Svenska språket, svensk kultur

Jag lyssnar på partiledardebatten. Fortfarande är migrationen en av huvudpunkterna. Men det pågår ytterligare ett skifte. Från migration till integration. Det kan tydliggöras i replikskiftet mellan Jimmie Åkesson och Jan Björklund efter den förstes anförande.

Det är uppenbart att Åkesson är på sin mammas gata. Den misslyckade migrationspolitiken följs upp av en brottslighet som dels bär kulturella signaturer, dels undertrycks av polis och media. Det är som om SD själva regisserat utvecklingen. Och Åkesson kan både prata om migrationen och värdet av att stå upp för den nationella svenska identiteten och kulturen. Integration är enligt Åkesson inte bara jobb eller studier. Integration handlar om att förstå och acceptera den svenska kulturen.

Åkesson är skicklig. Till skillnad från de flesta andra partiledarna (hittills - klockan är 11.30 och alla har inte talat än) talar han inte till riksdagens ledamöter utan till de utanför. Och han har en tydlig linje i sitt sätt att tala - han beskriver ett annat samhälle, en annans samhällsbild - som står i motsats till det samhälle som de andra partierna skapat.

Jag har bloggat om detta tidigare, den brist på berättelse och de brister på alternativa bilder för det framtida samhället som alla partier utom SD har.

Men när Jan Björklund ställer sin enkla fråga skulle det kunna vara början på ett alternativ. Björklunds fråga var ungefär så här:

Svenska språket är nyckeln till integration. Men ni sparar på svenskundervisningen för invandrare. Hur kan det leda till bättre integration?

Åkesson svarar skickligt att om deras politik fått gälla hade färre kommit och pengarna räckt till mer och bättre. Och det handlar inte bara om svenska språket. Den svenska kulturen måste också värnas och läras ut.

På detta replikerar Björklund delvis accepterande. Integration är inte bara jobb. Och där kunde Björklund fortsatt. Men det gjorde han inte. Det var synd.

Vi befinner oss just nu i ett skede där diskussionen går hög om det finns ett egenvärde i den svenska kulturen, i synnerhet när det gäller jämställdheten och synen på såväl mannens som kvinnans frihet och ansvar. Är alla män, oavsett kulturell bakgrund, lika usla eller spelar olika kulturer, religioner, normativ någon roll? Hur ska Sverige reagera på kraven på att det är kvinnans ansvar att se till så att inte män förgriper sig på henne? Finns det gränser för kvinnans frihet? Och har männen enbart ett individuellt eller faktiskt ett kollektivt ansvar? Några av de frågor som ställs och som fått olika svar.

Det finns en risk att en framtida politisk skiljelinje kommer att gå mellan de(t) parti(er) som säger att det finns ett egenvärde i svensk kulturell identitet och de partier som inte talar i de termerna.  Risken är uppenbar att SD kommer att vara mer eller mindre ensamt på den ena sidan. Och risken att misslyckandet med migrationspolitiken och migrationsdebatten upprepas är lika uppenbar.

Det är ju rasistiskt att prata om en speciell svensk identitet, en svensk kultur, ett svenskt normativ. Vår kultur är väl inte bättre än någon annans.

Denna kulturrelativism är bekymmersam. Är svensk syn på jämställdhet bättre eller sämre än saudiarabisk? Är svensk syn på yttrandefrihet bättre eller sämre än rysk? Är svensk syn på demokrati bättre eller sämre än kinesisk? Är svensk religionsfrihet bättre eller sämre än iransk?

Svensk kulturell identitet handlar inte bara om knätofs, sill och midsommarstänger, om den ens gör det på marginalen. Men när den politiska diskussionen förs är det som om värnandet av de framgångar vi vunnit nationellt inte kan lyftas, eftersom det riskerar att späda på den nationalism som SD företräder.

Det är illa.

Inte minst för en liberal borde det vara självklart att stå upp för de vinster det nationella demokratiska systemet och den nationella politiken gjort. Vi måste vara stolta över det samhälle vi byggt, med tydliga socialliberala nyanser. Vi måste vara så stolta att vi säger att vi kommer att värna de vinsterna, mot attacker från de som vill annorlunda, oavsett om attackerna kommer från olika politiska ideologier, religiösa företrädare eller kulturella yttringar.

Det fröet bar Jan Björklunds lilla replikskifte inom sig. Kanske han förmår utveckla det. Det vore bra. För då kunde två integrationssyner stå mot varandra i valet 2018.

Dels den exkluderande SD-varianten. Den som helst vill stänga alla gränser för att skydda det genuint svenska (det där som egentligen inte finns).

Dels den inkluderande liberala varianten. Den som säger att vi vill skapa ett öppet samhälle, där migration är en självklarhet. Men där kraven på att du ska lära dig inte bara kunskaper för jobb utan kunskaper om den svenska kulturella identiteten; om vår syn på människovärde, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet, yttrandefrihet och så vidare är självklara.

Den diskussionen borde vi inlett för länge sedan. Den diskussionen måste vi ta idag.

Men tänk om Jimmie har rätt...

eller frågan Hans Rosling aldrig fick.

Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.

På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.

Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.

Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.

På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.

Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.

Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.

Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.

Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.

(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)

För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?

Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.

Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.

SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.

Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.

Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.

Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.

Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...

Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.

Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?

Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?

Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.

SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...

Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.

I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.

Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.

Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.

Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...

Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.

Jimmie från en annan sida

Jag såg, måste jag erkänna, bara några minuter av Skavlan och Åkesson. Det var ju fotboll på den andra kanalen, och jag brukar inte slösa bort min tid på att titta på intervjuer med människor som inte intresserar mig, oavsett var de kommer ifrån.

Kanske borde jag kollat mer. För att förstå såväl Åkesson som hans parti och deras politik. Men jag, liksom de flesta andra politiskt intresserade, vet väl vilka ståndpunkter partiet har. Vi vet hur Åkesson hanterat partiet, och bilden av partiet. Det intressanta hade väl varit om intervjun i sin helhet hade fokuserat på utbrändheten som fenomen, och kanske låtit Åkesson flankeras av någon annan utbränd med liknande, eller helt olika erfarenheter. Men kanske fanns inte det med som en möjlighet.

Efter intervjun har jag däremot läst spaltmeter med kommentarer. De flesta som jag läst har naturligtvis varit av politiska kommentatorer som inte har så mycket till övers för vare sig SD eller Åkesson. Och jag har sluppit läsa SD-svansens "inlägg".

Men den enligt mitt tycke intressantaste kommentaren hittills står DNs Johan Croneman för. I sin kulturkrönika skriver han rätt mycket intressant. Men jag ska fokusera på en sak: Varför är det bara SDs sympatisörer som folkstormar? Så här skriver Croneman:

Vilket annat svenskt parti som helst skulle skatta sig lyckligt med de närmast feberivriga partisympatisörer som SD har. De har förenats i sitt politiska utanförskap, och de håller ihop stenhårt. En gång i tiden kunde till exempel socialdemokraterna mobilisera sina rötter och sitt partifolk på liknande sätt, av det ser man snart ingenting alls längre.

Är det verkligen så?

När man följer de fortsatta kommentarerna kring intervjun och dess konsekvenser, finns otaliga rapporter om det skrämmande hatiska agerandet som SDs svans sysslar med. Jag gissar att rätt många, eller kanske nästan alla, kommentarer kommer från den sektorn. Och det ger kommentatorer, som exempelvis Andrev Walden i Café, möjlighet att dra alla dessa över en kam.

SD-svansen drar sig inte för att använda nästan alla invektiv de kan för att hata etablissemanget och verkligen visa det. Och då är det så lätt att fortsätta dra linjen vidare utåt så att vi som inte är SD-are också både menar och tror att alla SDare är likadana. Men det är en fara att göra så. För antingen menar vi att de 800.000 som faktiskt röstade på SD i valet är av en annan sort, elaka hatare. Eller så menar vi att de är vilseförda och inte förstår sitt eget bästa.

Jag tror tyvärr inte att det stämmer. Jag tror att väldigt många av de som röstade på SD är som folk är mest. Men att de upplever att inte vi i de andra partierna vare sig svarar på deras frågor (vilket får många att landa i den förenklade bilden att invandringen är det stora felet), har en vision för framtidens Sverige (hur fel den än kan synas vara) eller egentligen är i opposition mot något i den rådande utvecklingen överhuvudtaget.

Det borde få fler partier och politiker att fundera kring sitt eget uppdrag och sin egen politik. Varför blir inte socialister lika upprörda när journalister, eller politiska motståndare attackerar de rödgröna? Varför verkar det mest som om konservativa och liberaler av olika schatteringar mest suckar och går vidare när detsamma händer dem? Varför eldas inte massorna av Folkpartiets, Centerpartiets eller Miljöpartiets politik?

De nya Moderaterna har kanske gett oss det tydliga svaret, det som de gamla Socialdemokraterna hela tiden smög med. Deras politik byggde på att de var bäst på att administrera det rådande systemet. Politikens roll var att vara systemskruvare, ungefär som vilken tjänsteman som helst, bara att man väljs var fjärde år...

Det blir ingen massa eldad av.

Jag har skrivit det förr, och kan skriva det igen: Det finns tyvärr bara ett parti som skapar en alternativ bild och en alternativ berättelse kring det svenska samhällsbygget, och det är SD. Vi kan tycka att bilden är hur falsk som helst, att politiken inte hänger ihop, eller att varenda SD-medlem och SD-väljare antingen är rasist, fascist eller någon kombination av de båda. Och vi kan fortsätta att attackera och attackera och attackera.

Men det kommer inte att hjälpa. Inte om vi fortfarande står utan en egen vision om ett bättre samhälle, en vision som vi kan förmedla till fler svenskar. Inte om vi fortfarande står utan en egen berättelse om det samhälle vi vill bygga, tillsammans med fler svenskar. Inte om vi bara verkar som om vi likt grå statstjänstemän skruvar på det samhällsbygge vi alla varit med om att skapa, som inte behöver förändras annat än i detaljer.

Politiken och politikerna måste i vart fall hjälpligt svara på den fråga som ställs vinterfredag efter vinterfredag i SVT: Vart är vi på väg?

Om vi inte klarar av det medan något annat parti ändå gör det, kommer den utveckling vi ser idag bara att fortsätta.