Människovärdet riskerar sitta trångt i ateisternas värld.

På en knapp vecka som partiledare har Ebba Busch-Thor skapat mer kontroverser än vad Göran Hägglund gjorde under hela sin partiledartid. Kanske är det den partiledaren KD behöver...

Hennes stora fråga blev samvetsfriheten, det vill säga rätten för vårdpersonal att slippa utföra uppgifter, framförallt abort, som strider mot deras samvetsuppfattning. Mot detta har flera reagerat. En del på ett mer intressant sätt. En del andra på ett mindre. Låt oss börja med den senare.

Enligt DN har en läkare lagt ut en Facebook-status där han meddelar att han från och med nu kommer att vägra vårda kristna. Skälet är att vi har en inre demon som kan kränka honom. Läkaren meddelar samtidigt att uppdateringen var ironisk. Frågan är vad denna ironi bottnar i.

Läkaren menar på något sätt att hans påstådda vägran att vårda kristna, skulle vara att likställa med KDs krav på samvetsfrihet för aborter. Logiken haltar tyvärr betänkligt. Det går att teoretiskt, oavsett religiositet, hävda såväl att livet börjar vid befruktningsögonblicket som vid ett senare tillfälle. I Sverige har vi idag en i viss mån flytande skala för när livet anses inträda och fostret blir en individ. Före 18 veckan är abort tillåten oavsett skäl. Därmed kan man anse att ett foster i juridisk mening inte är en individ före denna vecka.

Men abort tillåts ytterligare tio veckor fram, av främst medicinska skäl. Ett aborterat, dött foster är alltså inte en individ före vecka 28. Men om fostret lever och föds fram före vecka 28 är det att anse som en individ. Livet har alltså inträtt någon gång däremellan.

Man kan alltså utifrån en teoretisk grund resonera kring när livet inträder. KD har under Ebba Busch-Thor valt att ta en annan väg än den svenska. Man kan tycka vad man vill om det (vilket jag återkommer till) men det är en icke-diskriminerande inställning.

Läkaren däremot, väljer diskrimineringens väg. Bara för att en människa har en tro, i detta fall kristen, har hon inte rätt till vård. Det är en oacceptabel inställning. En läkare som uttrycker en sådan åsikt, även om den menas vara ironisk, är inte lämplig som läkare. Legitimationen bör återkallas.

En av grundpelarna i den svenska demokratin är religionsfriheten. Den var en hörnsten redan när det demokratiska Sverige byggdes och den finns inskriven i svensk grundlag. Det är denna frihet som läkaren vill inskränka. Det är inte bara dumt. Det är skrämmande.

Skälet till att religionsfriheten är viktig, även i dagens sekulära Sverige, är att den bygger en skyddsmur kring en av individens viktigaste friheter. Rätten att tro fritt handlar också om rätten att tänka fritt. Ingen ska kunna kräva av mig att jag ska redovisa mina innersta tankar, mina grubblerier, mina funderingar och fantasier. Mitt inre liv är mitt och ingen annans.

Men för den ateistiske läkaren finns en annan gräns. Ibland hävdar ateisterna att deras värld skulle vara bättre och godare, bara för att de rationaliserar bort Gud. Läkaren visar med all tydlighet att det är en otroligt förenklad argumentation.

I samma tidning skriver Amanda Björkman en ledare kring samvetsfriheten. Även om jag landar i samma ståndpunkt som hon gör i abortfrågan, saknar hennes argumentation ett nödvändigt djup.

Björkman hävdar att man idag ska göra skillnad på abort och aktiv dödshjälp. Men, om man läser henne extensivt, det är inte säkert att man ska göra det i morgon. Idag är inte aktiv dödshjälp tillåten. Därför har de som går in i vården inte kunnat välja mellan att välja yrke där man slipper döda en annan människa även om det sker utifrån individens eget val. Men vad gäller abort, är rätten given sedan länge. Så den som inte vill utföra abort, får välja ett annat yrke.

Resonemanget belastas av två, egentligen tre, fel.

För det första jämför Björkman indirekt det foster som vi hittills menat inte vara en person, en individ, utan en del av kvinnans kropp, med en reell individ i färd med att dö. För den som värnar aborträtten riskerar det att bli en värderingsglidning. Även om Björkman inte menar det, blir hon en del av det.

För det andra är jämförelsen rejält bekymmersam utifrån såväl ett patient som medarbetarperspektiv. Hittills har vården haft som uppgift att värna liv. Den som söker sig till vården gör det för att man vill bota sjuka och så långt möjligt skapa ett gott liv för fler. Det finns naturligtvis gränser, som alltid när det handlar om begränsade resurser. Men huvudpoängen är att rädda liv.

Björkman för nu in en annan möjlighet i vården - att på patientens (eller hennes anhörigas?) uppmaning avsluta liv. Och analogt med hennes resonemang om aborter - den som inte kan tänka sig att avsluta en annan människas liv får väl söka sig ett annat yrke än vården. Eller???

Det finns enorma risker med den värderingsförändring kring livets värde, värdighet - och för mig som kristen - helighet, som vi befinner oss i just nu. Det handlar både om rätten till andra människors liv, i huvudsak vuxnas rätt till att på alla sätt skaffa sig barn, liksom rätten från en annan människas liv, i dagsläget handlar det om rätten till vår egen död.

Men var går gränsen i morgon? Vilken rättighet till andra människors liv och framtid har vi? Som organbanker, livmödrar, gendonatorer? Och vem bestämmer vilken gammal, sjuk, dement, kostnadskrävande (troende) människa som ska ha rätten att leva? Vilken etisk och moralisk grund ska gälla för de enormt svåra frågor som vi ställs inför när läkarvetenskapen blir allt mer exakt både vad gäller liv och död? Vem värnar människans värde och värdighet?

Jag är glad så länge det inte enbart är ateistiska läkare som bestämmer de gränserna.