Godhetens bristande normativ, del 1

Det är så många som vet vad som hände i Köln, Kalmar och ett antal andra städer under nyåret. Och lika många verkar ha orsakssamband och åtgärder klara för sig.

För att ta ytterligheterna:

Antingen är det ytterligare ett bevis på hur islam kommer att förändra Europa. Det är islams fel, en av grundstenarna i islam är ju att göra skillnad på kvinnor och män. Segregerade förorter där kvinnor förtrycks, könsseparerade bubbelpooler, kvinnor som tillåtna sexobjekt - det är bara att förvänta sig mer ju större invandringen blir.

Eller:

Det är männens fel. Kolla bara hur många kvinnor i Sverige som behandlas illa. Tafsande, våldtäkter, förakt har inget med islam eller invandring att göra. Försök inte låtsas som om det skulle vara bättre här - lika mycket kvinnoförtryck göms i Sverige.

Det är den nya politiken. Det gäller att inte bara ta en ytterkantsposition, utan man måste vara yttersta ytter, skrika högst och vara mest för eller mest emot. Allt annat är meningslöst.

Detta nya politiska landskap (jag vägrar kalla det demokrati - demokratin handlar om samtal i respekt, att skrika åt varandra utan att lyssna på den andre är möjligtvis politik) får så många bekymmersamma följder. Frågor som borde diskuteras försvinner. Personer som borde lyssnas på marginaliseras, ettiketteras med olika negativa politiska etiketter eller idiotförklaras. Problem göms och därmed blir de möjliga lösningarna på dem meningslösa - eftersom problemen inte finns.

Ibland menar man att det inte finns en åsiktskorridor. Och det gör det sannolikt inte. Men lika sannolikt finns det flera. Korridorerna löper ut ifrån det centrum man vill tillhöra, oavsett om det är DNs ledarsidas tolkning av liberalismen, Aftonbladets dito av socialdemokratin eller Fria tiders variant av sverigedemokratins nationalism.

När Jasenko Selimovic skriver i DN visar han just på en av dessa korridorer. Vad var möjligt att säga, som minister, som statssekreterare, som kommunalråd, som -partist, utan att drabbas av medias hugg? Hur skulle ett ställningstagande påverka mina möjligheter att bli vald, omvald, omtyckt? Vilka åsikter öppnade karriärvägar, och vilka stänger dörrar?

Frågan blir med en större. En del handlar om det svåra med tolernas och intolerans. Som i den utmärkta ledartexten från Borås Tidning. Hur långt ska vår tolerans sträcka sig? Hur breda ska åsiktskorridorerna vara? Vad är skillnaden mellan ett demokratiskt respektfullt samtal, och att skapa tolerans för intoleranta idéer?

Och för oss som är eller varit politiker blir frågan än mer brännande: Vem företräder vi, och varför? Varifrån får vi våra bilder av verkligheten, och hur medvetna är vi om att de är filtrerade, av andra eller oss själva? Hur många av oss klarar av att öppna dörrar ut från vår egen åsiktskorridor för att möta andra, i helt andra korridorer med helt andra åsikter? Hur skapar vi en miljö där åsikter kan brytas i respekt, där fakta granskas och där de ideologiska övervägandena tillåts spela roll i tolkningen av den gemensamma, granskade faktabasen?

Jag brukar ibland använda mig av en liknelse som är tagen från ett av de största svenska bolagen. Historien har rätt många år på nacken, och handlar om informationsvägar.

Ledningen för företaget hade en vision om hur informationen skulle förmedlas. Från toppen och neråt. Det var tydliga scheman för hur snabbt informationen skulle komma ut, hur många en chef skulle informera och hur de underlydande; chefer, underchefer, avdelningschefer, förmän - you name it - delades upp i hanterbara informationsflöden.

Men ledningen insåg att man höll på att köra av vägen. Ledningsorganisationen förmådde inte följa den snabba utvecklingen på marknaden. Man klarade helt enkelt inte av att ta in all information, bearbeta den och föra ut den för att bolaget skulle klara sig. Så man gjorde om informationsorganisationen.

Istället för en uppifrån och ner, inifrån och ut-organisation, valde man att skapa en matrisorganisation där informationsvägarna var många och från alla håll och till alla håll. Det blev en uppgift för varje medarbetare att hålla sig informerad om sådant som kunde vara intressant för bolaget, men bolaget hade också ett ansvar att så gott som det bara gick både informera medarbetarna och ta hand om medarbetarnas information.

En av cheferna hade en gång sagt något ungefär så här: Förr trodde vi att vi i ledningen satt inne med sanningen. Men det gör vi inte längre. För tänk om det är någon "idiot" ute på fabriksgolvet som verkligen vet vad som kommer att hända i morgon...

Politik idag handlar alldeles för mycket om en tro på att centrum alltid vet bäst. Partierna blir informationskanaler för centrum. Partiorganisationen ställs om till en kommunikationsorganisation för bästa möjliga genomslag för den nationellt bestämda politiken med de nationellt bestämda uttryckssätten. Effektiv kommunikation blir viktigare än levande diskussion.

Men tänk om inte centrum vet bäst. Tänk om denna effektiva kommunikation också gör den interna åsiktskorridoren i partiet både trängre och utan de nödvändiga dörrarna till samhället utanför.

Och tänk om det ibland faktiskt är "idioten" på fabriksgolvet som bäst vet vad som kommer att hända i morgon...

I nästa blogg ska jag fortsätta skriva om detta. Och närma mig frågan om behovet av ett nytt normativ.