Vem ska betala notan???

Det gick i vart fall ett mummel genom det politiska Sverige idag. Skälet var udda. Sveriges Kommuner och Landsting presenterade sin Ekonomirapport. Det brukar väl mest vara en fråga för såväl politiska som administrativa nördar. Men idag blev den plötsligt mer intressant än vanligt.

Ekonomi är inte något som brukar bekymra lokalpolitiker annat än i budgettider. Eller som ett av de styrande kommunalråden i Örebro meddelade på twitter när han fick kritik för den skattehöjning på 50 öre som nu väntar: "Vi har i en hel vecka jobbat med att gå igenom hela ekonomin!" Och då är det ändå vice KSO som uttalade sig. Det är lätt att bli bekymrad över ledningskompetensen...

Lokala politiker har alldeles för låg kompetens vad gäller ekonomi- och verksamhetsstyrning. Det är oftare trots, än tack vare, politikerna som det fungerar. Tjänstemannakollektivet klarar för det mesta att hantera den politiska inkompetensen i styrning. Och när allt fler politiker verkar uppfatta sig som kommunikatörer av goda budskap, spelar det kanske mindre roll, annat än för demokratins legitimitet.

Det är synd att inte den lokala ekonomin är mer central för den lokala politiken. Och det är lika synd att SKLs Ekonomirapport knappast läses annat än av något enstaka kommunalråd. Jag gissar att ingen av de styrande i Örebro kommer att ägna den annat än ett förstrött intresse och låta den oöppnad glida ner i det runda arkivet.

Men de borde läsa den. För då skulle de förhoppningsvis bli oroade över vart utvecklingen är på väg. Och kanske kunde någon agera nu, istället för att reagera i morgon. För nu måste någon reagera.

SKL beskriver en tuff framtid som väntar. Kostnaderna kommer att öka snabbare än intäkterna. Det finns flera orsaker till det: Hög investeringsnivå, ökade kvalitetskrav, statliga krav och kostnadsdrivande bidragssystem, förändrad ålderssammansättning av befolkningen med både fler barn och fler gamla.

Enligt SKL behöver kommunerna och landstingen höja skatten med nästan 2:- kronor de kommande tre åren. Landstingen med en knapp krona, kommunerna med en dryg. Och då är det exklusive de skattehöjningar som krävs när lokala och regionala politiker tappat styrningen av sina organisationer.

Eftersom den genomsnittliga skattesatsen idag är 31,99 %. Med SKLs prognos innebär det att skattesatsen kommer att vara 33,91% i genomsnitt. Spannet idag är mellan Doroteas 34,70% och Vellinges 29,19%. Lägg på 1,92 % på det så får ni spannet 2018. Doroteaborna får betala 36,62% i kommunalskatt.

Som KSO hade jag rätt mycket att göra med ekonomin och med ekonomer på SKL. Då fanns en stark åsikt att en kommunalskatt på över 35 kronor allvarligt skulle påverka den lokala ekonomin. Om tre år är stora delar av Sverige där. I en stor, stark tillväxtkommun som Örebro skulle skatten hamna på nästan 35,20%. Hur kommer det att påverka jobben, tillväxten, konkurrenskraften, bidragsberoendet, välfärden?

Det finns en faktor som är tydligare utpekad i rapporten än någon tidigare gång. Och det handlar om flyktingmottagandet. Det som skrivs är oroande. Men den som läser noga borde bli än mer oroad. För trots att SKL tagit höjd för ett flyktingmottagande på unika nivåer, väljer man att försöka hitta den lättaste vägen ut.

För det första är de siffror rapporten baserar sig på redan obsoleta. De tar sin grund i SCBs bedömningar från i maj. Och vi vet alla vad som hänt sedan dess.

Så här skriver SKL:

SCB:s senaste befolkningsprognos som publicerades i maj innebar en påtaglig uppjustering av nettoinvandringen jämfört med bedömningen från året innan. Det är högst troligt att även denna befolkningsprognos kommer att behöva revideras upp ytterligare. Sådana uppjusteringar har också gjorts tidigare. I diagram 3 jämförs de två senaste årens prognoser med den som gjordes 2009.

SKL inser alltså att deras siffror inte håller. Men vad ska man göra när situationen förvärras dag för dag?

Själva underskattningen av problemet rent volymmässigt är en sak. Men det finns andra, minst lika allvarliga. Låt oss ta ett annat citat:

I beräkningarna antar vi att invandrare och asylsökande har samma behov av skola, vård och omsorg som övriga befolkningen i motsvarande ålder, trots att de nyanlända snarare är i behov av större insatser. Detta är emellertid inte något som beaktas i våra beräkningar, då det saknas underlag för en sådan bedömning.

SKL är alltså medvetna om att deras kalkyler baseras mer på tro än vetande. Med en rekordstor mottagning av ensamkommande ungdomar blir kalkylen än mer missvisande. Hur mycket mer kommer kommunernas och landstingens budgetar att belastas av att flyktingarna har större behov av offentliga insatser? Och finns det ens möjlighet att genomföra dem? Finns lärarna, förskollärarna, socialsekreterarna, sjuksköterskorna...

Det kunde räcka här. Men det blir värre. För även vad gäller inträdandet på arbetsmarknaden kör SKL på den positiva vägen:

Vi vet att etableringen på arbetsmarknaden oftast tar lång tid. Med ledning av befintlig statistik och egna antaganden konstruerar vi en modell, där flyktinginvandrare successivt integreras alltmer och efter 8 år i landet når samma arbetskraftsdeltagande och arbetslöshet som utrikes födda från samma ländergrupper med långa vistelsetider i Sverige (tabell 6). Vi gör inga antaganden vare sig om att integrationen förbättras över tiden eller att det skulle vara svårare att integreras när det på kort tid kommer många flyktingar.  

Ekonomerna på SKL hoppas alltså att integrationen och arbetsmarknaden ska fungera lika bra/dåligt när det kommer 180.000 flyktingar per år, som när det kommer 30.000. Antagandet är orimligt. Det inser nog ekonomerna. Den sista meningen är en så tydlig "Brask-lapp" man nog kan tänka sig.

På tre avgörande punkter räknar alltså SKL med att allt ska gå bättre än vad det med största sannolikhet gör. Vad dessa positiva antaganden betyder för kostnadskalkylen är helt omöjligt att beräkna. För att rapportens slutsatser ska få en större trovärdighet, borde i vart fall ett spann mellan bästa möjliga och sämsta möjliga utveckling snarast tas fram.

Låt mig ta tre citat till som visar på allvaret i situationen. SKL lutar sig mot staten och hoppas på mer statsbidrag. Men oron över att det inte kommer att fungera, och att olika statsbidrag inte kommer att täcka kostnaderna för flyktingmottagandet redovisas relativt öppet:

Kalkylen utgår ifrån att staten höjer statsbidragen framöver med 2 procent per år i fasta priser från och med 2017, något som är i enlighet med en långsiktig historisk trend. Därutöver krävs skattehöjningar på närmare 2 kronor för att få ihop kalkylen.

---

Det stora flyktingmottagandet, och den kraftiga ökningen av antalet asylsökande, får förhållandevis liten betydelse för »årets resultat« i denna kalkyl. Huvudorsaken är att ökade kostnader antas åtföljas av ökade intäkter i form av statliga bidrag. Det finns skäl att ifrågasätta sambandet, det vill säga hur väl de statliga bidragen täcker kostnaderna vad gäller såväl asylsökande som flyktingmottagandet. Denna eventuella obalans går inte att utläsa ur kommunernas räkenskaper, då kostnader och intäkter delvis återfinns inom olika verksamheter. I denna framskrivning antas också nettokostnaderna minska något i och med de höjda statliga ersättningar som föreslås inom flyktingmottagandet samt för undervisning av asylsökande elever.

---

Den nya placeringsformen stödboende införs troligen under 2016 och regeringen avser att lansera nya ersättningar efter detta. Det återstår att se om budgetbesparingen, omkring 1 miljard kronor 2017 som regeringen räknar med, kan översättas till motsvarande besparing för boendekostnader i kom- munernas egna och upphandlade boenden. Pressen läggs på kommunerna att omsätta den kommande lagändringen och de nya schablonerna till billigare lösningar. Detta sker vid en tid då behovet inom mottagandet är rekordstort, vilket gör det osäkert om detta kan åstadkommas med bibehållen kontroll på kostnaderna.

 

Det finns rätt många som de senaste dagarna har sagt sig vara villiga att "betala lite mer i skatt" för att klara av flyktingmottagandet. Deras beredvillighet till ökade skatteinbetalningar kommer snart att uppfyllas, med råge. Frågan är ändå vad det får för konsekvenser; för den generella välfärden, för tillväxt och företagande, för sammanhållningen i samhället...

När de lokala kommunalråden nästa år sätter sig för att förhandla budget, lär de nog få ta lite mer tid till funderingar över prioriteringar än en vecka i augusti.

 

Men det lär inte hjälpa...

Den perfekta stormen. Eller: När slår vi i taket?

Örebro kommun höjer skatten med 50 öre. Alla som kan något om ekonomi har sett det komma. Den nuvarande kommunledningen har inte koll på ekonomin. Örebro kommun blöder, och har räddats av regeringen och tillfälliga bidrag de senaste åren.

Skälen är flera. Ingen av de ansvariga kommunalråden har klarat av att hålla i sina budgetar. Pengar läcker ur massor av hål. Låt mig ta några exempel:

Skolorna: Skolflyttarna sedan 2011 har kostat Örebro minst 200 miljoner kronor i onödiga ombyggnationer (av främst Rudbeck) och uteblivna försäljningar av attraktiva skolfastigheter (främst Rudbeck).

Äldreomsorgen: Dyra räkningar från landstinget. Sämre omsorg om de gamla, ökade kostnader och ineffektiv organisation skapar underskott. När politikerna dessutom hellre tar kostsamma strider med de privata entreprenörerna än bryr sig om de gamla är det illa.

Näringsliv: Det läcker åt alla håll. Bara de senaste besluten; ytterligare 70 miljoner kronor i aktieägartillskott till den vindkraft som skulle generera miljoner, ytterligare 6 miljoner om året till den flygplats som aldrig visat plusresultat är bara ett par av en räcka beslut som aldrig borde fattats.

Stadsbyggnad: Örebro kommun investerar ofattbara 1,5 miljarder om året. Utan någon annan analys än att det "behövs" och att "räntan är så låg idag". Samtidigt ökar kommunens låneskuld kontinuerligt och är snart uppe i 15 miljarder kronor. Redan idag tränger de årliga kostnaderna för investeringarna ut välfärdstjänster, och vad händer när räntorna börjar gå upp???

Ekonomi: Vem styr Örebro kommun? Det verkar inte finnas någon som tar hand om ekonomin. När kommunstyrelsens ordförande argumenterar för skattehöjningen genom att peka på att Örebro växer, är det närmast genant. För det mesta är det tillväxt, såväl i företag som i nya medborgare, som gör att framgångsrika kommuner klarar av välfärdsuppdraget och ekonomin. Varje ny medborgare, oavsett ålder, innebär runt 50.000:- kronor i nya skatteintäkter. För Örebro kommuns del innebär det runt 100 miljoner per år till ny verksamhet. Trots detta förmår inte ansvarigt kommunalråd att hantera situationen.

Skattehöjningar innebär många saker. För inkompetenta kommunalråd handlar det om att tro att man får mer pengar i omlopp och kan "rädda" välfärden. Men för det mesta innebär det precis motsatsen. Nödvändiga åtgärder stoppas, kostnadsökningstakten ökar och kvaliteten förbättras inte.

Men det finns större problem. I fjol höjde landstinget skatten lika mycket. Det innebär att Örebros innevånare idag får betala en kommunalskatt på över 33:- kronor per hundralapp. Och det kommer sannolikt inte att stanna här. Om räntorna stiger, om flyktingsituationen fortsätter, om en inkompetent ledning inte får koll på kostnadsökningstakten, kommer detta bara vara ett steg på vägen. Och snart slår vi i det skattetak som många nationalekonomer har sagt ligger på runt 35:- kronor. Då kommer ekonomins funktionssätt att bli så försämrat, att det överhuvudtaget inte går att räkna hem ökade intäkter via skattehöjningar.

Problemet stannar dock inte här. Den röda regeringen har aviserat skattehöjningar i mångmiljardklassen. De kommer att slå hårdast mot de med något högre inkomster. Men kommunalskattehöjningarna slår hårdast mot de med lägst inkomster. Oavsett inkomstnivå innebär den nu förda politiken en rejäl åtstramning. Det spelar ingen roll om det är S-KD-C-V som styr lokalt i Örebro, eller S-MP-V nationellt. Problemet är att alldeles för få politiker ens har en grundläggande ekonomisk kompetens, och att det ofta medför en syn på den offentliga ekonomin, skatternas höjd och vems pengarna egentligen är som är långsiktigt skadlig för samhället. Och det kommer att påverka välfärden.

Ibland funderar jag på om det vi idag ser är inledningen på en perfekt storm. Alla komponenter finns där:

Unikt höga invandringsvolymer.
Allt mer sannolika klimatkostnader.
Ett välfärdsuppdrag som är underfinansierat.
En demografisk utmaning

Unikt låga räntekostnader.
Enorma investeringsvolymer.
Brister inom infrastruktur och bostäder.

En oklar politisk ledningssituation.
Populism på frammarsch.
Enorma kompetensbrister hos styrande politiker.

Det räcker med att fundera över vad det innebär på sikt. Allt pekar mot en välfärdsstat som går mot någon form av kris. Frågan är inte längre om, utan snarare när.

Och de allvarligaste frågorna:

Vad händer när detta sker?
Och vad kommer sedan?

Vad har kommunens ekonomi med frihet att göra?

Det finns ett antal tydliga skillnader i Örebropolitiken. Synen på kommunens ekonomi, på politikens omfattning och på individernas frihet är en av dessa tydliga skillnader.

Tidigare var de tydligaste motparterna i denna ideologiska konflikt socialdemokrater och moderater. Men precis som på riksplanet har båda partierna förändrats. (Läs gärna Mauricio Rojas tre skå korta inlägg i SVD om detta ) Framförallt handlar det om moderaterna som nu i många frågor ligger kloss mot socialdemokraterna. Och socialdemokraterna har i vart fall utåt förändrat sitt språkbruk, även om de lokala socialdemokraterna håller den socialistiska fanan betydligt högre än rikspartiet.

I Örebropolitiken går nu skiljelinjen mellan Folkpartiet och socialdemokraterna. Det är inte samma konfliktlinje som förut. Men den är likartad. När den moderata ståndpunkten tidigare handlade om en konservativ skepsis mot det offentliga, handlar vår liberala om synen på individen och hennes frihet.

Rätt ofta används ordet frihet i politiska sammanhang enbart vad gäller de stora frågorna. Friheten till demokrati. Friheten till att tro, göra eller vara som man vill.

Men frihetsbegreppet har också ett lokalt perspektiv, mycket långt från de stora konflikterna. Det är ändå det som är en av de avgörande faktorerna för framtidens utveckling av de lokala samhällena. Detta relativa frihetsbegrepp kommer att betyda mycket för Örebros framtida utveckling. Ska vi förbli ett förvuxet brukssamhälle, eller ska vi ta steget ut i den osäkra världen?

Örebro kommun har under sju år haft en stabil ekonomi. Mats Sjöström (s) vände under sin tid den skuta han själv varit med att nästan köra i sank. De socialdemokratiska valvinsterna såväl 1998 som 2002 köptes genom att han använde alla skattepengar och mer därtill för en kommun som växte över sina gränser. Men 2003 gick han in i väggen med kommunen. Det blev stora besparingar, hundratals fick gå från sina jobb. Men ekonomin räddades.

När jag själv styrde var en långsiktigt hållbar ekonomi grunden för allt annat. Min tes var att det var inte mer pengar, utan bättre ledning, som kommunen behövde. Jämförde vi oss med andra fanns massor av exempel på kommuner som gjorde saker bättre än oss, men till lägre kostnader. Men istället för att först skära ner kostnaderna, och genom det tvinga fram förändringar, valde jag att först försöka förändra för att därefter använda de uppkomna överskotten till nya prioriteringar.

Till del kopierade jag Göran Persson (s) och hans tankar om statens ekonomi. Ofta citerade jag "Den som är satt i skuld är inte fri!" i tanke att få organisationen att inse att det inte var en framkomlig väg att låna till drift eller alla investeringar. Och det lyckades över förväntan. Genom den djupaste lågkonjunkturen världen skådat, skapade vi både ökad välfärd och stabila överskott. Och kommunens låneskuld landade på noll.

Nu har åter vinden vänt. Lena Baastad (s) har ingen kontroll på ekonomin överhuvudtaget. Björn Sundin (s) ser kommunens kassa som sin egen valfond. Och jag vet hur såväl Lennart Bondeson (kd) som Rasmus Persson (c) tänker. Och det är knappast på att skapa en stabil ekonomisk bas. Eller för att citera Rasmus Persson under många av våra budgetförhandlingar: "Det kommer alltid mer pengar från staten."

Den nuvarande kommunledningen låter de kommunala bolagen låna pengar, för in dem i kommunkassan och låtsas som om det är pengar de kan använda utan kostnad. Samtidigt går verksamhet efter verksamhet med miljonunderskott. Skolor och förskolor får nödstoppskrav på tiotals miljoner i besparingar, samtidigt som kommunledningen låtsas satsa nålpengar på olika populistiska projekt. Låneskulden skjuter i höjden och går snart över 10 miljarder. Samtidigt investeras som aldrig förr. Det går inte ihop. Man kan inte spara med den ena handen och slösa med den andra. Det som kallas ekonomistyrning finns helt enkelt inte längre i kommunen.

Den nuvarande kommunledningens tre partier ser ingen gräns för vare sig det kommunala engagemanget eller rätten för kommunen att beskatta sina medborgare. Här står den liberala ideologin i ett direkt motsatsförhållande.

Vi menar att kommunen inte ska beskatta medborgarna mer än vad det centrala uppdraget kräver. Men lokala politiker ska inte söka efter att hela tiden göra mer. Istället handlar det om att göra bättre. I en senare blogg kommer jag åter till synen på kommunens närings- och bolagspolitik där skiljelinjerna blir övertydliga. Jag kommer också att beröra valfrihetsbegreppet i en annan blogg.

Men när vi tar över efter valet kommer vi att agera efter en tydlig agenda. Den handlar om:

Kommunens ekonomi ska vara långsiktigt hållbar. Det är den enda grunden för en framtida välfärd. Inget slöseri. Inga utsvävningar. Tydligt och konkret. Vi ska ha högst kvalitet, till låga kostnader. Vi ska ha bäst personalpolitik, med tydliga prioriteringar, krav och erkännanden av goda arbetsinsatser. Vi ska hela tiden söka nya vägar att göra bättre och effektivare.

Vi ska eftersträva att kontinuerligt sänka kommunalskatten. Vi gör det av två skäl. För det första för att öka örebroarnas möjligheter att bestämma själva över sin ekonomi. För det andra att göra Örebro attraktivare för fler med framtidens jobb. Jag har skrivit det förr men kan skriva det igen: Det är oacceptabelt att Örebro, om vi strävar efter att bli en framtida regionhuvudstad, ska ha en medelskattekraft som är nästan 7 % lägre än det nationella snittet, och där flera länskommuner har en högre medelskattekraft. Örebro ska ligga över det nationella snittet. Därigenom kommer basen för såväl konsumtion som tillväxt att bli hundratals miljoner högre. Det bygger också en långsiktigt hållbar ekonomi och en långsiktigt hållbar välfärd.

Vi ska minska det politiska inflytandet, eller klåfingrigheten, på samhällsutvecklingen. Politiken ska göra det demokratiska uppdraget. Men politiker ska inte lägga fingrarna i näringslivssyltburken, eller ta över uppdrag från det civila samhället, bara för att man vill och kan. Örebro kan klara sig bättre med betydligt färre politiker, med en slimmad administration och med starka verksamhetsföreträdare. Det kommer att spara miljoner, och ge förutsättningar till såväl sänkta skatter som mer pengar till förskola, skola och omsorg.

Vår syn på människan är positiv. Vi tror att de allra flesta människor både kan och vill utveckla sig själva och sin omgivning om man bara ges rätt förutsättningar. Vi säger: Du kan! Du vill! Du får!

Även här är skillnaden mot socialdemokratin stor. Där åker kommunalråden ut och berättar vilka gåvor de just nu vill ge till sina undersåtar i olika områden. Deras Jante-politik skapar ett svagare samhälle. Tro inte att du är någon. Stick inte ut eller upp. Du kan inte - det är vi (s) som har och tar makten.

Liberal politik handlar om tilltro till den enskilda individen. Liberal politik handlar om att tro på människan. Liberal politik handlar om en kommun som stöttar där det behövs, men som aldrig tar över individens ansvar eller möjligheter.

Ska vi gå framlänges in i framtiden behöver Örebro en betydligt starkare och tydligare liberalism. Vi kommer att ta den kampen!

(De två andra SVD artiklarna här: SVD1, SVD2)

Ett liberalt alternativ

I min förra blogg skrev jag om den obefintliga politiska ledningen av ekonomin i Örebro. I denna ska jag skriva om det liberala alternativet.

Örebro är en fantastisk stad. Örebro har en fantastisk potential. Men det krävs en ordentlig förändring av politiken för att Örebro ska ta de möjligheter som står till buds.

Under lång tid har Örebro varit ett social(ist)demokratiskt skyltfönster. Synen på det offentliga har varit annorlunda här än i de flesta andra kommuner. Motviljan mot det privata har lett till ett svagt näringsliv med få starka näringslivsföreträdare. Den offentliga sektorn regerar. Det har påverkat oss alla. De flesta politiska partier, från höger till vänster, är mer socialdemokratiska i tanken i Örebro än på andra platser. Den kommunala administrationen har en inbyggd socialdemokratisk kompass. Media är sannolikt utan att alltid medvetet ta ställning, ofta en megafon för socialdemokratisk politik.

Denna social(ist)demokratisering har inneburit att Örebro inte vuxit som vi borde gjort. Örebros läge kunde inneburit enorma möjligheter för att bli Mellansveriges naturliga centrum utanför Stockholm. Men det har saknats utvecklingskraft. Örebro har, exempelvis, varit den enda regionhuvudstad som haft lägre skattekraft än den omgivande regionen. Denna politik har varit ett medvetet socialdemokratiskt vägval. Enkla arbeten har prioriterats före kunskapsintensiva arbetsplatser. Offentlig sektor före privat. Högre utbildning har inte varit välsedd. Höga löner inget att sträva efter.

Den liberala vägen för Örebro är annorlunda. Låt mig peka på några avgörande punkter:

Örebro kan bli en universitetsstad! Örebro universitet är just nu inne i en enormt intressant resa. Det handlar om att växa i kvalitet mer än i kvantitet. För att klara morgondagens konkurrens måste Örebro universitet bli ett forskningsuniversitet. Forskningsmöjligheterna kan öka och Örebro kommun kan prioritera stöd till lokala forskningsprojekt.

Om vi tillsammans med Örebro universitet klarar av att befästa Örebro universitet som ett starkt forskningssäte, kommer detta att påverka Örebro mer än mycket annat. Fler företag med höga krav på kompetens och kunskap. Ökade lönenivåer. Förändrade kulturella möjligheter. Och med en stabilare social utveckling också större möjligheter att värna välfärden.

Örebro måste lämna den offentliga sektorns förlamande dominans. Örebro kommun måste släppa taget om näringslivet. Näringslivet måste ta eget ansvar. Det handlar om ömsesidig tilltro. Örebro kommun måste säga ja till privata alternativ inte bara inom teknisk sektor utan inom hela välfärdsområdet. Örebros näringsliv måste bli en aktiv motpart till kommunen, inte en mesig ja-sägare. Vi måste kunna bryta tankar och åsikter för att komma fram till gemensamma ställningstaganden.

Och Örebro kommun måste ha en god ekonomi. Idag rasar ekonomin. Det borde den inte behöva göra. Örebro kommun har en jämförelsevis hög kommunalskatt. Inom de stora välfärdsområdena, skola och äldreomsorg, har vi ändå dålig kvalitet. Kostnaderna och resultaten hänger inte ihop. Örebro kommun kan bli bättre på allt. Det handlar om strukturerat förändringsarbete. Färre nivåer inom administration. Färre politiska beslutsrum. Tydligare lokalt självstyre. Bättre chefsorganisation med färre chefer och chefsnivåer. Tydlig ekonomistyrning på alla nivåer. Rätt delegation av makt och ansvar.

Just nu diskuteras det rätta i att lägga ner WUC. Jag menar att det är ett totalt felaktigt beslut, grundat på felaktiga "fakta" eller felaktiga tolkningar, eller rädsla för att bli beskyllda för valsvek. Men beslutet i sig visar på den totalt felaktiga roll som politiken har i Örebro. Nedläggning av en skola borde vara ett politiskt ansvar, men inte grundat på politiska ställningstaganden. Det måste finnas så starka, fristående och kloka tjänstemän som kan ta fram relevanta fakta och presentera det som borde göras. Det var det som hände för tre år sedan, när Karolinska och Rudbecksskolan skulle samordnas. Men sedan kom politiken in och allt havererade. Socialdemokraternas skuld i detta kan inte förringas. Och deras skuld blir värre eftersom det nuvarande beslutet om nedläggning av WUC är grundat i politik och inte i fakta.

Örebro har alla möjligheter att antingen öka kvaliteten på de verksamheter vi har, eller sänka kommunalskatten om örebroarna så önskar. Men då måste politiken retirera från detaljerna och låta tjänstemännen genomföra, samtidigt som tjänstemän måste retirera från strukturer och strategier och låta politikerna ta ansvar. Idag är det en total sammanblandning av de båda. Det innebär suboptimering av resurser, ökade kostnader och lägre kvalitet.

När Folkpartiet ledde kommunen började vi med att skapa strategier och strukturer för en förändrad ledning av Örebro kommun. Det gav resultat, men vi var bara i början. Efter en valvinst 2014 kommer vi att fortsätta med vårt arbete för en växande kommun, en kommun med stabil ekonomi och långsiktigt hållbar välfärd. Och en liberalare kommun där fler beslut tas av enskilda, av det civila samhället och av privata företag, och färre av en himla massa politiker och inom den offentliga sektorn.

Media: NA1, NA2, NA3,

Mer för pengarna

Har idag fått ytterligare en fråga om skatten i Örebro. Ska den höjas, sänkas eller vara kvar. Mitt besked blev likadant som förr: Vi kan och bör sänka skatten under kommande mandatperiod. Det finns utrymme för att sänka 50 öre de kommande fyra åren, och ändå ha ett reformutrymme. Vi skulle kunna sänka mer, kanske upp mot en krona, men det förutsätter en bred politisk uppgörelse om en slimmad politisk organisation som inte behöver en så stor administrativ överbyggnad.

Jag gissar att oppositionen istället önskar bibehålla, eller kanske till och med vill höja skatten. Skälet? Ännu en gissning. Mer välfärd...

Problemet med detta är tudelat. För det första är det inte säkert att mer pengar ger mer välfärd. Det finns till och med risker att välfärden minskar. Örebro kommun hade 2008 en lägre medelinkomst än länet i genomsnitt. Det kan man kanske bära, men det skapar vissa problem. Dels kan människor med lägre inkomst konsumera mindre. Det innebär att det lokala näringslivet får en svagare utveckling än vad man annars skulle ha. Det innebär färre jobb, sämre utveckling, mer påfrestning på kommunens ekonomi. Dels riskerar ytterligare skattehöjningar att minska viljan att flytta till Örebro. Framförallt riskerar det att minska intresset från dem med högre inkomster. Det innebär risker för försämrad rekrytering till näringslivet, till universitetet men också till det offentliga; kommunen och landstinget. Det kommer att slå direkt mot välfärden.

För det andra måste vi möta en framtid där de kommunala kostnaderna kommer att öka kraftigt. Redan 2014/15 kommer antalet riktigt gamla örebroare att börja öka. Denna ökning, som i grunden är positiv, måste vi möta på olika sätt. Ökad valfrihet, ökade möjligheter för alternativa utförare, bättre folkhälsa för äldre, tydligare kvalitetsuppdrag. Men sannolikt kommer vi behöva ha en diskussion både om det kommunala uppdragets innehåll och om vilka skatter och avgifter vi behöver höja. Om vi då har en ineffektiv verksamhet, baserad på en för hög skattenivå, kommer påfrestningarna på välfärden att bli enorma. Risken för att vi då inte klarar vårt uppdrag blir gigantisk.

För mig handlar det därför om att bygga en stabil bas för en fortsatt utveckling av välfärden. Kommunen ska göra så mycket som möjligt av det som skattebetalarna önskar, men så effektivt som möjligt. Kommunens service ska vara så bra som möjligt, men samtidigt så billig som möjligt. Det finns ingen skattesats som är rätt för alltid, given av någon högre makt. Vi ska alltid mäta oss med de bästa för att bli ännu bättre, lära oss av goda exempel för att göra likadant och av dåliga för att inte gå i samma fällor.

Liberalismen har, till skillnad från flera andra ideologier, inget slutmål, ingen för evigt given sanning som kan uppnås. Det gäller också skatten. Den ska vara så låg som möjligt utifrån grundförutsättningen att vi ska klara av det välfärdsuppdrag våra väljare lagt på oss. Inte lägre, inte högre, knappast oföränderlig.