Så har det då varit sommartalssäsong. Och sist (?) ut var trion Björklund (L), Löfven (S) och Sjöstedt (V). Och alla hade olika skolförslag på gång. Statsministern delade ut nålpengar - jag undrar när någon kommer att vägra att skriva om någon miljon som satsning - som inte kommer att göra någon glad. Sedan Fridolin fick ansvaret för skolan och de hundra dagarna gått Sjöstedt försökte lite han med. Men vänsterns skolpolitik är obegriplig.
Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.
Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.
I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?
Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?
Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.
Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?
Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...
Typ.
Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.
Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.
Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Jonas Sjöstedt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jonas Sjöstedt. Visa alla inlägg
2016-08-22
2012-01-13
Varför Europa?
Jag lyssnade på den gamle socialdemokratiske ledaren Persson igår. Under sin statsministertid var han kanske inte känd som den mest nyansrike mannen i svensk historia. Han hade säkerligen sina fel och brister. Men han hade en klar agenda för vad han och hans parti skulle vilja. Hur han sedan genomförde sin vilja, om det var en så tydlig användning av härskartekniker som det utifrån verkar, är ändå en annan sak.
Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.
Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.
När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.
Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.
Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.
Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.
Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.
Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,
Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.
Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.
När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.
Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.
Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.
Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.
Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.
Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,
2011-09-29
Näste man till rakning?!
Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.
Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.
Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)
Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.
De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.
Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.
Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.
Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!
Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!
Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!
Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.
Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...
Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1
Bloggar: Kent Persson
Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.
Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)
Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.
De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.
Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.
Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.
Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!
Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!
Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!
Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.
Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...
Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1
Bloggar: Kent Persson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)