Dags att förstå Sanders och Trump

Har händelserna i och kring primärvalen i USA något att lära Sverige och svenska politiker? Är Donald Trump och Bernie Sanders bara amerikanska produkter? Eller säger de något om vår samtid?

"Det här hade ingen kunnat ana för sex månader sedan!"

Ungefär så låter det på många redaktioner och hos många experter på det amerikanska primärvalssystemet just nu. Hur kan det komma sig att Donald Trump och Bernie Sanders gjort rent hus med den politiska nomeklaturan i New Hampshire?

Jag har alldeles för dålig koll på just de amerikanska förutsättningarna. Jag vet, liksom de flesta andra, inte mer än vad jag läser i media. Kanske läser jag lite mer media, från fler länder, men mina kunskaper är rudimentära.

Ändå ska jag våga mig på att göra en analys av vad som håller på att hända, och göra den utifrån ett svenskt perspektiv. För jag hävdar att det vi idag ser i USA bara är ytterligare en pusselbit i ett betydligt större pussel. Trump och Sanders går om inte i samma, så i vart fall i parallella spår med såväl Alexis Tsipras i grekiska Syriza, med Jeremy Corbyn i engelska Labour, med Marine le Pen i franska Front National och med många fler.

Det finns olika skäl till varför dessa och andra politiker är framgångsrika. De nationella kontexterna är i sig tillräckliga för grundlig forskning. Men som politiker kan man inte vänta på forskningsresultat innan man agerar. Då har sannolikt motståndaren redan vunnit. Det måste finnas tid och utrymme för mindre grundliga, men ändå trovärdiga, analyser och därefter en politisk aktion eller reaktion.

Nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Nu blir det pang på rödbetan. Jag hävdar med bestämdhet att Trump och Sanders, och deras likar, surfar på en våg tack vare följande tre omständigheter:

• Den saknade berättelsen.
• Det är känslorna som styr.
• Ute och inne, makt och maktlösa.

Låt oss börja från början:

Den första punkten är en av mina käpphästar. Den tydliggör hela den moderna demokratins problem. Det är egentligen en enkel fråga: Vilken värld vill vi bygga? Eller: Vilket samhälle vill vi bygga? Frågan implicerar något mer: Vad är det goda samhället?

Det finns inget svar på den frågan. Jag ser inget traditionellt parti i Sverige som ens försöker svara. Regeringen famlar. Och oppositionen famlar likaså, efter det att arbetslinjen gått i pension. De enskilda partierna skickar upp testballong efter testballong. Men inget funkar.

Till slut samlas man kring en fråga där det ändå känns rätt. I vårt samhälle handlar det självklart om individen, eller kanske man ska säga egot. En artikel i Expressen kan tydliggöra detta. När regeringen samlar sig, när fem ministrar ska peka ut vägen framåt, blir svaret: HBTQ... Just frågor om kön och den allt politiskpopulärare termen könsidentitet, har blivit den politiska kastens nya religion. Där kan man samlas, där kan man enas, där finns framtiden.

Eller...

Är detta verkligen framtidens berättelse? Känns det inte lite tomt? Är könsidentiteten det som ska lyfta oss in i framtiden? Jag tvivlar.

OK - jag snöar in på HBTQ, könsidentiteter och normbrytning. Jag menar att de mer är tecken på politikens och samhällets bekymmer med sig själv än något annat. Men det är uppenbart att det är fler än jag som inte hittar svaret på frågorna om framtiden i de nuvarande politikernas svar.

Så kommer då en Donald Trump och säger: Jag ska göra USA stort igen! Jag ska ta upp kampen med Kina, och vinna den!

Eller en Bernie Sanders som säger: Jag ska göra dig självständig igen. Jag ska krossa Wall Streets makt över landet, politiken och dig.

Enkla ord. Men ord som visar på en annan värld, en annan väg och en annan berättelse. Frågan är när vi har den första Trumpen eller Sandersen i Sverige. En som får det att kännas bra.

För det är känslorna som styr. Vem bryr sig om fakta i dagens politik? Vem bryr sig om politiker som roddar i befintliga system för att göra dem lite bättre? Administrera befintliga välfärdssystem är något för någon grå tjänsteman. Men politiken ska få mig att känna att jag gör rätt, att jag betyder något.

Jag vet inte varför det har blivit så här. Men jag kan ju gissa. Vi lever i en värld där informationen är gränslös. Den sköljer över oss hela tiden. Den blir allt bättre på att trycka på de osynliga knappar som får oss att agera som kommunikatörerna vill. Samtidigt är risken att vi filtrerar så mycket vi bara kan. Och för att klara av att tränga igenom denna kommunikationsridå så måste man antingen hitta ett budskap som känns, eller skrika så högt att allt annat låter som viskningar, eller göra både- och.

Trump och Sanders kampanjer bygger betydlig mer på känslor än, låt oss säga Clintons och Bush. Som DNs Sanna Torén Björling skriver: "Till och med Bernie Sanders, som nästan uteslutande talar om politik – i termer av orättvisor och ojämlikhet - och som har satt en ära i att undvika personangrepp, riktar sig till väljarnas känslor, med ett relativt enkelt formulerat budskap."

Jämför med den andra framgångsrika politikerna och partierna just nu. Grekland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland (AfD) och många andra väljer känslomässiga argument. Oavsett om vi tycker att känslorna är bra eller dåliga, om de speglar ett gott eller uselt samhälle, så fungerar de.

Men svensk politik är totalt känslolös. Fredrik Reinfeldt var en bra statsminister. Men han var också urtypen för den svenska, byråkratiska politikern. Reformera systemen, inte revolutionera dem. Och vid hans sida fanns och finns ett antal mer eller mindre grå politiker. Stefan Löfven kan inte anklagas för att spela på väljarnas känslor. Och vem av de andra får dig att utbrista: O Captain! My captain!"?

Det finns ytterligare en oroande tendens. Och det är den bristande insikten om att människor faktiskt upplever världen som orättvis. Inte bara mellan de allra rikaste och de fattigaste. Utan mellan oss och dem, mellan oss som sliter och de som får. Rätt eller fel spelar mindre roll. Åter är det känslan som är politikens centrum.

En liberal one-liner brukar vara att säga att det inte är rikedom som är problemet, utan fattigdom. Den tesen implicerar att vi alla, i vart fall i Sverige och i stora delar av västvärlden (och rätt stora delar av resten av världen också) egentligen ska vara rätt nöjda. För vi är rikare än vi någonsin varit. Vår levnadsstandard är högre än någonsin tidigare. Vi har det bra.

Men det är en statisk syn på såväl samhälle som människa. För det verkar som om allt fler upplever sig vara brickor i ett spel som andra styr. Visst har vi det bra, men det är orimligt att andra har det så enormt mycket bättre. Visst är jag självständig, men jag har inte en chans att egentligen styra mitt liv, än mindre utvecklingen i kommunen, landet, världen...

Det verkar finnas en allt djupare klyfta mellan oss och dom, mellan makthavarna och de maktlösa. Och alldeles för ofta hamnar politikerna enbart på makthavarnas sida. Ingen företräder de maktlösa. Jo - de riktigt maktlösa företräds. Det finns rätt många som med emfas just nu hävdar såväl tiggares som asylsökandes rättigheter. Men på något sätt verkar detta företrädarskap ha en viss bestämd volym.

I går funktionshindrade. Idag asylsökande. I går äldre på usla vårdhem. Idag fattiga tiggare. Företrädarskapet räcker liksom inte till för ens alla de grupper som har det allra sämst.

Och det räcker absolut inte till för den strävande medelklassen. Ni vet den där klass vi nästan alla tillhör. Den som har råd med både villa, semester, pizza och rödvin till helgen. Men som också inser att denna ekonomiska frihet mest är en bubbla, byggd på lån och krediter. Vem fruktar inte nästa års kraftiga räntehöjningar? Vem oroas inte över att inflationen verkligen ska ta fart? Vem bekymrar sig inte över att behoven av låglönejobb också kommer att påverka den egna löneutvecklingen?

Jag tror att det finns rätt många människor, med ett rätt hyfsat liv, som ändå inte känner sig företrädda. Som blir uppretade när utrikesminister Margot Wallström fixar en lägenhet. Som blir arga när Swedbanks sparkade VD Michael Wolf får en fallskärm på 20 miljoner, trots att han inte funkar enligt styrelsen. Som blir bekymrade när de läser att de 62 rikaste människorna äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Som ser klyftor mellan dem som lånar ut och dem som är belånade...

(Just bankerna är ett kapitel för sig. Läs Sverker Olofson i News55 så får du ytterligare en bild av den delade världen, om hur även den rätt välmående medelklassen kan känna sig utanför. Få områden är så tydliga som de banker som en gång var smörjmedel för ekonomin, men som nu är som stater i staten...)

Men också människor som är oroliga för vad som kommer att hända med välfärden när flyktingnotan ska betalas. Som oroas över teknikutvecklingens påverkan på jobben. Som ser sina egna jobb flytta utomlands. Som inte hänger med i, eller ser vitsen med, det globala kunskapssamhället.

Det är uppenbart att detta är en av de bärande delarna i framgångarna för såväl Sanders som Trump. Men att de möter dem från diametralt motsatta håll. Medan Sanders attackerar storfinansen och Wall Street och de som attackerar USA inifrån, tar Trump striden mot mexikaner, kineser och de andra som vill attackera USA utifrån.

En gång trodde vi kanske att vi i Sverige var vaccinerade mot främlingsfientlighet. Att partier som stod för stängda gränser och höga murar mellan såväl länder som människor inte skulle få plats hos oss. Den villfarelsen har tagits ur oss.

Den som tror att det som nu sker i USA inte kommer att kunna inträffa i Sverige, bör fundera över varför. Sannolikheten att vi inför valet 2018 kan stå med en laguppställning som inte alls ser ut som den gör idag, är inte försumbar. Och inför valet 2022 är det än mer sannolikt.

Den hemlösa värdekonservatismen och SD

Del två i min analys av det rådande opinionsläget kommer här. I går en blogg om att SD skickligt rider på den populistiska trenden i politiken, där yta och kampanj ersätter ideologi och genomtänkta svar. Och det ansvar som alla, partier, media och allmänhet har för den situation som gör det möjligt för populistiska partier och politiker att nå framgång.

Idag en blogg om värdekonservatismens förlorade plats i svensk politik. Och om SD som det enda alternativet.

För den som följer trenderna var det ingen överraskning. För den som har örat mot marken var förvåningen än mindre. SDs fortsatta uppgång är den enda signifikanta positiva trenden inom svensk politik.

Analyserna av skälen för densamma varierar. Efter bland annat SOM-institutets valundersökning, där invandrarfrågan var den som dominerade SDs framgångar, saknas offentliga data om varför uppgången fortsatt. Sannolikheten att de invandringsrelaterade frågorna, migration, integration, tiggeri, våld och utanförskap, är de huvudsakliga skälen är stor.

Men frågan kvarstår: Är de orsak eller konsekvens?

Analyserna av väljarströmmarna och de invandringsrelaterade orsakerna till dessa kommer sannolikt att belysas av många. Jag skulle i detta läge dock vilja bredda diskussionen, och sätta in även invandringsfrågan i ett mer traditionellt politiskt spänningsfält.

Under 2015 har flera debattörer uppmärksammat en ny skiljelinje i politiken. De höger-vänsterkonflikter som har sin grund i synen på samhällsekonomisk politik skapar numera inte det spänningsfält som är nödvändigt för en levande demokrati. Politiken blir allt mer en fråga om administration av ett accepterat system; amorteringskravens stränghet, hur bromsen i pensionssystemet ska vara utformad eller hur mycket av välfärdsarbetet privata aktörer ska få utföra.

Samtidigt ser vi hur den välfärd vi tagit för given krackelerar. Äldre personer nekas värdiga boenden. Sjuksköterskebristen stänger vårdavdelningar. Skolan förmår inte ge alla barn den bildning de har rätt till. Utanförskapet ökar. Bilar brinner i städernas förorter.

Och tiggarna blir en övertydlig bild av ett land som inte längre förmår vara det land vi önskade att det skulle vara.

Inget av de traditionella partierna har förmått skapa en relevant bild av en alternativ politik som skulle råda bot på detta. Det finns vare sig mål, medel eller verktyg. Vilket samhälle vill regeringen skapa? Någon som vet? Den gamla Alliansen står lika svarslös. Bilden av ett framtida bättre Sverige, med såväl fungerande välfärd som ankommande tåg, är höljd i dimma.

Tidigare har den ekonomiska politiken kompletterats av en skiljelinje mellan radikalitet och konservatism. Denna skiljelinje har inte bara gått mellan partier, utan även inom. I exempelvis Folkpartiet har den radikala stadsliberalismen konfronterats med det värdekonservativa frisinnet. Samsynen om de ekonomiska frågorna har varit stor. Men grunden för denna samsyn har byggts från olika håll. Denna dualism har inte enbart varit förbehållen Sveriges liberala parti.

Under de senaste årtiondena har denna skiljelinje suddats ut. Värdekonservatismen är utraderad från svensk politik. Inte minst inom familjepolitiken blir detta övertydligt. Den som idag vågar ifrågasätta någon av de rättigheter som HBTQ-talespersoner driver, blir marginaliserad. Normkritik har blivit den enda acceptabla normen. Synen på kön och könstillhörighet får i vissa fall rent pseudoreligiösa drag - partierna blir den nya kyrkan.

Skiljelinjerna mellan de traditionella partierna är knappt spårbara. Vänster/högerdimensionen är utraderad. Värdekonservatismen är arkiverad. Frågan är om detta också speglar väljarkåren?

Den tidigare pressekreteraren till KD-ledaren Göran Hägglund, Johan Ingerö, skrev i ett blogginlägg på Dick Erixons blogg i våras: ”Efter ett decennium av teknokratisk debatt i de etablerade medierna, och ilsken kulturkamp i undervegetationen, kommer storpolitiken snart att tvingas börja förhålla sig till de moraliska aspekterna av ekonomi, arbetsmarknad, socialförsäkringar och integration.”

Analysen var enkel: När marknadsliberalismen vunnit och spänningsfältet mellan socialism och liberalism upphört, kommer nya spänningsfält att uppstå.

Sannolikheten att detta spänningsfält har en etisk och moralisk prägel är då uppenbar. Behovet av en motkraft till de normkritiska modernisterna blir lika uppenbar. Men var finns den?

För mig som frisinnad är värdekonservatismen, framförallt inom familjepolitiken, en av grunderna för min marknadsliberalism. De värderingar som kopplas ihop med familjen; synen på barnens rätt och rättigheter, visionen om äktenskapet som ett livslångt förhållande, synen på äldre personers värde och värdighet och så vidare, bygger en stabil grund också för en liberal ekonomisk politik. Men:

• Om barn blir en vuxenrättighet, en handelsvara, riskeras människovärdet.
• Om äktenskapet blir en kortsiktig ego-tripp, riskerar vi att samma kortsiktiga egenintresse styr även resten av samhället.
• Om äldre och åldrande enbart ses som en belastning, en utgift, tappas solidariteten.

Och: Förmår vi inte ens skapa en vision om bestående värderingar i de mest personliga relationerna, hur ska då samhället i övrigt hänga ihop?

I dagens Folkparti finns liten förståelse för dessa tankar. Förståelsen är inte större i något annat av de traditionella partierna. Den värdekonservatism som Ingerö pekar på vara framtidens politiska spänningsfält, är hemlös.

Med ett undantag.

Det finns en risk att den politiska och mediala eliten är så liten, och så samsynt, att man inte förnimmer dessa strömningar. Istället för att lyssna, väljer man att fortsätta ett idogt käbblande om identitetspolitik, normkritik och genustillhörighet som om det vore lösningen på människans alla frågor. Politiken i övrigt blir ett grått administrerande av rådande system.

Sverigedemokraterna är idag det enda parti som har en värdekonservativ agenda. Och de är det enda parti som förmår skapa en bild av ett alternativt samhälle. Vi må tycka att värdekonservatismen är fel väg att vandra, men den som hävdar det måste redovisa ett bättre alternativ.

Och vi må tycka att deras konservativa bild av lyckans Sverige är falsk. Men förmår vi inte skapa en annan bild av ett bättre land, kommer deras bild att vara den enda. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre politik för de äldre, om inte de konkreta förslagen hänger ihop med en trovärdig bild av både dagens och morgondagens verklighet. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre migrationspolitik, en starkare bostadspolitik, en säkrare trygghetspolitik om inte dagens verklighet och förslagen för morgondagens visioner hänger samman.

Än har insikten om denna nya skiljelinje i svensk politik inte blivit allmänt accepterad av företrädare för de sju traditionella partierna. Än är svensk värdekonservatism hemlös, med ett undantag.

I flera av de samtal jag fört den senaste tiden har en annan bild av opinionssvängningarna framtonat. En bild av en hemlös värdekonservatism som söker sin plats. Möjligtvis är det så att allt fler väljer att sympatisera med SD trots, och inte tack vare, deras invandrarpolitiska linje.

(När denna blogg skrivits blev jag uppmärksammad på denna artikel. Den är delvis som en bekräftelse på de tankar jag ovan beskrivit)

Jimmie från en annan sida

Jag såg, måste jag erkänna, bara några minuter av Skavlan och Åkesson. Det var ju fotboll på den andra kanalen, och jag brukar inte slösa bort min tid på att titta på intervjuer med människor som inte intresserar mig, oavsett var de kommer ifrån.

Kanske borde jag kollat mer. För att förstå såväl Åkesson som hans parti och deras politik. Men jag, liksom de flesta andra politiskt intresserade, vet väl vilka ståndpunkter partiet har. Vi vet hur Åkesson hanterat partiet, och bilden av partiet. Det intressanta hade väl varit om intervjun i sin helhet hade fokuserat på utbrändheten som fenomen, och kanske låtit Åkesson flankeras av någon annan utbränd med liknande, eller helt olika erfarenheter. Men kanske fanns inte det med som en möjlighet.

Efter intervjun har jag däremot läst spaltmeter med kommentarer. De flesta som jag läst har naturligtvis varit av politiska kommentatorer som inte har så mycket till övers för vare sig SD eller Åkesson. Och jag har sluppit läsa SD-svansens "inlägg".

Men den enligt mitt tycke intressantaste kommentaren hittills står DNs Johan Croneman för. I sin kulturkrönika skriver han rätt mycket intressant. Men jag ska fokusera på en sak: Varför är det bara SDs sympatisörer som folkstormar? Så här skriver Croneman:

Vilket annat svenskt parti som helst skulle skatta sig lyckligt med de närmast feberivriga partisympatisörer som SD har. De har förenats i sitt politiska utanförskap, och de håller ihop stenhårt. En gång i tiden kunde till exempel socialdemokraterna mobilisera sina rötter och sitt partifolk på liknande sätt, av det ser man snart ingenting alls längre.

Är det verkligen så?

När man följer de fortsatta kommentarerna kring intervjun och dess konsekvenser, finns otaliga rapporter om det skrämmande hatiska agerandet som SDs svans sysslar med. Jag gissar att rätt många, eller kanske nästan alla, kommentarer kommer från den sektorn. Och det ger kommentatorer, som exempelvis Andrev Walden i Café, möjlighet att dra alla dessa över en kam.

SD-svansen drar sig inte för att använda nästan alla invektiv de kan för att hata etablissemanget och verkligen visa det. Och då är det så lätt att fortsätta dra linjen vidare utåt så att vi som inte är SD-are också både menar och tror att alla SDare är likadana. Men det är en fara att göra så. För antingen menar vi att de 800.000 som faktiskt röstade på SD i valet är av en annan sort, elaka hatare. Eller så menar vi att de är vilseförda och inte förstår sitt eget bästa.

Jag tror tyvärr inte att det stämmer. Jag tror att väldigt många av de som röstade på SD är som folk är mest. Men att de upplever att inte vi i de andra partierna vare sig svarar på deras frågor (vilket får många att landa i den förenklade bilden att invandringen är det stora felet), har en vision för framtidens Sverige (hur fel den än kan synas vara) eller egentligen är i opposition mot något i den rådande utvecklingen överhuvudtaget.

Det borde få fler partier och politiker att fundera kring sitt eget uppdrag och sin egen politik. Varför blir inte socialister lika upprörda när journalister, eller politiska motståndare attackerar de rödgröna? Varför verkar det mest som om konservativa och liberaler av olika schatteringar mest suckar och går vidare när detsamma händer dem? Varför eldas inte massorna av Folkpartiets, Centerpartiets eller Miljöpartiets politik?

De nya Moderaterna har kanske gett oss det tydliga svaret, det som de gamla Socialdemokraterna hela tiden smög med. Deras politik byggde på att de var bäst på att administrera det rådande systemet. Politikens roll var att vara systemskruvare, ungefär som vilken tjänsteman som helst, bara att man väljs var fjärde år...

Det blir ingen massa eldad av.

Jag har skrivit det förr, och kan skriva det igen: Det finns tyvärr bara ett parti som skapar en alternativ bild och en alternativ berättelse kring det svenska samhällsbygget, och det är SD. Vi kan tycka att bilden är hur falsk som helst, att politiken inte hänger ihop, eller att varenda SD-medlem och SD-väljare antingen är rasist, fascist eller någon kombination av de båda. Och vi kan fortsätta att attackera och attackera och attackera.

Men det kommer inte att hjälpa. Inte om vi fortfarande står utan en egen vision om ett bättre samhälle, en vision som vi kan förmedla till fler svenskar. Inte om vi fortfarande står utan en egen berättelse om det samhälle vi vill bygga, tillsammans med fler svenskar. Inte om vi bara verkar som om vi likt grå statstjänstemän skruvar på det samhällsbygge vi alla varit med om att skapa, som inte behöver förändras annat än i detaljer.

Politiken och politikerna måste i vart fall hjälpligt svara på den fråga som ställs vinterfredag efter vinterfredag i SVT: Vart är vi på väg?

Om vi inte klarar av det medan något annat parti ändå gör det, kommer den utveckling vi ser idag bara att fortsätta.

Behovet av en liberal berättelse

Hade idag ett samtal med en DN-journalist som kollade upp lite bakgrund inför Folkpartiets riksmöte i Västerås kommande helg. Åter blir frågan om Folkpartiets och liberalismens roll i svens politik aktuell. Vilken roll ska Folkpartiet spela? Vad finns det för plats för svensk liberalism?

Den frågan har sysselsatt mig under rätt många år. Jag måste erkänna att jag inte är någon sakpolitiker. Det finns politiker som blir aktiva eftersom de vill ”fixa till det”. Bygga skolor. Rodda socialtjänsten. Hantera idrottsföreningarna. Fixa företagsetableringar.

Jag är inte sådan. För mig handlar det mer om att förstå och arbeta med skeenden. Med det där ogripbara metaperspektivet som sällan går att hantera men som ändå styr våra liv. De ideologiska grunderna för de politiska partierna är, eller kanske mer var, ett av dessa metaperspektiv.

Jag tror att Folkpartiet har blivit alldeles för mycket sakpolitiskt och alldeles för lite berättande. (Här är vi inte ensamma. Vilket parti kan visa på en trovärdig berättelse för sitt engagemang? Moderaterna tangerar det med sin arbetslinje. SD med sin låtsade dröm om den svenska kärnfamiljen vid den röda stugan invid den mörka granskogen… Men sedan???)

En del av det arbete vi har att göra i partiet fram till vårt kommande partiprogramsbeslut är att hitta vägar att visa på den liberala berättelsen. Hur finner vi vårt ”Change!” som bar Obama hela vägen till Vita huset? Hur hittar vi en politik som kan tala till människors hjärtan, utan att tappa fokus på de sakpolitiska beslut som måste till i den kommunalgrå vardagen? Svaret är inte enkelt. Men vi måste börja trampa upp stigar.

Som för skolan. Folkpartiet är det självklara skolpartiet. Jan Björklund är den bästa utbildningsminister Sverige haft på mycket länge. De beslut som tagits av Alliansregeringen inom skolområdet är väl grundade och väl utformade. Men det saknas ändå något. Svaret på den enkla frågan ”Varför?”.

Varför är utbildningspolitiken så viktig för Folkpartiet? Varför är det viktigt med fler välutbildade svenskar? Varför tjatar vi så om kunskap och bildning? Varför? Varför? Varför?

När jag 2007 blev kommunstyrelseordförande i Örebro gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och ledningen där. Vi talade om behovet av mer samarbete mellan universitetet och kommunen. Mitt inspel var att jag skulle göra allt som stod i min makt för att Örebro skulle bli en universitetsstad, inte en stad med ett universitet. Under de kommande åren försökte jag (rätt bristfälligt) att försöka beskriva min vision av det framtida Örebro. Varför det var så viktigt med att Örebro fick de bästa grundskolorna med de bästa lärarna. Varför gymnasiet aldrig kunde acceptera att eleverna inte klarade av att gå vidare till studier eller jobb. Varför universitetet var värt varenda krona vi satsade i forskarskolor och stöd till läkarutbildning.

För mig handlade det om stadens identitet. Örebro är och har än mer varit en stad karaktäriserad av en socialdemokratisk tankehegemoni. Det har varit offentlig sektor som gällt. Det har varit de enkla jobben, handel, lager, transport, som varit prioriterade. Det har varit en medveten ideologisk inriktning från socialdemokraterna som lett till att Örebro har en låg skattekraft, en stor offentlig sektor, ett lågt förändringstryck, ett högt utanförskap. På område efter område har det förkvävande och förljugna socialdemokratiska folkhemmet satt sin prägel på staden. Högt skattetryck. Ett enormt kommunalt bostadsbolag. Kommunen inblandad i allt. Ett svagt näringsliv, alldeles för ofta beroende av rätt politiska kontakter. En tro att trygghet bara finns om man inte förändrar eller förändras. Och så vidare…

Min vision var att visa på något annat. En växande stad. En stad med ett näringsliv karaktäriserat av framtid, hög kompetens, höga löner, förändringstryck. Ett universitet som växer som forskningscentrum, där professorer, forskare och studenter tillsammans skapar grogrund för framtid för näringsliv och utveckling. En civil sektor där egenmakten är central, där kommunen blir stöttande istället för att ta över. En kommun som blir mindre, men bättre, som begränsar sina åtaganden men gör det livsviktiga bäst: Skolor för kunskap. Äldreomsorg med individen i centrum. Slimmad administration.

Varför skulle det vara så? Varför är det bättre? Svaret blir både subjektivt och ideologiskt.

Subjektivt: För att jag älskar Örebro, denna stad som både är så trälig och seg, och så vacker och underbar. För att den är värd något mer än att bli kvar i nån konservativ socialistisk dröm om att 1970-talet var bäst. För att jag tror att en universitetsstad är bättre, roligare, vackrare, mer spännande och mer levande än en stad där långtradare och lager är fokus. För att unga människor och människor med spännande kreativa yrken sätter sin prägel på staden.

Ideologiskt: För att liberalismens mål är människor som kan välja sitt liv själv. Och det förutsätter att man kan skilja mellan kunskaper, mellan värderingar, mellan livsstilar. För att denna egenmakt är grunden för det demokratiska samhället, och för att skolan och utbildningen därför är en grund för den demokrati vi tar så självklar. För att vi tror att en bildad människa är en människa som bättre kan hantera både sitt eget liv och den omkringliggande världen. För att vi tror på växande människor som kan och ska få skapa sina egna liv utifrån sina förutsättningar. För att vi tror att människor ska ha rätt att växa, förkovra sig, bli framgångsrika företagare på fantastiska idéer, för att vi tror att det är bättre att alla blir rikare även om en del blir mycket rikare, än att alla är lika fattiga. För att vi tror att trygghet aldrig finns i det som inte kan eller får ändras, utan att trygghet finns i förändringen, och vetskapen om att vi kan hantera denna förändring, som individer och i gemenskaper.

Går det att beskriva en sådan ideologisk berättelse för Folkpartiet, både nationellt och lokalt, på ett sätt som får människor att vilja bli liberaler, vilja engagera sig för liberalismen, vilja rösta på oss som arbetar för denna trygghet i förändringens tidevarv? Jag tror det. Och jag inte bara tror det – jag menar att det är nödvändigt.

Den liberala berättelsen måste vara grunden för alla de sakpolitiska ställningstagande vi gör: för eleven i skolan, för den gamla kvinnan på äldreboendet, inom skattepolitiken, vid vapenexportbeslut. Den berättelsen har vi försummat under rätt lång tid. Det är den berättelsen vi nu måste börja skriva, och ständigt förnya.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, Ex1, Ex2, AB1, NA,