Lööf, Björklund och den externaliserade ondskan

Två händelser på två olika platser i världen. Den ena världsledande, den andra perifer. Men båda är delar av samma mönster.

I USA pågår analyserna av mellanårsvalet. Vann Demokraterna? Eller vann Trump? Vilka slutsatser kan man dra? Varför röstade nästan 60 % av kvinnorna mot Trump? Eller var det för Demokraterna?

I Sverige handlar det mesta om regeringsbildningen. Valet gick som alla förväntade men få önskade. Frågan är inte om, utan vilka löften som ska svikas.

Tydligast i sina ställningstaganden har de två partier som nu betecknar sig som liberala varit. Såväl Centerpartiet som Liberalerna har kategoriskt tagit avstånd från Sverigedemokraterna som parti. Inget kan få dem att ta stöd av partiet, oavsett vad detta stöd skulle innebära. Allt annat är bättre. De andra partierna finns med på samma del av skalan. Men C och L är de tydligaste.

Kommentarerna om spelet om regeringsmakten handlar självklart om politiken, om brottningen mellan ideologi och sakpolitik, om pragmatism kontra idealism. Men den kamp vi nu ser, i Sverige såväl som i USA, har fler bottnar än så. Frågan är inte bara om den grund som demokratin vilat på nu eroderar i så snabb takt att demokratin i sig är hotad.  Den fråga vi borde ställa är: Varför?

Det är enkelt att beskriva den förändrade inställningen till demokratin som olika spel om resurser. Självklart handlar förändringen också om det. Men en underliggande fråga är av mer existentiell art och har koppling såväl till religionens (läs; kyrkans och kristendomens) förändrade ställning i samhället, som dess plats i politiken.

När Annie Lööf eller Jan Björklund med emfas försvarar sin hållning mot Sverigedemokraterna, använder de en av de mest traditionella och mest effektiva politiska figurerna. Inget svetsar ihop en grupp, ett parti, ett land så väl som ett motsatsförhållande till en gemensam, yttre, fiende. En nödvändig ingrediens i detta är att denna fiende ska stå för den absoluta ondskan, för att man själv ska vara god.

Vi ser samma politiska figur hos Trump i USA. Migranterna som ska välla in och förstöra USA är de absolut onda. Det spelar ingen roll om de bara är några tusen, att många av dem är barn och kvinnor. De är ändå onda, våldsmän, brottslingar.

Retoriken går igen på olika plan med olika avsändare och med varierande allvar. I Ungern är det den liberala staten som är det onda. Nyss stod EU som det onda för britterna. I Sverige målar Sverigedemokraterna upp islam som det stora hotet.

Sanningshalten i utsagorna kan variera. Det är inte det som är det viktiga. Det är frågan om ett ”vi” mot ett ”dom”. Bilden är viktigare än verkligheten. Berättelsen viktigare än faktabasen.

Detta är inget nytt. Det är snarare en djupt mänsklig känsla. Vi mot dom. Vi – de goda. Dom – de onda. Genom årtusenden har ledare kapitaliserat på detta, lett härar i krig för mer eller mindre goda saker, och skapat såväl framgång som elände.

Men i och med demokratins intåg trodde vi oss funnit en lösning på detta. Varför kriga när man kan – samtala? Även om demokratins resultat – freden – är själva sinnebilden för varför detta samhällssystem är överlägset de andra, är det vägen dit – samtalet – som är det banbrytande.

Den svenska traditionen av politiskt samtal är lång och har tjänat oss väl. Ofta har den pågått mellan partier och politiker med mycket olika syn på världen. Även om Vänsterpartiet Kommunisterna inte tilläts vara med och forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var de ändå en del av regeringsunderlag och en självklar spelare i inrikespolitiken.

Men nu är det nya tider. Nu handlar det inte längre om samtal, utan om avståndstagande. Skälet stavas självklart SD och deras människosyn. Denna människosyn är uppenbarligen så avskyvärd att den diskvalificerar dem från all beröring av partier och politiker från de andra partierna. Uppdelningen i onda och goda blir övertydlig.

Frågan om skillnad i människosyn är dock inte helt klar. Den manifesteras i huvudsak av synen på migrationen och dess konsekvenser, om integration och assimilation. Den grumlas av synen på nation, medborgarskap och nationalitet. Den försvinner i dimman när välfärdsstatens uppdrag och ansvar ska definieras.

Försöker man tolka de olika ståndpunkterna är det inte helt enkelt att se de stora skillnaderna. Alla vill ha en reglerad invandring. Alla vill värna välfärdsstaten. Alla inser att alla inte kan bli medborgare direkt, och att det i medborgarskapet ska finnas ett värde. Alla inser, mellan skål och vägg, att medborgarskap i allt inte ersätter identifikationen med den grupp som ett parti med oklar ideologi beskriver som nation, ett begrepp som enligt dem inte kan likställas med statstillhörighet eller medborgarskap.

Nej – skillnaderna mellan partierna är inte sakpolitiska. Skillnaderna är känslomässiga. Subjektiva. Sverigedemokraterna är onda per definition. De vill mänskligheten ont, oavsett hur de klär sina förslag. Därför ska de hållas utanför. Sverigedemokraterna är onda per definition. Rätt många av oss har inte insett det, men det är deras ideologi som påverkat vårt språk så att vi nu delar in människor i närande och tärande, i volymer och begränsningar. Sverigedemokraterna är onda per definition. Och tar vi ett enda steg emot dem, kommer världen som vi känner den att gå under och ondskan att segra.

Vi mot dom. Onda mot goda. Sanning mot lögn.

Vi håller ihop.

En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.

Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen. Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi inte vill, istället för det goda vi vill.

Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv som är större än mig själv.

Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären, framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.

Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats. Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för. Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet kärlek. Det kan vara lite vad som helst.

Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.

I kyrkans evangelisation har ondskan och synden externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska bry sig om de fattiga.

Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.

Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.

Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken. Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.

Låt mig ta Jan Björklund som exempel. Han har lovat sina barn att aldrig släppa in SD till makten. Det låter bra. Men vad innebär det i praktiken? Vad är det detta ickeinsläppande ska manifestera? Vilka konsekvenser får det?

Det uppenbara är att Björklund inte vill ha ett Sverige som behärskas av rasism. Det är förståeligt. Men är denna eventuella rasism överordnad allt annat? Låt mig ta några exempel:

Klimathotet är sannolikt det som kommer att påverka Björklunds barn mest. Det riskerar att göra dem fattigare. Det riskerar att göra världen farligare, inte minst för de fattigaste. Det riskerar att skapa enorma flyktingströmmar. Och så vidare.

Vad har Björklund lovat sina barn om detta? Sannolikt inget. Skälet är dubbelt. Dels är klimathotet svårhanterbart. Det är samman kopplat med andra frågor som Björklund driver. Ekonomi. Välfärd. Försvar. Globalisering.

Dels är det svårt att externalisera den ondska som skapar klimathotet. Björklund är en del av det. Och istället för att ta ansvar för sin egen del, väljer han att marginalisera och bortse från det.

På samma sätt kan man tänka kring en massa andra frågor. Välfärden. Miljön. Den biologiska mångfalden. Den psykiska ohälsan. Tryggheten. Behovet av normer. På område efter område existerar behov av att lova sina barn en trygg värld. Men på område efter område existerar också tydliga konfliktpunkter, och svårigheter med att externalisera den ondska, den oacceptabla livsstil, som driver problemen framåt.

Jag valde Jan Björklund i detta eftersom han tagit ett löfte till sina barn som intäkt för att han agerar på ett visst sätt. Men detta löfte är både orimligt och ihåligt. Även om en förändrad och kraftigt begränsad migrationspolitik är ett viktigt område, är det inte ens det viktigaste här hemma. Människor lider och dör av betydligt allvarligare politiska försummelser. Men migrationspolitiken har skapat en möjlighet att externalisera ondskan, att hävda att den andre är den onde och att man själv därmed är den gode, att skapa ett vi och ett dom.

Det som nu sker i politiken i västvärlden är en allt tydligare uppdelning i grupper, sekter, klaner. Och dessa klaner slåss mot varandra, med en tydlig agenda att man själv är den självklart goda och motståndaren den absolut onde. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för politik och demokrati.

Vari ligger då lösningen? Sannolikt utanför politiken. Ingen av de gamla ideologierna klarar av att hantera frågan om människans plats på jorden. Den hyfsat mainstreamade liberalismen som numera omfattar de flesta partier, gör det inte.

Kanske ligger lösningen i en kyrka som återfinner sin viktigaste roll. Att låta människor söka efter sin egen omvändelse. Att låta människor inse att det finns en absolut himmelsk makt som här på jorden ger oss normer, etik och moraliska förhållningsregler för att världen ska fungera. Att vårt uppdrag först och främst gäller att själva söka rättfärdighet, innan vi kräver den av andra.

Och sedan kan detta synsätt åter sippra in i partier som verkligen är öppna för framtiden.

Vuxet samtal eller rop från läktaren

Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar, skapades allt mer av konflikter.

Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.

Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.

Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.

SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka på partiets påstådda rasism varit framträdande.

Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP. Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.

Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.

Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen, en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier, liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna över bord.

Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.

Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.

Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier. Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.

Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och än värre smittas av samma rasistiska plåga.

För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?

Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig, att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de tillsammans kämpar FÖR.

Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna, äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot kristendom. För eller emot. Inget däremellan.

Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?

Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om vi inte försökte.

Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så mycket socialliberalism som möjligt.

Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan. De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.

Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken och där mer motsättning alltid är bättre.

Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…

Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!

Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.

Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.

Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrations­friheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:

Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...

Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".

Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”

Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:

TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.

Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

Så långt är allt enkelt.

Men sedan blir det mer komplicerat.

När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.

På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:

Arboga kommun

Bl

M ,C, L, KD, MP, V, OPA

Majoritet

Bl

S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga

Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.

Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.

Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:

Karlskoga kommun

Bl

S, V, FP

Majoritet

V

S,V

Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?

Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.

Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.

Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?

Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.

Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.

Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:

För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.

Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.

För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?

Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?

Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?

Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?

Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.

Vildarnas marknad

Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.

Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?

Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.

SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.

Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.

Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.

Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?

I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?

Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.

Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.

"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"

Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?

Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.

"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"

Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?

Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).

Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?

Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?

Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?

Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.

Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.

Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.

Tre fel av tre möjliga

Jag är en hängiven DN-läsare. Gillar Peter Wolodarskis ledarkrönikor och hans sätt att leda tidningen genom en besvärlig mediatid. Tycker att de övriga ledarskribenterna ofta håller en mycket hög klass. Inser att det snart bara är DN som har en redaktion som fortfarande uppfyller de kvalitetskrav som förr var standard, även för landsortstidningar som NA.

Men det senaste året har något hänt. Tidningen har valt ett perspektiv till den största akuta frågan som gör att man måste fundera både över ledarsidan och redaktionens sätt att förhålla sig både till varandra och till verkligheten. Gränserna flyter ihop och suddas ut. Redaktionell text blir opinionsbildande. Tidningen beskriver den verklighet man vill beskriva. Objektivitet ersätts med subjektivitet.

Och det har sällan varit tydligare än på söndagen.

Jag kommer att referera till tre artiklar i tidningen: Peter Wolodarskis krönika, intervjun med Annie Lööf och Niklas Orrenius inlägg. Och den tes jag kommer att försöka redovisa är att det inte hänger ihop.

Wolodarskis tes är att det går bra för Sverige, trots, eller snarare tack vare invandringen. Och bevisen är främst historiska. Det har gått bra för invandringslandet Sverige under lång tid. Och analysen är att det kommer att göra det framöver också.

Wolodarski slår tyvärr in öppna dörrar. Det finns "ingen" som ifrågasätter att dagens invandringsnivåer kortsiktigt kommer att öka BNP. När det offentliga går på högvarv för att ordna mottagande, boenden, förskolor och skolor, sjukvård och omsorg, så sätter man sprätt på pengar. Frågan är var man tar pengarna ifrån?

Två andra pressmeddelanden kan i detta perspektiv vara intressanta. SKL skriver idag om att 2016 kommer att vara bra för den kommunala ekonomin. Wolodarski kunde använda också den siffran som ett tecken på att invandringsnivåerna är bra för ekonomin. Problemet är att staten fortfarande tar de största kostnaderna för invandringen de första åren. När kommunerna efter ett par år ska ta över hela ansvaret kommer bilden sannolikt att mörkna.

Men också andra siffror oroar. Kommuninvest berättade i ett pressmeddelande som inte fick speciellt stor spridning att kommunernas låneskuld kommer att dubblas till 2024. Från 500 miljarder till 1000 miljarder. Från 13% till 17% av BNP. Kommuninvest säger att det är "hanterbart". Men det gör kommunsektorn än mer instabil. När räntorna börjar gå upp, är kostnaderna för att låna ytterligare 500 miljarder rätt tuffa att bära. Även med räntesäkringar riskerar räntevolymerna att tränga ut annan verksamhet. Varje procentenhet innebär 5 miljarder i ökade utgifter. Varje investering bör avskrivas i minst samma storleksordning, och de amorteringar som nästan aldrig görs borde ta upp ytterligare budgetutrymme.

Det stora problemet med Wolodarskis artikel är att han tar historiska data som grund för att beskriva en framtid som inte har speciellt mycket gemensamt med historiken. Mellan 1980 och 2014 sökte sammanlagt 849.561 personer asyl i Sverige. Det är knappt 25.000 per år. Mellan 1980 och 2012 var antalet asylsökande i huvudsak mellan drygt 5.000 och knappt 20.000 per år. Att använda historiska data som vägledning för framtida utmaningar är i detta perspektiv rätt illa. En invandrarskeptisk SD-are kunde med lika lite efterforskning som jag använt mig av hävda att SD haft rätt hela tiden. Det är det partiets syn på hur lite invandring vi klarar som ska vara vägledande...

Mark Twain lär ha sagt att det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Betydelsen är självklart att man i princip kan bevisa allt man vill med statistik, bara man gör rätt urval. Och det är helt OK att DN på ledarplats skapar opinion för den subjektiva bild man vill redovisa. Men den blir inte sann för det, bara en del av en betydligt större bild, där den delen ibland till och med kan dölja en större sanning.

Men DNs problem slutar inte där. De andra två artiklarna är faktiskt mer bekymmersamma utifrån mitt perspektiv att se på DN som flaggskeppet för god objektiv journalistik. Intervjun med Lööf och artikeln från Orrenius borde fler läsa, inte var för sig, utan som två nyanser av samma bild.

Intervjun med Lööf är ytterligare ett typexempel på när journalisten antingen inte vill eller inte kan ställa rätt frågor. Ändå är den något bättre än flertalet. Journalisten Karin Eriksson ställer i alla fall frågor om inte Centerns politik leder till ökade klyftor. Men när svaren blir undanglidande snömos, släpper hon frågorna. Och Lööf klarar sig åter undan med standardsvaret: "Dels tycker jag att det är viktigare att fokusera på att förändra systemen"

Men vad innebär det att förändra systemen? Låt oss läsa Orrenius. Han avslutar med: "Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra."

Visst låter det fint. Men läs Lööf och Orrenius ihop. När det gäller Sverige är det helt OK att säga att vi ska ändra systemen. Men när det gäller flyktingsituationen är det individerna som gäller.

Men är inte de svenska systemen byggda just för individen, för människan, för den lilla, sårbara människan? Är inte socialtjänstens system byggda för barnen som far illa i sina familjer? Var finns beskrivningen av hur de drabbas av invandringen? Är inte arbetsrätten skapad för att skydda arbetstagarnas situation? Var finns beskrivningarna av vad Lööfs politik kommer att innebära för de som redan idag har de otryggaste anställningarna? Är inte miljökrav, bullernivåer, bostadskvalitet, tolkutbildningar - ja hela det svenska samhället - byggt för att värna de svagaste?

Är inte "systemen" som Lööf talar om ett sätt att kollektivisera och avmänskliga de människor som kommer att drabbas av hennes politik? Varför är det rätt att göra det när det handlar om människor i och från Sverige, men fel när det handlar om flyktingar? Varför kan journalister beskriva människor i Sverige som "system" medan flyktingen alltid är en individ, en människa?

Var finns den oberoende, icke-rasistiske, invandrarvänlige journalisten som försöker beskriva det samhälle Lööf vill skapa? Som gräver för att ta reda på konsekvenserna av hennes idéer om samhället, om en stat som drar sig tillbaka och en politik som lägger mer av det sociala ansvaret på individen? Som berättar både om fördelar och nackdelar med den varianten av liberalism, som jag ofta betecknar som nyliberal, men som ändå inte är det. Helt enkelt för att skattenivåerna fortfarande behöver vara bland de högsta i världen för att klara en invandring på hundratusentals människor per år. Och då måste denna journalist också ställa sig frågan:

Hänger det samhället ihop? Kan man ha ett högskattesamhälle med en lågkvalitativ offentlig service? Eller bryter det ihop?

Niklas Orrenius avfärdar professor Lars Trägårdhs analys av samhällets behov av en positiv nationalism med orden: "Vad jag säkert kan säga är att journalistik absolut inte bör välja nationalismens väg. Då gör den sig dum."

Men kanske är det just bristen på insikt om att vi behöver en positiv, icke främlingsfientlig nationalism, som gör journalistiken dum. Bristen på insikt om vad demokrati innebär, vad det offentliga uppdraget innebär, vad systemtänkande innebär, både på lokal, nationell och internationell nivå. Bristen på insikt om att en journalistik som väljer bort systemen och enbart ser till människan tappar sin förmåga att skildra skeenden och därmed sin förmåga att få människor att förstå helheter.

Som en formaliserad tanke presenterar DN dagen efter en debattartikel som borde få fler att fundera. Det räcker med att som avslutning citera rubriken: ”Allt för många bär på djup misstro mot statsmakten” för att inse att både Orrenius och Lööf borde fundera över sina uppdrag en gång till...

Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.

Men vad ska vi i Örebro med Grekland till?

"Låt dom gå i konkurs bara."
"Dom har ställt till det själva."
"Dom ska betala själva."
"En grek kan ju jobba utan att betala skatt, gå i pension vid 50 och kräva att vi i norra Europa ska betala."

Har man pratat Grekland, Euron och ekonomin de senaste månaderna har liknande tyckanden haglat rätt ofta. Och det är inte så svårt att förstå. För Greklands kris är Greklands kris. De fuskade sig in i Euro-samarbetet. De har inte velat ta itu med sina allvarliga strukturella problem, utan hela tiden skjutit problemen framför sig, eller skjutit över dem på andra. Men förr eller senare går det inte längre.

Står vi där nu?

I morse kunde vi höra att EU löst Finlands krav på säkerheter för att klara stödlånet, bara för att några timmar senare få veta att krisen i Greklands ekonomi är ännu värre och att finansminister Borg bedömer sannolikheten att Grekland ska klara sig som små. Eller i vart fall att "situationen är mycket allvarlig".

Så vad händer? Är det inte bara nu att göra det så många just säger. Att låta grekerna sköta det själva. Låt dem lämna euron och devalvera drachmen så de åter blir ett litet, billigt charterland?

Knappast.

Man kan tycka mycket om både EU och globaliseringen. Men den har i vart fall visat att vi människor hör ihop och att vi påverkar varandra. EU, med de många fel och brister som organisationen har, har trots allt skapat ett Europa i fred med lägre interna gränser och med en allt mer ökande känsla från allt fler att Europa är en del av mitt hem. Unga studerar i andra länder som aldrig förr. Vi reser allt mer kors och tvärs mellan länderna i både det gamla och det nya Europa. Allt fler pensionärer väljer att ta några år i solen kring Medelhavet. Och så vidare.

Och nästan hela Europa har en gemensam valuta.

Visst kan man ifrågasätta även den, utifrån tanken på optimala valutazoner eller politisk och demokratisk organisation. Men euron var ett politiskt projekt för att än mer stärka banden mellan de stater som förr bekrigade varandra. För att stärka band mellan människor och företag. För att stärka band mellan öst och väst och mellan syd och nord.

Nu visar det sig att de boliner man byggde på var alldeles för lösa. Då kan man anta positioner för att betrakta det som sker.

Antingen, som den nyss tillträdda centerledaren Lööf med benäget bistånd av socialdemokraten Juholt, ställa sig vid sidan om och nästan skadeglatt säga - skönt att vi inte är med.

Men vad hjälper det?

Eller så kan man, som folkpartiets ledare Jan Björklund, istället vilja ta en aktiv del i försöken att lösa utmaningarna i att hålla samman Europa och fortsätta att riva murar mellan människor, istället för att bygga upp dem. Riskabelt? Javisst. Opinionsvändare? Knappast? Framtidsinriktat? Absolut.

Greklands kris är vår, oavsett vad vi tycker. Om Grekland gör konkurs eller kastas ur eurosamarbetet kommer det att påverka många europeiska banker, som kommer att påverka svenska banker, som kommer att påverka staten. Om Grekland kursar, eller devalverar sig ur krisen, kommer det att påverka andra svaga euroländer, som Italien, där det behövs ännu större besparingar för att eventuellt lösa krisen. Men det kommer också att påverka den internationella och globala ekonomin och göra en återhämtning än svårare. Tillväxten kommer att minska, arbetslösheten kommer att stiga och resurserna för välfärd kommer att minska.

Därför måste vi kritisera Grekland för den slappa hanteringen av ekonomin. Vi ska kritisera dem för att de inte klarar av att ta in de skatter som behövs för de sociala trygghetssystemen. Vi ska kritisera dem för att de istället lägger över skulden på andra. Men vi måste själva också ta ett ansvar som sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Så, visst kan man sitta här i Örebro och tycka att grekerna nog får sköta det där själva. Men den som öppnar ögonen och tittar ut över världen ser, om man tittar extra noga, alla dessa trådar som binder samma land med land, företag med företag, bank med bank, människa med människa.

Det är det som ibland kallas omvärldsbevakning. Den är, eller borde i vart fall vara, grunden för all politik, lokalt, nationellt och internationellt.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2, Aftonbladet, TV4

Näste man till rakning?!

Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.

Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.

Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)

Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.

De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.

Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.

Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.

Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!

Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!

Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!

Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.

Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...

Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1

Bloggar: Kent Persson