Vuxet samtal eller rop från läktaren

Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar, skapades allt mer av konflikter.

Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.

Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.

Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.

SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka på partiets påstådda rasism varit framträdande.

Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP. Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.

Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.

Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen, en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier, liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna över bord.

Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.

Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.

Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier. Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.

Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och än värre smittas av samma rasistiska plåga.

För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?

Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig, att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de tillsammans kämpar FÖR.

Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna, äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot kristendom. För eller emot. Inget däremellan.

Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?

Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om vi inte försökte.

Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så mycket socialliberalism som möjligt.

Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan. De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.

Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken och där mer motsättning alltid är bättre.

Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…

Grand Hotel och Gunhild Carling

Vågorna efter SDs kalas på Grand Hotel går höga. Först var alla emot att hotellet tog emot dem. Efter en viss betänketid har ett antal debattörer valt den andra vägen - att ifrågasätta såväl de som krävt att Grand Hotel inte ska ta emot SD och deras högerpopulistiska kamrater som Grand Hotel som pudlat och bett om ursäkt.

Det finns flera bottnar i detta. Tyvärr är det som så ofta nuförtiden antingen svart eller vitt. Tycker man att SD har rätt att boka Grand Hotel är man en lika god kålsupare som dem. Rasist, fascist eller vad man nu vill bli kallad. Bara den som på sociala media går ut med hur illa man tycker om dessa rasister/fascister/högerpopulister är på rätt sida. Bäst är naturligtvis att sänka Grand Hotels betyg.

Ond och god. God och ond.

Rätt ofta när jag går här hemma på gården funderar jag över demokratins framtid. Det är inte enbart framgångarna för högerpopulister i Europa, och kanske snart i USA, eller vänsterpopulisterna i exempelvis Venezuela, som oroar. Frågan är större än så.

Idag i Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Elensky om detta. Varför har den västerländska demokratin så stora problem? Hur kommer det sig att den riskera att tas över av dessa populister? Varför blundar människorna med riskerna med populismen, som i sin förlängning kan hota demokratins grundvalar?

I det läget är det så lätt att peka finger mot och på de andra. De som är så dumma/rasistiska/obildade/valfritt epitet att de kan tro på en Trump, en Åkesson, en Orban. Några steg därifrån ligger nästa aktion, där Grand Hotel-aktionen är ett typexempel. Stämpla inte bara de som tagit ställning, utan även de som av olika skäl har beröring med dessa organisationer och människor.

Men är det en rimlig hållning? Och vart leder den.

För mig leder den till Gunhild Carling. Hon är en fantastisk musiker. Men hon har (minst) ett problem. Hennes familj, såväl fader som bröder, är enligt mediala uppgifter milt sagt tveksamma till invandring. En moderat KSO har sagt att hennes bröder är de mest främlingsfientliga han träffat på. Pappan har en bakgrund i nazistanknutna rörelser.

Dessa åsikter har lett till att såväl det band som familjen Carling har, som Gunhild Carling själv, avbokats. Gunhild Carling har gång efter annan avkrävts avståndstaganden från de åsikter hennes familj uppenbarligen har.

Det finns flera bottnar också i detta. Jag har själv svårt att veta hur jag skulle hantera frågan om att välja mellan familj och jobb, om alternativet att behålla jobbet var att helt lämna familjen eller hamna i ständig strid med dem. Jag har också svårt att inse att det är OK att låta Mikael Wiehe eller Sven Wollter, med rötterna i den kommunism som mördat mest människor i världen och som nu verkar sticka upp sitt fula tryne igen i de vänsterpopulistiska rörelserna, både få spela överallt de vill och framträda i all möjlig media (även med sitt unkna budskap) medan de främlingsfientliga Carlings bannlyses. Är den kommunistiska döden bättre än främlingsfientlighetens? Jag fattar det inte!

Men det är inte heller där min huvudsakliga sko klämmer. Det är snarare synen på att allt är politik.

Grand Hotel måste pudla för att vissa av deras gäster inte passar in i den acceptabla normen.
Gunhild Carling måste kontinuerligt ta avstånd från sina bröders politiska åsikter.

När tas nästa steg?

Kan någon SD-förening boka något möte i någon offentlig lokal? Var ligger gränsen, till höger och till vänster, för att ett parti ska kunna boka en lokal? Om det inte räcker med att man är vald i öppna demokratiska val, och inte har åsikter som är straffbara, var ska då gränsen dras? Och om de inte får hyra, eller om hyresvärden blir utsatt för gatlopp i sociala medier - vad blir konsekvenserna?

Vilka artister ska tvingas redovisa sina politiska åsikter, sin familjs politiska bakgrund och vilka avståndstaganden man gjort? Vilka åsikter hos en enskild artist, hennes familj, eller kanske en medlem i en grupp eller kanske till och med en kör eller symfoniorkester, är allvarliga nog för att artisten/gruppen/orkestern ska avbokas?

Varför ska detta bara gälla partier och artister? Vilka andra människor har så avskyvärda åsikter att de inte kvalificerar in i gruppen där man kan kräva att bli behandlad som alla andra? Vilka jobb ska kräva åsiktsregistrering, vilka köp av varor och tjänster ska först behandlas av bolagets VD (som nu Grand säger att de ska göra) innan du som medborgare/organisationsföreträdare/bolagsägare får veta om du är godkänd?

Demokrati är svårt. Men risken är att vi när vi tror att vi försvarar demokratin, i själva verket försvagar den. Om inte ens de marknadsekonomiska parametrarna får vara opolitiska, är den liberala demokratin satt under rätt stor press. Om dina åsikter i politiska frågor spelar roll för hur du kommer att behandlas som kund är sannolikheten stor att vi snart lämnar den demokratiska eran.

Och det är också där populisterna kommer in. För i den mediala cirkus vi alla lever i så kan de dra fördel av att låtsas tala för dem som upplever sig vara längre ner än de påstådda eliterna på detta sluttande plan. De som upplever att de redan behandlas annorlunda, de som inte får det de andra får, de som står utanför. Och för varje facebook-aktion som sätts upp mot populisterna, fördjupas deras utanförskap och förstärks deras bild av att det är dem mot nomenklaturan.

I demokratin ligger en del konsekvenser som man inte gärna vill fundera kring. En handlar om det är rimligt att med demokratiska beslut avskaffa demokratin. En annan handlar om med vilka odemokratiska medel det är rätt att försvara demokratin.

Ingen av frågorna har ett enkelt svar.

Men på frågan om hur man ska hantera frågan kring såväl Grand Hotel som Gunhild Carling kan man fundera över ett Bibelord: "Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem."

Översatt till dagsdemokratiska funderingar innebär det kanske att vi borde fundera mer över hur vi själva skulle vilja bli behandlade i det samhälle som behärskas av de människor som man nu öser galla över. Demokratin kräver helt enkelt att vi agerar mot dem som vi vill att de ska agera mot oss.

Men - säger vän av ordning - den dag de kommer till makten kommer de inte att göra det. Då är det andra lagar som gäller. Så är det sannolikt. Men för att värna demokratin är det möjligtvis ett pris som måste betalas.

Och det enda skyddet mot det är att finna ett politiskt alternativ för de som idag vill rösta på populister både till vänster och höger. Ett alternativ som är bättre för fler.

Parallella processer

Formar människan samhället, eller formar samhället människan?

Frågan är intressantare än på länge dessa dagar då en diskussion om kulturens påverkan på människors handlande svirrar runt i olika forum. Formar människan samhället, eller formas hon av det?

Sannolikt är det parallella processer. Människan formar samhället. Men samhället formar också människan. De mångas värden och värderingar skapar en yta för individen att agera på. Men individens val, ensamt eller tillsammans med andra, påverkar också förändringen av denna yta.

Jag har rätt många gånger, i bloggen och andra forum, funderat kring detta. Varför agerar vi som vi gör, och vilka konsekvenser får det? De senaste månadernas samhällsutveckling ställer den frågan i än mer brännande ljus.

Varför skakar det samhälleliga normativet just nu? Är det bara på grund av trycket från en alltför stor invandring som människor i Sverige bestämmer sig för att maskera sig och dra ut på stan för att misshandla ensamkommande flyktingungdomar? Hur kan det komma sig att nätet exploderar av människor som tycker sig ha rätt att attackera andra på alla nivåer som tänkas kan? Går det ens att analysera om vad som orsakar det och vilken verkan det får?

När Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i DN skriver om hur nazisterna i Tyskland kunde ta över ett väl fungerande land, med stabila institutioner, går det att bli bekymrad. För Wolodarskis analys pekar mot att det stabila demokratiska samhälle vi tror oss leva i inte alls är den garant mot ens det värsta förtryck som vi kanske trott. Wolodarski avslutar:

Folkmord har genomförts gång på gång efter 1945, just därför att kapaciteten till bottenlös ondska finns latent i  alla samhällen. Lärdomen är att aldrig underskatta hatideologier.

Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och därmed också farligare än på länge. I USA hetsar presidentkandidaten Donald Trump mot muslimer, mexikaner och kvinnor. Den amerikanska offentligheten har på kort tid brutaliserats på ett sätt som få trodde var möjligt. I Europa skördar högernationalister framgångar i flera länder. I  Ryssland ger Putins regim prov på en skrämmande aggressionspolitik.

Står demokratin säkert? Är våra liberala konstitutioner huggna i sten?

Svaret på frågorna är i vart fall inte ett rungande ja. Snarare handlar det idag om en tveksamhet, och ibland en stor osäkerhet, kring utvecklingen. Internationellt likväl som nationellt.

Ett av de bekymmer jag upplever är att det sedan länge såväl saknas en gemensam vision, en gemensam normativ bas och ett gemensamt språk i den del av världen vi lever i.

Vad vill vi med samhället? Vart ska vi?

Förstår vi varandra, ens när vi talar samma dialekt?
Vilka ramar ska begränsa oss som människor?

Bristen på visioner i politiken blir allt mer uppenbar. Allt mer handlar om att administrera ett mer eller mindre väl fungerande system. De socialdemokratiska våndorna om varför det går så illa, kan tjäna som exempel. Men de andra partierna är inte mycket bättre.

Och språket, inte det talade, utan det som gör att vi förstår också det som sägs mellan raderna, kontexten, sammanhanget, relaterandet, blir allt fattigare (En utvikning - fantastisk artikel - om det religiösa språkets centrala betydelse och minskande vikt finns här). Och om vi inte talar samma språk, och inte ens finns på samma (mediala)arenor - de korrekta i vanligmedia, de inkorrekta i nätets irrgångar - hur ska vi då kunna forma en gemensam berättelse, en vision som människor vill följa?

Och om det personliga projektet blir allt, att jag som individ betyder allt mer och de omkring mig allt mindre (så länge de inte tycker som jag), hur ska vi då kunna hitta det gemensamma språket och den gemensamma visionen?

Jag är liberal, därför att jag tror på individens förmågor, möjligheter och färdigheter. Men jag är frisinnad, därför att jag tror att denna individualism måste ha begränsningar. Den liberala grundtanken kring individualism; "min frihet begränsas bara av om den minskar någon annans frihet" är fin, men ack så tom. Den tolkas idag som om vi kan leva i lufttomma rum, där allt mer av det jag gör enbart är för mig själv och där bara jag själv har rätt att tolka om det sätt jag väljer att leva på är förenligt med den liberala grundtesen.

Individualism ersätts allt mer av egocentrism. Det gemensamma ersätts av det egna. Livet med andra ersätts av mitt livet som mitt eget projekt. Det räcker med att bläddra i media för att se signalerna. Allt mer, från jobb och fritid, över religion och politik till sex och familj, handlar om dig själv och ditt självförverkligande.

Inte ens könstillhörighet är numera något man ska nöja sig med. Det basalt biologiska, i princip alla av oss är födda som kvinna eller man, är något du ska nöja dig med. Frågan är hur du istället identifierar dig. Som CIS-man kanske? Eller som en kvinna i en manskropp eller tvärsom? Eller kanske utan kön eller med alla samtidigt? Eller kanske du inte alls identifierar dig som människa, utan som katt...

Det ego-centrerade uttrycket blir sällan så övertydligt som just detta. Jag definierar mig själv, och är jag inte nöjd med det så är det bara för mig att definiera om mig. Samhällets uppgift är att ställa upp på denna identifikation - inte bara med acceptans för mig själv utan också med systemförändringar och krav på offentliga resurser.

Så det är alltså detta som är orsaken till våldsutbrotten och rasismen? Knappast. Men alldeles för ofta söker vi idag de enkla lösningarna och de snabba svaren.

Egocentrism och den normkritik den är sprungen ur, är inte en isolerad händelse, som enbart kan stanna vid könsidentifikation eller något annat i den nuvarande liberala mainstreampolitiken. Den normikritk som tror sig ha till uppgift att befria människor från vissa normer, kommer med all sannolikhet att leda till en förändrad syn på även helt andra normativa komplex. Och då står vi inte längre med en normkritisk jämställdhetspolitik, utan med en politik för normlöshet och normupplösning.

Och det är då det blir verkligt oroande.

Det som händer i svensk och europeisk politik idag är att allt fler landar i två parallella diken. Det ena - där normkritiken är norm - och det andra - där nynormativismen blir allt mer förtryckande. Utvecklingen i Polen, Ungern, Frankrike - ja även i Norden - går att tolka som en reaktion på den normlöshet som de ledarna tycker sig se. Att deras reaktioner är betydligt mer skrämmande än den normlöshet de vill bekämpa är tyvärr bara ett typiskt uttryck för människans dualism. Det är ytterligheterna i oss som alldeles för ofta styr.

Men det krävs ett liberalt uppvaknande kring frågan hur vi ser på det normativa komplex som inte bara ska styra staten, utan också oss som individer. Sätter man ihop den text som jag refererar till i fredagens blogg, med Wolodarskis söndagskrönika, så borde det finnas alla liberala skäl i världen att göra ett omtag kring synen på normernas betydelse för samhället, och än mer för individen.

Går det att bygga ett stabilt samhälle på individer som bara ser livet som sitt egocentrerade projekt för självförverkligande? Vilka konsekvenser får det för den helhet vi ändå är delar av? Påverkar vi som individer samhället? Eller är vi bara passivt påverkade av det samhälle vi lever i?

För mig som frisinnad är det nödvändigt att liberalismen återuppväcker den diskussion om normativa processer som helt avstannat. Det måste gå att skapa en öppen normativitet, där du som individ kan känna dig accepterad - även om du skulle identifiera dig som katt - men där samhället är mycket tydligt i vad vi förväntar oss av dig som människa och medmänniska, och lika tydlig i vad du kan förvänta dig av, och vad du inte kan kräva, av det samhälle du lever i och av.

Den fina och den fula revolutionen

Twitter, facebook och gammelmedia fylls i dagarna av attacker på och av en anonym skribent. Julia Cesar. Jag har aldrig läst något av henne. Jag följder debatten rätt ytligt. Men även ur ett lite mer metainriktat perspektiv är det intressant.

Julia Cesar är uppenbarligen en tidigare journalist. Hon skriver sedan länge inlägg på diverse sidor på nätet som sedan delas tusentals gånger via sociala media. Hennes inlägg verkar vara mer eller mindre uppenbart rasistiska. Hennes inställning till exempelvis islam är mörk, för att vara mild. Hon tycker att Sverige på alla sätt har förändrats till det sämre sedan invandringen ökade och Sverige började beskrivas som ett mångfaldsland.

Det som fått debatten att nu gå hög är ett angrepp på främst en annan, fortfarande verksam, journalist - DN-reportern Niklas Orrenius. Det går att läsa om det i Expressen. Hennes söndagskrönika på en av dessa sajter har fått de som följer henne på sociala media att gå i spin och hota och trakassera Orrenius och även Expressen-journalisten Annika Hamrud.

Det finns inget som rättfärdigar dessa hot och dessa trakasserier. Det finns inget försvar för en politik som vill bygga murar mellan människor, som gör sanningar av skrönor, som bygger inte bara hönor utan hela strutsar av minsta fjäder.

Det är bekymmersamt att så mycket av detta sprids via anonymitetens skydd. Men jag tror man måste se vidare för att förstå de verkliga riskerna.

För 100 år sedan fick de marxistiska och kommunistiska idéerna fäste i ett antal länder. Revolutioner följde, kungavälden störtades och det kommunistiska östra Europa steg fram. Ett antal företrädare för "folket" tog makten och använde den sedan efter eget behag. Följden blev ett drygt 50-årigt fängelse bakom järnridån, där utvecklingen bromsade in. Individernas frihet försvann. Statsterror blev en del av vardagen.

Varför kunde det ske? Vilket momentum använde Lenin, Stalin och de andra terrorhärskarna för att vinna och behålla makten? Varför fanns inga tillräckligt starka motkrafter?

Skälen är många och detta är inte ett försök till att i en helhet beskriva grunderna för de kommunistiska revolutionernas orsaker eller varför de kunde genomföras. Istället handlar min blogg som så ofta att för mig själv försöka åskådliggöra politiska skeenden och försöka fatta vad som pågår.

För några år sedan, åren efter valet 1998, pratade jag med en kommunist i kommunfullmäktige i Örebro. Han var invald på ett Vänsterparti-mandat och hymlade inte med sin kommunistiska inställning. Vi kom att tala om revolution. Och hans dröm var att även Sverige skulle omfattas av en kommande kommunistisk revolution.

Hans bild av revolutionen var rosenröd. Det var de goda mot de onda. Revolutionens offer var inte bara acceptabla, de var en positiv följd av händelserna. För revolutionen var ju fin.

De samtalen är det tydligaste exemplet på hur vänsterkrafter definierar revolution. Jag har aldrig vare sig förr eller senare hört lika tydliga förespråkare. Oftare har jag kunnat lyssna till mer relativiserande, eller överslätande diskussioner kring de kommunistiska revolutionerna. "Det var ju inte så farligt", eller "Visst begicks misstag men det var för den goda sakens skull" och liknande. Även ledande mediala företrädare för en kommunistisk samhällssyn beskriver revolutionen så.

Och grunden för dessa rosenröda beskrivningar av revolutionen är att det fattiga folket äntligen gjorde uppror mot den härskande, rika klassen. Klyftorna hade, som Marx beskriver det, till slut blivit för stora. Och följderna kunde nästan beräknas med matematisk precision - revolutionen var en oundviklig följd av klassklyftorna.

Den "fina" revolutionen blev resultatet.

Jag kan inte släppa tankarna på att vi ser ett liknande scenario utspelas idag. Bara det att revolutionen idag inte är speciellt fin utifrån vårt betraktelsesätt, och att den inte sker med vapenmakt utan via sociala medier och nätsajter.

Det finns uppenbarligen rätt många personer som upplever sig allienerade. Det finns ökande klyftor i samhället, inte bara mellan dem som har och dem som saknar materiella resurser, utan även mellan dem som finns innanför och dem som upplever sig utanför nomenklaturan, oavsett om den är politisk, medial eller något annat. Och en del av de där utanför agerar som företrädare för "folket".

Dessa företrädare använder de redskap de har. För 100 år sedan var det vapen som kunde kullkasta ett land. Idag är det kanske sociala media. Men bekymmerslösheten för vad som är sant och falskt, vilka som drabbas och följderna av det egna agerandet är lika stor nu som då. För det är ju de goda mot de onda. Och offren, oavsett om de är en journalist, en politiker eller någon annan, är de facto en del av ondskan och därmed inte bara acceptabla, utan en positiv följd av händelserna.

Är det så att vi idag befinner oss mitt i en annan revolution, utan att märka det? Är det krig om verklighetsbilden som idag förs i och mellan gammal- och nymedia en spegel av den revolution som en gång förslavade östra Europa? Hur stort är det upplevda utanförskapet för Julia Cesar och hennes medlöpare? Vilka krafter verkar där bakom? Upplever de att deras revolution inte alls är ful, utan lika fin som den kommunisterna försvarar.

Det som sker nu är rätt skrämmande. Det som sker i Sverige är inte en isolerad händelse. Över hela Europa går samma spöken.

Men det som verkligen är skrämmande är vad som händer om eller när vår tids Lenin gör entré. Vilka människor och vilka krafter som förmår använda sig av det utanförskap som uppenbarligen finns och använda det för att förändra maktstrukturerna. I Sverige. I Europa. Och vilka följderna blir. För Sverige. För Europa.

Det finns starka skäl att värna den liberala berättelsen om både historien och nutiden. Men det avgörande för oss liberaler är att finna en berättelse om morgondagen som förmår minska grunden för de krafter som gör att Julia Cesar delas tusentals gånger. Och där är vi inte.

Trots att världen är rikare idag än någonsin, trots framgångarna i teknik, medicin, kommunikation, välfärd, upplevs morgondagen som alltför skrämmande av alltför många. Men vi förmår inte använda väfärdens framgångar och på den bygga en vision, en berättelse, en väg mot en ännu bättre framtid. Alltför ofta framstår vi som visionslösa administratörer av det rådande systemet. Alltför många beskriver oss som att vi bestämmer över "folks" huvuden och på deras axlar. Rätt eller fel beror enbart på vilket perspektiv man har och vilken information man litar på.

Det finns skäl att oroas av Julia Cesar och hennes likar, på samma sätt som det finns skäl att oroas av de som fortfarande tror på kommunismen. Men det är inte hon som är det verkligt skrämmande. Det är den som kan komma efter.

Den hemlösa värdekonservatismen och SD

Del två i min analys av det rådande opinionsläget kommer här. I går en blogg om att SD skickligt rider på den populistiska trenden i politiken, där yta och kampanj ersätter ideologi och genomtänkta svar. Och det ansvar som alla, partier, media och allmänhet har för den situation som gör det möjligt för populistiska partier och politiker att nå framgång.

Idag en blogg om värdekonservatismens förlorade plats i svensk politik. Och om SD som det enda alternativet.

För den som följer trenderna var det ingen överraskning. För den som har örat mot marken var förvåningen än mindre. SDs fortsatta uppgång är den enda signifikanta positiva trenden inom svensk politik.

Analyserna av skälen för densamma varierar. Efter bland annat SOM-institutets valundersökning, där invandrarfrågan var den som dominerade SDs framgångar, saknas offentliga data om varför uppgången fortsatt. Sannolikheten att de invandringsrelaterade frågorna, migration, integration, tiggeri, våld och utanförskap, är de huvudsakliga skälen är stor.

Men frågan kvarstår: Är de orsak eller konsekvens?

Analyserna av väljarströmmarna och de invandringsrelaterade orsakerna till dessa kommer sannolikt att belysas av många. Jag skulle i detta läge dock vilja bredda diskussionen, och sätta in även invandringsfrågan i ett mer traditionellt politiskt spänningsfält.

Under 2015 har flera debattörer uppmärksammat en ny skiljelinje i politiken. De höger-vänsterkonflikter som har sin grund i synen på samhällsekonomisk politik skapar numera inte det spänningsfält som är nödvändigt för en levande demokrati. Politiken blir allt mer en fråga om administration av ett accepterat system; amorteringskravens stränghet, hur bromsen i pensionssystemet ska vara utformad eller hur mycket av välfärdsarbetet privata aktörer ska få utföra.

Samtidigt ser vi hur den välfärd vi tagit för given krackelerar. Äldre personer nekas värdiga boenden. Sjuksköterskebristen stänger vårdavdelningar. Skolan förmår inte ge alla barn den bildning de har rätt till. Utanförskapet ökar. Bilar brinner i städernas förorter.

Och tiggarna blir en övertydlig bild av ett land som inte längre förmår vara det land vi önskade att det skulle vara.

Inget av de traditionella partierna har förmått skapa en relevant bild av en alternativ politik som skulle råda bot på detta. Det finns vare sig mål, medel eller verktyg. Vilket samhälle vill regeringen skapa? Någon som vet? Den gamla Alliansen står lika svarslös. Bilden av ett framtida bättre Sverige, med såväl fungerande välfärd som ankommande tåg, är höljd i dimma.

Tidigare har den ekonomiska politiken kompletterats av en skiljelinje mellan radikalitet och konservatism. Denna skiljelinje har inte bara gått mellan partier, utan även inom. I exempelvis Folkpartiet har den radikala stadsliberalismen konfronterats med det värdekonservativa frisinnet. Samsynen om de ekonomiska frågorna har varit stor. Men grunden för denna samsyn har byggts från olika håll. Denna dualism har inte enbart varit förbehållen Sveriges liberala parti.

Under de senaste årtiondena har denna skiljelinje suddats ut. Värdekonservatismen är utraderad från svensk politik. Inte minst inom familjepolitiken blir detta övertydligt. Den som idag vågar ifrågasätta någon av de rättigheter som HBTQ-talespersoner driver, blir marginaliserad. Normkritik har blivit den enda acceptabla normen. Synen på kön och könstillhörighet får i vissa fall rent pseudoreligiösa drag - partierna blir den nya kyrkan.

Skiljelinjerna mellan de traditionella partierna är knappt spårbara. Vänster/högerdimensionen är utraderad. Värdekonservatismen är arkiverad. Frågan är om detta också speglar väljarkåren?

Den tidigare pressekreteraren till KD-ledaren Göran Hägglund, Johan Ingerö, skrev i ett blogginlägg på Dick Erixons blogg i våras: ”Efter ett decennium av teknokratisk debatt i de etablerade medierna, och ilsken kulturkamp i undervegetationen, kommer storpolitiken snart att tvingas börja förhålla sig till de moraliska aspekterna av ekonomi, arbetsmarknad, socialförsäkringar och integration.”

Analysen var enkel: När marknadsliberalismen vunnit och spänningsfältet mellan socialism och liberalism upphört, kommer nya spänningsfält att uppstå.

Sannolikheten att detta spänningsfält har en etisk och moralisk prägel är då uppenbar. Behovet av en motkraft till de normkritiska modernisterna blir lika uppenbar. Men var finns den?

För mig som frisinnad är värdekonservatismen, framförallt inom familjepolitiken, en av grunderna för min marknadsliberalism. De värderingar som kopplas ihop med familjen; synen på barnens rätt och rättigheter, visionen om äktenskapet som ett livslångt förhållande, synen på äldre personers värde och värdighet och så vidare, bygger en stabil grund också för en liberal ekonomisk politik. Men:

• Om barn blir en vuxenrättighet, en handelsvara, riskeras människovärdet.
• Om äktenskapet blir en kortsiktig ego-tripp, riskerar vi att samma kortsiktiga egenintresse styr även resten av samhället.
• Om äldre och åldrande enbart ses som en belastning, en utgift, tappas solidariteten.

Och: Förmår vi inte ens skapa en vision om bestående värderingar i de mest personliga relationerna, hur ska då samhället i övrigt hänga ihop?

I dagens Folkparti finns liten förståelse för dessa tankar. Förståelsen är inte större i något annat av de traditionella partierna. Den värdekonservatism som Ingerö pekar på vara framtidens politiska spänningsfält, är hemlös.

Med ett undantag.

Det finns en risk att den politiska och mediala eliten är så liten, och så samsynt, att man inte förnimmer dessa strömningar. Istället för att lyssna, väljer man att fortsätta ett idogt käbblande om identitetspolitik, normkritik och genustillhörighet som om det vore lösningen på människans alla frågor. Politiken i övrigt blir ett grått administrerande av rådande system.

Sverigedemokraterna är idag det enda parti som har en värdekonservativ agenda. Och de är det enda parti som förmår skapa en bild av ett alternativt samhälle. Vi må tycka att värdekonservatismen är fel väg att vandra, men den som hävdar det måste redovisa ett bättre alternativ.

Och vi må tycka att deras konservativa bild av lyckans Sverige är falsk. Men förmår vi inte skapa en annan bild av ett bättre land, kommer deras bild att vara den enda. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre politik för de äldre, om inte de konkreta förslagen hänger ihop med en trovärdig bild av både dagens och morgondagens verklighet. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre migrationspolitik, en starkare bostadspolitik, en säkrare trygghetspolitik om inte dagens verklighet och förslagen för morgondagens visioner hänger samman.

Än har insikten om denna nya skiljelinje i svensk politik inte blivit allmänt accepterad av företrädare för de sju traditionella partierna. Än är svensk värdekonservatism hemlös, med ett undantag.

I flera av de samtal jag fört den senaste tiden har en annan bild av opinionssvängningarna framtonat. En bild av en hemlös värdekonservatism som söker sin plats. Möjligtvis är det så att allt fler väljer att sympatisera med SD trots, och inte tack vare, deras invandrarpolitiska linje.

(När denna blogg skrivits blev jag uppmärksammad på denna artikel. Den är delvis som en bekräftelse på de tankar jag ovan beskrivit)