Vildarnas marknad

Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.

Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?

Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.

SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.

Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.

Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.

Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?

I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?

Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.

Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.

"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"

Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?

Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.

"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"

Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?

Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).

Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?

Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?

Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?

Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.

Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.

Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.

När godheten blir sin egen fiende

Åter skriver ett antal forskare kring migration om behovet av att öppna Europas och Sveriges gränser för fler. Idag i Dagens Samhälle. För några dagar sedan i DN.

DN-artikeln var ett under av oklarhet. Den skulle lika gärna kunna användas av den som vill ha en nationalistisk politik - den svenska grundlagen omfattar medborgarna och de som lagligen vistas i Sverige - som av de som vill ha en oreglerad invandring - Den svenska grundlagen omfattar alla i ett universellt perspektiv.

Artikeln i Dagens Samhälle är något tydligare. Forskarna vill att såväl EU som Sverige tar ett ökat ansvar för de 60 miljoner människor i världen som är på flykt. Snävt tolkat så skulle man kunna mena att de egentligen bara menar den tiondel av dessa som har flyktingstatus. Men man kan lika gärna tolka den som att gränserna ska öppnas på vid gavel. Skrivningarna om anhöriginvandring är exempelvis enormt vittgående.

Ibland påstår man att en fråga är "för viktig för att bli föremål för politiska strider". Och så hänvisar man till hur "forskarna" tycker att man ska göra. Det kan handla om allt ifrån skolan till skatterna, från försvaret till klimatet. Men det finns flera problem med detta.

För det första är det sällan det finns en total konsensus bland forskarna. Det finns till och med klimattvivlare bland forskareliten.

För det andra kan man vara ense om målen, men skilja sig i vägarna dit. Skattepolitiken är ett typexempel.

För det tredje - och det är väldigt vanligt - använder den som säger så just de forskningsresultat som stöder de egna teserna, oavsett vad mainstreamforskningen säger.

Och för det fjärde: Forskning om konsekvenser utanför det egna området lyser alldeles för ofta med sin frånvaro. Låt mig ta ett par exempel:

Det finns en väldigt enig forskarkår som slagit fast att klimatförändringarna hotar hela vårt samhälle. Kraven på att minska utsläppen av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser är stora. Skulle klimatforskarna bestämma, skulle utsläppen omedelbart kraftigt begränsas för att globalt utfasas på några års sikt.

Men vilka konsekvenser får detta? För ekonomin, tillväxten, välfärden, handeln, säkerheten? Den frågan måste politikerna hantera. Och det är inte lätt.

Eller:

Det finns en bred konsensus i Sverige att pensionärerna behöver en bättre ekonomi. Framförallt fattigpensionärerna. En del pekar på det orättvisa i straffbeskattningen av pensionärerna, som har en högre skatt än löntagarna. Om den avskaffas får de en bättre ekonomi. Andra hävdar att det är tillväxten som är det viktiga. En ökad ekonomisk tillväxt, genom en olik beskattning av pension respektive lön, skapar ökad ekonomisk tillväxt, och därmed högre pensioner än vad en likartad beskattning skulle göra. Målet är detsamma. Vägarna olika.

De artiklar som jag redovisat ovan, delvis skrivna av samma människor, visar på hur det kan se ut när ett forskarkluster vill styra politiken. Det blir såväl enögt som enfaldigt.

Det är lätt att förstå viljan att göra det goda, följa upp alla nationella och internationella avtal till minsta kommatecken. Men det enda sättet att göra det är att totalt strunta i konsekvenserna.

Idag tar Sverige emot ca 1000 personer om dagen. Det är en femdubbling jämfört med situationen för två år sedan. Redan då hade vi problem med såväl mottagandet som integrationen. Och de långsiktiga konsekvenserna för den svenska modellen av välfärd var i bästa fall oklara.

Det finns inget idag som pekar mot att vi ens kortsiktigt, årsbaserat, klarar av en invandring i den storleksordningen. 365.000 invandrare per år är en omöjlighet resursmässigt. Inte ens hälften är sannolikt möjligt. En invandringstakt på 1000 personer om dagen (varav 200 ensakommande barn/unga) ställer sådana krav på samhället att vi måste se en helt annan nivå på vad vi menar med ett humanitärt mottagningssystem.

Och då är ändå vare sig anhöriginvandringen eller de långsiktiga konsekvenserna för arbetsmarknaden, bostadmarknaden, vård, skola, omsorg och så vidare redovisade.

Forskarnas inlägg är en partsinlaga. Den förtjänar att läsas. Men den är omöjlig att använda annat som ett smalt och grunt inlägg i den debatt som kräver helhetssyn och djup.

Kommunal vindkraft???

Tankesmedjan Timbro, genom Lydiah Wålsten, skriver idag i tidningen Dagens Samhälle om vindkraft. I huvudsak beskriver artikeln de problem aktiemarknaden ser med de bolag som sysslar med energiproduktion från främst sol, vind och vatten. Aktiekurserna dyker eftersom vinsterna inte kommer. Och vinsterna kommer inte eftersom det är för dyrt att producera alternativel och de subventioner som hållit produktionen under armarna fasas ut.

Timbros frågeställning blir då varför kommunerna idag ska gå in och bilda bolag eller köpa in sig i produktion av främst vindkraft. Så här avslutas artikeln: Det finns ingen anledning att kommunen, med skattebetalarnas pengar som insats, också ska stå för den affärsmässiga risken.

Man kan tycka vad man vill om Timbro. Tankesmedjan har en tydligt liberal prägel och för fram de argument som är i linje med en liberal argumentation. Men alla argument bör hanteras likartat.

Hur ska vi politiker agera kring energiproduktion? Vilka regler ska gälla? Mitt svar är tydligt: Alla energibärare ska hanteras likvärdigt. Staten ska sätta upp ett regelverk där varje energibärare får ta sina egna kostnader. Det gäller att så långt möjligt internalisera även oklara kostnader, kostnader som kan vara olika för olika energibärare.

Kärnkraftens oklara kostnader berör exempelvis avfallet och riskerna för olyckor.
Vattenkraftens oklara kostnader berör exempelvis biologisk mångfald och olyckor.
Vindkraftens oklara kostnader berör exempelvis driftsäkerhet och buller.
Fossilkraftens oklara kostnader är självklart klimatet.

Om man skulle kunna hantera dessa variabler likartat, skulle energiproduktionen på ett sant liberalt sätt fördelas rätt. En marknad där vi kan avgöra vad våra val verkligen innebär skulle allokera resurserna rätt.

Men den marknaden finns inte. Så vad ska man göra?

Just energimarknaden är en av de marknader som istället karaktäriserats av regleringar. Framförallt har de gällt kärnkraften. Tankeförbudslagen, taket för investeringar i kärnkraft och så vidare. Istället för att skapa relevanta regler, giltiga för alla, har staten intagit en mer religiöst filosofisk hållning. Kärnkraft har de facto varit något riktigt ont som vi inte ska befatta oss med. Oljan är ju egentligen ondare, men den har vi ju redan. Och vattenkraften är lite mysig (för alla som inte sett Suorvadammen eller förstörda småvattendrag). Och vindkraften är den sanna goda energin.

Jag delar inte den synen. Alla energibärare har sina problem. All energiproduktion måste hantera sina utmaningar.

Annars kan det gå som i Tyskland.

Efter Fukushima-haveriet drabbades alldeles för många av just någon form av religiöst uppvaknande kring den onda kärnkraften. Nu skulle den bort. Men vad skulle den ersättas av? Vindkraft, eller? Tyvärr verkar det bli "eller" som i detta fall är kol. Klimatfrågan skjuts i bakgrunden eftersom den onda kärnkraften ska bort. Det är inte rimligt.

Samma pseudoreligiösa tankar verkar driva även den nuvarande kommunledningen i Örebro. Här ska man satsa på vindkraft i långa banor. Det handlar om planer på investeringar i tiotals, kanske hundratals miljoner. Det handlar om att bygga på platser som inte är optimala för vindkraft, bara för att visa att man bygger. Och det handlar om att skapa nya kommunala bolag.

Socialdemokraterna, denna gång med benäget stöd från såväl KD, C som MP, väljer att leka med skattebetalarnas pengar. Leken sker med hjälp av kalkyler som redan innan det första verket är byggt kan visa sig vara glädjekalkyler utan någon relevans. Men det spelar ju inte kommunalabolagskramarna i S, KD och C någon roll. De verkar ha en gudagiven rätt att leka med pengar som inte är deras. De leker. Skattebetalarna får stå för notan.

Det rimliga, även för den som liksom jag tror att vindkraften har en roll att spela kortsiktigt i själva omställningen från olja och kol till något nytt, vore att Örebro kommun istället köpte in el av tillverkare som tar riskerna själva. Riskerna för varierande priser. Riskerna för minskande subventioner. Riskerna för att nätet vare sig klarar av storm eller stiltje.

För det får man sannolikt betala en riskpremie till de privata vindkraftbolagen. Det är rätt och riktigt. Då kan också bolagen göra relevanta avvägningar och samla ihop resurser för att antingen bygga ny vindkraft eller forska kring det som ska ersätta vindkraften. Då kan örebroarna, näringslivet och skattebetalarna veta att resurserna fördelas rätt, både på kort och på längre sikt. Då kan också nya jobb skapas, i företag som får betala rätt för den energi man använder, och i de bolag som utvecklar och bygger för framtidens energiproduktion.

Men socialisterna  i Örebro, de som tror att de äger örebroarnas pengar, väljer istället att riska skattepengar i nya kommunala bolag. Det är illa.

Media: Dagens Samhälle, DN1, DN2, SVD