Vi vet bäst hur du är dig själv, typ

En av mina käpphästar är den politiska pseudoreligionen queer. Jag har bloggat om det rätt många gånger så min inställning är sannolikt ganska klar.

Det som är mest bekymrande är den totala brist på insikt som finns såväl hos politiker som hos media, kring detta fenomen. Inne i de politiska räjongerna är det så självklart att det queera är det sanna, att det inte behöver ifrågasättas. Eller snarare - den som ifrågasätter stämplas som någon form av fobiker. Det går att ana att samma mekanismer finns inom stora delar av media. Ibland blir det mer än uppenbart.

Som när jag läste denna artikel i DN i går:

Soldat vägrade delta i Pride – riskerar straff

Det är fascinerande läsning. Man kan gissa att soldaten i fråga inte är den enklaste att ha att göra med. Om artikeln stämmer verkar det finnas fler ordningsproblem bakom detta. Men det kan inte jag avgöra med enbart artikeln som grund. Det finns inga närmare beskrivningar av vad dessa problem skulle bestått av.

Det går inte heller att utläsa grunden för soldatens vägran. "Sug på den du" är inte direkt någon undersökande journalistik. Inte heller att "försvaret inte ska medverka i sådana här jippon".

Men om man funderar lite djupare blir anmälan bekymmersam.

Är Prideparaderna bara en uppvisning i människors rätt att vara sig själva? Eller finns det, som jag tidigare bloggat om, en betydligt djupare filosofi bakom? Är queer en oförarglig kärleksbevispolitik, eller handlar det om en helt annan syn på människan än den vi hittills haft?

Om man, som jag, hävdar att queer är mer filosofi eller pseudoreligion än menlös kärlekspolitik, får soldatens ordervägran en djupare betydelse. Då blir frågan större. Kan försvaret tvinga en av sina soldater att medverka i religiösa högtider? Eller är samhället religionsneutralt, även när religionen tar sin skepnad som en politisk rörelse?

Jag läser just nu om en bok som skrivits av David Thurfjell: "Det gudlösa folket" heter den. Det är en intressant beskrivning av hur kristendomen gått från att vara central till att vara perifer, från att vara positivt samhällsbyggande till att vara negativt individualiserad, från att vara trendsättare till att vara trendföljare.

Det intressanta är vad som kommit i kyrkans ställning. Vad har ersatt Gud?

Svaret är inte enkelt. Men det finns ett par möjligheter.

Den självklara är vetenskapen. Den centrala linjen i samhällsutvecklingen idag baseras på det som kan kallas vetenskap (om det sedan är det eller inte är en sekundär fråga). Det är uppenbart att det finns en tro att vetenskapen också ska kunna avgöra värderingsfrågor. Det blir någon form av nyttoutilitarism för den som snöat in på filosofi.

Den andra punkten är den intressanta i detta. Den nyss avlidne Leonard Cohen lär ha sagt: "Religion och sex är de två helande aktiviteter vi har att tillgå." När religionen lämnat walk over återstår sex. För mig är det ganska uppenbart att just sex, eller dess avnämare queer, genus, normkritik och så vidare, är det som övertagit kyrkans roll, och ibland även mitt inne i kyrkan blivit dess ersättning för den gud man inte längre riktigt tror på. (Kolla bara kyrkomötets nyligen fattade beslut om att utreda om att tvinga präster att viga samkönade, samma kyrka som tycker det är OK för präster att vara allmänreligiösa och tro att alla gudar är lika bra...)

Är det då rimligt? För mig är svaret på den frågan ett tydligt nej. Den pseudoreligiösa företeelsen queer måste behandlas som vilken annan filosofi/religion som helst. Att hävda att den ska vara grunden för ett samhällsbygge är att göra våld på en av grundstenarna i den liberala staten, religionsfriheten.

Det skulle nästan vara humoristiskt (om det inte var så allvarligt) att en soldat som kanske vill vara sig själv, som har andra normer som vägleder än de som kommer till uttryck i den queera prideparaden, förvägras denna rättighet som paraden säger sig stå för, tvingas att delta i en pseudoreligiös sammankomst och om han inte accepterar - straffas. Är det inte just sådana händelser de som menar att religion är farligt hävdar är religionens baksida?

Kristofobi, teofobi och det stängda samhället.

Ja, ja. Det är ok med religion, bara de håller sig till det privata.

Eller förresten - inte till det privata heller. För religionen i allmänhet och konservativ religionshållning i synnerhet borde hålla sig borta från människors sovrum. Där har samhället mer rätt att vara.

Jag läser Madelaine Levy i Svenska Dagbladet. Och slås av hur kristofobiskt, eller kanske mer teofobisk, man kan vara i Sverige idag.

I vilket annat perspektiv hade man kunnat göra de dragningar hon gör? För Levy drar det som hänt långt. En människas självmord och skrämmande beskrivning av en sluten grupptillhörighet blir till en allmän beskrivning av fundamentalistiska miljöer i allmänhet.

Jag har inte en aning om hur stor denna judiska fundamentalistiska grupp är. Jag har inte en aning om hur vittomfattande de problem som ledde till Weinsteins självmord är. Men det har sannolikt inte Levy heller. Ändå drar hon långtgående paralleller.

För från denna fundamentalistiska miljö går enligt Levy band till såväl islamistiska män som förbjuds ha orgasm före äktenskapet, liksom till de katolska pedofilskandaler som uppmärksammats. Och för varje präst som uppmärksammats med pedofili - hur många ickepräster, icketroende har gjort samma resa? Vilka sammanhang hör de till? Innebär de pedofilskandaler som uppmärksammats inom exempelvis idrottsrörelsen att det finns en "fundamentalistisk idrottologi" där pedofilin och kvinnoförtrycket frodas? Eller är det bara religionen och kyrkan som kan kollektiviseras på detta sätt? Och så landar hon i:

Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.

Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.

Hur kan man som tänkande människa landa här? Religion och tro ställs mot (balanseras) mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Hur långt är inte det från det tankesätt som burit genom både de yttersta höger- och vänsterkrafternas försök att binda människan och hennes sökande efter livets mening? Menar verkligen Levy att religiösa människor, fundamentalister, står emot mänskliga rättigheter och sunt förnuft? Och hur menar hon att det ska "balanseras"? Statligt påtvingad sekularism ända in i sängkammaren?

Men det sista stycket visar på den teofobi som Levy besitter. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Jag kan inte läsa detta på något annat sätt än detta: Religion är till sin natur något skadligt, som vissa människor ändå av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt. Men så länge det inte finns andra sätt att avreligiosera människan, så ska denna religion hållas inom strama gränser.

Liberalismen uppstod en gång i en miljö som omfattades av en statligt påbjuden tro. Det var enbart inom denna tros gränser som människan kunde agera. Och Gud nåde den som gick utanför. Under ett par århundraden skapade troende människor basen för det demokratiska välfärdssamhälle vi befinner oss i. De såg sannolikt rätt ofta sin (kristna) tro som både grunden för, och medlen till att nå ett samhälle som skulle vara bättre för alla. De valde inte sällan bort den världsliga rikedomen för att hjälpa människor både till kropp och själ, alltifrån den kunskap de själva hade och som fanns i samhället runt dem.

Fortfarande idag finns människor som gör sammalunda. Som ser sin religion och sin tro som något som både kan påverka den enskilda individen och andra människor till att bli något mer, något större än vad hon idag är. Som ser religionen som basen för de mänskliga rättigheterna, som ser de normer som religionen står för som något gott. En del av dem kanske är kristna fundamentalister, sådana som verkligen tror på att Gud kom till jorden som ett värnlöst barn, ett barn som växte upp, undervisade och sedan dog en skamfull död på tortyrens kors. Som tror att denna skamfulla död vändes till något gott, genom att Gud tog våra brister på sig, våra misslyckanden och till slut även vår egen död. Som tror att de normer som fanns då, också kan ha sin relevans idag. Och som faktiskt, utan vare sig våld eller tvång, kan tro att man kan få argumentera för dem i ett öppet demokratiskt samhälle.

Men där är inte Levy. Där går gränsen knivskarp mellan de som gör sin tro helt individuell, låter den bara vara nån slags andlig övning, väl medvetna om att allt de gör ska anpassas samhället, och de där utanför som faktiskt tror på att Gud har en plan både för människan och mänskligheten. Med de senare verkar hon inte ens vilja diskutera. De ska hållas inom strama tyglar.

Och så blir religionsfriheten, en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara ytterligare en flagga att vifta med.

Det som blir kvar är kanske det som Ann Charlott Altstadt skriver om i Aftonbladet:

För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.
---
Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.
---
Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.
En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.
Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.

Kanske är det dit samhället är på väg. En kyrka som inte är något annat än någon slags pastorjanssonskt tempel för individuella övningar i tillfällig godhet. En "harmlös humanism" som väljer att vare sig definiera kärlek eller frihet. Där förlåtelsen inte finns (där gör Altstadt en feltolkning) eftersom synden är relativiserad.

Frågan är ändå vad det blir för samhälle. Vilka är de normer som ska bära det harmlösa kärleksbudskapet? Vad håller vi oss i när det blåser? Är det till och med så att just detta harmlösa kärleksbudskap fungerar därför att det är byggt på en månghundraårig grund av betydligt mindre harmlösa, men samtidigt mer stabila, kristna fundamentalistiska normer?

Var och en blir salig på sin egen tro, brukade man säga. Men i dagens sekulära Sverige landar man ofta i en annan tes:

Var och en blir salig på sin egen tro, bara den är anpassad till det sekulära samhällets allt snävare religiösa normativ.

Svenska språket, svensk kultur

Jag lyssnar på partiledardebatten. Fortfarande är migrationen en av huvudpunkterna. Men det pågår ytterligare ett skifte. Från migration till integration. Det kan tydliggöras i replikskiftet mellan Jimmie Åkesson och Jan Björklund efter den förstes anförande.

Det är uppenbart att Åkesson är på sin mammas gata. Den misslyckade migrationspolitiken följs upp av en brottslighet som dels bär kulturella signaturer, dels undertrycks av polis och media. Det är som om SD själva regisserat utvecklingen. Och Åkesson kan både prata om migrationen och värdet av att stå upp för den nationella svenska identiteten och kulturen. Integration är enligt Åkesson inte bara jobb eller studier. Integration handlar om att förstå och acceptera den svenska kulturen.

Åkesson är skicklig. Till skillnad från de flesta andra partiledarna (hittills - klockan är 11.30 och alla har inte talat än) talar han inte till riksdagens ledamöter utan till de utanför. Och han har en tydlig linje i sitt sätt att tala - han beskriver ett annat samhälle, en annans samhällsbild - som står i motsats till det samhälle som de andra partierna skapat.

Jag har bloggat om detta tidigare, den brist på berättelse och de brister på alternativa bilder för det framtida samhället som alla partier utom SD har.

Men när Jan Björklund ställer sin enkla fråga skulle det kunna vara början på ett alternativ. Björklunds fråga var ungefär så här:

Svenska språket är nyckeln till integration. Men ni sparar på svenskundervisningen för invandrare. Hur kan det leda till bättre integration?

Åkesson svarar skickligt att om deras politik fått gälla hade färre kommit och pengarna räckt till mer och bättre. Och det handlar inte bara om svenska språket. Den svenska kulturen måste också värnas och läras ut.

På detta replikerar Björklund delvis accepterande. Integration är inte bara jobb. Och där kunde Björklund fortsatt. Men det gjorde han inte. Det var synd.

Vi befinner oss just nu i ett skede där diskussionen går hög om det finns ett egenvärde i den svenska kulturen, i synnerhet när det gäller jämställdheten och synen på såväl mannens som kvinnans frihet och ansvar. Är alla män, oavsett kulturell bakgrund, lika usla eller spelar olika kulturer, religioner, normativ någon roll? Hur ska Sverige reagera på kraven på att det är kvinnans ansvar att se till så att inte män förgriper sig på henne? Finns det gränser för kvinnans frihet? Och har männen enbart ett individuellt eller faktiskt ett kollektivt ansvar? Några av de frågor som ställs och som fått olika svar.

Det finns en risk att en framtida politisk skiljelinje kommer att gå mellan de(t) parti(er) som säger att det finns ett egenvärde i svensk kulturell identitet och de partier som inte talar i de termerna.  Risken är uppenbar att SD kommer att vara mer eller mindre ensamt på den ena sidan. Och risken att misslyckandet med migrationspolitiken och migrationsdebatten upprepas är lika uppenbar.

Det är ju rasistiskt att prata om en speciell svensk identitet, en svensk kultur, ett svenskt normativ. Vår kultur är väl inte bättre än någon annans.

Denna kulturrelativism är bekymmersam. Är svensk syn på jämställdhet bättre eller sämre än saudiarabisk? Är svensk syn på yttrandefrihet bättre eller sämre än rysk? Är svensk syn på demokrati bättre eller sämre än kinesisk? Är svensk religionsfrihet bättre eller sämre än iransk?

Svensk kulturell identitet handlar inte bara om knätofs, sill och midsommarstänger, om den ens gör det på marginalen. Men när den politiska diskussionen förs är det som om värnandet av de framgångar vi vunnit nationellt inte kan lyftas, eftersom det riskerar att späda på den nationalism som SD företräder.

Det är illa.

Inte minst för en liberal borde det vara självklart att stå upp för de vinster det nationella demokratiska systemet och den nationella politiken gjort. Vi måste vara stolta över det samhälle vi byggt, med tydliga socialliberala nyanser. Vi måste vara så stolta att vi säger att vi kommer att värna de vinsterna, mot attacker från de som vill annorlunda, oavsett om attackerna kommer från olika politiska ideologier, religiösa företrädare eller kulturella yttringar.

Det fröet bar Jan Björklunds lilla replikskifte inom sig. Kanske han förmår utveckla det. Det vore bra. För då kunde två integrationssyner stå mot varandra i valet 2018.

Dels den exkluderande SD-varianten. Den som helst vill stänga alla gränser för att skydda det genuint svenska (det där som egentligen inte finns).

Dels den inkluderande liberala varianten. Den som säger att vi vill skapa ett öppet samhälle, där migration är en självklarhet. Men där kraven på att du ska lära dig inte bara kunskaper för jobb utan kunskaper om den svenska kulturella identiteten; om vår syn på människovärde, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet, yttrandefrihet och så vidare är självklara.

Den diskussionen borde vi inlett för länge sedan. Den diskussionen måste vi ta idag.

Frihetens pris

Hur stora friheter tål ett samhälle?

Jag läser Johannes Forssberg i Expressen. En intressant ledare om religionsfrihetens gränser. Jag har bloggat om just detta för några månader sedan, och har lovat ett par av mina läsare att komma tillbaka till diskussionen om de utmaningar vår syn på aborter idag står för. Kanske i morgon om inte migrationsfrågorna åter måste upp på bordet.

I en diskussion på twitter med Andreas Ericsson, VD och skribent på magasinet NEO, ifrågasätter jag hans omedelbara slutsats; att religionsfriheten ska omförhandlas eller inskränkas. Vi är sannolikt inte eniga kring vad detta skulle få för konsekvenser. Men oavsett detta är hans frågeställning berättigad. Och den måste kunna besvaras.

Man kan se religionsfriheten, liksom statens a-religiösa hållning, från (minst) två håll. Dels handlar det om rätten att tro på vad man vill, och kräva av staten att den accepterar konsekvenserna av min tro. Motsatsvis handlar det om rätten att vara fri från religiös påverkan, både från staten och från andra religiösa yttringar.

Det har funnits två olika liberala strömningar som betonat endera av dessa två varianter. Den nordeuropeiska/anglosaxiska som betonat religionen som en viktig kraft även i politiken. Och den syd/mellaneuropeiska som mer betonat att religionen är en privatsak som inte får påverka politiken. Sveriges liberala strömning, där Folkpartiet med sitt frisinne länge var en tydlig del, betonade den förstnämnda. Och även sedan frisinnet mer eller mindre försvunnit, antingen genom väljarflykt eller genom att allt färre omfattas av den synen på samhälle och politik, så har synen på religionen som en viktig frihet kommit att prägla det svenska liberala partiet.

Under modern tid har detta inte varit något större problem. En överväldigande merpart av den svenska befolkningen har mer eller mindre helhjärtat omfattats av en samhällssyn som haft sin grund i den "judisk-kristna-idétraditionen" för att tala med kristdemokratisk Alliansprosa. Religionsfrihetens båda sidor har hanterats. Ibland tack vare att den svenska kyrkligheten blivit allt mindre knuten till de religiösa dogmerna. Ibland tack vare att staten och de kyrkliga dogmerna vandrat hand i hand, utan att ifrågasättas.

Men något har hänt, och detta något kommer än mer att hända. Och det handlar om mångkulturens gränser.

Religionsfrihet är rätt obekymmersamt så länge alla omfattas av ungefär samma värderingsnormativ, oavsett religiös eller a-religös hemvist. Men vad händer när normativen krockar? Vem har tolkningsföreträde? När politiken som omfattas av merparten av medborgarna blivit för modernistisk för en del med en mer konservativ livshållning (som barnmorskan)? Eller då helt nya normativ kommer in med andra grunder för sin normativa hållning (där islam är det idag tydligaste exemplet med en helt annan syn på såväl samhälle som människa än den vi hittills delat)? Eller då det normativa komplexet ifrågasätts av subkulturer, oavsett vilka, och det saknas en gemensam sammanhållande grund för det fortsatta samhällsbygget?

Hur ska samhället hantera dessa utmaningar? Innebär det att statens normativa funktion blir viktigare inom de flesta samhällsområden? Eller klarar ett samhälle att fortsätta utvecklas med en minimal gemensam normativ kärna? Hur långt ska samhällets normativa funktion sträcka sig? Hur långt inne i den privata sfären kan man acceptera antingen en total frihet, eller krav på en statlig normering? (Jämställdheten är ett av de tydligaste exemplen, men absolut inte det enda. Där skillnaden är mindre mellan även de konservativa kristna och staten, men betydligt större mellan mainstreamislam och staten. Ska religionsfriheten omfatta islams uttryck om de gudagivna skillnaderna mellan den styrande mannen och den behagande kvinnan? Kan staten acceptera gudstjänstlokaler, som moskéer där kvinnor inte får vistas i mannens och gudens rum utan förvisas till en plats utanför? Innebär det en otillbörlig påverkan på såväl vuxna som medföljande barn? Eller är det en del av religionsfriheten?)

Barnmorskans kamp för att få vara barnmorska, men slippa aborter, är en tydlig skiljelinje inom vårt tidigare allomfattande normativ. Därför är det enkelt att göra intressant. Vi ser medvetet eller omedvetet gränsen mellan det vi är vana vid och det ovanliga.

Men de stora frågorna, och de stora utmaningarna, ligger inte där. De ligger mer i synen på vad ett mångkulturellt samhälle är, vilka friheter som är (guda)givna och vilka krav samhället rättmätigt ska ställa på alla sina innevånare, medborgare eller ej, oavsett religion, kulturell tillhörighet, eller annan grupptillhörighet.

Tänk om religionsfrihet enbart är möjligt i ett samhällle där nästan alla ändå omfattas av den dominerande religionens etiska och moraliska imperativ. Får den frågan ens ställas?

Vågar vi ens lyfta den diskussionen?

Gud och sexuell läggning

För drygt 100 år sedan, då Folkpartiets föregångare bildades, var det några frågor som stod i fokus. Som alltid var utbildningsfrågorna centrala. Redan under 1800-talets mitt var det engagerade liberaler som drev frågorna om folkskola för alla. Demokratifrågorna var också självklara. Blåklinten, Folkpartiets symbol, var också symbol för rösträttsrörelsen.

En annan fråga som engagerade var religionsfriheten. Konventikelplakatet hade avskaffats knappt 50 år tididgare. Statskyrkan var redan då på väg att släppa banden med staten, även om det tagit nästan 100 år till (och ännu är tyvärr inte alla band klippta). Dåtidens liberaler krävde rätt för alla att få tro på vad de ville.

Religionsfriheten har därefter varit en av svensk liberalisms signum. Denna religionsfrihet har också varit en av den svenska rättsstatens signum. Rätten att tro, antingen att någon gud finns eller att tro att det inte finns någon gud, är självklar. Och den är fortfarande sprängstoff.

I Malmö fick idag rabbinen i den judiska församlingen sin bil förstörd. Människor blir och har blivit, även i Sverige, förföljda för sin tro. Och vi är många som kan vittna om den mobbing som förekom även mot oss som tillhör den kristna "majoriteten" när vi som unga inte var som alla andra. Det finns fortfarande idag en rädsla från många kristna att våga stå för sin tro, om den på något sätt avviker från det som betecknas som samhälleligt acceptabelt.

Vem vill idag stå för en religion som motarbetar kvinnliga präster?
Vem vill idag stå för en religion som menar att Gud kan göra under?
Vem vill idag stå för en religion som bekänner sig till vissa oföränderliga normer?

Och om vi som "majoritetskristna" tycker det är problematiskt, hur ska då andra grupper och andra religioner ha det?

Jag kan inte undvika att tänka på detta när jag får ett mail från en av mina vänner i den församling jag tillhör. Nu är han pastor i en församling i Fellingsbro. Den församlingen har engagerat sig i många av de flyktingar som kommer till Sverige och Fellingsbro. Och nu är han både förtvivlad och ledsen.

Skälet? Ett par av hans församlingsmedlemmar, Amireh och Zeinab, ska utvisas. De kommer från Iran och har flytt till Sverige. De har blivit kristna och riskerar hårda straff om de sänds tillbaka. Men enligt min vän har migrationsverket gjort bedömningen att de inte har tagit tillräckligt avstånd från den islam de tidigare tillhört.

Jag baxnar. Är det verkligen sant? Ska man i Sverige, detta nådens år 2012, bli bedömd om man är tillräckligt mycket kristen, eller tillräckligt lite muslim, för att sedan få ja eller nej till att stanna?

Tänk om det istället hade handlat om sexuell läggning. Om man valt att ställa samma sorts frågor till en homosexuell:

Är du tillräckligt mycket bög?
Men du levde ju heterosexuellt innan, inte har du lämnat heterosexualiteten tillräckligt?
Äsch, du ljuger ju om din homosexualitet bara för att få stanna i Sverige.
Du kan ju strunta i att säga att du är homosexuell när du kommer hem igen så blir allt bra.

Visst är det förnedrande! Visst är det oacceptabelt! Visst är det otänkbart!

I Sverige 2012 verkar det kunna gå till på just detta sätt. Men då handlar det om religion.

Jag vet inte hur det känns att vara homosexuell. Men mina vänner som berättat om det har berättat om något som är odelbart med den övriga personen. På samma sätt är det i vart fall med min tro. Jag kan inte välja att vara kristen, eller välja bort det, bara för att någon stat eller någon myndighet vill det. Min tro är odelbar med mig själv. Den, liksom de dagliga tvivlen, är det som definierar mig som människa.

Men det verkar som om migrationsverket menar att det inte är fallet. Tro är något som man liksom en jacka kan ta av och på. Kristen här. Muslim där. Det är ju ändå samma gud som ändå inte finns...

För 100 år sedan var religionsfriheten en av de liberala grundstenarna i det bygge som skapade välfärdslandet Sverige. Det är den fortfarande. Och insikten om religionens plats och betydelse, för enskilda liksom för samhällen, borde sannolikt vara mycket större hos svenska myndigheter.

Media: NA, Sändaren, Dagen,
Tvärsnytt,