Vuxet samtal eller rop från läktaren

Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar, skapades allt mer av konflikter.

Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.

Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.

Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.

SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka på partiets påstådda rasism varit framträdande.

Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP. Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.

Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.

Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen, en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier, liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna över bord.

Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.

Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.

Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier. Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.

Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och än värre smittas av samma rasistiska plåga.

För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?

Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig, att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de tillsammans kämpar FÖR.

Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna, äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot kristendom. För eller emot. Inget däremellan.

Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?

Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om vi inte försökte.

Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så mycket socialliberalism som möjligt.

Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan. De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.

Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken och där mer motsättning alltid är bättre.

Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…

Följa eller följas?

Det är svårt med politik. Speciellt i dessa dagar.

Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.

För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.

Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.

Som:

Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.

Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.

Och:

Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.

Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?

Samt:

Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?

När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.

Men är det så enkelt?

Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.

En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.

Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.

När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.

Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?

Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.

Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?

Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.

Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:

"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."

I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.

Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.

Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.