Det hänger på den tråkiga chefen

Varför blir det som det blir? Gång efter gång?

Varför tar excesserna över, inte bara i LO och SCA utan så ofta i så många sammanhang? Det är en räcka av skandaler, flankerade av enorma löne- och bonussystem, som tar plats. År efter år.

Det enkla svaret är väl människans egoism. De flesta av oss tar för oss så mycket vi kan i de sammanhang vi befinner oss i. Få är bättre eller sämre. Det är möjligheterna som gör det. Vem av oss kan med trovärdighet hävda att vi inte gjort detsamma om vi suttit i samma situation?

Men det finns ett antal underliggande skeenden som påverkar varför vi agerar som vi gör. Låt mig peka på tre: Risk. Gemenskap. Ledarskap.

Låt oss börja med risken:

Jag läste en gång att de mest brottsbenägna individerna var de i samhällets övre skikt. Jag vet inte om det stämmer, det är nog rätt svårt att få fram hållbara data. Men analysen av varför man ändå inte begick brott, då i huvudsak ekonomiska brott, var intressant. Man gjorde enligt författaren en riskkalkyl. Risken att bli upptäckt och förlora vägde över möjligheterna till de vinster brottet skulle innebära.

När Kommunal får schavottera i media påverkar det inte bara dem. En intressant kommentar finns i  Sundsvalls Tidning. Maritha Mäler, avdelningsordförande i Kommunal, är bekymrad för att detta kommer att leda till mer granskningar av fler fackförbund. Kanske säger hon fel, men visst låter det som om det finns fler saker som riskerar att komma upp till ytan...

Bara risken att media kommer på dig, gör att det finns begränsningar. Främst rör det förtroende-jobben inom politik och offentlig sektor, fack, andra organisationer och föreningar. Risken att bli påkommen spelar roll för ditt beteende. Det spelar inte roll för alla; de ohemula ersättningarna till VD-ar och andra på tiotals miljoner kronor per år ligger just nu inom ramen för vad som är acceptabelt. Men SCA-skandalen visar att det ändå finns en bortre gräns för när även företagsledare anses sko sig oacceptabelt på aktieägarnas bekostnad.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Med det nya medielandskapet, och de försvagade mediahusen, när jag en oro av att allt färre kommer att granska, och att risken att bli upptäckt minskar. Det går inte att förlita sig enbart till Rebecca Weidmo Uvell, Johan Westerholm och andra trovärdiga bloggare. Risken för att allt fler politiker och chefstjänstemän känner att ramarna vidgas för vad som kan upptäckas är uppenbar.

Men det är inte så att de flesta politiker, chefstjänstemän och förtroendevalda väntar på att tänja på gränserna. Ändå så görs det. Hela tiden. I olika stor utsträckning. Och skälen menar jag kan i de allra flesta fall kokas ner till de två andra orden: Gemenskap. Ledarskap.

Hur fungerar en grupp? Det finns massor av forskning på det. Av de erfarenheter jag själv har är det snarare en fråga om när, och inte om, en grupps medlemmar förflyttar sig från att vara representanter för något utanför, till representanter för gruppen. I den lokala politiken är det övertydligt. Från alla partier kommer då och då stönanden över "nämndpartierna" - de där partikonstellationerna som över alla partigränser plötsligt företräder sin egen nämnd, mot såväl det egna partiet som mot alla andra nämnder och kommunen. Lojaliteten flyttas - från partiet, medborgarfokuset och ideologin till nämnden och praktiken.

Det som nu skett i Kommunal är en lika tydlig beskrivning av ett sådant fokusförflyttande. Jag gissar att Kommunals ledning är väl sammansvetsad. Det är en nödvändighet i det klimat de verkar. Men det bär på stora risker. När den interna gemenskapen blir viktigare än ideologin och företrädarskapet för medlemmarna/medborgarna förloras organisationens själ. En sådan förflyttning sker inte medvetet. Inte heller över en natt. Men den är i de allra flesta fall oundviklig.

En företrädare för ett annat parti, som arbetat som tjänsteman i Riksdagen, sade en gång: Det tar ett halvår innan de nyvalda "riksdagifierats". Då identifierar man sig med Riksdagen och riksdagsgruppen, och inte med väljarna eller partiets medlemmar. Det är ett lika tydlig exempel på hur vi som människor fungerar. De allra flesta av oss behöver de mindre gemenskaperna, där vi kan känna oss innanför. Och det får konsekvenser. Framförallt om inte ledarskapet fungerar.

Vad är en bra ledare? Om det finns massor av forskning på gruppdynamik, finns väl än mer på ledarskap. Jag vill ändå dra ut ett par exempel på hur ledarskapet och synen på ledarskap kan påverka de skeenden vi idag kan bevittna.

Bilden av den svenske chefen som en samtalande chef är tydlig. Här handlar det inte om hierarkier. Vi har rivit pyramider i minst 40 år... Den goda chefen står på samma nivå som sina medarbetare (obs - inte personal eller anställda - det sänder fel signaler...). Hon ska dessutom vara socialt kompetent. Det finns inget som är så viktigt som social kompetens inom chefskapet idag. Inte minst inom de publika näringarna, som politik och den offentliga sektor som politiken ska styra över, är den sociala kompetensen överordnad allt annat. Du behöver inte ha de bästa sakkunskaperna inom ditt område - det är din (sociala)kompetens som chef som betyder något.

I rekrytering efter rekrytering jag varit med om har bilden förstärkts. Varför ska vi ha en vidareutbildad lärare som rektor när det finns en så socialt kompetent administratör? Varför ska äldreomsorgen ledas av någon som kan äldreomsorg - överhuvudtaget är sektorskunskaperna nedprioriterade. Och det förstärks av en politisk organisation där bristen på sakkunskaper förstärks av bristande kunskap om ledarskap. Hur ska en politiker som inte har en aning om ekonomi eller organisationsledning kunna rekrytera den bästa ekonomichefen eller kommundirektören?

Än värre blir det med den förändrade roll som politikerna tagit. När deras roll inte blir att ta ansvar, utan att berätta om det goda. Det spelar roll externt, men även internt. Och med den gruppdynamik som finns, när man snabbt blir en del av en subkultur, blir riskerna för att man inte ser de egna förändrade värderingarna stora.

Det finns en omvänd syn inom politiken också. Den där partistyrelsen/riksdagsgruppen/rådhuset ses som en egen värld som fjärmat sig från partiet, medlemmarna, väljarna, ideologin. Den är sannolikt lika riktigt som den som handlar om "nämndpartiet". Men den är farligare.

För vad händer när den socialt kompetente ledaren, som har en roll att enbart säga de goda sakerna, lever i ett rum där gruppen inte bara är den värld man ser, utan också en spegelbild av varandra? Samma värderingar. Samma bakgrunder. Samma livsresor. Samma murar mot omvärlden.

Vem kan säga nej? Vem kan vara den tråkiga chefen som sätter stopp och pekar på ursprungsvärderingarna?

Jag ska ta ett sista exempel från min tid som beredningsordförande på SKL.

En av de viktigaste frågorna en beredning har att hantera är beredningens resa. Varje permanent beredning har rätt att göra en utlandsresa per mandatperiod. Och det är regel att denna resa kommer upp som huvudpunkt på det första beredningssammanträdet. Önskningarna är stora: Res långt! Res spännande! Kanada! Japan! USA! Andra beredningar har ju gjort det! Det är vi värda!

Jag såg de andra beredningarna i SKL planera och resa. Långt. Spännande. Men jag vägrade. Jag frågade tjänstemännen om det fanns något vi kunde lära av, och var det i så fall låg. Jag bad dem fundera över vilka kostnader som kunde motiveras. Och så planerade vi: Ja - vi kan lära av Storbritannien, Holland, Spanien. Det är bäst att hålla sig till Europa om vi vill dra lärdomar som vi kan översätta till svenska förhållanden.

Jag kan så här i efterhand erkänna att det inte gjorde mig populärare som ordförande bland ledamöterna. Men jag menar att det ingår i ledaruppdraget. Återkoppla till varför vi har uppdraget, vilka våra uppdragsgivare är, vad vårt mål är med uppdraget.

Så lätt det hade varit att säga: Ja - vi gör som de andra! Socialt kompetent accepterat att vara den goda chefen, på samma nivå som medarbetarna, utan vare sig större kompetens eller ansvar.

Det finns ett stort behov av tråkiga chefer. Framförallt behövs de inom den offentliga sektorns politiska och administrativa grenar. Men överallt där förtroendet är en del av ledar- och chefskapet behövs människor som förmår peka utanför den egna gruppen, tillbaka på uppdraget, uppdragsgivarna, de utanför den egna så välfungerande gruppen.

Det gäller Kommunal och hela fackföreningsrörelsen. Det gäller SCA och storbolagen. Och det gäller inte minst politiken och den offentliga sektorn.