Kanske lika bra att ge upp...

Ibland funderar jag på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.

Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.

Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.

Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:

Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme  Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?

för att avslutas med

Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.

Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.

Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:

Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.

Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.

Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...

Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.

Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?

Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?

När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.

Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?

Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.

På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)

Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)

Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.

Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.

När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.

Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.

Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.

Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?

Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.

Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.

Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Egots konsekvenser

Är vi ensamma skepp på en öde ocean? Fria att färdas åt det håll vi vill utan att bekymra oss om någon annan?

Erik Gandinis film "The Swedish Theory of Love" har premiär dagarna före riksdagen fattar beslut om att ensamstående kvinnor ska ha rätt att få så kallad assisterad befruktning. Det är som en tanke. Riksdagens beslut är ett naturligt steg på den väg Gandini hävdar inleddes med Olof Palmes politik på 1970-talet. En socialistisk individualism - en frigörelse av kvinnan från familjen - där jämställdheten var i fokus.

Det har fått konsekvenser. Amanda Björkman beskriver det översiktligt i DN. Sverige sticker också i detta avseende ut från hur världen i övrigt ser ut. Ensamheten blir allt mer norm. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Sannolikt fanns det inte i beslutsfattarnas tanke att utvecklingen skulle se ut så här när de för drygt 40 år sedan fattade sitt beslut. Men som så ofta vill, orkar eller klarar inte människor av att lyfta blicken från detalj till helhet, och än mindre från dagen till morgondagen. Det blir också allt tydligare att dagens situation kombineras med ett vuxenrättighetsperspektiv. Det gäller att hamna rätt i kraven från olika individer, att staten ska lösa deras situation och möta deras krav. Den vuxnes ego och den vuxna individens krav på behovstillfredsställelse blir norm. De långsiktiga konsekvenserna för samhälle, samhällskultur, normer, etik och moralsyn undertrycks.

Jag upplevs av vissa som stockkonservativ. Det finns ytligt sett skäl för det. Jag har varit negativ till allt från samkönade äktenskap till adoptionsrätt för såväl samkönade som ensamstående. Det är inte en gång jag anklagats för att vara homofob.

Men - jag har aldrig brytt mig om en människas sexuella läggning. Det är en icke-fråga för mig. Vad människor gör mellan lakanen, med vem eller vilka, är en fråga mellan människorna och, om man så tror, mellan henne och Gud.

Men när staten kommer in så måste man lyfta blicken. Och man måste fundera över vad den statliga inblandningen får för långsiktiga konsekvenser. Det är extra viktigt idag. Skälet: Det finns inte längre något tydligt alternativ normativt centrum. Staten är både stat och kyrka. Eller snarare kyrkan har i mycket lämnat sin normativa roll och accepterat att staten vet bäst även här.

Ett typexempel är SMER - statens medicinsk-etiska råd - som kommer med yttranden kring frågor som exempelvis assisterad befruktning för ensamstående. Det är intressant att läsa Barbro Westerholms, min partikamrat och medlem i SMER, inlägg på facebook. Barbro Westerholm skriver:

Att beslutet blev ja beror mycket på att Statens medicinsk etiska råd där jag är medlem, gjorde en grundlig genomgång av frågan. Vi anlitade barnläkare, barnpsykologer, gynekologer och djupdök i litteraturen. Resultat - de här barnen är så önskade och har de utöver sin mamma ett bra socialt nätverk så har de det bra.

Det är ett övertydligt exempel på när beslutsfattare inte lyfter blicken tillräckligt. Frågan blir enbart hur de barn som kommer till genom assisterad befruktning kommer att må. Svaret blir, inte oväntat, att de flesta är önskade och kommer att må bra.

Men kanske är det inte dessa barn som drabbas. När barn blir en vuxenrättighet, rättigheten till barn blir en vuxenrättighet, kan det få andra konsekvenser. Jag har skrivit om det förr. Om man har rätt TILL barn, har man då också rätt FRÅN barn? Och om det i detta läge enbart handlar om barn - innebär det i morgon att man har rätt TILL en annan vuxen individ (eller gör vi liberaler skillnad på värdet och värdigheten hos den vuxna individen och hos barnet?) men också rätt FRÅN en annan vuxen individ?

Och här landar vi åter hos Gandini. Svenskar är månne redan världens ensammaste människor. Och nu kan vi bli än ensammare. En mor och en far är inte längre en nödvändighet för barnaskapet. Staten menar nu än mer (det började redan med rätt till adoptioner, dels samkönade- men framförallt ensamstående-) att barnens rätt till en mor och en far är underordnad de vuxnas krav på och behov av att få barn. Vad får det för konsekvenser?

Jag vet inte. Men det jag vet är att jag inte hört någon ens fundera över dessa konsekvenser. Inte någon politiker. Inte någon filosof. Inte någon teolog. Det närmaste jag hittills kommit är prästen, teologen och skribenten Annika Borgs recension av Gandinis film i Barometern. I en rätt negativ recension avslutar hon med meningarna:

Individualism är ett tveeggat svärd. Den har skapat frihet och välstånd, men kan även invagga människor i den falska föreställningen att vi inte är beroende av varandra. Det är ett viktigt tema att borra i.

Det borrandet borde gjorts tidigare. Men det är aldrig för sent att börja.

För medan svenskarna allt mer frigör sig från behovet av andra människor, ökar behovet av en stat som tar medmänniskans roll, i allt från barnafödande till vård i livets slut. Och det borde vi fundera över vad det innebär. För människans värde och värdighet.

Allt medan ytterligare ett antal begravningar enbart bevistas av den tjänstgörande prästen...

Svenska språket, svensk kultur

Jag lyssnar på partiledardebatten. Fortfarande är migrationen en av huvudpunkterna. Men det pågår ytterligare ett skifte. Från migration till integration. Det kan tydliggöras i replikskiftet mellan Jimmie Åkesson och Jan Björklund efter den förstes anförande.

Det är uppenbart att Åkesson är på sin mammas gata. Den misslyckade migrationspolitiken följs upp av en brottslighet som dels bär kulturella signaturer, dels undertrycks av polis och media. Det är som om SD själva regisserat utvecklingen. Och Åkesson kan både prata om migrationen och värdet av att stå upp för den nationella svenska identiteten och kulturen. Integration är enligt Åkesson inte bara jobb eller studier. Integration handlar om att förstå och acceptera den svenska kulturen.

Åkesson är skicklig. Till skillnad från de flesta andra partiledarna (hittills - klockan är 11.30 och alla har inte talat än) talar han inte till riksdagens ledamöter utan till de utanför. Och han har en tydlig linje i sitt sätt att tala - han beskriver ett annat samhälle, en annans samhällsbild - som står i motsats till det samhälle som de andra partierna skapat.

Jag har bloggat om detta tidigare, den brist på berättelse och de brister på alternativa bilder för det framtida samhället som alla partier utom SD har.

Men när Jan Björklund ställer sin enkla fråga skulle det kunna vara början på ett alternativ. Björklunds fråga var ungefär så här:

Svenska språket är nyckeln till integration. Men ni sparar på svenskundervisningen för invandrare. Hur kan det leda till bättre integration?

Åkesson svarar skickligt att om deras politik fått gälla hade färre kommit och pengarna räckt till mer och bättre. Och det handlar inte bara om svenska språket. Den svenska kulturen måste också värnas och läras ut.

På detta replikerar Björklund delvis accepterande. Integration är inte bara jobb. Och där kunde Björklund fortsatt. Men det gjorde han inte. Det var synd.

Vi befinner oss just nu i ett skede där diskussionen går hög om det finns ett egenvärde i den svenska kulturen, i synnerhet när det gäller jämställdheten och synen på såväl mannens som kvinnans frihet och ansvar. Är alla män, oavsett kulturell bakgrund, lika usla eller spelar olika kulturer, religioner, normativ någon roll? Hur ska Sverige reagera på kraven på att det är kvinnans ansvar att se till så att inte män förgriper sig på henne? Finns det gränser för kvinnans frihet? Och har männen enbart ett individuellt eller faktiskt ett kollektivt ansvar? Några av de frågor som ställs och som fått olika svar.

Det finns en risk att en framtida politisk skiljelinje kommer att gå mellan de(t) parti(er) som säger att det finns ett egenvärde i svensk kulturell identitet och de partier som inte talar i de termerna.  Risken är uppenbar att SD kommer att vara mer eller mindre ensamt på den ena sidan. Och risken att misslyckandet med migrationspolitiken och migrationsdebatten upprepas är lika uppenbar.

Det är ju rasistiskt att prata om en speciell svensk identitet, en svensk kultur, ett svenskt normativ. Vår kultur är väl inte bättre än någon annans.

Denna kulturrelativism är bekymmersam. Är svensk syn på jämställdhet bättre eller sämre än saudiarabisk? Är svensk syn på yttrandefrihet bättre eller sämre än rysk? Är svensk syn på demokrati bättre eller sämre än kinesisk? Är svensk religionsfrihet bättre eller sämre än iransk?

Svensk kulturell identitet handlar inte bara om knätofs, sill och midsommarstänger, om den ens gör det på marginalen. Men när den politiska diskussionen förs är det som om värnandet av de framgångar vi vunnit nationellt inte kan lyftas, eftersom det riskerar att späda på den nationalism som SD företräder.

Det är illa.

Inte minst för en liberal borde det vara självklart att stå upp för de vinster det nationella demokratiska systemet och den nationella politiken gjort. Vi måste vara stolta över det samhälle vi byggt, med tydliga socialliberala nyanser. Vi måste vara så stolta att vi säger att vi kommer att värna de vinsterna, mot attacker från de som vill annorlunda, oavsett om attackerna kommer från olika politiska ideologier, religiösa företrädare eller kulturella yttringar.

Det fröet bar Jan Björklunds lilla replikskifte inom sig. Kanske han förmår utveckla det. Det vore bra. För då kunde två integrationssyner stå mot varandra i valet 2018.

Dels den exkluderande SD-varianten. Den som helst vill stänga alla gränser för att skydda det genuint svenska (det där som egentligen inte finns).

Dels den inkluderande liberala varianten. Den som säger att vi vill skapa ett öppet samhälle, där migration är en självklarhet. Men där kraven på att du ska lära dig inte bara kunskaper för jobb utan kunskaper om den svenska kulturella identiteten; om vår syn på människovärde, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet, yttrandefrihet och så vidare är självklara.

Den diskussionen borde vi inlett för länge sedan. Den diskussionen måste vi ta idag.

Samvetsfrihet är inte enkelt

Jag har valt vården för att släcka liv…

Ellinor Grimmarks önskan om att få vara barnmorska utan att tvingas acceptera att utföra aborter är ännu på väntläge. Dom i detta samvetsfrihetsmål väntas inte förrän om en månad. I en tidigare blogg har jag berört detta. Och i samband med den bloggen lovade jag att återkomma i ämnet. Vilket jag nu gör.

Skälet för detta återkommande var då det inlägg som DN-medarbetaren Amanda Björkman skrev. I sin ledare kring att inte acceptera samvetsfrihet resonerar hon så här:

"Den stora skillnaden är att vårdpersonalen i ena fallet skulle få nya arbetsuppgifter från en dag till en annan. Till jobbet hör plötsligt att aktivt medverka till att förkorta någons liv, något som inte var känt när personalen utbildade sig och sökte sig till arbetsplatsen. Abortlagen däremot gäller sedan 70-talet."

Jag trodde hennes resonemang var ett misstag, en olycklig omständighet när en tanke inte riktigt tänkts färdigt. Men så idag läser jag en ledare av en annan medarbetare på samma redaktion. Hanne Kjöller, som jag ofta uppskattar mycket, resonerar på ett liknande sätt:

Värdet av samvetsfrihet ska inte underskattas. Låt säga att vi i Sverige fattar beslut om att tillåta aktiv dödshjälp. Är det då rimligt att alla narkosläkare ska tvingas avsluta liv, trots samvetskval? Nej. Men det är skillnad på att söka sig till ett yrke där man från början vet att vissa ingrepp eller behandlingar utförs, och att befinna sig i en verksamhet där förutsättningarna plötsligt och radikalt förändras.

Två liberala röster. Ett budskap. Och jag kan inte förstå det.

För som jag tolkar deras resonemang är det OK att i morgon, om Sverige inför aktiv dödshjälp, som undersköterska, sköterska eller läkare hävda sin samvetsfrihet för att slippa delta i det aktiva avslutandet av en annan människas liv, men bara därför att det inte ingick i arbetsbeskrivningen när de sökte jobbet. När väl lagstiftningen är på plats, får all vårdpersonal finna sig i att delta inte bara i det vårdande och läkande arbetet, utan även i ett arbete som går ut på att släcka liv.

Är det rimligt?

Är det rimligt att du, om du menar dig vara kallad (ursäkta det frikyrkliga språkvalet) till att bli en del av den fantastiska svenska vårdapparaten, också måste förhålla dig till möjligheten att du blir en del av dödshjälpen? Om du - med den människosyn du har - tycker att människans värde är oändligt, outgrundligt, ovärdeligt även de sista dagarna av hennes liv? Att du valde vården för att du ville vårda och läka, inte avsluta liv?

Vad får det för konsekvenser för vården, för synen på vårdyrken, på vårdens kärna? Jag gissar att en del säger - inga! - men är det troligt? Eller kommer synen på vård och vårdens avslutande, på passiv dödshjälp som blir allt aktivare också att påverka vår syn på människan och hennes värde och värdighet?

Jag läser en gammal artikel ur Svenska Dagbladet. På  SVD Kultur visar Merete Mazzarella med all önskvärd tydlighet en del av den problematik som finns kring synen på aktiv dödshjälp. På ett likartat sätt resonerar Expressens ledarsida. Och även om den i artikeln nämnde belgiske förbrytaren fick sin sak omprövad, läs exempelvis DN, och den aktiva dödshjälpen avvärjdes, visar det hur våra värderingar riskerar att glida på ett sluttande plan mot, ja mot vadå?

Frågor kring människolivets början och hennes slut är inte enkla. När Amanda Björkman som argument för att inte acceptera samvetsfrihet för barnmorskor, väljer hon exemplet att abortlagstiftningen är från 1970-talet. Men är det rimligt? Hur såg neonatalvården ut 1980? Och hur kommer den att se ut 2030? Hur långt eller snarare kort kan vi gå i graviditeten, och ändå rädda ett fosters - eller är det då ett barns - liv? Kommer medicinens utveckling att påverka synen på när ett foster blir ett barn? Och vad innebär det då för samvetsfriheten?

Den frågan, och många andra frågor, måste få ställas. Och tankar måste få brytas utan att man, likt Aftonbladets ledarsida, sätter nedsättande epitet bara för att man har en annan åsikt än den gängse.

Jag hade ett intressant samtal med en anställd i vården häromleden. Hon gav mig goda skäl för att jag inte skulle behöva tveka, vare sig om min inställning till samvetsfrihet eller abort, som det ser ut idag. Svensk lagstiftning är väl fungerande och fyller sitt uppdrag gott.

Men ändå måste frågorna få ställas, och bli respektfullt bemötta.

På samma sätt är det med frågan om aktiv dödshjälp. Jag tror ingen av oss som inte är i den situationen kan förstå hur det är att leva med en obotlig och plågsamt dödlig sjukdom. Ingen av oss kan förstå valsituationen man ställs inför när man vet att det finns en möjlighet att avsluta livet tidigare, med vårdens hjälp.

Men vi måste också kunna ifrågasätta dessa tankar, utifrån en insikt om att ingen av oss är ett ensamt skepp i natten på en öde ocean. Vi lever i, med och för andra och varandra. De handlingar jag gör, eller vill att andra ska göra åt mig, kommer att påverka samhället långt utanför mina nuvarande referensramar.

Liv och död är inga enkla frågor, vare sig de gäller början eller slutet. De förtjänar att bli respektfullt bemötta, även när vi inte alls delar varandras ståndpunkter eller uppfattningar.

Se människan!

I går höll Jan Björklund sitt tal i Almedalen. Som vanligt ett tal där tydligheten var norm. Inte ett av de allra vassaste, Jan kan i sina bästa stunder vara en lysande talare, men ett gott liberalt hantverk. Man behöver aldrig tveka om innehållet i ett Björklundskt tal. Där finns den internationella utblicken, EU-perspektivet, självklart något om skolans, bildningens och utbildningens roll och de senaste åren en inriktning mot jobb och företagande.

Just det senaste skulle få min kväll att bli lite annorlunda, få mina tankar på andra vägar.

Jan Björklund uppehöll sig en stund av sitt tal kring ungdomsarbetslösheten och vägarna att få ner den. Det handlade om lärlingstjänster, om arbetsgivaravgifter och om restaurangmoms. Om en regering som sänkt trösklarna för unga in på arbetsmarknaden och om en vänsteropposition som vill höja dem. Och Jan bad oss i publiken kolla när vi gick och åt efter talet, vilka som serverade oss på restaurangerna.

Så när jag och sju andra liberaler gick till en trevlig restaurang i Visby frågade jag servitrisen om hennes ålder. 20 svarade hon. Och så pratade vi lite grann om Visby, Almedalen och om politik.

Lite senare kom hon tillbaka. Med en kopp kaffe och en chokladkaka. Och vi pratade vidare.

Nej - hon var inte så intresserad av politik.
Nej - hon hade inte varit på något i Almedalsveckan.
Nej - hon visste inte vilka skillnader det var mellan partierna.

Ja - det var bra med jobb.
Ja - det var ett säsongsjobb.
Ja - efteråt skulle hon åka hem till sin stad igen.

Och så frågade hon vad som var speciellt med Folkpartiet och vår politik. Och jag svarade lite om frihet, om din rätt att få bestämma själv över din vardag och din framtid, om att vi tror på en värld utan gränser, om hur viktigt det är med utbildning och skola.

Och Fredrik, en i vårt sällskap, ställde en fråga: Om du skulle vara statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Hon blev tyst. Funderade. Men bad om betänketid. Så när notan kom in så frågade vi igen: Om du var statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Jag erkänner - jag hade förväntat mig ett annat svar. Kanske nåt om pengar. Om lycka. Om något för henne själv.

Men hon sa ungefär: Först tänkte jag att jag skulle kunna ordna till en solig sommar eller nåt sånt. Lite att vara som en gud, typ. Men så tänkte jag igen. Och då skulle jag se till så att de som kommer till Sverige skulle få bättre chanser att skapa sig sin framtid här.

Jag måste medge att jag häpnade. Det var inte det svaret jag väntade av en 20-åring, en ung kvinna som säsongsjobbade som servitris i Visby. Men hon fortsatte:

När jag kommer hem ska jag ut och resa. (Åter - tanken gick som vanligt till alla andra 20-åringar som är ute och reser för sin egen skull...) Jag skulle vilja åka för UNICEF för att hjälpa barn som har det svårt. Jag har ett eget fadderbarn, faktiskt.

Jag måste erkänna att jag blev tårögd. Mitt i det lilla var det som om hela världen stannade till vid vårt bord. Och som att det som man kämpar så för i politiken, bland alla papper och torra möten, blev till liv och verklighet.

Och jag mindes ett av mina favoritcitat, från den tidiga svenska liberalismen. Från en av dem som var med när folkskolan infördes. Om hur han pratade om hur viktigt det var för alla, för hög och låg, för pigor och drängar, att få lära sig läsa, räkna och skriva. För, som han sade, vem kan veta för vilka stora saker de är ämnade till!

Allt det landade denna fredagskväll i Visby. Det liberala uppdraget. Behovet av bildning och utbildning. Den globala världen i det lokala sammanhanget. Människans lika värde och värdighet, som partiledare såväl som servitris.

Och insikten om att varje människas storhet bor inom henne. Där vårt politiska uppdrag blir att ge henne nycklar att öppna de dörrar som finns mot omvärlden. Och modet att göra det.

Media: DN1, DN2, SVD, EX,