Ohlssongate - mellan Corbyn och Sanders

Som före detta folkpartist, numera en perifer betraktare av Liberalerna, kan man inte annat än fundera över dagens händelser. Eftersom jag tidigare suttit i Folkpartiets partistyrelse, har jag sannolikt mer på benen än många andra om varför det blev som det blev. Därmed sagt att jag inte är speciellt förvånad. Frågan har snarare varit när, än om det skulle bli en offentlig konflikt.

Men det får andra grotta om ifall de vill. Jag tänkte göra en liten analys av politikern Birgitta Ohlsson, utifrån min horizont. Och det går bra att börja med en av hennes tweets idag.

Ohlsson tar avstamp i den amerikanska valkampanjen, i det tal som Michelle Obama höll till stöd för Hillary Clinton. Det är ett fantastiskt tal. Men det pekar också på de svårigheter amerikansk politik befinner sig i. För samtidigt som det är en hyllning till Clinton, är det en del av demoniseringen av de politiska motståndarna.

Sällan har förtroendet varit så lågt mellan demokrater och republikaner som det är idag. Atmosfären för samarbete har förgiftats av ett "vi goda - de onda"-klimat. Men det är inte bara mellan partierna detta gap finns. Även inom partierna skakar det. Om vi enbart tar demokraterna, som ändå hade två hyfsat vettiga kandidater, var tonen rå och hård mellan Sanders och Clinton. Framförallt Sanders anhängare såg sig som det enda goda valet. Clinton var inte ens ett alternativ.

Det finns skäl för att det blivit som det blivit. Och låt oss då återvända till Sverige. För även här sker samma gravgrävande. Mellan partier. Mellan Alliansen och de rödgröna. Men också inom partierna. Och då börjar det bli intressantare. För vad har skett? Vilka är skälen att det just briserar hos Liberalerna?

Ett handlar om personfixeringen. I Sverige är det uppenbart att vi fortfarande slits mellan en demokrati byggd på partier, där personen är underordnad partistrukturen, och en individcentrerad politik där allt ljus ska landa på den populäraste personen. Birgitta Ohlsson har varit en föregångare för denna personfixerade politik. Partiet har blivit en språngbräda för personen. Till del har det alltid varit så, en ledande partist centrerar alltid intresset kring sig. Men Ohlsson har tagit det till en ny nivå, strategiskt, strukturerat, målinriktat.

Ett annat skäl är rekryteringen av politiker. Att vara politiker har alltmer övergått från att vara en som kan sina saker, till en som kan kommunicera. Det är inte längre så viktigt att vara kunnig, att ta ansvar, att stå upp för partiet även när det blåser. Istället handlar det om att kommunicera på rätt sätt, så att de goda nyheterna hamnar på en själv, medan de onda får läggas på någon annan. (Vad som är ont respektive gott varierar naturligtvis beroende på parti och politiker...) Ohlsson är en duktig kommunikatör, väl medveten om vad som hennes stödjare anser vara ont och gott. Under åren har hon för det mesta landat rätt, både när det gäller att företräda det goda som att låta andra bära det onda. Det sår naturligtvis split i ett parti, om partiledaren får ta det onda, medan de som för partiets skull bör stötta honom istället väljer att landa i kommunikationspolitikerfåran.

Ett tredje skäl är det politiskmediala komplexet. Sambanden mellan politiker och journalister. Kotterierna, där "alla känner alla". Har man bara vistats i det politiska Stockholms ytterkanter är det uppenbart att det finns personsamband, intressesamband och andra kopplingar mellan politiker och journalister. Det gäller att hålla sig väl med varandra. Politiker kan få gratis uppmärksamhet. Journalister får inblick i ärenden som annars vore fördolda. Det gäller som politiker att läcka rätt, rätt nyhet till rätt journalist, för att få bäst media. Och det gäller att hissa och dissa rätt politiker för att komma rätt på vågen som journalist. Jag har inte en aning om Ohlssons mediala kontakter. Men det går att konstatera att de finns.

Ett fjärde skäl är politikens avsaknad av visioner. Det är rätt trist att administrera en hyfsat väl fungerande välfärdsstat. Vad ska man som politiker göra? Höja skatten en hundring, eller sänka den lika mycket? Vara lagom för eller emot privata alternativ inom vården? Det finns, inte bara hos Liberalerna, rätt många som drömmer om en annan tid. En del var med om den, förr - då man brann för FNL, mot löntagarfonderna, för jämställdhet. Men Vietnamn är ett turistmål, löntagarfonderna ligger i grus och när jämställdheten mest handlar om ifall 40 kvinnor ska kvoteras in i börsbolagsstyrelser så är det också rätt grått. Andra drömmer om en helt ny värld, med rivna murar mellan länder, människor, kön... Den så kallade GAL-TAN konflikten försöker hantera denna spännvidd.

I detta visionsvacuum etablerar sig nya politiker. Vi ser dem på europeisk nivå, där Labourledaren Jeremy Corbyn är det tydligaste exemplet. Frågan är inte längre om politiken är genomförbar, eller om partiet kan vinna val. Frågan är om man som individ som leder ett parti kan entusiasmera sina anhängare, de må vara få men viktiga för den interna partiprocessen.

Än tydligare blir det i USA, där både Bernie Sanders och Donald Trump är variationer på samma tema. Om vi ser mer på Sanders, för det har betydelse för funderingarna kring Liberalerna och Ohlsson, kunde han verkligen entusiasmera sina anhängare. Han gav dem en vision av en bättre värld, utan pengar i politiken, med mer välfärd åt alla.  De blev så entusiastiska att det brann för Bernie. Men än längre - de vägrade brinna för Hillary. Och det tog lång tid och många vändor, innan Sanders valde att ställa upp bakom Clinton. Så helhjärtat det nu var.

Här menar jag att kärnan i Ohlssongate ligger. Birgitta Ohlsson har tydliga likheter med Bernie Sanders. Inte bara den politiska positioneringen, utan främst i kampanjandet. Ohlsson har under många år skapat en "fan-club" som stöttar henne i vått och torrt. De är entusiastiska, man skulle kunna säga att de brinner för Birgitta. Men för att kunna driva en sådan kampanj, entusiasmera sina närmaste, skapa känslan av att vara en del av något större - en vision av en ny, bättre värld, behöver man ständigt vara sann mot sina egna ideal, och inga andra, i vart fall om de är av intresse för fler. Partiet blir intressant så länge det stödjer de egna initiativen, bekräftar den egentillverkade bilden. Men så fort det blir konflikt är det den egna personen som gäller.

Dagens twittrande till stöd för Birgitta Ohlsson bär stora likhetstecken med hur Sanders anhängare hanterade hans förlust i primärvalen. Om inte Sanders var med, så fick det vara. Och jag har läst rätt många som säger: Om inte Birgitta Ohlsson finns med så får det vara.

Kanske är det så att Liberalerna i detta också är föregångare. Kanske är det så att Birgitta Ohlsson är bland de första att agera utifrån de parametrar som kommer att gälla i framtida val. Kanske är det så att det är framgångsvägen för nutida och framtida politiker. Men det kommer att få konsekvenser.

Vi ser det redan i USA där båda de stora partierna vacklar under trycket från personfixeringen, trots att man har ett personinriktat valsystem. Vi ser det i Storbritannien där Labour slits sönder av interna strider. Och vi har idag sett det i Liberalerna.

Går det att hålla samman ett parti, där det inte finns medlemmar som väljer partiet före personen? Går det att hålla samman ett parti där alla egentligen vill vara störst, bäst och vackrast, på det plan man agerar från? Eller kräver partisystemet en bas, en kärna av lojala partiarbetare som suckar tungt när partiet än en gång landar fel i en fråga men som ändå laddar kaffekokaren, plockar fram flygbladen och planerar lördagens flygbladsutdelning med en kandidat som man egentligen inte gilllar?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag också varit där. Tyckt mig vara störst, bäst och vackrast. Förutbestämd för att vara partiets räddning. Egocentrerad nog för att hacka på partiledare och partiledning på såväl lokala som nationella debattsidor i min strävan att nå högre.

Men jag vet också att jag under resan har lärt mig att det inte alltid fungerar så. Att det faktiskt är så att partiet ibland måste gå före personen, att partiet kanske ska använda personen istället för tvärsom. Att en partiledare har ett erbarmligt svårt jobb och att han eller hon faktiskt kan behöva stöd, även när beslutet enligt mig själv är uppåt väggarna. Och jag har förstått varför jag inte fick de poster jag då tyckte jag borde fått (så här i efterhand kan jag glädjas att jag överhuvudtaget fick vara med - trots att jag är den jag är...).

När Birgitta Ohlsson twittrade ut Michelle Obamas stöd för Hillary Clinton, gjorde hon det sannolikt för att hon själv menade sig vara i Clintons position. Men av de två som konflikten gällde idag i Liberalerna, är sannolikt Jan Björklund den som är mest lik Hillary Clinton. Erfaren, pragmatisk, testad, hånad för sin skolpolitik som hon för sin utrikespolitik, en del av partiet.

Den Birgitta Ohlsson liknar mer är en svensk Bernie Sanders, eller Jeremy Corbyn. Frågan är om det är framtiden för demokratin, eller dess egentillverkade grav.

Fredagskrönika

Demokratins förestående död.
Sker den med pyspunka eller med en Grand Finale?

Så har demokratiutredningen lämnat sitt slutbetänkande. Och det mottogs med en...

Utredningens direktiv gav egentligen svaret på hur mottagandet skulle ske. Utredaren, Olle Wästberg, skulle:

  föreslå åtgärder som kan bidra till att fler personer erbjudsrespektive väljer att åta sig politiska förtroendeuppdrag,  

  analysera formerna för delaktighet och inflytande mellan valen och identifiera samhällsförändringar som kan påverka det demokratiska deltagandet på sikt,  

  föreslå åtgärder som kan stärka individens möjligheter tilldelaktighet och inflytande under mellanvalsperioder, och  

  belysa frågor om ungas politiska representation, delaktighet och inflytande.

Vällovligt - javisst. Men är det detta som är demokratins huvudsakliga problem? Eller är det symptom på de problem som den demokrati vi känner har? Och om man bara ser symptomen, men inte inser den bakomliggande sjukdomen - hur stora är riskerna att behandlingen blir helt fel?

Utredningens har flera förslag, men de två som i huvudsak diskuterats visar på utredningens, och därmed det demokratiska systemets, problem. Sänkt rösträttsålder och medborgarmotioner är knappast något som vare sig kommer att vitalisera eller på sikt rädda det demokratiska systemet.

Den utredning som borde tillsättas kommer sannolikt aldrig att göra det. Skälet är enkelt: Den nuvarande partiapparaten och den offentliga sektorn har vuxit ihop till den grad att det för många partister är oklart om man är en medborgarföreträdare eller en del av den offentliga sektorns ledning. Partierna är helt beroende av det ekonomiska stöd som kommuner, landsting och stat ger, och totalt oberoende av sina medlemmar. (Det finns två undantag: S som sett till så att fackens medlemmar stöttar det partiet oavsett vad de sympatiserar med och C som sålt tidningar och har miljarder på banken)

För det som krävs är en nystart - en utredning som börjar med att ställa sig frågorna: Vad är det demokratiska systemets uppgift, vart ska makten och ansvaret ligga, och var går gränserna för det gemensamma politiska beslutsfattandet?

Svaren på de frågorna varierar mellan partierna. Själv skulle jag idag landa i att vi behöver ett helt nytt system, mer av personval i enmansvalkretsar där ett tydligt mandat följer med ett tydligt ansvarsutkrävande. Men det handlar också om att ge medborgarnas egenmakt reellt spelrum, där valfrihetssystemen minskar politikernas inflytande och där generella system ersätter politiska nämndbeslut. Ett sådant system förutsätter också ett betydligt större tjänstemannaansvar, eftersom tjänstemän i större utsträckning kommer att vara de som också utåt företräder de beslut som grundar sig på på det ramverk politikerna beslutat om. Tjänstemännen gör ju det i stor utsträckning redan idag, men mer i det fördolda med politiker som en sköld framför sig. Det är orimligt.

Demokratins grundläggande problem är att makt och ansvar inte hänger ihop. Ibland låtsas politiker som om de hade makten, ibland blir det uppenbart att de inte har den. På lokal nivå har politikernas roller oftast blivit de som informeras om de beslut som redan fattats av tjänstemän (och kanske de ledande politikerna) för att sedan kunna förmedla dem till medborgare och partiorganisation. På mer central nivå handlar allt mer om att skapa rätt kanaler för att kommunicera ut det enda, tydliga budskap som partiets ledning beslutat om. Partierna blir informationskanaler, för uppåtriktad information om hur landet ligger och nedåtriktad information om hur partiet ska agera. Men makten, och därmed också den intellektuella diskussionen om vilken framtid partiet ska söka, lyser mest med sin frånvaro.

Detta får konsekvenser:

• De människor som är intresserade av och dugliga i att leda ett samhälle (lokalt eller nationellt) väljer sannolikt att aldrig engagera sig i politiken. Det går snabbt att lära sig att ett sådant ledarskap inte efterfrågas. Opinionsbildning sker idag bättre utanför än inom partiorganisationerna.
• De människor som är intresserade av och dugliga i att leda en organisation väljer mer sannolikt tjänstemannabanan. Det går att utöva lika mycket politik som tjänsteman, men du slipper den konservativa partiorganisationens alla krav och måsten.
• De människor som är intresserade av och dugliga i ett områdes faktabas, väljer nästan undantagslöst en administrativ väg. Politiken är inte längre en språngbräda till något annat än en partiintern karriär för några få.

Det är självklart att det finns nyanser av denna mörka bild. Det ser inte likadant ut överallt. Det finns starka ljuspunkter i många partier. Ingen skulle komma och säga att exempelvis en sådan som Torkild Strandberg, liberal KSO i Landskrona, är en person som passar i ovanstående bild. Men han och några till är undantagen som bekräftar regeln. Och utvecklingen, den utveckling jag varit en del av de senaste 25 åren, är övertydlig.

Sett i detta perspektiv känns det som om det demokratiska systemet vi känner beter sig som ett ballongdäck med pyspunka. Det går fortfarande att cykla framåt. Men det blir allt svajigare. Och när nästan all luft är slut, kommer vägen framåt att bli både hård, stötig och nästan ostyrbar.

Det spelar då ingen roll om man som Demokratiutredningen försöker pumpa i lite mer luft i däcket. Ett sådant sätt försenar i bästa fall bara den utveckling som redan sker, och i värsta fall får det bara pyspunkan att bli en rejäl snabbpunka.

Jag har länge varit företrädare för pyspunkamodellen för den demokrati vi känner. Men kanske är det fel analys. Kanske kommer det att bli en helt annan utveckling. De senaste åren talar för det.

Jeremy Corbyn
Alexis Tsipras
Marine le Pen
Donald Trump (och Sarah Palin måste man tillägga)
Jaroslaw Kaczynski

Raden av människor som är eller vill bli politiska ledare, och där det populistiska anslaget är övertydligt, blir allt längre. Deras politik verkar inte behöva hänga ihop. De beskriver en verklighet som människor kan relatera till, utan att den behöver vara sann, och bygger sin politik på mer eller mindre orealistiska förslag om hur denna verklighet ska bli bättre.

De skapar en bild av en yttre fiende, en fiende som ska bekämpas, oavsett om det är det onda kapitalet som ska sättas på plats med skatter och förbud, om det är invandrarna som ska portas vid gränsen eller något däremellan.

De väljer en medial väg som gör att de själva blir sinnebilden för den politik de säger sig vilja genomföra.

Men vad händer då de blir valda? När Syrizas politik prövades av den verklighet som fanns utanför den mediala bilden, klarade den inte genomlysningen. EU fanns som en korrigerande kraft. Men vad händer den dag också EU behärskas av samma populism, oavsett om den kommer från höger eller vänster? Vad händer med världen den dag då Trumpismen leder USA?

Och vad händer i Sverige? Länge trodde vi att vi var vaccinerade mot populism. Ian och Berts uppgång och fall kunde nästan förstärka den bilden - en gång är ingen gång. Men med SDs intång på den politiska scenen har detta förändrats. Ändå är SD långt ifrån den populism som andra internationella företrädare hänger sig åt. Men vi är knappast vaccinerade mot detta heller.

I dagens The New York Times finns en intressant artikel om Donald Trump och Sarah Palin och deras framgångar. Jag ska citera en liten del av denna:

My Sarah Palin Romance
Ross Douthat JAN. 20, 2016

That is, at a certain point disillusionment with the system becomes so strong that no wonkish policy proposal is likely to resonate anymore. So you can talk all you want (as Marco Rubio’s water-treading campaign has tried to do) about improving vocational education or increasing the child-tax credit, and people will tune you out: They want someone who will arm-wrestle the Chinese, make Mexico pay for the wall, smite our enemies and generally stand in solidarity with their resentments, regardless of the policy results.

Är vi på väg mot en liknande utveckling i Sverige? Tecknen från andra Europeiska länder är tydliga.

Och vad händer då människor inte längre är intresserade av hur politiken ska skruva i systemen för att göra skolan lite bättre, förändra skattereglerna för småföretagarna för att öka incitamenten, förbättra äldreomsorgen genom evidensbaserad praktik?

Vad händer då man istället kräver någon som sätter ner fötterna rejält mot invandrarna, bidragsfuskarna, EU, brottslingarna, vargkramarna - någon som är en "riktig man"?

Kan Donald Trump vinna den republikanska nomineringen? Kunde verkligen Jeremy Corbyn vinna Labourvalet? Kan han bli president?

Kanske utvecklingen pekar mot att den demokrati vi känner inte alls kommer att sluta med en pyspunka, där allt färre förtroendevalda bestämmer över allt mindre. Kanske kommer det istället att bli en Grande Finale, där ett antal populister slåss mot varandra för att förändra en verklighet de själva beskriver, men som kanske inte ens finns.

Och den stora frågan blir då:

Vad kommer sedan?

Några läsförslag: Johan Hakelius i Fokus, Jenny Sonesson i Dagens Media