Liberalismen bär inom sig demokratins död

Jag minns det än. Mina första möten med partiet. Oskolad, aldrig ungdomsförbundsmedlem, aldrig tidigare ett politiskt uppdrag kastades jag in i en lokal partiledarstrid. Två kvinnor stod emot varandra. Den ena hade en agenda. Hon hade länge arbetat för att få med sig ett flertal. Men arbetet hade skett i det fördolda. Hon, utmanaren, menade sig stå för partiets bästa.

Jag hade kommit in i kommunfullmäktige som sista namn. Vem skulle jag rösta på? Hon som var kommunalråd, men som menades stå för nära ett annat parti och därmed köra sin egen linje? Eller utmanaren, som sade sig värna partiet först. Omröstningen skedde. Med en rösts övervikt vann utmanaren. Partiet var räddat.

Jag kan inte släppa den historien när jag idag blickar tillbaka på de nästan 30 år jag var engagerad i Folkpartiet. Då, inför valet 1988, var frågan om partiets väl och ve central. Även om vi redan då var ett litet parti, fanns mängder av förtroendevalda. Partiets interna möten lockade många tiotals. När länsförbundet hade årsmöte var det långt över hundra.

De flesta av de engagerade gjorde det för partiet. Kanske fanns det en ersättarpost i kulturnämnden att bråka om. Men partiarbetet i sig, de nu så ofta häcklade kaffekokandet, det interna motionsskrivandet, arbetsgrupperna som tog fram ett förslag till någon perifer politisk idé, torgmötena och diskuterandet – det oändliga diskuterandet – allt var en del av ett parti som fungerade.

De flesta av oss som då fanns i partiets organisation hade en folkrörelsebakgrund. I Folkpartiet var det självklart medlemmar med rötter i de gamla frikyrkorna som stod för ryggraden i partiorganisationen. Men där fanns idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen, Röda Korset och Rädda Barnen. Människorna bar med sig sitt engagemang från en styrelse till en annan, från ett årsmöte till ett annat. Organisationen var viktig. Partiet var en del både av den egna identiteten och en självklar del av förverkligandet av den politik man gemensamt trodde på.

Rätt mycket har förändrats sedan dess. Partierna är inte längre var de var. De breda medlemsorganisationerna har ersatts av smala professionella politiska kanslier. Årsmöten och styrelsemöten blir allt glesare. Den interna demokratin sköts med ena handen, bakom ryggen. Allt blir ett spel på en kommunikationsplattform, för att effektivast nå väljarna.

Denna utveckling har också påverkat urvalet av politiker och politiskt engagerade. Medlemskap handlar idag ofta om kampanj och kommunikation, mindre om ideologi och politiskt hantverk. Vem orkar motionera till ett årsmöte för att eventuellt se sin motion bifallen och därefter tröskad genom åratal av partistiska och kommunala kvarnar? Idag är det inte partiet utan individen som gäller. Det är självklart att jag kan ställa krav på partiet, mindre klart om partiet kan ställa krav på mig. Ju högre upp i de politiska hierarkierna man kommer, desto tydligare blir utvecklingen.

Jag slås åter av dessa tankar när jag läser Tove Lifvendals ledarkommentar den 2 augusti. Hon skriver om Hanif Balis senaste affär, en misslyckad(?) kommunikation kring vapen och media. Låt mig citera henne: ”Kommunikativt var det också obegåvat, en handling där jaget sätts före laget. Dyrbar tid och energi har stulits från partiet som fått hantera detta i stället för att prata om sin politik.”

”Jaget före laget”. Men vilka lag tillhör dagens politiker? Finns det överhuvudtaget lag?

Vi lever i en mycket individualistisk tid. Individen är alltings centrum, både mål och medel. De flesta av oss ser det som en framgång. Självförverkligandet har blivit den centrala normen, oavsett var i livet vi befinner oss.

Denna liberala individualism får dock konsekvenser som kan vara svårhanterbara. I en artikel i Expressen skriver Joel Halldorf om liberalismens problematiska inställning till samhället: ”Detta är en följd av hur liberalismen är konstruerad. En rörelse skapas ju av att människor förenas kring något, men liberalismens idé är den individuella friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.”

Hur ska då dessa miljontals individuella livsprojekt skapa ett samhälle? Och hur ska de skapa ett parti?

Ett liberalt parti idag är en paradox. Samtidigt som man i allt säger sig stå för individens frihet, är partiet i sig ett uppenbart exempel på när individens frihet måste underordnas ett kollektiv. Det årsmötet, kongressen, landsmötet bestämt gäller. Din frihet begränsas till en frihet inom, eller i vart fall i närheten av, det gemensamma beslutet. Men passar inte det kan du gå, eller bli ledare i partiet och förändra politiken som du vill.

Detta senare tycks bli allt vanligare. Men synen på ledarskap har förändrats. Förr kunde partiet hantera en stark person inom varje område. Man valdes, av kollektivet, till kommunalråd, landstingsråd eller partiledare. Därefter kunde man, med samma kollektivs godkännande, vrida partiets politik åt det håll man ville.

Men vem vill vänta på att bli vald ledare idag? Individen har ju rätt. Det är ju mina idéer som är de bästa. Det är ju jag som fattar vart vi är på väg. Jag behöver inte följa någon. Det är bättre att andra följer mig.

Och långsamt kommer partierna, alla de partier som idag är mer eller mindre mainstreamliberala, från vänster mot höger, att riskera sönderfall. Det har redan börjat. Utvecklingen har gått längre än vad man kan se, om man enbart betraktar partierna utifrån. Men ser man partierna inifrån, ser man strukturer som vittrar, kollektiv som löses upp, individer som frigör sig från partiet.

Utvecklingen är inte ny. Under hela 1900-talet skedde en kontinuerlig individualisering även av politik och partier. Men det fanns motkrafter. En del ideologiska, som socialism och konservatism. En del filosofiska eller religiösa, som frisinnet. Andra bundna till breda yrken, inte minst inom facket och bonderörelsen. Nu är de mer eller mindre borta. Kvar står individerna, jaget.

Kanske ser även de som nuförtiden är engagerade i partierna detta. Men vem orkar reagera? Och hur ska reaktionen se ut? Politiken och partierna är ju i detta bara en spegling av det omgivande samhället, ett samhälle där individualism övergått i egocentrism.

Kommer vi att klara av att hantera det? Kommer vi att, med Per Svenssons ord i DN som bas att kunna inse skillnaden? ”Det är inte ”individualism” det handlar om här utan egocentricitet. En individualistisk värld är en värld av skillnader och mångfald. En värld av egocentriker är en värld av sinsemellan identiska isoleringsceller.”

Eller är egocentrismen inte bara en följd, utan en oundviklig följd, av ett samhälle med individualism som övergripande mål? Och hur ska i så fall partierna, de sex partier som i mer eller mindre hög grad alla omfattar denna individualistiska/egocentriska agenda, klara av att hålla samman?

De senaste åren, med ett crescendo i vår och sommar, har vi kunnat följa ytterligare ett steg på denna partiupplösning. Frågan om migration och integration är central för ett land, dess sammanhållning och dess framtid. Om det inom ett parti inte finns en gemensam linje, som klarar av en omröstning i riksdagen eller än mer ett fullt och fast deltagande i en regering, har sannolikt det partiet tagit ytterligare ett steg mot sin egen upplösning. Ett antal av partierna i riksdagen har visat att de tagit det steget.

Klarar vi av Per Svenssons balansakt? Eller blir det som Joel Halldorf avslutar sin artikel med, en återkomst av den nationalistiska populismen, i höger, vänster, islamsk eller annan tappning? ”I populismen finns en existentiell dimension som vi tenderar att underskatta. Med ord som tradition, gemenskap, värdighet och nationen talar man till en längtan efter djupare värden hos människan, vår längtan efter saker som varken konsumism eller individualism kan tillfredsställa.

Att populismen går framåt just nu handlar inte om systemkollaps eller om att Sverige plötsligt gått sönder. Det handlar om en tomhet mitt i moderniteten. Om vi vill stoppa flodvågen måste vi hitta ett sätt att fylla detta tomrum.”

Vad blir det liberala svaret när ökad individualism inte är botemedel utan både orsak och verkan? Vad händer den dag det inte finns någon som står för "partiets bästa" utan enbart för sitt eget? När de enda striderna om ledarskapen handlar om vem som kommunicerar sitt ego bäst? Kan ett parti existera i en sådan kontext? Och om inte - finns demokratin kvar då?

Artiklar att läsa:

Tove Lifvendal

Joel Halldorf

Per Svensson

Vildarnas marknad

Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.

Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?

Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.

SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.

Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.

Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.

Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?

I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?

Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.

Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.

"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"

Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?

Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.

"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"

Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?

Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).

Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?

Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?

Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?

Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.

Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.

Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.

Om döden, LUF och den starkes rätt

Vad är en människa?

En samling celler, styrda av en kemisk soppa, på väg från ett intet till ett intet. Och däremellan med den huvudsakliga uppgiften att så långt möjligt tillfredsställa sina egna önskningar?

Eller...

Varför ska vi bekymra oss om döda kroppar? Om vi bara är en samling celler, styrda av en kemisk soppa, är vi ju inte speciellt värdefulla, framförallt inte som döda. Varför ska man överhuvudtaget ha något som griftefrid?

Eller...

Om såväl livet som döden är en individuell händelse, av betydelse bara för dig själv, spelar det väl ingen roll vad som händer med kroppen efter din död. Du kan välja att låta den bli använd för såväl sex som djurmat, låta den kastas i en grop tillsammans med andra eller hängas i ett träd i skogen. Det rör väl ingen annan än dig.

Eller...

Det finns ett skäl till att behandla människan efter döden med respekt. Och det handlar om respekt för livet och den levande människan.

Ett samhälle kan bedömas utifrån hur man hanterar de allra sårbaraste, de som inte kan föra sin egen talan. Det ofödda barnet, den funktionshindrade unge, den vuxne med missbruksproblem, den dementa gamla. Vi känner dem alla. Katalogen är inte fullständig. Och det finns inte en skarp gräns mellan den sårbara och den starke. Vi kan ikläda oss olika roller genom livet, beroende på omständigheter vi inte förfogar över.

Socialliberalismen och frisinnet har alltid försökt se världen ur dessa sårbarastes ögon. Inte alltid har man lyckats. Men själva perspektivet är viktigt. För hur skulle du vilja att människor såg på dig om du själv var en av de sårbaraste? Socialliberalismen har landat i att människan så långt möjligt ska utnyttja de möjligheter och färdigheter hon har begåvats med. Samhällets uppgift är att stötta henne då hon behöver, men aldrig ta över mer än vad som behövs.

Denna politik har kombinerats med frisinnets normativa komplex, kring människans värde och värdighet. Detta normativ har varit en grund för den liberalism som förmått förändra såväl Sverige som världen. För mig är det självklart att den tagit sin energi från den kristna kulturella traditionen. Normer, värderingar och etik uppstår inte ur tomma intet.

Kristendomens, och andra religioners, syn på människan efter döden har legat till grund också för hur vi behandlar våra döda. Det är inte självklart att det ska finnas begravningsplatser, där hög blandas med låg, där direktören och pigan ligger sida vid sida. Men religionens betydelse för respekten för döden och den döda, tar sin kraft inte bara ur hoppet om ett liv efter denna död, utan också av respekt för de efterlevande.

Frisinnets största betydelse för svensk liberalism handlar sannolikt om detta. Om att se människan som en del av en helhet större än dig själv, inte som en ensam individ med ansvar bara för sig själv - sökande efter den egna självbekräftelsen så långt det går (så länge man inte kränker någon annans frihet (fast detta är en anomali - själva livet innebär ju att du påverkar andras livschanser)). Och för att klara av att vara denna del av denna större helhet krävs ett normativ som också är större än dig själv.

Som alla normativ innebär detta att du begränsar dig själv, för att värna andra.

Den tydligaste motståndaren mot detta har länge varit libertianismen. Den som hävdar att staten i huvudsak är av ondo, att i princip all skatt är stöld och att den enda gemensamma uppgiften som bör överordnas individen är en grundtrygghet i form av rättsskipning för att värna äganderätten. Denna - den starkes ideologi - bygger på en extrem form av individualism, en egoism grundad på en frånvaro av de flesta normer som byggt vårt samhälle. Äganderätten blir både mål och medel. Den starkes rättigheter och möjligheter tar över hans skyldigheter till den sårbares behov.

Det finns oroande tecken på att något håller på att ske med liberalismen, inte bara i Sverige och inte bara i LUF. LUF är bara det tydligaste tecknet. Man skulle förenklat kunna säga att strömningarna går:

• Från en individualism inom en helhet, till en individualism för egot.
• Från ett normativ till en normlöshet.
• Från ett välfärdssamhälle till en minimal stat.
• Från människans oändliga värde och värdighet till människan som mätbar produkt.

Det är inte en helt ny utveckling. Synen på människan, på normativ, på etik och moral, på värde och värdighet, är en ständig kamp mellan olika system. Men det nya för svensk del är att delar av det parti det ungdomsförbund som tidigare stod upp för värde och värdighet, för normativa system och för välfärdssamhälle, nu svajar.

I flera andra bloggar har jag skrivit om riskerna för oönskade konsekvenser när normkritiken blir den enda norm man har att förhålla sig till. LUFs förslag om såväl djursex som nekrofili och incest måste ses i det perspektivet. Men när normförskjutningen fortsätter, ökar riskerna också för att hela det system och de tankesätt som burit upp skapandet av välfärdssamhället eroderar. Där är vi ännu inte. Men vägen dit är skrämmande kort.

Kanske är det så att respekten för människan också kan definieras av hur vi ser på henne efter döden. Fortfarande med värde och värdighet. Eller som en värdelös kropp att hantera efter eget gottfinnande. Som en del av en större helhet, en människa ingen kan äga vare sig före eller efter döden. Eller som en samling celler som individen kan sälja till den uppgift hon själv tycker.

Konsekvenserna av dessa olika synsätt är väsensskilda. Och de kommer att vara avgörande för hur frisinnet och den sociala liberalismen ska vara organiserade i framtiden.

Lite mer om politisk ålderism

I går skrev jag på SvD Debatt om den ålderism som behärskar svensk politik. Jag har sällan om ens någon gång fått så många återkopplingar på något jag skrivit. Och helt säkert är att jag aldrig fått enbart positiva reaktioner (med undantag av den som funderade över vad ordet "juvenilisering" betydde...) på något jag skrivit. Men så här.

Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.

Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.

Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.

Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:

Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?

I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.

Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.

Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.

Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.

Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.

Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.

Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".

När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.

När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.

De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.

Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.

Parallella processer

Formar människan samhället, eller formar samhället människan?

Frågan är intressantare än på länge dessa dagar då en diskussion om kulturens påverkan på människors handlande svirrar runt i olika forum. Formar människan samhället, eller formas hon av det?

Sannolikt är det parallella processer. Människan formar samhället. Men samhället formar också människan. De mångas värden och värderingar skapar en yta för individen att agera på. Men individens val, ensamt eller tillsammans med andra, påverkar också förändringen av denna yta.

Jag har rätt många gånger, i bloggen och andra forum, funderat kring detta. Varför agerar vi som vi gör, och vilka konsekvenser får det? De senaste månadernas samhällsutveckling ställer den frågan i än mer brännande ljus.

Varför skakar det samhälleliga normativet just nu? Är det bara på grund av trycket från en alltför stor invandring som människor i Sverige bestämmer sig för att maskera sig och dra ut på stan för att misshandla ensamkommande flyktingungdomar? Hur kan det komma sig att nätet exploderar av människor som tycker sig ha rätt att attackera andra på alla nivåer som tänkas kan? Går det ens att analysera om vad som orsakar det och vilken verkan det får?

När Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i DN skriver om hur nazisterna i Tyskland kunde ta över ett väl fungerande land, med stabila institutioner, går det att bli bekymrad. För Wolodarskis analys pekar mot att det stabila demokratiska samhälle vi tror oss leva i inte alls är den garant mot ens det värsta förtryck som vi kanske trott. Wolodarski avslutar:

Folkmord har genomförts gång på gång efter 1945, just därför att kapaciteten till bottenlös ondska finns latent i  alla samhällen. Lärdomen är att aldrig underskatta hatideologier.

Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och därmed också farligare än på länge. I USA hetsar presidentkandidaten Donald Trump mot muslimer, mexikaner och kvinnor. Den amerikanska offentligheten har på kort tid brutaliserats på ett sätt som få trodde var möjligt. I Europa skördar högernationalister framgångar i flera länder. I  Ryssland ger Putins regim prov på en skrämmande aggressionspolitik.

Står demokratin säkert? Är våra liberala konstitutioner huggna i sten?

Svaret på frågorna är i vart fall inte ett rungande ja. Snarare handlar det idag om en tveksamhet, och ibland en stor osäkerhet, kring utvecklingen. Internationellt likväl som nationellt.

Ett av de bekymmer jag upplever är att det sedan länge såväl saknas en gemensam vision, en gemensam normativ bas och ett gemensamt språk i den del av världen vi lever i.

Vad vill vi med samhället? Vart ska vi?

Förstår vi varandra, ens när vi talar samma dialekt?
Vilka ramar ska begränsa oss som människor?

Bristen på visioner i politiken blir allt mer uppenbar. Allt mer handlar om att administrera ett mer eller mindre väl fungerande system. De socialdemokratiska våndorna om varför det går så illa, kan tjäna som exempel. Men de andra partierna är inte mycket bättre.

Och språket, inte det talade, utan det som gör att vi förstår också det som sägs mellan raderna, kontexten, sammanhanget, relaterandet, blir allt fattigare (En utvikning - fantastisk artikel - om det religiösa språkets centrala betydelse och minskande vikt finns här). Och om vi inte talar samma språk, och inte ens finns på samma (mediala)arenor - de korrekta i vanligmedia, de inkorrekta i nätets irrgångar - hur ska vi då kunna forma en gemensam berättelse, en vision som människor vill följa?

Och om det personliga projektet blir allt, att jag som individ betyder allt mer och de omkring mig allt mindre (så länge de inte tycker som jag), hur ska vi då kunna hitta det gemensamma språket och den gemensamma visionen?

Jag är liberal, därför att jag tror på individens förmågor, möjligheter och färdigheter. Men jag är frisinnad, därför att jag tror att denna individualism måste ha begränsningar. Den liberala grundtanken kring individualism; "min frihet begränsas bara av om den minskar någon annans frihet" är fin, men ack så tom. Den tolkas idag som om vi kan leva i lufttomma rum, där allt mer av det jag gör enbart är för mig själv och där bara jag själv har rätt att tolka om det sätt jag väljer att leva på är förenligt med den liberala grundtesen.

Individualism ersätts allt mer av egocentrism. Det gemensamma ersätts av det egna. Livet med andra ersätts av mitt livet som mitt eget projekt. Det räcker med att bläddra i media för att se signalerna. Allt mer, från jobb och fritid, över religion och politik till sex och familj, handlar om dig själv och ditt självförverkligande.

Inte ens könstillhörighet är numera något man ska nöja sig med. Det basalt biologiska, i princip alla av oss är födda som kvinna eller man, är något du ska nöja dig med. Frågan är hur du istället identifierar dig. Som CIS-man kanske? Eller som en kvinna i en manskropp eller tvärsom? Eller kanske utan kön eller med alla samtidigt? Eller kanske du inte alls identifierar dig som människa, utan som katt...

Det ego-centrerade uttrycket blir sällan så övertydligt som just detta. Jag definierar mig själv, och är jag inte nöjd med det så är det bara för mig att definiera om mig. Samhällets uppgift är att ställa upp på denna identifikation - inte bara med acceptans för mig själv utan också med systemförändringar och krav på offentliga resurser.

Så det är alltså detta som är orsaken till våldsutbrotten och rasismen? Knappast. Men alldeles för ofta söker vi idag de enkla lösningarna och de snabba svaren.

Egocentrism och den normkritik den är sprungen ur, är inte en isolerad händelse, som enbart kan stanna vid könsidentifikation eller något annat i den nuvarande liberala mainstreampolitiken. Den normikritk som tror sig ha till uppgift att befria människor från vissa normer, kommer med all sannolikhet att leda till en förändrad syn på även helt andra normativa komplex. Och då står vi inte längre med en normkritisk jämställdhetspolitik, utan med en politik för normlöshet och normupplösning.

Och det är då det blir verkligt oroande.

Det som händer i svensk och europeisk politik idag är att allt fler landar i två parallella diken. Det ena - där normkritiken är norm - och det andra - där nynormativismen blir allt mer förtryckande. Utvecklingen i Polen, Ungern, Frankrike - ja även i Norden - går att tolka som en reaktion på den normlöshet som de ledarna tycker sig se. Att deras reaktioner är betydligt mer skrämmande än den normlöshet de vill bekämpa är tyvärr bara ett typiskt uttryck för människans dualism. Det är ytterligheterna i oss som alldeles för ofta styr.

Men det krävs ett liberalt uppvaknande kring frågan hur vi ser på det normativa komplex som inte bara ska styra staten, utan också oss som individer. Sätter man ihop den text som jag refererar till i fredagens blogg, med Wolodarskis söndagskrönika, så borde det finnas alla liberala skäl i världen att göra ett omtag kring synen på normernas betydelse för samhället, och än mer för individen.

Går det att bygga ett stabilt samhälle på individer som bara ser livet som sitt egocentrerade projekt för självförverkligande? Vilka konsekvenser får det för den helhet vi ändå är delar av? Påverkar vi som individer samhället? Eller är vi bara passivt påverkade av det samhälle vi lever i?

För mig som frisinnad är det nödvändigt att liberalismen återuppväcker den diskussion om normativa processer som helt avstannat. Det måste gå att skapa en öppen normativitet, där du som individ kan känna dig accepterad - även om du skulle identifiera dig som katt - men där samhället är mycket tydligt i vad vi förväntar oss av dig som människa och medmänniska, och lika tydlig i vad du kan förvänta dig av, och vad du inte kan kräva, av det samhälle du lever i och av.

Det hänger på den tråkiga chefen

Varför blir det som det blir? Gång efter gång?

Varför tar excesserna över, inte bara i LO och SCA utan så ofta i så många sammanhang? Det är en räcka av skandaler, flankerade av enorma löne- och bonussystem, som tar plats. År efter år.

Det enkla svaret är väl människans egoism. De flesta av oss tar för oss så mycket vi kan i de sammanhang vi befinner oss i. Få är bättre eller sämre. Det är möjligheterna som gör det. Vem av oss kan med trovärdighet hävda att vi inte gjort detsamma om vi suttit i samma situation?

Men det finns ett antal underliggande skeenden som påverkar varför vi agerar som vi gör. Låt mig peka på tre: Risk. Gemenskap. Ledarskap.

Låt oss börja med risken:

Jag läste en gång att de mest brottsbenägna individerna var de i samhällets övre skikt. Jag vet inte om det stämmer, det är nog rätt svårt att få fram hållbara data. Men analysen av varför man ändå inte begick brott, då i huvudsak ekonomiska brott, var intressant. Man gjorde enligt författaren en riskkalkyl. Risken att bli upptäckt och förlora vägde över möjligheterna till de vinster brottet skulle innebära.

När Kommunal får schavottera i media påverkar det inte bara dem. En intressant kommentar finns i  Sundsvalls Tidning. Maritha Mäler, avdelningsordförande i Kommunal, är bekymrad för att detta kommer att leda till mer granskningar av fler fackförbund. Kanske säger hon fel, men visst låter det som om det finns fler saker som riskerar att komma upp till ytan...

Bara risken att media kommer på dig, gör att det finns begränsningar. Främst rör det förtroende-jobben inom politik och offentlig sektor, fack, andra organisationer och föreningar. Risken att bli påkommen spelar roll för ditt beteende. Det spelar inte roll för alla; de ohemula ersättningarna till VD-ar och andra på tiotals miljoner kronor per år ligger just nu inom ramen för vad som är acceptabelt. Men SCA-skandalen visar att det ändå finns en bortre gräns för när även företagsledare anses sko sig oacceptabelt på aktieägarnas bekostnad.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Med det nya medielandskapet, och de försvagade mediahusen, när jag en oro av att allt färre kommer att granska, och att risken att bli upptäckt minskar. Det går inte att förlita sig enbart till Rebecca Weidmo Uvell, Johan Westerholm och andra trovärdiga bloggare. Risken för att allt fler politiker och chefstjänstemän känner att ramarna vidgas för vad som kan upptäckas är uppenbar.

Men det är inte så att de flesta politiker, chefstjänstemän och förtroendevalda väntar på att tänja på gränserna. Ändå så görs det. Hela tiden. I olika stor utsträckning. Och skälen menar jag kan i de allra flesta fall kokas ner till de två andra orden: Gemenskap. Ledarskap.

Hur fungerar en grupp? Det finns massor av forskning på det. Av de erfarenheter jag själv har är det snarare en fråga om när, och inte om, en grupps medlemmar förflyttar sig från att vara representanter för något utanför, till representanter för gruppen. I den lokala politiken är det övertydligt. Från alla partier kommer då och då stönanden över "nämndpartierna" - de där partikonstellationerna som över alla partigränser plötsligt företräder sin egen nämnd, mot såväl det egna partiet som mot alla andra nämnder och kommunen. Lojaliteten flyttas - från partiet, medborgarfokuset och ideologin till nämnden och praktiken.

Det som nu skett i Kommunal är en lika tydlig beskrivning av ett sådant fokusförflyttande. Jag gissar att Kommunals ledning är väl sammansvetsad. Det är en nödvändighet i det klimat de verkar. Men det bär på stora risker. När den interna gemenskapen blir viktigare än ideologin och företrädarskapet för medlemmarna/medborgarna förloras organisationens själ. En sådan förflyttning sker inte medvetet. Inte heller över en natt. Men den är i de allra flesta fall oundviklig.

En företrädare för ett annat parti, som arbetat som tjänsteman i Riksdagen, sade en gång: Det tar ett halvår innan de nyvalda "riksdagifierats". Då identifierar man sig med Riksdagen och riksdagsgruppen, och inte med väljarna eller partiets medlemmar. Det är ett lika tydlig exempel på hur vi som människor fungerar. De allra flesta av oss behöver de mindre gemenskaperna, där vi kan känna oss innanför. Och det får konsekvenser. Framförallt om inte ledarskapet fungerar.

Vad är en bra ledare? Om det finns massor av forskning på gruppdynamik, finns väl än mer på ledarskap. Jag vill ändå dra ut ett par exempel på hur ledarskapet och synen på ledarskap kan påverka de skeenden vi idag kan bevittna.

Bilden av den svenske chefen som en samtalande chef är tydlig. Här handlar det inte om hierarkier. Vi har rivit pyramider i minst 40 år... Den goda chefen står på samma nivå som sina medarbetare (obs - inte personal eller anställda - det sänder fel signaler...). Hon ska dessutom vara socialt kompetent. Det finns inget som är så viktigt som social kompetens inom chefskapet idag. Inte minst inom de publika näringarna, som politik och den offentliga sektor som politiken ska styra över, är den sociala kompetensen överordnad allt annat. Du behöver inte ha de bästa sakkunskaperna inom ditt område - det är din (sociala)kompetens som chef som betyder något.

I rekrytering efter rekrytering jag varit med om har bilden förstärkts. Varför ska vi ha en vidareutbildad lärare som rektor när det finns en så socialt kompetent administratör? Varför ska äldreomsorgen ledas av någon som kan äldreomsorg - överhuvudtaget är sektorskunskaperna nedprioriterade. Och det förstärks av en politisk organisation där bristen på sakkunskaper förstärks av bristande kunskap om ledarskap. Hur ska en politiker som inte har en aning om ekonomi eller organisationsledning kunna rekrytera den bästa ekonomichefen eller kommundirektören?

Än värre blir det med den förändrade roll som politikerna tagit. När deras roll inte blir att ta ansvar, utan att berätta om det goda. Det spelar roll externt, men även internt. Och med den gruppdynamik som finns, när man snabbt blir en del av en subkultur, blir riskerna för att man inte ser de egna förändrade värderingarna stora.

Det finns en omvänd syn inom politiken också. Den där partistyrelsen/riksdagsgruppen/rådhuset ses som en egen värld som fjärmat sig från partiet, medlemmarna, väljarna, ideologin. Den är sannolikt lika riktigt som den som handlar om "nämndpartiet". Men den är farligare.

För vad händer när den socialt kompetente ledaren, som har en roll att enbart säga de goda sakerna, lever i ett rum där gruppen inte bara är den värld man ser, utan också en spegelbild av varandra? Samma värderingar. Samma bakgrunder. Samma livsresor. Samma murar mot omvärlden.

Vem kan säga nej? Vem kan vara den tråkiga chefen som sätter stopp och pekar på ursprungsvärderingarna?

Jag ska ta ett sista exempel från min tid som beredningsordförande på SKL.

En av de viktigaste frågorna en beredning har att hantera är beredningens resa. Varje permanent beredning har rätt att göra en utlandsresa per mandatperiod. Och det är regel att denna resa kommer upp som huvudpunkt på det första beredningssammanträdet. Önskningarna är stora: Res långt! Res spännande! Kanada! Japan! USA! Andra beredningar har ju gjort det! Det är vi värda!

Jag såg de andra beredningarna i SKL planera och resa. Långt. Spännande. Men jag vägrade. Jag frågade tjänstemännen om det fanns något vi kunde lära av, och var det i så fall låg. Jag bad dem fundera över vilka kostnader som kunde motiveras. Och så planerade vi: Ja - vi kan lära av Storbritannien, Holland, Spanien. Det är bäst att hålla sig till Europa om vi vill dra lärdomar som vi kan översätta till svenska förhållanden.

Jag kan så här i efterhand erkänna att det inte gjorde mig populärare som ordförande bland ledamöterna. Men jag menar att det ingår i ledaruppdraget. Återkoppla till varför vi har uppdraget, vilka våra uppdragsgivare är, vad vårt mål är med uppdraget.

Så lätt det hade varit att säga: Ja - vi gör som de andra! Socialt kompetent accepterat att vara den goda chefen, på samma nivå som medarbetarna, utan vare sig större kompetens eller ansvar.

Det finns ett stort behov av tråkiga chefer. Framförallt behövs de inom den offentliga sektorns politiska och administrativa grenar. Men överallt där förtroendet är en del av ledar- och chefskapet behövs människor som förmår peka utanför den egna gruppen, tillbaka på uppdraget, uppdragsgivarna, de utanför den egna så välfungerande gruppen.

Det gäller Kommunal och hela fackföreningsrörelsen. Det gäller SCA och storbolagen. Och det gäller inte minst politiken och den offentliga sektorn.

Sommarstiltje? Eller??

Måndagsförmiddagen ägnades åt att köra traktor. Det jobb som borde varit färdigt, stängsla en ny hage åt fåren, börjar nu i alla fall komma en bit på väg. Satte upp ytterligare 35 stolp, tryckte ner dessa plus de 84 jag satte i helgen med traktorns lastare och köpte 90 stolp till. I morgon hämtar jag dem och sedan ska de ner i backen senast torsdag. Sen är det bara att rulla fårstängsel.

Det är behagligt att göra något annat än att jobba med politik jämt. Att vara fritidsbonde, eller snarare jobba som bonde utanför det vanliga arbetet, är mentalt avkopplande. Du kan inte tänka på dagspolitiken när du ska finköra med lastaren. Lika lite som du har budgeten i tankarna när du kollar lammen, kör röjsågen eller trimmar undertråden på elstängslet.

Men ändå är mitt bondearbete också politik. Istället för nästa KS-sammanträde så kan man fundera över vägval och långsiktighet i politiken. Istället för att fundera kring ordvändningar i kommande KF-inlägg så rullar tankarna på kring mer djupa frågor, rätt ofta kring vart vi och samhället är på väg. När jag var KS-ordförande hann jag aldrig med detta. Då var det bara att hugga ärende efter ärende. Timme efter timme, dag efter dag var bokade med olika former av uppdrag. Och de timmar som blev över var jag tvungen att komma ikapp med eposten.

Politik tenderar att bli allt kortsiktigare. Politik håller också på att bli allt mer yta och allt mindre djup. En del av det beror på oss själva, vi som är politiker. Vi klarar inte av vår uppgift att vara aktiva i det civila samhället, inte som propagandister utan som samhällssamtalare. En del beror på media. Idag säljer inte djupa, breddande artiklar. Idag säljer konfrontation och personmotsättningar. En del beror på hela samhällsutvecklingen. Allt fler kommer till valstugorna idag och frågar: "Om jag röstar på er, hur får just jag det bättre då?" Den senaste omvalsrörelsen var ju ett typexempel på hur något parti accepterar detta sätt att förhålla sig till de nya, egoistiska medborgarna, och lovar inte allt åt alla, utan just det du behöver till dig. Det spelar mindre roll om det är att bevara Rudbeckskolan, direkt bussar till Vivalla, eller löften om "Visst fixar vi ett jobb till dig bara du röstar på oss!". Populism och egoism går hand i hand.

Sannolikt är detta en av de större spikarna i demokratins kista. Det är inte märkligt att 25 % av de unga idag tycker att man kan sälja sin röst. För redan nu så är ju valrörelserna kortsiktiga röstköparaktiviteter. Och när man sedan inser att politiker inte kan leverera allt, framförallt inte de individuella löftena man gett, så fördjupas misstron mot politik och demokrati.

Sådana tankar finns trots allt i huvudet när man kör traktor en junimåndag. Men mitt bondeliv är också en politisk protest. Jag har allmogefår - bara för att jag vill värna den genetiska mångfalden. Jag har får och låter dem beta på obesprutade hagar och ängar - bara för att jag vill bevara den biologiska mångfalden. Visst kan det vara så att morgondagen tillhör de genetiskt modifierade grödorna. De som klarar bekämpningsmedel bättre.

Men i år kom ladusvalorna tillbaka till min lada. Förra året var de borta. De är en av de många arter som hotas i det moderna industrijordbruket idag. De faller offer för en allt artfattigare miljö. Inte innebär det jag gör att jag räddar ladusvalorna, göktytan, kornknarren eller stararna. Men jag gör det jag kan.

Det är också politik.