Ännu en analys

Det går väl tretton analyser på dussinet efter Trumps seger i presidentvalet. Det vore förmätet att påstå att jag har någon unik kunskap som gör min analys viktig. Men jag tänkte tillföra en dimension som andra möjligtvis snuddat vid, men som inte varit central. Och som så ofta handlar det om det som jag tycker är förbisett i dagens politik.

Vi snöar in på olika områden. En del vill analysera skeendena utifrån rasism-antirasism, vänster-höger, vit-färgad, över-underklass, nationalism-globalisering o.s.v. Men den som följt mig vet att jag har snöat in på skalan normativitet-normkritik-normlöshet. Och just detta är grunden för denna analys.

Vill man läsa ett par artiklar som hjälp innan bloggen kan exempelvis Ivar Arpi och Alice Teodorescu vara intressanta.

---

• Det liberala samhället bär inom sig fröet till sin undergång. Sant eller falskt?
• Demokratins baksida är att den starka demokratin innehåller en rätt för en majoritet att avskaffa densamma. Rätt eller fel?
• Ett individualistiskt samhälle kan inte fungera som en demokrati. Sant eller falskt?

Det finns ett antal funderingar kring samhällsutvecklingen som varje politiker borde fundera över. Samtidigt är det väldigt få som gör det. Låt oss bena lite i de ovanstående påståendena.

Kanske är det så att alla samhällen inom sig bär fröerna till sina egna undergångar. En diktaturs repressiva behov, internt och externt, skapar motkrafter som i sinom tid kommer att välta diktatorn över ända. Men det liberala samhället, med en önskan om att individen själv ska ha så stort utrymme för sina egna utvecklingsbehov som möjligt, är en späd planta. Den sammanhållning mellan individerna som krävs för att kollektivt styra ett samhälle måste bygga på underförstådda dogmer som omfattar en betydande majoritet av befolkningen. Saknas det skakar samhällets grundvalar.

Sannolikt är det möjligt att avskaffa demokratin, som vi känner den, genom majoritetsbeslut i parlamentet. Men det behöver inte gå så långt. Ett parlament kan outsourca sin beslutanderätt till såväl politiker som tjänstemän på ett sätt som gör demokratin allt ihåligare. Det sker kontinuerligt och på alla plan i samhället, även i Sverige och idag. Beslut flyttas till bolag, till myndigheter, till tjänstemän på mer eller mindre medvetna grunder. Följderna för demokratin är svåra att överblicka. Ytterligare ett sätt att försvaga demokratin är att avståndet mellan väljare och valda blir för stort.Den förklaringsmodellen har varit flitigt förekommande när det gäller Trump. Men det finns läge för nationell självkritik också här. Den politiska subkulturen är uppenbar för den som funnits i dess räjonger. De mediala-politiska kopplingarna i den lilla krets som styr den mediala bilden av politiken, dess innehåll och dess budbärare, är uppenbara. Det är inte för inte som Södermalm definierar den svenska politiska bilden.

Och så det individualistiska samhället. Kan det fungera? Vilken nivå av kollektivism krävs för att demokratin ska vara livsduglig? Det kan tyckas vara en akademisk fråga, men jag hävdar att just denna fråga är den som är en av de viktigaste grundstenarna i den utveckling av den västerländska demokratin vi idag ser, i USA, i Europa och i Sverige.

Individualismen har under 1900-talets senare år och framförallt under 2000-talet gått från att vara en del av en frigörelse från kollektiva förtryckarideologier, till att vara huvudpunkten i nästan all politik. Det är du, och ingen annan, som ska avgöra vad som är rätt för dig. Det spelar ingen roll om det är identitetspolitik, HBTQ-politik, ekonomisk politik eller vad som helst - det är du som är centrum. Denna trend förstärks i såväl kultur som media.

Tillsammans med den normkritik som allt mer kantrar över till normlöshet, blir detta en häxbrygd av egocentrism. De normer som bland annat styrde liberalismen (min frihet sträcker sig bara så långt att den inte gör någon annan mer ofri) håller på att förvandlas. Mina krav på frihet är absoluta. Andra har att rätta sig efter dem.

Men är exempelvis inte identitetspolitiken kollektivistisk? Handlar det inte om grupptillhörighet baserad på hudfärg, kön, biologiska egenskaper? Knappast. De som vill kritisera utifrån identitet väljer att göra det till sin egen rätt, baserad på biologiska egenskaper, men kanaliserad enbart utifrån de egna preferenserna. I sak blir man rätt lika en Donald Trump eller en Nigel Farage. Man talar utifrån sin definition av företrädare för "folket" - utan att ha någon annan grund för det än att man har samma biologiska egenskaper.

När jag skriver om detta, är det just ett exempel på hur en elit (som jag tillhör), diskuterar frågor som knappast någon utanför eliten bryr sig om. Jag har rätt många exempel från mitt eget parti där frågor om just kön, genus, identitet, o.s.v. varit de mest brännande. Gång på gång. År efter år. Men aldrig att jag mött människor utanför partiet eller politiken som egentligen brytt sig. Det är helt andra frågor som berör.

Men är det inte så att det ändå rör sig i folkdjupen? Läs Ivar Arpi, skulle jag då vilja säga. Människor kan acceptera rätt mycket, så länge det inte påverkar deras kärna. Vi kan alla bli veganer, eftersom det egentligen inte spelar så stor roll. Vi kan acceptera att eliterna pratar identitet och queerkultur, så länge jag slipper bry mig.

Men någon gång läggs pusselbit till pusselbit och det blir en tydligare bild. När vi måste vara globaliserade, könlösa, genusbefriade, queerideologiskt anpassade identitetstillhöriga - blir det kanske för mycket. När de normer man trott styrt samhället uppenbarligen blivit obsoleta, i vart fall för eliterna, så händer sannolikt något.

Och kanske kan man landa i en Donald Trump. För en del av Trumps framgångar bygger på att han företräder de normer som tidigare gällde. När amerikaner själva byggde sitt land stort. När en man var en riktig man och en kvinna en kvinna. När mest pengar när man dog vann. När vi var vi och dom var dom. När det fanns en gud som var bra och en annan som var ond. Och så vidare.

Det spelar ingen roll om han själv sedan håller sig till dessa normer eller inte, bara erkännandet av dem är tillräckligt. För det bevisar också att han är som oss andra, vi som också inser normernas värde - även när vi bryter mot dem för hundrade gången.

Bristen på hyfsat allmängiltiga och allmänna normer blir allt tydligare i ett samhälle där det saknas en sammanhållande länk. Länge var statskyrkan det i Sverige. Kristendomens roll som normbärare i västvärlden får inte underskattas. Länge har USA varit impregnerat av denna kristendom. Men så är det inte längre. Och vad håller då ihop samhället?

Det finns en uppenbar risk att det, i normupplösningens spår, följer ledare som säger ungefär som Donald Trump: Lita på mig så blir allt bra. När inte de generella normerna är det fundament man har att stå på, eller den ledstjärna man har att följa, är risken uppenbar att den starke ledaren både blir fundament och ledstjärna.

Det som idag sker i USA håller med god fart på att hända i Europa. På ont och på gott. Det är inte bara Orban, le Pen eller Johnson som är ute och fiskar i vattnen. På den andra sidan finns en Merkel, en Obama och varför inte en Franciskus. Det är de starka ledarnas tidevarv. De man vill följa. Dit de går.

Länge trodde vi att vi i Sverige var vaccinerade mot denna utveckling. Men först har vi fått se Sverigedemokraterna inta scenen. En del av deras framgångar baseras just på striden kring normerna. De står för de gamla normerna, i motstånd mot de normlösa. En annan del handlar om ledarskapet. Men där är de inte ensamma. De gamla partierna har, tillsammans med sina vänner i media, trampat upp stigarna där ledaren för partiet är frälsaren, medan parti och ideologi försvinner i bakgrunden.

Det finns en risk att denna utveckling fortgår. De eliter som inte behöver normerna, fortsätter sin strid för det normkritiska, a-normativa samhället, högt påhejade av en medialt verbal, gärna ungdomligt entusiastisk och förändringsbenägen kader. Men ju högre dessa påhejare ropar, desto svårare får de att urskilja vad som rör sig utanför parlamentens och innemedias väggar. Och inte törs de lyssna på de alternativa kanaler som finns, rädda för att bli förknippade med de åsikter som där luftas.

Det kan gå bra, eliterna kan fortsätta att styra och medborgarna att följa, så länge det inte dyker upp någon folktalare, någon som man kan identifiera sig med, någon som säger rätt saker på rätt sätt, någon som inte är med eliten, någon som får massorna med sig.

Idag Donald Trump. I morgon ???

Om jag vore partist idag, skulle jag fundera över vilka normer som borde styra mig som individ, mig som samhällsmedborgare, och i längden mig som ett del av det nödvändiga kollektiv som är basen för demokratin.

Kristofobi, teofobi och det stängda samhället.

Ja, ja. Det är ok med religion, bara de håller sig till det privata.

Eller förresten - inte till det privata heller. För religionen i allmänhet och konservativ religionshållning i synnerhet borde hålla sig borta från människors sovrum. Där har samhället mer rätt att vara.

Jag läser Madelaine Levy i Svenska Dagbladet. Och slås av hur kristofobiskt, eller kanske mer teofobisk, man kan vara i Sverige idag.

I vilket annat perspektiv hade man kunnat göra de dragningar hon gör? För Levy drar det som hänt långt. En människas självmord och skrämmande beskrivning av en sluten grupptillhörighet blir till en allmän beskrivning av fundamentalistiska miljöer i allmänhet.

Jag har inte en aning om hur stor denna judiska fundamentalistiska grupp är. Jag har inte en aning om hur vittomfattande de problem som ledde till Weinsteins självmord är. Men det har sannolikt inte Levy heller. Ändå drar hon långtgående paralleller.

För från denna fundamentalistiska miljö går enligt Levy band till såväl islamistiska män som förbjuds ha orgasm före äktenskapet, liksom till de katolska pedofilskandaler som uppmärksammats. Och för varje präst som uppmärksammats med pedofili - hur många ickepräster, icketroende har gjort samma resa? Vilka sammanhang hör de till? Innebär de pedofilskandaler som uppmärksammats inom exempelvis idrottsrörelsen att det finns en "fundamentalistisk idrottologi" där pedofilin och kvinnoförtrycket frodas? Eller är det bara religionen och kyrkan som kan kollektiviseras på detta sätt? Och så landar hon i:

Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.

Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.

Hur kan man som tänkande människa landa här? Religion och tro ställs mot (balanseras) mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Hur långt är inte det från det tankesätt som burit genom både de yttersta höger- och vänsterkrafternas försök att binda människan och hennes sökande efter livets mening? Menar verkligen Levy att religiösa människor, fundamentalister, står emot mänskliga rättigheter och sunt förnuft? Och hur menar hon att det ska "balanseras"? Statligt påtvingad sekularism ända in i sängkammaren?

Men det sista stycket visar på den teofobi som Levy besitter. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Jag kan inte läsa detta på något annat sätt än detta: Religion är till sin natur något skadligt, som vissa människor ändå av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt. Men så länge det inte finns andra sätt att avreligiosera människan, så ska denna religion hållas inom strama gränser.

Liberalismen uppstod en gång i en miljö som omfattades av en statligt påbjuden tro. Det var enbart inom denna tros gränser som människan kunde agera. Och Gud nåde den som gick utanför. Under ett par århundraden skapade troende människor basen för det demokratiska välfärdssamhälle vi befinner oss i. De såg sannolikt rätt ofta sin (kristna) tro som både grunden för, och medlen till att nå ett samhälle som skulle vara bättre för alla. De valde inte sällan bort den världsliga rikedomen för att hjälpa människor både till kropp och själ, alltifrån den kunskap de själva hade och som fanns i samhället runt dem.

Fortfarande idag finns människor som gör sammalunda. Som ser sin religion och sin tro som något som både kan påverka den enskilda individen och andra människor till att bli något mer, något större än vad hon idag är. Som ser religionen som basen för de mänskliga rättigheterna, som ser de normer som religionen står för som något gott. En del av dem kanske är kristna fundamentalister, sådana som verkligen tror på att Gud kom till jorden som ett värnlöst barn, ett barn som växte upp, undervisade och sedan dog en skamfull död på tortyrens kors. Som tror att denna skamfulla död vändes till något gott, genom att Gud tog våra brister på sig, våra misslyckanden och till slut även vår egen död. Som tror att de normer som fanns då, också kan ha sin relevans idag. Och som faktiskt, utan vare sig våld eller tvång, kan tro att man kan få argumentera för dem i ett öppet demokratiskt samhälle.

Men där är inte Levy. Där går gränsen knivskarp mellan de som gör sin tro helt individuell, låter den bara vara nån slags andlig övning, väl medvetna om att allt de gör ska anpassas samhället, och de där utanför som faktiskt tror på att Gud har en plan både för människan och mänskligheten. Med de senare verkar hon inte ens vilja diskutera. De ska hållas inom strama tyglar.

Och så blir religionsfriheten, en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara ytterligare en flagga att vifta med.

Det som blir kvar är kanske det som Ann Charlott Altstadt skriver om i Aftonbladet:

För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.
---
Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.
---
Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.
En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.
Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.

Kanske är det dit samhället är på väg. En kyrka som inte är något annat än någon slags pastorjanssonskt tempel för individuella övningar i tillfällig godhet. En "harmlös humanism" som väljer att vare sig definiera kärlek eller frihet. Där förlåtelsen inte finns (där gör Altstadt en feltolkning) eftersom synden är relativiserad.

Frågan är ändå vad det blir för samhälle. Vilka är de normer som ska bära det harmlösa kärleksbudskapet? Vad håller vi oss i när det blåser? Är det till och med så att just detta harmlösa kärleksbudskap fungerar därför att det är byggt på en månghundraårig grund av betydligt mindre harmlösa, men samtidigt mer stabila, kristna fundamentalistiska normer?

Var och en blir salig på sin egen tro, brukade man säga. Men i dagens sekulära Sverige landar man ofta i en annan tes:

Var och en blir salig på sin egen tro, bara den är anpassad till det sekulära samhällets allt snävare religiösa normativ.

Följa eller följas?

Det är svårt med politik. Speciellt i dessa dagar.

Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.

För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.

Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.

Som:

Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.

Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.

Och:

Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.

Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?

Samt:

Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?

När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.

Men är det så enkelt?

Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.

En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.

Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.

När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.

Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?

Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.

Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?

Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.

Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:

"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."

I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.

Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.

Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.

Godhetens bristande normativ, del 2

Visst är det en märklig rubrik... Vad betyder den egentligen? Det är det jag ska försöka bena i lite idag.

Är vi bara individer, egon med både centrum och periferi i och kring oss själva? Ensamma skepp på öde oceaner, ansvariga bara för oss själva, opåverkbara av omvärld och andra?

Det hänger inte ihop. Synen på inte bara männen, utan på människan.

Å ena sidan hävdar rätt många att det är själva kromosomuppsättningen som spelar roll. Det är XY-kombinationen som gör oss män om inte kollektivt skyldiga så i vart fall kollektivt ansvariga för de brott män begår. Artiklarna om att händelserna i Köln, Kalmar, Stockholm med flera städer beror på manligheten och inte på kulturella, etniska, religiösa eller moraliska skillnader är legio. Män över hela världen delar samma syn på andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Grupptillhörigheten är allt.

Men å andra sidan - det är fel att diskutera grupptillhörighet, eftersom ansvaret är individuellt. Man ska inte peka ut förövarna. Tillhörighet till arabiska grupperingar, muslimska värderingar eller andra sammanslutningar är en felaktig modell att bedöma brottslingarna. Det är individerna som är skyldiga. Deras grupptillhörighet är i bästa/sämsta fall en oacceptabel förklaringsmodell alternativt en rasistiskt grundad åsikt.

Debatten kring det individuella ansvaret kontra grupptillhörighetens förklaringsmodeller är inte ny. Jag ramlade över en några år gammal artikel från Peter Santesson som visar detta. Santesson gör som så ofta en intressant genomgång av problemen med att måla världen i svart eller vitt. Hans analys är att kultur spelar en roll, men frågan är hur stor den är.

De första artiklarna efter dåden i Köln och Kalmar verkade mest peka på det manliga ansvaret, oavsett kulturell bakgrund. Efter det har bilden nyanserats. Idag skriver Adam Cwejman i GP en intressant ledare som pekar på detta. Kulturell tillhörighet spelar roll. Jag delar den åsikten.

Men det räcker inte. Vare sig man hävdar att själva mannen är problemet, eller att det är den kulturella manliga identiteten, så måste man också fundera över vilka lösningar som finns, och vilka problem att finna rimliga lösningar som existerar. Och där riskerar Sverige att få problem.

Sverige är inte centrum i världen. Inte geografiskt och absolut inte värderingsmässigt. Jag har i en tidigare blogg visat på hur World Values Survey loggar in svenskar som de mest sekulära och mest självförverkligande människorna på jorden. Så här ser grafen ut:

Sverige befinner sig längst upp till höger. I den tidigare bloggen resonerade jag lite om vårt sätt att se på grafer kan skapa problem. Ett läge högt upp och långt till höger är normalt en bättre position än övriga. Man skulle kunna tro att rörelsen hela tiden går från origo och uppåt - utåt. Men ser alla människor samma graf?

Det kan finnas ett problem med att vara längst ut / längst bort / längst fram i utvecklingen. Speciellt om man inte har den självbilden. Sätter man sig själv som centrum, om man själv har de rätta lösningarna, om man tror att alla andra egentligen strävar efter att bli som en själv, får det konsekvenser både hur man ser på andra människor och vilka åtgärder man kan föreslå för att lösa specifika problem.

Tror vi att alla människor egentligen vill vara svenskar, att vår syn på självförverkligande och sekularitet är en självklar utvecklingsfas, att vi är de högst stående av alla världens människor så spelar det roll för hur vi ser på dem som inte har samma värderingar. Men det får också konsekvenser för oss själva och hela samhället.

Vilka normer är det som gäller i Sverige? I flera bloggar har jag beskrivit min syn på den bristande normativitet som finns i landet. Det är normkritiken i sig som är den enda normen. Jag brukar hävda att den normkritik som i sig kan vara tänkt att vara god - ingen ska begränsas av gällande normativ - i sig bär fröet till en normupplösning eller en normlöshet som riskerar även det goda själva normkritiken kan stå för.

Det blir än tydligare i den nuvarande diskussionen.

Tänk om båda de sidor som jag pekade på i inledningen har rätt. Tänk om det är ett problem med manligheten - att vi män (och människor) är mer fasta i de biologiska låsningarna våra kön ger oss än vad vi kanske önskar. Att män faktiskt mer är djur (som vi beskrevs som för några år sedan i en liknande debatt) utifrån ett negativt synsätt.

Om det är så - vilka lösningar har det svenska samhället på en sådan syn? Normkritik? Spelar det någon roll? Eller ökar det risken än mer att män faktiskt väljer fel? Borde vi istället bejaka de biologiska skillnaderna, och skapa ett positivt normativ kring manligheten som faktiskt bygger på att män just är män med de positiva och negativa konsekvenser det kan få?

Och tänk om det inte i huvudsak är de kulturella skillnaderna som är avgörande. Att gruppen i sig inte spelar roll. Att ansvaret alltid är individuellt. Vad har vi för lösningar då? Normkritik? Måste inte normkritiken lyftas till gruppnivå för att bli relevant? Även om den fokuserar på individen använder den gruppen som bas. Det är frigörelsen från det manliga respektive det kvinnliga normativet, som spelar roll. Men vad ersätts det med? Alldeles för ofta landar de normkritiska förespråkarna i en  pseudoreligiös filosofisk diskussion med den skillnaden att gud ersatts av upplevd könstillhörighet. Frigör dig från könet och bli sann...

Kanske är det vägen även om jag är mer än tveksam. Men jag är övertygad om att det inte är en kortsiktigt effektiv lösning. Tron att en diskussion om ett normkritiskt förhållningssätt ens är att tala med samma språk som de man önskar omvända är orimligt.

Det finns ett behov av ett tydligare normativ kring vad vi menar vara ett gott samhälle. Det handlar inte om att en gång för alla definiera godheten. Men det handlar om att skapa stabila spelregler för hur man bör förhålla sig till andra, till samhället och till makt och ansvar. Om vi inte längre ska agera som Bonus Pater Familias för att man inte längre får definiera manlighet på det sättet, hur ska vi då agera?

Vem bryr sig, egentligen?

Jag är medlem i tre föreningar. En kyrka, den gamla baptistkyrkan som numera är en del av equmeniakyrkan. Ett parti, det gamla Liberala partiet som blev Frisinnade Landsföreningen som blev Folkpartiet som blev... Och så ÖSK fotboll.

Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.

Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.

Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.

Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.

Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.

Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?

Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...

Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?

Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.

Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.

Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?

Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?

Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?

När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."

Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.

Så länge vi nu orkar...

Religion och politik

Få som följt händelserna efter att Omar Mustafa blev vald till, och sedan avgick från, socialdemokraternas partistyrelse kan tycka att det som skett är bra. Socialdemokraternas hantering av sitt val, och partiledningens hantering av krisen efter, visar på en ledning som famlar. Stefan Löfvens frånvaro är bekymmersam, både för partiet men också för demokratin. En ledare är en ledare, oavsett om det blåser med- eller motvind.

Men krisen inom socialdemokratin är inte förvånansvärd. Det finns underliggande aspekter som inte berörts och som handlar om ett parti som tappat sin kompass. Ett parti som slåss för makten men inte vet vad den ska användas till. Och ett parti där det mediala genomslaget ersatt ideologin. Förkortningen (S) som tidigare stod för (S)ocialdemokratin kan i dagsläget lika gärna stå för (S)pindoktorpartiet.

Vi ser det nationellt, där partiets spindoktorer hela tiden försöker få ut Löfven i de goda sammanhangen, och där man drar sig undan de som kan orsaka "fel" medial bild. Och vi ser det lokalt, där kommunstyrelsens ordförande är osynlig när det gäller allt som handlar om ansvar, men gärna frontar när partiets utspel ska presenteras.

Det som nu händer med politiken är bekymmersamt. Politik och demokrati övergår allt mer från ledarskap och ideologi, till populism och medialitet. Långsiktigheten, viljan att driva viktiga men kanske kortsiktigt impopulära frågor, ersätts av kortsiktiga strider för ökat mediautrymme. Och då gäller det att partiet ska företrädas av "rätt" personer.

Jag tror att det finns ett stort mått av sanning i citaten kring varför socialdemokraterna valde Omar Mustafa. De hade ingen muslim i partistyrelsen. Muslimerna är en viktig väljargrupp. I ett parti utan politik blir det enkelt att söka "rätt" företrädare ur ett vinstmaximeringsperspektiv, än ur ett ideologiskt perspektiv.

Det finns de som är rädda för att vi som tror på en eller annan gud, som är religiösa, ska ta med oss våra religiösa uppfattningar i politiken. De finns inom socialdemokratin, men de finns inom alla partier. Ändå var det människor med en ofta stark kristen tro som drev fram svensk demokrati, som var drivande i rösträttsrörelsen, i arbetarrörelsen, i nykterhetsrörelsen - i alla de rörelser som formade grunden för det svenska demokratiska samhället. Och det är människor, ofta med en stark tro, som idag rider spärr mot främlingsfientlighet, för internationell solidaritet, för pacifism och för ansvar för natur och miljö.

En del som säger sig inte tro, menar att vi troende ska lämna religionen hemma när vi agerar politiskt. Men det är lika okunnigt som att säga att man ska stänga av en del av hjärnan, amputera en del av kroppen, för att få vara politiker. Min gudstro är en lika odelbar enhet med mig som mitt jag. Jag är kristen, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Jag bär med mig denna tro, och de uppfattningar om människa och samhälle som format mig som kristen människa, rakt in i politiken.

Utifrån min tro har jag olika uppfattning kring olika liberala frågor, jämfört med andra liberaler. Och därför måste jag hela tiden fundera över om var gränserna går. Kan min trosuppfattning kombineras med en liberal samhällssyn? Hittills har svaret på den frågan varit ja. Men just själva ifrågasättandet är en av de viktigaste delarna för min politiska gärning. Att pröva inte bara andra partiers politik, utan även det egna partiets och sina egna politiska uppfattningar, skapar en grund för förändring och en medvetenhet om vad som är okompromissbart.

Jag har svårt att förstå hur en islamistisk syn på samhällsbyggandet kan gå ihop med socialdemokraterna. Jag har lika svårt att se hur en konservativt bokstavstroende kristen syn kan gå ihop med liberalismen. Men jag bejakar båda gruppernas närvaro i politiken. Om merparten av en befolkning i demokratiska val röstar för en konservativare kristen eller muslimsk politik är det något vi måste acceptera, även vi som tycker annorlunda. Men som liberal skulle jag aldrig acceptera eller kräva att deras synpunkter skulle förbli dolda, utanför partierna eller det demokratiska samtalet.

Det finns idag en dubbel rädsla kring politik och religion. Alldeles för många religiösa är så måna om att anpassa sin tro till en politisk mainstreamfåra att religionen blir en meningslös förlängning av politiken.

Men det finns också en rädsla från många politiker kring religionens roll i politiken. De vill helst ha en politik där religiösa värderingar lämnas utanför, något som innebär en politik utan religiösa medlemmar och utan förtroendevalda tillhöriga församlingar eller samfund. Frågan är vart detta skulle leda.

Politik borde handla om värderingar, om vilket samhälle vi vill bygga, om hur vi ser på människan. En politik där religionen lämnas utanför, och där "areligiösa" politiker ska bestämma grunderna för dessa värderingar skapar enorma risker. Religion handlar om långsiktighet och långsamma förändringar. För exempelvis synen på människan och hennes värde och värdighet är denna långsamhet grunden.

Den moderna politiken, i de socialdemokratiska spindoktorernas tappning, handlar mycket mer om tillfälliga opinionslägen, om medialt rätta utspel, om kortsiktighet. Att tro att värderingar kan skapas och behållas i en sådan miljö är inte särskilt trovärdigt, snarare - religiöst...

Liberalismen enligt svensk tappning har alltid haft en positiv syn på mötet mellan religion och politik. Religionen har uppfattats vara en källa till inspiration och en grund för meningsutbyte. Denna syn finns i grunden kvar. Det är bra. Ingen kan bortse från religionens roll i samhället, historiskt, i nutid och i framtid. De värderingar som styr oss själva och vår syn på våra medmänniskor och vårt samhälle kommer att fortsätta att formas i och av religioner, oavsett om de är teistiska eller ateistiska.

Och religiösa människor kommer att fortsätta att engagera sig i politiken. Det är också bra. Men det gäller att välja rätt parti utifrån sina egna, tros-grundade, värderingar.

Media: DN, SVD, SR1, EX

Julen, religionen och politiken

Jag läser om Björn Ulvaeus i DN. Om ateisten som gärna möter stillheten i kyrkan. Och tänker åter på vårt behov av mötet med religionens många sidor..

Ulvaeus är inget för gud. Istället är religionen något ont om man får tro honom i DN. Religion i aktiv utövning kopplas ihop med de islamister som körde in flygplanen i WTC. Och då, efter detta ögonblick, blir religionen inte längre en passiv hållning för Ulvaeus. Utan ett aktivt avståndstagande. Han har tänkt över frågan om Gud, eller gud, finns, och kommit fram till att han inte gör det.

Artikeln om Ulvaeus icketro är fascinerande på många sätt. För samtidigt som min upplevelse av hans förhållande till religionen är den av en människa som betraktar något oacceptabelt, imbecillt, ont, är religonens arv i många stycken något gott. Den religion som i sig är ond, har lyckats skapa såväl rum som kulturyttringar som är goda.

Och samtidigt som religionen är en meningslöshet, och religiösa politiker (som Mitt Romney) bekymmersamma, är det helt acceptabelt att sjunga psalmer eller vara i kyrkor på skolavslutningarna. För vi behöver ritualerna, ron och stillheten. Allt enligt ateisten.

Det finns två olika sätt för en liberal att förhålla sig till tron. En av de djupare liberala tidningstänkarna på senare tid - Åke Wredén - beskrev den en gång som den nordvästeuropeiska mot den centraleuropeiska. De Centraleuropeiska liberalernas syn var att religionen var något som totalt skulle hållas undan politik och samhälle. Religion var en privatsak som skulle hållas inom människan.

De nordvästeuropeiska liberalernas syn var mer positiv till religion och politik. De menade att politiken kunde berikas av religionens tankegods - dogmerna. Samtidigt var de noggranna med att dra en linje mellan religionsutövning och politisk makt. Poltikens makt fick aldrig bli en del av en religions maktanspråk.

Jag menar att liberalismen i sig är ett typexempel på hur viktigt det är att en ideologi inte befinner sig i ett lufttomt rum. Kan liberalismen överhuvudtaget existera i ett samhälle som inte bärs av de basala dogmerna som har sin grund inom den judiskt-kristna idétraditionen? Jag tvivlar. (Och centerpartiets eskalerande kris - med det märkliga visionsdokumentet - är ett typexempel på detta. Ska blogga om det senare.)

Som jag ser det har religionen två sidor. Den ena är förhållandet mellan dig och Gud. Denna personliga relation är just personlig och kan vare sig generaliseras eller överföras till någon annan. Samtidigt är det denna relation som är grunden i i vart fall den kristna kyrkans uppdrag att gå ut och göra människor till lärjungar. Det är när denna personliga trosuppfattning hamnar inom politiken som det går snett.

Men religionen är också ett antal dogmer. Religion handlar om levnadsregler. Jag kan rätt ofta tvivla på deras gudomliga härstamning. Men uppenbarligen har de varit lämpade att såväl bibehålla som utveckla samhällen. Det finns skäl att fundera över varför etiska och moraliska uppfattningar ser ut som de gör och gjort, innan man kastar dem över ända. Varför finns de? Vem är de avsedda att värna, skydda? Varför är de rätt, eller fel?

För mig är min egen grund i dessa dogmer en självklar del av min politiska gärning. Jag tar med mig min syn på människans unika och oändliga värde från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på skapelsens storhet från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på många moraliska och etiska överväganden från min kristna tro och mina kristna dogmer.

Utan dessa är jag inte hel, vare sig som person eller som politiker. Min tro (och mina tvivel - och de är sannerligen både många och stora), är odelbar med mig som person. Den påverkar mig i allt jag är och gör. Och de dogmer som följer denna trosuppfattning ligger till grund för hur jag ser på såväl människa som samhälle.

Jag tolkar det frisinne som jag säger mig företräda just i detta. En politisk gärning grundad i ett antal religiösa dogmer. Dogmer som ständigt prövas utifrån den gällande tiden. Dogmer som ständigt kompletteras utifrån nya tänkare och filosofer. Men dogmer som aldrig förkastas utan att det nya kunnat visas bättre.

Politik och demokrati har, eller snarare har haft, mycket gemensamt med tro och dogmer. Det är bara 40 år sedan all svensk lagstiftning var given av Gud genom kungen. Knappast något att vilja ha tillbaka. Men den långsamhet och den svårföränderlighet som är en del av vår traditionella demokrati håller på att gå samma väg som Gud och kungen. Nu ska allt hastas fram. Nu ska allt göras omdelbart.


Men om demokrati handlar om samtal med många, och om de demokratiska grundvalarna - etiska och moraliska dogmer och överväganden - behöver vara svårföränderliga så står vi inför problem. Eller så är vi redan mitt uppe i dem.


Som jag tolkar Ulvaeus är det en del av detta han beskriver i sin känsla i kyrkan. Historia och historier som knyter an till det som varit. Traditioner som förändras långsamt och varligt. Känslan av att vara del av något större, gudomligt eller ej. Det är bra.


Demokrati handlar om långsamhet. Annars är det inte demokrati. Och kanske är vi på väg att glida från demokratin, den demokrati vi hittills känt, till något annat. Teknokrati. Administrokrati. Speedokrati. Oligokrati...


I den förändringen borde kyrkan och den kristna tron spela roll. Ständigt peka på de traditioner och de dogmer som burit samhället genom århundraden av utveckling. Ständigt ifrågasätta såväl dogmerna som de förändringar som lyfts fram som bättre. Ständigt pröva både sig själv och samhällets alternativ.


Där är vi inte idag. De flesta kyrkor spelar sannolikt större roll som tempel för tystnad och stillhet. Gott så. Men jag gissar att Gud önskade att vi kristna tog vårt uppdrag på ett något större allvar.


Media: DN

Gud och sexuell läggning

För drygt 100 år sedan, då Folkpartiets föregångare bildades, var det några frågor som stod i fokus. Som alltid var utbildningsfrågorna centrala. Redan under 1800-talets mitt var det engagerade liberaler som drev frågorna om folkskola för alla. Demokratifrågorna var också självklara. Blåklinten, Folkpartiets symbol, var också symbol för rösträttsrörelsen.

En annan fråga som engagerade var religionsfriheten. Konventikelplakatet hade avskaffats knappt 50 år tididgare. Statskyrkan var redan då på väg att släppa banden med staten, även om det tagit nästan 100 år till (och ännu är tyvärr inte alla band klippta). Dåtidens liberaler krävde rätt för alla att få tro på vad de ville.

Religionsfriheten har därefter varit en av svensk liberalisms signum. Denna religionsfrihet har också varit en av den svenska rättsstatens signum. Rätten att tro, antingen att någon gud finns eller att tro att det inte finns någon gud, är självklar. Och den är fortfarande sprängstoff.

I Malmö fick idag rabbinen i den judiska församlingen sin bil förstörd. Människor blir och har blivit, även i Sverige, förföljda för sin tro. Och vi är många som kan vittna om den mobbing som förekom även mot oss som tillhör den kristna "majoriteten" när vi som unga inte var som alla andra. Det finns fortfarande idag en rädsla från många kristna att våga stå för sin tro, om den på något sätt avviker från det som betecknas som samhälleligt acceptabelt.

Vem vill idag stå för en religion som motarbetar kvinnliga präster?
Vem vill idag stå för en religion som menar att Gud kan göra under?
Vem vill idag stå för en religion som bekänner sig till vissa oföränderliga normer?

Och om vi som "majoritetskristna" tycker det är problematiskt, hur ska då andra grupper och andra religioner ha det?

Jag kan inte undvika att tänka på detta när jag får ett mail från en av mina vänner i den församling jag tillhör. Nu är han pastor i en församling i Fellingsbro. Den församlingen har engagerat sig i många av de flyktingar som kommer till Sverige och Fellingsbro. Och nu är han både förtvivlad och ledsen.

Skälet? Ett par av hans församlingsmedlemmar, Amireh och Zeinab, ska utvisas. De kommer från Iran och har flytt till Sverige. De har blivit kristna och riskerar hårda straff om de sänds tillbaka. Men enligt min vän har migrationsverket gjort bedömningen att de inte har tagit tillräckligt avstånd från den islam de tidigare tillhört.

Jag baxnar. Är det verkligen sant? Ska man i Sverige, detta nådens år 2012, bli bedömd om man är tillräckligt mycket kristen, eller tillräckligt lite muslim, för att sedan få ja eller nej till att stanna?

Tänk om det istället hade handlat om sexuell läggning. Om man valt att ställa samma sorts frågor till en homosexuell:

Är du tillräckligt mycket bög?
Men du levde ju heterosexuellt innan, inte har du lämnat heterosexualiteten tillräckligt?
Äsch, du ljuger ju om din homosexualitet bara för att få stanna i Sverige.
Du kan ju strunta i att säga att du är homosexuell när du kommer hem igen så blir allt bra.

Visst är det förnedrande! Visst är det oacceptabelt! Visst är det otänkbart!

I Sverige 2012 verkar det kunna gå till på just detta sätt. Men då handlar det om religion.

Jag vet inte hur det känns att vara homosexuell. Men mina vänner som berättat om det har berättat om något som är odelbart med den övriga personen. På samma sätt är det i vart fall med min tro. Jag kan inte välja att vara kristen, eller välja bort det, bara för att någon stat eller någon myndighet vill det. Min tro är odelbar med mig själv. Den, liksom de dagliga tvivlen, är det som definierar mig som människa.

Men det verkar som om migrationsverket menar att det inte är fallet. Tro är något som man liksom en jacka kan ta av och på. Kristen här. Muslim där. Det är ju ändå samma gud som ändå inte finns...

För 100 år sedan var religionsfriheten en av de liberala grundstenarna i det bygge som skapade välfärdslandet Sverige. Det är den fortfarande. Och insikten om religionens plats och betydelse, för enskilda liksom för samhällen, borde sannolikt vara mycket större hos svenska myndigheter.

Media: NA, Sändaren, Dagen,
Tvärsnytt,

Människan kommer att göra vad människan kan göra...

Det är Nobelpristid. Det ena priset efter det andra presenteras. Vi som inte är experter förstummas över forskare som hittar supernovor som kastar ljus över universums ofattbarhet, eller orimliga kristaller. Vi förstår inte. Men fascineras. Vetenskapen är fantastisk! Grunden för vår civilisation.

Samtidigt: Jag läser tre små notiser på tre olika sidor. Spännande! Skrämmande!

Är det nya sättet att använda stamceller för att bygga organ, ett gott medicinskt genombrott som kommer att skapa livskvalitet för fler?

Eller är det ytterligare ett steg på vägen mot den onda kloningen, när forskare bygger människor efter behov eller krav?

Det finns vissa som tror att man kan kontrollera forskningen. Att de etiska riktlinjer som sätts upp kommer att vara ett skydd mot oetisk forskning. Jag delar inte den synen. Det människan kan göra, kommer hon också att göra. Någonstans. Förr eller senare. Oavsett om det gäller material, växter, djur, eller - människor.

Vi kommer att få se mänskliga kloner, sannolikt inom min livstid. Och vi kommer att få se hur forskare bygger människor efter krav eller behov. Förhoppningsvis långt senare. Men det kommer att ske. Det finns inget som skulle kunna hindra utvecklingen. Skälet? Det finns inget gemensamt etiskt eller moraliskt raster som skulle kunna förhindra vare sig vetgirighet, eller bara girighet, eller egoism, eller vad det nu är som driver forskning och forskare.

Det finns de som hävdar att vetenskap och forskning är något som ersatt religionen som rättesnöre för människan. Jag delar inte heller den synen. Vetenskap och forskning kommer troligtvis aldrig att i sig innehålla relevanta synpunkter på ont eller gott, på mening eller sanning. Vetenskap och forskning innehåller i sig både vägar mot det vi karaktäriserar som ont, och det vi karaktäriserar som gott. Det är människorna som forskar, men framförallt de som befinner sig kring forskarna och upptäckterna, som väljer väg för hur forskningsresultaten ska användas.

Ett gift kan användas för att skydda grödor, eller döda människor.
Kärnteknik kan användas för att skapa energi, eller ödelägga allt.
Kloning kan användas för att läka sjukdomar, eller för att skapa kopior av liv.

För mig blir det en av de starkaste grunderna för behoven av något mer som håller ihop samhällskroppen. En bas för den diskussion om rätt och fel, ont och gott, sant och falskt, som måste finnas i en värld som inte bara vill se till de starkaste. En grund för den diskussion om de värden som inte kan mätas, vägas, beräknas.

Förr var denna bas och denna grund rätt självklar, även i Sverige. Religionen och kyrkans dogmer hade en normerande roll och skapade, trots allt, förutsättningar för både djupa och långsiktiga funderingar kring människans värde - funderingar som sedan kunde transformeras in i det övriga samhället.

Men säger då vän av ordning - kyrkan och religionen har väl snarare varit en bromskloss och en fiende mot de individer som hävdade andra ordningar än kyrkans? Det var väl oftast i motstånd mot kyrkan som vetenskapliga genombrott skedde!

Sannolikt är det så. Men det ändrar i princip ingenting. För det finns inget som säger att en diskussion om rätt eller fel, sant eller falskt, ont eller gott, momentant hamnar på en riktig position. Det kan lika gärna vara en totalt felaktig position som hämmar såväl vetenskap som människa. Men det intressanta är att diskussionen hela tiden fortsatt, förändrats, och förnyats.

Men om den diskussionen aldrig förs, om vetenskapen tillåts både verka och genomföra sina resultat i ett rum helt åtskilt från de värden som inte kan mätas, och om samhället inte tar sådana samtal om det omätbara på allvar, då kommer världen förr eller senare att bli en plats där människan kommer att göra vad människan kan göra.

Och det är inte säkert att det vare sig är rätt, gott eller sant.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, SVT1 och SVT2