Partiernas död, demokratins ...

Jag ska åter grotta lite i efterdyningarna till #Ohlssongate men först en varning:

Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.

En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:

Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!

Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.

Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.

Varifrån rekryterades folkpartisterna?

• Fram till 70-talet var det rörelserna. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bildningsrörelsen, småföretagarrörelsen...
• På 80-talet var det förbunden: Ungdomsförbunden, lärarförbunden, fackförbunden...
• Och nu rekryteras man som person. Det är ditt eget intresse som styr...

Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.

Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.

Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.

Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.

Men det kommer mer.

För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.

Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.

• Fram till 70-talet var det de traditionella ledarna som befolkade partierna. Personer som klarade av att hantera en organisation, som mer eller mindre kunde och orkade fokusera på ekonomi- och verksamhetsstyrning på den nivå man var vald. Det var viktigt att visa att man hade makt, men lika viktigt att ta ansvar för den makt man utövade.

• När 1980-talets professionaliserade partistrukturer tog över, förändrades också politikerrollen. Tjänstemännen tog över vetskapen om ledning och styrning. Politikerns roll blev att peka ut färdriktningen. Men hur man tog sig dit blev någon annans fråga. Eftersom politikern inte hade den reella makten över besluten, blev också ansvarstagandet mer bekymmersamt. (Parentetiskt kan man påstå att denna förändring sannolikt har beröringspunkter med den förändrade rollen som politikerna fick i kommuner och landsting. Den allt tydligare tjänstemannamakten där spillde över på partierna.)

• Och nu är vi i kommunikatörernas tidsålder. Allt färre politiker vet någonting alls om ekonomistyrning, få fattar hur man ska läsa en resultaträkning (fy vad trist - det vinner man inga val på) eller varför man ska ta ansvar för beslut som går fel (det var inte jag - det var den där tjänstemannen, fråga henne!). Allt handlar om kommunikation. Och då är det viktigaste att man själv står som avsändare för de goda nyheterna, medan de dåliga får landa på någon annan.

Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.

Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.

Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.

Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.

Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.

Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.

En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.

På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.

Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.

De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.

Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.

Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?

Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.

Dags att förstå Sanders och Trump

Har händelserna i och kring primärvalen i USA något att lära Sverige och svenska politiker? Är Donald Trump och Bernie Sanders bara amerikanska produkter? Eller säger de något om vår samtid?

"Det här hade ingen kunnat ana för sex månader sedan!"

Ungefär så låter det på många redaktioner och hos många experter på det amerikanska primärvalssystemet just nu. Hur kan det komma sig att Donald Trump och Bernie Sanders gjort rent hus med den politiska nomeklaturan i New Hampshire?

Jag har alldeles för dålig koll på just de amerikanska förutsättningarna. Jag vet, liksom de flesta andra, inte mer än vad jag läser i media. Kanske läser jag lite mer media, från fler länder, men mina kunskaper är rudimentära.

Ändå ska jag våga mig på att göra en analys av vad som håller på att hända, och göra den utifrån ett svenskt perspektiv. För jag hävdar att det vi idag ser i USA bara är ytterligare en pusselbit i ett betydligt större pussel. Trump och Sanders går om inte i samma, så i vart fall i parallella spår med såväl Alexis Tsipras i grekiska Syriza, med Jeremy Corbyn i engelska Labour, med Marine le Pen i franska Front National och med många fler.

Det finns olika skäl till varför dessa och andra politiker är framgångsrika. De nationella kontexterna är i sig tillräckliga för grundlig forskning. Men som politiker kan man inte vänta på forskningsresultat innan man agerar. Då har sannolikt motståndaren redan vunnit. Det måste finnas tid och utrymme för mindre grundliga, men ändå trovärdiga, analyser och därefter en politisk aktion eller reaktion.

Nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Nu blir det pang på rödbetan. Jag hävdar med bestämdhet att Trump och Sanders, och deras likar, surfar på en våg tack vare följande tre omständigheter:

• Den saknade berättelsen.
• Det är känslorna som styr.
• Ute och inne, makt och maktlösa.

Låt oss börja från början:

Den första punkten är en av mina käpphästar. Den tydliggör hela den moderna demokratins problem. Det är egentligen en enkel fråga: Vilken värld vill vi bygga? Eller: Vilket samhälle vill vi bygga? Frågan implicerar något mer: Vad är det goda samhället?

Det finns inget svar på den frågan. Jag ser inget traditionellt parti i Sverige som ens försöker svara. Regeringen famlar. Och oppositionen famlar likaså, efter det att arbetslinjen gått i pension. De enskilda partierna skickar upp testballong efter testballong. Men inget funkar.

Till slut samlas man kring en fråga där det ändå känns rätt. I vårt samhälle handlar det självklart om individen, eller kanske man ska säga egot. En artikel i Expressen kan tydliggöra detta. När regeringen samlar sig, när fem ministrar ska peka ut vägen framåt, blir svaret: HBTQ... Just frågor om kön och den allt politiskpopulärare termen könsidentitet, har blivit den politiska kastens nya religion. Där kan man samlas, där kan man enas, där finns framtiden.

Eller...

Är detta verkligen framtidens berättelse? Känns det inte lite tomt? Är könsidentiteten det som ska lyfta oss in i framtiden? Jag tvivlar.

OK - jag snöar in på HBTQ, könsidentiteter och normbrytning. Jag menar att de mer är tecken på politikens och samhällets bekymmer med sig själv än något annat. Men det är uppenbart att det är fler än jag som inte hittar svaret på frågorna om framtiden i de nuvarande politikernas svar.

Så kommer då en Donald Trump och säger: Jag ska göra USA stort igen! Jag ska ta upp kampen med Kina, och vinna den!

Eller en Bernie Sanders som säger: Jag ska göra dig självständig igen. Jag ska krossa Wall Streets makt över landet, politiken och dig.

Enkla ord. Men ord som visar på en annan värld, en annan väg och en annan berättelse. Frågan är när vi har den första Trumpen eller Sandersen i Sverige. En som får det att kännas bra.

För det är känslorna som styr. Vem bryr sig om fakta i dagens politik? Vem bryr sig om politiker som roddar i befintliga system för att göra dem lite bättre? Administrera befintliga välfärdssystem är något för någon grå tjänsteman. Men politiken ska få mig att känna att jag gör rätt, att jag betyder något.

Jag vet inte varför det har blivit så här. Men jag kan ju gissa. Vi lever i en värld där informationen är gränslös. Den sköljer över oss hela tiden. Den blir allt bättre på att trycka på de osynliga knappar som får oss att agera som kommunikatörerna vill. Samtidigt är risken att vi filtrerar så mycket vi bara kan. Och för att klara av att tränga igenom denna kommunikationsridå så måste man antingen hitta ett budskap som känns, eller skrika så högt att allt annat låter som viskningar, eller göra både- och.

Trump och Sanders kampanjer bygger betydlig mer på känslor än, låt oss säga Clintons och Bush. Som DNs Sanna Torén Björling skriver: "Till och med Bernie Sanders, som nästan uteslutande talar om politik – i termer av orättvisor och ojämlikhet - och som har satt en ära i att undvika personangrepp, riktar sig till väljarnas känslor, med ett relativt enkelt formulerat budskap."

Jämför med den andra framgångsrika politikerna och partierna just nu. Grekland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland (AfD) och många andra väljer känslomässiga argument. Oavsett om vi tycker att känslorna är bra eller dåliga, om de speglar ett gott eller uselt samhälle, så fungerar de.

Men svensk politik är totalt känslolös. Fredrik Reinfeldt var en bra statsminister. Men han var också urtypen för den svenska, byråkratiska politikern. Reformera systemen, inte revolutionera dem. Och vid hans sida fanns och finns ett antal mer eller mindre grå politiker. Stefan Löfven kan inte anklagas för att spela på väljarnas känslor. Och vem av de andra får dig att utbrista: O Captain! My captain!"?

Det finns ytterligare en oroande tendens. Och det är den bristande insikten om att människor faktiskt upplever världen som orättvis. Inte bara mellan de allra rikaste och de fattigaste. Utan mellan oss och dem, mellan oss som sliter och de som får. Rätt eller fel spelar mindre roll. Åter är det känslan som är politikens centrum.

En liberal one-liner brukar vara att säga att det inte är rikedom som är problemet, utan fattigdom. Den tesen implicerar att vi alla, i vart fall i Sverige och i stora delar av västvärlden (och rätt stora delar av resten av världen också) egentligen ska vara rätt nöjda. För vi är rikare än vi någonsin varit. Vår levnadsstandard är högre än någonsin tidigare. Vi har det bra.

Men det är en statisk syn på såväl samhälle som människa. För det verkar som om allt fler upplever sig vara brickor i ett spel som andra styr. Visst har vi det bra, men det är orimligt att andra har det så enormt mycket bättre. Visst är jag självständig, men jag har inte en chans att egentligen styra mitt liv, än mindre utvecklingen i kommunen, landet, världen...

Det verkar finnas en allt djupare klyfta mellan oss och dom, mellan makthavarna och de maktlösa. Och alldeles för ofta hamnar politikerna enbart på makthavarnas sida. Ingen företräder de maktlösa. Jo - de riktigt maktlösa företräds. Det finns rätt många som med emfas just nu hävdar såväl tiggares som asylsökandes rättigheter. Men på något sätt verkar detta företrädarskap ha en viss bestämd volym.

I går funktionshindrade. Idag asylsökande. I går äldre på usla vårdhem. Idag fattiga tiggare. Företrädarskapet räcker liksom inte till för ens alla de grupper som har det allra sämst.

Och det räcker absolut inte till för den strävande medelklassen. Ni vet den där klass vi nästan alla tillhör. Den som har råd med både villa, semester, pizza och rödvin till helgen. Men som också inser att denna ekonomiska frihet mest är en bubbla, byggd på lån och krediter. Vem fruktar inte nästa års kraftiga räntehöjningar? Vem oroas inte över att inflationen verkligen ska ta fart? Vem bekymrar sig inte över att behoven av låglönejobb också kommer att påverka den egna löneutvecklingen?

Jag tror att det finns rätt många människor, med ett rätt hyfsat liv, som ändå inte känner sig företrädda. Som blir uppretade när utrikesminister Margot Wallström fixar en lägenhet. Som blir arga när Swedbanks sparkade VD Michael Wolf får en fallskärm på 20 miljoner, trots att han inte funkar enligt styrelsen. Som blir bekymrade när de läser att de 62 rikaste människorna äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Som ser klyftor mellan dem som lånar ut och dem som är belånade...

(Just bankerna är ett kapitel för sig. Läs Sverker Olofson i News55 så får du ytterligare en bild av den delade världen, om hur även den rätt välmående medelklassen kan känna sig utanför. Få områden är så tydliga som de banker som en gång var smörjmedel för ekonomin, men som nu är som stater i staten...)

Men också människor som är oroliga för vad som kommer att hända med välfärden när flyktingnotan ska betalas. Som oroas över teknikutvecklingens påverkan på jobben. Som ser sina egna jobb flytta utomlands. Som inte hänger med i, eller ser vitsen med, det globala kunskapssamhället.

Det är uppenbart att detta är en av de bärande delarna i framgångarna för såväl Sanders som Trump. Men att de möter dem från diametralt motsatta håll. Medan Sanders attackerar storfinansen och Wall Street och de som attackerar USA inifrån, tar Trump striden mot mexikaner, kineser och de andra som vill attackera USA utifrån.

En gång trodde vi kanske att vi i Sverige var vaccinerade mot främlingsfientlighet. Att partier som stod för stängda gränser och höga murar mellan såväl länder som människor inte skulle få plats hos oss. Den villfarelsen har tagits ur oss.

Den som tror att det som nu sker i USA inte kommer att kunna inträffa i Sverige, bör fundera över varför. Sannolikheten att vi inför valet 2018 kan stå med en laguppställning som inte alls ser ut som den gör idag, är inte försumbar. Och inför valet 2022 är det än mer sannolikt.

Fredagskrönika

Demokratins förestående död.
Sker den med pyspunka eller med en Grand Finale?

Så har demokratiutredningen lämnat sitt slutbetänkande. Och det mottogs med en...

Utredningens direktiv gav egentligen svaret på hur mottagandet skulle ske. Utredaren, Olle Wästberg, skulle:

  föreslå åtgärder som kan bidra till att fler personer erbjudsrespektive väljer att åta sig politiska förtroendeuppdrag,  

  analysera formerna för delaktighet och inflytande mellan valen och identifiera samhällsförändringar som kan påverka det demokratiska deltagandet på sikt,  

  föreslå åtgärder som kan stärka individens möjligheter tilldelaktighet och inflytande under mellanvalsperioder, och  

  belysa frågor om ungas politiska representation, delaktighet och inflytande.

Vällovligt - javisst. Men är det detta som är demokratins huvudsakliga problem? Eller är det symptom på de problem som den demokrati vi känner har? Och om man bara ser symptomen, men inte inser den bakomliggande sjukdomen - hur stora är riskerna att behandlingen blir helt fel?

Utredningens har flera förslag, men de två som i huvudsak diskuterats visar på utredningens, och därmed det demokratiska systemets, problem. Sänkt rösträttsålder och medborgarmotioner är knappast något som vare sig kommer att vitalisera eller på sikt rädda det demokratiska systemet.

Den utredning som borde tillsättas kommer sannolikt aldrig att göra det. Skälet är enkelt: Den nuvarande partiapparaten och den offentliga sektorn har vuxit ihop till den grad att det för många partister är oklart om man är en medborgarföreträdare eller en del av den offentliga sektorns ledning. Partierna är helt beroende av det ekonomiska stöd som kommuner, landsting och stat ger, och totalt oberoende av sina medlemmar. (Det finns två undantag: S som sett till så att fackens medlemmar stöttar det partiet oavsett vad de sympatiserar med och C som sålt tidningar och har miljarder på banken)

För det som krävs är en nystart - en utredning som börjar med att ställa sig frågorna: Vad är det demokratiska systemets uppgift, vart ska makten och ansvaret ligga, och var går gränserna för det gemensamma politiska beslutsfattandet?

Svaren på de frågorna varierar mellan partierna. Själv skulle jag idag landa i att vi behöver ett helt nytt system, mer av personval i enmansvalkretsar där ett tydligt mandat följer med ett tydligt ansvarsutkrävande. Men det handlar också om att ge medborgarnas egenmakt reellt spelrum, där valfrihetssystemen minskar politikernas inflytande och där generella system ersätter politiska nämndbeslut. Ett sådant system förutsätter också ett betydligt större tjänstemannaansvar, eftersom tjänstemän i större utsträckning kommer att vara de som också utåt företräder de beslut som grundar sig på på det ramverk politikerna beslutat om. Tjänstemännen gör ju det i stor utsträckning redan idag, men mer i det fördolda med politiker som en sköld framför sig. Det är orimligt.

Demokratins grundläggande problem är att makt och ansvar inte hänger ihop. Ibland låtsas politiker som om de hade makten, ibland blir det uppenbart att de inte har den. På lokal nivå har politikernas roller oftast blivit de som informeras om de beslut som redan fattats av tjänstemän (och kanske de ledande politikerna) för att sedan kunna förmedla dem till medborgare och partiorganisation. På mer central nivå handlar allt mer om att skapa rätt kanaler för att kommunicera ut det enda, tydliga budskap som partiets ledning beslutat om. Partierna blir informationskanaler, för uppåtriktad information om hur landet ligger och nedåtriktad information om hur partiet ska agera. Men makten, och därmed också den intellektuella diskussionen om vilken framtid partiet ska söka, lyser mest med sin frånvaro.

Detta får konsekvenser:

• De människor som är intresserade av och dugliga i att leda ett samhälle (lokalt eller nationellt) väljer sannolikt att aldrig engagera sig i politiken. Det går snabbt att lära sig att ett sådant ledarskap inte efterfrågas. Opinionsbildning sker idag bättre utanför än inom partiorganisationerna.
• De människor som är intresserade av och dugliga i att leda en organisation väljer mer sannolikt tjänstemannabanan. Det går att utöva lika mycket politik som tjänsteman, men du slipper den konservativa partiorganisationens alla krav och måsten.
• De människor som är intresserade av och dugliga i ett områdes faktabas, väljer nästan undantagslöst en administrativ väg. Politiken är inte längre en språngbräda till något annat än en partiintern karriär för några få.

Det är självklart att det finns nyanser av denna mörka bild. Det ser inte likadant ut överallt. Det finns starka ljuspunkter i många partier. Ingen skulle komma och säga att exempelvis en sådan som Torkild Strandberg, liberal KSO i Landskrona, är en person som passar i ovanstående bild. Men han och några till är undantagen som bekräftar regeln. Och utvecklingen, den utveckling jag varit en del av de senaste 25 åren, är övertydlig.

Sett i detta perspektiv känns det som om det demokratiska systemet vi känner beter sig som ett ballongdäck med pyspunka. Det går fortfarande att cykla framåt. Men det blir allt svajigare. Och när nästan all luft är slut, kommer vägen framåt att bli både hård, stötig och nästan ostyrbar.

Det spelar då ingen roll om man som Demokratiutredningen försöker pumpa i lite mer luft i däcket. Ett sådant sätt försenar i bästa fall bara den utveckling som redan sker, och i värsta fall får det bara pyspunkan att bli en rejäl snabbpunka.

Jag har länge varit företrädare för pyspunkamodellen för den demokrati vi känner. Men kanske är det fel analys. Kanske kommer det att bli en helt annan utveckling. De senaste åren talar för det.

Jeremy Corbyn
Alexis Tsipras
Marine le Pen
Donald Trump (och Sarah Palin måste man tillägga)
Jaroslaw Kaczynski

Raden av människor som är eller vill bli politiska ledare, och där det populistiska anslaget är övertydligt, blir allt längre. Deras politik verkar inte behöva hänga ihop. De beskriver en verklighet som människor kan relatera till, utan att den behöver vara sann, och bygger sin politik på mer eller mindre orealistiska förslag om hur denna verklighet ska bli bättre.

De skapar en bild av en yttre fiende, en fiende som ska bekämpas, oavsett om det är det onda kapitalet som ska sättas på plats med skatter och förbud, om det är invandrarna som ska portas vid gränsen eller något däremellan.

De väljer en medial väg som gör att de själva blir sinnebilden för den politik de säger sig vilja genomföra.

Men vad händer då de blir valda? När Syrizas politik prövades av den verklighet som fanns utanför den mediala bilden, klarade den inte genomlysningen. EU fanns som en korrigerande kraft. Men vad händer den dag också EU behärskas av samma populism, oavsett om den kommer från höger eller vänster? Vad händer med världen den dag då Trumpismen leder USA?

Och vad händer i Sverige? Länge trodde vi att vi var vaccinerade mot populism. Ian och Berts uppgång och fall kunde nästan förstärka den bilden - en gång är ingen gång. Men med SDs intång på den politiska scenen har detta förändrats. Ändå är SD långt ifrån den populism som andra internationella företrädare hänger sig åt. Men vi är knappast vaccinerade mot detta heller.

I dagens The New York Times finns en intressant artikel om Donald Trump och Sarah Palin och deras framgångar. Jag ska citera en liten del av denna:

My Sarah Palin Romance
Ross Douthat JAN. 20, 2016

That is, at a certain point disillusionment with the system becomes so strong that no wonkish policy proposal is likely to resonate anymore. So you can talk all you want (as Marco Rubio’s water-treading campaign has tried to do) about improving vocational education or increasing the child-tax credit, and people will tune you out: They want someone who will arm-wrestle the Chinese, make Mexico pay for the wall, smite our enemies and generally stand in solidarity with their resentments, regardless of the policy results.

Är vi på väg mot en liknande utveckling i Sverige? Tecknen från andra Europeiska länder är tydliga.

Och vad händer då människor inte längre är intresserade av hur politiken ska skruva i systemen för att göra skolan lite bättre, förändra skattereglerna för småföretagarna för att öka incitamenten, förbättra äldreomsorgen genom evidensbaserad praktik?

Vad händer då man istället kräver någon som sätter ner fötterna rejält mot invandrarna, bidragsfuskarna, EU, brottslingarna, vargkramarna - någon som är en "riktig man"?

Kan Donald Trump vinna den republikanska nomineringen? Kunde verkligen Jeremy Corbyn vinna Labourvalet? Kan han bli president?

Kanske utvecklingen pekar mot att den demokrati vi känner inte alls kommer att sluta med en pyspunka, där allt färre förtroendevalda bestämmer över allt mindre. Kanske kommer det istället att bli en Grande Finale, där ett antal populister slåss mot varandra för att förändra en verklighet de själva beskriver, men som kanske inte ens finns.

Och den stora frågan blir då:

Vad kommer sedan?

Några läsförslag: Johan Hakelius i Fokus, Jenny Sonesson i Dagens Media

Vem bryr sig, egentligen?

Jag är medlem i tre föreningar. En kyrka, den gamla baptistkyrkan som numera är en del av equmeniakyrkan. Ett parti, det gamla Liberala partiet som blev Frisinnade Landsföreningen som blev Folkpartiet som blev... Och så ÖSK fotboll.

Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.

Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.

Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.

Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.

Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.

Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?

Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...

Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?

Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.

Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.

Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?

Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?

Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?

När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."

Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.

Så länge vi nu orkar...