Finns det en elit som styr Sverige, och världen?
Den frågan är en av de centrala i dagens politik. Populister till höger och vänster bygger sina argument på att de företräder "folket" mot "eliterna". Eliterna - det är det där komplexet av politiker, journalister, kulturpersonligheter, fackföreningsledare, lobbyister, bankdirektörer - de som behärskar såväl media som beslutsfattandet.
Mot detta har det kommit en annan rörelse, ofta från de människor som borde höra hemma i eliterna. Nej - jag är ingen elit, säger den. Jag är en vanlig människa, jag står på de fattigastes sida. Det är någon annan som i så fall är elit. Och populisterna har fel.
I den senaste artikeln i nättidskriften Kvartal skriver Peter Santesson om en elit på flykt. Frågan är varför de flyr, och vart de är på väg. Läs gärna artikeln och fundera över Santessons akademiska ingångar i frågan. Den är värd det.
Santessons artikel gav mig stöd i en del av de tankar jag burit med mig de senaste veckorna. Frågan om politikens utarmning när eliten abdikerar. Jag tänkte ta flyktingfrågan som exempel - helt enkelt för att den varit den viktigaste frågan för populisterna i Sverige att använda.
Men först en egen reflektion.
Jag har varit en i eliten. I nästan 16 år var jag kommunalråd i Örebro. I fyra år var jag kommunstyrelsens ordförande, i fyra år var jag oppositionsledare. Jag har suttit i Folkpartiets partistyrelse, varit ordförande i en beredning i Sveriges Kommuner och Landsting. Och jag kan säga:
Ja - jag var eliten.
Inte så att jag bestämde allt. Inte ens som kommunstyrelseordförande var beslutandeutrymmet speciellt stort. Men jag var med i de grupper där saker och ting hände. Jag kunde ibland påverka partiet, ibland kunde partiet därefter påverka regeringen och därmed Sverige. Jag kunde, även om det var på marginalen, styra Örebros utveckling. Sällan ensam, ofta med andra människor som ingick i samma elit.
Det finns ett bekymmer med att vara en del av eliten - och det är att man inte inser att man är en del av den. För det är ju själva jobbet. Man umgås med trevliga människor och pratar både formellt och informellt med dem. Orkar man se efter ser man att det är ungefär samma människor hela tiden. Mer framträdande lokalt än nationellt utifrån min position. Men är man nationell politiker gäller nog samma sak där. Nätverken finns där. Människor som är kloka, som kan ta och ge kritik. Men aldrig fronta dig - i vart fall inte direkt.
Det finns två problem med detta. Det ena är att den politiska kontexten säger att man inte ska vara elit. Det är fint att vara en man av folket. Men att vara elit är fult. (Det gäller också i Liberalerna - detta Folkpartiet där det tidigare var en framgångsfaktor att vara akademiker har blivit i huvudsak ett parti där man inte ska skylta med sin akademiska elitism (Mats Persson undantagen...) utan istället kunna tala med och för folket.)
Jag återkommer till detta.
Det andra problemet är att dagens politiska system kräver elitism. Även den minsta kommun är idag ett större företag, med hundratals anställda - ibland tiotusentals. Med omsättningar på hundratals miljoner till tiotals miljarder. Det kräver ekonomistyrning, verksamhetsstyrning och förmåga att sätta sig in i mängder av information, sortera, formulera och sätta sig över detaljerna för att kunna se helheterna. Tron att det är något som "alla" skulle klara är väl spridd bland väljarna, och även bland politikerna, men den är i grunden fel. Just denna tro urholkar demokratins legitimitet.
En av elitens uppgifter är att kunna ställa sig över detaljer och individer och göra generella bedömningar. Politiska beslut kommer att påverka människor, ibland till det sämre. Men elitens uppgift är att försöka göra en rimlig tolkning både av vad som är möjligt och vad som är bäst på både kort och längre sikt.
När man fattar ett sådant beslut kommer alltså en del människor att påverkas negativt. Det kan gälla förändringar i sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring eller andra bidragssystem. Det kan gälla byggregler, stöd till elever eller äldre, eller hur sjukvården ska prioritera. Om man inte klarar av att fatta beslut som inte gynnar alla (för de finns inte) så borde man inte vara ledande politiker.
Ett typexempel på elitens abidkation är flyktingpolitiken. Den är ett enkelt exempel på ett beslut där politikerna, som den elit de är, borde kunnat prioritera. Alla kan inte få allt. Sverige kan inte ta emot all världens flyktingar. Välfärdsstaten ställs emot öppna gränser.
Men ingen kunde. För vem vill vara elit? I den subkultur dessa politiker befinner sig i, tillsammans med likasinnade i media, kultur, näringsliv..., var det ingen som ville fatta de nödvändiga besluten. Ingen ville vara den elit som tack vare sin högre position kunde se längre. Alla ville löpa med folket, och ju längre ner man sprang, desto folkligare blev man.
En del av oss tog ändå vårt uppdrag som elit på allvar. Tillsammans med några andra folkpartister försökte jag redan hösten 2015 peka på det som eliten från sin upphöjda position borde inse. Det funkar inte med öppna gränser och bibehållen välfärd. Men det gick inte att säga då. Den elit som inte finns, den subkultur av mediala innanförmänniskor och -beslutsfattare som inte har de gemensamma värderingar den ständigt visar på, hade en annan agenda. De var med folket. Inte minst de som runt om i världen svalt och flydde. Alla andra perspektiv var av ondo.
Tänk om eliten istället tagit sitt uppdrag på allvar. Tänk om man med ekonomiska analyser kunnat peka på hur det blir om gränserna är öppna och välfärden omfattar alla. Tänk om man hade redovisat alternativen klart och tydligt. Gärna öppna gränser - men det innebär sämre välfärd för alla utom de riktigt rika. Eller: Gärna välfärdsstat - men det innebär att invandringen kommer att begränsas till det som statens välfärdsuppdrag klarar av.
Hur hade verkligheten sett ut då?
Kanske hade den inte alls sett annorlunda ut. För politiker och media är som ler och långhalm. Och det räcker inte med att politikerna inser att de är en nödvändig elit. Media måste också göra det. Och framförallt måste den media som menar att man övergått från att vara passivt beskrivande till aktivt agendasättande inse att man också tagit till sig elitens makt - men framförallt elitens ansvar.
Vart kommer då detta att leda, som Spanarna i P1 brukar säga. Ja - det är en bra fråga. Peter Santesson redovisar i sin artikel ett antal parametrar som ställer det samhälle vi levt i på ända. Eliterna har inte längre vare sig problemformuleringsprivilegiet, eller privilegiet att leda besluten dit man vill ha dem. Folket har idag möjligheter som är oändliga.
Risken finns att politiken blir än mer kommunikativt centrerad, populistisk och kortsiktig. Det kommer att innebära att det offentliga allt mer blir ostyrbart politiskt, eftersom politisk styrning förutsätter långsiktighet. Styrningen kommer att flytta till de ovalda, tjänstemännen, administrationen, domstolarna. Politiken blir ett spel för folket, på en arena där beslut inte längre fattas.
Det franska presidentvalet, med de fyra i topp som utstuderade populister med olika politisk bakgrund, kan bära syn för sägen.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett media. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett media. Visa alla inlägg
2017-04-24
2016-01-20
Det svåra med tillit
Det finns ett antal saker som gör Sverige unikt. Så unikt att vi inte, som många av oss tror, är världens centrum utan istället en av de stater som finns i dess periferi. Jag har skrivit om det förr, om vår placering längst ut längst bort på den skala som enkelt mäter värderingar.
Ett av skälen till denna vår perifera placering är vår syn på staten, på det goda samhället, på att om vi gör vårt så kommer staten att göra sitt. Om vi gör vår plikt kan vi också kräva vår rätt. Och vi är övertygade om att staten kommer att fixa det.
Denna statstillit kompletteras med en minst lika stor tillit till andra människor. Dels handlar denna tillit om det som byggts kollektivt. En del av Sveriges resa fram till demokrati och välstånd började med de folkrörelser som sedan delvis omformades till offentlig sektor. Folkrörelsernas roll som tillitsskapare över de gränser som klass och social tillhörighet, kön och politiska intressen, kan inte överskattas.
Men det finns också en individualistisk sida av denna tillit. Ofta använder vi orden "Sköt dig själv och skit i andra" som en enbart negativitet. Men i sig finns också ett av de mest svenska sätten att se på andra människor. Att skita i andra kan handla om att inte engagera sig i dem (vi är inte för inte världens ensammaste folk) men det kan också handla om att vi skiter i hur andra människor formar sin vardag. Vi litar på att om jag inte lägger mig i hur min granne vill leva, så gäller det lika för mig. Det är en sorts "negativ tillit" i dess positiva bemärkelse...
Tillit engagerar, och den blir allt mer central i den politiska kontexten jag fortfarande lever i. Jag skrev i går om professor Lars Trägårdhs insats på ett Timbro-seminarium. En del av det han där sade handlade om tillit. Och Trägårdh har skrivit och tänkt mer om detta tillsammans med andra. SKL har lagt upp ett seminarium om detta på youtube.
Svensk, och nordisk, tillit har sina rötter hundratals år tillbaka. Den beror på faktorer som idag är okända för de flesta. Läs gärna lite om det i den här recensionen av boken "Den svala svenska tilliten.". Tillit är något som är informellt, en värderingsmassa som konstitueras av mellanmänskliga relationer, som inte alltid har något att göra med själva tilliten i sig.
Det som oroar Trägårdh med flera just nu är vad som kommer att hända med denna svenska tillit. I en artikel i Forskning och Framsteg visar det sig att tilliten har peakat och är på väg ner. Om detta var en generell utveckling kunde man kanske hoppas att det är en tillfällig utveckling. Men det finns ett problem - unga människors tillit sjunker.
Vilka konsekvenser får detta? Jag ska återkomma med en fundering kring detta i slutet av bloggen. Men i detta fall skulle jag i aktualitetens namn vilja vända på tillitsfunderingen.
Det finns ett behov av en mellanmänsklig tillit, och en tillit där individen litar på det offentliga. Men hur är det med det motsatta? Finns det ett behov av att det offentliga litar på individen? Svaret är självklart ja.
Man kan påstå att den socialdemokratiska folkhemstanken var att staten inte litade på individernas förmågor. Men man kan också hävda att statens uppgift var att förbereda individerna för en allt större egenmakt i ett samhälle i förändring. Tage Erlander ska någon gång ha sagt något som att när medborgarna blev mer utbildade så kunde också mer makt över vardagen föras över till dem. En föregångare till valfrihetssystemen helt enkelt.
Valfrihetssystemens tillkomst kan hävdas vara en del i ett förändrat sätt att se på statens roll i tillitssynpunkt. Staten valde att lita på medborgarna i större utsträckning och på den egna organisationen (politiker och tjänstemän) i mindre. (Att sedan det politiska systemet inte hängt med är en annan fråga som kan vara värd en blogg...)
Men det finns tecken på att denna statliga tillit delvis svajar. Ett typexempel är frågan om föräldraskap. Å ena sidan har staten full tillit till individen att välja både kön och barn. Å andra sidan saknar staten tillit till föräldrarnas förutsättningar att skapa sin variant av jämställdhet i familjen. Statens hantering av lagstiftning är dock en öppen process, möjlig att påverka.
Värre är det om svenska myndigheter börjar brista i tillit till sina medborgare.
Idag kan vi läsa om att polisen väljer att undanhålla information kring sitt arbete med brott och liknande kopplade till dagens migrationssituation. Det gäller både när migranterna är brottsoffer som förövare. Statistiken anses kunna försvåra polissamarbetet.
Om man ska ha tillit(!) till DNs uppgifter är det en unik åtgärd. Normalt brukar det inte finnas några problem att få ut statistiska uppgifter. Men uppenbarligen är situationen kring dagens migration så unik att polisen menar sig behöva inskränka allmänhetens tillgång till statistik.
Ett sådant handlande får konsekvenser. Självklart riskerar en ryktesspridning ske, där polisen mörkar allt som rör problem med flyktingarna. Polisens tidigare handhavande av exempelvis We are Sthlm-brottsligheten ökar denna risk.
Men den får också andra konsekvenser som långsiktigt kan vara allvarligare. Det verkar uppenbart att polisen i detta saknar den tillit till medborgarna generellt som är en nödvändig del av det starka, öppna och stabila samhället. Sekretess ska användas med mycket stor restriktivitet. Öppenhet är norm i alla lägen. Men just i detta fall, i den mest brännande politiska fråga som Sverige för närvarande har, agerar polisen i motsatt riktning.
Konsekvenserna av detta är oöverblickbara. Förhoppningsvis är det bara det undantag som bekräftar regeln, regeln om största möjliga öppenhet i alla möjliga situationer. Om det inte är det, om staten via sina myndigheter väljer att inte lita på sina medborgare, att undanhålla information utifrån olika oklara bedömningar är det allvarligare. Ska Socialstyrelsens statistik kring vårdsituationen rensas från allt som har med migration att göra? Ska Boverkets statistik göra detsamma? Vilka andra gruppers statistik ska generellt undanhållas media och allmänhet för att hantera en besvärlig politisk, eller annan, situation?
Som tur är menar Trägårdh att vår tillit är "seg" - värderingsförändringarna går långsamt. Men om man väljer att tro att de inte alls kommer att förändras, oavsett om vi är individer eller staten, är man sannolikt ute på tunn is.
Ett av skälen till denna vår perifera placering är vår syn på staten, på det goda samhället, på att om vi gör vårt så kommer staten att göra sitt. Om vi gör vår plikt kan vi också kräva vår rätt. Och vi är övertygade om att staten kommer att fixa det.
Denna statstillit kompletteras med en minst lika stor tillit till andra människor. Dels handlar denna tillit om det som byggts kollektivt. En del av Sveriges resa fram till demokrati och välstånd började med de folkrörelser som sedan delvis omformades till offentlig sektor. Folkrörelsernas roll som tillitsskapare över de gränser som klass och social tillhörighet, kön och politiska intressen, kan inte överskattas.
Men det finns också en individualistisk sida av denna tillit. Ofta använder vi orden "Sköt dig själv och skit i andra" som en enbart negativitet. Men i sig finns också ett av de mest svenska sätten att se på andra människor. Att skita i andra kan handla om att inte engagera sig i dem (vi är inte för inte världens ensammaste folk) men det kan också handla om att vi skiter i hur andra människor formar sin vardag. Vi litar på att om jag inte lägger mig i hur min granne vill leva, så gäller det lika för mig. Det är en sorts "negativ tillit" i dess positiva bemärkelse...
Tillit engagerar, och den blir allt mer central i den politiska kontexten jag fortfarande lever i. Jag skrev i går om professor Lars Trägårdhs insats på ett Timbro-seminarium. En del av det han där sade handlade om tillit. Och Trägårdh har skrivit och tänkt mer om detta tillsammans med andra. SKL har lagt upp ett seminarium om detta på youtube.
Svensk, och nordisk, tillit har sina rötter hundratals år tillbaka. Den beror på faktorer som idag är okända för de flesta. Läs gärna lite om det i den här recensionen av boken "Den svala svenska tilliten.". Tillit är något som är informellt, en värderingsmassa som konstitueras av mellanmänskliga relationer, som inte alltid har något att göra med själva tilliten i sig.
Det som oroar Trägårdh med flera just nu är vad som kommer att hända med denna svenska tillit. I en artikel i Forskning och Framsteg visar det sig att tilliten har peakat och är på väg ner. Om detta var en generell utveckling kunde man kanske hoppas att det är en tillfällig utveckling. Men det finns ett problem - unga människors tillit sjunker.
Vilka konsekvenser får detta? Jag ska återkomma med en fundering kring detta i slutet av bloggen. Men i detta fall skulle jag i aktualitetens namn vilja vända på tillitsfunderingen.
Det finns ett behov av en mellanmänsklig tillit, och en tillit där individen litar på det offentliga. Men hur är det med det motsatta? Finns det ett behov av att det offentliga litar på individen? Svaret är självklart ja.
Man kan påstå att den socialdemokratiska folkhemstanken var att staten inte litade på individernas förmågor. Men man kan också hävda att statens uppgift var att förbereda individerna för en allt större egenmakt i ett samhälle i förändring. Tage Erlander ska någon gång ha sagt något som att när medborgarna blev mer utbildade så kunde också mer makt över vardagen föras över till dem. En föregångare till valfrihetssystemen helt enkelt.
Valfrihetssystemens tillkomst kan hävdas vara en del i ett förändrat sätt att se på statens roll i tillitssynpunkt. Staten valde att lita på medborgarna i större utsträckning och på den egna organisationen (politiker och tjänstemän) i mindre. (Att sedan det politiska systemet inte hängt med är en annan fråga som kan vara värd en blogg...)
Men det finns tecken på att denna statliga tillit delvis svajar. Ett typexempel är frågan om föräldraskap. Å ena sidan har staten full tillit till individen att välja både kön och barn. Å andra sidan saknar staten tillit till föräldrarnas förutsättningar att skapa sin variant av jämställdhet i familjen. Statens hantering av lagstiftning är dock en öppen process, möjlig att påverka.
Värre är det om svenska myndigheter börjar brista i tillit till sina medborgare.
Idag kan vi läsa om att polisen väljer att undanhålla information kring sitt arbete med brott och liknande kopplade till dagens migrationssituation. Det gäller både när migranterna är brottsoffer som förövare. Statistiken anses kunna försvåra polissamarbetet.
Om man ska ha tillit(!) till DNs uppgifter är det en unik åtgärd. Normalt brukar det inte finnas några problem att få ut statistiska uppgifter. Men uppenbarligen är situationen kring dagens migration så unik att polisen menar sig behöva inskränka allmänhetens tillgång till statistik.
Ett sådant handlande får konsekvenser. Självklart riskerar en ryktesspridning ske, där polisen mörkar allt som rör problem med flyktingarna. Polisens tidigare handhavande av exempelvis We are Sthlm-brottsligheten ökar denna risk.
Men den får också andra konsekvenser som långsiktigt kan vara allvarligare. Det verkar uppenbart att polisen i detta saknar den tillit till medborgarna generellt som är en nödvändig del av det starka, öppna och stabila samhället. Sekretess ska användas med mycket stor restriktivitet. Öppenhet är norm i alla lägen. Men just i detta fall, i den mest brännande politiska fråga som Sverige för närvarande har, agerar polisen i motsatt riktning.
Konsekvenserna av detta är oöverblickbara. Förhoppningsvis är det bara det undantag som bekräftar regeln, regeln om största möjliga öppenhet i alla möjliga situationer. Om det inte är det, om staten via sina myndigheter väljer att inte lita på sina medborgare, att undanhålla information utifrån olika oklara bedömningar är det allvarligare. Ska Socialstyrelsens statistik kring vårdsituationen rensas från allt som har med migration att göra? Ska Boverkets statistik göra detsamma? Vilka andra gruppers statistik ska generellt undanhållas media och allmänhet för att hantera en besvärlig politisk, eller annan, situation?
Som tur är menar Trägårdh att vår tillit är "seg" - värderingsförändringarna går långsamt. Men om man väljer att tro att de inte alls kommer att förändras, oavsett om vi är individer eller staten, är man sannolikt ute på tunn is.
2016-01-04
Ett abdikerat ledarskap på den mediala bildens altare...
Välkommen nya år. Det är nog fler än jag som skulle önska att man kunde säga att det självklart bleve ett gott nytt år. Men sannolikheten för det motsatta är stor. I min blogg-lista ligger en halvfärdig blogg med arbetsnamnet "Den perfekta stormen" som handlar om hur så många samverkande faktorer nu riskerar många samhällens stabilitet. Jag återkommer till den så småningom.
Men nu en återblick för att använda historien (även om den är mycket ung) som bas för en fundering om framtiden. Jag kommer att använda invandringsfrågan som exempel. Men frågan är betydligt större än en enskild politisk fråga, hur brännande den än är. Den handlar om demokratins och rättssamhällets framtid. Och jag kommer att använda nio länkar för att beskriva den utveckling jag anar.
I förrgår skrev en jurist, Oskar Taxén, på Kommunal på DN-debatt om hur politiken abdikerat till förmån för juridiken. Hans ingång var ganska smal, framförallt handlade den om hur upphandlingarna juridifieras, smalnas in, även när det finns ett politiskt svängrum. Men bilden är större än så. På Expressens ledarsida skriver Johannes Forssberg om andra varianter av missbruk av juridik som slagträ i den politiska debatten.
Taxén och Forssberg har diametralt motsatta ingångspunkter i sin syn på juridikens roll. Taxéns resonemang bygger på att politikerna inte tar det ansvar de borde, utan lämpar över det på domstolar. Forssbergs istället på att politikerna använder domstolarna som vapen i en politisk kamp om någon form av makt. Men vad den makten sedan innehåller är oklart.
För att förtydliga juridikens roll i samhället beskriver Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, i sin blogg hur det borde fungera. Juridiken är politikens ramverk. Även politiker måste förhålla sig till lagarna och enbart riksdagen kan förändra dem. Ibland enklare (lagar och förordningar), ibland svårare (som med grundlagarna). Ibland nationellt, ibland internationellt (som FN-konventioner och EU-fördrag). Juridikens roll kan beskrivas i sådana rätt svartvita termer. Men juridiken är ingen perfekt vetenskap. All juridik är en fråga om tolkningar av olika bestämmelser i olika dokument, lokala, nationella och internationella. Intressen står mot varandra. Ibland hyfsat rena och objektiva (som exempelvis att resurserna inte räcker till allt). Ibland elakt subjektiva (som när Kina just i dagarna försöker annektera Spratley-öarna i Sydkinesiska sjön, bara för att de är störst, mäktigast och har flest soldater). Drömmen om den perfekta juridiska grunden, ramen, lagstiftningen är och förblir en dröm.
För att det ska fungera krävs en stark demokrati med en öppenhet och genomsynlighet där makten och ansvaret hänger ihop. Ingen domare är vald (och tur är väl det) - deras ansvar ligger i att tolka gällande ramverk rätt. Inte heller tjänstemän är valda. Deras makt baseras på de lagar, regler och delegationer som politikerna gett dem. Det är ungefär samma variant i den minsta kommunen som för regeringen. Chefen för utbildningsförvaltningen har ingen egen makt - all makt är henne given antingen av riksdagen, regeringen eller kommunfullmäktige. Chefen för Migrationsverket saknar också egen makt. Den är honom (i detta fall) given av riksdag och regering. Lagar, regleringsbrev, delegationsordningar och budgetomfattningar sätter gränserna för chefskapet.
Det är bara politikerna som väljs. Och det är bara de som borde visa ledarskap när gråzonerna blir för stora, när samhället förändrats fortare än lagarna, när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Det ledarskapet är politikens maktcentra. Det borde vara omfattande. Och ansvaret borde prövas - kontinuerligt i debatten i de öppna politiska forumen (riksdagen, fullmäktige, mediala debatter...) men framförallt i öppna demokratiska val.
Men vad händer då ledarskapet inte finns? Eller då gråzonen mellan politik och administration blivit för stor och för grå? Eller då det kontinuerliga ansvarsprövandet exempelvis i media inte är tillräckligt objektivt?
Jag har i flera bloggar beskrivit min syn på den framväxande teknokratin. Politikerna abdikerar till förmån för tjänstemännen. Lokalt, som i min hemkommun Örebro, blir det ibland övertydligt. Nämnderna som borde besluta, saknar beslutsärenden på sina dagordningar. Politikerna syns bara när det är goda nyheter. När ansvaret ska avkrävas är det alltid någon annan som ska schavottera. Istället för att medborgarna ska kunna se vem som fattar besluten och avkräva ansvaret av dem, tas besluten av ovalda tjänstemän bakom stängda dörrar och ansvaret läggs alltid på någon annan.
Om allt fungerat som det borde, skulle det svenska förvaltningssystemet kunnat hantera detta. Ett av de finaste ordpar jag känner är "oväldiga tjänstemän". Tjänstemän i offentlig sektor som väljer att enbart tolka de regler som styr deras arbeten och lägger grunden såväl för politiskt beslutsfattande som för neutral verksamhetsstyrning. Man kan diskutera var gränsen mellan politik och tjänstemän går. Och den diskussionen måste pågå (den är inte ny - kolla bara denna 14 år gamla DN-ledare...) eftersom den rör demokratins hjärta.
Men vad händer när myndigheter, inte bara de uttalat opinionsbildande som nämns i ovanstående ledare, börjar agera politiskt med en politisk agenda?
Varför har vi den flyktingdebatt vi har? Varför har vi inte kunnat hantera frågan på ett intellektuellt hyfsat sätt? Varför är det fortfarande möjligt att likt människorättsjuristen Viktor Banke i dagens DN under kulturdebatt (!) beskriva verkligheten ur enbart ett perspektiv - ett mainstreamat medialt godhetsperspektiv - utan att antingen själv avkrävas någon form av konsekvensanalys, alternativt att media (i detta fall DN-kultur) skapar en balans av artiklar med olika perspektiv?
Och vad får det för konsekvenser för statsapparaten, administrationen, de oväldiga (?) tjänstemännen?
Straxt före jul skrev DN en intressant artikel. Den handlar om hur ett antal chefer för statliga förvaltningar redan i september insåg hur illa ställt det var med det svenska flyktingmottagandet och hur stora påfrestningar som väntade samhället. Bristen på politiskt ledarskap blev övertydligt. Det mediala trycket på politikerna som de goda humanisterna (som i alla läger stod upp mot allt som kunde andas SD-politik) var så stort att ingen vågade.
Men vad gjorde tjänstemännen? Vem ryckte i nödbromsen? Vem berättade om krissamtalen? Vem tog ordet "oväldig" ad notam och beskrev riskerna med de nivåer på flyktingmottagande som väntade?
Ingen. Ingen!
Istället går Migrationsverkets GD Anders Danielsson tillsammans med DN ut i den famösa artikeln om att Anders "klarar flyktingvågen om han får vara sig själv." Det är som om chefen glömt krissamtalen, eller det bristande politiska ledarskapet. Tjänstemannen har själv blivit politiker, och därmed hamnat under samma press som de politiker som borde leda honom. Bilden av politikern, bilden av GDn, är det viktiga. Och i detta fall var det att vara god, vara mot allt som kunde andas SD-politik, vara för allt som sade att enbart Sverige hade en human asylpolitik, och att vi nog skulle klara det bara vi tog i lite grann ett litet tag.
Det var vare sig lagar, regleringsbrev, budgetar eller delegationsordningar som styrde Sverige, våra politiker och våra ledande tjänstemän. Istället var det kraven på att passa i en medial bild av den gode svensken, en politik personifierad av PK-eliten (med namn som Schyffert, Gardell och Ernman), som styrde såväl politiker som byråkrater.
Och som fortfarande i alldeles för stor utsträckning gör det. Nationellt, såväl som lokalt.
I den intressanta SR-dokumentären "Föregångslandet" kan man lyssna på hur lokala tjänstemän inte har vågat beskriva den verklighet de jobbar i. Risken att man mer eller mindre offentligt ska förknippas med politik som under hösten beskrivits som alltifrån fascism över främlingsfientlighet till SD-anpassning, skapar en rädsla att ens beskriva verkligheten som man som ansvarig tjänsteman lever i. Läs denna artikel om hur den anonyma tjänstemannen beskriver verkligheten. Och fundera på hur illa det är ställt i en samhällsapparat där tjänstemän inte vågar beskriva sin verklighet under eget namn.
Även jag har personliga erfarenheter av detta. Också till mig har det kommit meddelanden från kommunala chefer som beskriver en helt annan verklighet än den mediala. Alltid har det varit med krav på att jag inte för dem vidare i sådan form att de kan spåras.
Det finns omfattande risker med denna samhällsomvandling vi nu ser. Med en politik som redan abdikerat. Och med en tjänstemannakader som inte vågar vara oväldig, eftersom den mediala bilden och det mediala trycket är så stort.
Så vad kommer att hända? Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle en konsekvens av detta. Om hur det offentliga samtalet inte är det samtal som förs i samhället, utan bara i delar av det. Vilka konsekvenser det kan få för politiker som framförallt lyssnar på den förhärskande mediala bilden. Och vilka konsekvenser det kan få för dem som anser sig vara oföreträdda i detta samtal.
Problemet är att när inte politiken klarar av ledarskapet, eller juridiken ramhållandet, så riskerar samhällets bas att erodera. Och vad händer då?
Just nu är det de "goda" som styr den mediala mainstreambilden. Men vad händer den dag pendeln svänger? Vad händer om det då inte finns politiker som vågar visa ledarskap, emot mainstreambilden, eller oväldiga tjänstemän som vågar beskriva sin verklighet som de står mitt uppe i?
Den mediala demokratin, opinionokratin, innehåller betydande faror för ett starkt demokratiskt rättssamhälle. Även den som menar att asylrätten är överordnad allt annat politiskt beslutsfattande borde oroas över om alltifrån kommunala förvaltningar till nationella myndigheter inte vågar stå för det oväld de borde värna över allt annat.
Men nu en återblick för att använda historien (även om den är mycket ung) som bas för en fundering om framtiden. Jag kommer att använda invandringsfrågan som exempel. Men frågan är betydligt större än en enskild politisk fråga, hur brännande den än är. Den handlar om demokratins och rättssamhällets framtid. Och jag kommer att använda nio länkar för att beskriva den utveckling jag anar.
I förrgår skrev en jurist, Oskar Taxén, på Kommunal på DN-debatt om hur politiken abdikerat till förmån för juridiken. Hans ingång var ganska smal, framförallt handlade den om hur upphandlingarna juridifieras, smalnas in, även när det finns ett politiskt svängrum. Men bilden är större än så. På Expressens ledarsida skriver Johannes Forssberg om andra varianter av missbruk av juridik som slagträ i den politiska debatten.
Taxén och Forssberg har diametralt motsatta ingångspunkter i sin syn på juridikens roll. Taxéns resonemang bygger på att politikerna inte tar det ansvar de borde, utan lämpar över det på domstolar. Forssbergs istället på att politikerna använder domstolarna som vapen i en politisk kamp om någon form av makt. Men vad den makten sedan innehåller är oklart.
För att förtydliga juridikens roll i samhället beskriver Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, i sin blogg hur det borde fungera. Juridiken är politikens ramverk. Även politiker måste förhålla sig till lagarna och enbart riksdagen kan förändra dem. Ibland enklare (lagar och förordningar), ibland svårare (som med grundlagarna). Ibland nationellt, ibland internationellt (som FN-konventioner och EU-fördrag). Juridikens roll kan beskrivas i sådana rätt svartvita termer. Men juridiken är ingen perfekt vetenskap. All juridik är en fråga om tolkningar av olika bestämmelser i olika dokument, lokala, nationella och internationella. Intressen står mot varandra. Ibland hyfsat rena och objektiva (som exempelvis att resurserna inte räcker till allt). Ibland elakt subjektiva (som när Kina just i dagarna försöker annektera Spratley-öarna i Sydkinesiska sjön, bara för att de är störst, mäktigast och har flest soldater). Drömmen om den perfekta juridiska grunden, ramen, lagstiftningen är och förblir en dröm.
För att det ska fungera krävs en stark demokrati med en öppenhet och genomsynlighet där makten och ansvaret hänger ihop. Ingen domare är vald (och tur är väl det) - deras ansvar ligger i att tolka gällande ramverk rätt. Inte heller tjänstemän är valda. Deras makt baseras på de lagar, regler och delegationer som politikerna gett dem. Det är ungefär samma variant i den minsta kommunen som för regeringen. Chefen för utbildningsförvaltningen har ingen egen makt - all makt är henne given antingen av riksdagen, regeringen eller kommunfullmäktige. Chefen för Migrationsverket saknar också egen makt. Den är honom (i detta fall) given av riksdag och regering. Lagar, regleringsbrev, delegationsordningar och budgetomfattningar sätter gränserna för chefskapet.
Det är bara politikerna som väljs. Och det är bara de som borde visa ledarskap när gråzonerna blir för stora, när samhället förändrats fortare än lagarna, när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Det ledarskapet är politikens maktcentra. Det borde vara omfattande. Och ansvaret borde prövas - kontinuerligt i debatten i de öppna politiska forumen (riksdagen, fullmäktige, mediala debatter...) men framförallt i öppna demokratiska val.
Men vad händer då ledarskapet inte finns? Eller då gråzonen mellan politik och administration blivit för stor och för grå? Eller då det kontinuerliga ansvarsprövandet exempelvis i media inte är tillräckligt objektivt?
Jag har i flera bloggar beskrivit min syn på den framväxande teknokratin. Politikerna abdikerar till förmån för tjänstemännen. Lokalt, som i min hemkommun Örebro, blir det ibland övertydligt. Nämnderna som borde besluta, saknar beslutsärenden på sina dagordningar. Politikerna syns bara när det är goda nyheter. När ansvaret ska avkrävas är det alltid någon annan som ska schavottera. Istället för att medborgarna ska kunna se vem som fattar besluten och avkräva ansvaret av dem, tas besluten av ovalda tjänstemän bakom stängda dörrar och ansvaret läggs alltid på någon annan.
Om allt fungerat som det borde, skulle det svenska förvaltningssystemet kunnat hantera detta. Ett av de finaste ordpar jag känner är "oväldiga tjänstemän". Tjänstemän i offentlig sektor som väljer att enbart tolka de regler som styr deras arbeten och lägger grunden såväl för politiskt beslutsfattande som för neutral verksamhetsstyrning. Man kan diskutera var gränsen mellan politik och tjänstemän går. Och den diskussionen måste pågå (den är inte ny - kolla bara denna 14 år gamla DN-ledare...) eftersom den rör demokratins hjärta.
Men vad händer när myndigheter, inte bara de uttalat opinionsbildande som nämns i ovanstående ledare, börjar agera politiskt med en politisk agenda?
Varför har vi den flyktingdebatt vi har? Varför har vi inte kunnat hantera frågan på ett intellektuellt hyfsat sätt? Varför är det fortfarande möjligt att likt människorättsjuristen Viktor Banke i dagens DN under kulturdebatt (!) beskriva verkligheten ur enbart ett perspektiv - ett mainstreamat medialt godhetsperspektiv - utan att antingen själv avkrävas någon form av konsekvensanalys, alternativt att media (i detta fall DN-kultur) skapar en balans av artiklar med olika perspektiv?
Och vad får det för konsekvenser för statsapparaten, administrationen, de oväldiga (?) tjänstemännen?
Straxt före jul skrev DN en intressant artikel. Den handlar om hur ett antal chefer för statliga förvaltningar redan i september insåg hur illa ställt det var med det svenska flyktingmottagandet och hur stora påfrestningar som väntade samhället. Bristen på politiskt ledarskap blev övertydligt. Det mediala trycket på politikerna som de goda humanisterna (som i alla läger stod upp mot allt som kunde andas SD-politik) var så stort att ingen vågade.
Men vad gjorde tjänstemännen? Vem ryckte i nödbromsen? Vem berättade om krissamtalen? Vem tog ordet "oväldig" ad notam och beskrev riskerna med de nivåer på flyktingmottagande som väntade?
Ingen. Ingen!
Istället går Migrationsverkets GD Anders Danielsson tillsammans med DN ut i den famösa artikeln om att Anders "klarar flyktingvågen om han får vara sig själv." Det är som om chefen glömt krissamtalen, eller det bristande politiska ledarskapet. Tjänstemannen har själv blivit politiker, och därmed hamnat under samma press som de politiker som borde leda honom. Bilden av politikern, bilden av GDn, är det viktiga. Och i detta fall var det att vara god, vara mot allt som kunde andas SD-politik, vara för allt som sade att enbart Sverige hade en human asylpolitik, och att vi nog skulle klara det bara vi tog i lite grann ett litet tag.
Det var vare sig lagar, regleringsbrev, budgetar eller delegationsordningar som styrde Sverige, våra politiker och våra ledande tjänstemän. Istället var det kraven på att passa i en medial bild av den gode svensken, en politik personifierad av PK-eliten (med namn som Schyffert, Gardell och Ernman), som styrde såväl politiker som byråkrater.
Och som fortfarande i alldeles för stor utsträckning gör det. Nationellt, såväl som lokalt.
I den intressanta SR-dokumentären "Föregångslandet" kan man lyssna på hur lokala tjänstemän inte har vågat beskriva den verklighet de jobbar i. Risken att man mer eller mindre offentligt ska förknippas med politik som under hösten beskrivits som alltifrån fascism över främlingsfientlighet till SD-anpassning, skapar en rädsla att ens beskriva verkligheten som man som ansvarig tjänsteman lever i. Läs denna artikel om hur den anonyma tjänstemannen beskriver verkligheten. Och fundera på hur illa det är ställt i en samhällsapparat där tjänstemän inte vågar beskriva sin verklighet under eget namn.
Även jag har personliga erfarenheter av detta. Också till mig har det kommit meddelanden från kommunala chefer som beskriver en helt annan verklighet än den mediala. Alltid har det varit med krav på att jag inte för dem vidare i sådan form att de kan spåras.
Det finns omfattande risker med denna samhällsomvandling vi nu ser. Med en politik som redan abdikerat. Och med en tjänstemannakader som inte vågar vara oväldig, eftersom den mediala bilden och det mediala trycket är så stort.
Så vad kommer att hända? Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle en konsekvens av detta. Om hur det offentliga samtalet inte är det samtal som förs i samhället, utan bara i delar av det. Vilka konsekvenser det kan få för politiker som framförallt lyssnar på den förhärskande mediala bilden. Och vilka konsekvenser det kan få för dem som anser sig vara oföreträdda i detta samtal.
Problemet är att när inte politiken klarar av ledarskapet, eller juridiken ramhållandet, så riskerar samhällets bas att erodera. Och vad händer då?
Just nu är det de "goda" som styr den mediala mainstreambilden. Men vad händer den dag pendeln svänger? Vad händer om det då inte finns politiker som vågar visa ledarskap, emot mainstreambilden, eller oväldiga tjänstemän som vågar beskriva sin verklighet som de står mitt uppe i?
Den mediala demokratin, opinionokratin, innehåller betydande faror för ett starkt demokratiskt rättssamhälle. Även den som menar att asylrätten är överordnad allt annat politiskt beslutsfattande borde oroas över om alltifrån kommunala förvaltningar till nationella myndigheter inte vågar stå för det oväld de borde värna över allt annat.
2015-09-18
Detaljer och helheter
Svensk, eller möjligtvis all västerländsk, politik domineras av ett par, möjligtvis tre, synsätt. Det handlar om detaljer. Och det handlar om "personifiering" av politiken. Och det handlar om WIIFM.
Låt mig ta tre exempel:
Regeringen gör en skatteförändring. Det kan handla om sänkta skatter genom jobbskatteavdrag, eller höjda marginalskatter. Beskrivningen av skeendet blir: Så här påverkar just denna skatteförändring din skatt. Och så tar media fram en ytterlighet. Någon som får det sämre (sannolikt) eller bättre (mindre sannolikt). Politiken beskrivs genom en eller några få personer som får symbolisera den onda eller den goda regeringen. Och politikerna - i samspel med media - väljer allt oftare att presentera sin politik för hur den slår för just en individ som om denna var facit.
Eller:
Vi diskuterar surrogatmödraskap. Och jag, som är emot detta, får alltid, alltid frågan om hur jag kan vara emot att Emil och Jesper får sin längtan efter barn uppfylld. Eller varför inte Moa och Nils som inte kan få barn ihop ska bli diskriminerade. Och media fylls av berättelser om underbara familjer där surrogatmödraskapet inneburit en sådan lycka. Naturligtvis blir politikens svar likadant: Varför ska vi diskriminera Elna och Siv? Självklart ska vi acceptera surrogatmödraskapet!
Eller:
Det kommer 7000 flyktingar till Sverige per vecka. Tidningarna fylls av berättelser om individerna. Med historier om krig, död, elände och en flykt som ingen människa borde tvingas till. Bilderna som vi ser på flyende och döda människor, liksom på människor som kommit fram till tryggheten, skapar en grund för medmänsklighet och solidaritet mellan individer. Och politiken följer med i spåret.
Detaljer: Vi tar en sak i taget och bestämmer oss om just denna är rätt eller fel, just nu.
Personifiering: Det är en eller några få personer som får manifestera följderna av politiken.
WIIFM: Whats In It For Me?
När regeringen nu lägger fram den första budgeten som sannolikt kommer att gå igenom, beskrivs detaljer.
Från ena sidan (min): Det miserabla (för det är det verkligen) förslaget om att slopa avdraget för gåvor till ideella organisationer med social verksamhet. Konsekvenserna av det usla (för det är det verkligen) förslaget att fördyra hemtjänst för pensionärer. Hantverkarnas dom över det erbarmliga (för det är det verkligen) förslaget att försämra RUT och ROT.
Från den andra (vänster): Det rätta i att få mer skattepengar att fördela. Det solidariska att de med högre inkomster ska betala mer. Glädjen över att regeringen nu satsar, exempelvis på att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen.
Men var finns helheten? Var finns analyserna kring hur budgeten påverkar samhällets funktionalitet? Hur vi samagerar med resten av världen, och hur det kommer att påverka de långsiktiga möjligheterna till ökade intäkter. Vilken utveckling vi vill ha av samhället, med jobb, företagande, trygghet, välfärd, på lite längre sikt.
I ett par tidigare blogginlägg (här och här) har jag berört denna komplexitet när det gäller surrogatmödraskapet. Om hur individperspektivet helt tar över.
Och just nu gäller det invandringens konsekvenser. Men här har något börjat ske.
Det finns röster som försöker problematisera. Man kan läsa både i Expressen, Dagens Samhälle och i Göteborgsposten med flera tidningar, opinionsbildare som försöker beskriva en bredare bild. Den här texten i DS är ett typexempel på detta.
Men politiken har ännu inte landat. Man kan fråga sig varför. Jag skulle vilja ge tre möjliga förklaringar.
För det första brister kompetensen kring ledning och styrning hos alltför många politiker. Rekryteringen av nya politiker har inte på länge skett ur samhällets toppskikt. Snarare handlar det om att alltför många med alltför begränsad kompetens har kommit alltför långt - på grund av för svag intern konkurrens i partierna. En kompetent ledare och en kompetent ledning, oavsett organisation, klarar av att lyfta blicken från detaljerna och se framåt. Brister kompetensen tar detaljerna över, man löser dagens problem idag och låter morgondagens bekymmer vila.
För det andra har rekryteringen av politiker förändrats. Den kommunikativa kompetensen har tagit över lednings- och styrningskompetensen. Det är kampanjpolitiker som vet hur man får klick på nätet, eller kommer fram i media, som dominerar partierna idag. Och när media förändras till kortsiktighet, personifiering och detaljism, förändras också politikerna genom det samspel som alltid funnits mellan oss, politiker och media. För 25 år sedan kunde man skriva en debattartikel på 6500 tecken även i en landsortstidning. Idag är de längsta knappt hälften så långa. För vem orkar läsa? Det är bättre med en personkonflikt mellan två politiker kring en detalj som påverkar en enskild medborgare negativt.
För det tredje menar jag att juveniliseringen av politiken spelar roll. Idag ska man vara under 30 för att bli partiledare. I Centerpartiets nya styrelsepresidium är Fredrik Federley äldst med sina 37 år... Det är måhända bra att fler unga tar plats i politiken (det kan vara ett stort bekymmer också men det ska jag skriva om i en kommande blogg). Men det påverkar på fler sätt än ett. Dels handlar det om att de som är unga idag, sannolikt mer har rekryterats för sin kommunikativa förmåga än sin förmåga att styra och leda en komplex organisation. Dels handlar det om en mänsklig utveckling. En av mina förebilder, professor emerita Bodil Jönsson, har beskrivit hur människan lär i olika åldrar. Du lär dig snabbare när du är yngre. I vart fall detaljer. Men i och med åldrandet, och de försämrade förmågorna att snabbt lära sig detaljer, ökar möjligheterna att se helheter. Med de erfarenheter endast ett längre liv ger kan de tappade detaljerna ersättas av insikten om helheter. Men hög ålder, och därmed bättre sannolika möjligheter till helhetssyn, är idag en negativ kompetens i politiken.
Just nu befinner vi oss i en unik situation. Antalet flyktingar som kommer till Sverige har aldrig varit större. Mottagningstakten just nu ligger på en årsnivå på långt över 200.000 personer (7.000 i veckan ger hisnande 364.000). Men även om de siffrorna aldrig kommer att uppnås, står vårt välfärdssamhälle inför en utmaning som ingen av oss någonsin tidigare hanterat. Och frågan är vilka konsekvenser det får.
I blogg efter blogg har jag ställt ett antal frågor som jag menar måste ställas. Beroende på hur de besvaras kommer de att få konsekvenser. I detaljer. För enskilda personer. Men de måste besvaras. Det måste finnas en regering som styr landet. Som tar beslut, även om de är obekväma.
Och som har en ledning som är tillräckligt kompetent för att också se bortom dagens problem och göra rimliga bedömningar av morgondagens.
Låt mig ta tre exempel:
Regeringen gör en skatteförändring. Det kan handla om sänkta skatter genom jobbskatteavdrag, eller höjda marginalskatter. Beskrivningen av skeendet blir: Så här påverkar just denna skatteförändring din skatt. Och så tar media fram en ytterlighet. Någon som får det sämre (sannolikt) eller bättre (mindre sannolikt). Politiken beskrivs genom en eller några få personer som får symbolisera den onda eller den goda regeringen. Och politikerna - i samspel med media - väljer allt oftare att presentera sin politik för hur den slår för just en individ som om denna var facit.
Eller:
Vi diskuterar surrogatmödraskap. Och jag, som är emot detta, får alltid, alltid frågan om hur jag kan vara emot att Emil och Jesper får sin längtan efter barn uppfylld. Eller varför inte Moa och Nils som inte kan få barn ihop ska bli diskriminerade. Och media fylls av berättelser om underbara familjer där surrogatmödraskapet inneburit en sådan lycka. Naturligtvis blir politikens svar likadant: Varför ska vi diskriminera Elna och Siv? Självklart ska vi acceptera surrogatmödraskapet!
Eller:
Det kommer 7000 flyktingar till Sverige per vecka. Tidningarna fylls av berättelser om individerna. Med historier om krig, död, elände och en flykt som ingen människa borde tvingas till. Bilderna som vi ser på flyende och döda människor, liksom på människor som kommit fram till tryggheten, skapar en grund för medmänsklighet och solidaritet mellan individer. Och politiken följer med i spåret.
Detaljer: Vi tar en sak i taget och bestämmer oss om just denna är rätt eller fel, just nu.
Personifiering: Det är en eller några få personer som får manifestera följderna av politiken.
WIIFM: Whats In It For Me?
När regeringen nu lägger fram den första budgeten som sannolikt kommer att gå igenom, beskrivs detaljer.
Från ena sidan (min): Det miserabla (för det är det verkligen) förslaget om att slopa avdraget för gåvor till ideella organisationer med social verksamhet. Konsekvenserna av det usla (för det är det verkligen) förslaget att fördyra hemtjänst för pensionärer. Hantverkarnas dom över det erbarmliga (för det är det verkligen) förslaget att försämra RUT och ROT.
Från den andra (vänster): Det rätta i att få mer skattepengar att fördela. Det solidariska att de med högre inkomster ska betala mer. Glädjen över att regeringen nu satsar, exempelvis på att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen.
Men var finns helheten? Var finns analyserna kring hur budgeten påverkar samhällets funktionalitet? Hur vi samagerar med resten av världen, och hur det kommer att påverka de långsiktiga möjligheterna till ökade intäkter. Vilken utveckling vi vill ha av samhället, med jobb, företagande, trygghet, välfärd, på lite längre sikt.
I ett par tidigare blogginlägg (här och här) har jag berört denna komplexitet när det gäller surrogatmödraskapet. Om hur individperspektivet helt tar över.
Och just nu gäller det invandringens konsekvenser. Men här har något börjat ske.
Det finns röster som försöker problematisera. Man kan läsa både i Expressen, Dagens Samhälle och i Göteborgsposten med flera tidningar, opinionsbildare som försöker beskriva en bredare bild. Den här texten i DS är ett typexempel på detta.
Men politiken har ännu inte landat. Man kan fråga sig varför. Jag skulle vilja ge tre möjliga förklaringar.
För det första brister kompetensen kring ledning och styrning hos alltför många politiker. Rekryteringen av nya politiker har inte på länge skett ur samhällets toppskikt. Snarare handlar det om att alltför många med alltför begränsad kompetens har kommit alltför långt - på grund av för svag intern konkurrens i partierna. En kompetent ledare och en kompetent ledning, oavsett organisation, klarar av att lyfta blicken från detaljerna och se framåt. Brister kompetensen tar detaljerna över, man löser dagens problem idag och låter morgondagens bekymmer vila.
För det andra har rekryteringen av politiker förändrats. Den kommunikativa kompetensen har tagit över lednings- och styrningskompetensen. Det är kampanjpolitiker som vet hur man får klick på nätet, eller kommer fram i media, som dominerar partierna idag. Och när media förändras till kortsiktighet, personifiering och detaljism, förändras också politikerna genom det samspel som alltid funnits mellan oss, politiker och media. För 25 år sedan kunde man skriva en debattartikel på 6500 tecken även i en landsortstidning. Idag är de längsta knappt hälften så långa. För vem orkar läsa? Det är bättre med en personkonflikt mellan två politiker kring en detalj som påverkar en enskild medborgare negativt.
För det tredje menar jag att juveniliseringen av politiken spelar roll. Idag ska man vara under 30 för att bli partiledare. I Centerpartiets nya styrelsepresidium är Fredrik Federley äldst med sina 37 år... Det är måhända bra att fler unga tar plats i politiken (det kan vara ett stort bekymmer också men det ska jag skriva om i en kommande blogg). Men det påverkar på fler sätt än ett. Dels handlar det om att de som är unga idag, sannolikt mer har rekryterats för sin kommunikativa förmåga än sin förmåga att styra och leda en komplex organisation. Dels handlar det om en mänsklig utveckling. En av mina förebilder, professor emerita Bodil Jönsson, har beskrivit hur människan lär i olika åldrar. Du lär dig snabbare när du är yngre. I vart fall detaljer. Men i och med åldrandet, och de försämrade förmågorna att snabbt lära sig detaljer, ökar möjligheterna att se helheter. Med de erfarenheter endast ett längre liv ger kan de tappade detaljerna ersättas av insikten om helheter. Men hög ålder, och därmed bättre sannolika möjligheter till helhetssyn, är idag en negativ kompetens i politiken.
Just nu befinner vi oss i en unik situation. Antalet flyktingar som kommer till Sverige har aldrig varit större. Mottagningstakten just nu ligger på en årsnivå på långt över 200.000 personer (7.000 i veckan ger hisnande 364.000). Men även om de siffrorna aldrig kommer att uppnås, står vårt välfärdssamhälle inför en utmaning som ingen av oss någonsin tidigare hanterat. Och frågan är vilka konsekvenser det får.
I blogg efter blogg har jag ställt ett antal frågor som jag menar måste ställas. Beroende på hur de besvaras kommer de att få konsekvenser. I detaljer. För enskilda personer. Men de måste besvaras. Det måste finnas en regering som styr landet. Som tar beslut, även om de är obekväma.
Och som har en ledning som är tillräckligt kompetent för att också se bortom dagens problem och göra rimliga bedömningar av morgondagens.
2013-09-26
"Det är många boende som lider..."
Jag har sällan varit så upprörd som idag. Och det gäller Attendo Elgströmska.
Det började redan i morse när jag körde sonen till skolan. Radio Örebro stod på. Och man bröt det normala morgonprogrammet för att skicka över till en reporter som stod utanför Elgströmska huset. Skälet? Klockan 8 skulle skyddsstoppet träda i kraft.
Reporten fick ordet. Och sa nåt om att det inte hände så mycket just då. Det var ganska lugnt. Men vänta bara...
Det lät som om reportern hade väntat sig att få höra skrikande gamlingar som pinades av den onda personalen på det privata boendet. Eller att snälla kommunala ambulanser skulle komma och hämta de gamla från det vinstdrivande usla boendet för att köra dem till de fina vinstbefriade kommunala...
Och så rullade det på.
När jag pratade med verksamhetsledningen runt lunch berättade de om att såväl Radio Örebro som Tvärsnytt hade haft bilar utanför boendet hela förmiddagen.
Jag kan bara fundera varför. Var det för att de två public service bolagen brydde sig om de gamla? Eller var det för att man försökte hitta ett bra scoop, skapa ett schysst lokalt drev runt det fula privata boendet?
Kvällen avslutades med att lyssna på Tvärsnytt på webben. Och då kom det. Det direkta citatet ovan.
I studion Rasmus Persson (c) mot Murad Artin (v). Och reportern ställer en fråga till Rasmus Persson, och avslutar den med:
"Det är många boende som lider..."
Var har Tvärsnytt fått den informationen från? Finns den vidimerad från någon trovärdig källa? Eller är det ett rätt grovt övertramp från statstelevisionen? Det finns i alla fall idag inga objektiva analyser som visar att någon boende som lider. Men Tvärsnytts påstående står oemotsagt.
Men om det är många boende som lider så borde det märkas. Det finns regler för det. Så här skriver Socialstyrelsen:
Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen, SoL, och lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska
Har det funnits anmälningar till IVO? Nej.
Attendo Elgströmska har inte haft en enda lex Sarah-anmälan 2012 eller 2013. Det kanske hade varit av värde att kolla upp det, innan man ställer sig utanför som reporter och väntar på att få höra de lidandes skrik, eller rent upp och ner i rutan säger: "Det är många boende som lider..."
Vad är det då som sker på Attendo Elgströmska? Är det en kris inom omsorgen? Ser vi den privata omsorgens förfall? Är det vinstintressena som visar sitt fula tryne?
Eller är det bekymmer inom personalgruppen? Är de medarbetare som kommit till tals representativa för alla? Eller finns det en tyst majoritet som inte vågar eller får komma fram?
Kan ett chefsbyte, med en chef som kräver mer av sina medarbetare, spela roll? Kan brottet med gamla, dåliga strukturer bland vissa medarbetare, skapat en grogrund för konflikter?
Kan det sätt på vilket Örebro kommun sade upp boendet spela roll? Orkar man som medarbetare eller som chef hålla kvaliteten uppe när man vet att kommunen egentligen inte tycker att man duger, att det bara är en tidsfråga innan jobbet tar slut?
Vilken roll spelar facket? Britt-Marie Balaj, kommunals ordförande i Örebro, är tillika engagerad för Vänsterpartiet som aktivt motarbetar alla privata alternativ inom äldreomsorgen. Spelar det någon roll? Borde det lyftas av media?
Och media själv och journalisternas politiska hemvist. Hur spelar den in? Varför denna fokusering på det privata Elgströmska? Varför har inte de röster bland personalen som velat berätta om en annan sanning med ett boende med bra kvalitet ha fått sina citat i Nerikes Allehanda? (Jag vet att de finns.) Varför denna fokusering på just Attendo Elgströmska? Är det så att det är i dessa fall journalistkårens vänstersympatier tar över det objektiva bevakandet? Att det är rätt att sätta dit det privata, och låta det offentliga gå fritt?
SVT Tvärsnytt hade, som jag tidigare skrivit om, redovisat en lista över de lex Sarah anmälningar som gjordes 2012. Örebro kommun hade enligt den redovisningen 12 lex Sarah. Attendo hade noll.
Men det fanns inte en enda journalist utanför de kommunala boendena, väntande på skrik från de lidande, eller på att de privata företagen skulle rädda de gamla från kommunen.
Det blev inte en enda TV-debatt där reportern berättade om de många lidande på de kommunala boendena, och frågade vänsterpartisterna om det var rimligt att ha kommunen som huvudman överhuvudtaget.
Det gjordes inga reportageserier i vare sig Nerikes Allehanda, Radio Örebro eller Tvärsnytt kring kommunens skrämmande misslyckanden.
För bilden från vänster är ju så klar. Det offentliga är gott. Det privata är ont.
Min bild är en helt annan. Jag ser privata boenden som är bättre eller sämre. Jag besöker kommunala boenden som är bättre eller sämre. Det är inte huvudmannaskapet som spelar roll
Jag möter engagerade medarbetare, såväl i privat som kommunal regi, som gör sitt yttersta för att den gamla människan ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Och jag har tyvärr också sett arbetsgrupper som inte fungerat, som satt sig själva före den gamlas behov, som uttryckt sig om de boende som "problem". Och det har funnits mest i de kommunala, men även hos de privata.
Jag har mött bra och dåliga chefer. Bra chefer som skapar en kultur där människans värde sätts i centrum, där medarbetarna känner sig sedda och upplyfta, där den gemensamma kulturen också får de gamla att må bra. Men jag har också sett dåliga chefer som inte styrt sin verksamhet, som inte skapat en god verksamhetskultur, som låtit dåliga vanor bland medarbetargrupper ta över chefsskapets krav. Och jag har sett konsekvenserna av detta.
Men hittills har huvudmannaskapet, vem som äger och driver verksamheten, spelat någon roll.
Just nu går drevet mot Attendo Elgströmska. Bilden är redan satt. Den kommer inte att kunna ändras, oavsett vad granskningarna säger. Jag kommer i alla fall inte att döma någon förrän någon form av objektivt facit finns.
Men jag funderar över hur de gamla på Elgströmska har det. Har de senaste dagarnas drev överhuvudtaget varit för dem? Eller är det själva nyheten som driver journalisterna?
I allt jag hittills läst, lyssnat till och sett på saknas det perspektivet. Hur mår den gamla människan i behov av vårt stöd, hon som just nu lever sina sista dagar, månader, kanske år, på Elgströmska? Jag saknar totalt en nyans av medkänsla för henne från medias sida. Här råder istället någon form av pockande glädje över att ha funnit en konflikt.
Och jag funderar över hur medarbetarna på Elgströmska egentligen mår. Med den information jag har och de tolkningar jag kan göra, bottnar mycket av det som nu sker i konflikter mellan medarbetare, och mellan medarbetare och chefer. Kommer man att orka lösa dessa konflikter? Kommer man trots allt att klara av att hålla fokus på sitt uppdrag, att ta hand om de gamla? Och hur mycket sämre blir det av att ha hackande journalister utanför jobbets dörrar på morgonen när man kommer?
Om några dagar kommer det journalistiska fokuset att ha flyttat från Elgströmska till något helt annat. Journalisterna kan avsluta och gå vidare.
Men i deras spår riskerar spillrorna av en tidigare väl fungerande verksamhet sopas undan. Och den oro de spridit bland alla de äldre som nu åter ser "bevis" på hur illa det är med äldreomsorgen i allmänhet och den privata äldreomsorgen i synnerhet, kommer att skapa rädsla, oro och sämre livskvalitet för många.
Åldrandet är inte enkelt. Äldreomsorg är inte enkelt.
Men jag skulle önska att vi hanterade frågan med större respekt, för alla de som behöver omsorgens skull, för alla de som känner sig oroade över att behöva omsorg och för alla de fantastiska människor som vigt sina liv åt att hjälpa gamla människor till en bättre vardag de sista dagarna i livet.
Media: NA, SVT, SR
Det började redan i morse när jag körde sonen till skolan. Radio Örebro stod på. Och man bröt det normala morgonprogrammet för att skicka över till en reporter som stod utanför Elgströmska huset. Skälet? Klockan 8 skulle skyddsstoppet träda i kraft.
Reporten fick ordet. Och sa nåt om att det inte hände så mycket just då. Det var ganska lugnt. Men vänta bara...
Det lät som om reportern hade väntat sig att få höra skrikande gamlingar som pinades av den onda personalen på det privata boendet. Eller att snälla kommunala ambulanser skulle komma och hämta de gamla från det vinstdrivande usla boendet för att köra dem till de fina vinstbefriade kommunala...
Och så rullade det på.
När jag pratade med verksamhetsledningen runt lunch berättade de om att såväl Radio Örebro som Tvärsnytt hade haft bilar utanför boendet hela förmiddagen.
Jag kan bara fundera varför. Var det för att de två public service bolagen brydde sig om de gamla? Eller var det för att man försökte hitta ett bra scoop, skapa ett schysst lokalt drev runt det fula privata boendet?
Kvällen avslutades med att lyssna på Tvärsnytt på webben. Och då kom det. Det direkta citatet ovan.
I studion Rasmus Persson (c) mot Murad Artin (v). Och reportern ställer en fråga till Rasmus Persson, och avslutar den med:
"Det är många boende som lider..."
Var har Tvärsnytt fått den informationen från? Finns den vidimerad från någon trovärdig källa? Eller är det ett rätt grovt övertramp från statstelevisionen? Det finns i alla fall idag inga objektiva analyser som visar att någon boende som lider. Men Tvärsnytts påstående står oemotsagt.
Men om det är många boende som lider så borde det märkas. Det finns regler för det. Så här skriver Socialstyrelsen:
Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen, SoL, och lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska
- anställda genast rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten
- den som bedriver verksamheten utreda och avhjälpa eller undanröja det rapporterade missförhållandet utan dröjsmål
- den som bedriver verksamheten, om det visar sig att missförhållandet är allvarligt, snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
Har det funnits anmälningar till IVO? Nej.
Attendo Elgströmska har inte haft en enda lex Sarah-anmälan 2012 eller 2013. Det kanske hade varit av värde att kolla upp det, innan man ställer sig utanför som reporter och väntar på att få höra de lidandes skrik, eller rent upp och ner i rutan säger: "Det är många boende som lider..."
Vad är det då som sker på Attendo Elgströmska? Är det en kris inom omsorgen? Ser vi den privata omsorgens förfall? Är det vinstintressena som visar sitt fula tryne?
Eller är det bekymmer inom personalgruppen? Är de medarbetare som kommit till tals representativa för alla? Eller finns det en tyst majoritet som inte vågar eller får komma fram?
Kan ett chefsbyte, med en chef som kräver mer av sina medarbetare, spela roll? Kan brottet med gamla, dåliga strukturer bland vissa medarbetare, skapat en grogrund för konflikter?
Kan det sätt på vilket Örebro kommun sade upp boendet spela roll? Orkar man som medarbetare eller som chef hålla kvaliteten uppe när man vet att kommunen egentligen inte tycker att man duger, att det bara är en tidsfråga innan jobbet tar slut?
Vilken roll spelar facket? Britt-Marie Balaj, kommunals ordförande i Örebro, är tillika engagerad för Vänsterpartiet som aktivt motarbetar alla privata alternativ inom äldreomsorgen. Spelar det någon roll? Borde det lyftas av media?
Och media själv och journalisternas politiska hemvist. Hur spelar den in? Varför denna fokusering på det privata Elgströmska? Varför har inte de röster bland personalen som velat berätta om en annan sanning med ett boende med bra kvalitet ha fått sina citat i Nerikes Allehanda? (Jag vet att de finns.) Varför denna fokusering på just Attendo Elgströmska? Är det så att det är i dessa fall journalistkårens vänstersympatier tar över det objektiva bevakandet? Att det är rätt att sätta dit det privata, och låta det offentliga gå fritt?
SVT Tvärsnytt hade, som jag tidigare skrivit om, redovisat en lista över de lex Sarah anmälningar som gjordes 2012. Örebro kommun hade enligt den redovisningen 12 lex Sarah. Attendo hade noll.
Men det fanns inte en enda journalist utanför de kommunala boendena, väntande på skrik från de lidande, eller på att de privata företagen skulle rädda de gamla från kommunen.
Det blev inte en enda TV-debatt där reportern berättade om de många lidande på de kommunala boendena, och frågade vänsterpartisterna om det var rimligt att ha kommunen som huvudman överhuvudtaget.
Det gjordes inga reportageserier i vare sig Nerikes Allehanda, Radio Örebro eller Tvärsnytt kring kommunens skrämmande misslyckanden.
För bilden från vänster är ju så klar. Det offentliga är gott. Det privata är ont.
Min bild är en helt annan. Jag ser privata boenden som är bättre eller sämre. Jag besöker kommunala boenden som är bättre eller sämre. Det är inte huvudmannaskapet som spelar roll
Jag möter engagerade medarbetare, såväl i privat som kommunal regi, som gör sitt yttersta för att den gamla människan ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Och jag har tyvärr också sett arbetsgrupper som inte fungerat, som satt sig själva före den gamlas behov, som uttryckt sig om de boende som "problem". Och det har funnits mest i de kommunala, men även hos de privata.
Jag har mött bra och dåliga chefer. Bra chefer som skapar en kultur där människans värde sätts i centrum, där medarbetarna känner sig sedda och upplyfta, där den gemensamma kulturen också får de gamla att må bra. Men jag har också sett dåliga chefer som inte styrt sin verksamhet, som inte skapat en god verksamhetskultur, som låtit dåliga vanor bland medarbetargrupper ta över chefsskapets krav. Och jag har sett konsekvenserna av detta.
Men hittills har huvudmannaskapet, vem som äger och driver verksamheten, spelat någon roll.
Just nu går drevet mot Attendo Elgströmska. Bilden är redan satt. Den kommer inte att kunna ändras, oavsett vad granskningarna säger. Jag kommer i alla fall inte att döma någon förrän någon form av objektivt facit finns.
Men jag funderar över hur de gamla på Elgströmska har det. Har de senaste dagarnas drev överhuvudtaget varit för dem? Eller är det själva nyheten som driver journalisterna?
I allt jag hittills läst, lyssnat till och sett på saknas det perspektivet. Hur mår den gamla människan i behov av vårt stöd, hon som just nu lever sina sista dagar, månader, kanske år, på Elgströmska? Jag saknar totalt en nyans av medkänsla för henne från medias sida. Här råder istället någon form av pockande glädje över att ha funnit en konflikt.
Och jag funderar över hur medarbetarna på Elgströmska egentligen mår. Med den information jag har och de tolkningar jag kan göra, bottnar mycket av det som nu sker i konflikter mellan medarbetare, och mellan medarbetare och chefer. Kommer man att orka lösa dessa konflikter? Kommer man trots allt att klara av att hålla fokus på sitt uppdrag, att ta hand om de gamla? Och hur mycket sämre blir det av att ha hackande journalister utanför jobbets dörrar på morgonen när man kommer?
Om några dagar kommer det journalistiska fokuset att ha flyttat från Elgströmska till något helt annat. Journalisterna kan avsluta och gå vidare.
Men i deras spår riskerar spillrorna av en tidigare väl fungerande verksamhet sopas undan. Och den oro de spridit bland alla de äldre som nu åter ser "bevis" på hur illa det är med äldreomsorgen i allmänhet och den privata äldreomsorgen i synnerhet, kommer att skapa rädsla, oro och sämre livskvalitet för många.
Åldrandet är inte enkelt. Äldreomsorg är inte enkelt.
Men jag skulle önska att vi hanterade frågan med större respekt, för alla de som behöver omsorgens skull, för alla de som känner sig oroade över att behöva omsorg och för alla de fantastiska människor som vigt sina liv åt att hjälpa gamla människor till en bättre vardag de sista dagarna i livet.
Media: NA, SVT, SR
2013-01-13
Den osynliga...
Okej - det blir en till blogg om hur socialdemokraterna i Örebro i allmänhet och Lena Baastad i synnerhet hanterar sitt uppdrag.
Demokrati handlar om samtal, om makt och ansvar och om synlighet. Demokratins uppkomst var bland annat alla dessa "ting" där medborgarna träffades för att bestämma om det gemensamma. Ledaren var det självklara centrat i dessa ting, visade vägen, sökte stöd, fick ta ansvar och ifrågasattes. Då, för hundratals och tusentalet år sedan, skedde allt i realtid. Man kom samman, träffades öga mot öga och beslutade.
När den moderna demokratin grundlades för dryga hundratalet år sedan fanns en del av denna direktare demokrati med. Samhället var inte större, och de gemensamma besluten inte fler, än att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktige-ledamöterna kunde vara kända och möta medborgarna direkt.
Men samtidigt som välfärdssamhället växte fram, de kommunala besluten blev fler och den offentliga sektorn större, ökade avståndet mellan politikerna och medborgarna. Då fick media en allt större och viktigare roll. Det borde vara en intressant uppgift för forskare att följa demokratins framväxt, blomstring och nedgång (?) och jämföra den med dagstidningarnas framväxt, blomstring och nedgång (!).
Under den förhållandevis korta tid jag varit politiskt aktiv har jag kunnat se skillnaden i hur media hanterar den lokala politiken. Nerikes Allehanda kan tjäna som gott exempel. Från att för 20 år sedan ha en stark ledarsida, långa debattartiklar för lokala politiker och en insändarsida för kortare inlägg, många journalister som granskade men även följde och rapporterade från och om såväl majoritetens som oppositionens förslag, om fördjupande journalistik som inte bara handlade om svart eller vitt, person mot person - till nu när bara en dryg tjänst ska hantera all lokal politik, där ledarsidan är satt på undantag och där åsiktssidan inte är till för politiker överhuvudtaget, och där fördjupning och granskning mest lyser med sin frånvaro (vilket är förståeligt med den bemanningen).
Om några veckor ska jag delta i ett samtal om framtiden för Nerikes Allehanda. Ska lägga upp en annons på bloggen om det. Men det är kvällen den 30 januari för den som redan nu vill boka in dagen.
Det finns många demokratiska problem som tidningsförfallet skapar. När allt färre läser tidningen blir den gemensamma mötesplatsen svagare och demokratins grund av samtal bräckligare. När det inte finns journalister som följer, bevakar och granskar, får partierna själva större makt över den mediala dagordningen och där - som överallt annars - är det pengarna som styr. Rikast parti med störst resurser får ut, eller slipper få ut, det man vill.
Vi kan se resultatet av detta i Örebro just nu. Jag gissar att den socialdemokratiska agendan är att den nuvarande kommunstyrelseordföranden, Lena Baastad, enbart ska "komma ut" i media i för henne positiva frågor. Så deras kommunikatörer (minst tre - d.v.s. minst dubbelt så många som antalet journalister på Nerikes Allehanda med ansvar för lokalpolitiken) bestämmer vilka frågor hon får synas i. Sedan bearbetar de media för att få det att ske.
Och de lyckas. Lena Baastad liknar mer en drottning som klipper band än en kommunstyrelseordförande som tar ansvar. I de svåra frågorna vare sig syns eller finns hon. Då är det tjänstemän på olika nivåer, eller lägre rankade partikamrater, som får rycka ut. Allt för att inte besmutsa bilden av Baastad som den som kan, och som ska kunna även i valet 2014.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men i veckan kom mer statistiska bevis. Lena Baastad syns inte i media. Hon, som är högst ansvarig för Sveriges sjunde största kommun, är på 36 plats av landets kommunstyrelseordföranden när man räknar mediagenomslag. Det säger en del. Men detta kanske säger mer. Jag har fått hjälp med att göra en slagning på Baastad och mig själv de senaste fyra åren. Då ser det ut så här vad gäller tryckt press:
Werme Baastad
2009 312 76
2010 718 462
2011 209 306
2012 145 199
Man kan jämföra mina 312 för 2009 med Baastads 199 för 2012. Båda mellanvalsår. Men det finns i vart fall tre skillnader. Den ena är att Baastad företräder ett parti som är drygt 3 ggr större än vad Folkpartiet var 2009. Den andra är att Baastads majoritet är bräckligt byggd och svagt sammanhållen. Den tredje är att Baastad leder en kommunledning som inte har koll på ekonomin och som tvingas till nödstopp både här och där.
Alla dessa saker borde tala för att Baastad borde synas betydligt mer än vad jag gjorde. Men hon gör det inte. Kommunikationsstrategerna tillåter det sannolikt inte. Och det är illa.
Örebro är idag en kommun utan roder. Ingen vet vart kommunen ska. Ingen pekar ut någon väg och ingen tar ansvar för fattade beslut. Lena Baastad ser mer till valrörelsen 2014 och att komma ut "rätt" fram till dess än att ta ansvar för såväl örebroarnas frågor som de 14.000 anställdas situation.
Problemet är att demokratin därigenom försvagas. Vi i oppositionen har idag ingen att ställa till svars. Lena Baastad finns inte, syns inte, hörs inte. Till och med i kommunfullmäktige följer hon strategin att inte synas eller höras om det inte ligger "rätt". De försök vi gör med att få svar och begära att hon tar ansvar möts för det mesta av - tystnad. Och om vi som ändå har kommunstyrelseordföranden i rummet upplever tystnaden från de som borde ta ansvar, hur upplever då örebroarna det?
Det är illa. Det är riktigt illa.
Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter öppenhet. Demokrati förutsätter politiker som vet sin makt och tar ansvar för sina beslut.
Demokrati förutsätter inte kommunikatörer, inte spindoktorer, inte kommunikationsplaner, inte mediastrateger.
Tyvärr är det de senare som styr den politiska agendan idag i Örebro.
I det läget vilar det ett tungt ansvar på public service att ta sitt ansvar för en tydlig och genomgripande granskning av makten i Örebro. Men jag tror inte att vare sig Radio Örebro eller SVT Tvärsnytt ännu insett vilken viktig roll de spelar nu när Nerikes Allehanda allt mer lämnar spelplanen öppen för mediastrategerna.
När jag ser Lena Baastads och socialdemokraternas skickliga strategier blir jag fundersam. Är det denna typ av demokrati vi vill ha? Kommer den att överleva? När genomskådar örebroarna det som sker? Och vad blir följden? Sannolikt kommer man inte att straffa vare sig Baastad eller socialdemokraterna specifikt. Risken är att alla vi partier som tar det för självklart att vi bär upp demokratin följer med på samma vagn. Och vem och vilka tar då över taktpinnen?
Det är en ny tid vi är inne i. Demokratin hotas alltid, såväl utifrån som inifrån, och vi får aldrig vila från att söka nya vägar att försvara den. Öppenhet, tydlighet, samtalsvilja, ansvarstagande är grundstenarna i det demokratiska bygget. Där måste vi börja mura på nytt i Örebro.
Media: SR Örebro,
(När jag bloggat färdigt läste jag denna artikel på SVD på samma tema. Vem vill bli ledd av en copy writer? Intressant.)
Demokrati handlar om samtal, om makt och ansvar och om synlighet. Demokratins uppkomst var bland annat alla dessa "ting" där medborgarna träffades för att bestämma om det gemensamma. Ledaren var det självklara centrat i dessa ting, visade vägen, sökte stöd, fick ta ansvar och ifrågasattes. Då, för hundratals och tusentalet år sedan, skedde allt i realtid. Man kom samman, träffades öga mot öga och beslutade.
När den moderna demokratin grundlades för dryga hundratalet år sedan fanns en del av denna direktare demokrati med. Samhället var inte större, och de gemensamma besluten inte fler, än att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktige-ledamöterna kunde vara kända och möta medborgarna direkt.
Men samtidigt som välfärdssamhället växte fram, de kommunala besluten blev fler och den offentliga sektorn större, ökade avståndet mellan politikerna och medborgarna. Då fick media en allt större och viktigare roll. Det borde vara en intressant uppgift för forskare att följa demokratins framväxt, blomstring och nedgång (?) och jämföra den med dagstidningarnas framväxt, blomstring och nedgång (!).
Under den förhållandevis korta tid jag varit politiskt aktiv har jag kunnat se skillnaden i hur media hanterar den lokala politiken. Nerikes Allehanda kan tjäna som gott exempel. Från att för 20 år sedan ha en stark ledarsida, långa debattartiklar för lokala politiker och en insändarsida för kortare inlägg, många journalister som granskade men även följde och rapporterade från och om såväl majoritetens som oppositionens förslag, om fördjupande journalistik som inte bara handlade om svart eller vitt, person mot person - till nu när bara en dryg tjänst ska hantera all lokal politik, där ledarsidan är satt på undantag och där åsiktssidan inte är till för politiker överhuvudtaget, och där fördjupning och granskning mest lyser med sin frånvaro (vilket är förståeligt med den bemanningen).
Om några veckor ska jag delta i ett samtal om framtiden för Nerikes Allehanda. Ska lägga upp en annons på bloggen om det. Men det är kvällen den 30 januari för den som redan nu vill boka in dagen.
Det finns många demokratiska problem som tidningsförfallet skapar. När allt färre läser tidningen blir den gemensamma mötesplatsen svagare och demokratins grund av samtal bräckligare. När det inte finns journalister som följer, bevakar och granskar, får partierna själva större makt över den mediala dagordningen och där - som överallt annars - är det pengarna som styr. Rikast parti med störst resurser får ut, eller slipper få ut, det man vill.
Vi kan se resultatet av detta i Örebro just nu. Jag gissar att den socialdemokratiska agendan är att den nuvarande kommunstyrelseordföranden, Lena Baastad, enbart ska "komma ut" i media i för henne positiva frågor. Så deras kommunikatörer (minst tre - d.v.s. minst dubbelt så många som antalet journalister på Nerikes Allehanda med ansvar för lokalpolitiken) bestämmer vilka frågor hon får synas i. Sedan bearbetar de media för att få det att ske.
Och de lyckas. Lena Baastad liknar mer en drottning som klipper band än en kommunstyrelseordförande som tar ansvar. I de svåra frågorna vare sig syns eller finns hon. Då är det tjänstemän på olika nivåer, eller lägre rankade partikamrater, som får rycka ut. Allt för att inte besmutsa bilden av Baastad som den som kan, och som ska kunna även i valet 2014.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men i veckan kom mer statistiska bevis. Lena Baastad syns inte i media. Hon, som är högst ansvarig för Sveriges sjunde största kommun, är på 36 plats av landets kommunstyrelseordföranden när man räknar mediagenomslag. Det säger en del. Men detta kanske säger mer. Jag har fått hjälp med att göra en slagning på Baastad och mig själv de senaste fyra åren. Då ser det ut så här vad gäller tryckt press:
Werme Baastad
2009 312 76
2010 718 462
2011 209 306
2012 145 199
Man kan jämföra mina 312 för 2009 med Baastads 199 för 2012. Båda mellanvalsår. Men det finns i vart fall tre skillnader. Den ena är att Baastad företräder ett parti som är drygt 3 ggr större än vad Folkpartiet var 2009. Den andra är att Baastads majoritet är bräckligt byggd och svagt sammanhållen. Den tredje är att Baastad leder en kommunledning som inte har koll på ekonomin och som tvingas till nödstopp både här och där.
Alla dessa saker borde tala för att Baastad borde synas betydligt mer än vad jag gjorde. Men hon gör det inte. Kommunikationsstrategerna tillåter det sannolikt inte. Och det är illa.
Örebro är idag en kommun utan roder. Ingen vet vart kommunen ska. Ingen pekar ut någon väg och ingen tar ansvar för fattade beslut. Lena Baastad ser mer till valrörelsen 2014 och att komma ut "rätt" fram till dess än att ta ansvar för såväl örebroarnas frågor som de 14.000 anställdas situation.
Problemet är att demokratin därigenom försvagas. Vi i oppositionen har idag ingen att ställa till svars. Lena Baastad finns inte, syns inte, hörs inte. Till och med i kommunfullmäktige följer hon strategin att inte synas eller höras om det inte ligger "rätt". De försök vi gör med att få svar och begära att hon tar ansvar möts för det mesta av - tystnad. Och om vi som ändå har kommunstyrelseordföranden i rummet upplever tystnaden från de som borde ta ansvar, hur upplever då örebroarna det?
Det är illa. Det är riktigt illa.
Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter öppenhet. Demokrati förutsätter politiker som vet sin makt och tar ansvar för sina beslut.
Demokrati förutsätter inte kommunikatörer, inte spindoktorer, inte kommunikationsplaner, inte mediastrateger.
Tyvärr är det de senare som styr den politiska agendan idag i Örebro.
I det läget vilar det ett tungt ansvar på public service att ta sitt ansvar för en tydlig och genomgripande granskning av makten i Örebro. Men jag tror inte att vare sig Radio Örebro eller SVT Tvärsnytt ännu insett vilken viktig roll de spelar nu när Nerikes Allehanda allt mer lämnar spelplanen öppen för mediastrategerna.
När jag ser Lena Baastads och socialdemokraternas skickliga strategier blir jag fundersam. Är det denna typ av demokrati vi vill ha? Kommer den att överleva? När genomskådar örebroarna det som sker? Och vad blir följden? Sannolikt kommer man inte att straffa vare sig Baastad eller socialdemokraterna specifikt. Risken är att alla vi partier som tar det för självklart att vi bär upp demokratin följer med på samma vagn. Och vem och vilka tar då över taktpinnen?
Det är en ny tid vi är inne i. Demokratin hotas alltid, såväl utifrån som inifrån, och vi får aldrig vila från att söka nya vägar att försvara den. Öppenhet, tydlighet, samtalsvilja, ansvarstagande är grundstenarna i det demokratiska bygget. Där måste vi börja mura på nytt i Örebro.
Media: SR Örebro,
(När jag bloggat färdigt läste jag denna artikel på SVD på samma tema. Vem vill bli ledd av en copy writer? Intressant.)
2011-09-29
Näste man till rakning?!
Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.
Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.
Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)
Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.
De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.
Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.
Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.
Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!
Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!
Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!
Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.
Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...
Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1
Bloggar: Kent Persson
Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.
Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)
Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.
De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.
Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.
Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.
Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!
Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!
Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!
Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.
Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...
Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1
Bloggar: Kent Persson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)