Samvetsfrihet är inte enkelt

Jag har valt vården för att släcka liv…

Ellinor Grimmarks önskan om att få vara barnmorska utan att tvingas acceptera att utföra aborter är ännu på väntläge. Dom i detta samvetsfrihetsmål väntas inte förrän om en månad. I en tidigare blogg har jag berört detta. Och i samband med den bloggen lovade jag att återkomma i ämnet. Vilket jag nu gör.

Skälet för detta återkommande var då det inlägg som DN-medarbetaren Amanda Björkman skrev. I sin ledare kring att inte acceptera samvetsfrihet resonerar hon så här:

"Den stora skillnaden är att vårdpersonalen i ena fallet skulle få nya arbetsuppgifter från en dag till en annan. Till jobbet hör plötsligt att aktivt medverka till att förkorta någons liv, något som inte var känt när personalen utbildade sig och sökte sig till arbetsplatsen. Abortlagen däremot gäller sedan 70-talet."

Jag trodde hennes resonemang var ett misstag, en olycklig omständighet när en tanke inte riktigt tänkts färdigt. Men så idag läser jag en ledare av en annan medarbetare på samma redaktion. Hanne Kjöller, som jag ofta uppskattar mycket, resonerar på ett liknande sätt:

Värdet av samvetsfrihet ska inte underskattas. Låt säga att vi i Sverige fattar beslut om att tillåta aktiv dödshjälp. Är det då rimligt att alla narkosläkare ska tvingas avsluta liv, trots samvetskval? Nej. Men det är skillnad på att söka sig till ett yrke där man från början vet att vissa ingrepp eller behandlingar utförs, och att befinna sig i en verksamhet där förutsättningarna plötsligt och radikalt förändras.

Två liberala röster. Ett budskap. Och jag kan inte förstå det.

För som jag tolkar deras resonemang är det OK att i morgon, om Sverige inför aktiv dödshjälp, som undersköterska, sköterska eller läkare hävda sin samvetsfrihet för att slippa delta i det aktiva avslutandet av en annan människas liv, men bara därför att det inte ingick i arbetsbeskrivningen när de sökte jobbet. När väl lagstiftningen är på plats, får all vårdpersonal finna sig i att delta inte bara i det vårdande och läkande arbetet, utan även i ett arbete som går ut på att släcka liv.

Är det rimligt?

Är det rimligt att du, om du menar dig vara kallad (ursäkta det frikyrkliga språkvalet) till att bli en del av den fantastiska svenska vårdapparaten, också måste förhålla dig till möjligheten att du blir en del av dödshjälpen? Om du - med den människosyn du har - tycker att människans värde är oändligt, outgrundligt, ovärdeligt även de sista dagarna av hennes liv? Att du valde vården för att du ville vårda och läka, inte avsluta liv?

Vad får det för konsekvenser för vården, för synen på vårdyrken, på vårdens kärna? Jag gissar att en del säger - inga! - men är det troligt? Eller kommer synen på vård och vårdens avslutande, på passiv dödshjälp som blir allt aktivare också att påverka vår syn på människan och hennes värde och värdighet?

Jag läser en gammal artikel ur Svenska Dagbladet. På  SVD Kultur visar Merete Mazzarella med all önskvärd tydlighet en del av den problematik som finns kring synen på aktiv dödshjälp. På ett likartat sätt resonerar Expressens ledarsida. Och även om den i artikeln nämnde belgiske förbrytaren fick sin sak omprövad, läs exempelvis DN, och den aktiva dödshjälpen avvärjdes, visar det hur våra värderingar riskerar att glida på ett sluttande plan mot, ja mot vadå?

Frågor kring människolivets början och hennes slut är inte enkla. När Amanda Björkman som argument för att inte acceptera samvetsfrihet för barnmorskor, väljer hon exemplet att abortlagstiftningen är från 1970-talet. Men är det rimligt? Hur såg neonatalvården ut 1980? Och hur kommer den att se ut 2030? Hur långt eller snarare kort kan vi gå i graviditeten, och ändå rädda ett fosters - eller är det då ett barns - liv? Kommer medicinens utveckling att påverka synen på när ett foster blir ett barn? Och vad innebär det då för samvetsfriheten?

Den frågan, och många andra frågor, måste få ställas. Och tankar måste få brytas utan att man, likt Aftonbladets ledarsida, sätter nedsättande epitet bara för att man har en annan åsikt än den gängse.

Jag hade ett intressant samtal med en anställd i vården häromleden. Hon gav mig goda skäl för att jag inte skulle behöva tveka, vare sig om min inställning till samvetsfrihet eller abort, som det ser ut idag. Svensk lagstiftning är väl fungerande och fyller sitt uppdrag gott.

Men ändå måste frågorna få ställas, och bli respektfullt bemötta.

På samma sätt är det med frågan om aktiv dödshjälp. Jag tror ingen av oss som inte är i den situationen kan förstå hur det är att leva med en obotlig och plågsamt dödlig sjukdom. Ingen av oss kan förstå valsituationen man ställs inför när man vet att det finns en möjlighet att avsluta livet tidigare, med vårdens hjälp.

Men vi måste också kunna ifrågasätta dessa tankar, utifrån en insikt om att ingen av oss är ett ensamt skepp i natten på en öde ocean. Vi lever i, med och för andra och varandra. De handlingar jag gör, eller vill att andra ska göra åt mig, kommer att påverka samhället långt utanför mina nuvarande referensramar.

Liv och död är inga enkla frågor, vare sig de gäller början eller slutet. De förtjänar att bli respektfullt bemötta, även när vi inte alls delar varandras ståndpunkter eller uppfattningar.

Frihetens pris

Hur stora friheter tål ett samhälle?

Jag läser Johannes Forssberg i Expressen. En intressant ledare om religionsfrihetens gränser. Jag har bloggat om just detta för några månader sedan, och har lovat ett par av mina läsare att komma tillbaka till diskussionen om de utmaningar vår syn på aborter idag står för. Kanske i morgon om inte migrationsfrågorna åter måste upp på bordet.

I en diskussion på twitter med Andreas Ericsson, VD och skribent på magasinet NEO, ifrågasätter jag hans omedelbara slutsats; att religionsfriheten ska omförhandlas eller inskränkas. Vi är sannolikt inte eniga kring vad detta skulle få för konsekvenser. Men oavsett detta är hans frågeställning berättigad. Och den måste kunna besvaras.

Man kan se religionsfriheten, liksom statens a-religiösa hållning, från (minst) två håll. Dels handlar det om rätten att tro på vad man vill, och kräva av staten att den accepterar konsekvenserna av min tro. Motsatsvis handlar det om rätten att vara fri från religiös påverkan, både från staten och från andra religiösa yttringar.

Det har funnits två olika liberala strömningar som betonat endera av dessa två varianter. Den nordeuropeiska/anglosaxiska som betonat religionen som en viktig kraft även i politiken. Och den syd/mellaneuropeiska som mer betonat att religionen är en privatsak som inte får påverka politiken. Sveriges liberala strömning, där Folkpartiet med sitt frisinne länge var en tydlig del, betonade den förstnämnda. Och även sedan frisinnet mer eller mindre försvunnit, antingen genom väljarflykt eller genom att allt färre omfattas av den synen på samhälle och politik, så har synen på religionen som en viktig frihet kommit att prägla det svenska liberala partiet.

Under modern tid har detta inte varit något större problem. En överväldigande merpart av den svenska befolkningen har mer eller mindre helhjärtat omfattats av en samhällssyn som haft sin grund i den "judisk-kristna-idétraditionen" för att tala med kristdemokratisk Alliansprosa. Religionsfrihetens båda sidor har hanterats. Ibland tack vare att den svenska kyrkligheten blivit allt mindre knuten till de religiösa dogmerna. Ibland tack vare att staten och de kyrkliga dogmerna vandrat hand i hand, utan att ifrågasättas.

Men något har hänt, och detta något kommer än mer att hända. Och det handlar om mångkulturens gränser.

Religionsfrihet är rätt obekymmersamt så länge alla omfattas av ungefär samma värderingsnormativ, oavsett religiös eller a-religös hemvist. Men vad händer när normativen krockar? Vem har tolkningsföreträde? När politiken som omfattas av merparten av medborgarna blivit för modernistisk för en del med en mer konservativ livshållning (som barnmorskan)? Eller då helt nya normativ kommer in med andra grunder för sin normativa hållning (där islam är det idag tydligaste exemplet med en helt annan syn på såväl samhälle som människa än den vi hittills delat)? Eller då det normativa komplexet ifrågasätts av subkulturer, oavsett vilka, och det saknas en gemensam sammanhållande grund för det fortsatta samhällsbygget?

Hur ska samhället hantera dessa utmaningar? Innebär det att statens normativa funktion blir viktigare inom de flesta samhällsområden? Eller klarar ett samhälle att fortsätta utvecklas med en minimal gemensam normativ kärna? Hur långt ska samhällets normativa funktion sträcka sig? Hur långt inne i den privata sfären kan man acceptera antingen en total frihet, eller krav på en statlig normering? (Jämställdheten är ett av de tydligaste exemplen, men absolut inte det enda. Där skillnaden är mindre mellan även de konservativa kristna och staten, men betydligt större mellan mainstreamislam och staten. Ska religionsfriheten omfatta islams uttryck om de gudagivna skillnaderna mellan den styrande mannen och den behagande kvinnan? Kan staten acceptera gudstjänstlokaler, som moskéer där kvinnor inte får vistas i mannens och gudens rum utan förvisas till en plats utanför? Innebär det en otillbörlig påverkan på såväl vuxna som medföljande barn? Eller är det en del av religionsfriheten?)

Barnmorskans kamp för att få vara barnmorska, men slippa aborter, är en tydlig skiljelinje inom vårt tidigare allomfattande normativ. Därför är det enkelt att göra intressant. Vi ser medvetet eller omedvetet gränsen mellan det vi är vana vid och det ovanliga.

Men de stora frågorna, och de stora utmaningarna, ligger inte där. De ligger mer i synen på vad ett mångkulturellt samhälle är, vilka friheter som är (guda)givna och vilka krav samhället rättmätigt ska ställa på alla sina innevånare, medborgare eller ej, oavsett religion, kulturell tillhörighet, eller annan grupptillhörighet.

Tänk om religionsfrihet enbart är möjligt i ett samhällle där nästan alla ändå omfattas av den dominerande religionens etiska och moraliska imperativ. Får den frågan ens ställas?

Vågar vi ens lyfta den diskussionen?