Ja - jag var eliten.

Finns det en elit som styr Sverige, och världen?

Den frågan är en av de centrala i dagens politik. Populister till höger och vänster bygger sina argument på att de företräder "folket" mot "eliterna". Eliterna - det är det där komplexet av politiker, journalister, kulturpersonligheter, fackföreningsledare, lobbyister, bankdirektörer - de som behärskar såväl media som beslutsfattandet.

Mot detta har det kommit en annan rörelse, ofta från de människor som borde höra hemma i eliterna. Nej - jag är ingen elit, säger den. Jag är en vanlig människa, jag står på de fattigastes sida. Det är någon annan som i så fall är elit. Och populisterna har fel.

I den senaste artikeln i nättidskriften Kvartal skriver Peter Santesson om en elit på flykt. Frågan är varför de flyr, och vart de är på väg. Läs gärna artikeln och fundera över Santessons akademiska ingångar i frågan. Den är värd det.

Santessons artikel gav mig stöd i en del av de tankar jag burit med mig de senaste veckorna. Frågan om politikens utarmning när eliten abdikerar. Jag tänkte ta flyktingfrågan som exempel - helt enkelt för att den varit den viktigaste frågan för populisterna i Sverige att använda.

Men först en egen reflektion.

Jag har varit en i eliten. I nästan 16 år var jag kommunalråd i Örebro. I fyra år var jag kommunstyrelsens ordförande, i fyra år var jag oppositionsledare. Jag har suttit i Folkpartiets partistyrelse, varit ordförande i en beredning i Sveriges Kommuner och Landsting. Och jag kan säga:

Ja - jag var eliten.

Inte så att jag bestämde allt. Inte ens som kommunstyrelseordförande var beslutandeutrymmet speciellt stort. Men jag var med i de grupper där saker och ting hände. Jag kunde ibland påverka partiet, ibland kunde partiet därefter påverka regeringen och därmed Sverige. Jag kunde, även om det var på marginalen, styra Örebros utveckling. Sällan ensam, ofta med andra människor som ingick i samma elit.

Det finns ett bekymmer med att vara en del av eliten - och det är att man inte inser att man är en del av den. För det är ju själva jobbet. Man umgås med trevliga människor och pratar både formellt och informellt med dem. Orkar man se efter ser man att det är ungefär samma människor hela tiden. Mer framträdande lokalt än nationellt utifrån min position. Men är man nationell politiker gäller nog samma sak där. Nätverken finns där. Människor som är kloka, som kan ta och ge kritik. Men aldrig fronta dig - i vart fall inte direkt.

Det finns två problem med detta. Det ena är att den politiska kontexten säger att man inte ska vara elit. Det är fint att vara en man av folket. Men att vara elit är fult. (Det gäller också i Liberalerna - detta Folkpartiet där det tidigare var en framgångsfaktor att vara akademiker har blivit i huvudsak ett parti där man inte ska skylta med sin akademiska elitism (Mats Persson undantagen...) utan istället kunna tala med och för folket.)

Jag återkommer till detta.

Det andra problemet är att dagens politiska system kräver elitism. Även den minsta kommun är idag ett större företag, med hundratals anställda - ibland tiotusentals. Med omsättningar på hundratals miljoner till tiotals miljarder. Det kräver ekonomistyrning, verksamhetsstyrning och förmåga att sätta sig in i mängder av information, sortera, formulera och sätta sig över detaljerna för att kunna se helheterna. Tron att det är något som "alla" skulle klara är väl spridd bland väljarna, och även bland politikerna, men den är i grunden fel. Just denna tro urholkar demokratins legitimitet.

En av elitens uppgifter är att kunna ställa sig över detaljer och individer och göra generella bedömningar. Politiska beslut kommer att påverka människor, ibland till det sämre. Men elitens uppgift är att försöka göra en rimlig tolkning både av vad som är möjligt och vad som är bäst på både kort och längre sikt.

När man fattar ett sådant beslut kommer alltså en del människor att påverkas negativt. Det kan gälla förändringar i sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring eller andra bidragssystem. Det kan gälla byggregler, stöd till elever eller äldre, eller hur sjukvården ska prioritera. Om man inte klarar av att fatta beslut som inte gynnar alla (för de finns inte) så borde man inte vara ledande politiker.

Ett typexempel på elitens abidkation är flyktingpolitiken. Den är ett enkelt exempel på ett beslut där politikerna, som den elit de är, borde kunnat prioritera. Alla kan inte få allt. Sverige kan inte ta emot all världens flyktingar. Välfärdsstaten ställs emot öppna gränser.

Men ingen kunde. För vem vill vara elit? I den subkultur dessa politiker befinner sig i, tillsammans med likasinnade i media, kultur, näringsliv..., var det ingen som ville fatta de nödvändiga besluten. Ingen ville vara den elit som tack vare sin högre position kunde se längre. Alla ville löpa med folket, och ju längre ner man sprang, desto folkligare blev man.

En del av oss tog ändå vårt uppdrag som elit på allvar. Tillsammans med några andra folkpartister försökte jag redan hösten 2015 peka på det som eliten från sin upphöjda position borde inse. Det funkar inte med öppna gränser och bibehållen välfärd. Men det gick inte att säga då. Den elit som inte finns, den subkultur av mediala innanförmänniskor och -beslutsfattare som inte har de gemensamma värderingar den ständigt visar på, hade en annan agenda. De var med folket. Inte minst de som runt om i världen svalt och flydde. Alla andra perspektiv var av ondo.

Tänk om eliten istället tagit sitt uppdrag på allvar. Tänk om man med ekonomiska analyser kunnat peka på hur det blir om gränserna är öppna och välfärden omfattar alla. Tänk om man hade redovisat alternativen klart och tydligt. Gärna öppna gränser - men det innebär sämre välfärd för alla utom de riktigt rika. Eller: Gärna välfärdsstat - men det innebär att invandringen kommer att begränsas till det som statens välfärdsuppdrag klarar av.

Hur hade verkligheten sett ut då?

Kanske hade den inte alls sett annorlunda ut. För politiker och media är som ler och långhalm. Och det räcker inte med att politikerna inser att de är en nödvändig elit. Media måste också göra det. Och framförallt måste den media som menar att man övergått från att vara passivt beskrivande till aktivt agendasättande inse att man också tagit till sig elitens makt - men framförallt elitens ansvar.

Vart kommer då detta att leda, som Spanarna i P1 brukar säga. Ja - det är en bra fråga. Peter Santesson redovisar i sin artikel ett antal parametrar som ställer det samhälle vi levt i på ända. Eliterna har inte längre vare sig problemformuleringsprivilegiet, eller privilegiet att leda besluten dit man vill ha dem. Folket har idag möjligheter som är oändliga.

Risken finns att politiken blir än mer kommunikativt centrerad, populistisk och kortsiktig. Det kommer att innebära att det offentliga allt mer blir ostyrbart politiskt, eftersom politisk styrning förutsätter långsiktighet. Styrningen kommer att flytta till de ovalda, tjänstemännen, administrationen, domstolarna. Politiken blir ett spel för folket, på en arena där beslut inte längre fattas.

Det franska presidentvalet, med de fyra i topp som utstuderade populister med olika politisk bakgrund, kan bära syn för sägen.

Partiernas död, demokratins ...

Jag ska åter grotta lite i efterdyningarna till #Ohlssongate men först en varning:

Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.

En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:

Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!

Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.

Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.

Varifrån rekryterades folkpartisterna?

• Fram till 70-talet var det rörelserna. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bildningsrörelsen, småföretagarrörelsen...
• På 80-talet var det förbunden: Ungdomsförbunden, lärarförbunden, fackförbunden...
• Och nu rekryteras man som person. Det är ditt eget intresse som styr...

Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.

Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.

Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.

Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.

Men det kommer mer.

För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.

Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.

• Fram till 70-talet var det de traditionella ledarna som befolkade partierna. Personer som klarade av att hantera en organisation, som mer eller mindre kunde och orkade fokusera på ekonomi- och verksamhetsstyrning på den nivå man var vald. Det var viktigt att visa att man hade makt, men lika viktigt att ta ansvar för den makt man utövade.

• När 1980-talets professionaliserade partistrukturer tog över, förändrades också politikerrollen. Tjänstemännen tog över vetskapen om ledning och styrning. Politikerns roll blev att peka ut färdriktningen. Men hur man tog sig dit blev någon annans fråga. Eftersom politikern inte hade den reella makten över besluten, blev också ansvarstagandet mer bekymmersamt. (Parentetiskt kan man påstå att denna förändring sannolikt har beröringspunkter med den förändrade rollen som politikerna fick i kommuner och landsting. Den allt tydligare tjänstemannamakten där spillde över på partierna.)

• Och nu är vi i kommunikatörernas tidsålder. Allt färre politiker vet någonting alls om ekonomistyrning, få fattar hur man ska läsa en resultaträkning (fy vad trist - det vinner man inga val på) eller varför man ska ta ansvar för beslut som går fel (det var inte jag - det var den där tjänstemannen, fråga henne!). Allt handlar om kommunikation. Och då är det viktigaste att man själv står som avsändare för de goda nyheterna, medan de dåliga får landa på någon annan.

Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.

Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.

Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.

Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.

Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.

Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.

En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.

På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.

Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.

De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.

Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.

Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?

Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.

Feltänkt om regioner (men vem bryr sig???)

När bilden av den nya regionindelningen nu blir allt tydligare,  regeringen fortsätter på den inslagna vägen och en massa lokala och regionala politiker hänger på som om det vore den viktigaste frågan de har att göra med (det är det absolut inte!), borde väl någon ställa den avgörande frågan, typ:

Varför ska vi ha en regional indelning i Sverige, med direktvalda regionparlament?

Frågan är egentligen aktuell redan idag. Landstings- och regionfullmäktigeval brukar kallas de glömda valen. Den politik som först i landstingen och regionerna är mycket sällan uppmärksammad, vare sig av medborgare eller media. Politikområdena, i huvudsak vårdfrågorna, är i sig inte speciellt lämpade för en lokal eller regional styrning. Professionalitetens gränser sätts i huvudsak genom tillgången på resurser, inte genom lokala försök till verksamhetsstyrning. Med en allt mer ökad patientmakt, reduceras de lokala politikernas arena än mer.

Denna utveckling har varit på gång länge. Sjukvårdens ökade specialisering och statens delvis hårdare grepp om synen på valfrihetssystem är bara den sista i raden av de forna landstingens förändring.

I detta läge väljer staten ett angreppssätt som måste ifrågasättas. Genom att öka regionernas storlek och ge dem delvis utökat ansvar inom framförallt trafik- och tillväxtområdena menar staten att en ökad effektivitet ska nås.

Men huvudfrågan; om det är nödvändigt med val till storregionala parlament, ställs inte ens. Även om det mesta talar för att den frågan är avgörande.

Skulle Sverige indelas i ett mindre antal regioner kommer det att innebära att den demokratiska grunden för dessa regioner eroderar. Redan idag kännetecknas alltså landstingsvalen av ringa intresse och lägre demokratisk legitimitet än såväl kommun- som riksdagsval. Partiernas nomineringsprocesser är sällan inriktade på landstingsvalen. Kandidaterna sällan de framträdande. Medborgarintresset är lågt.

Hur blir det då om Örebroarnas företrädare finns i Uppsala, Kalmarbornas i Jönköping och Kirunabornas i Sundsvall? Hur många örebroläningar kommer att vara företrädda i parlamentet, i styrelsen och i nämnderna? Finns det något som talar för att den demokratiska legitimiteten kommer att öka? Eller är det snarare så att avstånden blir så stora att de regionala valen blir ett spel för ett ointresserat medborgargalleri?

Hur kommer den demokratiska förankringen att kunna ske? För att ta det personligen närmaste exemplet: Den region Örebro län kan komma att tillhöra (gud hjälpe oss...) kommer att ha 1,7 miljoner innevånare. Med ett regionparlament på cirka 150 personer innebär det att Örebro län kan räkna med 24 ledamöter. Med dagens parlamentariska situation innebär det 4,6 socialdemokrater, 2,06 moderater, 1,27 sverigedemokrater, 0,79 vänsterpartister och 0,63 miljöpartister, centerpartister, kristdemokrater och liberaler. Örebro län kommer inte att ha någon representation av alla dessa mindre partier. Den demokratiska legitimiteten urholkas. Makten flyttas och ansvarsutkrävandet blir en chimär. För en liberal i Karlskoga kan den närmaste liberala regionparlamentsledamoten bo i Norrtälje, Älvdalen eller Nyköping… Är det ens möjligt att tro att det kommer att fungera?

Vad är då alternativet? Ett självklart alternativ är att fortsätta hävda att landsting och mindre regioner har ett demokratiskt värde som är större än eventuella storregionala effektivitetsvinster. Sannolikt går det att samarbeta bättre kring frågor som är större än den egna regionen/landstinget. Men är det tillräckligt? Finns ens idag denna landstingsbaserade demokratiska legitimitet som skulle väga över?

Ett bättre alternativ är att avskaffa den svenska mellannivån. Istället för en förstoring till ett fåtal gigantiska regioner utan demokratisk legitimitet, kan det vara bättre ur såväl ett effektivitets- som demokratiutfall att nationalisera den regionala nivån. Genom att göra framtidens regioner till självständiga, statliga myndigheter, där regeringen tillsätter de styrelser (gärna utifrån ett parlamentariskt underlag med förtroendevalda som ledamöter) som har att administrera i huvudsak statligt beslutade verksamhetsmål med statligt dimensionerade resurser, får regeringen ett tydligare uppdrag och väljarna större möjligheter att utkräva ansvar för fattade beslut.

Motståndet mot ett sådant förslag kommer inte från medborgarna. Det är knappast huvudmannaskapet för vården som är i deras fokus. Istället handlar det om ett internt, partimedlemsförankrat, motstånd. Det är de idag förtroendevalda, region- och landstingsråd, som ser sin makt begränsad och sin frihet kringskuren. Oavsett parti är de redan valda mer representanter för en befintlig organisation, än för de medborgare de är satta att företräda.

Den förra Alliansregeringen insåg att en organisationsförändring med ett behållande av de tre nivåerna aldrig skulle gå att genomföra med stöd från partiernas egna organisationer. Det dåvarande kravet att en regionförstoring skulle ske underifrån var ett effektivt sätt att de facto sätta ett stopp för de processer som inletts genom den Ansvarskommitté som regeringen Persson tillsatte 2003 och som avrapporterades till statsrådet Odell 2007. Det är uppenbart att den nuvarande regeringens arbete och de förslag som nu presenteras har sin grund i det material som denna kommitté tog fram. Sex-regionstanken fanns redan då. Kartskisserna är mycket lika.

I mer än tio år har kommun- och landstingspolitiker lagt tid, kraft och engagemang på en fråga som inte lett någon vart. Och detta energitapp fortsätter. Även om en ny trenivå-organisation får riksdagens godkännande kommer genomförandet att ta ytterligare tid, engagemang och kraft från politikernas viktigaste uppdrag; att värna vården och utveckla patientperspektivet.

Det är orimligt, närmast en politisk skandal, att politiker från alla partier valt att delta i detta ineffektivitetsarbete i ett läge där den offentliga sektorn skriker efter tydligt ledarskap, nödvändig förändring och ständigt förbättringsarbete. Det vården, välfärden och tillväxten behöver är inte fler utredningar, längre samtal mellan redan informerade politiker och än mer kompromissande för att finna den minst dåliga lösningen, eller ett kvarblivande vid status quo.

Regeringen borde inse sitt ansvar. Antingen är det som idag kallas regional demokrati viktigare. Eller så överväger effektivitetsvinsterna. Det är bara att välja. Men det måste väljas nu.

Den perfekta stormen. Eller: När slår vi i taket?

Örebro kommun höjer skatten med 50 öre. Alla som kan något om ekonomi har sett det komma. Den nuvarande kommunledningen har inte koll på ekonomin. Örebro kommun blöder, och har räddats av regeringen och tillfälliga bidrag de senaste åren.

Skälen är flera. Ingen av de ansvariga kommunalråden har klarat av att hålla i sina budgetar. Pengar läcker ur massor av hål. Låt mig ta några exempel:

Skolorna: Skolflyttarna sedan 2011 har kostat Örebro minst 200 miljoner kronor i onödiga ombyggnationer (av främst Rudbeck) och uteblivna försäljningar av attraktiva skolfastigheter (främst Rudbeck).

Äldreomsorgen: Dyra räkningar från landstinget. Sämre omsorg om de gamla, ökade kostnader och ineffektiv organisation skapar underskott. När politikerna dessutom hellre tar kostsamma strider med de privata entreprenörerna än bryr sig om de gamla är det illa.

Näringsliv: Det läcker åt alla håll. Bara de senaste besluten; ytterligare 70 miljoner kronor i aktieägartillskott till den vindkraft som skulle generera miljoner, ytterligare 6 miljoner om året till den flygplats som aldrig visat plusresultat är bara ett par av en räcka beslut som aldrig borde fattats.

Stadsbyggnad: Örebro kommun investerar ofattbara 1,5 miljarder om året. Utan någon annan analys än att det "behövs" och att "räntan är så låg idag". Samtidigt ökar kommunens låneskuld kontinuerligt och är snart uppe i 15 miljarder kronor. Redan idag tränger de årliga kostnaderna för investeringarna ut välfärdstjänster, och vad händer när räntorna börjar gå upp???

Ekonomi: Vem styr Örebro kommun? Det verkar inte finnas någon som tar hand om ekonomin. När kommunstyrelsens ordförande argumenterar för skattehöjningen genom att peka på att Örebro växer, är det närmast genant. För det mesta är det tillväxt, såväl i företag som i nya medborgare, som gör att framgångsrika kommuner klarar av välfärdsuppdraget och ekonomin. Varje ny medborgare, oavsett ålder, innebär runt 50.000:- kronor i nya skatteintäkter. För Örebro kommuns del innebär det runt 100 miljoner per år till ny verksamhet. Trots detta förmår inte ansvarigt kommunalråd att hantera situationen.

Skattehöjningar innebär många saker. För inkompetenta kommunalråd handlar det om att tro att man får mer pengar i omlopp och kan "rädda" välfärden. Men för det mesta innebär det precis motsatsen. Nödvändiga åtgärder stoppas, kostnadsökningstakten ökar och kvaliteten förbättras inte.

Men det finns större problem. I fjol höjde landstinget skatten lika mycket. Det innebär att Örebros innevånare idag får betala en kommunalskatt på över 33:- kronor per hundralapp. Och det kommer sannolikt inte att stanna här. Om räntorna stiger, om flyktingsituationen fortsätter, om en inkompetent ledning inte får koll på kostnadsökningstakten, kommer detta bara vara ett steg på vägen. Och snart slår vi i det skattetak som många nationalekonomer har sagt ligger på runt 35:- kronor. Då kommer ekonomins funktionssätt att bli så försämrat, att det överhuvudtaget inte går att räkna hem ökade intäkter via skattehöjningar.

Problemet stannar dock inte här. Den röda regeringen har aviserat skattehöjningar i mångmiljardklassen. De kommer att slå hårdast mot de med något högre inkomster. Men kommunalskattehöjningarna slår hårdast mot de med lägst inkomster. Oavsett inkomstnivå innebär den nu förda politiken en rejäl åtstramning. Det spelar ingen roll om det är S-KD-C-V som styr lokalt i Örebro, eller S-MP-V nationellt. Problemet är att alldeles för få politiker ens har en grundläggande ekonomisk kompetens, och att det ofta medför en syn på den offentliga ekonomin, skatternas höjd och vems pengarna egentligen är som är långsiktigt skadlig för samhället. Och det kommer att påverka välfärden.

Ibland funderar jag på om det vi idag ser är inledningen på en perfekt storm. Alla komponenter finns där:

Unikt höga invandringsvolymer.
Allt mer sannolika klimatkostnader.
Ett välfärdsuppdrag som är underfinansierat.
En demografisk utmaning

Unikt låga räntekostnader.
Enorma investeringsvolymer.
Brister inom infrastruktur och bostäder.

En oklar politisk ledningssituation.
Populism på frammarsch.
Enorma kompetensbrister hos styrande politiker.

Det räcker med att fundera över vad det innebär på sikt. Allt pekar mot en välfärdsstat som går mot någon form av kris. Frågan är inte längre om, utan snarare när.

Och de allvarligaste frågorna:

Vad händer när detta sker?
Och vad kommer sedan?

En politikers vardag

Expressen har denna vecka börjat en artikelserie om en del av den vardag som många av oss politiker lever i. För en liten del går det så långt som till våld. För andra stannar det vid hot, eller trakasserier.

Men oavsett om det går så långt som till våld, eller om det stannar tidigare, är det ett problem. Ett problem för den enskilda individen som drabbas. Men också ett problem för demokratin.

Jag är en av dem som drabbats. Under rätt lång tid. Och på olika sätt. Aldrig så långt som till direkt våld. Även om det någon enstaka gång mer handlat om tur att det inte blivit så. Men ofta om olika former av trakasserier och ibland mer eller mindre förtäckta hot. Vykort med önskningar om mitt snabba frånfälle. Texter om förhoppningar att mina barn aldrig ska få bli vuxna. Kommentarer på lokaltidningen där jag skulle bli slagen om personen träffade mig på stan. Och så vidare.

Varför har det blivit så? Jag har funderat rätt ofta kring det. Lika ofta har jag önskat att någon utomstående skulle granska det som hände kring mig, framförallt under de år jag var kommunstyrelsens ordförande. Det är ganska enkelt att konstatera att klimatet för både min före- och efterträdare är betydligt lugnare än vad den var för mig. Varför blev det så? Finns det någon enkel förklaring? Handlar det om mediasituationen, om den lokala politiska kontexten, om något helt annat? Eller handlar det om den jag är, och det sätt jag driver politik på?

Jag har under hela tiden fram till idag valt att hålla dessa frågor inom en mycket liten krets. Och ännu färre har sett hur illa det varit vissa dagar. De närmaste medarbetarna i politiken har nog fått bära rätt mycket genom åren. Familjen har tagit ett enormt ansvar, ibland orimligt högt.

Men det har funnits en ovilja att vara offentlig med den sorts press jag utsatts för. Och skälet är rätt enkelt: Det har inte varit politiskt gångbart. Det är få som tycker att det är en vinnarfråga att "gnälla" över att man upplever sig trakasserad. Framförallt kanske inte som vit, medelålders, svensk man med makt. Insikten om att allt du säger kan vändas emot dig grinar dig rätt tufft i ansiktet.

Så när Expressen frågade om jag var villig att ställa upp på en intervju var första tanken att säga nej. Men jag ångrade mig. Av två skäl. Dels för att jag är i en situation där jag själv inte längre behöver bry mig lika mycket längre. Jag är i och för sig fortfarande en vit, medelålders man. Men min maktposition är betydligt svagare idag än för något år sedan.

Men huvudskälet till att jag tackade ja var för att fler skulle ställa upp och berätta. Och då blir ju inte min berättelse något som sticker ut, undantaget som bekräftar regeln. Snarare handlar det om att också min berättelse är en del av ett större pussel, och ett pussel som beskriver en bild av en politisk vardag som hittills inte visats. Ibland är det möjligt att göra det man egentligen vill först när man blir en mindre del av en större helhet...

Det är tufft att bli drabbat personligen. Men det finns faktiskt en ännu större fråga. Och det är hur det kommer att gå med det demokratiska systemet, om trakasserier, hot och ibland våld blir en del av den politiska vardagen? Vem vill bli politiker om det är en del av förutsättningarna? Vad är det värt? Är de personer som är villiga att ta uppdrag under sådana förutsättningar också de som vi tycker ska företräda oss? Och hur påverkas du som person under den tid du utsätts? Hur hårdhudad blir du? Och märker du ens att huden hårdnar, dag från dag? Och hur påverkar det ditt sätt att se på såväl demokratin i sin helhet som de beslut som du fattar? Kommer avståndet mellan politiker och medborgare att bli större och större, delvis för att politikerna är rädda? Kommer avståndet mellan politiker och politiker att bli större, därför att trakasserier och negativa personkampanjer blir en allt vanligare del av de politiska kampanjerna?

Kanske är det detta som är det viktigaste med Expressens granskning. Att vi får till en djupare diskussion kring det politiska uppdraget och dess villkor. Och hur vi gemensamt kan försöka finna en väg framåt som förstärker demokratin. Och där vi alla söker vårt eget ansvar; politiker, partier, journalister och medborgare.

Media: EX1, EX2, EX3, EX4

Sätta dit politiker?

När Inga-Britt Ahlenius i DN den 29 juli skriver om den kommunala revisionen har hon knappast skrivit någon kioskvältare. Vem intresserar sig för kommunala revisorer?

Ändå är det Ahlenius skriver om något enormt viktigt. Av flera orsaker:

Verkligheten har förändrats. Det går inte att tänka på samma sätt 2013 som 1913.
Politiken har förändrats. Och förändringarna går allt snabbare.
Politikerna har förändrats. Det är skillnad både i urval och mängd.
Omvärlden har förändrats. Inte minst gäller det media.

Låt mig förlänga lite.

Verkligheten har förändrats.
För 100 år sedan var den offentliga sektorn liten. Långt in på 1950-talet handlade offentlig sektor om ett begränsat uppdrag. Den kommunala beslutanderätten kunde hanteras av många förtroendevalda och få tjänstemän (proportionellt sett mot idag).

Men så kom 1960- och främst 1970-talets enorma expansion inom den offentliga sektorn. Och nu är kommunerna mångmiljardorganisationer med miljontals anställda. Örebro kommun har 12 - 15.000 anställda och omsätter 7 miljarder. Kommunkoncernen ytterligare ett par miljarder.

Det säger sig självt att såväl styrning som granskning måste förändras på samma sätt. Men det har den inte gjort. Kommunens ekonomistyrning är ofta bristfällig. Det märks inte minst när man pratar om vinster i välfärden. Socialdemokraternas krav på tydlig redovisning av privata företag möts inte av samma krav på de egna verksamheterna. Väldigt ofta går det inte att följa den totala ekonomiska utvecklingen, framförallt inte ner på verksamhetsnivå (något som sossarna kräver av de privata...).

Politiken har förändrats.
Låt mig peka på några förändringar, förutom de ovanstående. Kommuner är idag ofta stora koncerner med bolag för både det ena och det andra. Men styrelserna är inte valda utifrån en kompetenssynvinkel, utan bara utifrån partitillhörighet. Som jag skriver i nästa stycke, innebär detta att de flesta styrelseledamöterna i kommunala bolag inte har en aning om vad det innebär att styra ett bolag.

Men politiken har förändrats på fler sätt. Framförallt handlar det om styrning och ledning. Vem styr kommunerna idag? Är det politiker eller tjänstemännen? Frågan måste hela tiden ställas, och den saknar tydliga svar. Alldeles för ofta abdikerar politikerna från styrningen och tjänstemän tar över. Det är ett demokratiskt problem, men det är också ett styrningsproblem. Om inte den formella och den informella makten är densamma, hur ska man då veta vem som har och tar både makt och ansvar.

Detta hänger ihop med ett av de största problemen för dagens demokrati som jag ser det. Politikens medialisering. Alldeles för ofta handlar politik idag inte om styrning, utan om ett spel om makt. Det gäller att vinna val. Men vad man sedan gör med makten är det ingen som bryr sig om. Den formella makten blir det viktiga, att vinna valet blir det viktiga, men vart man för kommunen, hur den utvecklas, överlämnar man åt tjänstemännen.

Politik handlar allt mer om att komma rätt ut; i media, på twitter, genom egna kanaler. Besvärliga beslut får andra ta. Det egna intresset ligger i att komma ut med det positiva. Och det även om det positiva är en marginell förändring medan det negativa berör miljoner och miljarder.

Vem ska i så fall granskas? Hur avkrävs ansvar? Och i förlängningen: Vad spelar valen för roll?

Politikerna har förändrats.
Man kan tycka vad man vill om ekonomi och verksamhetsstyrning. Det är inte det man vinner val på. Men den som inte kan läsa en resultat- eller balansräkning, eller som inte bryr sig om hur ärenden formas innan beslut, kommer att styras av andra som fattar.

Tyvärr är det alldeles för få politiker idag som förstår eller bryr sig om detta. Det är ju inte politik. Varför ska man bry sig om pengar - staten finns ju alltid som yttersta garant... Och hur sexigt är det med styrningsmodeller - det sköter ju sig själv i alla fall...

Dessutom måste man fundera på vem som är och vill vara politiker idag och i morgon. Vem lockas av politikens villkor? Ser man 100 år tillbaka i tiden, var kommunernas politiska företrädare ofta det lokala samhällets toppar från näringsliv, fack, kyrkor, andra organisationer. Idag är sammansättningen en helt annan. På gott och ont.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att det mest är på ont. Det finns alldeles för få politiker idag som är kompetenta att sköta de mångmiljon- eller mångmiljardorganisationer de är satta att styra. Framförallt är den ekonomiska kompetensen så grund att den ibland är obefintlig.

Detta bör ställa ytterligare krav på en kompetent, fristående och transparent granskning.

Omvärlden har förändrats.
Det finns massor att skriva om här. Men jag tänker bara ta upp medias förändring. Och ta det utifrån ett mycket lokalt perspektiv.

När jag var ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd, hade Örebro två lokaltidningar. Nerikes Allehanda och Örebrokuriren. Antalet journalister som bevakade den lokala politiken var stort. Bara NA hade mer än 120 journalister (brett räknat). Det fann en journalist avdelad till varje kommundel (15 st) plus allmänbevakningen. Ledarsidans tre-fyra medarbetare hade tid att granska både det lokala och det nationella.

Idag finns bara en tidning kvar, NA. Antalet journalister på NA har minskat till mindre än hälften av vad man var för 20 år sedan. Ledarsidan har egentligen bara en skribent kvar, eftersom man måste sköta insändarna också.

Bevakningen av den lokala politiken har försämrats rejält. Och det är en galopperande utveckling. De senaste fem åren har förändringen varit katastrofal utifrån ett perspektiv med den offentliga granskningen som norm. Det finns idag ingen som granskar makten ingående. Maktens resurser styr i alldeles för stor utsträckning media och medias innehåll. Antalet kommunikatörer inom det lokala socialdemokratiska partiet överstiger antalet journalister på Nerikes Allehanda med politik på agendan med det mångdubbla.

Att i det läget kräva en fristående och oberoende granskning borde vara självklart, men...

Vad ska man då göra?

Jag tror på tre utvecklingsområden:
1) Skapa en fristående, professionell granskning av ekonomi och verksamhet. Gör en kommunal "riksrevision" där revisorerna är helt fristående från politiska kopplingar och där budgeten är beroende av kommunens storlek, beslutad av riksdagen.

Kommunala politiska revisorer är idag bundna av alldeles för många band till den lokala makten. Dessutom finns en konsensus-vilja inom revisionen, som gör att en minoritet kan stoppa allvarliga anmärkningar och ludda till dem.

En fristående revision måste dessutom ha ordentliga maktmedel bakom sig. Anmärkningar, ansvarsfrihetsbegränsningar med mera måste få genomslag direkt mot ansvariga politiker, och även mot tjänstemän som ibland har den informella makten.

2) Skapa kommunala konstitutionsutskott som får granska den politiska delen av makten. Utskott under kommunfullmäktige som har rätt att granska ledande politikers tjänstgöring, kalla in dem till utfrågningar och förhör och göra allt i offentlighet.

Utskottet ska, precis som i riksdagen, arbeta på fullmäktigeledamöternas uppdrag och agera utifrån deras anmälningar.

3) Skapa förutsättningar för politiker som verkligen styr. I dag har vi en diskussion kring politikernas "guldkantade" pensioner. Det är ingen vågad gissning att det inte finns ett folkligt stöd bakom dem. Men frågan är hur vi i framtiden ser på styrning av kommunerna. Vem ska sköta dessa mångmiljardorganisationer? Och på vilket sätt? Ska politiken bara vara ett spel för galleriet, där vi politiker låtsas styra, medan de oavsettbara tjänstemännen sköter utvecklingen av kommunen?

Jag tror inte på det. Makt och ansvar ska följas åt. Om vi menar allvar med demokratin så ska också de demokratiskt valda både kunna, vilja och få styra. Och de ska tvingas ta ansvar för den politik de genomför och den styrning de hanterar.

Om någon tror att man får dessa personer till politiken genom att sänka arvoden, minska antalet politiska tjänstemän, försämra villkoren för politiker, så får man naturligtvis göra det. Jag tror det inte.

Men jag tror att den politiska arenan förändrats så mycket att det i dag inte alls behövs så många politiker för att styra en kommun. Valfriheten begränsar politikens makt underifrån. Stat och EU begränsar den ovanifrån. Det politiska spelfältet har krympt. Då borde antalet politiker också minska. De frigjorda resurserna borde användas för att förbättra för den politiska styrning och ledning som vi så väl behöver.

Kommunal revision handlar inte om att sätta dit politiker. Utan det handlar om att skapa bättre förutsättningar för politisk styrning, och en tydligare ansvarsutkrävning. I slutänden handlar det om förtroendet för demokratin.

Media: DN

Birro och den politiska sjukan

Jag följde häromveckan den spårning som SR gjorde av politikernas pensioner. Själv tycker jag att systemet är fel. Men SRs vinkling var som så ofta alldeles för grund och hade ett syfte redan innan den publicerades. SR ville peka ut politiker som de där annorlunda som alltid skapar sig en egen gräddfil. Och det lyckades de med.

Men det är inte så enkelt. SR och all övrig media pekade på att avgångna kommunalråd och riksdagsledamöter ska söka sig jobb som alla andra. Men de ställde aldrig frågan om det fanns några jobb att söka.

Det finns en misstro mot politiker i de flesta demokratiska system. Men frågan är om det är så utvecklat som i Sverige. För de allra flesta andra yrken är erfarenhet en tillgång. Men det verkar som om det knappast är en tillgång att ha varit kommunalråd, riksdagsledamot eller landstingsråd, annat än för ett litet fåtal. Det verkar mer vara tvärsom. Erfarenheten att vara politiker, att styra en kommun eller ett landsting, är en belastning.

I den lokala politiken kan man se hur det fungerar. Tyvärr är det mer regel än undantag att tidigare ledande politiker har svårt att få ett arbete på den lokala marknaden. Det blir egna företag, eller tillfälliga påhopp som gäller. Det är rätt märkligt. Efterfrågan på en person som klarar av att styra en organisation med så otydliga mål som den politiska ofta har, borde vara stor. Det ledarskapet sätts sannolikt på hårdare prov än många företagsledares. Och behovet av att ha goda kontakter med den offentliga sektorn borde betyda att betydligt fler avgående politiker omedelbart skulle sugas upp av både lokalt och nationellt näringsliv. Men så är alldeles för sällan fallet.

Istället är det som om en politisk erfarenhet är något negativt.

Det kan säkerligen Marcus Birro intyga idag. Hans rätt naiva offentliggörande av sina privata politiska ambitioner och sin politiska hemvist verkar nu ha fått till följd att han inte längre får vara programledare på TV4. Det räckte alltså med att han sa att han gärna skulle velat ha (mardröms)jobbet som KD-ledare för att han skulle diskvalificera sig själv. Det är väl inte så roligt.

Men det säger också en del om svensk mediakultur. Och här blir det än mer bekymmersamt.

För TV4 är det nog att en medarbetare säger att han vill bli partiledare för ett konservativt parti, men å andra sidan är det helt OK att rekrytera en grönvänster som Gustaf Fridolin när han just avgått som riksdagsledamot. Varför? Är det OK att vara grönvänster i media, men inte konservativ?

Jag delar inte Birros alla synpunkter, även om jag ibland tycker att han är en fantastisk krönikör. Men det är illa om det skulle räcka med en naiv intresseanmälan om ett orimligt partiledarskap för att man skulle vara körd som programledare.

Det finns en självbild inom svensk media att man är så otroligt neutral, och objektiv. Jag menar att det är en av de allra största myterna inom svensk politik idag. Svensk media skulle sannolikt tjäna på att journalisterna blev tydligare med sina politiska hemvister, för att tittare, läsare och lyssnare skulle förstå vilka filter som nyheterna filtrerats genom. Det skulle vara ett ärligare sätt att nå sina kunder på än det förment neutrala.

Om demokratin är det som grundlägger vårt samhälle, borde det väl vara en tillgång inom såväl näringsliv som media att ha engagerade före detta politiker som medarbetare? Men så är det tyvärr inte. Snarare tvärsom. Frågan är vad det har för inverkan på demokratin i ett längre skede. Vem vill bli heltidspolitiker, om det inte går att ta sig ur engagemanget på något annat sätt än genom en passiviserande pension?


Media:  DN, Expressen, Aftonbladet, SVT, TV4, SVD

600 förtroendevalda

Har suttit större delen av dagen på Örebro kommunfullmäktige. Där vi 65 direktvalda förtroendevalda samlas en gång i månaden för att förhoppningsvis fatta kloka beslut. Församlingen där även olika meningar ska blottas. För politik handlar både om att vara överens och att visa på skillnader.

Idag fanns det flera ärenden där det visades upp stora skillnader mellan blocken. Det ena, det som är så svårt att namnge (konservativt röda? maktalliansen? blanda och ge?), ville inte vara försiktig med kommunens utgifter, ville inte att kommunen skulle ha kontroll över stadstrafiken och ville inte berätta om hur kostnaderna för Rudbecksskolan skulle betalas. Här fanns stora och tydliga skillnader.

Men i en fråga var vi i princip överens, även om skillnaderna här kanske är ännu större.

Idag valdes representanter till över 600 platser i olika styrelser och nämnder. Det är en enormt hög siffra. Ingen annan jämförbar kommun kommer ens i närheten av dessa siffror. Det enda skälet som förespråkarna har för denna mängd är att många är bra. De menar att det skulle vara bra för demokratin.

Jag och Folkpartiet i Örebro har en helt annan syn. Det finns inget som talar för att fler politiker skulle öka vare sig demokratin i kommunen eller partiernas rekryteringsmöjligheter. Det finns inget heller som pekar på att fler politiker skulle innebära ett större engagemang från övriga kommunmedborgare. Valdeltagandet är inte högre i Örebro än i övriga Sverige. Partiernas medlemstal inte större. Besluten fattas knappast av fler, även om fler sitter i nämnder.

Jag har skrivit det förr och kan göra det igen. I de flesta av Örebros nämnder sker mycket litet beslutsfattande. Många nämnder har knappast några strategiska beslut alls att fatta under året. Alldeles för många nämndpolitiker tröttnar, väljer att inte gå på mötena och är knappast aktiva på sammanträdena.

Men det finns fler problem med denna gigantiska politiska överbyggnad. Det handlar både om demokrati och om styrning.

Demokrati: Fortfarande lever alldeles för många av politikerna i Örebro kvar i tron att Sverige ser ut som 1968. Då sossarna alltid skulle styra. Då politiker visste bäst vad du ville och skulle. Då kollektivet var norm och valfriheten noll. Då Sverige kunde vara en "god" ö i en "ond" värld.

Nu är som tur är sossarnas makttid över och Sverige ett mer demokratiskt land. Politiken har retirerat och ökad individens möjligheter och skapat valfrihet på område efter område. Och Sverige är den del av EU där beslut också fattas.

Den lokala politiken kläms både nedifrån, när medborgarna får mer att säga till om själva, och ovanifrån, då såväl stat som EU skapar regelsystem som minskar det lokala självbestämmandet. Att detta inte skulle påverka det lokala demokratiska systemet är en märkligt konservativ ståndpunkt. När örebroarna nu får bestämma mer själva, bestämmer vi politiker mindre, och det är bra. Men det måste märkas också på antalet politiker.

Det är dessutom sannolikt dåligt för partierna och demokratin när partiernas arbete mer går ut på att fylla ett stort antal poster i nämnder och styrelser, istället för att vara ute och propagera och kampanja och samtala och diskutera med örebroarna.

Styrning: När man, som i Örebro, har minst fyra olika styrningsnivåer i politiken, och ännu fler inom tjänstemannaorganisationen, blir all styrning seg och komplicerad. Det finns alltid möjligheter att försöka få beslut som någon ogillar omprövade. Det finns alltid risk att beslut blir försenade. Och det finns alltid risk att en "stark" ledare då tar över och kör sitt eget race. Vi ser det redan idag i den nya kommunledningen, när de demokratiska, långsamma processerna åsidosätts eller ifrågasätts eller förbigås.

För oss i Folkpartiet handlar detta både om demokrati och om resurser. Vi tror att demokratin i Örebro skulle må bättre om vi hade färre nämnder, styrelser och politiker och mer valfrihet och tydlighet. Vi tror att örebroarna skulle tycka att en mindre politisk överbyggnad skulle vara bättre ur ett demokratiskt perspektiv. Och vi är säkra på att vi skulle kunna spara massor av pengar som vi kunde använda till annat.

Jag har drivit denna fråga ända sedan 2002. Länge i ensamhet, när alla övriga partier valt den andra linjen. Nu har moderaterna ändrat sig. Kanske är fler på väg. Jag kommer, tillsammans med min förtroendemannagrupp, att fortsätta att driva denna fråga.

Hellre starkare partier och färre nämnder.
Hellre bättre resurser till färre politiker.
Hellre mer pengar till skolan och äldreomsorgen och mindre till nämnder, nämndförvaltningar och en stor administration.