kommer att värna de vinsterna, mot attacker från de som vill annorlunda, oavsett om attackerna kommer från olika politiska ideologier, religiösa företrädare eller kulturella yttringar.

Det fröet bar Jan Björklunds lilla replikskifte inom sig. Kanske han förmår utveckla det. Det vore bra. För då kunde två integrationssyner stå mot varandra i valet 2018.

Dels den exkluderande SD-varianten. Den som helst vill stänga alla gränser för att skydda det genuint svenska (det där som egentligen inte finns).

Dels den inkluderande liberala varianten. Den som säger att vi vill skapa ett öppet samhälle, där migration är en självklarhet. Men där kraven på att du ska lära dig inte bara kunskaper för jobb utan kunskaper om den svenska kulturella identiteten; om vår syn på människovärde, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet, yttrandefrihet och så vidare är självklara.

Den diskussionen borde vi inlett för länge sedan. Den diskussionen måste vi ta idag.

Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.

Bortom partiledardebatten

Måste politiken alltid göra mer?
Är mer alltid bättre?

Som vanligt är frågorna fler än svaren efter en partiledardebatt. Jag ska omedelbart erkänna att jag inte tittade på hela. Jag började i stor stil, var en av dem som hickade till av Åsa Romsons beklämmande jämförelse, insåg som vanligt att det finns vissa; Björklund, Sjöstedt, Lööf, som är bra debattörer och som kan hantera formatet, men tappade snart intresset.

Och då är jag ändå proffs på politik. Jag undrar hur många medelsvenssons som tog sig igenom 2 timmar debatt?

Formatet är ett uppenbart problem. Åtta partier, massor av ämnen, inga vettiga replikskiften och programledare som avbryter skapar ingen bra grund för vare sig förståelse för demokrati, politik eller det politiska hantverket. Åsa Romsons jämförelse visar mer på hur tunn och ytlig politiken blivit. Det gäller att hitta de ord som går igenom mediebruset. Ibland fungerar det, som när Björklund humoristiskt jämför s-samhällets syn på avundsjuka och sexualdrift. Och ibland går det som för Romson käpprätt åt skogen.

(Romsons uttalande tycker jag handlar dels om politikens förytligande, men lika mycket om den brist på bildning och bildningsideal som är en av Sveriges stora utmaningar. Romson må vara disputerad, men kunskap och bildning är inte ens två sidor av samma mynt. Det handlar mer om att kunskapen må vara myntet, men bildningen är vad man använder det till. Och en bildad människa skulle aldrig ens komma så långt så att man tog jämförelsen mellan flyktingkatastrofen på Medelhavet och det koncentrationsläger som fått bli den viktigaste symbolen för det systematiska utrotandet av judar, i sin mun...)

Men som vanligt saknas det som för mig skulle få mig att lägga barnen lite tidigare, gå ut med hunden lite senare och inte brygga en kanna te till mitt i sändningen. Men då krävs också ett helt annat produktionsformat.

För den stora frågan är: Vilket samhälle vill de olika partierna bygga? Och på det ges inga svar. Istället blir det som alltid i svensk politik detaljerna som skymmer. Den som är bäst på att svara snärtigt på en detaljfråga vinner poäng. Den som har ett konkret förslag på hur politiken ska lösa ytterligare en fråga, vinner poäng.

Men är det så självklart? Speglar egentligen inte synen på att politiken alltid ska göra mer, den bild av det socialdemokratiska folkhem som vi alla fortfarande är en del av? Den kollektivistiska individualism som Lars Trägårdh beskriver, där staten ska ta hand om allt så att jag själv bara behöver göra det jag själv verkligen vill?

Ju äldre jag blir, desto mer har jag börjat ifrågasätta denna samhällssyn. Och det av två orsaker.

För det första tror jag inte att ett samhälle kan hålla ihop om de två ytterligheterna, jagets egocentrering och statens maktmonopol, blir de enda två kvarvarande aktörerna i samhället. Det som nu sker i Sverige är, enligt min mening, ytterligare ett steg på den väg som vandrats i över hundra år där civilsamhället blivit beskuret på både mening, innehåll och verksamhet och där staten och det offentliga tagit över allt mer, från framtagandet av offentliga generella värdegrunder (en helt orimlig hållning som jag kommer att blogga om någon gång under rubriken "När partierna blir kyrkor") till ren verksamhet (som idrottsaktiviteter eller härbärgen för EU-migranter).

Det finns två risker med detta. Dels är frågan om ett samhälle kan hålla ihop om det inte finns kopplingar mellan människor utanför den offentliga sektorns sfär. Det är de informella banden, som ibland knyts bara för att man tvingas göra det man egentligen skulle vilja välja bort, som skapar ett långsiktigt hållbart samhälle. Tron på att staten genom att professionalisera det ideella skulle kunna ta över denna roll, är sannolikt mer religiös än pragmatisk.

Det andra handlar om statens maktposition. Att överlåta allt mer, även av det som tidigare var ideellt, till det offentliga är väl bra så länge staten är god. Men vad händer med den minoriteter som inte tycker staten är god? Och vad händer om staten någon gång visar sig vara ondare än vad vi trodde? Vilka motkrafter finns mot det offentligas övermakt?

Det går inte att jämföra Sverige och Ryssland på något sätt. Men ett av Rysslands historiska problem är avsaknaden av detta ideella engagemang, den medelklass på vilket även vårt folkhemsbygge vilat. Robert Putnam jämförde i sina studier av civilsamhället och det övriga samhällets utveckling norra och södra Italien. I norra Italien fanns banden över klassgränser och mellan människor av olika ursprung. I södra Italien var det bara band uppifrån och ner. Från maffians patroner till hantlangarnas klientställning.

De senaste hundratalet år har Sverige varit något av en idealbild av det norditalienska civilsamhällsbygget. Ryssland har å andra sidan varit nidbilden av det syditalienska patron/klientförhållandet. Men det är ingen självklarhet att norra och södra Italien ska ha utvecklats olika. Liksom Sverige och Ryssland. Det beror helt enkelt på vilka vägval människorna tar, i sina roller i staten, föreningarna, familjerna, kyrkorna, företagen...

Sverige är inte vaccinerat mot en utveckling mot ett annat samhällsbygge. Tilltron i samhället över alla klassgränser och bakgrundsskillnader måste vinnas åter varje dag, precis som demokratin. Även om vi har en månghundraårig tradition att vara självständiga ner på individnivå, är inte den lyckliga vägen in i framtiden utstakad.

Ofta önskar jag att partiledardebatterna skulle innehålla någon debattör som på frågan: "Vad tänker ni göra för att lösa det problemet?" svarade: "Det är inte politikens uppgift. Vi tycker inte att den politiska sfären ska göra mer. Vi tror att samhället skulle bli bättre om medborgarna fick lite mer att säga till om och ibland faktiskt tvingas göra mer själva istället för att bara peka på staten och säga att det där är ert ansvar. Vi tror på en stark stat där det behövs. Men staten kan och ska inte ta över mer än nödvändigt. Och där har Sverige idag gått för långt. Samhället byggs faktiskt av människorna, enskilda, organiserade, i företag och föreningar. Där finns växtkraften. Där finns framtiden!"

Men det är väl en nåd att enbart stilla bedja om.

Vår falska bild av världen

I går morse lyssnade jag en stund på partiledardebatten. Hörde vikarierande partiledaren för socialdemokraterna, Mikael Damberg, bre på om hur illa det var i Sverige. Allt var dåligt. Skolorna, jobben, solidariteten, till och med svamparna var eländiga. Och allt var regeringens fel.

Lite senare läste jag Facebook. Länkade vidare från en uppdatering från en av mina kontakter. Hamnade på en sida som beskrev hur kallt Sverige blivit. Ingressen var typisk: "Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar se det hemska".

Senare läser jag en debattartikel i DN. Om hur bra världen är på väg att bli. Den extrema fattigdomen är på väg att utrotas. Dollarmiljardären Bill Gates tror att det kommer att ske under hans livstid (och han är äldre än jag...) och han hjälper till så gott det går genom att använda miljarderna från hans livsverk Microsoft till mediciner för de fattigaste.

Men vår bild av världen är inte sådan. Vi ser fortfarande världen som en plats där Sverige är (eller var om man är mer vänsterlagd) det lysande undantaget i den usla världen. Där kapitalister suger ut de fattigaste och där världshandeln bara skapar mer elände.

Men i verkligheten är det tvärs om. Det finns kapitalister, Gates och Soros är bara två av många, som gör gott för sina miljarder. Den globala handeln skapar ett välstånd som världen aldrig tidigare sett. Och den lyfter miljon efter miljon ur extrem fattigdom till ett acceptabelt liv. Och utvecklingen bara fortsätter.

Världen har aldrig varit så bra för människorna som den är idag. Låt oss fortsätta den utvecklingen. Och låt oss värna det som gjort världen så bra; internationell handel, öppna gränser, demokrati, utbildning.

Men i Sverige är det mörkt. Välfärden rämnar. Aldrig har skolorna, äldreomsorgen, tryggheten varit så usel som idag. Och underförstått är det Alliansregeringens fel...

Men hur ser verkligheten ut?

Visst sjunker skolresultaten fortfarande. Men det beror inte på brist på lärare. Lärartätheten har ökat! Vi ser en skola som allt mer ser individerna och som försöker ge dem en individanpassad utbildning. Speciallärare och specialpedagoger skapar förutsättningar för fler barn att möta sina möjligheter och utmaningar. Och ser vi inte de första tendenserna till att resultatförsämringen vänt?

Det byggs förskolor som aldrig förr. Och servicen utökas. Nu är det normalt att alla större kommuner erbjuder barnomsorg även på obekväm arbetstid. Och för oss som haft barn i förskolan både för 20 år sedan och även nu syns en skillnad i medvetenheten kring pedagogisk utveckling även hos de mindre barnen.

Men äldreomsorgen då? Där har det väl aldrig varit så dåligt som nu? Eller.. För 30 år sedan vann Folkpartiet valet på devisen "Eget rum på långvården". Var det bättre förr? För 20 år sedan blev äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och sedan dess har perspektiven ändrats från att passivisera äldre i ett grått kollektiv av långvårdspatienter, till indivder med olika utmaningar som är boende inom äldreomsorgen. Allt fler blir äldre. Och de år som läggs till våra liv är allt friskare. Det är till och med så att de friska åren har ökat mer än livslängden. Och kostnaderna har inte minskat generellt sett, trots att antalet riktigt gamla inte ökat de senaste åren.

Men visst har Sverige blivit otryggare? Alla dessa invandrare som kommer. Och den ökade utslagningen under Alliansen? Sverige har verkligen blivit kallt! Men nej - svenskarna blir allt mer toleranta och bejakar de öppna gränserna. Och DN redovisade nyligen en rapport om att vi blir allt tryggare. Våldet minskar. Brottsligheten går ner.

Kanske är det så att det aldrig varit bättre i Sverige än idag. Aldrig har så många haft ett jobb att gå till. Aldrig har så många varit välutbildade. Aldrig har så många äldre kunnat känna en så stor trygghet i att få den omsorg man behöver. Aldrig har så många barn haft en bra och trygg förskola. Aldrig har vi mött så många nya svenskar på ett öppet sätt. Aldrig har gatorna varit tryggare än nu.

Det finns någon form av konservativ längtan tillbaka till 1970-talet hos stora delar av dagens vänster, oavsett om den finns i socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet. En längtan tillbaka till den tid då Sverige verkligen var bäst, då vi stod som en fyrbåk för välfärd, frihet och solidaritet. Då alla svenskar insåg att de levde i det bästa landet i den bästa av världar.

Men den tiden har aldrig funnits. Drömmen om den underbara gårdagen är lika falsk som beskrivningen av ett Sverige i förfall.

För det ligger sannolikt mer i att Sverige aldrig varit så bra som idag, svenskarna aldrig haft det så bra som idag, välfärden aldrig varit så heltäckande som idag, än de gränslösa svartmålningar som vänstern hänger sig åt.

Betyder då det att allt är så bra som det kan bli? Knappast. Behoven förändras. Möjligheterna förändras. Utmaningarna förändras. Världen förändras. Och vi måste förändras med den.

Det är det som är det liberala uppdraget. Att våga se förändringarna. Att våga bejaka förändringarna. Att skapa trygghet i vissheten om att du och jag, Örebro och Sverige, kommer att klara förändringarna helt enkelt för att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera dem.

Media: DN1, DN2, EX, NA, Sydsvenskan

Det politiska läget

Måste erkänna att jag inte tittade på hela partiledardebatten. Inte ens halva. Först var det fåren som behövde ha sitt, byggde ytterligare fem lammboxar. Och sedan var det ju Inter-Milan. Fick se Zlatans snygga mål några sekunder in i andra halvan. Och sedan Maicons kanon i 84 tror jag. Men då hade ju Milan redan lagt av. Nästan bara Zlatan som sprang och kämpade efter 2-2, märkligt nog. Och efter 3-2 gick de flesta... Sannolikheten att Zlatan nästa år spelar i Real, eller i Man C eller varför inte i Man U, ökade nog ett antal hundra procent.

Men det jag såg räckte.
Å ena sidan Alliansen:
Reinfeldt - lugn, duktig men saknar glöden som han egentligen aldrig haft. Denna lugnhet var en vinnare 2006, men är den det 2014?
Björklund - lysande på skolfrågan och rätt torrolig, men lider av att partiet inte har större opinionsstöd.
Lööf - Försvann totalt.
Hägglund - en bra partiledare i ett parti med problem, märks tydligt att han egentligen saknar riktning.

Å andra sidan oppositionen:
Löfven - lugn men minst lika tråkig som Reinfeldt. Fast frågan kvarstår kring hans politik. Just nu fungerar det med att vara ickeJuholt, men sedan?
Fridolin - pratar så väl om allt mellan himmel och jord. Men det blir ofta alldeles för "rätt" och då hänger det inte ihop.
Sjöstedt - Jag har extra svårt att vara objektiv kring vänsterns partiledare, men viss har de problem...
Åkesson - Jobbar hårt på att skapa en annan bild av SD. Men frågan är om Åkesson själv är för mycket SD-ig...

Denna analys är inte objektiv, det erkänns, så jag väljer att åter fokusera på Folkpartiet. Men först en liten europeisk runda.

I Frankrike vann en socialist som lovade ett annat Frankrike. Det fanns ett par tydliga fiender. Dels den sittande presidenten. Dels det skrämmande EU och dess ekonomiska politik. Frågan är nu vilken politik som kommer att bli följden.

I Grekland förlorade alla. Eller nästan. Nynazisterna vann. Och några vänsterpartier. Och här var fienden uppenbar. Även fast de flesta greker vill vara kvar i EU och inom euron så vill man inte ta konsekvenserna av det. Finanspaktens krav på ekonomisk stabilitet var den stora fienden.

Men i Tyskland, i deltstatsvalen i Schleswig-Holstein, fick det liberala partiet FDP 8,5% av rösterna. Det är en framgång för ett parti som på senaste tid varit totalt uträknat från tysk politik.

Så vart leder då detta? Ett par tankar.

Det är bra med en yttre fiende. I Frankrike och Grekland var fienderna rätt uppenbara. Men även i svensk politik har det handlat om att skapa fiender. Socialdemokraterna har under årtionden skrämt med högerspöket. Moderaterna har lika ofta skrämt med kommunistskräcken. Partierna har varit varandras förutsättningar, skälet för att man kan aktivera sina medlemmar och sympatisörer. Socialdemokraterna har genom åren varit bäst på att måla sin bild av motståndaren.

Det är också bra med en egen vision, ett alternativ. Visst kan visionen vara fullständigt galen, som i Grekland där yttersta höger och vänster dansar armkrok med varandra. Men ett parti utan visioner, som bara blir förvaltande, är kört. Det gäller Grekland såväl som Sverige.

Och det finns en framtid för liberala idéer och liberala partier. Det kanske inte handlar om att vinna de 27% av väljarna som kallar sig liberala, utan kanske de 8,5 % som gör ett mycket medvetet liberalt val. Framgången kan, som m och s i Sverige jobbar för, ligga i själva makten. Men framgången kan också vara att vinna de väljare som röstar på ideologi istället för på makt. Och det kommer till slut ändå vara de ideologiska styrkorna som kommer att vara avgörande.

Jag menar att vi i Folkpartiet i Sverige måste göra fyra saker:

Vi måste vara överens om hur läget i landet ligger. Hur ser människor på sin nutid och sin framtid. Vilka problem och utmaningar finns för individer och för grupper? Varför gör man de val man gör? Vilka förändringar i samhället kan vi räkna med i framtiden? Men samtidigt - vilka lösningar har vi som politiker på frågor som vanliga människor aldrig ställer?

Vart vill vi? Varför finns vi som parti och som bärare av den liberala ideologin enligt vår tradition? Vilka är våra unika förslag för att lösa människornas problem idag? Och vilka förslag är inte liberala?

Hur tar vi oss dit? Vilka sakpolitiska ställningstaganden måste vi göra? Hur skapar vi ett parti och aktiviteter där både sakpolitik och framtoning förstärker den liberala bilden? Vilka frågor ska vi engagera oss i, och vilka ska vi prioritera bort?

Och den slutliga, svåra frågan: Vilken är vår väljargrupp? Det är bara att acceptera att om man driver en politik för alla, så driver man politik för ingen. Om man prioriterar allt, prioriterar man inget. Så hur kan man jobba med en politik och en politisk kommunikation som gör att de människor som tror på den liberala agendan också röstar med det liberala partiet?

Jag tror att Folkpartiet måste förtydliga både den liberala profilen och den liberala berättelsen. Vi måste våga vara mer liberala i ekonomisk politik, i integrationspolitik, i valfrihetspolitik. Vi måste våga vara mer liberala när det handlar om utbildningspolitik, i äldreomsorgspolitik, i miljöpolitik. Men vi måste också vara bättre på den liberala berättelsen, den berättelse som handlar om "varför".

Varför det är så viktigt för barnet på väg in i förskoleklassen att få lära sig läsa, räkna och skriva, att lära sig för livet och för vishetens skull.
Varför det är så viktigt för den gamla kvinnan att få fortsätta vara människa med rätt att leva, välja och vårdas som unik individ.
Varför det är så viktigt med tilltro till engagerade entreprenörer som driver företag för egen och för andras skull.
Varför det är så viktigt för samhället med en levande natur, där omistliga värden värnas för kommande generationer, för barn och barnbarn.

Det finns en framtid för en stark och livskraftig svensk liberalism. Men vägen dit är vare sig bred eller enkel.

Media: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, SVT, SVT, AB, AB, AB, AB, Expr, Expr, NA

De historielösa...

Jag följer partiledardebatten via olika media. Twitter, olika direktrapporteringar från olika tidningar och media, är bra följeslagare på tåget till Stockholm.

Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!

Eller...

Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.

Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.

När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.

Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.

EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.

Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.

Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?

I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.

Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.

För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.

Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.

Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.

Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,

Barnsligt Juholt! Och odemokratiskt!

Sitter och tittar på "partiledaredebatten". Mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gapar det tomt. Där skulle Håkan Juholt och Lars Ohly stått. Men de ville inte stå bredvid Sverigedemokraterna. Så de sitter hemma och tittar istället.

Juholts prepubertala "vill-inte" strategi är bekymmersam. Genom att utebli menar socialdemokraterna att de har en rätt utöver andra partier. De är inte opposition, utan något annat. De är i alla fall inte i opposition tillsammans med Sverigedemokraterna.

Men stopp där - var det inte bara ett par månader sedan som socialdemokraterna tänkte sig att sänka regeringens jobbskatteavdrag tillsammans med Sverigedemokraterna? Då var det OK att inte bara stå tillsammans med SD utan utforma ett förslag tillsammans med dem för att kunna sänka regeringen!

Och var det inte så att en av socialdemokraternas tyngre politiker, Ylva Johansson, satt i ett utskottsrum och pratade med Sverigedemokraterna? Hon förnekade det, men...

Men i TV-studion kan de inte stå.

Juholts agerande är illa för demokratin. Det har gör är att förakta väljarna. Han tror inte att vi som tittar inser att oppositionen inte består av fyra olika partier.

Men frågan är vad det bakomliggande skälet är?

Johan Ingerö, ledarskribent på SVD, har i ett antal artiklar beskrivit den nationalistiska sväng som Labour i Storbritannien är inne i. En sväng som kanske påverkar fler av de europeiska socialdemokratiska partierna. Och frågan är vad som händer med svensk socialdemokrati.

I Malmö härskar Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, en stad där judarna känt stor oro för sin situation och där Reepalu försämrad denna. I fredags föreslog han att det skulle finnas två olika medborgarskap. Ett för "riktiga" svenskar. Ett för nya svenskar som begått brott och som då skulle kunna bli av med sina medborgarskap och utvisas. De skulle därmed inte få bli "riktiga" svenskar. Han fick påhäng av socialdemokraternas rättspolitiske talesman, Morgan Johansson. Reepalu och Johansson drev därmed en politik som bara Sverigedemokraterna hittills drivit.

Men efter flera tunga socialdemokratiska hugg, drog Juholt ut och sade att Johansson och Reepalu hade fel.

Kanske är jag för konspiratorisk, men kan verkligen en rättspolitisk talesman för socialdemokraterna gå ut i en sådan fråga utan att ha kollat med partiledningen? Eller var det en testballong som en lagom tung, men också lagom långt bortavarande socialdemokrat, fick släppa. Sedan kände partiledningen av strömningarna innan man tog avstånd. Men hade inte protesterna blivit så stora, hade kanske avståndstagandet dröjt längre, blivit mildare eller uteblivit.

Är detta en del av en mer nationalistisk sväng som förbereds av Juholt & Co? En anglofiering av svensk socialdemokrati? En sväng åt det nationalistiska hållet? Och i ett sådant läge blir det extra känsligt att stå bredvid det parti vars åsikter en del av de ledande företrädare i vart fall delar?

Media: SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVT4 och SVT5, SVT1 och SVT2 och SVT3, DN1 och Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

Bloggar: Kent Persson och Karin Forsling