Jimmie från en annan sida

Jag såg, måste jag erkänna, bara några minuter av Skavlan och Åkesson. Det var ju fotboll på den andra kanalen, och jag brukar inte slösa bort min tid på att titta på intervjuer med människor som inte intresserar mig, oavsett var de kommer ifrån.

Kanske borde jag kollat mer. För att förstå såväl Åkesson som hans parti och deras politik. Men jag, liksom de flesta andra politiskt intresserade, vet väl vilka ståndpunkter partiet har. Vi vet hur Åkesson hanterat partiet, och bilden av partiet. Det intressanta hade väl varit om intervjun i sin helhet hade fokuserat på utbrändheten som fenomen, och kanske låtit Åkesson flankeras av någon annan utbränd med liknande, eller helt olika erfarenheter. Men kanske fanns inte det med som en möjlighet.

Efter intervjun har jag däremot läst spaltmeter med kommentarer. De flesta som jag läst har naturligtvis varit av politiska kommentatorer som inte har så mycket till övers för vare sig SD eller Åkesson. Och jag har sluppit läsa SD-svansens "inlägg".

Men den enligt mitt tycke intressantaste kommentaren hittills står DNs Johan Croneman för. I sin kulturkrönika skriver han rätt mycket intressant. Men jag ska fokusera på en sak: Varför är det bara SDs sympatisörer som folkstormar? Så här skriver Croneman:

Vilket annat svenskt parti som helst skulle skatta sig lyckligt med de närmast feberivriga partisympatisörer som SD har. De har förenats i sitt politiska utanförskap, och de håller ihop stenhårt. En gång i tiden kunde till exempel socialdemokraterna mobilisera sina rötter och sitt partifolk på liknande sätt, av det ser man snart ingenting alls längre.

Är det verkligen så?

När man följer de fortsatta kommentarerna kring intervjun och dess konsekvenser, finns otaliga rapporter om det skrämmande hatiska agerandet som SDs svans sysslar med. Jag gissar att rätt många, eller kanske nästan alla, kommentarer kommer från den sektorn. Och det ger kommentatorer, som exempelvis Andrev Walden i Café, möjlighet att dra alla dessa över en kam.

SD-svansen drar sig inte för att använda nästan alla invektiv de kan för att hata etablissemanget och verkligen visa det. Och då är det så lätt att fortsätta dra linjen vidare utåt så att vi som inte är SD-are också både menar och tror att alla SDare är likadana. Men det är en fara att göra så. För antingen menar vi att de 800.000 som faktiskt röstade på SD i valet är av en annan sort, elaka hatare. Eller så menar vi att de är vilseförda och inte förstår sitt eget bästa.

Jag tror tyvärr inte att det stämmer. Jag tror att väldigt många av de som röstade på SD är som folk är mest. Men att de upplever att inte vi i de andra partierna vare sig svarar på deras frågor (vilket får många att landa i den förenklade bilden att invandringen är det stora felet), har en vision för framtidens Sverige (hur fel den än kan synas vara) eller egentligen är i opposition mot något i den rådande utvecklingen överhuvudtaget.

Det borde få fler partier och politiker att fundera kring sitt eget uppdrag och sin egen politik. Varför blir inte socialister lika upprörda när journalister, eller politiska motståndare attackerar de rödgröna? Varför verkar det mest som om konservativa och liberaler av olika schatteringar mest suckar och går vidare när detsamma händer dem? Varför eldas inte massorna av Folkpartiets, Centerpartiets eller Miljöpartiets politik?

De nya Moderaterna har kanske gett oss det tydliga svaret, det som de gamla Socialdemokraterna hela tiden smög med. Deras politik byggde på att de var bäst på att administrera det rådande systemet. Politikens roll var att vara systemskruvare, ungefär som vilken tjänsteman som helst, bara att man väljs var fjärde år...

Det blir ingen massa eldad av.

Jag har skrivit det förr, och kan skriva det igen: Det finns tyvärr bara ett parti som skapar en alternativ bild och en alternativ berättelse kring det svenska samhällsbygget, och det är SD. Vi kan tycka att bilden är hur falsk som helst, att politiken inte hänger ihop, eller att varenda SD-medlem och SD-väljare antingen är rasist, fascist eller någon kombination av de båda. Och vi kan fortsätta att attackera och attackera och attackera.

Men det kommer inte att hjälpa. Inte om vi fortfarande står utan en egen vision om ett bättre samhälle, en vision som vi kan förmedla till fler svenskar. Inte om vi fortfarande står utan en egen berättelse om det samhälle vi vill bygga, tillsammans med fler svenskar. Inte om vi bara verkar som om vi likt grå statstjänstemän skruvar på det samhällsbygge vi alla varit med om att skapa, som inte behöver förändras annat än i detaljer.

Politiken och politikerna måste i vart fall hjälpligt svara på den fråga som ställs vinterfredag efter vinterfredag i SVT: Vart är vi på väg?

Om vi inte klarar av det medan något annat parti ändå gör det, kommer den utveckling vi ser idag bara att fortsätta.