Godhetens bristande normativ, del 1

Det är så många som vet vad som hände i Köln, Kalmar och ett antal andra städer under nyåret. Och lika många verkar ha orsakssamband och åtgärder klara för sig.

För att ta ytterligheterna:

Antingen är det ytterligare ett bevis på hur islam kommer att förändra Europa. Det är islams fel, en av grundstenarna i islam är ju att göra skillnad på kvinnor och män. Segregerade förorter där kvinnor förtrycks, könsseparerade bubbelpooler, kvinnor som tillåtna sexobjekt - det är bara att förvänta sig mer ju större invandringen blir.

Eller:

Det är männens fel. Kolla bara hur många kvinnor i Sverige som behandlas illa. Tafsande, våldtäkter, förakt har inget med islam eller invandring att göra. Försök inte låtsas som om det skulle vara bättre här - lika mycket kvinnoförtryck göms i Sverige.

Det är den nya politiken. Det gäller att inte bara ta en ytterkantsposition, utan man måste vara yttersta ytter, skrika högst och vara mest för eller mest emot. Allt annat är meningslöst.

Detta nya politiska landskap (jag vägrar kalla det demokrati - demokratin handlar om samtal i respekt, att skrika åt varandra utan att lyssna på den andre är möjligtvis politik) får så många bekymmersamma följder. Frågor som borde diskuteras försvinner. Personer som borde lyssnas på marginaliseras, ettiketteras med olika negativa politiska etiketter eller idiotförklaras. Problem göms och därmed blir de möjliga lösningarna på dem meningslösa - eftersom problemen inte finns.

Ibland menar man att det inte finns en åsiktskorridor. Och det gör det sannolikt inte. Men lika sannolikt finns det flera. Korridorerna löper ut ifrån det centrum man vill tillhöra, oavsett om det är DNs ledarsidas tolkning av liberalismen, Aftonbladets dito av socialdemokratin eller Fria tiders variant av sverigedemokratins nationalism.

När Jasenko Selimovic skriver i DN visar han just på en av dessa korridorer. Vad var möjligt att säga, som minister, som statssekreterare, som kommunalråd, som -partist, utan att drabbas av medias hugg? Hur skulle ett ställningstagande påverka mina möjligheter att bli vald, omvald, omtyckt? Vilka åsikter öppnade karriärvägar, och vilka stänger dörrar?

Frågan blir med en större. En del handlar om det svåra med tolernas och intolerans. Som i den utmärkta ledartexten från Borås Tidning. Hur långt ska vår tolerans sträcka sig? Hur breda ska åsiktskorridorerna vara? Vad är skillnaden mellan ett demokratiskt respektfullt samtal, och att skapa tolerans för intoleranta idéer?

Och för oss som är eller varit politiker blir frågan än mer brännande: Vem företräder vi, och varför? Varifrån får vi våra bilder av verkligheten, och hur medvetna är vi om att de är filtrerade, av andra eller oss själva? Hur många av oss klarar av att öppna dörrar ut från vår egen åsiktskorridor för att möta andra, i helt andra korridorer med helt andra åsikter? Hur skapar vi en miljö där åsikter kan brytas i respekt, där fakta granskas och där de ideologiska övervägandena tillåts spela roll i tolkningen av den gemensamma, granskade faktabasen?

Jag brukar ibland använda mig av en liknelse som är tagen från ett av de största svenska bolagen. Historien har rätt många år på nacken, och handlar om informationsvägar.

Ledningen för företaget hade en vision om hur informationen skulle förmedlas. Från toppen och neråt. Det var tydliga scheman för hur snabbt informationen skulle komma ut, hur många en chef skulle informera och hur de underlydande; chefer, underchefer, avdelningschefer, förmän - you name it - delades upp i hanterbara informationsflöden.

Men ledningen insåg att man höll på att köra av vägen. Ledningsorganisationen förmådde inte följa den snabba utvecklingen på marknaden. Man klarade helt enkelt inte av att ta in all information, bearbeta den och föra ut den för att bolaget skulle klara sig. Så man gjorde om informationsorganisationen.

Istället för en uppifrån och ner, inifrån och ut-organisation, valde man att skapa en matrisorganisation där informationsvägarna var många och från alla håll och till alla håll. Det blev en uppgift för varje medarbetare att hålla sig informerad om sådant som kunde vara intressant för bolaget, men bolaget hade också ett ansvar att så gott som det bara gick både informera medarbetarna och ta hand om medarbetarnas information.

En av cheferna hade en gång sagt något ungefär så här: Förr trodde vi att vi i ledningen satt inne med sanningen. Men det gör vi inte längre. För tänk om det är någon "idiot" ute på fabriksgolvet som verkligen vet vad som kommer att hända i morgon...

Politik idag handlar alldeles för mycket om en tro på att centrum alltid vet bäst. Partierna blir informationskanaler för centrum. Partiorganisationen ställs om till en kommunikationsorganisation för bästa möjliga genomslag för den nationellt bestämda politiken med de nationellt bestämda uttryckssätten. Effektiv kommunikation blir viktigare än levande diskussion.

Men tänk om inte centrum vet bäst. Tänk om denna effektiva kommunikation också gör den interna åsiktskorridoren i partiet både trängre och utan de nödvändiga dörrarna till samhället utanför.

Och tänk om det ibland faktiskt är "idioten" på fabriksgolvet som bäst vet vad som kommer att hända i morgon...

I nästa blogg ska jag fortsätta skriva om detta. Och närma mig frågan om behovet av ett nytt normativ.

I skuggan av skuggan...

Vilket land ska Sverige vara?

Finns det något parti som har ett svar på den frågan?

I skuggan av den pågående flyktingvågen, eller om det är en permanent höjning - en ny folkvandringstid, måste frågan både ställas och besvaras. Av de partier som vill leda landet. Av de politiker som vill leda såväl partier som regeringar.

Och tyvärr blir svaret:

Det verkar som ingen har någon aning vare sig vad vi är, vart vi är på väg eller vad vi vill vara. En del låtsas som om de har det. En del spelar ett spel. Men ingen besvarar den viktigaste frågan:

Vilket land ska Sverige vara?

Om man gör det mycket svartvitt finns det bara två alternativ:

Det ena handlar om ett land med öppna gränser. Vi kan kalla det reglerad invandring, men den regleringen är mer eller mindre en formell prövning om asylskäl föreligger. Om svaret är ja - då blir det permanent uppehållstillstånd. Historiskt har 50-60 % av asylanterna fått bifall, vilket kan innebära allt ifrån 100.000 till 300.000 med dagens flyktingsituation. Till detta kommer anhöriginvandring.

Det Sverige är något annat än vad vi känt. Det handlar om ett land där välfärden urholkas, antingen för alla eller för de nya. Det handlar om ett land där klyftorna ökar, där otryggheten ökar såväl vad gäller arbetsmarknad, boende, som social omsorg. Mottagningssystemet handlar i huvudsak om att skapa en absolut lägsta godtagbara standard för de som kommer. Och den standarden är betydligt lägre än allt vi hittills känt. Låglönejobb ställer krav på ändrade regler för försörjningsstöd, för bostadskvalitet, för arbetsrätt. Och det påverkar sannolikt också förutsättningarna för såväl skatteinbetalningar som välfärdskostnader.

Politiskt skulle man kunna hävda att detta samhälle är ett nyliberalt, eller kanske libertarianskt, samhälle. Staten bestämmer enbart vad lägsta godtagbara standard är, men det är du själv och din familj, klan, nätverk eller vad du nu ingår i som tar huvudansvaret för din välfärd.

Den andra huvudlinjen handlar om verkligt reglerad invandring, om att omdefiniera asylrätten och skapa gränser som klarar en reglerad invandring och i huvudsak värna det välfärdssystem vi byggt. Asyl ges inte längre till alla med asylskäl, utan det är den nationella välfärdens begränsningar som också sätter taket för asylmottagandet.

Det kommer att skapa bekymmersamma internationella komplikationer. Om ett land överger de asylregler som styr, liksom de regler kring migration som finns inom EU, skakar en av de strukturer som hållit i över 50 år. Följderna internationellt är oklara.

Men nationellt går det att kombinera en stark välfärd med ett mottagande som i alla tider före idag hade ansetts vara mycket generöst. Kanske klarar Sverige 50.000 flyktingar per år. Kanske något fler eller något färre. Men det är välfärdens finansiering och övriga resurser som är bestämmande för de volymer som ska gälla.

Det finns inga andra huvudalternativ. Vänsterpartiets tro att det ska gå att kombinera skattehöjningar och öppna gränser är drömmar. Sverigedemokraternas prat om stängda gränser och lämnade internationella sammanhang likaså. Det kan man leva med. Problemet är att inget annat parti förmår skapa en trovärdig bild av vad man själv vill.

Låt mig ta tre avskräckande exempel:

För det första regeringen. På två månader har man gått från att hävda att det inte finns några gränser för vår kapacitet till att säga att taket inte bara är nått utan också sprängt. Regeringen regerar inte. Den reagerar. Ingen vet vilket land man vill ha, hur man ska få välfärd och migration att hänga ihop. Och regeringen försöker inte ens att ge några svar. Man administrerar mest myndigheternas nödrop.

Det är skrämmande att ha en sådan ledning för ett land. Risken för felbeslut, försenade eller uteblivna beslut är uppenbar. (Jag skulle kunna länka till massor av exempel på hur regeringen hattar runt. Men det blir så övernegativt. Och jag är negativ nog ändå...)

På andra sidan står Centerpartiet. Partiet som hävdar att de öppna gränserna kan fixas med lite roddande i befintliga system. Som i den senaste debattartikeln i Expressen. Flyktingar ska fixa bostäder själva. Man ska få jobba från dag ett. Och flyktingbarn över 15 ska få det sämre. Det finns bara några problem: Bostäderna finns inte, framförallt inte till de priser en flykting kan betala. Risken för bostadsmisär är uppenbar. Och jobben - var finns de som de nya flyktingarna ska få? De som inte ens kan språket? Till vilken ersättning? Risken för lönedumpning är uppenbar med de konsekvenser det får för välfärdssystemet. Men - Centerpartiet döljer konsekvenserna av sin politik, lika väl som de döljer att deras tre förslag inte ens skummar på ytan till en lösning. Vill Centerpartiet gå mot den nyliberala nattväktarstaten eller inte?

Och i mitten står Liberalerna. Och velar som vanligt. Jag har läst partiets senaste ställningstagande om man stöttar regeringens förslag eller inte, och blir bara ledsen. För det enda mitt parti har att komma med är att vi minsann är i vart fall lite snällare än regeringen. I vart fall mot barnfamiljer. Men om regeringens förslag inte hjälper och man så småningom beslutar än tuffare regler, var står Liberalerna då? Ska vi traska patrull efter regeringen, alltid lite snällare, lite menlösare, lite meningslösare? Vad vill Liberalerna egentligen med migrationspolitiken och välfärdssamhället? Värnar vi asylrätten mer än välfärden? Är vi beredda att ta konsekvenserna av endera valet? Hittills har jag inte sett något som tyder på att partiet valt någon väg. Det är en lealös hållning som är ohållbar i längden. Om regeringen bara reagerar, och Liberalerna reagerar på den reaktionen, är man inte ens tvåa på pucken.

Idag presenterades den senaste SCB-undersökningen av partisympatierna. Det enda intressanta var att Sverige nu har två 39 % block och ett 20% parti. Och nu går åter tyckandet varmt om vad man ska göra åt det.

Mitt enkla bidrag är att alla de partier som gått bakåt i opinionen borde fundera över vad politiskt ledarskap är. Som ledare måste man ibland lämna bekvämlighetszonen och våga. Men det gör inget parti och ingen partiledare idag. Så länge det fortsätter, är sannolikheten för en fortsatt vandring mot tre likstora politiska block alldeles för stor.

När godheten blir sin egen fiende

Åter skriver ett antal forskare kring migration om behovet av att öppna Europas och Sveriges gränser för fler. Idag i Dagens Samhälle. För några dagar sedan i DN.

DN-artikeln var ett under av oklarhet. Den skulle lika gärna kunna användas av den som vill ha en nationalistisk politik - den svenska grundlagen omfattar medborgarna och de som lagligen vistas i Sverige - som av de som vill ha en oreglerad invandring - Den svenska grundlagen omfattar alla i ett universellt perspektiv.

Artikeln i Dagens Samhälle är något tydligare. Forskarna vill att såväl EU som Sverige tar ett ökat ansvar för de 60 miljoner människor i världen som är på flykt. Snävt tolkat så skulle man kunna mena att de egentligen bara menar den tiondel av dessa som har flyktingstatus. Men man kan lika gärna tolka den som att gränserna ska öppnas på vid gavel. Skrivningarna om anhöriginvandring är exempelvis enormt vittgående.

Ibland påstår man att en fråga är "för viktig för att bli föremål för politiska strider". Och så hänvisar man till hur "forskarna" tycker att man ska göra. Det kan handla om allt ifrån skolan till skatterna, från försvaret till klimatet. Men det finns flera problem med detta.

För det första är det sällan det finns en total konsensus bland forskarna. Det finns till och med klimattvivlare bland forskareliten.

För det andra kan man vara ense om målen, men skilja sig i vägarna dit. Skattepolitiken är ett typexempel.

För det tredje - och det är väldigt vanligt - använder den som säger så just de forskningsresultat som stöder de egna teserna, oavsett vad mainstreamforskningen säger.

Och för det fjärde: Forskning om konsekvenser utanför det egna området lyser alldeles för ofta med sin frånvaro. Låt mig ta ett par exempel:

Det finns en väldigt enig forskarkår som slagit fast att klimatförändringarna hotar hela vårt samhälle. Kraven på att minska utsläppen av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser är stora. Skulle klimatforskarna bestämma, skulle utsläppen omedelbart kraftigt begränsas för att globalt utfasas på några års sikt.

Men vilka konsekvenser får detta? För ekonomin, tillväxten, välfärden, handeln, säkerheten? Den frågan måste politikerna hantera. Och det är inte lätt.

Eller:

Det finns en bred konsensus i Sverige att pensionärerna behöver en bättre ekonomi. Framförallt fattigpensionärerna. En del pekar på det orättvisa i straffbeskattningen av pensionärerna, som har en högre skatt än löntagarna. Om den avskaffas får de en bättre ekonomi. Andra hävdar att det är tillväxten som är det viktiga. En ökad ekonomisk tillväxt, genom en olik beskattning av pension respektive lön, skapar ökad ekonomisk tillväxt, och därmed högre pensioner än vad en likartad beskattning skulle göra. Målet är detsamma. Vägarna olika.

De artiklar som jag redovisat ovan, delvis skrivna av samma människor, visar på hur det kan se ut när ett forskarkluster vill styra politiken. Det blir såväl enögt som enfaldigt.

Det är lätt att förstå viljan att göra det goda, följa upp alla nationella och internationella avtal till minsta kommatecken. Men det enda sättet att göra det är att totalt strunta i konsekvenserna.

Idag tar Sverige emot ca 1000 personer om dagen. Det är en femdubbling jämfört med situationen för två år sedan. Redan då hade vi problem med såväl mottagandet som integrationen. Och de långsiktiga konsekvenserna för den svenska modellen av välfärd var i bästa fall oklara.

Det finns inget idag som pekar mot att vi ens kortsiktigt, årsbaserat, klarar av en invandring i den storleksordningen. 365.000 invandrare per år är en omöjlighet resursmässigt. Inte ens hälften är sannolikt möjligt. En invandringstakt på 1000 personer om dagen (varav 200 ensakommande barn/unga) ställer sådana krav på samhället att vi måste se en helt annan nivå på vad vi menar med ett humanitärt mottagningssystem.

Och då är ändå vare sig anhöriginvandringen eller de långsiktiga konsekvenserna för arbetsmarknaden, bostadmarknaden, vård, skola, omsorg och så vidare redovisade.

Forskarnas inlägg är en partsinlaga. Den förtjänar att läsas. Men den är omöjlig att använda annat som ett smalt och grunt inlägg i den debatt som kräver helhetssyn och djup.

Schyffert förenklar

Det kostar två Quattro Stagioni, en Fanta och ett Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80.000 flyktingar.

Den facebook-uppdateringen gillas av massor. Och Henrik Schyffert plockar ännu fler finpoäng. Problemet är att de som ska betala inte har Schyfferts inkomster. Och även om de hade det skulle det inte fungera.

Schyffert klarar säker av att betala rätt många fler pizzor i månaden för att rädda flyktingar. Men, som han skriver i ett uppföljande inlägg, verkar det som om han inte kommer att göra det eftersom det inte är individer som ska lösa detta, utan på något sätt ska ett kollektiv se till så att vi alla betalar höjda skatter och skippar pizzan.

Det finns två problem med Schyfferts mediala godhet. Båda handlar om förenklingsproblematiken. (Jag ber om ursäkt om både detta och ordet ”finpoäng” låter cyniskt. Jag gissar att Schyffert verkligen vill väl. Men i och med förenklingsproblematiken blir det bara att fördumma debatten. Och då blir också sådana inlägg cyniska.)

Det ena handlar om vem som kan och ska betala. Det andra handlar om synen på skatt.

Det Schyffert säger är att alla vuxna ska betala. Men vilka är alla dessa vuxna? Schyffert drar alla över en kam. Oavsett om det är den döende kvinnan på äldreboendet, den bidragsberoende missbrukaren, den långtidsarbetslöse eller den lågavlönade ensamföräldern.

Schyffert ser världen uppifrån och gör oss alla till en del av ett välmående kollektiv. Han ser världen utifrån sin egen position och gör sig själv till norm. Men så fungerar det inte.

Den sannolika utvecklingen av ett flyktingmottagande på de nivåer vi sett de senaste åren är en framväxt av en betydligt större låglönemarknad. Antingen en svartlönemarknad, med alla de problem det innebär. Eller så en omläggning av den svenska arbetsmarknaden där lägstalönerna sänks. Det kommer, som jag skrivit om i flera tidigare bloggar, innebära att vissa delar av den sociala välfärden kommer att förändras. Försörjningsstödet (socialbidragen) måste sänkas, liksom bostadstillägg och liknande. Det innebär då också att såväl bostadsmarknaden som synen på hur låg standard vi har rätt att förvänta oss måste revideras.

Detta kommer inte att drabba Henrik Schyffert. Sannolikt inte så många av de som gillar honom heller. Det kommer däremot att drabba de människor som hans parti, socialdemokraterna, tidigare arbetat för att göra livet lättare för.

Kanske ska vi göra den förändringen. Men den avvägningen är betydligt svårare än att hävda att det bara handlar om pizza, läsk och långfilm.

Henrik Schyffert har tidigare sagt att han är sosse. Det är uppenbart att hans syn på skatter är rätt vänster. För det han egentligen säger är att om vi upplever att vi står inför en utmaning, så är det bara att höja skatten (kollektivets – inte individens ansvar).

Som svar på en del av den kritik han uppenbarligen fått så pekar han på att en individ inte kan ta ansvar för allt hon tycker är viktigt. Det är inte individen som ska lägga mer pengar till vare sig järnväg, äldreboenden eller skolan. Allt ska ske genom kollektivet – skattebetalarna.

Det finns två problem med detta. Det ena handlar om att höjda skatter inte med någon större säkerhet innebär mer pengar i plånboken. Istället kan det innebära att ekonomin fungerar sämre, till exempel att Schyffert eller andra med egna bolag väljer att inte ta ut lön, kanske inte heller aktieutdelning, utan låter pengarna vila. Då blir det färre jobb, mindre skatteintäkter och mer utanförskap.

Det andra är att man alltid kan säga att just denna viktiga post inte kostar mer än en pizza. Cancersjukvården behöver pengar – det är bara att inte köpa en pizza. Mobbade skolbarn behöver mer stöd – vi struntar i läsken. Äldre dementa missköts – där gick ännu ett långfilmsabonnemang. Järnvägen kräver kanske att vi skippar ett antal hamburgare också.

Och snart är skattetrycket uppe i 100 %...

Det finns ett bekymmer när människor, artister och andra, väljer att försöka förenkla i absurdum för att få genomslag för sina synpunkter. Men det verkar tyvärr vara en del av dagens politiska debatt. Fördjupning och komplexitet är inga vinnarfaktorer.

Men om det inte fungerar???

Torsdagen den 10 september. Jag lyssnar på Sveriges Radio. Studio ett om flyktingkatastrofen och ett panelsamtal med en präst, en nationalekonom och en sociolog. Om det nya Sverige och de utmaningar som vi måste räkna med när så många flyktingar kommer hit.

Och jag häpnar.

Häpnar över aningslösheten. Häpnar över den naiva tilltron till den godhetsvåg som just nu sveper över delar av landet. Häpnar över att så få verkligen vågar problematisera utmaningarna.

Prästen, Håkan Sandvik, upprepar gång på gång som ett mantra, att det kommer att lösa sig OM en människa har en grundtrygghet, bestående av jobb och bostad. Då kan man klara också kulturella skillnader. Och han får medhåll av de övriga paneldeltagarna. Men följdfrågorna uteblir: Vad händer om detta stora OM inte uppfylls?

Och vad finns som pekar mot att vi idag är närmare att uppfylla detta OM än tidigare?

De senaste två veckorna har nästan 7.800 människor sökt asyl i Sverige. Det är en årstakt som innebär att antalet asylsökande kan bli mellan 150.000 och 200.000 fram till nästa höst. Det är en exceptionell summa som sannolikt inte kommer att uppnås.

Men redan nu är tillströmningen så stor att mottagningssystemet knakar. Redan idag hör vi att Migrationsverkets medarbetare går på knäna. Situationen för socialsekreterarna i många kommuner är likartad. Snart kommer trycket på förskolor och skolor, vårdcentraler och sjukhus att öka. Välfärdens grunder sätts under allt större press.

Kanske kommer vi trots allt att klara detta. Kanske håller välfärdssystemen. Då återstår ändå det stora OM som prästen talade om. Jobben och bostäderna. Det som är grunden för att det mångkulturella samhället ska hålla ihop. Och var finns de?

Bostadsbristen är skriande. Regeringen saknar helt politik för att åtgärda den. Och frågan är om det ens är möjligt att bygga bort en bostadsbrist, där de som behöver de nya bostäderna saknar ekonomiska förutsättningar för att äga eller hyra dem.

På samma sätt är det med jobben. Var finns de jobb som ska skapa den grundtrygghet som är den andra förutsättningen för detta OM? Var finns ingångsjobben, låglönejobben, de tillfälliga jobben som gör det möjligt för fler att komma in?  Var finns tankarna om att sänka trösklar och öppna dörrar?

När Folkpartiet liberalerna för någon vecka sedan föreslog milda förändringar för hyresrätter, lite mera marknad, slogs dörrarna igen från såväl regeringen, de flesta övriga partier liksom från Hyresgästföreningen.

När Folkpartiet liberalerna i sitt förnyelsearbete dessutom föreslår små förändringar av arbetsrätten, förändringar som bara marginellt kommer att påverka den nya invandringens utmaningar, stängs dörrarna snabbt från såväl regering som fack.

De partier som står för förändringar på bostadsmarknaden samlar idag bara ett parlamentariskt stöd på runt 10 % av väljarkåren och då är ändå inte förändringarna tillräckliga.

Partier som vill förändra arbetsrätten för att sänka trösklarna något samlar kanske någon procent mer, men långt ifrån så många som skulle krävas för en riksdagsmajoritet.

Då återstår ändå de svåra frågorna. På bostadsmarknaden inte bara marknadshyror, utan förändrade kvalitetskrav, bygg- och planförutsättningar, finansieringslösningar. På arbetsmarknaden inte bara förändringar i arbetsrätten, utan även förändrade lönestrukturer för en framväxande låglönesektor.

Det finns idag inte ett enda riksdagsparti som för fram krav på sådana förändringar. Och skälet är enkelt: Det finns ingen respons hos väljarna för en sådan politik.

Kvar står då vad som väntar bakom detta OM, som prästen talade så väl kring, när det inte uppfylls. När inte bostäderna finns. När jobben uteblir. När utanförskapet befästs.

Det finns idag inga skäl att tro att de långsiktiga förändringar som krävs för en förändrad och förhoppningsvis förbättrad integrationsprocess har någon chans att finna en politisk hemvist. Det finns ännu färre skäl att tro att integrationen kommer att fungera bättre när vi tar emot mångdubbelt fler invandrare än tidigare. Sannolikheten att de system vi byggt upp och värnar - den generella välfärdens alla beståndsdelar, den goda arbetsmarknaden, boendet med kvalitet - kommer att klara de utmaningar vi idag ställs inför är små.

Och vi ser redan allt bredare sprickor. Dagens Nyheter rapporterar idag om hur gäng av ensamkommande ungdomar inte får det stöd de behöver av en socialtjänst som inte klarar sitt uppdrag. En liten pusselbit i ett allt större pussel.

En präst kan vila i förvissningen om att det är hans uppgift att sprida hopp i en mörk värld. Men när politiker och partier gör detsamma, är det bekymmersamt. Idag måste alla partier, och mitt eget parti Folkpartiet liberalerna i synnerhet, göra en analys av vad som händer bakom detta OM. OM inte jobben finns. OM inte bostäderna räcker. OM inte välfärden står stabil.

Vilket samhälle ser vi då?

Jag menar att det sedan länge funnits liberala skäl att förstärka det informella samhällskontrakt som skapar grunden för vårt välfärdssamhälle. Kärnan är enkel: Vilka förmåner har jag som medborgare rätt att kräva av staten, och vilka åtaganden förpliktigar jag mig därför att genomföra?

Hittills har responsen varit rätt obefintlig.

I och med att vi sannolikt befinner oss i en ny era av migrationsströmmar, är en diskussion kring detta än viktigare. Denna diskussion måste föras i flera parallella spår. Dels måste det handla om plikter kontra förmåner. Dels måste det handla om medborgarskapets betydelse.

Grunden för vårt välfärdssamhälle är både värderingsmässig och resursstyrd. Värderingar som exempelvis synen på demokrati, jämställdhet, människans unika och lika värde är nödvändiga för att den generella välfärden ska fungera. Insikten om att vi alla har en plikt att genom arbete och beskattning bidra till denna välfärd är lika grundläggande.

Men i och med de nya migrationsmönstren förändras detta. Alla som kommer till Sverige omfattar inte synen på vare sig demokrati, jämställdhet eller människans värde. Förhoppningen om att dessa kulturella, religiösa eller filosofiska skillnader snabbt ska försvinna är osannolika. Därför måste vi våga ställa oss frågan hur vi värnar denna grund för välfärden.

På samma sätt är det med resurserna.  Vem ska omfattas av den generella välfärden när behoven ökar mer än resurserna? Ska alla få det lite sämre? Eller måste vi kräva att vi, exempelvis genom medborgarskap, kvalificerar oss in i olika välfärdssystem? Vilka konsekvenser får de olika vägvalen? För individen och för samhället?

Det finns en rädsla att diskutera de materiella konsekvenserna av en ökad migration. Men rädslan att i och mellan partierna diskutera de sociala, etiska, filosofiska, andliga konsekvenserna är än större. Ingen vill riskera att därigenom bli stämplad rasist, nationalist, islamofob…

Ändå måste vi våga lyfta den diskussionen. Vi borde gjort det tidigare. Vi måste göra det idag.

Sveriges liberala parti måste våga ställa frågan: Vad händer OM vare sig bostäder, arbeten eller grundtrygghet är den sannolika utvecklingen på dagens invandring?

Vad händer OM det inte fungerar?

Den perfekta stormen. Eller: När slår vi i taket?

Örebro kommun höjer skatten med 50 öre. Alla som kan något om ekonomi har sett det komma. Den nuvarande kommunledningen har inte koll på ekonomin. Örebro kommun blöder, och har räddats av regeringen och tillfälliga bidrag de senaste åren.

Skälen är flera. Ingen av de ansvariga kommunalråden har klarat av att hålla i sina budgetar. Pengar läcker ur massor av hål. Låt mig ta några exempel:

Skolorna: Skolflyttarna sedan 2011 har kostat Örebro minst 200 miljoner kronor i onödiga ombyggnationer (av främst Rudbeck) och uteblivna försäljningar av attraktiva skolfastigheter (främst Rudbeck).

Äldreomsorgen: Dyra räkningar från landstinget. Sämre omsorg om de gamla, ökade kostnader och ineffektiv organisation skapar underskott. När politikerna dessutom hellre tar kostsamma strider med de privata entreprenörerna än bryr sig om de gamla är det illa.

Näringsliv: Det läcker åt alla håll. Bara de senaste besluten; ytterligare 70 miljoner kronor i aktieägartillskott till den vindkraft som skulle generera miljoner, ytterligare 6 miljoner om året till den flygplats som aldrig visat plusresultat är bara ett par av en räcka beslut som aldrig borde fattats.

Stadsbyggnad: Örebro kommun investerar ofattbara 1,5 miljarder om året. Utan någon annan analys än att det "behövs" och att "räntan är så låg idag". Samtidigt ökar kommunens låneskuld kontinuerligt och är snart uppe i 15 miljarder kronor. Redan idag tränger de årliga kostnaderna för investeringarna ut välfärdstjänster, och vad händer när räntorna börjar gå upp???

Ekonomi: Vem styr Örebro kommun? Det verkar inte finnas någon som tar hand om ekonomin. När kommunstyrelsens ordförande argumenterar för skattehöjningen genom att peka på att Örebro växer, är det närmast genant. För det mesta är det tillväxt, såväl i företag som i nya medborgare, som gör att framgångsrika kommuner klarar av välfärdsuppdraget och ekonomin. Varje ny medborgare, oavsett ålder, innebär runt 50.000:- kronor i nya skatteintäkter. För Örebro kommuns del innebär det runt 100 miljoner per år till ny verksamhet. Trots detta förmår inte ansvarigt kommunalråd att hantera situationen.

Skattehöjningar innebär många saker. För inkompetenta kommunalråd handlar det om att tro att man får mer pengar i omlopp och kan "rädda" välfärden. Men för det mesta innebär det precis motsatsen. Nödvändiga åtgärder stoppas, kostnadsökningstakten ökar och kvaliteten förbättras inte.

Men det finns större problem. I fjol höjde landstinget skatten lika mycket. Det innebär att Örebros innevånare idag får betala en kommunalskatt på över 33:- kronor per hundralapp. Och det kommer sannolikt inte att stanna här. Om räntorna stiger, om flyktingsituationen fortsätter, om en inkompetent ledning inte får koll på kostnadsökningstakten, kommer detta bara vara ett steg på vägen. Och snart slår vi i det skattetak som många nationalekonomer har sagt ligger på runt 35:- kronor. Då kommer ekonomins funktionssätt att bli så försämrat, att det överhuvudtaget inte går att räkna hem ökade intäkter via skattehöjningar.

Problemet stannar dock inte här. Den röda regeringen har aviserat skattehöjningar i mångmiljardklassen. De kommer att slå hårdast mot de med något högre inkomster. Men kommunalskattehöjningarna slår hårdast mot de med lägst inkomster. Oavsett inkomstnivå innebär den nu förda politiken en rejäl åtstramning. Det spelar ingen roll om det är S-KD-C-V som styr lokalt i Örebro, eller S-MP-V nationellt. Problemet är att alldeles för få politiker ens har en grundläggande ekonomisk kompetens, och att det ofta medför en syn på den offentliga ekonomin, skatternas höjd och vems pengarna egentligen är som är långsiktigt skadlig för samhället. Och det kommer att påverka välfärden.

Ibland funderar jag på om det vi idag ser är inledningen på en perfekt storm. Alla komponenter finns där:

Unikt höga invandringsvolymer.
Allt mer sannolika klimatkostnader.
Ett välfärdsuppdrag som är underfinansierat.
En demografisk utmaning

Unikt låga räntekostnader.
Enorma investeringsvolymer.
Brister inom infrastruktur och bostäder.

En oklar politisk ledningssituation.
Populism på frammarsch.
Enorma kompetensbrister hos styrande politiker.

Det räcker med att fundera över vad det innebär på sikt. Allt pekar mot en välfärdsstat som går mot någon form av kris. Frågan är inte längre om, utan snarare när.

Och de allvarligaste frågorna:

Vad händer när detta sker?
Och vad kommer sedan?

Eftertankens kranka blekhet

Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Jag skriver, inte för att jag vill, men för att jag måste.

Det är inget roligt att vara den onde. Den som pekar åt ett annat håll, som kan bli beskylld för att vara alltifrån rasist till antihumanist. Idag finns bara ett budskap: Öppna våra gränser. Låt människor komma hit!

Och även jag ser nöden. Även jag ser krigets fasor. Även jag önskar att det vore så enkelt. Men det är det inte. Och någon måste säga det. Någon som inte har främlingsfientligheten som livsnerv. Någon som trots allt är för öppenhet och lägre murar mellan människor och länder. För även om ni kanske inte tror det, så tycker jag det är bra med både öppna gränser och lägre murar.

Men det kommer inte att fungera.

Idag är det populärt att redovisa sin solidaritet med dem som flyr. Som om flykt från krig och ofärd vore något nytt. 50, kanske 60 miljoner människor är flyende. Och plötsligt ska vi ge alla som vill en fristad.

Men flykt är inte något nytt. 40, kanske 45 miljoner människor i genomsnitt har varit på flykt under hela 2000-talet. Vi har vetat om det. Vi har tagit ansvar. Men vi har aldrig ens tänkt tanken på att mer än en bråkdel av dessa flyende ska få komma till Sverige. För vi har vetat att det inte kommer att fungera. Vi har valt att blunda.

Det går inte att kombinera en stark välfärdsstat med öppna gränser. Den starka välfärdsstaten bygger på att du under hela ditt yrkesverksamma liv bidrar till den gemensamma välfärden; service, bidrag och trygghet. Pensionssystemet bygger numera på att du måste jobba så länge som möjligt. Ändå räcker det inte. De senaste åren har förvisso kommunerna gjort hyfsade resultat, men mest beroende på tillfälligheter. Landstingen skakar. Och staten går med underskott och borde antingen öka intäkterna eller minska utgifterna rejält.

Men skatterna kan inte höjas för då slår det mot den konsumtion som håller tillväxten uppe. Och vem och i så fall på vilket sätt ska utgifterna minskas? Vem ska drabbas? Det finns helt enkelt inga svar. Massor av politiker talar om vikten av internationell solidaritet, men ingen redovisar annat än flum när man ska berätta om vem som ska betala för det.

Gång efter gång har jag redovisat de utmaningar Sverige står inför i denna nya situation. Hur ska kommunerna klara servicen? Var finns medarbetarna, lokalerna, pengarna? Hur ska landstingen klara sin uppgift när såväl läkar- som sjuksköterskebrist redan idag skapar bekymmer? Vem ska prioriteras ner? Vem ska betala när ytterligare några hundratusen människor kräver service, men där inbetalningarna till systemet inte blir större?

Hur ska samhället klara sin uppgift? Var finns bostäderna, arbetena? Var finns de sociala sammanhangen? Kan någon idag räcka upp handen och lova att det vi idag ser inte kommer att leda till än större utanförskap med de konsekvenser det kommer att få -  för hela samhället?

Hur ska staten klara sin uppgift? Jag blir vemodig när det enda konkreta jag hör från Stefan Löfven när han talar inför de solidariska folkmassorna på Medborgarplatsen är att han minsann ska tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Som om det var lösningen. Men var finns bostäderna, arbetena, lärarna, sjuksköterskorna? Var finns förskolorna, vårdcentralerna, socialkontoren? Var finns pengarna till allt detta som nu kommuner och landsting förväntas göra? Kommer staten att inte bara tvinga kommuner till ansvar, utan också tvinga sig själv till ökat ekonomiskt bistånd för det statliga åtagande som kommunerna nu tvingas till?

Det är populärt att visa sin solidaritet idag. Men det vi ser nu är bara ytan på den solidaritet vi måste klara av att visa i framtiden. Just nu finns hos många någon slags euforisk stämning kring denna solidaritet. Men det räcker inte.

Den verkliga solidariteten måste visas när förskolorna inte räcker, när lärarna får fler barn i klassen, när arbetslösheten sannolikt ökar, när utanförskapsområdena riskerar att breda ut sig. Den solidariteten kommer att kännas in på bara skinnet, långt längre än insamlingarna av de överflödskläder som vi både kan ha och mista.

Jag önskar att jag kunde delta i denna eufori. Jag vill absolut inte fördöma den. Men det finns så enorma risker med den väg vi nu beträder, risker som någon måste peka på för att inte utvecklingen ska gå åt motsatt håll i framtiden. Om vi inte är medvetna om riskerna och utmaningarna nu, om vi inte agerar proaktivt, så kommer vi att ha sått vind, men skörda storm.

Än har ingen redovisat fakta för hur man ska kombinera välfärdsstaten med de invandringssiffror vi just nu räknar med. Förra veckan kom 3200 asylsökande till Sverige. Migrationsverket planerar nu för att försöka klara av 4000 i veckan. 150.000, kanske 200.000 asylsökande på årsbasis i ett scenario som inte är helt osannolikt.

Vad kommer att hända? Min stora oro är att den våg av solidaritet vi nu ser, kommer att följas av en än större våg av nationalism när de utmaningar alla visste om men ingen berättade om hur de skulle lösas finns på bordet. Kommer samhället att klara det? Kommer vår sammanhållning att orka med dessa ökade slitningar? Kommer "beslutsamhetens friska hy" att "i eftertankens kranka blekhet" gå över även i detta fall?

Förhoppningsvis har jag fel. Förhoppningsvis kommer inget av det jag skissar ovan att ske. Förhoppningsvis beträder vi nu en ny väg av solidaritet.

Men jag tvekar.

Och samtidigt: Vad är alternativet?

(Citatet är hämtat ur Hamlet för den som tvekade)

Migrationens tre plus tre vägval

Jag tänkte att jag skulle skriva om annat än migration och flyktinginvandring. Men frågan är brännande. Dag efter dag. Som i DN i söndags. Och i GP idag där de två tidningarnas starka opinionsbildare polemiserar mot varandra.

Och det finns så många åsikter och tyckanden om vad som ska göras och vad som är rätt. Så jag tänkte att jag skulle försöka bena ut hur jag ser på problem och utmaningar med det som nu sker inför våra ögon. Och jag gör det genom att ganska kortfattat beskriva de tre vägval vi har att göra. Och i ett av dessa gör jag en fördelning på ytterligare tre vägval.

De tre huvudvägarna är:

1. Öppna gränser, oreglerad invandring.
2. Reglerad invandring.
3. Stängda gränser, ingen invandring.

Det finns få som förespråkar väg 1) eller väg 3). Men också dessa måste beröras. Låt oss börja från början.

1) Öppna gränser.

Helt öppna gränser raderar i sin huvudform i huvudsak ut nationalstaten. Även om medborgarskapet kan innehålla några förmåner som inte bosättningsstatusen innehåller, exempelvis rösträtt, finns inga förutsättningar för att upprätthålla en välfärdsstat med exempelvis ett vittomfattande socialt ansvarstagande. Nationalstaten har hittills visat sig vara den bästa vägen att dels skapa en hyfsat fungerande demokrati, dels skapa förutsättningar för en fungerande välfärdsstat. Nationalstaten har sina begränsningar och svagheter och ska inte ses i ett romantiserat nationalistiskt skimmer. Men det finns idag inga tydliga alternativ till den för att vår variant av samhällsbygge ska kunna fortsätta.

Om nationalstaten ändå ska finnas kvar, behöver andra saker förtydligas. En omdefiniering av medborgarskapets innehåll, exempelvis så att enbart medborgare omfattas av vissa sociala skyddsnät, rätt till demokratiskt deltagande, rätt till samhällets skydd, skattskyldighet och så vidare, blir per definition en inskränkning av de öppna gränserna. En informell gräns skapas mellan medborgare och innevånare.

Det finns ett antal libertarianer/nyliberaler som förespråkar öppna gränser. De är också öppna med att de i huvudsak vill avskaffa välfärdssamhället och nationalstaten.

Låt oss därefter hoppa till den andra extremen:

3) Stängda gränser.

Är detta överhuvudtaget möjligt? Vilka internationella åtaganden kan Sverige ha kvar? I vilka internationella organisationer kan vi delta? Kan vi fysiskt stänga gränserna, ens om vi ville? Och vilka ekonomiska och sociala konsekvenser skulle det få?

Nordkorea kan väl tjäna som det bästa exemplet på vad som sannolikt skulle bli följden av stängda gränser. Det som nu sker i det gigantiska landet Ryssland, och följderna av de små sanktioner och begränsningar som lagts på landet, visar hur sammanlänkade och beroende länderna är med varandra. Eftersom det är så svårt att greppa vad som skulle kunna bli följderna av en sådan politik är det också svårt att någorlunda ocyniskt beskriva alternativet.

---

Väg 1) och väg 3) är extremer som utmanar den värld och det samhälle vi sedan länge tagit för självklart. Sannolikt vill få beträda dem. Då återstår väg 2), reglerad invandring. Och även här finns flera vägval. Jag har valt att begränsa mig till tre enligt nedan, eftersom jag ser de som de tre diskussionsspåren i dagens politik:

3a) Det ska vara svårt
3b) Det kommer väl att fungera
3c) Det ska fungera väl

Låt oss börja från denna nya början:

3a) Det ska vara svårt

Bilden av att SD vill stänga Sveriges gränser är fel och är sannolikt kontraproduktiv för den som vill omvända deras sympatisörer. Även SD säger sig vilja ha en viss invandring och ett visst flyktingmottagande. Men de sätter ribban för vad Sverige vill och klarar betydligt lägre än övriga partier.

Oaktat möjligheterna att genom formella beslut begränsa flyktingmottagandet skapar SD en bild av att det går. Det finns enligt SD till och med möjligheter att folkomrösta om nivåer.

Om man bortser från det som är formellt omöjligt, återstår andra politiska möjligheter. Den som vill ha en svår väg in till Sverige kan begränsa möjligheterna genom såväl ekonomiska som sociala beslut. Begränsningar i ekonomisk ersättning till flyktingar skapar mindre incitament att fly hit. I sin förlängning blir frågan om vilken levnadsstandard en flykting har rätt att ha. Är det tältläger, logement i glesbygden eller eget ordnat och finansierat boende som gäller? Indragen rätt till anhöriginvandring likaså. Hårdare kontroller av ensamkommande barn och ungdomar avseende ålder och härkomst är en tredje möjlighet.

Den linjen kompletteras, framförallt i Sverige, av en politik som hävdar att det är bättre att använda resurser i närområdet. Då kan vi hjälpa fler. Även om detta både kan vara rätt och rimligt (sannolikheten att en miljard i bistånd till bättre förutsättningar i flyktinglägren i Libanon eller Turkiet är mer effektivt bistånd till de allra fattigaste i mest behov av bistånd än samma miljard använd på flyktingmottagande i Sverige är stor) är det en omöjlighet att beröra i svensk politisk diskussion.

Runt om i Europa ser vi regeringar som väljer olika former av beslut för att göra det mindre attraktivt att fly eller försöka migrera till just det landet. Genom att flyktingströmmarna tar olika vägar, och olika länder belastas olika hårt, ser vi att det fungerar.

Sverige kan välja den vägen, men den ses som extrem i den svenska kontexten.

Den andra extremen utifrån vår nationella kontext borde vara alternativ

3b) Det kommer väl att fungera

men den upplevs sällan som en extrem, snarare som en mainstreamåsikt för de goda krafterna. Den relaterar till det omfattande behovet, om vår skyldighet att hjälpa och om våra förutsättningar att göra det.

Samtliga aspekter är rätta, eller kan upplevas som rimliga.

Behovet i vårt närområde har inte varit större i modern tid.
Vi har en skyldighet att hjälpa, bland annat genom rätten för flyktingar att i vårt land söka asyl.
Vi är ett rikt land.

Bilden är klar.

Men när det kommer till konsekvenserna av denna väg, blir det betydligt dimmigare. Vad innebär ett flyktingmottagande om 60.000, 80.000, 100.000 personer per år för Sverige och vårt välfärdssystem? Vilka förändringar måste göras, ekonomiskt, socialt, juridiskt, värderingsmässigt?

De som förespråkar detta vägval, beskriver ofta behoven av förändringar som "lägre trösklar in på arbetsmarknaden" eller "en bättre fungerande bostadsmarknad"  eller "en väl fungerande mottagning och snabbare kunskapsinhämtning i skolan" eller liknande. Problemet är att det sällan blir mer konkret än så.

Lägre trösklar in på arbetsmarknaden sker i huvudsak genom lägre löner för enkla arbeten. En sådan förändring kommer inte bara att påverka de som flytt hit, utan hela den svenska arbetsmarknaden. Låglönejobben behöver i så fall bli fler. Men det får andra konsekvenser. Hur ska vi se på det som i vanligt språkbruk kallas socialbidrag? Antingen kommer fler att få utfyllnad då lönen inte räcker, eller så sänker vi gränsen för vad vi anser vara skälig levnadsnivå. Båda sakerna kostar, men på olika sätt.

På samma sätt är det på bostadsmarknaden. Konsultföretaget WSP beskrev inflyttningen till Stockholm i en rapport. Den visar, förenklat, att stora delar av inflyttningen till Stockholm är primär- eller sekundärinvandring. De som flyttar till Stockholm har därför sällan råd med kostnaderna för en nyproducerad bostad. Det går inte att bygga bort bostadskrisen, eftersom för få har råd att betala.

Just nu pågår en uppluckring av systemet med politiskt styrda hyror. Marknadssystem tar över. Om den utvecklingen fortsätter, tillsammans med en uppluckrad lönestruktur kommer det att innebära att bostadsmarknaden kommer att förändras. Synen på bostadskvalitet kommer att behöva förändras, där lågkvalitativa, billiga bostäder måste finnas. Och det gäller i så fall inte bara för flyktingar och invandrare, utan för alla med social- eller ekonomisk problematik.

Frågan om en väl fungerande mottagning och en bra skola, sätter fokus på ett tredje, olöst problem. Resurserna inom den offentliga sektorn räcker inte till. Redan idag ser vi hur knappheten slår. Det är brist på socialsekreterare, lärare, förskollärare, sjuksköterskor, specialpedagoger. Denna resursbrist kommer att kvarstå och accentueras. Det handlar inte bara om pengar, utan lika mycket om brist på utbildade medarbetare och fysiska förutsättningar i form av förskolor, skolor, vårdcentraler, sjukhusavdelningar...

Resursbristen slår inte heller här enbart mot de som invandrar av olika skäl. Resursbristen berör hela samhället.

Sällan beskriver de som förespråkar en stor, om än inte obegränsad, invandring de konsekvenser denna politik riskerar att få annat än i svepande ordalag. Men för att deras politik ska bli möjlig att acceptera eller förkasta måste den också tydliggöras i detaljerna.

Den sista vägen

3c) Det ska fungera väl

är inte enklare att hantera. Det handlar i huvudsak att finna en väg där flyktingmottagandet ligger på en sådan nivå att vårt välfärdssystem klarar det, att vår arbetsmarknad kan ta emot den nya arbetskraften, att bostadsmarknaden fungerar, att resurserna - såväl ekonomiska som personella och fysiska - räcker till och så vidare. Och att det finns en bred acceptans för de utmaningar situationen kräver hos medborgarna.

I en lång diskussion på twitter för ett knappt år sedan avkrävdes jag svar på hur det formellt skulle gå till, eftersom FNs flyktingkonvention inte ger ett land en möjlighet att sätta ett tak på flyktingmigrationen. Mitt svar blev svepande: Se ut över EU och se vad som sker i alla andra länder. Sverige har historiskt tagit emot flest flyktingar i förhållande till vår storlek (vissa år undantaget något mycket litet land). Andra länder har begränsat sitt mottagande, samtidigt som de både är demokratier, humanitära i sitt synsätt och bundna av flyktingkonventionen.

Situationen är än mer problematisk nu, med ett än större tryck av människor på flykt in i EU. Och trots att Tyskland tar emot mångdubbelt fler än de flesta andra länder, löser det inte utmaningen. Och EU är fortfarande handlingsförlamat.

Huvudpunkten i väg 3c) handlar egentligen om två saker: Dels att vi ska ha ett flyktingmottagande som fungerar så väl som det är möjligt, att det är humant, att det inte påverkar välfärd och samhällsbygge negativt och att vi känner att det är i linje med den migrationspolitik vi vill föra. Dels att det har ett stöd från befolkningen.

Och just nu ser vi båda sakerna fallera. Flyktingmottagandet står inför utmaningar få vet hur de ska klara, välfärden påverkas och utanförskapet ökar. Och polariseringen inom såväl politik som samhälle ökar mellan dem som vill stoppa och oss som vill fortsätta vara öppna.

Jag förespråkar väg 3c) av flera skäl. Inte för att den är den enklaste. Inte för att den är den finaste. Men för att det är den enda framkomliga. Och för att den i sig rymmer det viktigaste, en önskan om en öppen dialog:

Det finns inga enkla svar på hur vi hanterar dagens migrationsströmmar. Vi måste tillsammans våga söka svar på alla frågor som ställs, och i öppenhet ge medborgarna möjlighet att bedöma dem.

Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.

Individperspektiv

Jag gjorde ett val för ett drygt år sedan vad gäller min blogg. Från att ha skrivit både om det lokala och det nationella, har jag bara skrivit om det lokala. För bloggen har det inneburit något färre läsare, samtidigt som reaktionerna på bloggen blivit fler via de kanaler som den läses genom.

Men idag tänker jag ta avstampet i det nationella.

Jasenko Selimovic (fp) skriver idag en helt lysande text i DN som svar på Jonas Hassam Kemiris brev till justitieministern. Jonas Hassan Kemiris text var ett gediget verk, ett öppet brev som hade och nådde sitt syfte. Omöjligt att svara på för justitieministern. Omöjligt att bemöta för henne som svensk överhet.

Men idag överträffades Jonas Hassan Kemiri av statssekreteraren, tidigare teaterchefen och folkpartisten Jasenko Selimovic. Han skriver en lysande text, såväl innehållmässigt som språkligt. Det finns ett flyt i både tanke och ord som imponerar enormt. Och så finns det ideologiska grunden, den liberala individualismen, som en blåklintsblå tråd genom hela resonemanget.

När Jonas Hassan Kemiri blir en del av kollektivet, grupperar ihop människor och passiviserar dem i det oundvikliga utanförskapet, eller i den lika oundvikliga dolda rasismen, lyfter Jasenko Selimovic individen, låter inte det oundvikliga ödet styra vare sig de invandrade eller de infödda, och öppnar hela artikeln igenom dörrar till den möjliga framtiden.

Det är retorik. Det är politik. Det är lysande.

Sällan har det liberala samhällets grundvalar pekats ut på ett så tydligt sätt i någon fråga som Jasenko Selimovics. Sällan har de liberala idéerna brutits så tydligt mot den förhärskande socialdemokratiska kollektivismen. Sällan har den liberala framtidsoptimismen framstått som så nödvändig för ett samhälle, som just idag.

Jasenko Selimovics artikel har både ett nationellt och ett universellt tema. Men som lokal politiker finns beröringspunkterna också i min vardag, i den lokala politiken, i de val och de prioriteringar som görs i Örebro, idag, här och nu. Och skillnaderna är lika tydliga.

Vi har en majoritet, där de styrande socialdemokraterna kollektiviserar örebroarna. Här finns (exempelvis) Vivallaborna, de som är utanför, de som behöver hjälpas av de styrande. Vivallabornas egna föreningar duger inte. Vivallabornas egna initiativ duger inte. De är ju utanför... Majoriteten kollektiviserar, passiviserar, likriktar. Deras budskap till dem blir: Ni klarar det aldrig själva. Ni måste ha hjälp av oss.

Och så finns vi liberaler. Vi som ser Vivallaborna (exempelvis) som individer med egen vilja, egna förmågor, egna livsval och egna möjligheter. Där politiken blir stöttande, utan att ta över det egna ansvaret. Där ansvaret alltid är individuellt, men där individerna samverkar utifrån sina egna bevekelsegrunder. Vårt budskap till dem blir: Ni kommer att klara det. Framtiden ligger i era händer. Vi ger er bara de förutsättningar ni behöver.

Nyss fick jag den första kallelsen till Västerporten ABs styrelse. Kan läsa i affärsplanen att bolaget hela tiden ska ställa följande frågor till sig själv:

*Gör vi en god affär? 

*Skapas nya jobb och arbetsplatser?
*Stärks stadsdelen?
*Finns det andra intressenter/aktörer?

Rangordningen är tydlig, först i sista hand kommer frågan om någon annan också kan få vara med... Och tydligare kan det knappast bli när någon vill visa på skillnaderna mellan en kollektivistisk socialistisk bolagspolitik, och en liberal politik för individernas egenmakt och ökad demokrati.

Det behövs fler som Jasenko Selimovic. Människor som vågar stå upp för individen, för egenmakten, för liberalismen och för möjligheterna, även när kollektivismens vänstervindar viner utanför knutarna.

Media: DN

Örebro växer

De nya siffrorna för Örebro är intressanta. Örebro växer igen, detta år med drygt 1800 personer. Det är rätt fantastiskt. Snart är vi över 140.000 örebroare. Det är bra. En befolkningstillväxt är enkel att bära, en befolkningsminskning är svårare att hantera.

Örebro håller på att gå från en liten storstad, till en medel-storstad. Det kommer att innebära ett ökat underlag för många spännande aktiviteter i staden. Handeln kommer att stärkas. Fler evenemang ges ökade möjligheter. Staden blir mer levande och mer spännande.

Fler människor skapar ökade ekonomiska möjligheter för kommunen. Genom skatteutjämningssystemet innebär en befolkningsökning också en intäktsökning för kommunen, oavsett om den nya örebroaren har en inkomst eller inte.

Fler örebroare skapar både växtverk och växtvärk. De nya örebroarna behöver någonstans att bo. Det innebär att företag, byggherrar och fastighetsägare blir tillväxtverk. Men samtidigt kan man bli förvånad över att så många nya örebroare får plats. Var bor alla dessa människor? Det byggs inte speciellt mycket i Örebro just nu så frågan är hur vi kan fortsätta att öka befolkningen, år efter år. Det är växtvärk i Örebro.

Samtidigt måste man se helhetsbilden kring Örebros befolkningstillväxt. Låt oss titta lite närmare på siffrorna.

Örebro växer på det övriga länets bekostnad. Flyttnettot mot övriga länet var 381 personer. Det som är vår fördel är andra länskommuners nackdel.

Örebro har åter ett positivt flyttnetto gentemot landet, men det är litet. Bara 46 personer. Örebro drar inte till sig människor från andra delar av Sverige i tillräckligt stor utsträckning. Vi är ingen intressant inflyttningskommun.

Örebro växer framförallt tack vare en ökad invandring. 735 av de nya örebroarna kom från utlandet. Det är exempelvis 150 fler än för Västerås, eller 200 fler än för Linköping. Det är självklart en positiv utveckling. Men det är också en utmaning som inte får döljas.

En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på förskola och skola att leverera pedagogik och utbildning som gör att barnen, ungdomarna, eleverna kan tillgodogöra sig skolans kunskaper. De har en rättighet att få del av vårt språk samtidigt som de har en skyldighet att lära sig i skolan.

En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på att arbetslinjen ska gälla. Ingen som kan arbeta eller studera, ska gå sysslolös på bidrag. Våra arbetsmarknadsåtgärder och vuxenutbildingsåtgärder måste fungera, ställa krav och ge människor möjlighet att snabbt nå arbetsmarknaden eller vidareutbildas.

På kort sikt innebär en stor andel invandrade örebroare att Örebros ställning som en fattig stad förstärks. Örebroarens medelinkomst är lägre än genomsnittet i landet. Den borde vara högre, med de förutsättningar vi har. En stor nyinvandrarandel skapar kortsiktigt ytterligare tryck neråt i inkomstligan. Därför är det viktigt att vi mer än de flesta andra håller ett hårt tryck på just arbetslinjen - att alla som kan arbeta också ska det, på utbildningslinjen - att skapa förutsättningar för utbildning och ställa tydliga krav på alla, och på en politik för integration av alla, oavsett var man bor i Örebro.

Det är bra att Örebro växer. Staden är idag den mest attraktiva miljön för moderna människor. En växande stad skapar fler möjligheter.

Men vi måste också hela tiden vara öppna med den utmaningar detta innebär, och tala klarspråk om vad vi vill göra för att möta utmaningarna.

Media: NA, SR Örebro,