Svenska språket, svensk kultur

Jag lyssnar på partiledardebatten. Fortfarande är migrationen en av huvudpunkterna. Men det pågår ytterligare ett skifte. Från migration till integration. Det kan tydliggöras i replikskiftet mellan Jimmie Åkesson och Jan Björklund efter den förstes anförande.

Det är uppenbart att Åkesson är på sin mammas gata. Den misslyckade migrationspolitiken följs upp av en brottslighet som dels bär kulturella signaturer, dels undertrycks av polis och media. Det är som om SD själva regisserat utvecklingen. Och Åkesson kan både prata om migrationen och värdet av att stå upp för den nationella svenska identiteten och kulturen. Integration är enligt Åkesson inte bara jobb eller studier. Integration handlar om att förstå och acceptera den svenska kulturen.

Åkesson är skicklig. Till skillnad från de flesta andra partiledarna (hittills - klockan är 11.30 och alla har inte talat än) talar han inte till riksdagens ledamöter utan till de utanför. Och han har en tydlig linje i sitt sätt att tala - han beskriver ett annat samhälle, en annans samhällsbild - som står i motsats till det samhälle som de andra partierna skapat.

Jag har bloggat om detta tidigare, den brist på berättelse och de brister på alternativa bilder för det framtida samhället som alla partier utom SD har.

Men när Jan Björklund ställer sin enkla fråga skulle det kunna vara början på ett alternativ. Björklunds fråga var ungefär så här:

Svenska språket är nyckeln till integration. Men ni sparar på svenskundervisningen för invandrare. Hur kan det leda till bättre integration?

Åkesson svarar skickligt att om deras politik fått gälla hade färre kommit och pengarna räckt till mer och bättre. Och det handlar inte bara om svenska språket. Den svenska kulturen måste också värnas och läras ut.

På detta replikerar Björklund delvis accepterande. Integration är inte bara jobb. Och där kunde Björklund fortsatt. Men det gjorde han inte. Det var synd.

Vi befinner oss just nu i ett skede där diskussionen går hög om det finns ett egenvärde i den svenska kulturen, i synnerhet när det gäller jämställdheten och synen på såväl mannens som kvinnans frihet och ansvar. Är alla män, oavsett kulturell bakgrund, lika usla eller spelar olika kulturer, religioner, normativ någon roll? Hur ska Sverige reagera på kraven på att det är kvinnans ansvar att se till så att inte män förgriper sig på henne? Finns det gränser för kvinnans frihet? Och har männen enbart ett individuellt eller faktiskt ett kollektivt ansvar? Några av de frågor som ställs och som fått olika svar.

Det finns en risk att en framtida politisk skiljelinje kommer att gå mellan de(t) parti(er) som säger att det finns ett egenvärde i svensk kulturell identitet och de partier som inte talar i de termerna.  Risken är uppenbar att SD kommer att vara mer eller mindre ensamt på den ena sidan. Och risken att misslyckandet med migrationspolitiken och migrationsdebatten upprepas är lika uppenbar.

Det är ju rasistiskt att prata om en speciell svensk identitet, en svensk kultur, ett svenskt normativ. Vår kultur är väl inte bättre än någon annans.

Denna kulturrelativism är bekymmersam. Är svensk syn på jämställdhet bättre eller sämre än saudiarabisk? Är svensk syn på yttrandefrihet bättre eller sämre än rysk? Är svensk syn på demokrati bättre eller sämre än kinesisk? Är svensk religionsfrihet bättre eller sämre än iransk?

Svensk kulturell identitet handlar inte bara om knätofs, sill och midsommarstänger, om den ens gör det på marginalen. Men när den politiska diskussionen förs är det som om värnandet av de framgångar vi vunnit nationellt inte kan lyftas, eftersom det riskerar att späda på den nationalism som SD företräder.

Det är illa.

Inte minst för en liberal borde det vara självklart att stå upp för de vinster det nationella demokratiska systemet och den nationella politiken gjort. Vi måste vara stolta över det samhälle vi byggt, med tydliga socialliberala nyanser. Vi måste vara så stolta att vi säger att vi kommer att värna de vinsterna, mot attacker från de som vill annorlunda, oavsett om attackerna kommer från olika politiska ideologier, religiösa företrädare eller kulturella yttringar.

Det fröet bar Jan Björklunds lilla replikskifte inom sig. Kanske han förmår utveckla det. Det vore bra. För då kunde två integrationssyner stå mot varandra i valet 2018.

Dels den exkluderande SD-varianten. Den som helst vill stänga alla gränser för att skydda det genuint svenska (det där som egentligen inte finns).

Dels den inkluderande liberala varianten. Den som säger att vi vill skapa ett öppet samhälle, där migration är en självklarhet. Men där kraven på att du ska lära dig inte bara kunskaper för jobb utan kunskaper om den svenska kulturella identiteten; om vår syn på människovärde, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet, yttrandefrihet och så vidare är självklara.

Den diskussionen borde vi inlett för länge sedan. Den diskussionen måste vi ta idag.

Liberal nationalism?!

Jag lyssnar på P1. Hör debatten mellan Tino Sanandadji och Stefan Jonsson, båda forskare med olika titlar. Hör dem som vanligt prata förbi varandra. Sananadji varnar för den katastrof som väntar välfärdssamhället om invandringen fortsätter på dessa nivåer. Jonsson som istället enbart ser nöden i världen och vårt ansvar att hjälpa, obegränsat.

Den diskussionen har hörts tusentals gånger. Med olika infallsvinklar. De goda, de som vill fortsätta ta ett obegränsat ansvar för nöden i världen. Vi onda, som säger att vi inte kommer att ha råd. Ibland får jag kritik för denna bild, kritikerna säger att det inte handlar om onda mot goda. Men fram tills idag har perspektivet varit sådant. Det räcker med att läsa Dagens Nyheters Peter Wolodarski (som jag nästan alltid uppskattar som en djupt tänkande journalist) i söndagens DN för att se spelplanen. Användandet av ordet "skam" inbegriper också oss i Sverige som velat begränsa mottagandet och skapar just denna bild av de goda mot oss onda.

Det finns många bekymmer med detta sätt att se världen. Ett av de stora är sannolikt att denna tudelning av den politiska världen bygger på en rädsla att bli sammankopplad med de "reellt onda" - i den svenska politiska kontexten - Sverigedemokraterna. Även om de kan ha rätt i sakpolitiska frågor, måste man som god demokrat distansera sig ifrån dem. Man får helt enkelt inte komma fram till samma slutsats, även om vägen dit har gått från diametralt motsatta utgångspunkter.

Det får märkliga konsekvenser. Man kan inte, som sann liberal, ens ta ordet "volymer" i sin mun när man talar om flyktingmottagande och asylrätt innan kritikerna kommer. På samma sätt är det med andra partier. Hittills har ingen av de sju mainstreampartiledarna ens vågat antyda att den politik man står för innebär en begränsning av antalet asylsökande. På konkreta frågor blir det aldrig svar.

Ett annat ord som är förbjudet är "nationalism". Det är så befläckat av ultrahögern att det inte går att använda. Och det är ett enormt bekymmer.

Åter till P1. Den tredje deltagaren i debatten var en annan professor. Lars Trägårdh, vid Ersta-Sköndals högskola (bland annat). Trägårdh är en av giganterna när det gäller kunskap om civilsamhället. Hans bakgrund är knappast åt det högra hållet. I sin och Henrik Berggrens bok "Är svensken människa?" utvecklar han sina tankar kring "statsindividualismen" där hans huvudtes är att svensken accepterar en enormt stark stat, för att själv kunna utveckla sin individualism. Vi överför det som andra menar vara individens ansvar på staten, för att själva kunna bli mer egocentrerade.

Trägårdhs synpunkter i programmet var ändå rätt nationalistiska. Han menade att staten, nationen, hölls samman av ett samhällskontrakt. Medborgarskapet innebar förpliktelser och dessa förpliktelser genererade en del service. Inte bara till dig själv, utan även till andra medborgare, människor som du aldrig kommer att träffa. Men kontraktet, som innebär en stark stat, god service och en ökande social trygghet, uppväger de kostnader som är förknippade med det hela.

Det är uppenbart att Trägårdh ser den nuvarande migrationen som ett bekymmer i detta. Samhällskontraktet gäller inte längre. Du betalar fortfarande in dina skatter. Men frågan är om staten, nationen, kan garantera dig den service, den trygghet, den utveckling du förväntar dig. Och om inte - vad händer då? Vad händer med solidariteten manifesterad genom att vi mangrant betalar skatt, eller genom att vi är en del av ett samhälle som söker gemenskap över gränser, både nationellt och internationellt?

Är nationen alltså betydelsefull, eller bara en begränsning?

Man kan göra fler funderingar: En av huvudteserna för att ha en fungerande demokrati är faktiskt att det finns gränser. En nation där alla i vart fall förstår varandra språkligt, där det finns en gemensam kulturell bas som gör att vi kan förstå varandra också på andra sätt, har hittills varit förutsättningen för en stark demokrati. Det är en av EUs uppenbara brister. EU saknar ett gemensamt språk, vilket omöjliggör politiska debatter och därmed försvagar en av demokratins grundstenar, och en någorlunda gemensam kultur, vilket gör det svårt att få igenom konkreta beslut på samma sätt i hela unionen.

För en demokratiskt lagd liberal, är alltså inte nationen enbart något som kan överlåtas till SD att tala om.

Men det blir värre ändå.

En av liberalismens fäder, Adam Smith, skrev i sitt stora opus "Wealth of Nations" just om Nationernas välstånd. Hans teser går (enormt förenklat) ut på att olika nationer ska konkurrera med varandra för att på ett positivt sätt öka det totala välståndet. Bort med regleringar, fram för fri handel.

Det kan tolkas olika. Libertarianer ser staten, nationen som något nästan enbart ont. Låt marknaden sköta sitt, typ. I ett sådant samhälle blir staten, nationen nästan obehövlig. Den marginella trygghet som individen kan avkräva staten och staten därigenom kan beskatta medborgaren för, kan likaväl ske på superlokal nivå som nationell. I mycket påminner libertarianismen om en religion, på samma sätt som kommunismen, där människan i sin godhet hanterar även svåra frågor på ett sätt som blir bäst för alla...

Men människan är inte god.

Och det har socialliberaler och marknadsliberaler i skön förening förstått sedan länge. Marknaden måste regleras. Det finns sociala skäl, arbetsrättsliga skäl, miljömässiga skäl och så vidare för det. Välståndets framväxt under 1900-talet bars av nationell lagstiftning, där olika länder gått olika långt, byggd på den demokratiska bas som nationerna skapat.

För liberalen har utmaningen därefter varit att skapa internationella samarbeten för att underlätta för människor, varor och tjänster att flöda fritt mellan nationerna. Socialliberaler har slagits för ökad internationell solidaritet med de sårbaraste, svagaste, fattigaste. Men basen har hela tiden varit nationell. I sann liberal Adam Smith-anda...

Ingenting har ändrats. Demokratin förutsätter fortfarande någon form av nationell identitet. Samhällskontraktet, där vi betalar in och räknar med att kunna ta ut i förhållande till allas gemensamma insatta plikter, är fortfarande basen för såväl nationell som internationell solidaritet. Det är bara så länge vi har detta samhällskontrakt på nationell basis, som vi klarar av solidariteten med de svagaste, oavsett var de befinner sig men till den gräns som kontraktet medger.

Det finns risker med att överlämna nationalismen till högerkrafterna. Den risken visade sig tydligt när regeringens märkliga fredagsevenemang "Sverige tillsammans" gick av stapeln. Det bestående minnet var powerpointen med orden: "Det finns ingen inhemsk svensk kultur" och oavsett om det bara var en klumpig formulering som helt tappade anknytningen till den nuvarande kontexten så visar den än en gång på "nomenklaturans" (oavsett om den är politisk, medial, kulturell eller annan) behov av att distansera sig från de onda högerkrafterna. Och då spelar inte resultatet någon roll...

Nationalism är vare sig ond eller god. Nationalism kan användas i onda och goda syften. Men som Adam Cwejman så väl beskriver i GP skulle Sverige må väl av en sundare patriotism, och en lika sund nationalism. Gärna byggd på liberal grund och med den föränderliga, inhemska svenska kulturen som kärna. Då skulle vi också kunna känna stolthet över att vi ibland faktiskt klarar av att göra mer än vad vi både borde och kan, även när det gäller att ta emot flyktingar och samtidigt bevara välfärden.