Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.
I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).
Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?
Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???
Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.
Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.
Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.
Och vid sidan om står SD och myser.
Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.
Varför kan det vara så?
Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.
Ekonomin.
I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.
Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.
Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.
Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).
Vem vill vara vid makten då?
Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.
Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.
I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.
Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.
Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?
När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.
Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.
Och snart är det valår 2022.
När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.
Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.
Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.
Så vad ska man göra?
Ja - om jag det visste.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Kristdemokraterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kristdemokraterna. Visa alla inlägg
2015-10-19
Hej då, partierna...
I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.
Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.
Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer. Låt mig ta tre konkreta exempel:
Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?
Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?
Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?
På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...
Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.
Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.
Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.
Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.
Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.
De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?
De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?
Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.
Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.
Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.
Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.
Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.
Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer. Låt mig ta tre konkreta exempel:
Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?
Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?
Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?
På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...
Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.
Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.
Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.
Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.
Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.
De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?
De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?
Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.
Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.
Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.
Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.
2015-05-04
Adjöss Kommunsverige - Efter PISA och OECD
Det finns snart inga skäl till att ha kvar några kommuner. Rätt många landsting hänger också på gärdesgården. Om vi fortsätter som vi gjort kommer också den lokala demokratin att avskaffa sig själv, och övergå antingen i en meningslös strid mellan olika kommunikationskonsultbyråer eller i en demokratisk kuliss framför ett genomfört tjänstemannastyre.
Men makten - den har redan flyttat.
Efter att OECD idag presenterade sin genomlysning av den svenska skolan, en genomlysning som beställdes av den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund, kan man följa ett antal trender i diskussionerna.
Folkpartiet är tydligast: Förstatliga skolan. Kommunerna klarar inte uppgiften. Man kanske vill väl, men det blir fel.
Som en tanke presenterar Kristdemokraterna sin vårändringsmotion samma dag. Den fick något(!) mindre uppmärksamhet. Men också den innehöll ett krav på ett förstatligande: Sjukhusvården. Jag gissar att det handlar om specialistvården. Men ändå, vägen är klar. Inte heller landstingen anses klara en av sina huvuduppgifter.
Det var två av förstatligandekraven idag. Ibland kommer de oftare än annars. För någon dag sedan berättade kulturministern att hon vill utreda likvärdigheten inom kulturskolan. Det är, enligt henne, uppenbart att skillnaderna mellan kommunerna är (för?) stora, för en så viktig(?) kommunal verksamhet.
(Det blir många parenteser i denna text. Jag sätter dit dem för att se om någon anser att 1) det blir för många, eller 2) jag använder dem på ett felaktigt sätt i meningsbyggnaden)
Men listan kunde göras längre. Kommunerna vill inte ha hand om LSS verksamheten. Socialstyrelsen tycker (nog egentligen fast man inte får säga det) att staten skulle ha hand om äldreomsorgen. Annan omsorg, som den om missbrukare, är inte heller likvärdig nationellt. Kommunerna misslyckas med integrationen. Arbetsmarknaderna är inte längre kommunala, sannolikt inte heller regionala, utan nationella och därmed är frågan om kommunerna ska fortsätta med arbetsmarknadspolitik.
Snart är det bara vargjakt och strandskydd som absolut ska beslutas lokalt. Där krävs ingen nationell eller internationell standard eller likvärdighet...
Om man försöker lyfta blicken något från detaljerna ser man tre utvecklingsspår:
För det första: En kontinuerligt försvagad lokaldemokratisk partiorganisation.
För det andra: En förändrad syn på vad lokalt, regionalt och nationellt är.
För det tredje: Ett krav på en diskussion om resursallokeringar inom offentlig sektor.
Låt oss ta dem en och en.
1) Lokaldemokrati
Det traditionella svenska partiväsendet har problem. Allt färre engagerar sig i partierna. Och de som gör det är sällan människor som vare sig har vana, kunskaper eller andra kompetenser som krävs för att leda. Antalet kommunalråd som kommer från en ledarskapsmiljö, som har relevanta kunskaper inom centrala styrområden som ekonomi, verksamhetsstyrning, scenarioplanering är lätt räknade. Den lokala (och regionala) politikern riskerar allt mer att bli en nödvändig kuliss för den reella makten som placerats hos tjänstemän.
Det är sannolikt rätt många lokala kommunalråd som skulle protestera mot detta om de läste det. Men jag har sett alldeles för många fall av politiker, i mitt parti och i andra, som tror att man leder men där man egentligen agerar som en form av mild korrektiv till processer som startas och drivs av de kommunala tjänstemännen. I min egen kommun, Örebro, verkar såväl majoritet som opposition numera mest agera för att "komma rätt ut i media". Detta är inte heller något unikt. Oavsett politisk färg, blir drivkraften för de ledande politikerna att komma ut i de positiva frågorna, och ducka i de svåra och låta någon annan ta ansvaret.
Denna utveckling är inte ny. Men den har accelererat. Och den är till rätt stor del självgenererad. Det finns idag få skäl för en politiskt intresserad, duglig person att engagera sig politiskt för att göra politisk karriär. Det kostar enormt mycket; i tid, resurser, politiskt spelande, medial uppmärksamhet, personliga påhopp och så vidare. Och det ger betydligt mindre, både i lön, makt och inflytande, än alternativet.
Runt om i landet sitter massor av politiskt intresserade människor och bestämmer i kommunerna. Men de är för det mesta tjänstemän...
Jag har skrivit flera bloggar tidigare om den skrämmande utvecklingen av den svenska lokaldemokratin. Om tomma dagordningar på nämndsammanträden. Om förtroendevalda som fastnar i detaljer men låter miljonerna rulla. Om bristen på ledarskap och ledarförmåga. Om att det snart inte finns tillräckligt många intresserade för att fylla upp alla stolarna i den svenska lokala demokratin.
Någon gång får det konsekvenser. En organisation kan inte ledas av ett osynligt och otydligt styre. Makt och ansvar måste hänga ihop. Någon/några måste peka ut en väg framåt. Om ingen gör det kommer så småningom verksamheten att packa ihop, och makten flytta någon annan stans.
Och det är sannolikt detta vi ser nu. PISA och OECD kan ha varit uppmarschen till en total förändring av den svenska lokaldemokratin. Och det är nödvändigt.
2) Vad är lokalt?
Vi lever fortfarande i en fysisk verklighet (även om man ibland funderar på om barnen mer identifierar sig med datorns alla möjligheter än med vad som händer IRL...). Men vi agerar inte längre som om det alltid var den fysiska lokaliseringen som var viktigast. Visst är det så när det gäller förskola, grundskola och vårdcentralen. Men varför ska jag söka jobb på arbetsförmedlingen i Örebro när det finns en app som gör det bättre? Var sitter den som svarar på mina frågor på 1177.se? Var hittar jag den bästa utbildningen, den bästa vården, det bästa arbetet, den bästa omsorgen - för mig?
Det är inte säkert att den svenska kommunsektorn är anpassad till den nya tiden. Det räcker kanske inte med att finnas på twitter...
Om man kombinerar den ökade insikten om att det lokala mer söks på nätet än i geografin, med en ökad vilja till individualisering och valfrihet, skapas en helt ny situation även för de offentliga välfärdsproducenterna. Och för politikerna. Om jag säljer utbildning, vård, omsorg till människor från hela landet - varför ska då bara örebroarna (det är ett dåligt exempel eftersom såväl Örebro kommun som Region Örebro län är kvarvarande kommunsocialistskräcködlor) få rösta på mig? Är det bostadsorten som är det viktiga? Eller är det den som använder tjänsten som ska få rösta?
Är en kommuns geografiska gränser ens relevanta? Är det inte styrningen av den enskilda skolan, vårdcentralen, sjukhuset, LSS-boendet, som är intressant? Och behövs politiker till det?
Var finns det politiska utrymmet i den framtida världen, den värld vi är på väg in i? Var är det nödvändigt att politiker finns? Och vilka forum ska vi lämna?
3) Pengarna räcker inte!
Klimatfrågan är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, både att förebygga och hantera.
Integrationen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, innan vi kunnat vända skutan.
Äldreomsorgen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, och ännu mer om vi inte löser demensproblematiken.
Sjukvården...
Skolan...
Försvaret...
Ja ni fattar - alla frågor är morgondagens viktigaste fråga. Och de kommer alla att kosta miljarder.
Den som inte ens vågar fundera över hur vi ska använda de resurser vi har på bästa möjliga sätt, borde inte få vara politiker.
Är kommunerna rätt plats för skolan? Sannolikt inte. Det kostar mer och smakar mindre än vad en annan organisation skulle göra.
Sköts arbetsmarknadsåtgärderna bäst lokalt? Sannolikt inte. När arbetsmarknaden blir global är inte kommunen en vettig aktör.
Löser vi miljöfrågorna lokalt? Sannolikt inte. Det finns knappt någon fråga som är så icke-lokal som miljön.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp område efter område där man måste ifrågasätta om pengarna gör mest nytta i en lokal organisation, uppbyggd utifrån en förlegad geografisk modell, styrd av alldeles för många okunniga förtroendevalda.
Och det är det vi måste våga göra. Ifrågasätta.
Kanske innebär det att en del frågor är och ska vara lokala, beslutas lokalt av lokala politiker. Sannolikt ska de lokala politikerna retirera från flera andra. En del beslut borde nog beslutas av individerna, utan politisk inblandning. Andra borde flyttas mellan de olika politiska nivåerna. Kanske finns det något område som behöver mer politisk styrning (även om jag inte ser något sådant just nu).
Men ifrågasättandet måste ske. Och det måste vara tydligt. Och det måste börja nu.
Jag tycker att Folkpartiet och Jan Björklund har helt rätt i att skolan inte passar i kommunerna. Jag gör det efter att ha sett hur illa det sköts av okunniga politiker utan koll men med stora behov på att verka vänliga och att komma ut rätt i media. Jag önskar att mitt parti kunde fortsätta den tankebanan och fundera på var framtidens lokala demokrati hör hemma, och hur den ska se ut för att göra det den är avsedd att göra.
Men makten - den har redan flyttat.
Efter att OECD idag presenterade sin genomlysning av den svenska skolan, en genomlysning som beställdes av den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund, kan man följa ett antal trender i diskussionerna.
Folkpartiet är tydligast: Förstatliga skolan. Kommunerna klarar inte uppgiften. Man kanske vill väl, men det blir fel.
Som en tanke presenterar Kristdemokraterna sin vårändringsmotion samma dag. Den fick något(!) mindre uppmärksamhet. Men också den innehöll ett krav på ett förstatligande: Sjukhusvården. Jag gissar att det handlar om specialistvården. Men ändå, vägen är klar. Inte heller landstingen anses klara en av sina huvuduppgifter.
Det var två av förstatligandekraven idag. Ibland kommer de oftare än annars. För någon dag sedan berättade kulturministern att hon vill utreda likvärdigheten inom kulturskolan. Det är, enligt henne, uppenbart att skillnaderna mellan kommunerna är (för?) stora, för en så viktig(?) kommunal verksamhet.
(Det blir många parenteser i denna text. Jag sätter dit dem för att se om någon anser att 1) det blir för många, eller 2) jag använder dem på ett felaktigt sätt i meningsbyggnaden)
Men listan kunde göras längre. Kommunerna vill inte ha hand om LSS verksamheten. Socialstyrelsen tycker (nog egentligen fast man inte får säga det) att staten skulle ha hand om äldreomsorgen. Annan omsorg, som den om missbrukare, är inte heller likvärdig nationellt. Kommunerna misslyckas med integrationen. Arbetsmarknaderna är inte längre kommunala, sannolikt inte heller regionala, utan nationella och därmed är frågan om kommunerna ska fortsätta med arbetsmarknadspolitik.
Snart är det bara vargjakt och strandskydd som absolut ska beslutas lokalt. Där krävs ingen nationell eller internationell standard eller likvärdighet...
Om man försöker lyfta blicken något från detaljerna ser man tre utvecklingsspår:
För det första: En kontinuerligt försvagad lokaldemokratisk partiorganisation.
För det andra: En förändrad syn på vad lokalt, regionalt och nationellt är.
För det tredje: Ett krav på en diskussion om resursallokeringar inom offentlig sektor.
Låt oss ta dem en och en.
1) Lokaldemokrati
Det traditionella svenska partiväsendet har problem. Allt färre engagerar sig i partierna. Och de som gör det är sällan människor som vare sig har vana, kunskaper eller andra kompetenser som krävs för att leda. Antalet kommunalråd som kommer från en ledarskapsmiljö, som har relevanta kunskaper inom centrala styrområden som ekonomi, verksamhetsstyrning, scenarioplanering är lätt räknade. Den lokala (och regionala) politikern riskerar allt mer att bli en nödvändig kuliss för den reella makten som placerats hos tjänstemän.
Det är sannolikt rätt många lokala kommunalråd som skulle protestera mot detta om de läste det. Men jag har sett alldeles för många fall av politiker, i mitt parti och i andra, som tror att man leder men där man egentligen agerar som en form av mild korrektiv till processer som startas och drivs av de kommunala tjänstemännen. I min egen kommun, Örebro, verkar såväl majoritet som opposition numera mest agera för att "komma rätt ut i media". Detta är inte heller något unikt. Oavsett politisk färg, blir drivkraften för de ledande politikerna att komma ut i de positiva frågorna, och ducka i de svåra och låta någon annan ta ansvaret.
Denna utveckling är inte ny. Men den har accelererat. Och den är till rätt stor del självgenererad. Det finns idag få skäl för en politiskt intresserad, duglig person att engagera sig politiskt för att göra politisk karriär. Det kostar enormt mycket; i tid, resurser, politiskt spelande, medial uppmärksamhet, personliga påhopp och så vidare. Och det ger betydligt mindre, både i lön, makt och inflytande, än alternativet.
Runt om i landet sitter massor av politiskt intresserade människor och bestämmer i kommunerna. Men de är för det mesta tjänstemän...
Jag har skrivit flera bloggar tidigare om den skrämmande utvecklingen av den svenska lokaldemokratin. Om tomma dagordningar på nämndsammanträden. Om förtroendevalda som fastnar i detaljer men låter miljonerna rulla. Om bristen på ledarskap och ledarförmåga. Om att det snart inte finns tillräckligt många intresserade för att fylla upp alla stolarna i den svenska lokala demokratin.
Någon gång får det konsekvenser. En organisation kan inte ledas av ett osynligt och otydligt styre. Makt och ansvar måste hänga ihop. Någon/några måste peka ut en väg framåt. Om ingen gör det kommer så småningom verksamheten att packa ihop, och makten flytta någon annan stans.
Och det är sannolikt detta vi ser nu. PISA och OECD kan ha varit uppmarschen till en total förändring av den svenska lokaldemokratin. Och det är nödvändigt.
2) Vad är lokalt?
Vi lever fortfarande i en fysisk verklighet (även om man ibland funderar på om barnen mer identifierar sig med datorns alla möjligheter än med vad som händer IRL...). Men vi agerar inte längre som om det alltid var den fysiska lokaliseringen som var viktigast. Visst är det så när det gäller förskola, grundskola och vårdcentralen. Men varför ska jag söka jobb på arbetsförmedlingen i Örebro när det finns en app som gör det bättre? Var sitter den som svarar på mina frågor på 1177.se? Var hittar jag den bästa utbildningen, den bästa vården, det bästa arbetet, den bästa omsorgen - för mig?
Det är inte säkert att den svenska kommunsektorn är anpassad till den nya tiden. Det räcker kanske inte med att finnas på twitter...
Om man kombinerar den ökade insikten om att det lokala mer söks på nätet än i geografin, med en ökad vilja till individualisering och valfrihet, skapas en helt ny situation även för de offentliga välfärdsproducenterna. Och för politikerna. Om jag säljer utbildning, vård, omsorg till människor från hela landet - varför ska då bara örebroarna (det är ett dåligt exempel eftersom såväl Örebro kommun som Region Örebro län är kvarvarande kommunsocialistskräcködlor) få rösta på mig? Är det bostadsorten som är det viktiga? Eller är det den som använder tjänsten som ska få rösta?
Är en kommuns geografiska gränser ens relevanta? Är det inte styrningen av den enskilda skolan, vårdcentralen, sjukhuset, LSS-boendet, som är intressant? Och behövs politiker till det?
Var finns det politiska utrymmet i den framtida världen, den värld vi är på väg in i? Var är det nödvändigt att politiker finns? Och vilka forum ska vi lämna?
3) Pengarna räcker inte!
Klimatfrågan är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, både att förebygga och hantera.
Integrationen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, innan vi kunnat vända skutan.
Äldreomsorgen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, och ännu mer om vi inte löser demensproblematiken.
Sjukvården...
Skolan...
Försvaret...
Ja ni fattar - alla frågor är morgondagens viktigaste fråga. Och de kommer alla att kosta miljarder.
Den som inte ens vågar fundera över hur vi ska använda de resurser vi har på bästa möjliga sätt, borde inte få vara politiker.
Är kommunerna rätt plats för skolan? Sannolikt inte. Det kostar mer och smakar mindre än vad en annan organisation skulle göra.
Sköts arbetsmarknadsåtgärderna bäst lokalt? Sannolikt inte. När arbetsmarknaden blir global är inte kommunen en vettig aktör.
Löser vi miljöfrågorna lokalt? Sannolikt inte. Det finns knappt någon fråga som är så icke-lokal som miljön.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp område efter område där man måste ifrågasätta om pengarna gör mest nytta i en lokal organisation, uppbyggd utifrån en förlegad geografisk modell, styrd av alldeles för många okunniga förtroendevalda.
Och det är det vi måste våga göra. Ifrågasätta.
Kanske innebär det att en del frågor är och ska vara lokala, beslutas lokalt av lokala politiker. Sannolikt ska de lokala politikerna retirera från flera andra. En del beslut borde nog beslutas av individerna, utan politisk inblandning. Andra borde flyttas mellan de olika politiska nivåerna. Kanske finns det något område som behöver mer politisk styrning (även om jag inte ser något sådant just nu).
Men ifrågasättandet måste ske. Och det måste vara tydligt. Och det måste börja nu.
Jag tycker att Folkpartiet och Jan Björklund har helt rätt i att skolan inte passar i kommunerna. Jag gör det efter att ha sett hur illa det sköts av okunniga politiker utan koll men med stora behov på att verka vänliga och att komma ut rätt i media. Jag önskar att mitt parti kunde fortsätta den tankebanan och fundera på var framtidens lokala demokrati hör hemma, och hur den ska se ut för att göra det den är avsedd att göra.
2015-04-30
Människovärdet riskerar sitta trångt i ateisternas värld.
På en knapp vecka som partiledare har Ebba Busch-Thor skapat mer kontroverser än vad Göran Hägglund gjorde under hela sin partiledartid. Kanske är det den partiledaren KD behöver...
Hennes stora fråga blev samvetsfriheten, det vill säga rätten för vårdpersonal att slippa utföra uppgifter, framförallt abort, som strider mot deras samvetsuppfattning. Mot detta har flera reagerat. En del på ett mer intressant sätt. En del andra på ett mindre. Låt oss börja med den senare.
Enligt DN har en läkare lagt ut en Facebook-status där han meddelar att han från och med nu kommer att vägra vårda kristna. Skälet är att vi har en inre demon som kan kränka honom. Läkaren meddelar samtidigt att uppdateringen var ironisk. Frågan är vad denna ironi bottnar i.
Läkaren menar på något sätt att hans påstådda vägran att vårda kristna, skulle vara att likställa med KDs krav på samvetsfrihet för aborter. Logiken haltar tyvärr betänkligt. Det går att teoretiskt, oavsett religiositet, hävda såväl att livet börjar vid befruktningsögonblicket som vid ett senare tillfälle. I Sverige har vi idag en i viss mån flytande skala för när livet anses inträda och fostret blir en individ. Före 18 veckan är abort tillåten oavsett skäl. Därmed kan man anse att ett foster i juridisk mening inte är en individ före denna vecka.
Men abort tillåts ytterligare tio veckor fram, av främst medicinska skäl. Ett aborterat, dött foster är alltså inte en individ före vecka 28. Men om fostret lever och föds fram före vecka 28 är det att anse som en individ. Livet har alltså inträtt någon gång däremellan.
Man kan alltså utifrån en teoretisk grund resonera kring när livet inträder. KD har under Ebba Busch-Thor valt att ta en annan väg än den svenska. Man kan tycka vad man vill om det (vilket jag återkommer till) men det är en icke-diskriminerande inställning.
Läkaren däremot, väljer diskrimineringens väg. Bara för att en människa har en tro, i detta fall kristen, har hon inte rätt till vård. Det är en oacceptabel inställning. En läkare som uttrycker en sådan åsikt, även om den menas vara ironisk, är inte lämplig som läkare. Legitimationen bör återkallas.
En av grundpelarna i den svenska demokratin är religionsfriheten. Den var en hörnsten redan när det demokratiska Sverige byggdes och den finns inskriven i svensk grundlag. Det är denna frihet som läkaren vill inskränka. Det är inte bara dumt. Det är skrämmande.
Skälet till att religionsfriheten är viktig, även i dagens sekulära Sverige, är att den bygger en skyddsmur kring en av individens viktigaste friheter. Rätten att tro fritt handlar också om rätten att tänka fritt. Ingen ska kunna kräva av mig att jag ska redovisa mina innersta tankar, mina grubblerier, mina funderingar och fantasier. Mitt inre liv är mitt och ingen annans.
Men för den ateistiske läkaren finns en annan gräns. Ibland hävdar ateisterna att deras värld skulle vara bättre och godare, bara för att de rationaliserar bort Gud. Läkaren visar med all tydlighet att det är en otroligt förenklad argumentation.
I samma tidning skriver Amanda Björkman en ledare kring samvetsfriheten. Även om jag landar i samma ståndpunkt som hon gör i abortfrågan, saknar hennes argumentation ett nödvändigt djup.
Björkman hävdar att man idag ska göra skillnad på abort och aktiv dödshjälp. Men, om man läser henne extensivt, det är inte säkert att man ska göra det i morgon. Idag är inte aktiv dödshjälp tillåten. Därför har de som går in i vården inte kunnat välja mellan att välja yrke där man slipper döda en annan människa även om det sker utifrån individens eget val. Men vad gäller abort, är rätten given sedan länge. Så den som inte vill utföra abort, får välja ett annat yrke.
Resonemanget belastas av två, egentligen tre, fel.
För det första jämför Björkman indirekt det foster som vi hittills menat inte vara en person, en individ, utan en del av kvinnans kropp, med en reell individ i färd med att dö. För den som värnar aborträtten riskerar det att bli en värderingsglidning. Även om Björkman inte menar det, blir hon en del av det.
För det andra är jämförelsen rejält bekymmersam utifrån såväl ett patient som medarbetarperspektiv. Hittills har vården haft som uppgift att värna liv. Den som söker sig till vården gör det för att man vill bota sjuka och så långt möjligt skapa ett gott liv för fler. Det finns naturligtvis gränser, som alltid när det handlar om begränsade resurser. Men huvudpoängen är att rädda liv.
Björkman för nu in en annan möjlighet i vården - att på patientens (eller hennes anhörigas?) uppmaning avsluta liv. Och analogt med hennes resonemang om aborter - den som inte kan tänka sig att avsluta en annan människas liv får väl söka sig ett annat yrke än vården. Eller???
Det finns enorma risker med den värderingsförändring kring livets värde, värdighet - och för mig som kristen - helighet, som vi befinner oss i just nu. Det handlar både om rätten till andra människors liv, i huvudsak vuxnas rätt till att på alla sätt skaffa sig barn, liksom rätten från en annan människas liv, i dagsläget handlar det om rätten till vår egen död.
Men var går gränsen i morgon? Vilken rättighet till andra människors liv och framtid har vi? Som organbanker, livmödrar, gendonatorer? Och vem bestämmer vilken gammal, sjuk, dement, kostnadskrävande (troende) människa som ska ha rätten att leva? Vilken etisk och moralisk grund ska gälla för de enormt svåra frågor som vi ställs inför när läkarvetenskapen blir allt mer exakt både vad gäller liv och död? Vem värnar människans värde och värdighet?
Jag är glad så länge det inte enbart är ateistiska läkare som bestämmer de gränserna.
Hennes stora fråga blev samvetsfriheten, det vill säga rätten för vårdpersonal att slippa utföra uppgifter, framförallt abort, som strider mot deras samvetsuppfattning. Mot detta har flera reagerat. En del på ett mer intressant sätt. En del andra på ett mindre. Låt oss börja med den senare.
Enligt DN har en läkare lagt ut en Facebook-status där han meddelar att han från och med nu kommer att vägra vårda kristna. Skälet är att vi har en inre demon som kan kränka honom. Läkaren meddelar samtidigt att uppdateringen var ironisk. Frågan är vad denna ironi bottnar i.
Läkaren menar på något sätt att hans påstådda vägran att vårda kristna, skulle vara att likställa med KDs krav på samvetsfrihet för aborter. Logiken haltar tyvärr betänkligt. Det går att teoretiskt, oavsett religiositet, hävda såväl att livet börjar vid befruktningsögonblicket som vid ett senare tillfälle. I Sverige har vi idag en i viss mån flytande skala för när livet anses inträda och fostret blir en individ. Före 18 veckan är abort tillåten oavsett skäl. Därmed kan man anse att ett foster i juridisk mening inte är en individ före denna vecka.
Men abort tillåts ytterligare tio veckor fram, av främst medicinska skäl. Ett aborterat, dött foster är alltså inte en individ före vecka 28. Men om fostret lever och föds fram före vecka 28 är det att anse som en individ. Livet har alltså inträtt någon gång däremellan.
Man kan alltså utifrån en teoretisk grund resonera kring när livet inträder. KD har under Ebba Busch-Thor valt att ta en annan väg än den svenska. Man kan tycka vad man vill om det (vilket jag återkommer till) men det är en icke-diskriminerande inställning.
Läkaren däremot, väljer diskrimineringens väg. Bara för att en människa har en tro, i detta fall kristen, har hon inte rätt till vård. Det är en oacceptabel inställning. En läkare som uttrycker en sådan åsikt, även om den menas vara ironisk, är inte lämplig som läkare. Legitimationen bör återkallas.
En av grundpelarna i den svenska demokratin är religionsfriheten. Den var en hörnsten redan när det demokratiska Sverige byggdes och den finns inskriven i svensk grundlag. Det är denna frihet som läkaren vill inskränka. Det är inte bara dumt. Det är skrämmande.
Skälet till att religionsfriheten är viktig, även i dagens sekulära Sverige, är att den bygger en skyddsmur kring en av individens viktigaste friheter. Rätten att tro fritt handlar också om rätten att tänka fritt. Ingen ska kunna kräva av mig att jag ska redovisa mina innersta tankar, mina grubblerier, mina funderingar och fantasier. Mitt inre liv är mitt och ingen annans.
Men för den ateistiske läkaren finns en annan gräns. Ibland hävdar ateisterna att deras värld skulle vara bättre och godare, bara för att de rationaliserar bort Gud. Läkaren visar med all tydlighet att det är en otroligt förenklad argumentation.
I samma tidning skriver Amanda Björkman en ledare kring samvetsfriheten. Även om jag landar i samma ståndpunkt som hon gör i abortfrågan, saknar hennes argumentation ett nödvändigt djup.
Björkman hävdar att man idag ska göra skillnad på abort och aktiv dödshjälp. Men, om man läser henne extensivt, det är inte säkert att man ska göra det i morgon. Idag är inte aktiv dödshjälp tillåten. Därför har de som går in i vården inte kunnat välja mellan att välja yrke där man slipper döda en annan människa även om det sker utifrån individens eget val. Men vad gäller abort, är rätten given sedan länge. Så den som inte vill utföra abort, får välja ett annat yrke.
Resonemanget belastas av två, egentligen tre, fel.
För det första jämför Björkman indirekt det foster som vi hittills menat inte vara en person, en individ, utan en del av kvinnans kropp, med en reell individ i färd med att dö. För den som värnar aborträtten riskerar det att bli en värderingsglidning. Även om Björkman inte menar det, blir hon en del av det.
För det andra är jämförelsen rejält bekymmersam utifrån såväl ett patient som medarbetarperspektiv. Hittills har vården haft som uppgift att värna liv. Den som söker sig till vården gör det för att man vill bota sjuka och så långt möjligt skapa ett gott liv för fler. Det finns naturligtvis gränser, som alltid när det handlar om begränsade resurser. Men huvudpoängen är att rädda liv.
Björkman för nu in en annan möjlighet i vården - att på patientens (eller hennes anhörigas?) uppmaning avsluta liv. Och analogt med hennes resonemang om aborter - den som inte kan tänka sig att avsluta en annan människas liv får väl söka sig ett annat yrke än vården. Eller???
Det finns enorma risker med den värderingsförändring kring livets värde, värdighet - och för mig som kristen - helighet, som vi befinner oss i just nu. Det handlar både om rätten till andra människors liv, i huvudsak vuxnas rätt till att på alla sätt skaffa sig barn, liksom rätten från en annan människas liv, i dagsläget handlar det om rätten till vår egen död.
Men var går gränsen i morgon? Vilken rättighet till andra människors liv och framtid har vi? Som organbanker, livmödrar, gendonatorer? Och vem bestämmer vilken gammal, sjuk, dement, kostnadskrävande (troende) människa som ska ha rätten att leva? Vilken etisk och moralisk grund ska gälla för de enormt svåra frågor som vi ställs inför när läkarvetenskapen blir allt mer exakt både vad gäller liv och död? Vem värnar människans värde och värdighet?
Jag är glad så länge det inte enbart är ateistiska läkare som bestämmer de gränserna.
2013-05-05
Bättre näringslivsklimat?
Örebro ska ta fram ett nytt näringslivsprogram. Det är inte första gången. Jag tror jag varit med om att ta fram tre program under min tid som förtroendevald för Folkpartiet i Örebro.
Hittills har programmen tagits fram under ledning av förtroendevalda från partierna såväl i majoritet som opposition. Processen har ofta varit rätt lång. Skälet är enkelt. Programmen ska kunna förankras, diskuteras, kompromissas och beslutas fram. Det har varit viktigt att ha en bred majoritet bakom programmen för att näringslivet ska veta vad som gäller.
Genom det har programmen blivit rätt utsuddade. Det har funnits stora skillnader mellan partierna, främst Folkpartiet å ena sidan och Socialdemokraterna å den andra. När vi slagits för fler privata företag, en större privat sektor, försäljning av kommunala bolag, valfrihet och entreprenörskap, har de bromsat och sagt att den offentliga sektorns andel inte ska minska (d.v.s. om privat företagande ökar, ska den offentliga sektorn öka minst lika mycket...). De kramar kommunala bolag så långt att de ibland målar ut privata företag som närmast onda. Och deras syn på frihet, valfrihet och entreprenörskap tar stopp när det gäller den egna kommunens verksamheter.
Nu ska ett nytt näringslivspolitiskt program fram. Och nu är det nya kvastar som sopar. Nu handlar det inte om någon politisk beredning, eller politisk förankring. Oppositionen har blivit inbjuden till en (1) sammandragning tillsammans med näringslivsföreträdare för att komma med inspel... Det är de kommunala chefstjänstemännen som tar fram programmet, förankrar det hos majoriteten och drar igenom det i kommunstyrelsen. Var det tänkt i alla fall. På kommunstyrelsen i april fanns ett förslag till näringslivspolitiskt program framme för beslut. Oppositionen skulle få fem dagar på sig att läsa igenom och göra egna alternativ...
Jag gick i taket. Programmet gick inte ens att kopiera till de förtroendevalda som inte fanns med i kommunstyrelsen. Jag fick be om att få det på mail (istället för på paddan där dokument inte kan vidarebefordras) och kräva att programmet i vart fall skulle ut på remiss.
Nu får vi se vad som händer. Men själva sättet att ta fram ett näringslivspolitiskt program är ytterligare ett tecken på hur illa den nuvarande kommunledningen hanterar näringslivsfrågor. Borta är långsiktigheten. Borta är samförståndet. Borta är förankringsprocesserna. Hur ska näringslivet hantera insikten om att en majoritetsförändring är trolig efter nästa val?
Ansvaret vilar tungt på Lena Baastad och Lennart Bondeson. Som vanligt väljer de tystnad och beslut bakom stängda dörrar framför öppenhet och demokrati. Men på denna öppna blogg kan jag nu i alla fall berätta om 10 punkter för inriktningen av Folkpartiets näringslivspolitik:
För oss i Folkpartiet handlar därför den lokala näringslivspolitiken om en annan syn på näringslivet. Privat företagande är grunden för resurserna till välfärden, precis som den civila sektorn är grunden för välfärdens värderingar. Vi bejakar näringslivet. Vi bejakar de privata företagen. Vi bejakar ett starkare lokalt näringsliv. Vi öppnar kommunen för samarbete, samverkan och medverkan av privat näringsliv.
Det borde vara grunden för inte bara de fina orden i ett nytt program, utan också för den genomförda politiken. Dit har de styrande ännu en lång väg att gå...
Media: NA
Hittills har programmen tagits fram under ledning av förtroendevalda från partierna såväl i majoritet som opposition. Processen har ofta varit rätt lång. Skälet är enkelt. Programmen ska kunna förankras, diskuteras, kompromissas och beslutas fram. Det har varit viktigt att ha en bred majoritet bakom programmen för att näringslivet ska veta vad som gäller.
Genom det har programmen blivit rätt utsuddade. Det har funnits stora skillnader mellan partierna, främst Folkpartiet å ena sidan och Socialdemokraterna å den andra. När vi slagits för fler privata företag, en större privat sektor, försäljning av kommunala bolag, valfrihet och entreprenörskap, har de bromsat och sagt att den offentliga sektorns andel inte ska minska (d.v.s. om privat företagande ökar, ska den offentliga sektorn öka minst lika mycket...). De kramar kommunala bolag så långt att de ibland målar ut privata företag som närmast onda. Och deras syn på frihet, valfrihet och entreprenörskap tar stopp när det gäller den egna kommunens verksamheter.
Nu ska ett nytt näringslivspolitiskt program fram. Och nu är det nya kvastar som sopar. Nu handlar det inte om någon politisk beredning, eller politisk förankring. Oppositionen har blivit inbjuden till en (1) sammandragning tillsammans med näringslivsföreträdare för att komma med inspel... Det är de kommunala chefstjänstemännen som tar fram programmet, förankrar det hos majoriteten och drar igenom det i kommunstyrelsen. Var det tänkt i alla fall. På kommunstyrelsen i april fanns ett förslag till näringslivspolitiskt program framme för beslut. Oppositionen skulle få fem dagar på sig att läsa igenom och göra egna alternativ...
Jag gick i taket. Programmet gick inte ens att kopiera till de förtroendevalda som inte fanns med i kommunstyrelsen. Jag fick be om att få det på mail (istället för på paddan där dokument inte kan vidarebefordras) och kräva att programmet i vart fall skulle ut på remiss.
Nu får vi se vad som händer. Men själva sättet att ta fram ett näringslivspolitiskt program är ytterligare ett tecken på hur illa den nuvarande kommunledningen hanterar näringslivsfrågor. Borta är långsiktigheten. Borta är samförståndet. Borta är förankringsprocesserna. Hur ska näringslivet hantera insikten om att en majoritetsförändring är trolig efter nästa val?
Ansvaret vilar tungt på Lena Baastad och Lennart Bondeson. Som vanligt väljer de tystnad och beslut bakom stängda dörrar framför öppenhet och demokrati. Men på denna öppna blogg kan jag nu i alla fall berätta om 10 punkter för inriktningen av Folkpartiets näringslivspolitik:
- Tydligare valfrihetsperspektiv. Kommunen ska inte göra allt. Men det vi gör ska vi göra bättre. Och vi blir bättre genom att örebroarna kan välja mellan olika alternativ.
- Tydligare servicegarantier. Beslut ska fattas snabbt. Och beslut ska vara så billiga som möjligt. Onödig kommunal administration ska bort.
- Objektiva grunder för beslut. Idag berättar många företagare att det är först när Björn Sundin sagt ja som besluten kommer. Och Sundin är svår att nå för de flesta utanför den innersta kretsen. Väntetider på månader är inte sällsynta.
- En klar inriktning på ett framtidsinriktat näringsliv. Högt kompetensinnehåll. Universitetsanknutet. Internationellt fokus. Som exempel kan man ta framtidens omsorg. Äldreomsorg i framtiden handlar om service, teknik, robotik, IT. Men då kräver det en kommun som öppnar den egna verksamheten för alternativ.
- Ingen kommunal illojal konkurrens. Färre kommunala bolag. Tydligare ägardirektiv.
- Bättre upphandlingsregler. Upphandling anpassad till det lokala näringslivet, utan extrakrav på arbetsmarknadspolitik eller annat som ska hanteras via skattsedeln.
- Utmaningsrätt för kommunal verksamhet. Kommunen är inte alltid bäst på allt.
- Utökat samarbete med Örebro universitet. Kommunen kan och ska finansiera ett antal professurer och forskarmiljöer inom de sektorer vi vill bli starka.
- En kraftfull satsning på kunskapsmålen inom grundskola och gymnasieskola. Örebro SKA ha Sveriges bästa skola med Sveriges bästa lärare.
- Lägre kommunalskatt genom effektivare kommunal organisation med ökad kvalitet på välfärden.
För oss i Folkpartiet handlar därför den lokala näringslivspolitiken om en annan syn på näringslivet. Privat företagande är grunden för resurserna till välfärden, precis som den civila sektorn är grunden för välfärdens värderingar. Vi bejakar näringslivet. Vi bejakar de privata företagen. Vi bejakar ett starkare lokalt näringsliv. Vi öppnar kommunen för samarbete, samverkan och medverkan av privat näringsliv.
Det borde vara grunden för inte bara de fina orden i ett nytt program, utan också för den genomförda politiken. Dit har de styrande ännu en lång väg att gå...
Media: NA
2013-04-19
Vindkraftens varande...
Jag har jobbat med klimatpolitik längre än de flesta. När jag blev politiskt aktiv i slutet på 1980-talet togs mina åsikter om klimatet mest som något obskyrt. Ändå fick jag en politisk plattform i Folkpartiet, och mina åsikter respekterades. Sett historiskt var detta lite banbrytande. Det liberala partiet lokalt vågade gå före.
Sedan dess har jag jobbat för en aktivare liberal natur-, miljö- och klimatpolitik. Det är tre frågor som är avgörande för vår nutid och framtid. Och det har varit några frågor som varit ledande. En av dem har varit likställighet.
Runt sekelskiftet försökte några av de mest kärnkraftsvänliga folkpartisterna driva igenom en mycket tydlig kärnkraftslinje i partiet. Jag och några andra gröna liberaler stod emot. I omröstningarna innebar det att vi blev mycket tydliga kärnkraftsförespråkare. Men vi blev också förespråkare för att varje energibärare, kol, olja, kärnkraft, vattenkraft, vindkraft..., skulle bära sina egna kostnader.
Jag tycker den linjen är riktig. Det finns ett antal problem, exempelvis vilka kostnader som ska räknas in i de egna kostnaderna. Men huvudtanken, att inte subventionera någon energibärare, är både liberal och riktig.
Denna politik blir ännu tydligare i det nuvarande förslaget till partiprogram. Energifrågorna måste lösas från en politisk överrock som är beroende av att vissa politiker och vissa partier tycker bättre om det ena eller det andra.
Men svensk energipolitik idag är inte sådan. Kärnkraften bär inte alla sina kostnader, inte heller vattenkraft. Knappast ens biobränslena bär sina kostnader om man räknar in förlusten av natur och biologisk mångfald.
Men ingen energibärare hanteras som vindkraften. De subventioner som vindkraften har är snedvridande för all energiproduktion. Och när man följer hur vindkraft behandlas exempelvis när det gäller bygglov, blir det än större "subventioner". Vindkraft kan byggas i natur där annat inte haft en chans. Vindkraften tar över skydd av natur och biologisk mångfald.
Och vindkraften är så politiskt korrekt att kommunpolitiker kan släppa alla begränsningar när det gäller ekonomi och ideologi. Det är det som sker i Örebro idag.
Att socialdemokraterna kramar kommunala bolag som snedvrider konkurrens är inte så märkligt. Deras historik är full av sådana exempel. Men att kristdemokraterna och centerpartiet inte bryr sig om sina ideologiska rötter mer är ett lokalt politiskt bekymmer. De lokala väljarna måste fundera över om kristdemokraterna under Lennart Bondeson är ett borgerligt, eller ett socialdemokratiskt parti. Och de centerpartistiska väljarna bör fundera rätt rejält var liberalismen i det lokala centerpartiet under Rasmus Persson finns...
Socialdemokraterna tror att subventionerna för deras vindkraftproduktion ska fortsätta i all evighet. De tror att de därigenom ska kunna hämta hem vinster till välfärden. Men det är osäkra kalkyler. Minskar subventionerna genom skatteplanering och certifikat kommer de planerade vinsterna att bli ständiga förluster. Som välfärden får betala.
I dagens Svenska Dagbladet skriver ett antal kristdemokrater om problemen med den subventionerade vindkraften. Man önskar att de lokala kristdemokraterna skulle lyssna mer på dem än på deras lokala socialistiska koalitionskamrater...
Media: SVD, Ny teknik, GP,
Folkpartiets partiprogramsförslag
Sedan dess har jag jobbat för en aktivare liberal natur-, miljö- och klimatpolitik. Det är tre frågor som är avgörande för vår nutid och framtid. Och det har varit några frågor som varit ledande. En av dem har varit likställighet.
Runt sekelskiftet försökte några av de mest kärnkraftsvänliga folkpartisterna driva igenom en mycket tydlig kärnkraftslinje i partiet. Jag och några andra gröna liberaler stod emot. I omröstningarna innebar det att vi blev mycket tydliga kärnkraftsförespråkare. Men vi blev också förespråkare för att varje energibärare, kol, olja, kärnkraft, vattenkraft, vindkraft..., skulle bära sina egna kostnader.
Jag tycker den linjen är riktig. Det finns ett antal problem, exempelvis vilka kostnader som ska räknas in i de egna kostnaderna. Men huvudtanken, att inte subventionera någon energibärare, är både liberal och riktig.
Denna politik blir ännu tydligare i det nuvarande förslaget till partiprogram. Energifrågorna måste lösas från en politisk överrock som är beroende av att vissa politiker och vissa partier tycker bättre om det ena eller det andra.
Men svensk energipolitik idag är inte sådan. Kärnkraften bär inte alla sina kostnader, inte heller vattenkraft. Knappast ens biobränslena bär sina kostnader om man räknar in förlusten av natur och biologisk mångfald.
Men ingen energibärare hanteras som vindkraften. De subventioner som vindkraften har är snedvridande för all energiproduktion. Och när man följer hur vindkraft behandlas exempelvis när det gäller bygglov, blir det än större "subventioner". Vindkraft kan byggas i natur där annat inte haft en chans. Vindkraften tar över skydd av natur och biologisk mångfald.
Och vindkraften är så politiskt korrekt att kommunpolitiker kan släppa alla begränsningar när det gäller ekonomi och ideologi. Det är det som sker i Örebro idag.
Att socialdemokraterna kramar kommunala bolag som snedvrider konkurrens är inte så märkligt. Deras historik är full av sådana exempel. Men att kristdemokraterna och centerpartiet inte bryr sig om sina ideologiska rötter mer är ett lokalt politiskt bekymmer. De lokala väljarna måste fundera över om kristdemokraterna under Lennart Bondeson är ett borgerligt, eller ett socialdemokratiskt parti. Och de centerpartistiska väljarna bör fundera rätt rejält var liberalismen i det lokala centerpartiet under Rasmus Persson finns...
Socialdemokraterna tror att subventionerna för deras vindkraftproduktion ska fortsätta i all evighet. De tror att de därigenom ska kunna hämta hem vinster till välfärden. Men det är osäkra kalkyler. Minskar subventionerna genom skatteplanering och certifikat kommer de planerade vinsterna att bli ständiga förluster. Som välfärden får betala.
I dagens Svenska Dagbladet skriver ett antal kristdemokrater om problemen med den subventionerade vindkraften. Man önskar att de lokala kristdemokraterna skulle lyssna mer på dem än på deras lokala socialistiska koalitionskamrater...
Media: SVD, Ny teknik, GP,
Folkpartiets partiprogramsförslag
2013-03-15
Varför Johan Larsson är bättre än Björn Sundin (på att driva bolag)
Sedan socialdemokraterna tog över makten, tillsammans med de i princip lika socialdemokratiska kristdemokraterna och det rätt oliberala lokala centerpartiet, har den kommunala koncernen vuxit med rekordfart.
Det är få som vet, men kommunkoncernens omsättning är idag runt 35 % av kommunens totala omsättning, eller 2,3 jämfört med 6,7 miljarder kronor. Och mer blir det. Med de nya kommunala bolagen riskerar omsättningen i bolagskoncernen Örebro Rådhus AB att nå nya höjder varje år.
Det finns flera skäl till varför kommuner är dåliga ägare till bolag på den konkurrensutsatta marknaden. Jag har berört dem i flera bloggar. Näringslivet blir svagare när kommunens bolag, som aldrig tillåts gå i konkurs, snedvrider konkurrensen. Jobben riskerar att bli färre. Utvecklingstakt och innovationsklimat blir sämre när inte det fria näringslivet är fritt. I samtal med företrädare för det lokala näringslivet nämns just den kommunala bolagshysterin som det viktigaste området för oss liberaler att jobba med. Stora delar av Örebros näringsliv ser fram emot en ny kommunledning efter valet 2014.
Men det finns ytterligare några skäl till varför bolagen är så malplacerade som kommunala ägarintressen. Just nu är alltså runt 25 % av kommunens verksamhet dolda ur demokratisk synvinkel. Den öppna demokratin fungerar inte för en fjärdedel av kommunens verksamhet. Och värre blir det om sossarna får bestämma. Det är inte demokrati och öppenhet som är Sundins eller Baastads fokus.
Det andra skälet är att politiker inte har en aning om hur marknader fungerar. ÖBO styrs idag av en informatör från länsstyrelsen. Örebro Porten har en pastor som ordförande. Kommunstyrelsens ordförande saknar totalt erfarenhet från något annat än politiken. Hennes biträdande har drivit ett eget litet bolag, men saknar all erfarenhet från näringslivet, och har istället all erfarenhet från politik eller politikens närhet (även här med informationsbakgrund).
Är det någon som tror att dessa människor, tillsammans med oss andra som sitter i styrelserna i bolagen, är skickade att leda dem? Knappast. De kommunala bolagen styrs i huvudsak av sina tjänstemän. Politikerna blir bara en potemkinkuliss framför tomheten. Och tomheten är stor. I de flesta kommunala bolagsstyrelser jag suttit i har jag fascinerats över att så få av ledamöterna klarat av att förstå en resultat- eller balansräkning. Det är få som funderar kring riskanalyser, kring strategier och strukturer för bolagets utveckling, eller hur bolaget kan påverka ägaren. Istället handlar det oftast om en kökkenmödding av detaljpolitik som inte passar speciellt väl i bolagssfären.
Just riskerna kan man fundera mer kring denna dag. Såväl SR Örebro som SVT Tvärsnytt skriver idag om tillståndet i Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL). Det har uppenbarligen inte fungerat som det ska. Förlusterna kommer att vara större än vad man beräknat.
Men bolaget kommer inte att gå i konkurs, som det hade gjort för länge sedan om det varit privatägt. Istället kommer det att få ännu mer av kommunala medel, pengar från de mer vinstrika bolagen, för att täcka skulderna. Pengar som kunde gått till vård och skola går nu till ett svart hål i ett kommunalt bolag.
Men tänk om detta inte varit KKL utan ÖBO eller Örebro Porten som stått på öronen. Det händer väl inte, säger du. Inte som det ser ut idag, säger jag, men ingen vet vad som händer i morgon. Eller tänk om det händer med vindkraften när sossarna investerat en miljard i den, eller när bredbandsbolaget blir värdelöst tack vare teknikutvecklingen. Miljoner och miljarder som kommunens skattebetalare måste punga ut med.
Jag har länge drivit frågan om att sälja KKL. Det är inte en kommunal uppgift att driva hotell och konferensanläggningar. Om jag fått fortsätta bestämma hade KKL idag haft en privat ägare. Men sossarna vill annorlunda. (Och de får stöd av KD och C i detta. Det är märkligt hur omgivningen kan påverka människor ideologiskt, och hur ytlig ideologisk övertygelse ändå kan vara...)
Och Björn Sundin vill att kommunen inte bara ska fortsätta driva hotell, stugbyar och konferensanläggningar utan även skidbackar. Det är svårt att förstå att han har någon kompetens inom området överhuvudtaget som skulle innebära att örebroarna kunde känna sig säkra att affären var gynnsam för dem. Riskerna för fortsatta förluster, fortsatt kommunalt stöd och fortsatt illojal konkurrens är uppenbara.
Man kan tycka vad man vill om Johan Larsson och hans bolag. Men hans kompetens inom området skidanläggningar är ljusår större än om man slog ihop alla sossar i hela Örebro (och lade till alla kristdemokrater och centerpartister också). Sannolikt är hans kompetens inom konferenssidan också eoner större.
Men framförallt är det hans kompetens och kunnande som avgör om han blir kvar på marknaden, inte att han har kommunala skattepengar i ryggen. Han får konkurrera på samma villkor som alla andra på denna öppna marknad och han riskerar inte kommunens kärnverksamheter, omsorgen, förskolan och skolan.
Tyvärr verkar insikten hos kommunledningen om de kommunala bolagens konkurrenshämmande status vara lika djup som en upptorkande vattenpöl. På kommunfullmäktige på onsdag nästa vecka ska kommunstyrelsens ordförande svara på en fråga jag ställt till henne om kommunens illojala konkurrens. Trots att kommunen är anmäld i vart fall två gånger till konkurrensverket, och att ett av ärendena fortfarande är öppet, och det andra kanske kommer att återöppnas, blir hennes svar:
"Det finns ingen illojal konkurrens från de kommunala bolagen."
Tydligare kan det väl inte behovet av ena liberal kommunledning uttryckas.
Media: SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Det är få som vet, men kommunkoncernens omsättning är idag runt 35 % av kommunens totala omsättning, eller 2,3 jämfört med 6,7 miljarder kronor. Och mer blir det. Med de nya kommunala bolagen riskerar omsättningen i bolagskoncernen Örebro Rådhus AB att nå nya höjder varje år.
Det finns flera skäl till varför kommuner är dåliga ägare till bolag på den konkurrensutsatta marknaden. Jag har berört dem i flera bloggar. Näringslivet blir svagare när kommunens bolag, som aldrig tillåts gå i konkurs, snedvrider konkurrensen. Jobben riskerar att bli färre. Utvecklingstakt och innovationsklimat blir sämre när inte det fria näringslivet är fritt. I samtal med företrädare för det lokala näringslivet nämns just den kommunala bolagshysterin som det viktigaste området för oss liberaler att jobba med. Stora delar av Örebros näringsliv ser fram emot en ny kommunledning efter valet 2014.
Men det finns ytterligare några skäl till varför bolagen är så malplacerade som kommunala ägarintressen. Just nu är alltså runt 25 % av kommunens verksamhet dolda ur demokratisk synvinkel. Den öppna demokratin fungerar inte för en fjärdedel av kommunens verksamhet. Och värre blir det om sossarna får bestämma. Det är inte demokrati och öppenhet som är Sundins eller Baastads fokus.
Det andra skälet är att politiker inte har en aning om hur marknader fungerar. ÖBO styrs idag av en informatör från länsstyrelsen. Örebro Porten har en pastor som ordförande. Kommunstyrelsens ordförande saknar totalt erfarenhet från något annat än politiken. Hennes biträdande har drivit ett eget litet bolag, men saknar all erfarenhet från näringslivet, och har istället all erfarenhet från politik eller politikens närhet (även här med informationsbakgrund).
Är det någon som tror att dessa människor, tillsammans med oss andra som sitter i styrelserna i bolagen, är skickade att leda dem? Knappast. De kommunala bolagen styrs i huvudsak av sina tjänstemän. Politikerna blir bara en potemkinkuliss framför tomheten. Och tomheten är stor. I de flesta kommunala bolagsstyrelser jag suttit i har jag fascinerats över att så få av ledamöterna klarat av att förstå en resultat- eller balansräkning. Det är få som funderar kring riskanalyser, kring strategier och strukturer för bolagets utveckling, eller hur bolaget kan påverka ägaren. Istället handlar det oftast om en kökkenmödding av detaljpolitik som inte passar speciellt väl i bolagssfären.
Just riskerna kan man fundera mer kring denna dag. Såväl SR Örebro som SVT Tvärsnytt skriver idag om tillståndet i Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL). Det har uppenbarligen inte fungerat som det ska. Förlusterna kommer att vara större än vad man beräknat.
Men bolaget kommer inte att gå i konkurs, som det hade gjort för länge sedan om det varit privatägt. Istället kommer det att få ännu mer av kommunala medel, pengar från de mer vinstrika bolagen, för att täcka skulderna. Pengar som kunde gått till vård och skola går nu till ett svart hål i ett kommunalt bolag.
Men tänk om detta inte varit KKL utan ÖBO eller Örebro Porten som stått på öronen. Det händer väl inte, säger du. Inte som det ser ut idag, säger jag, men ingen vet vad som händer i morgon. Eller tänk om det händer med vindkraften när sossarna investerat en miljard i den, eller när bredbandsbolaget blir värdelöst tack vare teknikutvecklingen. Miljoner och miljarder som kommunens skattebetalare måste punga ut med.
Jag har länge drivit frågan om att sälja KKL. Det är inte en kommunal uppgift att driva hotell och konferensanläggningar. Om jag fått fortsätta bestämma hade KKL idag haft en privat ägare. Men sossarna vill annorlunda. (Och de får stöd av KD och C i detta. Det är märkligt hur omgivningen kan påverka människor ideologiskt, och hur ytlig ideologisk övertygelse ändå kan vara...)
Och Björn Sundin vill att kommunen inte bara ska fortsätta driva hotell, stugbyar och konferensanläggningar utan även skidbackar. Det är svårt att förstå att han har någon kompetens inom området överhuvudtaget som skulle innebära att örebroarna kunde känna sig säkra att affären var gynnsam för dem. Riskerna för fortsatta förluster, fortsatt kommunalt stöd och fortsatt illojal konkurrens är uppenbara.
Man kan tycka vad man vill om Johan Larsson och hans bolag. Men hans kompetens inom området skidanläggningar är ljusår större än om man slog ihop alla sossar i hela Örebro (och lade till alla kristdemokrater och centerpartister också). Sannolikt är hans kompetens inom konferenssidan också eoner större.
Men framförallt är det hans kompetens och kunnande som avgör om han blir kvar på marknaden, inte att han har kommunala skattepengar i ryggen. Han får konkurrera på samma villkor som alla andra på denna öppna marknad och han riskerar inte kommunens kärnverksamheter, omsorgen, förskolan och skolan.
Tyvärr verkar insikten hos kommunledningen om de kommunala bolagens konkurrenshämmande status vara lika djup som en upptorkande vattenpöl. På kommunfullmäktige på onsdag nästa vecka ska kommunstyrelsens ordförande svara på en fråga jag ställt till henne om kommunens illojala konkurrens. Trots att kommunen är anmäld i vart fall två gånger till konkurrensverket, och att ett av ärendena fortfarande är öppet, och det andra kanske kommer att återöppnas, blir hennes svar:
"Det finns ingen illojal konkurrens från de kommunala bolagen."
Tydligare kan det väl inte behovet av ena liberal kommunledning uttryckas.
Media: SR Örebro, SVT Tvärsnytt
2013-03-06
Riskerna för välfärden ökar! Varför kramar Bondeson bolag?
Som folkpartist är jag skeptisk till kommunala bolag.
Bolagshysterin fortsätter i socialdemokraternas Örebro. Jag har många gånger på denna sida skrivit om hur socialdemokraterna bolagiserar mer och mer i Örebro. Det finns ingen hejd på vilka bolag som kan startas och vilka områden som kan bolagiseras. Insikten om politiskt styrda bolags snedvridna konkurrenssyn är noll. Insikten om politikernas okunskap om bolagsstyrning och marknader är också noll.
Men jag måste revidera mina ståndpunkter. Det verkar inte som om det bara är socialdemokraterna som driver bolagshysterin. Det verkar vara en lika stor hjärtefråga för kristdemokraterna, eller i vart fall för Lennart Bondeson. Bondeson försvarar ivrigt varje bolag som kommunen startar, driver och äger. Är det kristdemokratisk politik? Knappast. Men Bondeson visar sig allt mer inte bara ligga nära, utan nästan i kärnan av, socialdemokraterna. Kristdemokrati i Örebro är samma politik som socialdemokrati.
Just nu pågår två processer i Örebro där skattebetalarna riskerar sina pengar, där välfärden hotas och där politiker, läs Lennart Bondeson, leker företagsledare.
Snart ska det kommunala vindkraftbolaget börja köpa in tomter och vindkraftverk. Det handlar om först tiotals, sedan hundratals miljoner kronor. Kommer det att fungera?
Läs den här artikeln. Är det den framtiden som socialdemokraterna och kristdemokraterna har förmedlat? Nej - här i Örebro ska kommunen tjäna pengar på sin vindkraft (fast man inte får skapa sådana kommunala bolag) Men risken att förlora hundratals miljoner talas det tyst om.
Och nu ska Bondeson bli delägare i ett biogasföretag i Karlskoga. Man frågar sig varför? Varför ska kommunen starta biogasanläggningar? Varför ska kommunen bli producent för de varor man vill ha? Och om vi ska bli producenter för exempelvis biogas, varför ska vi då inte bli producenter för annat? Det saknas eko-mat. Ska Örebro kommun bli matproducent? Det saknas elbilar. Ska Örebro kommun börja producera bilar?
Socialdemokraternas och Bondesons politik hänger inte ihop. De leker företagsledare, spelar med örebroarnas surt förvärvade skattepengar och riskerar förskolan och skolan, äldreomsorgen och miljöarbetet bara för att de inte har en aning eller vill bry sig om företagandets risker.
De riskerar demokratin genom att gömma beslut i slutna styrelserum.
De riskerar jobben och företagandet när de konkurrerar ut privata alternativ. Det räcker med att se hur de behandlar de privata intressenter som nu vill bygga vindkraft runt Örebro. Kommunen ska inte köpa av dem. I socialdemokraternas och kristdemokraternas Örebro konkurrerar kommunen ut de privata och producerar själv!
För jobben, för företagandet, för demokratin och för välfärden måste bolagshysterin stoppas. Det finns ett liberalt alternativ där vi väljer förskolan, skolan och äldreomsorgen framför kommunala bolag.
Det är bara 17 månader kvar till valet 2014!
Media: SR, SVT, SR igen
- Det handlar om att värna förskola och skola, äldreomsorg och miljöarbete, om ekonomi och välfärd.
- Det handlar om min demokratisyn där jag vill att örebroarna ska ha full insyn i vad vi gör som politiker.
- Det handlar om att värna företagarna och entreprenörerna, om att värna jobb och företag, från de kommunalägda bolagens enorma styrka och snedvridande konkurrens.
Bolagshysterin fortsätter i socialdemokraternas Örebro. Jag har många gånger på denna sida skrivit om hur socialdemokraterna bolagiserar mer och mer i Örebro. Det finns ingen hejd på vilka bolag som kan startas och vilka områden som kan bolagiseras. Insikten om politiskt styrda bolags snedvridna konkurrenssyn är noll. Insikten om politikernas okunskap om bolagsstyrning och marknader är också noll.
Men jag måste revidera mina ståndpunkter. Det verkar inte som om det bara är socialdemokraterna som driver bolagshysterin. Det verkar vara en lika stor hjärtefråga för kristdemokraterna, eller i vart fall för Lennart Bondeson. Bondeson försvarar ivrigt varje bolag som kommunen startar, driver och äger. Är det kristdemokratisk politik? Knappast. Men Bondeson visar sig allt mer inte bara ligga nära, utan nästan i kärnan av, socialdemokraterna. Kristdemokrati i Örebro är samma politik som socialdemokrati.
Just nu pågår två processer i Örebro där skattebetalarna riskerar sina pengar, där välfärden hotas och där politiker, läs Lennart Bondeson, leker företagsledare.
Snart ska det kommunala vindkraftbolaget börja köpa in tomter och vindkraftverk. Det handlar om först tiotals, sedan hundratals miljoner kronor. Kommer det att fungera?
Läs den här artikeln. Är det den framtiden som socialdemokraterna och kristdemokraterna har förmedlat? Nej - här i Örebro ska kommunen tjäna pengar på sin vindkraft (fast man inte får skapa sådana kommunala bolag) Men risken att förlora hundratals miljoner talas det tyst om.
Och nu ska Bondeson bli delägare i ett biogasföretag i Karlskoga. Man frågar sig varför? Varför ska kommunen starta biogasanläggningar? Varför ska kommunen bli producent för de varor man vill ha? Och om vi ska bli producenter för exempelvis biogas, varför ska vi då inte bli producenter för annat? Det saknas eko-mat. Ska Örebro kommun bli matproducent? Det saknas elbilar. Ska Örebro kommun börja producera bilar?
Socialdemokraternas och Bondesons politik hänger inte ihop. De leker företagsledare, spelar med örebroarnas surt förvärvade skattepengar och riskerar förskolan och skolan, äldreomsorgen och miljöarbetet bara för att de inte har en aning eller vill bry sig om företagandets risker.
De riskerar demokratin genom att gömma beslut i slutna styrelserum.
De riskerar jobben och företagandet när de konkurrerar ut privata alternativ. Det räcker med att se hur de behandlar de privata intressenter som nu vill bygga vindkraft runt Örebro. Kommunen ska inte köpa av dem. I socialdemokraternas och kristdemokraternas Örebro konkurrerar kommunen ut de privata och producerar själv!
För jobben, för företagandet, för demokratin och för välfärden måste bolagshysterin stoppas. Det finns ett liberalt alternativ där vi väljer förskolan, skolan och äldreomsorgen framför kommunala bolag.
Det är bara 17 månader kvar till valet 2014!
Media: SR, SVT, SR igen
2013-03-04
Barn eller bilar?
Folkpartiet i Örebro jobbar med en vision för staden. Vi vill att Örebro ska bli en ännu vackrare stad, med fler spännande hus, intressanta miljöer med levande kultur och handel. Vi vill att Örebro ska ha vackra och trygga parker och grönområden där äldre kan promenera och barn kan leka. Vi vill att det ska finnas möjlighet för många att hitta just sitt smultronställe i Örebro, oavsett om det handlar om ett café, en affärsgata, en parkmiljö, en scen eller något helt annat.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
2013-01-02
Vad har kommunens ekonomi med frihet att göra?
Det finns ett antal tydliga skillnader i Örebropolitiken. Synen på kommunens ekonomi, på politikens omfattning och på individernas frihet är en av dessa tydliga skillnader.
Tidigare var de tydligaste motparterna i denna ideologiska konflikt socialdemokrater och moderater. Men precis som på riksplanet har båda partierna förändrats. (Läs gärna Mauricio Rojas tre skå korta inlägg i SVD om detta ) Framförallt handlar det om moderaterna som nu i många frågor ligger kloss mot socialdemokraterna. Och socialdemokraterna har i vart fall utåt förändrat sitt språkbruk, även om de lokala socialdemokraterna håller den socialistiska fanan betydligt högre än rikspartiet.
I Örebropolitiken går nu skiljelinjen mellan Folkpartiet och socialdemokraterna. Det är inte samma konfliktlinje som förut. Men den är likartad. När den moderata ståndpunkten tidigare handlade om en konservativ skepsis mot det offentliga, handlar vår liberala om synen på individen och hennes frihet.
Rätt ofta används ordet frihet i politiska sammanhang enbart vad gäller de stora frågorna. Friheten till demokrati. Friheten till att tro, göra eller vara som man vill.
Men frihetsbegreppet har också ett lokalt perspektiv, mycket långt från de stora konflikterna. Det är ändå det som är en av de avgörande faktorerna för framtidens utveckling av de lokala samhällena. Detta relativa frihetsbegrepp kommer att betyda mycket för Örebros framtida utveckling. Ska vi förbli ett förvuxet brukssamhälle, eller ska vi ta steget ut i den osäkra världen?
Örebro kommun har under sju år haft en stabil ekonomi. Mats Sjöström (s) vände under sin tid den skuta han själv varit med att nästan köra i sank. De socialdemokratiska valvinsterna såväl 1998 som 2002 köptes genom att han använde alla skattepengar och mer därtill för en kommun som växte över sina gränser. Men 2003 gick han in i väggen med kommunen. Det blev stora besparingar, hundratals fick gå från sina jobb. Men ekonomin räddades.
När jag själv styrde var en långsiktigt hållbar ekonomi grunden för allt annat. Min tes var att det var inte mer pengar, utan bättre ledning, som kommunen behövde. Jämförde vi oss med andra fanns massor av exempel på kommuner som gjorde saker bättre än oss, men till lägre kostnader. Men istället för att först skära ner kostnaderna, och genom det tvinga fram förändringar, valde jag att först försöka förändra för att därefter använda de uppkomna överskotten till nya prioriteringar.
Till del kopierade jag Göran Persson (s) och hans tankar om statens ekonomi. Ofta citerade jag "Den som är satt i skuld är inte fri!" i tanke att få organisationen att inse att det inte var en framkomlig väg att låna till drift eller alla investeringar. Och det lyckades över förväntan. Genom den djupaste lågkonjunkturen världen skådat, skapade vi både ökad välfärd och stabila överskott. Och kommunens låneskuld landade på noll.
Nu har åter vinden vänt. Lena Baastad (s) har ingen kontroll på ekonomin överhuvudtaget. Björn Sundin (s) ser kommunens kassa som sin egen valfond. Och jag vet hur såväl Lennart Bondeson (kd) som Rasmus Persson (c) tänker. Och det är knappast på att skapa en stabil ekonomisk bas. Eller för att citera Rasmus Persson under många av våra budgetförhandlingar: "Det kommer alltid mer pengar från staten."
Den nuvarande kommunledningen låter de kommunala bolagen låna pengar, för in dem i kommunkassan och låtsas som om det är pengar de kan använda utan kostnad. Samtidigt går verksamhet efter verksamhet med miljonunderskott. Skolor och förskolor får nödstoppskrav på tiotals miljoner i besparingar, samtidigt som kommunledningen låtsas satsa nålpengar på olika populistiska projekt. Låneskulden skjuter i höjden och går snart över 10 miljarder. Samtidigt investeras som aldrig förr. Det går inte ihop. Man kan inte spara med den ena handen och slösa med den andra. Det som kallas ekonomistyrning finns helt enkelt inte längre i kommunen.
Den nuvarande kommunledningens tre partier ser ingen gräns för vare sig det kommunala engagemanget eller rätten för kommunen att beskatta sina medborgare. Här står den liberala ideologin i ett direkt motsatsförhållande.
Vi menar att kommunen inte ska beskatta medborgarna mer än vad det centrala uppdraget kräver. Men lokala politiker ska inte söka efter att hela tiden göra mer. Istället handlar det om att göra bättre. I en senare blogg kommer jag åter till synen på kommunens närings- och bolagspolitik där skiljelinjerna blir övertydliga. Jag kommer också att beröra valfrihetsbegreppet i en annan blogg.
Men när vi tar över efter valet kommer vi att agera efter en tydlig agenda. Den handlar om:
Kommunens ekonomi ska vara långsiktigt hållbar. Det är den enda grunden för en framtida välfärd. Inget slöseri. Inga utsvävningar. Tydligt och konkret. Vi ska ha högst kvalitet, till låga kostnader. Vi ska ha bäst personalpolitik, med tydliga prioriteringar, krav och erkännanden av goda arbetsinsatser. Vi ska hela tiden söka nya vägar att göra bättre och effektivare.
Vi ska eftersträva att kontinuerligt sänka kommunalskatten. Vi gör det av två skäl. För det första för att öka örebroarnas möjligheter att bestämma själva över sin ekonomi. För det andra att göra Örebro attraktivare för fler med framtidens jobb. Jag har skrivit det förr men kan skriva det igen: Det är oacceptabelt att Örebro, om vi strävar efter att bli en framtida regionhuvudstad, ska ha en medelskattekraft som är nästan 7 % lägre än det nationella snittet, och där flera länskommuner har en högre medelskattekraft. Örebro ska ligga över det nationella snittet. Därigenom kommer basen för såväl konsumtion som tillväxt att bli hundratals miljoner högre. Det bygger också en långsiktigt hållbar ekonomi och en långsiktigt hållbar välfärd.
Vi ska minska det politiska inflytandet, eller klåfingrigheten, på samhällsutvecklingen. Politiken ska göra det demokratiska uppdraget. Men politiker ska inte lägga fingrarna i näringslivssyltburken, eller ta över uppdrag från det civila samhället, bara för att man vill och kan. Örebro kan klara sig bättre med betydligt färre politiker, med en slimmad administration och med starka verksamhetsföreträdare. Det kommer att spara miljoner, och ge förutsättningar till såväl sänkta skatter som mer pengar till förskola, skola och omsorg.
Vår syn på människan är positiv. Vi tror att de allra flesta människor både kan och vill utveckla sig själva och sin omgivning om man bara ges rätt förutsättningar. Vi säger: Du kan! Du vill! Du får!
Även här är skillnaden mot socialdemokratin stor. Där åker kommunalråden ut och berättar vilka gåvor de just nu vill ge till sina undersåtar i olika områden. Deras Jante-politik skapar ett svagare samhälle. Tro inte att du är någon. Stick inte ut eller upp. Du kan inte - det är vi (s) som har och tar makten.
Liberal politik handlar om tilltro till den enskilda individen. Liberal politik handlar om att tro på människan. Liberal politik handlar om en kommun som stöttar där det behövs, men som aldrig tar över individens ansvar eller möjligheter.
Ska vi gå framlänges in i framtiden behöver Örebro en betydligt starkare och tydligare liberalism. Vi kommer att ta den kampen!
(De två andra SVD artiklarna här: SVD1, SVD2)
Tidigare var de tydligaste motparterna i denna ideologiska konflikt socialdemokrater och moderater. Men precis som på riksplanet har båda partierna förändrats. (Läs gärna Mauricio Rojas tre skå korta inlägg i SVD om detta ) Framförallt handlar det om moderaterna som nu i många frågor ligger kloss mot socialdemokraterna. Och socialdemokraterna har i vart fall utåt förändrat sitt språkbruk, även om de lokala socialdemokraterna håller den socialistiska fanan betydligt högre än rikspartiet.
I Örebropolitiken går nu skiljelinjen mellan Folkpartiet och socialdemokraterna. Det är inte samma konfliktlinje som förut. Men den är likartad. När den moderata ståndpunkten tidigare handlade om en konservativ skepsis mot det offentliga, handlar vår liberala om synen på individen och hennes frihet.
Rätt ofta används ordet frihet i politiska sammanhang enbart vad gäller de stora frågorna. Friheten till demokrati. Friheten till att tro, göra eller vara som man vill.
Men frihetsbegreppet har också ett lokalt perspektiv, mycket långt från de stora konflikterna. Det är ändå det som är en av de avgörande faktorerna för framtidens utveckling av de lokala samhällena. Detta relativa frihetsbegrepp kommer att betyda mycket för Örebros framtida utveckling. Ska vi förbli ett förvuxet brukssamhälle, eller ska vi ta steget ut i den osäkra världen?
Örebro kommun har under sju år haft en stabil ekonomi. Mats Sjöström (s) vände under sin tid den skuta han själv varit med att nästan köra i sank. De socialdemokratiska valvinsterna såväl 1998 som 2002 köptes genom att han använde alla skattepengar och mer därtill för en kommun som växte över sina gränser. Men 2003 gick han in i väggen med kommunen. Det blev stora besparingar, hundratals fick gå från sina jobb. Men ekonomin räddades.
När jag själv styrde var en långsiktigt hållbar ekonomi grunden för allt annat. Min tes var att det var inte mer pengar, utan bättre ledning, som kommunen behövde. Jämförde vi oss med andra fanns massor av exempel på kommuner som gjorde saker bättre än oss, men till lägre kostnader. Men istället för att först skära ner kostnaderna, och genom det tvinga fram förändringar, valde jag att först försöka förändra för att därefter använda de uppkomna överskotten till nya prioriteringar.
Till del kopierade jag Göran Persson (s) och hans tankar om statens ekonomi. Ofta citerade jag "Den som är satt i skuld är inte fri!" i tanke att få organisationen att inse att det inte var en framkomlig väg att låna till drift eller alla investeringar. Och det lyckades över förväntan. Genom den djupaste lågkonjunkturen världen skådat, skapade vi både ökad välfärd och stabila överskott. Och kommunens låneskuld landade på noll.
Nu har åter vinden vänt. Lena Baastad (s) har ingen kontroll på ekonomin överhuvudtaget. Björn Sundin (s) ser kommunens kassa som sin egen valfond. Och jag vet hur såväl Lennart Bondeson (kd) som Rasmus Persson (c) tänker. Och det är knappast på att skapa en stabil ekonomisk bas. Eller för att citera Rasmus Persson under många av våra budgetförhandlingar: "Det kommer alltid mer pengar från staten."
Den nuvarande kommunledningen låter de kommunala bolagen låna pengar, för in dem i kommunkassan och låtsas som om det är pengar de kan använda utan kostnad. Samtidigt går verksamhet efter verksamhet med miljonunderskott. Skolor och förskolor får nödstoppskrav på tiotals miljoner i besparingar, samtidigt som kommunledningen låtsas satsa nålpengar på olika populistiska projekt. Låneskulden skjuter i höjden och går snart över 10 miljarder. Samtidigt investeras som aldrig förr. Det går inte ihop. Man kan inte spara med den ena handen och slösa med den andra. Det som kallas ekonomistyrning finns helt enkelt inte längre i kommunen.
Den nuvarande kommunledningens tre partier ser ingen gräns för vare sig det kommunala engagemanget eller rätten för kommunen att beskatta sina medborgare. Här står den liberala ideologin i ett direkt motsatsförhållande.
Vi menar att kommunen inte ska beskatta medborgarna mer än vad det centrala uppdraget kräver. Men lokala politiker ska inte söka efter att hela tiden göra mer. Istället handlar det om att göra bättre. I en senare blogg kommer jag åter till synen på kommunens närings- och bolagspolitik där skiljelinjerna blir övertydliga. Jag kommer också att beröra valfrihetsbegreppet i en annan blogg.
Men när vi tar över efter valet kommer vi att agera efter en tydlig agenda. Den handlar om:
Kommunens ekonomi ska vara långsiktigt hållbar. Det är den enda grunden för en framtida välfärd. Inget slöseri. Inga utsvävningar. Tydligt och konkret. Vi ska ha högst kvalitet, till låga kostnader. Vi ska ha bäst personalpolitik, med tydliga prioriteringar, krav och erkännanden av goda arbetsinsatser. Vi ska hela tiden söka nya vägar att göra bättre och effektivare.
Vi ska eftersträva att kontinuerligt sänka kommunalskatten. Vi gör det av två skäl. För det första för att öka örebroarnas möjligheter att bestämma själva över sin ekonomi. För det andra att göra Örebro attraktivare för fler med framtidens jobb. Jag har skrivit det förr men kan skriva det igen: Det är oacceptabelt att Örebro, om vi strävar efter att bli en framtida regionhuvudstad, ska ha en medelskattekraft som är nästan 7 % lägre än det nationella snittet, och där flera länskommuner har en högre medelskattekraft. Örebro ska ligga över det nationella snittet. Därigenom kommer basen för såväl konsumtion som tillväxt att bli hundratals miljoner högre. Det bygger också en långsiktigt hållbar ekonomi och en långsiktigt hållbar välfärd.
Vi ska minska det politiska inflytandet, eller klåfingrigheten, på samhällsutvecklingen. Politiken ska göra det demokratiska uppdraget. Men politiker ska inte lägga fingrarna i näringslivssyltburken, eller ta över uppdrag från det civila samhället, bara för att man vill och kan. Örebro kan klara sig bättre med betydligt färre politiker, med en slimmad administration och med starka verksamhetsföreträdare. Det kommer att spara miljoner, och ge förutsättningar till såväl sänkta skatter som mer pengar till förskola, skola och omsorg.
Vår syn på människan är positiv. Vi tror att de allra flesta människor både kan och vill utveckla sig själva och sin omgivning om man bara ges rätt förutsättningar. Vi säger: Du kan! Du vill! Du får!
Även här är skillnaden mot socialdemokratin stor. Där åker kommunalråden ut och berättar vilka gåvor de just nu vill ge till sina undersåtar i olika områden. Deras Jante-politik skapar ett svagare samhälle. Tro inte att du är någon. Stick inte ut eller upp. Du kan inte - det är vi (s) som har och tar makten.
Liberal politik handlar om tilltro till den enskilda individen. Liberal politik handlar om att tro på människan. Liberal politik handlar om en kommun som stöttar där det behövs, men som aldrig tar över individens ansvar eller möjligheter.
Ska vi gå framlänges in i framtiden behöver Örebro en betydligt starkare och tydligare liberalism. Vi kommer att ta den kampen!
(De två andra SVD artiklarna här: SVD1, SVD2)
2012-12-04
Truck Stop
Idag berättar ä garna till Engströms om att de räknar med att bygget av Truck Stop kommer att sysselsätta 50 personer i ungefär ett år. Det är bra.
Samtidigt berättar de att anläggningen kommer att sysselsätta ytterligare runt 50 personer kontinuerligt. Det är också bra.
Visst kan man klaga över att det inte är någon fullständig bild som ges. De 50 kontinuerligt anställda - är det nyanställda eller är det flyttar av personer från en arbetsplats till en annan? Eller innebär de 50 nya arbetena på Truck Stop att 50 personer tappar sina jobb på andra ställen?
Skit samma. Det är bra med jobb.
Men, säger då vän av ordning (ni vet han som är kompis till Nasse på Barnkanalen), var inte du emot Truck Stop? På den frågan måste jag svara både ja och nej.
Jag har aldrig varit emot Truck Stop. Som KSO var jag mycket tydlig med att vi gärna ställde upp för den som ville bygga Truck Stop. Det fanns bara ett krav: Finansieringen skulle ske privat.
Jag har varit, och är, emot att kommunen går in och subventionerar privata aktörer, vilka de än vara må. Truck Stop skulle säkert bli ett bra projekt med fullt privat finansiering. Men nu finns en direkt kommunal subvention av en parkeringsplats för lastbilar. Den parkeringen kommer att kosta ett antal miljoner per år. Pengar som tas direkt från skolan, vården, förskolan.
Men det är väl små pengar för att få 50 jobb, säger då någon. Så sant. Men det finns i huvudsak två underliggande problem när en kommun går in och subventionerar privata företag.
Det första är att en kommun riskerar skattepengar på den osäkra privata marknaden. Idag är anställningarna på Truck Stop en bra nyhet. Men redan i morgon kan verkligheten vara en annan. Vad händer om klimatet till slut påverkar även transporterna? Vad händer om de logistiska funktionerna väljer andra transportsätt, eller transportvägar? Det privata kapitalet ska riskeras på de marknader där risken är stor. Där ska däremot skattebetalarnas pengar mest lysa med sin frånvaro.
Det andra är att hela näringslivet fungerar sämre om det offentliga, exempelvis genom en kommun, snedvrider konkurrens och snedvrider utvecklingen genom att stötta företag på olika sätt. Det räcker med att kolla på historien för att se hur det kan gå. Varvsindustrin. Tekoindustrin. SAAB. För staten hade miljarderna kunnat rulla till ingen nytta. Och på samma sätt är det med en kommun. Ett privat företag ska kunna räkna hem debet och kredit genom egna insatser, inte tack vare kommunala subventioner vare sig de är direkta eller indirekta.
Det finns ett tredje problem också. Och det är att våra pengar inte räcker till allt. Samtidigt som miljoner går till en parkeringsplats för lastbilar får skolbarnen inte tillräckligt med vare sig lärartimmar eller skolböcker. Samtidigt som grävskopor och dumprar drar kommunala pengar, sparas det in på nattsjuksköterskor och vårdpersonal. Det är illa. Som politiker måste man våga prioritera och ta ansvar för sina prioriteringar.
Och även om man skulle säga att dessa pengar borde användas till näringslivssatsningar kan man fundera över hur Lennart Bondeson, kristdemokraterna, och den nuvarande kommunledningen prioriterar. Det finns massor av pengar till lastbilar, parkeringar och dieselmackar. Samtidigt minskas stödet till den forskning som sker på Örebro universitet kraftigt. Idag återstår mindre än en tredjedel av det som vi satte in i ett nationellt unikt projekt för fem år sedan.
För mig skulle de 34 miljonerna som en parkeringsplats kostar, gjort betydligt mycket mer nytta inom forskningen vid Örebro Universitet än som asfalt vid en väg. Forskning, utbildning och hög kompetens är dessutom något som bygger framtiden och som skapar framtidens jobb och företag.
Så det finns alltid skäl att fundera över hur man prioriterar. Jag och Folkpartiet har prioriterat skolan, vården, omsorgen och universitetet. Lennart Bondeson prioriterar lastbilar, parkeringsplatser och asfalt.
Media: NA
Samtidigt berättar de att anläggningen kommer att sysselsätta ytterligare runt 50 personer kontinuerligt. Det är också bra.
Visst kan man klaga över att det inte är någon fullständig bild som ges. De 50 kontinuerligt anställda - är det nyanställda eller är det flyttar av personer från en arbetsplats till en annan? Eller innebär de 50 nya arbetena på Truck Stop att 50 personer tappar sina jobb på andra ställen?
Skit samma. Det är bra med jobb.
Men, säger då vän av ordning (ni vet han som är kompis till Nasse på Barnkanalen), var inte du emot Truck Stop? På den frågan måste jag svara både ja och nej.
Jag har aldrig varit emot Truck Stop. Som KSO var jag mycket tydlig med att vi gärna ställde upp för den som ville bygga Truck Stop. Det fanns bara ett krav: Finansieringen skulle ske privat.
Jag har varit, och är, emot att kommunen går in och subventionerar privata aktörer, vilka de än vara må. Truck Stop skulle säkert bli ett bra projekt med fullt privat finansiering. Men nu finns en direkt kommunal subvention av en parkeringsplats för lastbilar. Den parkeringen kommer att kosta ett antal miljoner per år. Pengar som tas direkt från skolan, vården, förskolan.
Men det är väl små pengar för att få 50 jobb, säger då någon. Så sant. Men det finns i huvudsak två underliggande problem när en kommun går in och subventionerar privata företag.
Det första är att en kommun riskerar skattepengar på den osäkra privata marknaden. Idag är anställningarna på Truck Stop en bra nyhet. Men redan i morgon kan verkligheten vara en annan. Vad händer om klimatet till slut påverkar även transporterna? Vad händer om de logistiska funktionerna väljer andra transportsätt, eller transportvägar? Det privata kapitalet ska riskeras på de marknader där risken är stor. Där ska däremot skattebetalarnas pengar mest lysa med sin frånvaro.
Det andra är att hela näringslivet fungerar sämre om det offentliga, exempelvis genom en kommun, snedvrider konkurrens och snedvrider utvecklingen genom att stötta företag på olika sätt. Det räcker med att kolla på historien för att se hur det kan gå. Varvsindustrin. Tekoindustrin. SAAB. För staten hade miljarderna kunnat rulla till ingen nytta. Och på samma sätt är det med en kommun. Ett privat företag ska kunna räkna hem debet och kredit genom egna insatser, inte tack vare kommunala subventioner vare sig de är direkta eller indirekta.
Det finns ett tredje problem också. Och det är att våra pengar inte räcker till allt. Samtidigt som miljoner går till en parkeringsplats för lastbilar får skolbarnen inte tillräckligt med vare sig lärartimmar eller skolböcker. Samtidigt som grävskopor och dumprar drar kommunala pengar, sparas det in på nattsjuksköterskor och vårdpersonal. Det är illa. Som politiker måste man våga prioritera och ta ansvar för sina prioriteringar.
Och även om man skulle säga att dessa pengar borde användas till näringslivssatsningar kan man fundera över hur Lennart Bondeson, kristdemokraterna, och den nuvarande kommunledningen prioriterar. Det finns massor av pengar till lastbilar, parkeringar och dieselmackar. Samtidigt minskas stödet till den forskning som sker på Örebro universitet kraftigt. Idag återstår mindre än en tredjedel av det som vi satte in i ett nationellt unikt projekt för fem år sedan.
För mig skulle de 34 miljonerna som en parkeringsplats kostar, gjort betydligt mycket mer nytta inom forskningen vid Örebro Universitet än som asfalt vid en väg. Forskning, utbildning och hög kompetens är dessutom något som bygger framtiden och som skapar framtidens jobb och företag.
Så det finns alltid skäl att fundera över hur man prioriterar. Jag och Folkpartiet har prioriterat skolan, vården, omsorgen och universitetet. Lennart Bondeson prioriterar lastbilar, parkeringsplatser och asfalt.
Media: NA
2012-11-12
Polimediatik
Det är intressant att se hur den nuvarande kommunledningen bedriver politik. Jag har skrivit om det förr, men kan skriva igen. För Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet handlar det inte längre om att styra Örebro kommun. Det handlar om att komma rätt ut i media.
Idag får de Örebros media att tro att de "satsar" 2 miljoner nästa år på aktiviteter för skolbarn. Glada majoritetspolitiker berättar om satsningen. Björn Sundin (som allt mer blir kommunstyrelseordförande med rätt att tala om allt i den osynliga Lena Baastads frånvaro) och Behcet Barsom berättar om "satsningen".
Men baksidan talas det tystare om.
Just nu pågår i det tysta en storbesparing inom såväl skola som förskola. Det handlar då inte om 2 miljoner kronor, utan om det tiodubbla. Nästa år blir det än värre. Ser man till vad behoven är, och jämför med vad majoriteten lägger på skolområdet, handlar det om besparingar i 50-miljonersklassen.
Men ingen politiker tar ansvar för besparingarna. Det passar ju inte i den mediala bilden. Istället är det tjänstemännen som då får rycka ut. Det är de som berättar om neddragningar på lärare, på skolmaterial, på lokaler, på vikarier och så vidare.
Men en kommun kan inte ledas genom att skapa mediala bilder. Och det märks verkligen på hur Örebro kommun hanteras av den nuvarande kommunledningen. Ingen vet vart Örebro är på väg, när politikernas roll blivit att sprätta ut lite låtsade satsningar på än det ena, än det andra, medan välfärden urholkas. Ingen vet vart Örebro är på väg när tre partier knappt håller samman annat än i behovet av att ha makten. Men ingen av de tre vet vad de ska använda den till, tillsammans.
Socialdemokraterna i Örebro fortsätter att vara kommunsocialister. Det är fler kommunala bolag, hårda tag mot lokala företag, ökad kommunal konkurrens, minskad valfrihet för örebroarna. Det handlar om traditionell s-politik med en skola utan kvalitets- eller kunskapsfokus, med en äldreomsorg där organisationen är viktigare än kvaliteten på utförandet, med politiker som vill och ska bestämma över allt. Det är också en prioritering av låglönejobb och investeringar i gårdagens tankar och teknik,
Kristdemokraterna i Örebro har fått igenom sitt vårdnadsbidrag. Men sedan är det slut. Arbetet med civilsamhället har gått i stå. Deras vilja att låta fler beslut avgöras vid köksborden, har blivit att fler beslut avgörs runt kommunalrådsborden. Äldreomsorgen kännetecknas knappast av vare sig valfrihet eller kvalitetsdiskussioner.
Och Centerpartiet i Örebro, vad gör de? Har de överhuvudtaget fått igenom något av sin politik? Eller vilken politik företräder det lokala Centerpartiet? Rikscentern, som försöker bli liberala, har knappast något att hämta i Örebro. Ingen valfrihet, fler kommunala bolag, ökad kommunal konkurrens på den privata marknaden. Är Centern i Örebro på väg att återgå till rödcentern från 1900-talet?
Men det spelar väl mindre roll. Bara man kommer ut rätt i media.
Men i det fördolda urholkas välfärden för Örebroarna. Besparingar i skola och äldreomsorg. Valfrihetssystem som läggs på långbänken. Näringslivspolitik som ser kommunen som den viktigaste aktören och som slår mot företagen. En kommunal ekonomi som inte går ihop sig.
De tre saknar en gemensam vision om vart Örebro vill och vart Örebro ska. Det är illa.
För mig som liberal och Folkpartist är detta en utmaning. Dels att visa på den sanna bilden av dagens kommunledning där välfärden urholkas. Dels att visa på behoven av en kommunledning som visar vägen, tar ansvar och inte bara gör mediala utspel. Dels att värna demokratins grundvalar, med politiker som leder en organisation både i med- och motgång och som inte hemfaller åt kortsiktig utspelspolitik.
Det liberala uppdraget är klart. Örebro behöver förändras och förnyas. Det handlar om en stabil kommunal ekonomi som sätter välfärden i fokus. Det handlar om en skola för kunskap. Det handlar om en äldreomsorg med kvalitet och valfrihet. Det handlar om ett fritt företagande med fokus på hög kompetens och framtidens jobb. Och det handlar om en tilltro till örebroarna och deras förmåga att skapa sin egen framtid och sina egna möjligheter, utan att politiker ska lägga sig i allt och överallt.
Kanske är det inte lika medialt. Men det är betydligt viktigare.
Media: Tvärsnytt, Radio Örebro
Idag får de Örebros media att tro att de "satsar" 2 miljoner nästa år på aktiviteter för skolbarn. Glada majoritetspolitiker berättar om satsningen. Björn Sundin (som allt mer blir kommunstyrelseordförande med rätt att tala om allt i den osynliga Lena Baastads frånvaro) och Behcet Barsom berättar om "satsningen".
Men baksidan talas det tystare om.
Just nu pågår i det tysta en storbesparing inom såväl skola som förskola. Det handlar då inte om 2 miljoner kronor, utan om det tiodubbla. Nästa år blir det än värre. Ser man till vad behoven är, och jämför med vad majoriteten lägger på skolområdet, handlar det om besparingar i 50-miljonersklassen.
Men ingen politiker tar ansvar för besparingarna. Det passar ju inte i den mediala bilden. Istället är det tjänstemännen som då får rycka ut. Det är de som berättar om neddragningar på lärare, på skolmaterial, på lokaler, på vikarier och så vidare.
Men en kommun kan inte ledas genom att skapa mediala bilder. Och det märks verkligen på hur Örebro kommun hanteras av den nuvarande kommunledningen. Ingen vet vart Örebro är på väg, när politikernas roll blivit att sprätta ut lite låtsade satsningar på än det ena, än det andra, medan välfärden urholkas. Ingen vet vart Örebro är på väg när tre partier knappt håller samman annat än i behovet av att ha makten. Men ingen av de tre vet vad de ska använda den till, tillsammans.
Socialdemokraterna i Örebro fortsätter att vara kommunsocialister. Det är fler kommunala bolag, hårda tag mot lokala företag, ökad kommunal konkurrens, minskad valfrihet för örebroarna. Det handlar om traditionell s-politik med en skola utan kvalitets- eller kunskapsfokus, med en äldreomsorg där organisationen är viktigare än kvaliteten på utförandet, med politiker som vill och ska bestämma över allt. Det är också en prioritering av låglönejobb och investeringar i gårdagens tankar och teknik,
Kristdemokraterna i Örebro har fått igenom sitt vårdnadsbidrag. Men sedan är det slut. Arbetet med civilsamhället har gått i stå. Deras vilja att låta fler beslut avgöras vid köksborden, har blivit att fler beslut avgörs runt kommunalrådsborden. Äldreomsorgen kännetecknas knappast av vare sig valfrihet eller kvalitetsdiskussioner.
Och Centerpartiet i Örebro, vad gör de? Har de överhuvudtaget fått igenom något av sin politik? Eller vilken politik företräder det lokala Centerpartiet? Rikscentern, som försöker bli liberala, har knappast något att hämta i Örebro. Ingen valfrihet, fler kommunala bolag, ökad kommunal konkurrens på den privata marknaden. Är Centern i Örebro på väg att återgå till rödcentern från 1900-talet?
Men det spelar väl mindre roll. Bara man kommer ut rätt i media.
Men i det fördolda urholkas välfärden för Örebroarna. Besparingar i skola och äldreomsorg. Valfrihetssystem som läggs på långbänken. Näringslivspolitik som ser kommunen som den viktigaste aktören och som slår mot företagen. En kommunal ekonomi som inte går ihop sig.
De tre saknar en gemensam vision om vart Örebro vill och vart Örebro ska. Det är illa.
För mig som liberal och Folkpartist är detta en utmaning. Dels att visa på den sanna bilden av dagens kommunledning där välfärden urholkas. Dels att visa på behoven av en kommunledning som visar vägen, tar ansvar och inte bara gör mediala utspel. Dels att värna demokratins grundvalar, med politiker som leder en organisation både i med- och motgång och som inte hemfaller åt kortsiktig utspelspolitik.
Det liberala uppdraget är klart. Örebro behöver förändras och förnyas. Det handlar om en stabil kommunal ekonomi som sätter välfärden i fokus. Det handlar om en skola för kunskap. Det handlar om en äldreomsorg med kvalitet och valfrihet. Det handlar om ett fritt företagande med fokus på hög kompetens och framtidens jobb. Och det handlar om en tilltro till örebroarna och deras förmåga att skapa sin egen framtid och sina egna möjligheter, utan att politiker ska lägga sig i allt och överallt.
Kanske är det inte lika medialt. Men det är betydligt viktigare.
Media: Tvärsnytt, Radio Örebro
2012-09-27
Korruptionens miljöer
För ett tag sedan fick jag ett telefonsamtal. Det var en medborgare som hade funderingar kring hur ett kommunalt bolag agerade. Hur skedde egentligen upphandlingarna? Vilka bindningar fanns mellan bolagstjänstemän och politiker och ett privat bolag? Jag har följt upp frågan, men det är inte enkelt. Hur ska jag göra? Vem ska jag tala med?
Det visade väl sig ganska klart att detta var ett falsklarm. Men ändå - tänk om - tänk om det funnits något. Vad hade jag gjort?
I går på kommunfullmäktige debatterade vi en motion från Vänsterpartiet om att inrätta en så kallad "Whistleblower-funktion". Det är en funktion som innebär att om någon, medborgare, anställd eller politiker, ser något som han eller hon menar vara ett tecken på korruption kan man anonymt meddela detta. Man "blåser i visslan" för att något fel håller på att hända. Kommunen åtar sig sedan att följa upp tipset.
I Göteborg har man beslutat om en sådan funktion. Det är inte helt enkelt. Hur ska man hantera frågan om offentlighet som är norm inom kommunen? Vem ska utreda och hur säkrar man utredningskompetens, är andra frågor. Men Göteborg, med den historik man nu har, har satt igång.
I Örebro har vi inte heller varit förskonade från diskussioner kring detta. Nerikes Allehanda hade en lång artikelserie om olämplig hantering av kommunala resurser. Det som kom fram visade sig inte vara brottsligt, men det var uppenbart olämpligt.
Överallt riskerar vi att bli en del av korruptionens miljöer. Även fast vi har de bästa av avsikter, så finns risken där. Frågan är egentligen inte om korruptionen finns, utan hur vi motarbetar den och hanterar den.
Sett i backspegeln är offentligheten ett vaccin mot korruption. Offentliga miljöer, exempelvis nämnder och fullmäktige, där medborgare och media har full insyn, skapar mindre möjligheter till korruptiva tendenser. Slutenhet, exempelvis inom bolag, ökar riskerna.
I Örebro kommun idag genomförs den största bolagiseringen i modern tid. Nya bolag skapas ständigt. Etablerade kommunala bolag får vidgade uppgifter och breddar sina verksamheter. Istället för öppenhet och medborgarinsyn, går vi mot slutenhet och en omöjlighet för såväl medborgare som politiska partier att få insyn i det som sker.
Denna vandring mot slutenhet är medveten. Lena Baastad gör detta utifrån en medveten politisk hållning. Hon har dessutom velat minska insynen än mer, genom rena tjänstemannastyrelser och genom att ha så små styrelser som möjligt. Vid sin sida har hon haft Lennart Bondeson. I Flygplatsstyrelsen kommer exempelvis bara två av kommunfullmäktiges åtta partier att ha insyn i framtiden. (Men Lennart Bondeson (KD) sitter ju där och han förespråkade på KS ännu mindre styrelser i de övriga bolagen. Det är probematiskt med ett parti och en partiledare som ser så inskränkt på demokratin att bara de själva är representerade så är det OK...). Bara genom kraftiga invändningar från Folkpartiet och oppositionen, delvis med stöd av Centerpartiet, finns nu lite ökad insynsmöjlighet i de kommande bolagen i Örebro-Kumla-koncernen.
Men grundtanken är fel. Beslut som fattats i öppenhet kommer nu att fattas i slutenhet. Möjligheterna till insyn, för medborgare, media och politiker, inskränks. Vaccinet mot korruption försvagas.
Det borde Lena Baastad och Lennart Bondeson tänkt på i går när de vill dra jobbet med Whistleblower-funktionen i långbänk. I ett år har de lovat att ta itu med arbetet. Men inget har hänt. Nu ska det gå ytterligare tre månader innan de bestämmer sig hur de ska ha det.
Och deras skäl för att segdra är inte imponerande: Det finns osäkerhet. Vi vill avvakta SKL. Och det kommer att kosta pengar.
Men whistleblowerfunktioner är inget nytt. I bolag har det funnits länge. Och Göteborg jobbar med frågan. Men Baastad och Bondeson vill avvakta. Segdra. Långbänka. Men det är en lednings uppgift att jobba med viktiga frågor. Det är att ta ansvar. Det är att gå före. Men Baastad och Bondeson lägger mer energi på att bilda bolag än att se till så att de korruptiva miljöerna minskar.
Och Whistleblower-funktioner fungerar. I en KPMG-undersökning från 2007 visar det sig att 25 % av alla bedrägerier hos bolag kommer från Whistleblowers. Ingen annan verksamhet är lika framgångsrik.
Men Baastad och Bondeson avvaktar. De har sannolikt viktigare saker för sig. Och ett arbete mot korruption kommer ju att kosta pengar...
Media: NA
Det visade väl sig ganska klart att detta var ett falsklarm. Men ändå - tänk om - tänk om det funnits något. Vad hade jag gjort?
I går på kommunfullmäktige debatterade vi en motion från Vänsterpartiet om att inrätta en så kallad "Whistleblower-funktion". Det är en funktion som innebär att om någon, medborgare, anställd eller politiker, ser något som han eller hon menar vara ett tecken på korruption kan man anonymt meddela detta. Man "blåser i visslan" för att något fel håller på att hända. Kommunen åtar sig sedan att följa upp tipset.
I Göteborg har man beslutat om en sådan funktion. Det är inte helt enkelt. Hur ska man hantera frågan om offentlighet som är norm inom kommunen? Vem ska utreda och hur säkrar man utredningskompetens, är andra frågor. Men Göteborg, med den historik man nu har, har satt igång.
I Örebro har vi inte heller varit förskonade från diskussioner kring detta. Nerikes Allehanda hade en lång artikelserie om olämplig hantering av kommunala resurser. Det som kom fram visade sig inte vara brottsligt, men det var uppenbart olämpligt.
Överallt riskerar vi att bli en del av korruptionens miljöer. Även fast vi har de bästa av avsikter, så finns risken där. Frågan är egentligen inte om korruptionen finns, utan hur vi motarbetar den och hanterar den.
Sett i backspegeln är offentligheten ett vaccin mot korruption. Offentliga miljöer, exempelvis nämnder och fullmäktige, där medborgare och media har full insyn, skapar mindre möjligheter till korruptiva tendenser. Slutenhet, exempelvis inom bolag, ökar riskerna.
I Örebro kommun idag genomförs den största bolagiseringen i modern tid. Nya bolag skapas ständigt. Etablerade kommunala bolag får vidgade uppgifter och breddar sina verksamheter. Istället för öppenhet och medborgarinsyn, går vi mot slutenhet och en omöjlighet för såväl medborgare som politiska partier att få insyn i det som sker.
Denna vandring mot slutenhet är medveten. Lena Baastad gör detta utifrån en medveten politisk hållning. Hon har dessutom velat minska insynen än mer, genom rena tjänstemannastyrelser och genom att ha så små styrelser som möjligt. Vid sin sida har hon haft Lennart Bondeson. I Flygplatsstyrelsen kommer exempelvis bara två av kommunfullmäktiges åtta partier att ha insyn i framtiden. (Men Lennart Bondeson (KD) sitter ju där och han förespråkade på KS ännu mindre styrelser i de övriga bolagen. Det är probematiskt med ett parti och en partiledare som ser så inskränkt på demokratin att bara de själva är representerade så är det OK...). Bara genom kraftiga invändningar från Folkpartiet och oppositionen, delvis med stöd av Centerpartiet, finns nu lite ökad insynsmöjlighet i de kommande bolagen i Örebro-Kumla-koncernen.
Men grundtanken är fel. Beslut som fattats i öppenhet kommer nu att fattas i slutenhet. Möjligheterna till insyn, för medborgare, media och politiker, inskränks. Vaccinet mot korruption försvagas.
Det borde Lena Baastad och Lennart Bondeson tänkt på i går när de vill dra jobbet med Whistleblower-funktionen i långbänk. I ett år har de lovat att ta itu med arbetet. Men inget har hänt. Nu ska det gå ytterligare tre månader innan de bestämmer sig hur de ska ha det.
Och deras skäl för att segdra är inte imponerande: Det finns osäkerhet. Vi vill avvakta SKL. Och det kommer att kosta pengar.
Men whistleblowerfunktioner är inget nytt. I bolag har det funnits länge. Och Göteborg jobbar med frågan. Men Baastad och Bondeson vill avvakta. Segdra. Långbänka. Men det är en lednings uppgift att jobba med viktiga frågor. Det är att ta ansvar. Det är att gå före. Men Baastad och Bondeson lägger mer energi på att bilda bolag än att se till så att de korruptiva miljöerna minskar.
Och Whistleblower-funktioner fungerar. I en KPMG-undersökning från 2007 visar det sig att 25 % av alla bedrägerier hos bolag kommer från Whistleblowers. Ingen annan verksamhet är lika framgångsrik.
Men Baastad och Bondeson avvaktar. De har sannolikt viktigare saker för sig. Och ett arbete mot korruption kommer ju att kosta pengar...
Media: NA
2012-09-08
Hur djupt går splittringen?
I flera bloggar har jag pekat på de märkliga prioriteringar den nuvarande majoriteten gör. De sparar på skolan och äldreomsorgen och slösar på asfalt och betong. Varför?
Jag menar att det finns två huvudskäl. Det första är att det blir allt tydligare vem det är som egentligen bestämmer. När Lena Baastad lämnar KS-beredningssammanträdet och går ut på stan, tar Björn Sundin och Staffan Isling ytterligare en kopp kaffe på Sundins rum. Maktbalansen är klar. Den formella makten är inte den reella.
Men det finns ytterligare ett skäl. De tre partier som nu styr har inte så mycket gemensamt. Den kommunsocialistiska örebrovarianten av socialdemokrati har möjligtvis konservatismen gemensamt med kristdemokratin, men annars... Och var finns centerpartiet? Men de har ingen gemensam bild av utvecklingen av Örebro. När inte sossarna kör över sina stödpartier, så spretar det åt alla håll.
Inom skolområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Kunskap eller flum. Ordning och reda eller lösa tyglar. Tilltro till lärarna eller politik in i klassrummen. Men det är skillnad på sossarnas flumskola och centerns mer liberala kunskapspolitik.
Inom äldreomsorgsområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Det räcker med att säga valfrihet och vinster för att förstå var gränserna går. Hur ska centerns rätt nyliberala teser kunna samarbeta med socialdemokraternas vinstförbud och krav på kommunala monopol?
Och så vidare...
För en koalition utan gemensam politik blir samhällsbyggnadsområdet ventilen. Det finns mycket där som inte handlar om ideologi. Det är knappast ideologiskt att bygga snabbcykelvägar eller fråga örebroarna hur de vill ha Norrcity. Det är lite ideologi i att rita på resecentrum eller busslinjer. Skönt med lite friutrymme.
Men allt mer pekar mot att detta friutrymme inte räcker för att hålla ihop en gemensam fasad. På kommunstyrelsesammanträdena blir det allt tydligare att det är två mot en. Centerpartiets Rasmus Persson ställer frågor, men blir nästan alltid tystade av Sundin, Baastad eller Bondeson. Och nu spricker fasaden än mer.
På senaste programnämnd Barn och Utbildning fanns Esbjörnssons besparingsförslag med. 18 miljoner ska sparas. Men det finns ingen politiker som vill ta ansvar. Det fanns inte ens ett förslag till beslut. Esbjörnsson försöker flytta ansvaret till tjänstemännen. Är det så att han inte är säker på att han har majoriteten bakom sig?
På nästa sammanträde med Kultur (och medborgar)nämnden ska Folkpartiets motion om författarfristad behandlas. Det normala är att förvaltningen, på majoritetens uppdrag, skriver fram ett beslutsförslag som sedan klubbas. Men så här ser nämndhandlingen ut:
Jag menar att det finns två huvudskäl. Det första är att det blir allt tydligare vem det är som egentligen bestämmer. När Lena Baastad lämnar KS-beredningssammanträdet och går ut på stan, tar Björn Sundin och Staffan Isling ytterligare en kopp kaffe på Sundins rum. Maktbalansen är klar. Den formella makten är inte den reella.
Men det finns ytterligare ett skäl. De tre partier som nu styr har inte så mycket gemensamt. Den kommunsocialistiska örebrovarianten av socialdemokrati har möjligtvis konservatismen gemensamt med kristdemokratin, men annars... Och var finns centerpartiet? Men de har ingen gemensam bild av utvecklingen av Örebro. När inte sossarna kör över sina stödpartier, så spretar det åt alla håll.
Inom skolområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Kunskap eller flum. Ordning och reda eller lösa tyglar. Tilltro till lärarna eller politik in i klassrummen. Men det är skillnad på sossarnas flumskola och centerns mer liberala kunskapspolitik.
Inom äldreomsorgsområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Det räcker med att säga valfrihet och vinster för att förstå var gränserna går. Hur ska centerns rätt nyliberala teser kunna samarbeta med socialdemokraternas vinstförbud och krav på kommunala monopol?
Och så vidare...
För en koalition utan gemensam politik blir samhällsbyggnadsområdet ventilen. Det finns mycket där som inte handlar om ideologi. Det är knappast ideologiskt att bygga snabbcykelvägar eller fråga örebroarna hur de vill ha Norrcity. Det är lite ideologi i att rita på resecentrum eller busslinjer. Skönt med lite friutrymme.
Men allt mer pekar mot att detta friutrymme inte räcker för att hålla ihop en gemensam fasad. På kommunstyrelsesammanträdena blir det allt tydligare att det är två mot en. Centerpartiets Rasmus Persson ställer frågor, men blir nästan alltid tystade av Sundin, Baastad eller Bondeson. Och nu spricker fasaden än mer.
På senaste programnämnd Barn och Utbildning fanns Esbjörnssons besparingsförslag med. 18 miljoner ska sparas. Men det finns ingen politiker som vill ta ansvar. Det fanns inte ens ett förslag till beslut. Esbjörnsson försöker flytta ansvaret till tjänstemännen. Är det så att han inte är säker på att han har majoriteten bakom sig?
På nästa sammanträde med Kultur (och medborgar)nämnden ska Folkpartiets motion om författarfristad behandlas. Det normala är att förvaltningen, på majoritetens uppdrag, skriver fram ett beslutsförslag som sedan klubbas. Men så här ser nämndhandlingen ut:
Beslutsunderlag
Motion från Folkpartiet liberalernas fullmäktigegrupp; "Gör Örebro till en författarfristad" bifogas i utskicket.
Förslag till beslut
Förvaltningens förslag till Kultur- och medborgarnämnden
- Förvaltningen överlämnar ärendet till nämnden för övervägande och beslut.
Men stopp här. Inget förslag. Ingen vägledning. När sammanträdet börjar vet inte någon vad majoriteten vill. Detta är något nytt. En majoritet som inte vill ta ansvar är en sak. Men en majoritet som inte vet vad den vill, är ...
Vad betyder detta? Det finns bara en förklaring. Majoriteten är inte ense. Kanske är det Sundins ande som vilar över beslutet. Han vill säga nej. Men Behcet Barsom vill något annat. Och så fastnar det hela.
Just detta ärende har en speciell sprängkraft. Det visar inte bara på splittringen mellan partierna utan också inom partier.
Skälet till att vi har den kommunledning vi har ligger sannolikt mest på det personliga planet och inom KD. Lennart Bondeson hade en tydlig agenda direkt efter omvalet. Samarbete med socialdemokraterna var vägen. Det möjliggjordes sannolikt genom att Bondeson i många frågor sympatiserar med en socialdemokratisk politik. På område efter område ligger han mycket nära socialdemokraterna. Ofta är han närmare socialdemokratin i sakfrågorna än sitt moderparti nationellt.
Personfrågorna är ofta avgörande för hur ett lokalt koalitionssamarbete ska fungera. Och om man dessutom lokalt delar synsätt på centrala politiska områden blir det än lättare.
Men Bondeson måste någon gång förhålla sig till sitt parti. Än så länge har det bara knorrats i korridorerna. Men frågan är hur länge det håller. Hur många kristdemokrater accepterar fortsatta besparingar i äldreomsorgen samtidigt som Bondeson och Sundin reser runt i världen och söker att locka diktaturer till Örebro? Hur många accepterar nödstopp i skolan, samtidigt som Bondeson och Sundin bygger ut kommunkoncernen med nya bolag? Hur många accepterar att Bondeson överger jobbet med civilsamhället och istället står vid Sundins sida när det gäller att kommunen ska göra mer, mer, mer? Borta är subsidiaritetsprincipen. Återkommen är kommunsocialismen.
Håller kristdemokraterna nu på att spricka? Är det som nu sker i såväl Kommunstyrelse som Kultur (och medborgar)nämnden de första tecknen på ett nytt skeende. Det finns mycket som talar för det.
Och vad händer inom Centerpartiet? Partiet som inte längre finns i Örebropolitiken...
Det politiska livet i Örebro är i sanning spännande.
Motion från Folkpartiet liberalernas fullmäktigegrupp; "Gör Örebro till en författarfristad" bifogas i utskicket.
Förslag till beslut
Förvaltningens förslag till Kultur- och medborgarnämnden
- Förvaltningen överlämnar ärendet till nämnden för övervägande och beslut.
Men stopp här. Inget förslag. Ingen vägledning. När sammanträdet börjar vet inte någon vad majoriteten vill. Detta är något nytt. En majoritet som inte vill ta ansvar är en sak. Men en majoritet som inte vet vad den vill, är ...
Vad betyder detta? Det finns bara en förklaring. Majoriteten är inte ense. Kanske är det Sundins ande som vilar över beslutet. Han vill säga nej. Men Behcet Barsom vill något annat. Och så fastnar det hela.
Just detta ärende har en speciell sprängkraft. Det visar inte bara på splittringen mellan partierna utan också inom partier.
Skälet till att vi har den kommunledning vi har ligger sannolikt mest på det personliga planet och inom KD. Lennart Bondeson hade en tydlig agenda direkt efter omvalet. Samarbete med socialdemokraterna var vägen. Det möjliggjordes sannolikt genom att Bondeson i många frågor sympatiserar med en socialdemokratisk politik. På område efter område ligger han mycket nära socialdemokraterna. Ofta är han närmare socialdemokratin i sakfrågorna än sitt moderparti nationellt.
Personfrågorna är ofta avgörande för hur ett lokalt koalitionssamarbete ska fungera. Och om man dessutom lokalt delar synsätt på centrala politiska områden blir det än lättare.
Men Bondeson måste någon gång förhålla sig till sitt parti. Än så länge har det bara knorrats i korridorerna. Men frågan är hur länge det håller. Hur många kristdemokrater accepterar fortsatta besparingar i äldreomsorgen samtidigt som Bondeson och Sundin reser runt i världen och söker att locka diktaturer till Örebro? Hur många accepterar nödstopp i skolan, samtidigt som Bondeson och Sundin bygger ut kommunkoncernen med nya bolag? Hur många accepterar att Bondeson överger jobbet med civilsamhället och istället står vid Sundins sida när det gäller att kommunen ska göra mer, mer, mer? Borta är subsidiaritetsprincipen. Återkommen är kommunsocialismen.
Håller kristdemokraterna nu på att spricka? Är det som nu sker i såväl Kommunstyrelse som Kultur (och medborgar)nämnden de första tecknen på ett nytt skeende. Det finns mycket som talar för det.
Och vad händer inom Centerpartiet? Partiet som inte längre finns i Örebropolitiken...
Det politiska livet i Örebro är i sanning spännande.
2012-08-31
Ta varningarna på allvar
I Länstidningen Södertälje idag kan man läsa om hur den storstilade satsningen på alla möjliga kommunala företag som skulle hjälpa upp arbetslösheten, nu börjar haverera. Just nu är det bolaget Telge Peab som är konkursmässigt. Om inte skattebetalarna pungar ut med ett antal miljoner kommer bolaget att gå i konkurs. Kanske blir det 4 miljoner, kanske blir det mer.
Telge Peab är ett av företagen som det dåvarande kommunalrådet Anders Lago lanserade. Det finns fler. Telge Manpower är ett annat. Telge Tillväxt ett tredje. De har alla olika sätt att nå samma mål: Minskad arbetslöshet i Södertälje.
Socialdemokraterna i Örebro har varit i Södertälje och tittat. Och bländats av den socialistiska drömmen om lokala politiker som tar saken i egna händer. Och fört över tankarna till Örebro. Nu startas nya bolag i Örebro i aldrig skådad omfattning. Holdingbolag, vindkraftbolag, fastighetsbolag. Och det står fler i kö. Avfallsbolag. Bemanningsföretag. Det står fler på kö i Lena Baastads och Björn Sundins socialiseringsiver.
Men innan de båda socialisterna fortsätter sin kamp för mer politisk styrning av Örebros näringsliv borde man väl titta på resultaten från Södertälje. Och fundera en gång till. Det finns ju några frågor man borde ställa, till exempel:
Hur har det gått med arbetslösheten?
Hur har det gått med ungdomsarbetslösheten?
Hur klarar sig bolagen?
Hur klarar sig näringslivet?
Om svaret på merparten av frågorna är att de nya bolagen inte löst de problem de varit satta att lösa, och att de kostat skattebetalarna miljonbelopp till ingen nytta, borde man kanske fundera om. För analysen av det som skett i Södertälje är inte gryningsröd, utan snarare stoppröd. Arbetslösheten är fortfarande hög och utvecklingen är inte bättre än i omgivande kommuner, snarare tvärsom. Bolagen är ingen framgång och idag visar sig att ett av dem omedelbart behöver miljoner i nya kommunala pengar.
Men Baastad och Sundin lyssnar inte. Det är inte verkligheten som styr, det är de socialistiska drömmarna. Nu drar de igång fastighetsbolaget som kallas Västerport och som ska riskera kommunala pengar i Vivalla. Nu drar de igång samägda bolag mellan Örebro Porten (kommunalt bolag) och privata bolag, precis som Telge Peab. Nu drar de igån "utvecklingsbolag" i samverkan med Kumla som inte bara riskerar skattepengar, utan också konkurrerar med befintligt privat näringsliv.
I Södertälje har Folkpartiet varit emot denna bolagisering. Enbart Telge Tillväxt (bolaget som anställer arbetslösa ungdomar) har funnit nåd inför de liberala ögona. (Visst är Telge Tillväxts siffror bra, 72 % av de som slutat har gått till arbete (52%) eller studier (20 %). Men man har inte påverkat arbetslöshetssiffrorna så man måste trots allt analysera vad bolaget betytt egentligen.) Tillsammans med Kristdemokraterna i Södertälje har man stått på barrikaderna mot detta projekt som har udden riktad mot det privata näringslivets frihet.
I Örebro är tyvärr Kristdemokraterna på den andra sidan. Det ansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson, är inte bara en passiv acceptant av de socialistiska bolagen. Snarare är han en aktiv part som vill gå vidare, bolagisera mer, konkurrera mer med det näringsliv han säger sig värna. Det är illa. Än värre är det att han dessutom ständigt söker att minska insynen i bolagen genom att minska styrelsernas storlek och förespråka tjänstemannastyrelser. Demokrati och fritt näringsliv väger lätt i den kristdemokrati som idag finns i Örebro, i vart fall i partiets ledning.
För mig som folkpartist är frågan om människors möjlighet att försörja sig själv central. Men till skillnad från socialisterna i socialdemokratin (och i det lokala kristdemokratiska partiet) tror jag på andra redskap.
Det handlar om att skapa den bästa förskolan och skolan för de uppväxande generationerna. Vi vill öka resurserna för lärarlöner för att kunna rekrytera, behålla och kunna ställa tuffa krav på de allra bästa lärarna. Vi vill öka resurserna till läromedel.
Det handlar om att samverka med universitetet, våga satsa pengar så att Örebro universitet kan bli ett spetsuniversitet inom tydliga forskningsområden. Att tillsammans med universitetet jobba för fler universitetsnära företag med forskningen som grund.
Det handlar om att låta näringslivet vara fritt och växande. Vi politiker ska sätta de ramar som näringslivet ska verka inom, men vi ska inte låtsas vara företagare och leka entreprenörer med kommunala skattepengar i ryggen.
Det handlar om frihet och valfrihet. Örebro kommun skulle må bättre om kommunen var mindre, gjorde mindre, men gjorde rätt saker på rätt sätt. Örebroarna skulle få bättre välfärd om det var deras intressen som vägde tyngst, inte värnandet av den kommunala organisationen.
Södertäljes socialistiska vision är inte framtiden. Örebro behöver lära mer av omvärlden, men man måste lära av de bra och lyckade exemplen. Örebro behöver inte mer socialism.
Örebro behöver en liberal kommunledning.
Media: Länstidningen, Länstidningen debatt, Länstidningen ledare, Svenskt Näringsliv,
Telge Peab är ett av företagen som det dåvarande kommunalrådet Anders Lago lanserade. Det finns fler. Telge Manpower är ett annat. Telge Tillväxt ett tredje. De har alla olika sätt att nå samma mål: Minskad arbetslöshet i Södertälje.
Socialdemokraterna i Örebro har varit i Södertälje och tittat. Och bländats av den socialistiska drömmen om lokala politiker som tar saken i egna händer. Och fört över tankarna till Örebro. Nu startas nya bolag i Örebro i aldrig skådad omfattning. Holdingbolag, vindkraftbolag, fastighetsbolag. Och det står fler i kö. Avfallsbolag. Bemanningsföretag. Det står fler på kö i Lena Baastads och Björn Sundins socialiseringsiver.
Men innan de båda socialisterna fortsätter sin kamp för mer politisk styrning av Örebros näringsliv borde man väl titta på resultaten från Södertälje. Och fundera en gång till. Det finns ju några frågor man borde ställa, till exempel:
Hur har det gått med arbetslösheten?
Hur har det gått med ungdomsarbetslösheten?
Hur klarar sig bolagen?
Hur klarar sig näringslivet?
Om svaret på merparten av frågorna är att de nya bolagen inte löst de problem de varit satta att lösa, och att de kostat skattebetalarna miljonbelopp till ingen nytta, borde man kanske fundera om. För analysen av det som skett i Södertälje är inte gryningsröd, utan snarare stoppröd. Arbetslösheten är fortfarande hög och utvecklingen är inte bättre än i omgivande kommuner, snarare tvärsom. Bolagen är ingen framgång och idag visar sig att ett av dem omedelbart behöver miljoner i nya kommunala pengar.
Men Baastad och Sundin lyssnar inte. Det är inte verkligheten som styr, det är de socialistiska drömmarna. Nu drar de igång fastighetsbolaget som kallas Västerport och som ska riskera kommunala pengar i Vivalla. Nu drar de igång samägda bolag mellan Örebro Porten (kommunalt bolag) och privata bolag, precis som Telge Peab. Nu drar de igån "utvecklingsbolag" i samverkan med Kumla som inte bara riskerar skattepengar, utan också konkurrerar med befintligt privat näringsliv.
I Södertälje har Folkpartiet varit emot denna bolagisering. Enbart Telge Tillväxt (bolaget som anställer arbetslösa ungdomar) har funnit nåd inför de liberala ögona. (Visst är Telge Tillväxts siffror bra, 72 % av de som slutat har gått till arbete (52%) eller studier (20 %). Men man har inte påverkat arbetslöshetssiffrorna så man måste trots allt analysera vad bolaget betytt egentligen.) Tillsammans med Kristdemokraterna i Södertälje har man stått på barrikaderna mot detta projekt som har udden riktad mot det privata näringslivets frihet.
I Örebro är tyvärr Kristdemokraterna på den andra sidan. Det ansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson, är inte bara en passiv acceptant av de socialistiska bolagen. Snarare är han en aktiv part som vill gå vidare, bolagisera mer, konkurrera mer med det näringsliv han säger sig värna. Det är illa. Än värre är det att han dessutom ständigt söker att minska insynen i bolagen genom att minska styrelsernas storlek och förespråka tjänstemannastyrelser. Demokrati och fritt näringsliv väger lätt i den kristdemokrati som idag finns i Örebro, i vart fall i partiets ledning.
För mig som folkpartist är frågan om människors möjlighet att försörja sig själv central. Men till skillnad från socialisterna i socialdemokratin (och i det lokala kristdemokratiska partiet) tror jag på andra redskap.
Det handlar om att skapa den bästa förskolan och skolan för de uppväxande generationerna. Vi vill öka resurserna för lärarlöner för att kunna rekrytera, behålla och kunna ställa tuffa krav på de allra bästa lärarna. Vi vill öka resurserna till läromedel.
Det handlar om att samverka med universitetet, våga satsa pengar så att Örebro universitet kan bli ett spetsuniversitet inom tydliga forskningsområden. Att tillsammans med universitetet jobba för fler universitetsnära företag med forskningen som grund.
Det handlar om att låta näringslivet vara fritt och växande. Vi politiker ska sätta de ramar som näringslivet ska verka inom, men vi ska inte låtsas vara företagare och leka entreprenörer med kommunala skattepengar i ryggen.
Det handlar om frihet och valfrihet. Örebro kommun skulle må bättre om kommunen var mindre, gjorde mindre, men gjorde rätt saker på rätt sätt. Örebroarna skulle få bättre välfärd om det var deras intressen som vägde tyngst, inte värnandet av den kommunala organisationen.
Södertäljes socialistiska vision är inte framtiden. Örebro behöver lära mer av omvärlden, men man måste lära av de bra och lyckade exemplen. Örebro behöver inte mer socialism.
Örebro behöver en liberal kommunledning.
Media: Länstidningen, Länstidningen debatt, Länstidningen ledare, Svenskt Näringsliv,
2012-05-15
Två nya socialistiska partier i Örebro ett år efter omvalet
Politiken upphör aldrig att förvåna. Inte heller den kommunledning som nu styr.
Idag är det ett år sedan omvalet. Socialdemokraterna hade ett rätt folktomt firande på Stortorget. De stunder jag såg det var det enbart de egna Rådhuskanslianställda som fanns på plats. Örebroarna verkade inte vara så i firningstagen. Och det har man nog alla skäl att inte vara. I firningstagen alltså.
På kommunstyrelseberedningen idag kunde vi bland annat få reda på att arbetslösheten ökar i Örebro. Och mest i Vivalla. Sedan Lena Baastad tog över som kommunstyrelseordförande har arbetslösheten i Vivalla ökat med över 3 %. Och den ökar i hela Örebro.
Socialdemokraterna har uppenbarligen ingen aning om hur de ska attackera problemet med arbetslöshet. Det är ganska självklart. Under lång tid har de fört en näringslivsfientlig politik. I högtidstalen talar de om behovet av ett starkt lokalt näringsliv, men i praktisk politik går det på tvärs. Idag kom ytterligare exempel på detta.
Först fattades beslut om att subventionera en enskild företagare för att han ska bygga en dieselmack vid kommunens parkeringsplats för lastbilar. Miljonerna rullar ur kommunen, och en näringsidkare får försteg framför alla andra. Det är socialistisk politik mot företagande, i praktiken, i Örebro.
Därefter föredrogs ett par ärenden om gemensamma bolag mellan Örebro och Kumla. Nu ska dessa två kommuner inte bara äga vindkraftverk ihop. Även stadsnäten ska kopplas och ägas tillsammans. Och allt ska ske under ett paraply i form av ett gemensamägt holdingbolag. Örebro äger 80 % och Kumla 20 %.
Men detta är bara början. Kommunledningens syfte är att holdingbolaget ska starta fler dotterbolag. Det ska bli en energi och avfallskoncern, där biogas, solkraft, avfall och annat ska bli bolag för - ja för vad då? Kommunledningens svar var rätt svävande.
Jag frågade vad skälet var för alla dessa bolag.
"Det ska ge jobb" blev svaret.
Hur då? undrade jag.
"Jo - det kommer att bli nya bolag som startas om vi startar bolag och de kommer att anställa." blev svaret.
Jaha. Men hur då? undrade jag då och fortsatte: Så det innebär att Örebro kommun nu kommer att ha en policy att starta bolag inom många områden också, eftersom ni menar att andra bolag startar om kommunen startar bolag först? frågade jag.
"Öhhh" blev det ungefärliga svaret. Eller en talande tystnad. Typ.
Lika tyst blev det när jag frågade om de demokratiska aspekterna. Vilka ska örebroarna ställa till svars för de beslut som fattas i de slutna styrelserummen? Och vad ska kumlingarna säga, de som är helt i händerna på Örebro? Eller är det så att majoriteten planerar att enbart sätta majoritetspolitiker i styrelsen och därmed skapa en totalt insynsskyddad verksamhet?
Lennart Bondeson, kristdemokrat, satt ordförande när jag ställde frågorna. Han valde att överhuvudtaget inte svara och istället lämna ärendet och gå vidare till nästa. Det är sällan maktens arrogans blir tydligare. Men tyvärr är det väl vare sig första eller sista gången.
Just Lennart Bondeson och Rasmus Perssons ställning i majoriteten blir allt ofattbarare. De verkar inte längre bara vara köpta av det stora partiet. Nu är de mer försvarare av den socialistiska politik som förs. Snabbt är de med och monterar ned den politik för mer frihet och valfrihet som de förra perioden var med att bygga.
Snabbt är de med och monterar ned politiken för egenmakt och ett starkare civilsamhälle.
Snabbt är de med och monterar ned politiken för ett starkare näringsliv.
Såväl Lennart Bondeson som Rasmus Persson är inte bara passiva i sin hållning till den socialistiska politiken som nu förs. Bondeson har kommit ut som en fullfjädrad socialdemokrat. Och Rasmus Persson är bara stegen efter. Det finns inte mycket kvar av den kristdemokrati som tidigare menade att mer skulle avgöras nära människan. I Lennart Bondesons Örebro är det kommunens politiker som vet bäst. Och av det socialliberala Centerpartiet finns bara den första delen av epitetet kvar. Liberalismen har inte längre någon försvarare i det lokala Centerpartiet, hos Rasmus Persson finns bara socialismen kvar.
Det finns sannerligen en utmaning för det enda liberala partiet i Örebro. Vi har en tuff resa framför oss. Men det finns få kommuner som behöver ett starkt liberalt Folkparti så mycket som Örebro. Dagens kommunstyrelsesammanträde visar hur nödvändigt det är.
Och för er som vill veta vilka bolag som startats eller planeras att starta i Örebro under de tre socialistiska partierna i kommunledningen skriver jag en lista:
Åtta nya bolag i pipelinen på ett år. Det är rätt tufft jobbat av de tre socialistiska partierna i toppen...
Idag är det ett år sedan omvalet. Socialdemokraterna hade ett rätt folktomt firande på Stortorget. De stunder jag såg det var det enbart de egna Rådhuskanslianställda som fanns på plats. Örebroarna verkade inte vara så i firningstagen. Och det har man nog alla skäl att inte vara. I firningstagen alltså.
På kommunstyrelseberedningen idag kunde vi bland annat få reda på att arbetslösheten ökar i Örebro. Och mest i Vivalla. Sedan Lena Baastad tog över som kommunstyrelseordförande har arbetslösheten i Vivalla ökat med över 3 %. Och den ökar i hela Örebro.
Socialdemokraterna har uppenbarligen ingen aning om hur de ska attackera problemet med arbetslöshet. Det är ganska självklart. Under lång tid har de fört en näringslivsfientlig politik. I högtidstalen talar de om behovet av ett starkt lokalt näringsliv, men i praktisk politik går det på tvärs. Idag kom ytterligare exempel på detta.
Först fattades beslut om att subventionera en enskild företagare för att han ska bygga en dieselmack vid kommunens parkeringsplats för lastbilar. Miljonerna rullar ur kommunen, och en näringsidkare får försteg framför alla andra. Det är socialistisk politik mot företagande, i praktiken, i Örebro.
Därefter föredrogs ett par ärenden om gemensamma bolag mellan Örebro och Kumla. Nu ska dessa två kommuner inte bara äga vindkraftverk ihop. Även stadsnäten ska kopplas och ägas tillsammans. Och allt ska ske under ett paraply i form av ett gemensamägt holdingbolag. Örebro äger 80 % och Kumla 20 %.
Men detta är bara början. Kommunledningens syfte är att holdingbolaget ska starta fler dotterbolag. Det ska bli en energi och avfallskoncern, där biogas, solkraft, avfall och annat ska bli bolag för - ja för vad då? Kommunledningens svar var rätt svävande.
Jag frågade vad skälet var för alla dessa bolag.
"Det ska ge jobb" blev svaret.
Hur då? undrade jag.
"Jo - det kommer att bli nya bolag som startas om vi startar bolag och de kommer att anställa." blev svaret.
Jaha. Men hur då? undrade jag då och fortsatte: Så det innebär att Örebro kommun nu kommer att ha en policy att starta bolag inom många områden också, eftersom ni menar att andra bolag startar om kommunen startar bolag först? frågade jag.
"Öhhh" blev det ungefärliga svaret. Eller en talande tystnad. Typ.
Lika tyst blev det när jag frågade om de demokratiska aspekterna. Vilka ska örebroarna ställa till svars för de beslut som fattas i de slutna styrelserummen? Och vad ska kumlingarna säga, de som är helt i händerna på Örebro? Eller är det så att majoriteten planerar att enbart sätta majoritetspolitiker i styrelsen och därmed skapa en totalt insynsskyddad verksamhet?
Lennart Bondeson, kristdemokrat, satt ordförande när jag ställde frågorna. Han valde att överhuvudtaget inte svara och istället lämna ärendet och gå vidare till nästa. Det är sällan maktens arrogans blir tydligare. Men tyvärr är det väl vare sig första eller sista gången.
Just Lennart Bondeson och Rasmus Perssons ställning i majoriteten blir allt ofattbarare. De verkar inte längre bara vara köpta av det stora partiet. Nu är de mer försvarare av den socialistiska politik som förs. Snabbt är de med och monterar ned den politik för mer frihet och valfrihet som de förra perioden var med att bygga.
Snabbt är de med och monterar ned politiken för egenmakt och ett starkare civilsamhälle.
Snabbt är de med och monterar ned politiken för ett starkare näringsliv.
Såväl Lennart Bondeson som Rasmus Persson är inte bara passiva i sin hållning till den socialistiska politiken som nu förs. Bondeson har kommit ut som en fullfjädrad socialdemokrat. Och Rasmus Persson är bara stegen efter. Det finns inte mycket kvar av den kristdemokrati som tidigare menade att mer skulle avgöras nära människan. I Lennart Bondesons Örebro är det kommunens politiker som vet bäst. Och av det socialliberala Centerpartiet finns bara den första delen av epitetet kvar. Liberalismen har inte längre någon försvarare i det lokala Centerpartiet, hos Rasmus Persson finns bara socialismen kvar.
Det finns sannerligen en utmaning för det enda liberala partiet i Örebro. Vi har en tuff resa framför oss. Men det finns få kommuner som behöver ett starkt liberalt Folkparti så mycket som Örebro. Dagens kommunstyrelsesammanträde visar hur nödvändigt det är.
Och för er som vill veta vilka bolag som startats eller planeras att starta i Örebro under de tre socialistiska partierna i kommunledningen skriver jag en lista:
- Västerbolaget - Fastigheter i Vivalla (beslutat och klart)
- Utvecklingsbolag Väster - arbetsmarknadspolitik (planeras)
- Vindkraftbolag med Kumla - Vindkraft i Närke (beslutat och klart)
- Holdingbolag med Kumla (beslutas nästa vecka)
- Biogasbolag (planeras)
- Solkraftbolag (planeras)
- Avfallsbolag (planeras)
- Fjärrvärme (planeras)
Åtta nya bolag i pipelinen på ett år. Det är rätt tufft jobbat av de tre socialistiska partierna i toppen...
2012-04-11
Inga kommunala vindkraftbolag
Den socialdemokratiska kommunledningen i Örebro går vidare i sitt arbete med att försämra näringslivsklimatet i Örebro. Allt tydligare märks det att de två så kallade samarbetspartierna KD och C bara har att rätta in sig i det socialistiska ledet. Förra månaden fick de acceptera att socialdemokraterna startade ett bolag för arbetsmarknadsåtgärder i Vivalla. Idag går de ut med en vindkraftssatsning, där Örebro och det minst lika socialistiska Kumla ska starta ett energibolag som ska konkurrera med alla de privata elbilar som finns.
Socialdemokraterna påstår att de gör det för klimatet. Men det finns inget som säger att just kommunägd vindkraft är bättre för klimatet än privatägd. För det finns rätt mycket privatägd vindkraft i Sverige. Och utbyggnadstakten är just nu hög. Så varför ska Örebro kommun ut och konkurrera med de privata företagen? Vore det inte bättre för såväl kommunmedborgarna som för näringslivet att kommunen istället agerade som den stora kund man är? Istället för att bygga själv, snedvrida konkurrensen och riskera skattebetalarnas pengar, kunde man kräva att den energi som köps ska vara vindkraft om man nu menar att den är det bästa.
För det finns risker med satsningen. Vindkraften är lönsam idag tack vare de statliga subventioner som finns. Men skulle skatter och elcertifikatsmarknaden förändras riskerar örebroarna att bli av med många miljoner de kommande åren. Och vad som händer med ekonomin i framtiden vet vi inte. Dessutom är det läge som föreslås inte optimalt. Självklart ska vi bygga vindkraft i Sverige. Men den ska byggas där det blåser bäst. Närkeslätten är inte ett sådant område. Och det ökade utbytet av bara en liten ökning av medeltiden är mycket stor.
Jag har ändå förståelse att sossarna i Örebro och Kumla fortsätter sin bolagiseringsiver. De har aldrig haft full förståelse för värdet av ett fritt och privatägt näringsliv. Men jag blir allt mer förvånad över hur de två stödpartierna, Kd och C,man motivera sin medverkan i kommunledningen.
Hur kan Rasmus Persson (c) som säger sig vara liberal, få med sitt parti på en politik som är socialistisk? Är inte Centerns nya näringslivsvänliga politik djupare än så? Är den bara ett spel för gallerierna?
Och hur kan Lennart Bondeson (KD) med ansvar för näringslivsfrågor ställa sig bakom en kommunal satsning som med skattepengar riskerar att både snedvrida konkurrens och riskera skattepengar. Är det inte samma kristdemokrati som säger att staten ska bli mindre och låta människan bestämma mer?
Det liberala alternativet är glasklart. Örebro behöver ett starkare, friare och mer växande näringsliv. Kommunen ska värna det vi verkligen ska leverera: Bättre skola. Tryggare äldreomsorg. Flexiblare förskola. Men kommunen ska inte starta energibolag, utan agera som ansvarsfull konsument inom energiområdet.
Det blir allt tydligare att det finns en klar skiljelinje inom Örebropolitiken. Ett antal partier som lever kvar i den socialdemokratiska tankehegemonin där kommunen kan och ska göra allt. Och ett liberalt parti som vill förändra Örebro och ta Örebro från gårdagens konserverande kommunsocialism till en framtid med ett liberalt, växande, spännande Örebro. Folkpartiet står starkt för ett liberalare Örebro.
- Posted using BlogPress from my iPad
Socialdemokraterna påstår att de gör det för klimatet. Men det finns inget som säger att just kommunägd vindkraft är bättre för klimatet än privatägd. För det finns rätt mycket privatägd vindkraft i Sverige. Och utbyggnadstakten är just nu hög. Så varför ska Örebro kommun ut och konkurrera med de privata företagen? Vore det inte bättre för såväl kommunmedborgarna som för näringslivet att kommunen istället agerade som den stora kund man är? Istället för att bygga själv, snedvrida konkurrensen och riskera skattebetalarnas pengar, kunde man kräva att den energi som köps ska vara vindkraft om man nu menar att den är det bästa.
För det finns risker med satsningen. Vindkraften är lönsam idag tack vare de statliga subventioner som finns. Men skulle skatter och elcertifikatsmarknaden förändras riskerar örebroarna att bli av med många miljoner de kommande åren. Och vad som händer med ekonomin i framtiden vet vi inte. Dessutom är det läge som föreslås inte optimalt. Självklart ska vi bygga vindkraft i Sverige. Men den ska byggas där det blåser bäst. Närkeslätten är inte ett sådant område. Och det ökade utbytet av bara en liten ökning av medeltiden är mycket stor.
Jag har ändå förståelse att sossarna i Örebro och Kumla fortsätter sin bolagiseringsiver. De har aldrig haft full förståelse för värdet av ett fritt och privatägt näringsliv. Men jag blir allt mer förvånad över hur de två stödpartierna, Kd och C,man motivera sin medverkan i kommunledningen.
Hur kan Rasmus Persson (c) som säger sig vara liberal, få med sitt parti på en politik som är socialistisk? Är inte Centerns nya näringslivsvänliga politik djupare än så? Är den bara ett spel för gallerierna?
Och hur kan Lennart Bondeson (KD) med ansvar för näringslivsfrågor ställa sig bakom en kommunal satsning som med skattepengar riskerar att både snedvrida konkurrens och riskera skattepengar. Är det inte samma kristdemokrati som säger att staten ska bli mindre och låta människan bestämma mer?
Det liberala alternativet är glasklart. Örebro behöver ett starkare, friare och mer växande näringsliv. Kommunen ska värna det vi verkligen ska leverera: Bättre skola. Tryggare äldreomsorg. Flexiblare förskola. Men kommunen ska inte starta energibolag, utan agera som ansvarsfull konsument inom energiområdet.
Det blir allt tydligare att det finns en klar skiljelinje inom Örebropolitiken. Ett antal partier som lever kvar i den socialdemokratiska tankehegemonin där kommunen kan och ska göra allt. Och ett liberalt parti som vill förändra Örebro och ta Örebro från gårdagens konserverande kommunsocialism till en framtid med ett liberalt, växande, spännande Örebro. Folkpartiet står starkt för ett liberalare Örebro.
- Posted using BlogPress from my iPad
2012-01-29
Acta iacta est!
Så är då tärningen kastad. I vart fall en av de tärningar som kommer att kastas inför supervalåret 2014. Samtliga åtta riksdagspartier har nu formerat sina partiledarstrukturer. Men det är olika förutsättningar för olika partier.
Låt oss börja med de som inte bytt ledare:
Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.
Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.
Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.
Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?
Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!
Och så bytarpartierna:
Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.
Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".
Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...
Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.
---
Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?
I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA
Låt oss börja med de som inte bytt ledare:
Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.
Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.
Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.
Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?
Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!
Och så bytarpartierna:
Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.
Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".
Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...
Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.
---
Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?
I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)