Vem bryr sig, egentligen?

Jag är medlem i tre föreningar. En kyrka, den gamla baptistkyrkan som numera är en del av equmeniakyrkan. Ett parti, det gamla Liberala partiet som blev Frisinnade Landsföreningen som blev Folkpartiet som blev... Och så ÖSK fotboll.

Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.

Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.

Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.

Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.

Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.

Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?

Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...

Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?

Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.

Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.

Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?

Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?

Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?

När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."

Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.

Så länge vi nu orkar...

Hur mycket ska kommunen styra föreningslivet

Läser på na.se om att Fritidsnämndens ordförande, centerpartisten Lars Johansson, ska ta upp frågan om bidrag till Lillåns Innebandyklubb. Jag måste säga att jag häpnar.

Örebro har en historia av att vilja samverka med föreningslivet. Läser man den överenskommelse om samverkan som Folkpartiet jobbade fram för några år sedan, och där hundratals föreningsmänniskor medverkade, finns det några ledord, eller principer:

Principen om självständighet och oberoende.
Principen om öppenhet.
Principen om kvalitet.
Principen om långsiktighet.
Principen om dialog, och
Principen om mångfald.

Läser man dessa principer ser man att huvudtemat är att kommunen måste acceptera att det civila samhället just är det civila samhället. Föreningarna är inte ett utskott från kommunen, utan är självständiga aktörer med en rätt och en vilja att agera själva.

Speciellt intressanta är principerna om självständighet och oberoende och principen om långsiktighet. För att en kommun ska ha ett bra föreningsliv, med människor som orkar, vill och ska våga ta förtroendeuppdrag i föreningarna, måste de få den respekt de förtjänar i de uppdrag de har. Kommunen kan aldrig lägga samma kvalitetskrav på en ideellt arbetande förening som man gör på avlönade tjänstemän. Kommunen kan aldrig ställa samma krav på en förening som på en förvaltning.

Och kommunen måste ge föreningarna möjlighet att verka långsiktigt. Bidragen måste vara anpassade för föreningarnas liv, inte för kommunens budgetarbete eller enskilda politikers vilja att synas i en tidning.

Men Lars Johansson (c) verkar tycka annorlunda. Av na.se att döma verkar han till och med kunna gå så långt att han kan tänka sig att dra in ett kommunalt bidrag efter ett par artiklar i en tidning! Är det verkligen rimligt?

Jag är ingen påhejare av toppning i barn och ungdomsidrotten. Snarare tvärs om. Den stora utmaningen idrottsrörelsen har idag är att få fler att vara aktiva längre. Alldeles för många killar lägger av med idrotten i gymnasiet. Alldeles för många tjejer slutar i högstadiet. Och utan den bredd som finns med upp genom puberteten kommer eliten att bli allt mindre, och allt mindre intressant.

Jag har varit idrottsledare själv. Inte på någon högre nivå. Inte på någon nivå där ens toppning skulle förekomma. Men jag har ändå sett den. Sett ledare som låtit vissa spela mer än andra, helt enkelt för att de är bättre och att laget då presterar bättre. Jag har sett det i så många föreningar så att inte fingrarna räcker till.

Ska då kommunen dra in bidragen till dessa föreningar. Ska enskilda ledare hängas ut i media? Ska politiker säga: "– Det låter inte så bra" när styrelsen ställer sig bakom en enskild, ideell ledare? Har han all kunskap för att uttala sig? Vet han all bakgrundsfakta när han hänger ut just denna ledare? Inser han straffet och konsekvenserna när han i samma artikel tillåter sig fundera över bidragen till föreningen?

Den ideella sektorn är inte enkel. Den är befolkad av människor med massor av fel och brister. Där finns ledare som bara vill se till sina egna barns bästa. Där finns ledare som drömt om stora karriärer men som hamnat på bakgården. Där finns ledare som ryar åt sina spelare så att man tror att man hamnat på Camp Nou.

Men det innebär INTE att kommunen ska gå in som någon straffande polis för att rätta till felaktigheterna, dra in bidragen, kräva samma kvalitet som man gör av sina tjänstemän. Istället handlar det just om respekten för det ideella, som aldrig kommer att bli perfekt just för att det är ideellt, men som inom sig bär förmågan att både skapa och förmedla de värderingar som bär vårt samhälle.

Det var inte kommunen som uppfann demokratin. Det var det civila samhället.
Det var inte kommunen som uppfann välfärdsstaten. Det var det civila samhället.
Det var inte i kommunerna som diskussionen om värderingar och humanism uppstod. Det var i det civila samhället.

Dagens kommunledning verkar ha glömt den överenskommelse som man bara för något år sedan var med och undertecknade. Idag, när socialdemokrater, kristdemokrater och centerpartister styr Örebro, är det civila samhället; idrottsföreningarna, kulturutövarna, de ideella organisationerna, ytterligare en lekplats för klåfingriga politiker som kan och vet allt bäst.

Det är illa för föreningarna och hela den civila sektorn. Det är illa för kommunen. Och det är illa för Örebro. För det är den civila sektorn som bygger det starka och humanistiska samhället. Politikerna kan inte ta över det uppdraget. Vi kan bara hjälpa eller stjälpa. Och just nu stjälper kommunledningen allt vad man kan.

Media: NA