Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.
I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).
Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?
Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???
Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.
Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.
Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.
Och vid sidan om står SD och myser.
Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.
Varför kan det vara så?
Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.
Ekonomin.
I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.
Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.
Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.
Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).
Vem vill vara vid makten då?
Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.
Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.
I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.
Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.
Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?
När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.
Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.
Och snart är det valår 2022.
När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.
Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.
Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.
Så vad ska man göra?
Ja - om jag det visste.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Centerpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Centerpartiet. Visa alla inlägg
2017-03-02
Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!
Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.
Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.
Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrationsfriheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:
Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...
Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".
Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”
Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.
På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:
TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.
Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.
Så långt är allt enkelt.
Men sedan blir det mer komplicerat.
När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.
På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:
Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.
Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.
Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:
Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?
Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.
Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.
Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?
Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.
Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.
Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:
För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.
Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.
För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?
Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?
Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?
Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?
Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.
Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.
Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrationsfriheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:
Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...
Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".
Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”
Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.
På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:
TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.
Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.
Så långt är allt enkelt.
Men sedan blir det mer komplicerat.
När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.
På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:
| Arboga kommun | Bl | M ,C, L, KD, MP, V, OPA | Majoritet | Bl | S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga | ||
Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.
Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.
Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:
| Karlskoga kommun | Bl | S, V, FP | Majoritet | V | S,V |
Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?
Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.
Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.
Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?
Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.
Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.
Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:
För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.
Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.
För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?
Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?
Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?
Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?
Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.
2017-01-24
Ingen majoritet, ingen politik.
Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?
Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?
Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?
Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.
Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.
I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?
Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?
Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)
Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.
Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.
Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.
Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.
Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?
I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)
Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.
Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.
Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...
Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?
Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?
Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.
Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.
I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?
Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?
Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)
Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.
Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.
Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.
Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.
Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?
I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)
Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.
Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.
Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...
2016-09-29
Vildarnas marknad
Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.
Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?
Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.
SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.
Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.
Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.
Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?
I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?
Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.
Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.
"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"
Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?
Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.
"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"
Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?
Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).
Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?
Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?
Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?
Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.
Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.
Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.
Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?
Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.
SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.
Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.
Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.
Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?
I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?
Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.
Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.
"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"
Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?
Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.
"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"
Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?
Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).
Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?
Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?
Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?
Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.
Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.
Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.
2015-12-02
I skuggan av skuggan...
Vilket land ska Sverige vara?
Finns det något parti som har ett svar på den frågan?
I skuggan av den pågående flyktingvågen, eller om det är en permanent höjning - en ny folkvandringstid, måste frågan både ställas och besvaras. Av de partier som vill leda landet. Av de politiker som vill leda såväl partier som regeringar.
Och tyvärr blir svaret:
Det verkar som ingen har någon aning vare sig vad vi är, vart vi är på väg eller vad vi vill vara. En del låtsas som om de har det. En del spelar ett spel. Men ingen besvarar den viktigaste frågan:
Vilket land ska Sverige vara?
Om man gör det mycket svartvitt finns det bara två alternativ:
Det ena handlar om ett land med öppna gränser. Vi kan kalla det reglerad invandring, men den regleringen är mer eller mindre en formell prövning om asylskäl föreligger. Om svaret är ja - då blir det permanent uppehållstillstånd. Historiskt har 50-60 % av asylanterna fått bifall, vilket kan innebära allt ifrån 100.000 till 300.000 med dagens flyktingsituation. Till detta kommer anhöriginvandring.
Det Sverige är något annat än vad vi känt. Det handlar om ett land där välfärden urholkas, antingen för alla eller för de nya. Det handlar om ett land där klyftorna ökar, där otryggheten ökar såväl vad gäller arbetsmarknad, boende, som social omsorg. Mottagningssystemet handlar i huvudsak om att skapa en absolut lägsta godtagbara standard för de som kommer. Och den standarden är betydligt lägre än allt vi hittills känt. Låglönejobb ställer krav på ändrade regler för försörjningsstöd, för bostadskvalitet, för arbetsrätt. Och det påverkar sannolikt också förutsättningarna för såväl skatteinbetalningar som välfärdskostnader.
Politiskt skulle man kunna hävda att detta samhälle är ett nyliberalt, eller kanske libertarianskt, samhälle. Staten bestämmer enbart vad lägsta godtagbara standard är, men det är du själv och din familj, klan, nätverk eller vad du nu ingår i som tar huvudansvaret för din välfärd.
Den andra huvudlinjen handlar om verkligt reglerad invandring, om att omdefiniera asylrätten och skapa gränser som klarar en reglerad invandring och i huvudsak värna det välfärdssystem vi byggt. Asyl ges inte längre till alla med asylskäl, utan det är den nationella välfärdens begränsningar som också sätter taket för asylmottagandet.
Det kommer att skapa bekymmersamma internationella komplikationer. Om ett land överger de asylregler som styr, liksom de regler kring migration som finns inom EU, skakar en av de strukturer som hållit i över 50 år. Följderna internationellt är oklara.
Men nationellt går det att kombinera en stark välfärd med ett mottagande som i alla tider före idag hade ansetts vara mycket generöst. Kanske klarar Sverige 50.000 flyktingar per år. Kanske något fler eller något färre. Men det är välfärdens finansiering och övriga resurser som är bestämmande för de volymer som ska gälla.
Det finns inga andra huvudalternativ. Vänsterpartiets tro att det ska gå att kombinera skattehöjningar och öppna gränser är drömmar. Sverigedemokraternas prat om stängda gränser och lämnade internationella sammanhang likaså. Det kan man leva med. Problemet är att inget annat parti förmår skapa en trovärdig bild av vad man själv vill.
Låt mig ta tre avskräckande exempel:
För det första regeringen. På två månader har man gått från att hävda att det inte finns några gränser för vår kapacitet till att säga att taket inte bara är nått utan också sprängt. Regeringen regerar inte. Den reagerar. Ingen vet vilket land man vill ha, hur man ska få välfärd och migration att hänga ihop. Och regeringen försöker inte ens att ge några svar. Man administrerar mest myndigheternas nödrop.
Det är skrämmande att ha en sådan ledning för ett land. Risken för felbeslut, försenade eller uteblivna beslut är uppenbar. (Jag skulle kunna länka till massor av exempel på hur regeringen hattar runt. Men det blir så övernegativt. Och jag är negativ nog ändå...)
På andra sidan står Centerpartiet. Partiet som hävdar att de öppna gränserna kan fixas med lite roddande i befintliga system. Som i den senaste debattartikeln i Expressen. Flyktingar ska fixa bostäder själva. Man ska få jobba från dag ett. Och flyktingbarn över 15 ska få det sämre. Det finns bara några problem: Bostäderna finns inte, framförallt inte till de priser en flykting kan betala. Risken för bostadsmisär är uppenbar. Och jobben - var finns de som de nya flyktingarna ska få? De som inte ens kan språket? Till vilken ersättning? Risken för lönedumpning är uppenbar med de konsekvenser det får för välfärdssystemet. Men - Centerpartiet döljer konsekvenserna av sin politik, lika väl som de döljer att deras tre förslag inte ens skummar på ytan till en lösning. Vill Centerpartiet gå mot den nyliberala nattväktarstaten eller inte?
Och i mitten står Liberalerna. Och velar som vanligt. Jag har läst partiets senaste ställningstagande om man stöttar regeringens förslag eller inte, och blir bara ledsen. För det enda mitt parti har att komma med är att vi minsann är i vart fall lite snällare än regeringen. I vart fall mot barnfamiljer. Men om regeringens förslag inte hjälper och man så småningom beslutar än tuffare regler, var står Liberalerna då? Ska vi traska patrull efter regeringen, alltid lite snällare, lite menlösare, lite meningslösare? Vad vill Liberalerna egentligen med migrationspolitiken och välfärdssamhället? Värnar vi asylrätten mer än välfärden? Är vi beredda att ta konsekvenserna av endera valet? Hittills har jag inte sett något som tyder på att partiet valt någon väg. Det är en lealös hållning som är ohållbar i längden. Om regeringen bara reagerar, och Liberalerna reagerar på den reaktionen, är man inte ens tvåa på pucken.
Idag presenterades den senaste SCB-undersökningen av partisympatierna. Det enda intressanta var att Sverige nu har två 39 % block och ett 20% parti. Och nu går åter tyckandet varmt om vad man ska göra åt det.
Mitt enkla bidrag är att alla de partier som gått bakåt i opinionen borde fundera över vad politiskt ledarskap är. Som ledare måste man ibland lämna bekvämlighetszonen och våga. Men det gör inget parti och ingen partiledare idag. Så länge det fortsätter, är sannolikheten för en fortsatt vandring mot tre likstora politiska block alldeles för stor.
Finns det något parti som har ett svar på den frågan?
I skuggan av den pågående flyktingvågen, eller om det är en permanent höjning - en ny folkvandringstid, måste frågan både ställas och besvaras. Av de partier som vill leda landet. Av de politiker som vill leda såväl partier som regeringar.
Och tyvärr blir svaret:
Det verkar som ingen har någon aning vare sig vad vi är, vart vi är på väg eller vad vi vill vara. En del låtsas som om de har det. En del spelar ett spel. Men ingen besvarar den viktigaste frågan:
Vilket land ska Sverige vara?
Om man gör det mycket svartvitt finns det bara två alternativ:
Det ena handlar om ett land med öppna gränser. Vi kan kalla det reglerad invandring, men den regleringen är mer eller mindre en formell prövning om asylskäl föreligger. Om svaret är ja - då blir det permanent uppehållstillstånd. Historiskt har 50-60 % av asylanterna fått bifall, vilket kan innebära allt ifrån 100.000 till 300.000 med dagens flyktingsituation. Till detta kommer anhöriginvandring.
Det Sverige är något annat än vad vi känt. Det handlar om ett land där välfärden urholkas, antingen för alla eller för de nya. Det handlar om ett land där klyftorna ökar, där otryggheten ökar såväl vad gäller arbetsmarknad, boende, som social omsorg. Mottagningssystemet handlar i huvudsak om att skapa en absolut lägsta godtagbara standard för de som kommer. Och den standarden är betydligt lägre än allt vi hittills känt. Låglönejobb ställer krav på ändrade regler för försörjningsstöd, för bostadskvalitet, för arbetsrätt. Och det påverkar sannolikt också förutsättningarna för såväl skatteinbetalningar som välfärdskostnader.
Politiskt skulle man kunna hävda att detta samhälle är ett nyliberalt, eller kanske libertarianskt, samhälle. Staten bestämmer enbart vad lägsta godtagbara standard är, men det är du själv och din familj, klan, nätverk eller vad du nu ingår i som tar huvudansvaret för din välfärd.
Den andra huvudlinjen handlar om verkligt reglerad invandring, om att omdefiniera asylrätten och skapa gränser som klarar en reglerad invandring och i huvudsak värna det välfärdssystem vi byggt. Asyl ges inte längre till alla med asylskäl, utan det är den nationella välfärdens begränsningar som också sätter taket för asylmottagandet.
Det kommer att skapa bekymmersamma internationella komplikationer. Om ett land överger de asylregler som styr, liksom de regler kring migration som finns inom EU, skakar en av de strukturer som hållit i över 50 år. Följderna internationellt är oklara.
Men nationellt går det att kombinera en stark välfärd med ett mottagande som i alla tider före idag hade ansetts vara mycket generöst. Kanske klarar Sverige 50.000 flyktingar per år. Kanske något fler eller något färre. Men det är välfärdens finansiering och övriga resurser som är bestämmande för de volymer som ska gälla.
Det finns inga andra huvudalternativ. Vänsterpartiets tro att det ska gå att kombinera skattehöjningar och öppna gränser är drömmar. Sverigedemokraternas prat om stängda gränser och lämnade internationella sammanhang likaså. Det kan man leva med. Problemet är att inget annat parti förmår skapa en trovärdig bild av vad man själv vill.
Låt mig ta tre avskräckande exempel:
För det första regeringen. På två månader har man gått från att hävda att det inte finns några gränser för vår kapacitet till att säga att taket inte bara är nått utan också sprängt. Regeringen regerar inte. Den reagerar. Ingen vet vilket land man vill ha, hur man ska få välfärd och migration att hänga ihop. Och regeringen försöker inte ens att ge några svar. Man administrerar mest myndigheternas nödrop.
Det är skrämmande att ha en sådan ledning för ett land. Risken för felbeslut, försenade eller uteblivna beslut är uppenbar. (Jag skulle kunna länka till massor av exempel på hur regeringen hattar runt. Men det blir så övernegativt. Och jag är negativ nog ändå...)
På andra sidan står Centerpartiet. Partiet som hävdar att de öppna gränserna kan fixas med lite roddande i befintliga system. Som i den senaste debattartikeln i Expressen. Flyktingar ska fixa bostäder själva. Man ska få jobba från dag ett. Och flyktingbarn över 15 ska få det sämre. Det finns bara några problem: Bostäderna finns inte, framförallt inte till de priser en flykting kan betala. Risken för bostadsmisär är uppenbar. Och jobben - var finns de som de nya flyktingarna ska få? De som inte ens kan språket? Till vilken ersättning? Risken för lönedumpning är uppenbar med de konsekvenser det får för välfärdssystemet. Men - Centerpartiet döljer konsekvenserna av sin politik, lika väl som de döljer att deras tre förslag inte ens skummar på ytan till en lösning. Vill Centerpartiet gå mot den nyliberala nattväktarstaten eller inte?
Och i mitten står Liberalerna. Och velar som vanligt. Jag har läst partiets senaste ställningstagande om man stöttar regeringens förslag eller inte, och blir bara ledsen. För det enda mitt parti har att komma med är att vi minsann är i vart fall lite snällare än regeringen. I vart fall mot barnfamiljer. Men om regeringens förslag inte hjälper och man så småningom beslutar än tuffare regler, var står Liberalerna då? Ska vi traska patrull efter regeringen, alltid lite snällare, lite menlösare, lite meningslösare? Vad vill Liberalerna egentligen med migrationspolitiken och välfärdssamhället? Värnar vi asylrätten mer än välfärden? Är vi beredda att ta konsekvenserna av endera valet? Hittills har jag inte sett något som tyder på att partiet valt någon väg. Det är en lealös hållning som är ohållbar i längden. Om regeringen bara reagerar, och Liberalerna reagerar på den reaktionen, är man inte ens tvåa på pucken.
Idag presenterades den senaste SCB-undersökningen av partisympatierna. Det enda intressanta var att Sverige nu har två 39 % block och ett 20% parti. Och nu går åter tyckandet varmt om vad man ska göra åt det.
Mitt enkla bidrag är att alla de partier som gått bakåt i opinionen borde fundera över vad politiskt ledarskap är. Som ledare måste man ibland lämna bekvämlighetszonen och våga. Men det gör inget parti och ingen partiledare idag. Så länge det fortsätter, är sannolikheten för en fortsatt vandring mot tre likstora politiska block alldeles för stor.
2015-10-19
Hej då, partierna...
I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.
Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.
Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer. Låt mig ta tre konkreta exempel:
Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?
Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?
Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?
På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...
Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.
Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.
Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.
Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.
Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.
De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?
De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?
Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.
Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.
Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.
Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.
Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.
Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer. Låt mig ta tre konkreta exempel:
Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?
Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?
Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?
På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...
Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.
Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.
Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.
Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.
Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.
De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?
De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?
Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.
Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.
Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.
Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.
2013-10-10
Löften och omprövningar
Ibland blir man så trött som politiker på andra politikers sätt att försöka dölja vad de gör. Majoritetens (socialdemokraternas, kristdemokraternas och centerpartiets) budget 2014 är det värsta jag sett i den kategorin.
Jag har bloggat om det tidigare i veckan. Men idag kom vi till en annan höjdpunkt.
I radion idag satt Rasmus Persson (c) och jag och debatterade Elgströmska huset, kostnader och besparingar.
Skälet är enkelt: Rasmus Persson har beslutat att återkommunalisera boendet. Det kommer att kosta kommunen 3,7 miljoner kronor, minst. Samtidigt måste programområdet spara det mångdubbla. Men ordet besparingar ville inte Rasmus Persson ta i sin mun. Istället handlade det om "omprövningar".
Vad är då skillnaden mellan en besparing och en "omprövning"? Svaret från Persson var rätt svävande. Men det exempel han kunde ta var att de också skulle titta på intäkter. (Som om detta var något nytt i och för sig) Vilka intäkter var det då?
Här kom Persson med en nyhet. Han sade att 7 miljoner av besparingarna, förlåt "omprövningarna" skulle tas på de funktionsnedsattas konton. Och det kunde handla om hur mycket man betalade till de assistansbolag som de funktionsnedsatta använde.
Jag hoppade till. Men det gjorde tyvärr inte reportern. För det Persson sade var en nyhet av rätt tufft slag: Under socialdemokraternas och centerpartiets ledning kommer de funktionsnedsatta att få det tuffare. För det enda sättet de kan minska kostnaderna genom att betala mindre, är att ge de funktionsnedsatta mindre service. Snacka om att slå på de svagaste.
Jag hoppas att radion fortsätter att granska detta.
Nåväl, det var inte det Persson ville debattera. Istället ville han ha bort fokus från de besparingar, förlåt "omprövningar" som äldreomsorgen i Örebro står inför. Överallt utom på det återkommunaliserade Elgströmska.
Men enligt Persson fanns inga besparingskrav. Han kunde "sju dagar i veckan" lova att det inte skulle bli några besparingar på äldreomsorgen. Då borde han fundera över sin egen budget. Låt mig klippa in alla de siffror som finns i hans egen budget:
Förändringar
Löneavtal 43,7
Tullhuset
11,7
Renovering/brandlarm Backagården 1,1
Fortsatt utbyggnad kallelselarm 1,6
Barnahus 0,3
Medfinansiering Servicecenter -1,2
Omprövningskrav -13,6
Ombudgetering mm -0,5
Tillfälliga anslag ur reservering eget kapital
Tillväxtsatsning 8,6
AFA-medel 12,8
Det är fyra siffror som sticker ut och som Persson bör förklara.
1) Elgströmska gården kostar 3,7 miljoner mer 2014 än vad det gjorde 2013, minst. Så antingen var avtalet med Attendo ett slavkontrakt där Persson själv vetat om att de pengar han betalade inte skulle räcka, eller så är det så att kommunen kostar mer för samma kvalitet...
2) "Omprövningskraven" på 13,6 miljoner kronor - är det besparingar eller inte? I juni kallades de omprioriteringskrav och då jag frågade ekonomidirektören om varför man inte skrev rent ut att det handlade om besparingar, fick jag inget svar. Och det blev inget svar idag heller.
3) AFA-medlen, 12,8 miljoner finns bara 2014. Men Persson använder dem som om de fanns för evigt. Men för att ekonomin ska gå ihop, måste de sparas senast hösten 2014. Men det räknar väl såväl Persson som Baastad att den som styr efter valet ska få göra.
4) Och var ska pengarna till medfinansieringen av skrytbygget Servicecentret tas? Från de äldre? Från de funktionsnedsatta?
Det är oacceptabelt att det finns politiker som inte vågar stå för sin politik, som försöker ljuga väljarna fulla med vackra ord utan innehåll, som hittar på nyspråk för att dölja det de inte vill att någon ska se.
Det lokala rekordet i den sunkiga branschen står nu Lena Baastad, Rasmus Persson och Lennart Bondeson för. Deras budget är full av synliga och dolda besparingar. Men de väljer att inte berätta tydligt om konsekvenserna av deras politik. De väljer att smita från ansvaret.
Men nu har Rasmus Persson, offentligt i radio, berättat att han "sju dagar i veckan" kan lova att det inte blir en enda besparing på äldreomsorgen i Örebro.
Jag lovar att jag ska granska det löftet, varenda dag fram till dess valet befriar Persson från hans löfte.
Media: NA, Rakt på sak, 16.07 idag
Löneavtal 43,7
Volymökning LSS/funktionshindrade
30,0
Elgströmska gården
3,7
Fortsatt utbyggnad kallelselarm 1,6
Barnahus 0,3
Medfinansiering Servicecenter -1,2
Omprövningskrav -13,6
Ombudgetering mm -0,5
Tillfälliga anslag ur reservering eget kapital
Tillväxtsatsning 8,6
AFA-medel 12,8
Det är fyra siffror som sticker ut och som Persson bör förklara.
1) Elgströmska gården kostar 3,7 miljoner mer 2014 än vad det gjorde 2013, minst. Så antingen var avtalet med Attendo ett slavkontrakt där Persson själv vetat om att de pengar han betalade inte skulle räcka, eller så är det så att kommunen kostar mer för samma kvalitet...
2) "Omprövningskraven" på 13,6 miljoner kronor - är det besparingar eller inte? I juni kallades de omprioriteringskrav och då jag frågade ekonomidirektören om varför man inte skrev rent ut att det handlade om besparingar, fick jag inget svar. Och det blev inget svar idag heller.
3) AFA-medlen, 12,8 miljoner finns bara 2014. Men Persson använder dem som om de fanns för evigt. Men för att ekonomin ska gå ihop, måste de sparas senast hösten 2014. Men det räknar väl såväl Persson som Baastad att den som styr efter valet ska få göra.
4) Och var ska pengarna till medfinansieringen av skrytbygget Servicecentret tas? Från de äldre? Från de funktionsnedsatta?
Det är oacceptabelt att det finns politiker som inte vågar stå för sin politik, som försöker ljuga väljarna fulla med vackra ord utan innehåll, som hittar på nyspråk för att dölja det de inte vill att någon ska se.
Det lokala rekordet i den sunkiga branschen står nu Lena Baastad, Rasmus Persson och Lennart Bondeson för. Deras budget är full av synliga och dolda besparingar. Men de väljer att inte berätta tydligt om konsekvenserna av deras politik. De väljer att smita från ansvaret.
Men nu har Rasmus Persson, offentligt i radio, berättat att han "sju dagar i veckan" kan lova att det inte blir en enda besparing på äldreomsorgen i Örebro.
Jag lovar att jag ska granska det löftet, varenda dag fram till dess valet befriar Persson från hans löfte.
Media: NA, Rakt på sak, 16.07 idag
2013-09-10
De gamla får lida för Örebrocenterns socialism
Jag läser innantill från den månadsrapport om ekonomi och verksamhet som redovisades för kommunstyrelsen i augusti:
Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt jämfört med tidigare år.
Vad betyder det? Det betyder att allt fler gamla, som vårdats färdigt för sina sjukdomar på USÖ, tvingas ligga kvar i sjukhusrum. Det är en miljö som inte är anpassad för gamla människors boende. Sjukhus idag är allt mer något för en specialiserad sjukvård med korta vårdtider. Långvarigt boende på sjukhus riskerar att bryta ner alla människor, och framförallt de äldsta och sårbaraste.
Så läser jag på radio Örebros hemsida om vad det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Persson säger:
– I dagsläget har vi inte haft det behovet, vi kan inte köpa platser hux flux. Vi har ett ansvar för våra äldre. Det är ett företag som bygger på spekulation, dessutom har vi också haft en diskussion med Attendo kring deras boende Elgströmska som de har drivit i ett skick som vi inte är nöjda med, säger Rasmus Persson (C).
Jag häpnar. Man ska inte anklaga någon för lögn i första taget. Men Rasmus Persson ligger i vart fall rätt nära. Kostnaderna för utskrivningsklara patienter (det vill säga äldre personer som behandlats klart för sina sjukdomar) ökar betydligt. Men det ansvariga kommunalrådet säger att det inte finns något behov...
Detta är bara en av flera handlingar som pekar i en helt motsatt riktning än den Centerpartisten påstår. Varje kvartal får kommunstyrelsen också en redovisning av de beslut om rätt till bostad som inte kunnat genomföras för att det saknats platser. Också här visar det sig att antalet ärenden ökar kraftigt. Sista kvartalet 2012 var det 16 som fick vänta. Första kvartalet 2013 var det 36. En ökning med över 100 %! Varför? Tjänstemännen skriver att en bidragande orsak är att kommunen stängt ett boende, Tullhuset, för renovering och förändring. Det har Rasmus Persson vetat länge. Men han har inte brytt sig om vad det betyder för de gamla.
Persson vet ju att det inte finns något behov i dagsläget...
Fast även i detta skiner hans socialistiska ådra igenom. Persson gillar inte privata utförare i allmänhet, och Attendo i synnerhet. Han har stoppat en förlängning av Attendo Elgströmska på rätt oklara grunder. När han meddelade detta lät det mer som om han gladdes åt att kunna klämma dit Attendo, än att han hade omsorg om de gamla. Så här skriver Nerikes Allehanda:
- Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer på marknaden och det ska vi fortsätta ha. Men med detta har vi i kommunen en annan roll, ett ansvar att följa upp dessa. Det är jätteviktigt att vi tar det ansvaret. Och när aktören inte tar sitt ansvar att hålla vad man lovat måste det få konsekvenser, säger Rasmus Persson (C)
Låter det som om han gillar privata aktörer? Knappast. "Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer" låter mer som att han får förhålla sig till något som katten släpat in...
Tänk om Persson och hans socialdemokratiska kompisar istället såg till de gamlas behov och möjligheter istället för att stirra sig blinda på vem som driver äldreboendena. Då kunde de till exempel se:
Att Attendo Elgströmska inte alls är något perfekt äldreboende, det förekommer fel, avvikelser och sämre behandling även där. Men problemen på flera andra boenden, många av dem kommunala, är betydligt allvarligare. Och betygen från de som bor på boendena, och deras anhöriga, visar att Attendo Elgströmska ligger i toppskiktet när det gäller nöjdhet.
Att det är så enormt mycket bättre för en gammal människa att snabbt få flytta ut till ett boende, en permanent plats eller en korttidsplats, än att tvingas kvar på USÖ. Landstinget beskriver själva just denna ovilja från kommunens sida att skapa tillräckligt antal platser, som en av de stora utmaningarna både verksamhetsmässigt och ekonomiskt. De som är färdiga med sina behandlingar, men tvingas kvar, tar upp platser för andra som skulle behöva behandlas men som istället får köa.
Att privata aktörer kan tillföra också kommunal verksamhet mycket. Ser man på kvalitetsmätningar nationellt, visar det sig att kvaliteten generellt inom privat och offentlig äldreomsorg är ungefär likartad. Men man ser också att det på båda sidor finns föregångare, som klarar av att skapa mer kvalitet för varenda krona man har. Det är dessa föregångare, privata och offentliga, som vi kan lära oss mer av.
Att det politiska ansvaret dels ligger på att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat till både privata och egna offentliga äldreboenden. Men också att visa ledarskap, peka på vägar för vad som karaktäriserar en god äldreomsorg, avsätta tillräckligt med resurser för äldreomsorgen, skapa en kultur som ser varenda åldrande människa som just en människa, en individ med förmågor, möjligheter, utmaningar och unika förutsättningar.
Men det politiska ledarskapet saknas totalt i Örebro kommuns äldreomsorg. Vare sig centerpartisten Rasmus Persson eller hans socialdemokratiska kollega Fisun Yavas syns i äldrefrågor i Örebro. Det verkar även för dem vara viktigare att bygga elithallar för fotboll, skapa vindkraftbolag eller köpa in ankor av gummidäck än att skapa den bästa äldreomsorgen i Sverige.
Vi i Folkpartiet har ett annat fokus. För oss är alltid den gamla människan, hennes möjligheter, förmågor, utmaningar och livschanser i centrum.
Media: SR Örebro1 och 2, NA
Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt jämfört med tidigare år.
Vad betyder det? Det betyder att allt fler gamla, som vårdats färdigt för sina sjukdomar på USÖ, tvingas ligga kvar i sjukhusrum. Det är en miljö som inte är anpassad för gamla människors boende. Sjukhus idag är allt mer något för en specialiserad sjukvård med korta vårdtider. Långvarigt boende på sjukhus riskerar att bryta ner alla människor, och framförallt de äldsta och sårbaraste.
Så läser jag på radio Örebros hemsida om vad det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Persson säger:
– I dagsläget har vi inte haft det behovet, vi kan inte köpa platser hux flux. Vi har ett ansvar för våra äldre. Det är ett företag som bygger på spekulation, dessutom har vi också haft en diskussion med Attendo kring deras boende Elgströmska som de har drivit i ett skick som vi inte är nöjda med, säger Rasmus Persson (C).
Jag häpnar. Man ska inte anklaga någon för lögn i första taget. Men Rasmus Persson ligger i vart fall rätt nära. Kostnaderna för utskrivningsklara patienter (det vill säga äldre personer som behandlats klart för sina sjukdomar) ökar betydligt. Men det ansvariga kommunalrådet säger att det inte finns något behov...
Detta är bara en av flera handlingar som pekar i en helt motsatt riktning än den Centerpartisten påstår. Varje kvartal får kommunstyrelsen också en redovisning av de beslut om rätt till bostad som inte kunnat genomföras för att det saknats platser. Också här visar det sig att antalet ärenden ökar kraftigt. Sista kvartalet 2012 var det 16 som fick vänta. Första kvartalet 2013 var det 36. En ökning med över 100 %! Varför? Tjänstemännen skriver att en bidragande orsak är att kommunen stängt ett boende, Tullhuset, för renovering och förändring. Det har Rasmus Persson vetat länge. Men han har inte brytt sig om vad det betyder för de gamla.
Persson vet ju att det inte finns något behov i dagsläget...
Fast även i detta skiner hans socialistiska ådra igenom. Persson gillar inte privata utförare i allmänhet, och Attendo i synnerhet. Han har stoppat en förlängning av Attendo Elgströmska på rätt oklara grunder. När han meddelade detta lät det mer som om han gladdes åt att kunna klämma dit Attendo, än att han hade omsorg om de gamla. Så här skriver Nerikes Allehanda:
- Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer på marknaden och det ska vi fortsätta ha. Men med detta har vi i kommunen en annan roll, ett ansvar att följa upp dessa. Det är jätteviktigt att vi tar det ansvaret. Och när aktören inte tar sitt ansvar att hålla vad man lovat måste det få konsekvenser, säger Rasmus Persson (C)
Låter det som om han gillar privata aktörer? Knappast. "Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer" låter mer som att han får förhålla sig till något som katten släpat in...
Tänk om Persson och hans socialdemokratiska kompisar istället såg till de gamlas behov och möjligheter istället för att stirra sig blinda på vem som driver äldreboendena. Då kunde de till exempel se:
Att Attendo Elgströmska inte alls är något perfekt äldreboende, det förekommer fel, avvikelser och sämre behandling även där. Men problemen på flera andra boenden, många av dem kommunala, är betydligt allvarligare. Och betygen från de som bor på boendena, och deras anhöriga, visar att Attendo Elgströmska ligger i toppskiktet när det gäller nöjdhet.
Att det är så enormt mycket bättre för en gammal människa att snabbt få flytta ut till ett boende, en permanent plats eller en korttidsplats, än att tvingas kvar på USÖ. Landstinget beskriver själva just denna ovilja från kommunens sida att skapa tillräckligt antal platser, som en av de stora utmaningarna både verksamhetsmässigt och ekonomiskt. De som är färdiga med sina behandlingar, men tvingas kvar, tar upp platser för andra som skulle behöva behandlas men som istället får köa.
Att privata aktörer kan tillföra också kommunal verksamhet mycket. Ser man på kvalitetsmätningar nationellt, visar det sig att kvaliteten generellt inom privat och offentlig äldreomsorg är ungefär likartad. Men man ser också att det på båda sidor finns föregångare, som klarar av att skapa mer kvalitet för varenda krona man har. Det är dessa föregångare, privata och offentliga, som vi kan lära oss mer av.
Att det politiska ansvaret dels ligger på att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat till både privata och egna offentliga äldreboenden. Men också att visa ledarskap, peka på vägar för vad som karaktäriserar en god äldreomsorg, avsätta tillräckligt med resurser för äldreomsorgen, skapa en kultur som ser varenda åldrande människa som just en människa, en individ med förmågor, möjligheter, utmaningar och unika förutsättningar.
Men det politiska ledarskapet saknas totalt i Örebro kommuns äldreomsorg. Vare sig centerpartisten Rasmus Persson eller hans socialdemokratiska kollega Fisun Yavas syns i äldrefrågor i Örebro. Det verkar även för dem vara viktigare att bygga elithallar för fotboll, skapa vindkraftbolag eller köpa in ankor av gummidäck än att skapa den bästa äldreomsorgen i Sverige.
Vi i Folkpartiet har ett annat fokus. För oss är alltid den gamla människan, hennes möjligheter, förmågor, utmaningar och livschanser i centrum.
Media: SR Örebro1 och 2, NA
2013-05-22
Centern (s)parar
Idag
kommer ytterligare en krisrapport om äldreomsorgen i Örebro. Idag berättar
hemtjänstpersonalen om sitt omöjliga uppdrag.
Ingen
kan vara förvånad.
Äldreomsorgen
har varit styvmoderligt behandlad under rätt lång tid. När Folkpartiet styrde,
såg vi till så att den sociala sidan i Örebro värnades. Det fanns år då området
helt värnades från omvandlingstryck. Skälet var enkelt. Vi tror att all
kommunal verksamhet måste förändras, ofta effektiviseras. Men det kan inte ske
under bilan. Mindre och mindre pengar kan lika gärna orsaka en
förändringsrädsla som en vilja till förändring.
När
socialdemokraterna och centern tog över ansvaret över äldreomsorgen
prioriterades området ner. Ständiga besparingar sker nu, både synliga och
osynliga.
Synliga:
Otillräckliga uppräkningar skapar stora problem. Det senaste budgetåret saknas
ungefär 55 miljoner för att täcka behoven enligt kommunens eget ekonomikontor.
Det motsvarar ungefär 150 tjänster inom äldreomsorgen.
Osynliga:
När äldreomsorgen tar tillbaka vikariehanteringen följer inte pengarna
med. Man kan tycka vad man vill om
det vikarieprojekt som jag startade. Det fungerade inte tillräckligt bra. Men
det tydliggjorde också kostnaderna för kommunens vikariehantering. Och
kommunstyrelsen tog kostnaderna. När vikarieprojektet lades ner, lades allt
ansvar och alla kostnader tillbaka till äldreomsorgen. Men inga pengar följde
med. Och när socialdemokraterna lovar rätt till heltid till alla, innebär det
ökade kostnader för äldreomsorgen, men inga pengar följer med.
Sammantaget
innebär detta brister på tiotalt miljoner kronor för sociala området. Och de
största kostnaderna finns inom äldreomsorgen.
Ingen
i majoriteten har brytt sig om detta. Och det är självklart om man förstår
sammanhangen. Det finns helt enkelt ingen politisk ledning. Ansvarigt
kommunalråd, Rasmus Persson (c), är inte intresserad av äldreomsorg. Hans
intresse är socialt arbete bland unga. Och Fisun Yavas, biträdande kommunalråd
(s), har en svag ställning såväl i sitt eget parti som i majoriteten.
Och
kommunens administrativa ledning saknar också vilja att utveckla äldreomsorgen.
Där handlar det mest om att prioritera kommunal affärsverksamhet inom kommunala
bolag…
Vi
ser följderna av detta idag. Äldreomsorgen dras med kraftiga problem. Låt mig
peka på några exempel:
- Dagens rapport om hemtjänsten/hemvården visar på hur socialdemokrater och centerpartister inte kan prioritera resurser rätt.
- Attendo Rynningeviken, ett äldreboende som står klart i augusti, får inte användas av de gamla i Örebro bara för att den politiska ledningen tycker att det är fel med privata alternativ.
- Personalomsättningen är hög. Nästan 30 % av sjuksköterskorna slutar varje år. De flesta lämnar kommunen helt.
- Läkemedelsgenomgångar sker inte på det sätt som lagen kräver.
- Allt fler gamla som har fått den vård USÖ kan ger, tvingas bo kvar på sjukhuset bara för att kommunen inte har platser på sina äldreboenden.
På
område efter område rustas äldreomsorgen i Örebro ner. För oss i Folkpartiet är
det oacceptabelt. Vi vill något annat:
- Fler platser på äldreboenden. Fler gamla skulle må bra om man fick bo på ett bra äldreboende än kvar i ensamheten hemma.
- Bättre utbildning av medarbetarna. Det sker massor av intressant utveckling inom äldreområdet. Kunskaper behöver hela tiden förnyas och utvecklas.
- Bättre chefskap. Tydliga krav på cheferna och den kvalitet vi kräver av äldreomsorgen. Men också tydliga befogenheter och stort eget ansvar.
- Självstyrande enheter och mer valfrihet. Kommunens äldreboenden ska vara självstyrande så långt möjligt. Det ger bättre kvalitet. Och privata alternativ ska välkomnas.
- Nollvisionen om medicinskt färdigbehandlade ska återställas. Ingen ska tvingas bo kvar på sjukhuset när man har behandlats klart.
Men
framförallt handlar det om att prioritera området, politiskt och
administrativt. Det som är den största skillnaden mellan bra och sämre
äldreomsorg är ledarskapet. Det måste finnas ett politiskt ledarskap som skapar
värdegrund, värderingar och resurser. Och det måste finnas ett ledarskap inom
tjänstemannaorganisationen, från kommundirektören till verksamhetschefen, som
ser till så att resurserna används rätt, som förändrar, förnyar och förbättrar
kvaliteten i ett ständigt pågående arbete.
När
vi tar makten lovar vi att prioritera äldreomsorgen i Örebro. Tyvärr kommer
Örebros gamla att tvingas vänta i ett drygt år innan det sker.
Media: SR Örebro
2013-04-19
Vindkraftens varande...
Jag har jobbat med klimatpolitik längre än de flesta. När jag blev politiskt aktiv i slutet på 1980-talet togs mina åsikter om klimatet mest som något obskyrt. Ändå fick jag en politisk plattform i Folkpartiet, och mina åsikter respekterades. Sett historiskt var detta lite banbrytande. Det liberala partiet lokalt vågade gå före.
Sedan dess har jag jobbat för en aktivare liberal natur-, miljö- och klimatpolitik. Det är tre frågor som är avgörande för vår nutid och framtid. Och det har varit några frågor som varit ledande. En av dem har varit likställighet.
Runt sekelskiftet försökte några av de mest kärnkraftsvänliga folkpartisterna driva igenom en mycket tydlig kärnkraftslinje i partiet. Jag och några andra gröna liberaler stod emot. I omröstningarna innebar det att vi blev mycket tydliga kärnkraftsförespråkare. Men vi blev också förespråkare för att varje energibärare, kol, olja, kärnkraft, vattenkraft, vindkraft..., skulle bära sina egna kostnader.
Jag tycker den linjen är riktig. Det finns ett antal problem, exempelvis vilka kostnader som ska räknas in i de egna kostnaderna. Men huvudtanken, att inte subventionera någon energibärare, är både liberal och riktig.
Denna politik blir ännu tydligare i det nuvarande förslaget till partiprogram. Energifrågorna måste lösas från en politisk överrock som är beroende av att vissa politiker och vissa partier tycker bättre om det ena eller det andra.
Men svensk energipolitik idag är inte sådan. Kärnkraften bär inte alla sina kostnader, inte heller vattenkraft. Knappast ens biobränslena bär sina kostnader om man räknar in förlusten av natur och biologisk mångfald.
Men ingen energibärare hanteras som vindkraften. De subventioner som vindkraften har är snedvridande för all energiproduktion. Och när man följer hur vindkraft behandlas exempelvis när det gäller bygglov, blir det än större "subventioner". Vindkraft kan byggas i natur där annat inte haft en chans. Vindkraften tar över skydd av natur och biologisk mångfald.
Och vindkraften är så politiskt korrekt att kommunpolitiker kan släppa alla begränsningar när det gäller ekonomi och ideologi. Det är det som sker i Örebro idag.
Att socialdemokraterna kramar kommunala bolag som snedvrider konkurrens är inte så märkligt. Deras historik är full av sådana exempel. Men att kristdemokraterna och centerpartiet inte bryr sig om sina ideologiska rötter mer är ett lokalt politiskt bekymmer. De lokala väljarna måste fundera över om kristdemokraterna under Lennart Bondeson är ett borgerligt, eller ett socialdemokratiskt parti. Och de centerpartistiska väljarna bör fundera rätt rejält var liberalismen i det lokala centerpartiet under Rasmus Persson finns...
Socialdemokraterna tror att subventionerna för deras vindkraftproduktion ska fortsätta i all evighet. De tror att de därigenom ska kunna hämta hem vinster till välfärden. Men det är osäkra kalkyler. Minskar subventionerna genom skatteplanering och certifikat kommer de planerade vinsterna att bli ständiga förluster. Som välfärden får betala.
I dagens Svenska Dagbladet skriver ett antal kristdemokrater om problemen med den subventionerade vindkraften. Man önskar att de lokala kristdemokraterna skulle lyssna mer på dem än på deras lokala socialistiska koalitionskamrater...
Media: SVD, Ny teknik, GP,
Folkpartiets partiprogramsförslag
Sedan dess har jag jobbat för en aktivare liberal natur-, miljö- och klimatpolitik. Det är tre frågor som är avgörande för vår nutid och framtid. Och det har varit några frågor som varit ledande. En av dem har varit likställighet.
Runt sekelskiftet försökte några av de mest kärnkraftsvänliga folkpartisterna driva igenom en mycket tydlig kärnkraftslinje i partiet. Jag och några andra gröna liberaler stod emot. I omröstningarna innebar det att vi blev mycket tydliga kärnkraftsförespråkare. Men vi blev också förespråkare för att varje energibärare, kol, olja, kärnkraft, vattenkraft, vindkraft..., skulle bära sina egna kostnader.
Jag tycker den linjen är riktig. Det finns ett antal problem, exempelvis vilka kostnader som ska räknas in i de egna kostnaderna. Men huvudtanken, att inte subventionera någon energibärare, är både liberal och riktig.
Denna politik blir ännu tydligare i det nuvarande förslaget till partiprogram. Energifrågorna måste lösas från en politisk överrock som är beroende av att vissa politiker och vissa partier tycker bättre om det ena eller det andra.
Men svensk energipolitik idag är inte sådan. Kärnkraften bär inte alla sina kostnader, inte heller vattenkraft. Knappast ens biobränslena bär sina kostnader om man räknar in förlusten av natur och biologisk mångfald.
Men ingen energibärare hanteras som vindkraften. De subventioner som vindkraften har är snedvridande för all energiproduktion. Och när man följer hur vindkraft behandlas exempelvis när det gäller bygglov, blir det än större "subventioner". Vindkraft kan byggas i natur där annat inte haft en chans. Vindkraften tar över skydd av natur och biologisk mångfald.
Och vindkraften är så politiskt korrekt att kommunpolitiker kan släppa alla begränsningar när det gäller ekonomi och ideologi. Det är det som sker i Örebro idag.
Att socialdemokraterna kramar kommunala bolag som snedvrider konkurrens är inte så märkligt. Deras historik är full av sådana exempel. Men att kristdemokraterna och centerpartiet inte bryr sig om sina ideologiska rötter mer är ett lokalt politiskt bekymmer. De lokala väljarna måste fundera över om kristdemokraterna under Lennart Bondeson är ett borgerligt, eller ett socialdemokratiskt parti. Och de centerpartistiska väljarna bör fundera rätt rejält var liberalismen i det lokala centerpartiet under Rasmus Persson finns...
Socialdemokraterna tror att subventionerna för deras vindkraftproduktion ska fortsätta i all evighet. De tror att de därigenom ska kunna hämta hem vinster till välfärden. Men det är osäkra kalkyler. Minskar subventionerna genom skatteplanering och certifikat kommer de planerade vinsterna att bli ständiga förluster. Som välfärden får betala.
I dagens Svenska Dagbladet skriver ett antal kristdemokrater om problemen med den subventionerade vindkraften. Man önskar att de lokala kristdemokraterna skulle lyssna mer på dem än på deras lokala socialistiska koalitionskamrater...
Media: SVD, Ny teknik, GP,
Folkpartiets partiprogramsförslag
2013-04-18
Regeringsduglighet
I kölvattnet av Omar Mustafa-affären rasar tilltron till socialdemokraternas regeringsduglighet. Om en partiledare inte ens kan klara av att hantera en intern valberedningsfråga, hur ska han då kunna hantera ett land i en turbulent omvärld?
Stefan Löfvens trovärdighet som regeringsbildare har fått sig en rejäl törn. Hur ska han kunna hantera en regering där han ska få ihop rödvänstern med grönhögern, grönvänstern med betongsossar? Kommer Sverige i så fall att styras av en statsminister som inte finns eller syns, som låter andrarangspolitiker täcka upp och som själv bara försöker fronta i de populära frågorna?
Ledarskap och regeringsduglighet, som varit socialdemokraternas främsta fråga, havererar nu nationellt.
Och även lokalt.
I veckan har tre kommunledningar under socialdemokratisk ledning brutit samman. Vänsterpartiet eller Centerpartiet lämnar kommunledningarna i Nora, Hällefors och Hallsberg. Det är olika skäl i samtliga kommuner, men det är tydligt att det forna så stabila partiet, som kunde hantera och diktera förhållandena i många kommuner, även här har mist sin roll som regeringsbärare. Även i den röda Bergslagen går socialdemokraterna snett.
Frågan är vad det beror på?
Ett skäl handlar säkerligen inte enbart om socialdemokraterna. I skuggan av den mediala upprördheten över politikernas "höga" arvoden och "höga" pensioner, blir rekryteringsunderlaget allt mindre för de poster som ska besättas. Allt färre vill ta den börda det innebär att vara kommunalråd, kommunstyrelseordförande. Och allt färre av de som skulle kunna hantera en så krävande post, är intresserade av att ens försöka engagera sig politiskt.
Samtliga politiska partier har liknande problem. Men det socialdemokratiska problemet är större än så.
I min förra blogg skrev jag om ett parti utan kompass, utan ideologi, utan annat mål än makten. Socialdemokraterna saknar någon egen berättelse om vad de egentligen vill. De vet inte vilka de företräder, och de vet inte vart de ska.
Diskussionen kring vinster i välfärden är ett av många exempel. Vänstersossarna, de som fortfarande har någon sorts ideologisk bas, är tydliga i sin kritik av vinster. De vill förbjuda, oavsett om det innebär att de privata alternativen försvinner och valfriheten med den. Högersossarna inser att en sådan politik skulle göra det omöjligt att få den makt partiet eftersträvar. Alltså blir det en kompromiss, en ickepolitik, som blir partiets hållning.
En sådan politik engagerar få. Det har märkts först i de stora städerna. Men nu börjar det också märkas i de röda delarna av landet. Bruksorterna i Bergslagen har varit och är socialdemokratins kärnområde. Men varför ska de som bor där engagera sig i ett parti som inte betyder något annat än att vara likadana som moderaterna, men sämre - i vart fall att regera???
Frågan är om detta som nu hänt i tre av länets kommuner kommer att få följdverkningar i valet 2014. Socialdemokraterna har haft en enormt stark ställning i länet, och i länets kommuner. Denna ställning har brutits i Örebro kommun. I landstinget krävs nu två stödpartier för att klara majoriteten. Och runt om i länet rasar det.
Det blir en spännande period fram till valet 2014.
Media: NA1, NA2, SR, SVT
Stefan Löfvens trovärdighet som regeringsbildare har fått sig en rejäl törn. Hur ska han kunna hantera en regering där han ska få ihop rödvänstern med grönhögern, grönvänstern med betongsossar? Kommer Sverige i så fall att styras av en statsminister som inte finns eller syns, som låter andrarangspolitiker täcka upp och som själv bara försöker fronta i de populära frågorna?
Ledarskap och regeringsduglighet, som varit socialdemokraternas främsta fråga, havererar nu nationellt.
Och även lokalt.
I veckan har tre kommunledningar under socialdemokratisk ledning brutit samman. Vänsterpartiet eller Centerpartiet lämnar kommunledningarna i Nora, Hällefors och Hallsberg. Det är olika skäl i samtliga kommuner, men det är tydligt att det forna så stabila partiet, som kunde hantera och diktera förhållandena i många kommuner, även här har mist sin roll som regeringsbärare. Även i den röda Bergslagen går socialdemokraterna snett.
Frågan är vad det beror på?
Ett skäl handlar säkerligen inte enbart om socialdemokraterna. I skuggan av den mediala upprördheten över politikernas "höga" arvoden och "höga" pensioner, blir rekryteringsunderlaget allt mindre för de poster som ska besättas. Allt färre vill ta den börda det innebär att vara kommunalråd, kommunstyrelseordförande. Och allt färre av de som skulle kunna hantera en så krävande post, är intresserade av att ens försöka engagera sig politiskt.
Samtliga politiska partier har liknande problem. Men det socialdemokratiska problemet är större än så.
I min förra blogg skrev jag om ett parti utan kompass, utan ideologi, utan annat mål än makten. Socialdemokraterna saknar någon egen berättelse om vad de egentligen vill. De vet inte vilka de företräder, och de vet inte vart de ska.
Diskussionen kring vinster i välfärden är ett av många exempel. Vänstersossarna, de som fortfarande har någon sorts ideologisk bas, är tydliga i sin kritik av vinster. De vill förbjuda, oavsett om det innebär att de privata alternativen försvinner och valfriheten med den. Högersossarna inser att en sådan politik skulle göra det omöjligt att få den makt partiet eftersträvar. Alltså blir det en kompromiss, en ickepolitik, som blir partiets hållning.
En sådan politik engagerar få. Det har märkts först i de stora städerna. Men nu börjar det också märkas i de röda delarna av landet. Bruksorterna i Bergslagen har varit och är socialdemokratins kärnområde. Men varför ska de som bor där engagera sig i ett parti som inte betyder något annat än att vara likadana som moderaterna, men sämre - i vart fall att regera???
Frågan är om detta som nu hänt i tre av länets kommuner kommer att få följdverkningar i valet 2014. Socialdemokraterna har haft en enormt stark ställning i länet, och i länets kommuner. Denna ställning har brutits i Örebro kommun. I landstinget krävs nu två stödpartier för att klara majoriteten. Och runt om i länet rasar det.
Det blir en spännande period fram till valet 2014.
Media: NA1, NA2, SR, SVT
2013-03-15
Varför Johan Larsson är bättre än Björn Sundin (på att driva bolag)
Sedan socialdemokraterna tog över makten, tillsammans med de i princip lika socialdemokratiska kristdemokraterna och det rätt oliberala lokala centerpartiet, har den kommunala koncernen vuxit med rekordfart.
Det är få som vet, men kommunkoncernens omsättning är idag runt 35 % av kommunens totala omsättning, eller 2,3 jämfört med 6,7 miljarder kronor. Och mer blir det. Med de nya kommunala bolagen riskerar omsättningen i bolagskoncernen Örebro Rådhus AB att nå nya höjder varje år.
Det finns flera skäl till varför kommuner är dåliga ägare till bolag på den konkurrensutsatta marknaden. Jag har berört dem i flera bloggar. Näringslivet blir svagare när kommunens bolag, som aldrig tillåts gå i konkurs, snedvrider konkurrensen. Jobben riskerar att bli färre. Utvecklingstakt och innovationsklimat blir sämre när inte det fria näringslivet är fritt. I samtal med företrädare för det lokala näringslivet nämns just den kommunala bolagshysterin som det viktigaste området för oss liberaler att jobba med. Stora delar av Örebros näringsliv ser fram emot en ny kommunledning efter valet 2014.
Men det finns ytterligare några skäl till varför bolagen är så malplacerade som kommunala ägarintressen. Just nu är alltså runt 25 % av kommunens verksamhet dolda ur demokratisk synvinkel. Den öppna demokratin fungerar inte för en fjärdedel av kommunens verksamhet. Och värre blir det om sossarna får bestämma. Det är inte demokrati och öppenhet som är Sundins eller Baastads fokus.
Det andra skälet är att politiker inte har en aning om hur marknader fungerar. ÖBO styrs idag av en informatör från länsstyrelsen. Örebro Porten har en pastor som ordförande. Kommunstyrelsens ordförande saknar totalt erfarenhet från något annat än politiken. Hennes biträdande har drivit ett eget litet bolag, men saknar all erfarenhet från näringslivet, och har istället all erfarenhet från politik eller politikens närhet (även här med informationsbakgrund).
Är det någon som tror att dessa människor, tillsammans med oss andra som sitter i styrelserna i bolagen, är skickade att leda dem? Knappast. De kommunala bolagen styrs i huvudsak av sina tjänstemän. Politikerna blir bara en potemkinkuliss framför tomheten. Och tomheten är stor. I de flesta kommunala bolagsstyrelser jag suttit i har jag fascinerats över att så få av ledamöterna klarat av att förstå en resultat- eller balansräkning. Det är få som funderar kring riskanalyser, kring strategier och strukturer för bolagets utveckling, eller hur bolaget kan påverka ägaren. Istället handlar det oftast om en kökkenmödding av detaljpolitik som inte passar speciellt väl i bolagssfären.
Just riskerna kan man fundera mer kring denna dag. Såväl SR Örebro som SVT Tvärsnytt skriver idag om tillståndet i Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL). Det har uppenbarligen inte fungerat som det ska. Förlusterna kommer att vara större än vad man beräknat.
Men bolaget kommer inte att gå i konkurs, som det hade gjort för länge sedan om det varit privatägt. Istället kommer det att få ännu mer av kommunala medel, pengar från de mer vinstrika bolagen, för att täcka skulderna. Pengar som kunde gått till vård och skola går nu till ett svart hål i ett kommunalt bolag.
Men tänk om detta inte varit KKL utan ÖBO eller Örebro Porten som stått på öronen. Det händer väl inte, säger du. Inte som det ser ut idag, säger jag, men ingen vet vad som händer i morgon. Eller tänk om det händer med vindkraften när sossarna investerat en miljard i den, eller när bredbandsbolaget blir värdelöst tack vare teknikutvecklingen. Miljoner och miljarder som kommunens skattebetalare måste punga ut med.
Jag har länge drivit frågan om att sälja KKL. Det är inte en kommunal uppgift att driva hotell och konferensanläggningar. Om jag fått fortsätta bestämma hade KKL idag haft en privat ägare. Men sossarna vill annorlunda. (Och de får stöd av KD och C i detta. Det är märkligt hur omgivningen kan påverka människor ideologiskt, och hur ytlig ideologisk övertygelse ändå kan vara...)
Och Björn Sundin vill att kommunen inte bara ska fortsätta driva hotell, stugbyar och konferensanläggningar utan även skidbackar. Det är svårt att förstå att han har någon kompetens inom området överhuvudtaget som skulle innebära att örebroarna kunde känna sig säkra att affären var gynnsam för dem. Riskerna för fortsatta förluster, fortsatt kommunalt stöd och fortsatt illojal konkurrens är uppenbara.
Man kan tycka vad man vill om Johan Larsson och hans bolag. Men hans kompetens inom området skidanläggningar är ljusår större än om man slog ihop alla sossar i hela Örebro (och lade till alla kristdemokrater och centerpartister också). Sannolikt är hans kompetens inom konferenssidan också eoner större.
Men framförallt är det hans kompetens och kunnande som avgör om han blir kvar på marknaden, inte att han har kommunala skattepengar i ryggen. Han får konkurrera på samma villkor som alla andra på denna öppna marknad och han riskerar inte kommunens kärnverksamheter, omsorgen, förskolan och skolan.
Tyvärr verkar insikten hos kommunledningen om de kommunala bolagens konkurrenshämmande status vara lika djup som en upptorkande vattenpöl. På kommunfullmäktige på onsdag nästa vecka ska kommunstyrelsens ordförande svara på en fråga jag ställt till henne om kommunens illojala konkurrens. Trots att kommunen är anmäld i vart fall två gånger till konkurrensverket, och att ett av ärendena fortfarande är öppet, och det andra kanske kommer att återöppnas, blir hennes svar:
"Det finns ingen illojal konkurrens från de kommunala bolagen."
Tydligare kan det väl inte behovet av ena liberal kommunledning uttryckas.
Media: SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Det är få som vet, men kommunkoncernens omsättning är idag runt 35 % av kommunens totala omsättning, eller 2,3 jämfört med 6,7 miljarder kronor. Och mer blir det. Med de nya kommunala bolagen riskerar omsättningen i bolagskoncernen Örebro Rådhus AB att nå nya höjder varje år.
Det finns flera skäl till varför kommuner är dåliga ägare till bolag på den konkurrensutsatta marknaden. Jag har berört dem i flera bloggar. Näringslivet blir svagare när kommunens bolag, som aldrig tillåts gå i konkurs, snedvrider konkurrensen. Jobben riskerar att bli färre. Utvecklingstakt och innovationsklimat blir sämre när inte det fria näringslivet är fritt. I samtal med företrädare för det lokala näringslivet nämns just den kommunala bolagshysterin som det viktigaste området för oss liberaler att jobba med. Stora delar av Örebros näringsliv ser fram emot en ny kommunledning efter valet 2014.
Men det finns ytterligare några skäl till varför bolagen är så malplacerade som kommunala ägarintressen. Just nu är alltså runt 25 % av kommunens verksamhet dolda ur demokratisk synvinkel. Den öppna demokratin fungerar inte för en fjärdedel av kommunens verksamhet. Och värre blir det om sossarna får bestämma. Det är inte demokrati och öppenhet som är Sundins eller Baastads fokus.
Det andra skälet är att politiker inte har en aning om hur marknader fungerar. ÖBO styrs idag av en informatör från länsstyrelsen. Örebro Porten har en pastor som ordförande. Kommunstyrelsens ordförande saknar totalt erfarenhet från något annat än politiken. Hennes biträdande har drivit ett eget litet bolag, men saknar all erfarenhet från näringslivet, och har istället all erfarenhet från politik eller politikens närhet (även här med informationsbakgrund).
Är det någon som tror att dessa människor, tillsammans med oss andra som sitter i styrelserna i bolagen, är skickade att leda dem? Knappast. De kommunala bolagen styrs i huvudsak av sina tjänstemän. Politikerna blir bara en potemkinkuliss framför tomheten. Och tomheten är stor. I de flesta kommunala bolagsstyrelser jag suttit i har jag fascinerats över att så få av ledamöterna klarat av att förstå en resultat- eller balansräkning. Det är få som funderar kring riskanalyser, kring strategier och strukturer för bolagets utveckling, eller hur bolaget kan påverka ägaren. Istället handlar det oftast om en kökkenmödding av detaljpolitik som inte passar speciellt väl i bolagssfären.
Just riskerna kan man fundera mer kring denna dag. Såväl SR Örebro som SVT Tvärsnytt skriver idag om tillståndet i Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL). Det har uppenbarligen inte fungerat som det ska. Förlusterna kommer att vara större än vad man beräknat.
Men bolaget kommer inte att gå i konkurs, som det hade gjort för länge sedan om det varit privatägt. Istället kommer det att få ännu mer av kommunala medel, pengar från de mer vinstrika bolagen, för att täcka skulderna. Pengar som kunde gått till vård och skola går nu till ett svart hål i ett kommunalt bolag.
Men tänk om detta inte varit KKL utan ÖBO eller Örebro Porten som stått på öronen. Det händer väl inte, säger du. Inte som det ser ut idag, säger jag, men ingen vet vad som händer i morgon. Eller tänk om det händer med vindkraften när sossarna investerat en miljard i den, eller när bredbandsbolaget blir värdelöst tack vare teknikutvecklingen. Miljoner och miljarder som kommunens skattebetalare måste punga ut med.
Jag har länge drivit frågan om att sälja KKL. Det är inte en kommunal uppgift att driva hotell och konferensanläggningar. Om jag fått fortsätta bestämma hade KKL idag haft en privat ägare. Men sossarna vill annorlunda. (Och de får stöd av KD och C i detta. Det är märkligt hur omgivningen kan påverka människor ideologiskt, och hur ytlig ideologisk övertygelse ändå kan vara...)
Och Björn Sundin vill att kommunen inte bara ska fortsätta driva hotell, stugbyar och konferensanläggningar utan även skidbackar. Det är svårt att förstå att han har någon kompetens inom området överhuvudtaget som skulle innebära att örebroarna kunde känna sig säkra att affären var gynnsam för dem. Riskerna för fortsatta förluster, fortsatt kommunalt stöd och fortsatt illojal konkurrens är uppenbara.
Man kan tycka vad man vill om Johan Larsson och hans bolag. Men hans kompetens inom området skidanläggningar är ljusår större än om man slog ihop alla sossar i hela Örebro (och lade till alla kristdemokrater och centerpartister också). Sannolikt är hans kompetens inom konferenssidan också eoner större.
Men framförallt är det hans kompetens och kunnande som avgör om han blir kvar på marknaden, inte att han har kommunala skattepengar i ryggen. Han får konkurrera på samma villkor som alla andra på denna öppna marknad och han riskerar inte kommunens kärnverksamheter, omsorgen, förskolan och skolan.
Tyvärr verkar insikten hos kommunledningen om de kommunala bolagens konkurrenshämmande status vara lika djup som en upptorkande vattenpöl. På kommunfullmäktige på onsdag nästa vecka ska kommunstyrelsens ordförande svara på en fråga jag ställt till henne om kommunens illojala konkurrens. Trots att kommunen är anmäld i vart fall två gånger till konkurrensverket, och att ett av ärendena fortfarande är öppet, och det andra kanske kommer att återöppnas, blir hennes svar:
"Det finns ingen illojal konkurrens från de kommunala bolagen."
Tydligare kan det väl inte behovet av ena liberal kommunledning uttryckas.
Media: SR Örebro, SVT Tvärsnytt
2013-03-04
Barn eller bilar?
Folkpartiet i Örebro jobbar med en vision för staden. Vi vill att Örebro ska bli en ännu vackrare stad, med fler spännande hus, intressanta miljöer med levande kultur och handel. Vi vill att Örebro ska ha vackra och trygga parker och grönområden där äldre kan promenera och barn kan leka. Vi vill att det ska finnas möjlighet för många att hitta just sitt smultronställe i Örebro, oavsett om det handlar om ett café, en affärsgata, en parkmiljö, en scen eller något helt annat.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
2013-01-02
Vad har kommunens ekonomi med frihet att göra?
Det finns ett antal tydliga skillnader i Örebropolitiken. Synen på kommunens ekonomi, på politikens omfattning och på individernas frihet är en av dessa tydliga skillnader.
Tidigare var de tydligaste motparterna i denna ideologiska konflikt socialdemokrater och moderater. Men precis som på riksplanet har båda partierna förändrats. (Läs gärna Mauricio Rojas tre skå korta inlägg i SVD om detta ) Framförallt handlar det om moderaterna som nu i många frågor ligger kloss mot socialdemokraterna. Och socialdemokraterna har i vart fall utåt förändrat sitt språkbruk, även om de lokala socialdemokraterna håller den socialistiska fanan betydligt högre än rikspartiet.
I Örebropolitiken går nu skiljelinjen mellan Folkpartiet och socialdemokraterna. Det är inte samma konfliktlinje som förut. Men den är likartad. När den moderata ståndpunkten tidigare handlade om en konservativ skepsis mot det offentliga, handlar vår liberala om synen på individen och hennes frihet.
Rätt ofta används ordet frihet i politiska sammanhang enbart vad gäller de stora frågorna. Friheten till demokrati. Friheten till att tro, göra eller vara som man vill.
Men frihetsbegreppet har också ett lokalt perspektiv, mycket långt från de stora konflikterna. Det är ändå det som är en av de avgörande faktorerna för framtidens utveckling av de lokala samhällena. Detta relativa frihetsbegrepp kommer att betyda mycket för Örebros framtida utveckling. Ska vi förbli ett förvuxet brukssamhälle, eller ska vi ta steget ut i den osäkra världen?
Örebro kommun har under sju år haft en stabil ekonomi. Mats Sjöström (s) vände under sin tid den skuta han själv varit med att nästan köra i sank. De socialdemokratiska valvinsterna såväl 1998 som 2002 köptes genom att han använde alla skattepengar och mer därtill för en kommun som växte över sina gränser. Men 2003 gick han in i väggen med kommunen. Det blev stora besparingar, hundratals fick gå från sina jobb. Men ekonomin räddades.
När jag själv styrde var en långsiktigt hållbar ekonomi grunden för allt annat. Min tes var att det var inte mer pengar, utan bättre ledning, som kommunen behövde. Jämförde vi oss med andra fanns massor av exempel på kommuner som gjorde saker bättre än oss, men till lägre kostnader. Men istället för att först skära ner kostnaderna, och genom det tvinga fram förändringar, valde jag att först försöka förändra för att därefter använda de uppkomna överskotten till nya prioriteringar.
Till del kopierade jag Göran Persson (s) och hans tankar om statens ekonomi. Ofta citerade jag "Den som är satt i skuld är inte fri!" i tanke att få organisationen att inse att det inte var en framkomlig väg att låna till drift eller alla investeringar. Och det lyckades över förväntan. Genom den djupaste lågkonjunkturen världen skådat, skapade vi både ökad välfärd och stabila överskott. Och kommunens låneskuld landade på noll.
Nu har åter vinden vänt. Lena Baastad (s) har ingen kontroll på ekonomin överhuvudtaget. Björn Sundin (s) ser kommunens kassa som sin egen valfond. Och jag vet hur såväl Lennart Bondeson (kd) som Rasmus Persson (c) tänker. Och det är knappast på att skapa en stabil ekonomisk bas. Eller för att citera Rasmus Persson under många av våra budgetförhandlingar: "Det kommer alltid mer pengar från staten."
Den nuvarande kommunledningen låter de kommunala bolagen låna pengar, för in dem i kommunkassan och låtsas som om det är pengar de kan använda utan kostnad. Samtidigt går verksamhet efter verksamhet med miljonunderskott. Skolor och förskolor får nödstoppskrav på tiotals miljoner i besparingar, samtidigt som kommunledningen låtsas satsa nålpengar på olika populistiska projekt. Låneskulden skjuter i höjden och går snart över 10 miljarder. Samtidigt investeras som aldrig förr. Det går inte ihop. Man kan inte spara med den ena handen och slösa med den andra. Det som kallas ekonomistyrning finns helt enkelt inte längre i kommunen.
Den nuvarande kommunledningens tre partier ser ingen gräns för vare sig det kommunala engagemanget eller rätten för kommunen att beskatta sina medborgare. Här står den liberala ideologin i ett direkt motsatsförhållande.
Vi menar att kommunen inte ska beskatta medborgarna mer än vad det centrala uppdraget kräver. Men lokala politiker ska inte söka efter att hela tiden göra mer. Istället handlar det om att göra bättre. I en senare blogg kommer jag åter till synen på kommunens närings- och bolagspolitik där skiljelinjerna blir övertydliga. Jag kommer också att beröra valfrihetsbegreppet i en annan blogg.
Men när vi tar över efter valet kommer vi att agera efter en tydlig agenda. Den handlar om:
Kommunens ekonomi ska vara långsiktigt hållbar. Det är den enda grunden för en framtida välfärd. Inget slöseri. Inga utsvävningar. Tydligt och konkret. Vi ska ha högst kvalitet, till låga kostnader. Vi ska ha bäst personalpolitik, med tydliga prioriteringar, krav och erkännanden av goda arbetsinsatser. Vi ska hela tiden söka nya vägar att göra bättre och effektivare.
Vi ska eftersträva att kontinuerligt sänka kommunalskatten. Vi gör det av två skäl. För det första för att öka örebroarnas möjligheter att bestämma själva över sin ekonomi. För det andra att göra Örebro attraktivare för fler med framtidens jobb. Jag har skrivit det förr men kan skriva det igen: Det är oacceptabelt att Örebro, om vi strävar efter att bli en framtida regionhuvudstad, ska ha en medelskattekraft som är nästan 7 % lägre än det nationella snittet, och där flera länskommuner har en högre medelskattekraft. Örebro ska ligga över det nationella snittet. Därigenom kommer basen för såväl konsumtion som tillväxt att bli hundratals miljoner högre. Det bygger också en långsiktigt hållbar ekonomi och en långsiktigt hållbar välfärd.
Vi ska minska det politiska inflytandet, eller klåfingrigheten, på samhällsutvecklingen. Politiken ska göra det demokratiska uppdraget. Men politiker ska inte lägga fingrarna i näringslivssyltburken, eller ta över uppdrag från det civila samhället, bara för att man vill och kan. Örebro kan klara sig bättre med betydligt färre politiker, med en slimmad administration och med starka verksamhetsföreträdare. Det kommer att spara miljoner, och ge förutsättningar till såväl sänkta skatter som mer pengar till förskola, skola och omsorg.
Vår syn på människan är positiv. Vi tror att de allra flesta människor både kan och vill utveckla sig själva och sin omgivning om man bara ges rätt förutsättningar. Vi säger: Du kan! Du vill! Du får!
Även här är skillnaden mot socialdemokratin stor. Där åker kommunalråden ut och berättar vilka gåvor de just nu vill ge till sina undersåtar i olika områden. Deras Jante-politik skapar ett svagare samhälle. Tro inte att du är någon. Stick inte ut eller upp. Du kan inte - det är vi (s) som har och tar makten.
Liberal politik handlar om tilltro till den enskilda individen. Liberal politik handlar om att tro på människan. Liberal politik handlar om en kommun som stöttar där det behövs, men som aldrig tar över individens ansvar eller möjligheter.
Ska vi gå framlänges in i framtiden behöver Örebro en betydligt starkare och tydligare liberalism. Vi kommer att ta den kampen!
(De två andra SVD artiklarna här: SVD1, SVD2)
Tidigare var de tydligaste motparterna i denna ideologiska konflikt socialdemokrater och moderater. Men precis som på riksplanet har båda partierna förändrats. (Läs gärna Mauricio Rojas tre skå korta inlägg i SVD om detta ) Framförallt handlar det om moderaterna som nu i många frågor ligger kloss mot socialdemokraterna. Och socialdemokraterna har i vart fall utåt förändrat sitt språkbruk, även om de lokala socialdemokraterna håller den socialistiska fanan betydligt högre än rikspartiet.
I Örebropolitiken går nu skiljelinjen mellan Folkpartiet och socialdemokraterna. Det är inte samma konfliktlinje som förut. Men den är likartad. När den moderata ståndpunkten tidigare handlade om en konservativ skepsis mot det offentliga, handlar vår liberala om synen på individen och hennes frihet.
Rätt ofta används ordet frihet i politiska sammanhang enbart vad gäller de stora frågorna. Friheten till demokrati. Friheten till att tro, göra eller vara som man vill.
Men frihetsbegreppet har också ett lokalt perspektiv, mycket långt från de stora konflikterna. Det är ändå det som är en av de avgörande faktorerna för framtidens utveckling av de lokala samhällena. Detta relativa frihetsbegrepp kommer att betyda mycket för Örebros framtida utveckling. Ska vi förbli ett förvuxet brukssamhälle, eller ska vi ta steget ut i den osäkra världen?
Örebro kommun har under sju år haft en stabil ekonomi. Mats Sjöström (s) vände under sin tid den skuta han själv varit med att nästan köra i sank. De socialdemokratiska valvinsterna såväl 1998 som 2002 köptes genom att han använde alla skattepengar och mer därtill för en kommun som växte över sina gränser. Men 2003 gick han in i väggen med kommunen. Det blev stora besparingar, hundratals fick gå från sina jobb. Men ekonomin räddades.
När jag själv styrde var en långsiktigt hållbar ekonomi grunden för allt annat. Min tes var att det var inte mer pengar, utan bättre ledning, som kommunen behövde. Jämförde vi oss med andra fanns massor av exempel på kommuner som gjorde saker bättre än oss, men till lägre kostnader. Men istället för att först skära ner kostnaderna, och genom det tvinga fram förändringar, valde jag att först försöka förändra för att därefter använda de uppkomna överskotten till nya prioriteringar.
Till del kopierade jag Göran Persson (s) och hans tankar om statens ekonomi. Ofta citerade jag "Den som är satt i skuld är inte fri!" i tanke att få organisationen att inse att det inte var en framkomlig väg att låna till drift eller alla investeringar. Och det lyckades över förväntan. Genom den djupaste lågkonjunkturen världen skådat, skapade vi både ökad välfärd och stabila överskott. Och kommunens låneskuld landade på noll.
Nu har åter vinden vänt. Lena Baastad (s) har ingen kontroll på ekonomin överhuvudtaget. Björn Sundin (s) ser kommunens kassa som sin egen valfond. Och jag vet hur såväl Lennart Bondeson (kd) som Rasmus Persson (c) tänker. Och det är knappast på att skapa en stabil ekonomisk bas. Eller för att citera Rasmus Persson under många av våra budgetförhandlingar: "Det kommer alltid mer pengar från staten."
Den nuvarande kommunledningen låter de kommunala bolagen låna pengar, för in dem i kommunkassan och låtsas som om det är pengar de kan använda utan kostnad. Samtidigt går verksamhet efter verksamhet med miljonunderskott. Skolor och förskolor får nödstoppskrav på tiotals miljoner i besparingar, samtidigt som kommunledningen låtsas satsa nålpengar på olika populistiska projekt. Låneskulden skjuter i höjden och går snart över 10 miljarder. Samtidigt investeras som aldrig förr. Det går inte ihop. Man kan inte spara med den ena handen och slösa med den andra. Det som kallas ekonomistyrning finns helt enkelt inte längre i kommunen.
Den nuvarande kommunledningens tre partier ser ingen gräns för vare sig det kommunala engagemanget eller rätten för kommunen att beskatta sina medborgare. Här står den liberala ideologin i ett direkt motsatsförhållande.
Vi menar att kommunen inte ska beskatta medborgarna mer än vad det centrala uppdraget kräver. Men lokala politiker ska inte söka efter att hela tiden göra mer. Istället handlar det om att göra bättre. I en senare blogg kommer jag åter till synen på kommunens närings- och bolagspolitik där skiljelinjerna blir övertydliga. Jag kommer också att beröra valfrihetsbegreppet i en annan blogg.
Men när vi tar över efter valet kommer vi att agera efter en tydlig agenda. Den handlar om:
Kommunens ekonomi ska vara långsiktigt hållbar. Det är den enda grunden för en framtida välfärd. Inget slöseri. Inga utsvävningar. Tydligt och konkret. Vi ska ha högst kvalitet, till låga kostnader. Vi ska ha bäst personalpolitik, med tydliga prioriteringar, krav och erkännanden av goda arbetsinsatser. Vi ska hela tiden söka nya vägar att göra bättre och effektivare.
Vi ska eftersträva att kontinuerligt sänka kommunalskatten. Vi gör det av två skäl. För det första för att öka örebroarnas möjligheter att bestämma själva över sin ekonomi. För det andra att göra Örebro attraktivare för fler med framtidens jobb. Jag har skrivit det förr men kan skriva det igen: Det är oacceptabelt att Örebro, om vi strävar efter att bli en framtida regionhuvudstad, ska ha en medelskattekraft som är nästan 7 % lägre än det nationella snittet, och där flera länskommuner har en högre medelskattekraft. Örebro ska ligga över det nationella snittet. Därigenom kommer basen för såväl konsumtion som tillväxt att bli hundratals miljoner högre. Det bygger också en långsiktigt hållbar ekonomi och en långsiktigt hållbar välfärd.
Vi ska minska det politiska inflytandet, eller klåfingrigheten, på samhällsutvecklingen. Politiken ska göra det demokratiska uppdraget. Men politiker ska inte lägga fingrarna i näringslivssyltburken, eller ta över uppdrag från det civila samhället, bara för att man vill och kan. Örebro kan klara sig bättre med betydligt färre politiker, med en slimmad administration och med starka verksamhetsföreträdare. Det kommer att spara miljoner, och ge förutsättningar till såväl sänkta skatter som mer pengar till förskola, skola och omsorg.
Vår syn på människan är positiv. Vi tror att de allra flesta människor både kan och vill utveckla sig själva och sin omgivning om man bara ges rätt förutsättningar. Vi säger: Du kan! Du vill! Du får!
Även här är skillnaden mot socialdemokratin stor. Där åker kommunalråden ut och berättar vilka gåvor de just nu vill ge till sina undersåtar i olika områden. Deras Jante-politik skapar ett svagare samhälle. Tro inte att du är någon. Stick inte ut eller upp. Du kan inte - det är vi (s) som har och tar makten.
Liberal politik handlar om tilltro till den enskilda individen. Liberal politik handlar om att tro på människan. Liberal politik handlar om en kommun som stöttar där det behövs, men som aldrig tar över individens ansvar eller möjligheter.
Ska vi gå framlänges in i framtiden behöver Örebro en betydligt starkare och tydligare liberalism. Vi kommer att ta den kampen!
(De två andra SVD artiklarna här: SVD1, SVD2)
2012-11-12
Polimediatik
Det är intressant att se hur den nuvarande kommunledningen bedriver politik. Jag har skrivit om det förr, men kan skriva igen. För Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet handlar det inte längre om att styra Örebro kommun. Det handlar om att komma rätt ut i media.
Idag får de Örebros media att tro att de "satsar" 2 miljoner nästa år på aktiviteter för skolbarn. Glada majoritetspolitiker berättar om satsningen. Björn Sundin (som allt mer blir kommunstyrelseordförande med rätt att tala om allt i den osynliga Lena Baastads frånvaro) och Behcet Barsom berättar om "satsningen".
Men baksidan talas det tystare om.
Just nu pågår i det tysta en storbesparing inom såväl skola som förskola. Det handlar då inte om 2 miljoner kronor, utan om det tiodubbla. Nästa år blir det än värre. Ser man till vad behoven är, och jämför med vad majoriteten lägger på skolområdet, handlar det om besparingar i 50-miljonersklassen.
Men ingen politiker tar ansvar för besparingarna. Det passar ju inte i den mediala bilden. Istället är det tjänstemännen som då får rycka ut. Det är de som berättar om neddragningar på lärare, på skolmaterial, på lokaler, på vikarier och så vidare.
Men en kommun kan inte ledas genom att skapa mediala bilder. Och det märks verkligen på hur Örebro kommun hanteras av den nuvarande kommunledningen. Ingen vet vart Örebro är på väg, när politikernas roll blivit att sprätta ut lite låtsade satsningar på än det ena, än det andra, medan välfärden urholkas. Ingen vet vart Örebro är på väg när tre partier knappt håller samman annat än i behovet av att ha makten. Men ingen av de tre vet vad de ska använda den till, tillsammans.
Socialdemokraterna i Örebro fortsätter att vara kommunsocialister. Det är fler kommunala bolag, hårda tag mot lokala företag, ökad kommunal konkurrens, minskad valfrihet för örebroarna. Det handlar om traditionell s-politik med en skola utan kvalitets- eller kunskapsfokus, med en äldreomsorg där organisationen är viktigare än kvaliteten på utförandet, med politiker som vill och ska bestämma över allt. Det är också en prioritering av låglönejobb och investeringar i gårdagens tankar och teknik,
Kristdemokraterna i Örebro har fått igenom sitt vårdnadsbidrag. Men sedan är det slut. Arbetet med civilsamhället har gått i stå. Deras vilja att låta fler beslut avgöras vid köksborden, har blivit att fler beslut avgörs runt kommunalrådsborden. Äldreomsorgen kännetecknas knappast av vare sig valfrihet eller kvalitetsdiskussioner.
Och Centerpartiet i Örebro, vad gör de? Har de överhuvudtaget fått igenom något av sin politik? Eller vilken politik företräder det lokala Centerpartiet? Rikscentern, som försöker bli liberala, har knappast något att hämta i Örebro. Ingen valfrihet, fler kommunala bolag, ökad kommunal konkurrens på den privata marknaden. Är Centern i Örebro på väg att återgå till rödcentern från 1900-talet?
Men det spelar väl mindre roll. Bara man kommer ut rätt i media.
Men i det fördolda urholkas välfärden för Örebroarna. Besparingar i skola och äldreomsorg. Valfrihetssystem som läggs på långbänken. Näringslivspolitik som ser kommunen som den viktigaste aktören och som slår mot företagen. En kommunal ekonomi som inte går ihop sig.
De tre saknar en gemensam vision om vart Örebro vill och vart Örebro ska. Det är illa.
För mig som liberal och Folkpartist är detta en utmaning. Dels att visa på den sanna bilden av dagens kommunledning där välfärden urholkas. Dels att visa på behoven av en kommunledning som visar vägen, tar ansvar och inte bara gör mediala utspel. Dels att värna demokratins grundvalar, med politiker som leder en organisation både i med- och motgång och som inte hemfaller åt kortsiktig utspelspolitik.
Det liberala uppdraget är klart. Örebro behöver förändras och förnyas. Det handlar om en stabil kommunal ekonomi som sätter välfärden i fokus. Det handlar om en skola för kunskap. Det handlar om en äldreomsorg med kvalitet och valfrihet. Det handlar om ett fritt företagande med fokus på hög kompetens och framtidens jobb. Och det handlar om en tilltro till örebroarna och deras förmåga att skapa sin egen framtid och sina egna möjligheter, utan att politiker ska lägga sig i allt och överallt.
Kanske är det inte lika medialt. Men det är betydligt viktigare.
Media: Tvärsnytt, Radio Örebro
Idag får de Örebros media att tro att de "satsar" 2 miljoner nästa år på aktiviteter för skolbarn. Glada majoritetspolitiker berättar om satsningen. Björn Sundin (som allt mer blir kommunstyrelseordförande med rätt att tala om allt i den osynliga Lena Baastads frånvaro) och Behcet Barsom berättar om "satsningen".
Men baksidan talas det tystare om.
Just nu pågår i det tysta en storbesparing inom såväl skola som förskola. Det handlar då inte om 2 miljoner kronor, utan om det tiodubbla. Nästa år blir det än värre. Ser man till vad behoven är, och jämför med vad majoriteten lägger på skolområdet, handlar det om besparingar i 50-miljonersklassen.
Men ingen politiker tar ansvar för besparingarna. Det passar ju inte i den mediala bilden. Istället är det tjänstemännen som då får rycka ut. Det är de som berättar om neddragningar på lärare, på skolmaterial, på lokaler, på vikarier och så vidare.
Men en kommun kan inte ledas genom att skapa mediala bilder. Och det märks verkligen på hur Örebro kommun hanteras av den nuvarande kommunledningen. Ingen vet vart Örebro är på väg, när politikernas roll blivit att sprätta ut lite låtsade satsningar på än det ena, än det andra, medan välfärden urholkas. Ingen vet vart Örebro är på väg när tre partier knappt håller samman annat än i behovet av att ha makten. Men ingen av de tre vet vad de ska använda den till, tillsammans.
Socialdemokraterna i Örebro fortsätter att vara kommunsocialister. Det är fler kommunala bolag, hårda tag mot lokala företag, ökad kommunal konkurrens, minskad valfrihet för örebroarna. Det handlar om traditionell s-politik med en skola utan kvalitets- eller kunskapsfokus, med en äldreomsorg där organisationen är viktigare än kvaliteten på utförandet, med politiker som vill och ska bestämma över allt. Det är också en prioritering av låglönejobb och investeringar i gårdagens tankar och teknik,
Kristdemokraterna i Örebro har fått igenom sitt vårdnadsbidrag. Men sedan är det slut. Arbetet med civilsamhället har gått i stå. Deras vilja att låta fler beslut avgöras vid köksborden, har blivit att fler beslut avgörs runt kommunalrådsborden. Äldreomsorgen kännetecknas knappast av vare sig valfrihet eller kvalitetsdiskussioner.
Och Centerpartiet i Örebro, vad gör de? Har de överhuvudtaget fått igenom något av sin politik? Eller vilken politik företräder det lokala Centerpartiet? Rikscentern, som försöker bli liberala, har knappast något att hämta i Örebro. Ingen valfrihet, fler kommunala bolag, ökad kommunal konkurrens på den privata marknaden. Är Centern i Örebro på väg att återgå till rödcentern från 1900-talet?
Men det spelar väl mindre roll. Bara man kommer ut rätt i media.
Men i det fördolda urholkas välfärden för Örebroarna. Besparingar i skola och äldreomsorg. Valfrihetssystem som läggs på långbänken. Näringslivspolitik som ser kommunen som den viktigaste aktören och som slår mot företagen. En kommunal ekonomi som inte går ihop sig.
De tre saknar en gemensam vision om vart Örebro vill och vart Örebro ska. Det är illa.
För mig som liberal och Folkpartist är detta en utmaning. Dels att visa på den sanna bilden av dagens kommunledning där välfärden urholkas. Dels att visa på behoven av en kommunledning som visar vägen, tar ansvar och inte bara gör mediala utspel. Dels att värna demokratins grundvalar, med politiker som leder en organisation både i med- och motgång och som inte hemfaller åt kortsiktig utspelspolitik.
Det liberala uppdraget är klart. Örebro behöver förändras och förnyas. Det handlar om en stabil kommunal ekonomi som sätter välfärden i fokus. Det handlar om en skola för kunskap. Det handlar om en äldreomsorg med kvalitet och valfrihet. Det handlar om ett fritt företagande med fokus på hög kompetens och framtidens jobb. Och det handlar om en tilltro till örebroarna och deras förmåga att skapa sin egen framtid och sina egna möjligheter, utan att politiker ska lägga sig i allt och överallt.
Kanske är det inte lika medialt. Men det är betydligt viktigare.
Media: Tvärsnytt, Radio Örebro
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)