Frihetens pris

Hur stora friheter tål ett samhälle?

Jag läser Johannes Forssberg i Expressen. En intressant ledare om religionsfrihetens gränser. Jag har bloggat om just detta för några månader sedan, och har lovat ett par av mina läsare att komma tillbaka till diskussionen om de utmaningar vår syn på aborter idag står för. Kanske i morgon om inte migrationsfrågorna åter måste upp på bordet.

I en diskussion på twitter med Andreas Ericsson, VD och skribent på magasinet NEO, ifrågasätter jag hans omedelbara slutsats; att religionsfriheten ska omförhandlas eller inskränkas. Vi är sannolikt inte eniga kring vad detta skulle få för konsekvenser. Men oavsett detta är hans frågeställning berättigad. Och den måste kunna besvaras.

Man kan se religionsfriheten, liksom statens a-religiösa hållning, från (minst) två håll. Dels handlar det om rätten att tro på vad man vill, och kräva av staten att den accepterar konsekvenserna av min tro. Motsatsvis handlar det om rätten att vara fri från religiös påverkan, både från staten och från andra religiösa yttringar.

Det har funnits två olika liberala strömningar som betonat endera av dessa två varianter. Den nordeuropeiska/anglosaxiska som betonat religionen som en viktig kraft även i politiken. Och den syd/mellaneuropeiska som mer betonat att religionen är en privatsak som inte får påverka politiken. Sveriges liberala strömning, där Folkpartiet med sitt frisinne länge var en tydlig del, betonade den förstnämnda. Och även sedan frisinnet mer eller mindre försvunnit, antingen genom väljarflykt eller genom att allt färre omfattas av den synen på samhälle och politik, så har synen på religionen som en viktig frihet kommit att prägla det svenska liberala partiet.

Under modern tid har detta inte varit något större problem. En överväldigande merpart av den svenska befolkningen har mer eller mindre helhjärtat omfattats av en samhällssyn som haft sin grund i den "judisk-kristna-idétraditionen" för att tala med kristdemokratisk Alliansprosa. Religionsfrihetens båda sidor har hanterats. Ibland tack vare att den svenska kyrkligheten blivit allt mindre knuten till de religiösa dogmerna. Ibland tack vare att staten och de kyrkliga dogmerna vandrat hand i hand, utan att ifrågasättas.

Men något har hänt, och detta något kommer än mer att hända. Och det handlar om mångkulturens gränser.

Religionsfrihet är rätt obekymmersamt så länge alla omfattas av ungefär samma värderingsnormativ, oavsett religiös eller a-religös hemvist. Men vad händer när normativen krockar? Vem har tolkningsföreträde? När politiken som omfattas av merparten av medborgarna blivit för modernistisk för en del med en mer konservativ livshållning (som barnmorskan)? Eller då helt nya normativ kommer in med andra grunder för sin normativa hållning (där islam är det idag tydligaste exemplet med en helt annan syn på såväl samhälle som människa än den vi hittills delat)? Eller då det normativa komplexet ifrågasätts av subkulturer, oavsett vilka, och det saknas en gemensam sammanhållande grund för det fortsatta samhällsbygget?

Hur ska samhället hantera dessa utmaningar? Innebär det att statens normativa funktion blir viktigare inom de flesta samhällsområden? Eller klarar ett samhälle att fortsätta utvecklas med en minimal gemensam normativ kärna? Hur långt ska samhällets normativa funktion sträcka sig? Hur långt inne i den privata sfären kan man acceptera antingen en total frihet, eller krav på en statlig normering? (Jämställdheten är ett av de tydligaste exemplen, men absolut inte det enda. Där skillnaden är mindre mellan även de konservativa kristna och staten, men betydligt större mellan mainstreamislam och staten. Ska religionsfriheten omfatta islams uttryck om de gudagivna skillnaderna mellan den styrande mannen och den behagande kvinnan? Kan staten acceptera gudstjänstlokaler, som moskéer där kvinnor inte får vistas i mannens och gudens rum utan förvisas till en plats utanför? Innebär det en otillbörlig påverkan på såväl vuxna som medföljande barn? Eller är det en del av religionsfriheten?)

Barnmorskans kamp för att få vara barnmorska, men slippa aborter, är en tydlig skiljelinje inom vårt tidigare allomfattande normativ. Därför är det enkelt att göra intressant. Vi ser medvetet eller omedvetet gränsen mellan det vi är vana vid och det ovanliga.

Men de stora frågorna, och de stora utmaningarna, ligger inte där. De ligger mer i synen på vad ett mångkulturellt samhälle är, vilka friheter som är (guda)givna och vilka krav samhället rättmätigt ska ställa på alla sina innevånare, medborgare eller ej, oavsett religion, kulturell tillhörighet, eller annan grupptillhörighet.

Tänk om religionsfrihet enbart är möjligt i ett samhällle där nästan alla ändå omfattas av den dominerande religionens etiska och moraliska imperativ. Får den frågan ens ställas?

Vågar vi ens lyfta den diskussionen?