Adjöss Kommunsverige - Efter PISA och OECD

Det finns snart inga skäl till att ha kvar några kommuner. Rätt många landsting hänger också på gärdesgården. Om vi fortsätter som vi gjort kommer också den lokala demokratin att avskaffa sig själv, och övergå antingen i en meningslös strid mellan olika kommunikationskonsultbyråer eller i en demokratisk kuliss framför ett genomfört tjänstemannastyre.

Men makten - den har redan flyttat.

Efter att OECD idag presenterade sin genomlysning av den svenska skolan, en genomlysning som beställdes av den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund, kan man följa ett antal trender i diskussionerna.

Folkpartiet är tydligast: Förstatliga skolan. Kommunerna klarar inte uppgiften. Man kanske vill väl, men det blir fel.

Som en tanke presenterar Kristdemokraterna sin vårändringsmotion samma dag. Den fick något(!) mindre uppmärksamhet. Men också den innehöll ett krav på ett förstatligande: Sjukhusvården. Jag gissar att det handlar om specialistvården. Men ändå, vägen är klar. Inte heller landstingen anses klara en av sina huvuduppgifter.

Det var två av förstatligandekraven idag. Ibland kommer de oftare än annars. För någon dag sedan berättade kulturministern att hon vill utreda likvärdigheten inom kulturskolan. Det är, enligt henne, uppenbart att skillnaderna mellan kommunerna är (för?) stora, för en så viktig(?) kommunal verksamhet.

(Det blir många parenteser i denna text. Jag sätter dit dem för att se om någon anser att 1) det blir för många, eller 2) jag använder dem på ett felaktigt sätt i meningsbyggnaden)

Men listan kunde göras längre. Kommunerna vill inte ha hand om LSS verksamheten. Socialstyrelsen tycker (nog egentligen fast man inte får säga det) att staten skulle ha hand om äldreomsorgen. Annan omsorg, som den om missbrukare, är inte heller likvärdig nationellt. Kommunerna misslyckas med integrationen. Arbetsmarknaderna är inte längre kommunala, sannolikt inte heller regionala, utan nationella och därmed är frågan om kommunerna ska fortsätta med arbetsmarknadspolitik.

Snart är det bara vargjakt och strandskydd som absolut ska beslutas lokalt. Där krävs ingen nationell eller internationell standard eller likvärdighet...

Om man försöker lyfta blicken något från detaljerna ser man tre utvecklingsspår:

För det första: En kontinuerligt försvagad lokaldemokratisk partiorganisation.
För det andra: En förändrad syn på vad lokalt, regionalt och nationellt är.
För det tredje: Ett krav på en diskussion om resursallokeringar inom offentlig sektor.

Låt oss ta dem en och en.

1) Lokaldemokrati

Det traditionella svenska partiväsendet har problem. Allt färre engagerar sig i partierna. Och de som gör det är sällan människor som vare sig har vana, kunskaper eller andra kompetenser som krävs för att leda. Antalet kommunalråd som kommer från en ledarskapsmiljö, som har relevanta kunskaper inom centrala styrområden som ekonomi, verksamhetsstyrning, scenarioplanering är lätt räknade. Den lokala (och regionala) politikern riskerar allt mer att bli en nödvändig kuliss för den reella makten som placerats hos tjänstemän.

Det är sannolikt rätt många lokala kommunalråd som skulle protestera mot detta om de läste det. Men jag har sett alldeles för många fall av politiker, i mitt parti och i andra, som tror att man leder men där man egentligen agerar som en form av mild korrektiv till processer som startas och drivs av de kommunala tjänstemännen. I min egen kommun, Örebro, verkar såväl majoritet som opposition numera mest agera för att "komma rätt ut i media". Detta är inte heller något unikt. Oavsett politisk färg, blir drivkraften för de ledande politikerna att komma ut i de positiva frågorna, och ducka i de svåra och låta någon annan ta ansvaret.

Denna utveckling är inte ny. Men den har accelererat. Och den är till rätt stor del självgenererad. Det finns idag få skäl för en politiskt intresserad, duglig person att engagera sig politiskt för att göra politisk karriär. Det kostar enormt mycket; i tid, resurser, politiskt spelande, medial uppmärksamhet, personliga påhopp och så vidare. Och det ger betydligt mindre, både i lön, makt och inflytande, än alternativet.

Runt om i landet sitter massor av politiskt intresserade människor och bestämmer i kommunerna. Men de är för det mesta tjänstemän...

Jag har skrivit flera bloggar tidigare om den skrämmande utvecklingen av den svenska lokaldemokratin. Om tomma dagordningar på nämndsammanträden. Om förtroendevalda som fastnar i detaljer men låter miljonerna rulla. Om bristen på ledarskap och ledarförmåga. Om att det snart inte finns tillräckligt många intresserade för att fylla upp alla stolarna i den svenska lokala demokratin.

Någon gång får det konsekvenser. En organisation kan inte ledas av ett osynligt och otydligt styre. Makt och ansvar måste hänga ihop. Någon/några måste peka ut en väg framåt. Om ingen gör det kommer så småningom verksamheten att packa ihop, och makten flytta någon annan stans.

Och det är sannolikt detta vi ser nu. PISA och OECD kan ha varit uppmarschen till en total förändring av den svenska lokaldemokratin. Och det är nödvändigt.

2) Vad är lokalt?

Vi lever fortfarande i en fysisk verklighet (även om man ibland funderar på om barnen mer identifierar sig med datorns alla möjligheter än med vad som händer IRL...). Men vi agerar inte längre som om det alltid var den fysiska lokaliseringen som var viktigast. Visst är det så när det gäller förskola, grundskola och vårdcentralen. Men varför ska jag söka jobb på arbetsförmedlingen i Örebro när det finns en app som gör det bättre? Var sitter den som svarar på mina frågor på 1177.se? Var hittar jag den bästa utbildningen, den bästa vården, det bästa arbetet, den bästa omsorgen - för mig?

Det är inte säkert att den svenska kommunsektorn är anpassad till den nya tiden. Det räcker kanske inte med att finnas på twitter...

Om man kombinerar den ökade insikten om att det lokala mer söks på nätet än i geografin, med en ökad vilja till individualisering och valfrihet, skapas en helt ny situation även för de offentliga välfärdsproducenterna. Och för politikerna. Om jag säljer utbildning, vård, omsorg till människor från hela landet - varför ska då bara örebroarna (det är ett dåligt exempel eftersom såväl Örebro kommun som Region Örebro län är kvarvarande kommunsocialistskräcködlor) få rösta på mig? Är det bostadsorten som är det viktiga? Eller är det den som använder tjänsten som ska få rösta?

Är en kommuns geografiska gränser ens relevanta? Är det inte styrningen av den enskilda skolan, vårdcentralen, sjukhuset, LSS-boendet, som är intressant? Och behövs politiker till det?

Var finns det politiska utrymmet i den framtida världen, den värld vi är på väg in i? Var är det nödvändigt att politiker finns? Och vilka forum ska vi lämna?

3) Pengarna räcker inte!

Klimatfrågan är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, både att förebygga och hantera.
Integrationen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, innan vi kunnat vända skutan.
Äldreomsorgen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, och ännu mer om vi inte löser demensproblematiken.
Sjukvården...
Skolan...
Försvaret...

Ja ni fattar - alla frågor är morgondagens viktigaste fråga. Och de kommer alla att kosta miljarder.

Den som inte ens vågar fundera över hur vi ska använda de resurser vi har på bästa möjliga sätt, borde inte få vara politiker.

Är kommunerna rätt plats för skolan? Sannolikt inte. Det kostar mer och smakar mindre än vad en annan organisation skulle göra.

Sköts arbetsmarknadsåtgärderna bäst lokalt? Sannolikt inte. När arbetsmarknaden blir global är inte kommunen en vettig aktör.

Löser vi miljöfrågorna lokalt? Sannolikt inte. Det finns knappt någon fråga som är så icke-lokal som miljön.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp område efter område där man måste ifrågasätta om pengarna gör mest nytta i en lokal organisation, uppbyggd utifrån en förlegad geografisk modell, styrd av alldeles för många okunniga förtroendevalda.

Och det är det vi måste våga göra. Ifrågasätta.

Kanske innebär det att en del frågor är och ska vara lokala, beslutas lokalt av lokala politiker. Sannolikt ska de lokala politikerna retirera från flera andra. En del beslut borde nog beslutas av individerna, utan politisk inblandning. Andra borde flyttas mellan de olika politiska nivåerna. Kanske finns det något område som behöver mer politisk styrning (även om jag inte ser något sådant just nu).

Men ifrågasättandet måste ske. Och det måste vara tydligt. Och det måste börja nu.

Jag tycker att Folkpartiet och Jan Björklund har helt rätt i att skolan inte passar i kommunerna. Jag gör det efter att ha sett hur illa det sköts av okunniga politiker utan koll men med stora behov på att verka vänliga och att komma ut rätt i media. Jag önskar att mitt parti kunde fortsätta den tankebanan och fundera på var framtidens lokala demokrati hör hemma, och hur den ska se ut för att göra det den är avsedd att göra.

PISA II - när normkritiken blir norm

I måndags skrev jag en blogg om värderingsfrågornas betydelse för skolutvecklingen i Sverige i synnerhet och i västvärlden i allmänhet. Jag tänkte fortsätta på den banan ett par bloggar till. Och nu landa i frågan om vilka normer som styr skolan och framförallt eleverna.

Sverige brukar sägas vara världens mest individualistiska land. Det är en följd av tiotals år av utveckling, där individens roll och betydelse hela tiden uppvärderats medan vissa kollektiv hela tiden nedmonterats.

Denna utveckling är i huvudsak god. Den har sina rötter i den individcentrerade liberalismen, men inte bara i den gren som är politisk. Stora delar av Folkrörelsesverige bär i sig individualismens signum:

Frikyrkorörelsens individualistiska tro stod i kontrast mot statskyrkosystemets kollektiva trosuppfattning.
Nykterhetsrörelsens ambitioner var att varje människa skulle kunna göra sina livsval utifrån rationella (nyktra...) beslut.
Folkskolerörelsens bildningsideal hade en självklart individualistisk prägel.
Rösträttsrörelsens individperspektiv behöver knappast tydliggöras.

Det intressanta med denna individualism var att individen alltid ändå var en del av någon form av kollektiv. Det fanns gränser för individualismen. Insikten om att människan inte var en ensam båt på ett vidöppet hav var självklar. Interaktionen mellan människor likaså.

Individualismen i frikyrkorörelsen stöttes mot såväl kyrkans mångtusenåriga dogmer, som församlingens gemensamma åsikter.
Nykterhetsrörelsen och folkskolerörelsens individualism handlade också om en individualism i gemenskap. Du blev nykterist för att din granne behövde en nykter omgivning. Du ville lyfta de obildade till bildning för att ni tillsammans skulle utveckla samhället.
Och rösträtt och demokrati är en sant individualistisk, och lika sant kollektivistisk, rörelse. Ingen demokrati fungerar i ensamhet.

Men nu eroderar allt detta.

Frikyrkorörelsens, eller snarare hela kyrkan, har pendlat från ett förmedlande av ibland människoförminskande normer, till en normlöshet där till och med Gud ifrågasätts.

Nykterhetsrörelsens vi, har övergått i nykterhetens jag. Jag blir nykter för min egen skull, för min egen hälsa, istället för att värna min grannes hälsa.

Demokratin ifrågasätts i ett system där omedelbar behovstillfredsställelse för just mina egna behov inte korresponderar med demokratins behov av långsamhet och bred förankring.

Denna utveckling har accelererat under hand. Och den har formaliserats. Skälet har varit positivt menat. Den liberala synen på att individen har full bestämmanderätt över sig själv, sin framtid och sin vardag. Och för att detta ska fungera måste allt kunna ifrågasättas. Det handlar om allt. Men det handlar framförallt om normer, om normöverförande och om normkritik.

Positivt sett skapar normkritiken möjligheter för individen att bli den man själv vill. Ingen ska bestämma över vem du är och vem du vill vara. Men om normkritiken blir norm, och om individens rätt att ifrågasätta alla normer blir oemotsagd, skapar det problem. Både för samhället i stor och vid mening, men också för individer.

Individualisering utan insikt om individens behov av gemenskaper blir bara egoism.
Individualisering utan långsiktigare normer, riskerar ett samhälle utan utvecklingsriktning.
Individualisering utan gemensamma samhällsnormer riskerar att bli ett samhälle där den starke styr.

Och vad har detta då att göra med skolan?

Svaret är - allt!

Varför ska vi ha en skola? Varför ska vi utbilda oss? Varför ska det vara ordning och reda i skolan? Varför är alla människor lika mycket värda? Varför ska samhället utvecklas? Varför ska jag göra rätt för mig och inte utnyttja systemet? Varför ska jag visa respekt för äldre, och respektera lärarens auktoritet?

Alla dessa frågor besvaras med att de gemensamma normer vi har ligger till grund för vårt sätt att bete oss. I samhället i stort, och i skolan i synnerhet. Men skolan sviker alldeles för ofta sitt normerande uppdrag. Istället ska eleverna än mer lära sig ännu mer av normkritiska förhållningssätt.

Och så tror vi att detta normkritiska förhållningssätt ska stoppas vid synen på könsroller. Men det kommer det inte att göra. Om normkritiken blir norm, kommer även de funktionella normerna att ifrågasättas.

Så vill vi ha en skola som fungerar så måste skolan kunna svara på frågorna:
Varför ska jag utbilda mig?
Varför ska jag bry mig om ordning och reda?
Varför ska jag komma i tid?
Varför ska jag bry mig om lärarens auktoritet?
Varför ska jag överhuvudtaget underordna mig en norm som jag inte accepterar som en lärare jag inte anser har en auktoritet försöker tvinga på inte bara mig, utan hela kollektivet som hon kallar klass?

Ska vi då kasta normkritiken över ända? Knappast. Men om normkritiken blir den enda norm som inte kan ifrågasättas, kommer skolans problem knappast att bli mindre i framtiden.

Media: SVD   DN