Samvetsfrihet är inte enkelt

Jag har valt vården för att släcka liv…

Ellinor Grimmarks önskan om att få vara barnmorska utan att tvingas acceptera att utföra aborter är ännu på väntläge. Dom i detta samvetsfrihetsmål väntas inte förrän om en månad. I en tidigare blogg har jag berört detta. Och i samband med den bloggen lovade jag att återkomma i ämnet. Vilket jag nu gör.

Skälet för detta återkommande var då det inlägg som DN-medarbetaren Amanda Björkman skrev. I sin ledare kring att inte acceptera samvetsfrihet resonerar hon så här:

"Den stora skillnaden är att vårdpersonalen i ena fallet skulle få nya arbetsuppgifter från en dag till en annan. Till jobbet hör plötsligt att aktivt medverka till att förkorta någons liv, något som inte var känt när personalen utbildade sig och sökte sig till arbetsplatsen. Abortlagen däremot gäller sedan 70-talet."

Jag trodde hennes resonemang var ett misstag, en olycklig omständighet när en tanke inte riktigt tänkts färdigt. Men så idag läser jag en ledare av en annan medarbetare på samma redaktion. Hanne Kjöller, som jag ofta uppskattar mycket, resonerar på ett liknande sätt:

Värdet av samvetsfrihet ska inte underskattas. Låt säga att vi i Sverige fattar beslut om att tillåta aktiv dödshjälp. Är det då rimligt att alla narkosläkare ska tvingas avsluta liv, trots samvetskval? Nej. Men det är skillnad på att söka sig till ett yrke där man från början vet att vissa ingrepp eller behandlingar utförs, och att befinna sig i en verksamhet där förutsättningarna plötsligt och radikalt förändras.

Två liberala röster. Ett budskap. Och jag kan inte förstå det.

För som jag tolkar deras resonemang är det OK att i morgon, om Sverige inför aktiv dödshjälp, som undersköterska, sköterska eller läkare hävda sin samvetsfrihet för att slippa delta i det aktiva avslutandet av en annan människas liv, men bara därför att det inte ingick i arbetsbeskrivningen när de sökte jobbet. När väl lagstiftningen är på plats, får all vårdpersonal finna sig i att delta inte bara i det vårdande och läkande arbetet, utan även i ett arbete som går ut på att släcka liv.

Är det rimligt?

Är det rimligt att du, om du menar dig vara kallad (ursäkta det frikyrkliga språkvalet) till att bli en del av den fantastiska svenska vårdapparaten, också måste förhålla dig till möjligheten att du blir en del av dödshjälpen? Om du - med den människosyn du har - tycker att människans värde är oändligt, outgrundligt, ovärdeligt även de sista dagarna av hennes liv? Att du valde vården för att du ville vårda och läka, inte avsluta liv?

Vad får det för konsekvenser för vården, för synen på vårdyrken, på vårdens kärna? Jag gissar att en del säger - inga! - men är det troligt? Eller kommer synen på vård och vårdens avslutande, på passiv dödshjälp som blir allt aktivare också att påverka vår syn på människan och hennes värde och värdighet?

Jag läser en gammal artikel ur Svenska Dagbladet. På  SVD Kultur visar Merete Mazzarella med all önskvärd tydlighet en del av den problematik som finns kring synen på aktiv dödshjälp. På ett likartat sätt resonerar Expressens ledarsida. Och även om den i artikeln nämnde belgiske förbrytaren fick sin sak omprövad, läs exempelvis DN, och den aktiva dödshjälpen avvärjdes, visar det hur våra värderingar riskerar att glida på ett sluttande plan mot, ja mot vadå?

Frågor kring människolivets början och hennes slut är inte enkla. När Amanda Björkman som argument för att inte acceptera samvetsfrihet för barnmorskor, väljer hon exemplet att abortlagstiftningen är från 1970-talet. Men är det rimligt? Hur såg neonatalvården ut 1980? Och hur kommer den att se ut 2030? Hur långt eller snarare kort kan vi gå i graviditeten, och ändå rädda ett fosters - eller är det då ett barns - liv? Kommer medicinens utveckling att påverka synen på när ett foster blir ett barn? Och vad innebär det då för samvetsfriheten?

Den frågan, och många andra frågor, måste få ställas. Och tankar måste få brytas utan att man, likt Aftonbladets ledarsida, sätter nedsättande epitet bara för att man har en annan åsikt än den gängse.

Jag hade ett intressant samtal med en anställd i vården häromleden. Hon gav mig goda skäl för att jag inte skulle behöva tveka, vare sig om min inställning till samvetsfrihet eller abort, som det ser ut idag. Svensk lagstiftning är väl fungerande och fyller sitt uppdrag gott.

Men ändå måste frågorna få ställas, och bli respektfullt bemötta.

På samma sätt är det med frågan om aktiv dödshjälp. Jag tror ingen av oss som inte är i den situationen kan förstå hur det är att leva med en obotlig och plågsamt dödlig sjukdom. Ingen av oss kan förstå valsituationen man ställs inför när man vet att det finns en möjlighet att avsluta livet tidigare, med vårdens hjälp.

Men vi måste också kunna ifrågasätta dessa tankar, utifrån en insikt om att ingen av oss är ett ensamt skepp i natten på en öde ocean. Vi lever i, med och för andra och varandra. De handlingar jag gör, eller vill att andra ska göra åt mig, kommer att påverka samhället långt utanför mina nuvarande referensramar.

Liv och död är inga enkla frågor, vare sig de gäller början eller slutet. De förtjänar att bli respektfullt bemötta, även när vi inte alls delar varandras ståndpunkter eller uppfattningar.