Fredagskrönika

Just nu rullar nyheterna om Kommunalskandalen fram på media. Amplituden växer. Fler människor dras in. Det är inte bara facket, utan även det socialdemokratiska partiet som skakar. Utrikesministern har fått en lägenhet och skyller på Kommunals ordförande. Statsministern vet inte om han vill kalla det hela pampfasoner. Aftonbladets Karin Pettersson menar i SVT att det är samma normativa problem som direktörernas SCA.

På Facebook läser jag ett inlägg från en av sossarnas kärnrepresentanter. Han skriver så här:

"Jag tror på något sätt att beteendet hänger ihop med vårt mänskliga DNA ! Enda sedan vi var jägarfolk, så motiverades fördelningen av bytet med att den som fångat bytet skulle få en större andel av köttet! Uppträdandet i dag hos den moderna människan motiveras - som i fallet kommunal - med "jag har offrat så mycket av min fritid , oavlönat för ert bästa -" att jag kan motivera mitt samvete till att få privata förmåner . Det samma gäller direktörer, bankdirektören mfl i dagens samhälle."

Med detta som bas ska jag försöka spana lite in i framtiden. Men som alltid börja i det förflutna och i det personliga.

Den senaste tiden har det pratats mer om kultur än på länge. Frågeställningarna har mest rört mäns relationer till kvinnor, alltifrån tafsande till våldtäkter, och om det kan ha kulturella förtecken. Finns det förklaringsmodeller i att människor kommer från olika kulturer, med olika normativa system, byggt på religion, filosofi eller tradition? Svaren har varit olika. Men efter några dagar verkar det finnas en samsyn i att samhällskultur visst spelar roll. Frågan är mer hur mycket.

Samhällskultur är ett svårt begrepp. Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget en samhällskultur? Eller är det bara ett sätt att försöka göra sina egna individuella tolkningar till ram för vad man vill eller önskar att samhället stod för? Rätt ofta i mina diskussioner med liberaler nuförtiden får jag ett svar som är ungefär så:

Det finns väl ingen gemensam kultur. Kan du visa på vilka gemensamma värden Sverige har? Du har fastnat i SDs retorik om du tror att det finns en speciell svensk kultur!

Och underförstått: Jag har i alla fall inte samma (konservativa) värderingar som du!!!

Men när jag försöker peka på sådant som jag tror är en del av den svenska kulturen; människovärde, demokrati, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare går det att föra en fortsatt diskussion. För nationell kultur handlar inte om knätofs och sill, inte enbart, utan om betydligt mer allvarliga saker.

Jag tror inte att det finns en gemensam svensk syn på demokratins innehåll. Fråga hundra människor och du får hundra olika svar. Men svaren är nyanser av ungefär samma färg. På samma sätt är det med de andra frågorna. Vi kan ha olika syn på uttaget av föräldraförsäkringen, men ungefär samma syn på vad jämställdhet ändå är.

Jag menar att det inte bara finns ett egenvärde i att vi målar kulturen i ungefär samma färg, men med olika nyanser. Jag hävdar att det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop och kunna växa. Men frågan är vilken kultursyn som kommer att råda i framtiden.

Jag ska ta två övertydliga exempel. Det ena är drygt 100 år gammalt, det andra från nutiden.

För 100 år sedan var min morfar en fattig tonåring. Hans far hade dött tio år tidigare och hans mor klarade sig tack vare stöd från bygdens baptistförsamling. I den miljön var det sannolikt inte lätt att bryta sig ut. Men morfar ville mer. Han köpt sig en bok "Etikett och god ton" och började öva på hur man skulle bete sig i den fina världen. I köket tränade han och bästa vännen på att mötas på stan, hälsa med hatten i rätt hand, vandra med käpp, öppna dörrar åt kvinnor, dra ut stolen åt bordsdamen, konversera.

Trots att han aldrig var socialdemokrat, var morfar sinnebilden för den tidens arbetarrörelse. Den som ville lyfta arbetarklassen in i överklassens fina salonger. Det var med utbildning och bildning arbetarklassen skulle stärkas. Tillsammans med de övriga folkrörelserna; frikyrkan, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, gick arbetarrörelsen på ett spår mot en ny samhällskultur. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den. Men det fanns en linje i politik och arbete som var grunden för samhällsprojektet.

Min morfar lyckades. Han startade inom handeln och avslutade sin yrkesbana som ICA-handlare och som Hakon Svenssons kamrat i styrelsen för ICA Hakon. Under hela sitt liv höll han de kunskaper han lärde sig som ung högt. Jag har aldrig mött någon artigare man, aldrig sett någon som höll den samhällskulturen högre, oavsett var i hierarkierna han befann sig.

En del av morfars kultur hade sin grund i religionen. Frikyrkans strikta syn på ont och gott spelade roll. Ibland gick det överstyr, som när syndakatalogen blev för strikt. Men det fanns alltid ett korrektiv: Ingen människa är eller blir rättfärdig av sig själv. Vi är alla fattiga syndare, som enbart blir frälsta genom Guds nåd. Och tio Guds bud fanns med: Hedra din fader och din moder. Ha inte begär till din nästas hus, hustru eller något som tillhör honom. Och så vidare.

Morfars sätt att leva var övertydligt. Kristendomen låg till grund för hans livsstil som låg till grund för hans arbete och samhällsengagemang för fattiga både hemma och i världen. Men den nyans han målade 1900-talets kultur med, var ändå i samma färgskala som samhället i övrigt. Från arbetarklass till överklass fanns en samsyn. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den, eller ville inte vara med. Men det fanns en linje: Lyft arbetarklassen in i överklassens fina salonger.

Jag läste häromåret om att det var fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarutbildningarna i Sverige. Det var fler som ville synas i TV för att få bo på ett hotell, äta, supa, ligga men framförallt på alla sätt vinna tävlingen och pengarna. Det gäller att skapa rätt pakter med rätt personer, för att nästa dag svika på rätt sätt. Det är bara du som gäller. Andra människor är bara redskap för dig. Kunskap, utbildning och bildning är meningslöst. Det gäller att synas.

Paradise Hotel är bara en i raden av liknande program. I Sverige började det väl med Robinson, ett annat program men med samma tanke: Använd andra människor för att vinna själv. Det är du som gäller. Bara den som syns finns.

Eftersom programidén lever kvar och förmeras lär den ha såväl tittare som annonsörer. Och den speglar en helt annan kultursyn än den som fanns för 100 år sedan.

Rätt ofta är vi bekymrade över resultaten i skolan. Varför sjunker de? Beroende på politisk hemvist kan man hitta olika syndabockar. Men kanske det inte ens är skolans fel. Om det inte finns en underliggande kultursyn som i alla lägen hävdar att utbildning och bildning är grundläggande för samhället riskerar varenda åtgärd som skolan tar att enbart bli ett mer eller mindre kraftfullt slag i luften.

Det kan tyckas som om detta enbart rör de som tidigare skulle sagts tillhöra arbetarklassen. Men är det så enkelt? Har inte skillnaden i kultursyn också påverkat överklassen? Hur många är det idag som menar att överklassens salonger är de fina salongerna, där kulturen är på ett högre plan? Är det inte i själva verket så att också överklassens "finhet" mer har kommit att handla om att vinna allt själv, där andra människor bara är redskap för egots vilja att synas och därmed vinna? Det är samma spel, bara på olika nivåer, med olika redskap och olika stora ekonomiska resurser...

Håller vi på att tappa den kultursyn som gjorde det möjligt för Sverige, liksom för Europa och USA, att ta språnget från den tidiga industrialismens fattigdom till den rika väsvärldens överflöd? Innebär de excesser vi ser, från direktörernas ohemula lönesättning till Kommunals trixande, att något håller på att gå förlorat? Var finns visionen om att lyfta dagens arbetarklass in i, inte Paradise Hotel, utan in i kulturens fina salonger? Vågar man ens säga att det ska finnas fina salonger utan att bli anklagad för att vara en konservativ relikt utan fotfäste i dagens samhälle?

Visst - skandaler har inträffat förut. De rika har alltid berikat sig. Normer inom organisationer kan förfalla. Men är det något annat som håller på att inträffa?

Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i Expressen. Ämnet var annorlunda. Men innehållet parallellt. Egentligen handlar det om vilket normsystem, vilken samhällskultur, som definierar Sverige och Europa. Och vad som riskeras om det faller, utan att något annat klarar av att ta vid.

Hur lång tid tar det (för oss sekulära) att avkristna Europa? Och vad blir följderna? Den frågan borde såväl direktörer som politiker och fackförbundsledare tänka över. Det borde vi förresten göra allesammans.

Paradise Hotel California

Är det någon som sett eller hört något av Gustaf Fridolin på sistone? Jag har det inte. Den unge mannen som skulle fixa alla skolans problem på 100 dagar verkar ha insett att lösningen inte var vare sig snygga debattartiklar, youtubeklipp eller upprepandet av mantrat Jag har varit lärare i olika former.

Egentligen är det rätt bra att Fridolin är tyst. Förhoppningsvis håller han och hans kansli på att tänka efter vad som egentligen är problemet, och vad som kan vara lösningarna på skolans utmaningar. Eftertanke är något som saknats i svensk skoldebatt länge. Så låt mig göra ett försök att problematisera skolans utmaningar.

Och jag ska göra det med Paradise Hotel som utgångspunkt. Ni vet - den där såpan där unga, någorlunda snygga killar och tjejer förs iväg till ett fint hotell med sol och pool, och där allt går ut på att supa, ligga med varandra, göra pakter, svika och spela ett spel där egot är det viktigaste, och vägen mot vinsten går över andra människor.

Jag tänker inte moralisera över programmet. Men det är intressant att fundera kring det av andra skäl.

En av de tidigare deltagarna har, efter sin paradis-karriär, fått "sjunga" i melodifestivalen. Jag, som läser Expressen på nätet varje dag, ser nya artiklar med honom i princip varje dag. Om hur han bor på hotell, hur mycket pengar han gör av med och hur han lever ett häftigt liv.

Det kanske inte lockar mig som medelålders bonde som mer funderar över hur hönshuset ska byggas. Men det påverkar sannolikt andra, sannolikt yngre, sannolikt mer än mycket annat. Den bilden fick jag bekräftad häromdagen. En av de nya deltagarna sade, enligt Expressen, följande: "Det är en dröm sedan jag var liten. --- Och så tänkte jag att ”jag ska vara med en dag.”

Är det verkligen så? Och varför bär någon denna dröm?

Några av de andra rubrikerna i bevakningen av programmet har handlat om hur lite deltagarna vet om både det ena och det andra. Utbildning och kunskaper är kanske inte de mest framträdande dragen. Ändå drömmer människor om att få vara med.

Det är inte Paradise Hotels fel att det riskerar att gå åt pipan med svensk skola. Men det är en annan bild av de utmaningar som skolan står inför. Och den handlar om: Vilka värden och värderingar skapas i samhället som våra barn och unga ska förhålla sig till?

Det Sverige i hög grad saknar idag är en berättelse om bildning och kultur. Om kunskapen som medel för att vara med och skapa en bättre värld både för sig själv och för andra. Det är en berättelse som inte alltid smeker medhårs. Livet är inte bara, eller kanske aldrig, en solig dag vid poolen med en drink i handen och en vacker flicka i solstolen bredvid. Livet är inte bara yta.

Bildningens väg handlar också om uppoffringar. Den handlar om att försöka orka se det som också kommer i morgon, inte bara det jag kräver idag. Den handlar om djup, eftertänksamhet, förnöjsamhet och rättfärdighet. Den handlar om strävsamhet, förståelse och medmänsklighet.

Egentligen är det ett av skolans viktigaste, om inte det viktigaste, uppdraget. Bildningen, bildningsidealet där utbildning och kunskap är nödvändiga medel.

Men hur ska skolan kunna befästa de idealen om samhället utanför hela tiden pekar åt ett annat håll? Strunta i skolan, kunskaper är onödigt. Bara du trampar tillräckligt skickligt på andra människor, röstar ut rätt puckon och lierar dig med de som är bättre (men bara så länge du själv behöver dem) så kommer det att gå bra för dig. Du får din omedelbara behovstillfredsställelse uppfylld. Glaset är fullt idag och vem bryr sig om morgondagen?

Jan Björklund hade en vision för den svenska skolan. Jag delar den i stor utsträckning. Men den eventuella framgången för hans politik var också beroende av en interaktion med det omgivande samhället. Skolan kan inte agera som om den var alena i ett lufttomt rum. Och de värderingsförändringar som skapas därutanför, i kvällspressen och överallt på nätet, rår ingen minister på.

Paradise Hotel lockar med sol, bad, sprit och vackra människor. Risken är bara att när vi en gång inser vilket hotell vi checkat in på, så är det omöjligt att checka ut...

Betyg i 4;an

Jag följer diskussionerna kring det eventuella införandet av betyg i årskurs fyra. Ser politiker slå forskningsresultat i huvudet på varandra. Läser ledare som kommer fram till antingen det ena eller det andra. Och funderar på varför ingen säger det som borde sägas.

I går lyssnade jag på Studio 1 när en av forskarna, Alli Klapp, som ligger bakom den rapport som bl.a. redovisades på DN-debatt fick svara på frågor kring trovärdigheten i resultaten bakom den studie hon varit med att ta fram. Och de var knappast upplysande. Vare sig svaren eller trovärdigheten.

Gång på gång ställde journalisterna frågor kring om de resultat som fanns gav entydiga svar. Gång på gång slingrade sig Klapp som den bästa politiker. Utan att ha läst rapporten, och enbart på grundval av denna intervju, kan jag påstå att min analys är att forskningsläget är tunt, att det knappast finns resultat som pekar mot att tidiga betyg är bra, att lika få finns för att de skulle vara dåliga och att man knappast kan dra några slutsatser som helst utifrån såväl svensk som internationell forskning.

Men det stora problemet med att dunka forskningsresultat i huvudet på varandra ligger inte här. Det är istället något annat, mer svårfångat, som är i centrum. Forskning är för det mesta, av naturen, fixerad på det stup- eller sugrör som forskaren har att betrakta. Det är kunskapen om detaljerna som är avgörande. Ibland lyckas forskarteam bryta denna specialiseringens baksida, men alldeles för ofta blir det senaste forskningsresultatet kring en detalj, sanningen för helheten.

Är det så också med betygen?

Jag önskade att forskarna istället hade försökt besvara frågorna: Vilken samhällsutveckling, och vilken syn på kunskap, utbildning och bildning, speglas genom den svenska betygsdebatten genom åren?

och

Visar betyg i andra länder på en annan syn på kunskap, utbildning och bildning än den som är rådande i Sverige idag?

samt

Vad kan vi i så fall lära oss av detta?

För mig är svaret på dessa frågor de grundläggande som borde hanteras i debatten om betyg. Jan Björklund har under de åtta år han var utbildningsminister försökt lägga om kursen för svensk skola. Ingen kan ta ifrån honom engagemanget för mer kunskap i skolan, för bättre utbildningsresultat och för att försöka sätta bildningen i centrum av samhällsutvecklingen.

Jag kan förstå att man kan vara kritisk mot de instrument han använt, även om jag själv inte är det. Men engagemanget kvarstår.

2007-2012 var svensk skolpolitik inne i ett formativt skede. Jan Björklunds engagemang och stora stöd hos allmänheten fick alla andra partier att förändra sin skolpolitik. Det som sossarna 2006 varit emot, var de 2012 förespråkare för. Visst skälldes det, men i sakförslagen var skillnaderna små.

Men frågan är om förändringen gick djupare än spindoktorernas ängsliga sneglande på opinionssiffror. Idag verkar det inte riktigt så.

De första månaderna med den nya trojkan på utbildningsdepartementet har kännetecknats av total stiltje. Det finns inga nya propositioner med för beslut fram till sommaren. Jo - det finns en... Samtidigt ökar känslan av att skolpolitiken åter håller på att kantra tillbaka till den position den hade före 2007. Nu är det åter resurserna som är i fokus. Det handlar på något sätt om de stackars eleverna som inte själva rår för sin situation utan som måste hjälpas av allt fler lärare, och annan personal.

Men de politiker som slår forskningsresultat i huvudet på varandra när det gäller betyg, bortser mer än gärna från de resultat som pekar på att vare sig klasstorlek, antal lärare per elev eller andra kvantitativa insatser spelar någon större roll.

Jag kan leva med en skola där betygen sätts först i 6;an. Jag kan leva med en skola där även 2;or eller 4;or får betyg. Frågan är där mer vad som blir resultaten i skolan av betygen, än att de ges.

Men jag kan inte leva med en skola som återgår till att säga att kunskap inte är viktigt, att utbildning inte ska löna sig, att bildning är något förlegat och att det är din egen strävsamhet som elev som betyder något.

Den kampen trodde säkert många var vunnen för evigt. De första månaderna med den nya regeringen visar att så inte är fallet.

Se människan!

I går höll Jan Björklund sitt tal i Almedalen. Som vanligt ett tal där tydligheten var norm. Inte ett av de allra vassaste, Jan kan i sina bästa stunder vara en lysande talare, men ett gott liberalt hantverk. Man behöver aldrig tveka om innehållet i ett Björklundskt tal. Där finns den internationella utblicken, EU-perspektivet, självklart något om skolans, bildningens och utbildningens roll och de senaste åren en inriktning mot jobb och företagande.

Just det senaste skulle få min kväll att bli lite annorlunda, få mina tankar på andra vägar.

Jan Björklund uppehöll sig en stund av sitt tal kring ungdomsarbetslösheten och vägarna att få ner den. Det handlade om lärlingstjänster, om arbetsgivaravgifter och om restaurangmoms. Om en regering som sänkt trösklarna för unga in på arbetsmarknaden och om en vänsteropposition som vill höja dem. Och Jan bad oss i publiken kolla när vi gick och åt efter talet, vilka som serverade oss på restaurangerna.

Så när jag och sju andra liberaler gick till en trevlig restaurang i Visby frågade jag servitrisen om hennes ålder. 20 svarade hon. Och så pratade vi lite grann om Visby, Almedalen och om politik.

Lite senare kom hon tillbaka. Med en kopp kaffe och en chokladkaka. Och vi pratade vidare.

Nej - hon var inte så intresserad av politik.
Nej - hon hade inte varit på något i Almedalsveckan.
Nej - hon visste inte vilka skillnader det var mellan partierna.

Ja - det var bra med jobb.
Ja - det var ett säsongsjobb.
Ja - efteråt skulle hon åka hem till sin stad igen.

Och så frågade hon vad som var speciellt med Folkpartiet och vår politik. Och jag svarade lite om frihet, om din rätt att få bestämma själv över din vardag och din framtid, om att vi tror på en värld utan gränser, om hur viktigt det är med utbildning och skola.

Och Fredrik, en i vårt sällskap, ställde en fråga: Om du skulle vara statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Hon blev tyst. Funderade. Men bad om betänketid. Så när notan kom in så frågade vi igen: Om du var statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Jag erkänner - jag hade förväntat mig ett annat svar. Kanske nåt om pengar. Om lycka. Om något för henne själv.

Men hon sa ungefär: Först tänkte jag att jag skulle kunna ordna till en solig sommar eller nåt sånt. Lite att vara som en gud, typ. Men så tänkte jag igen. Och då skulle jag se till så att de som kommer till Sverige skulle få bättre chanser att skapa sig sin framtid här.

Jag måste medge att jag häpnade. Det var inte det svaret jag väntade av en 20-åring, en ung kvinna som säsongsjobbade som servitris i Visby. Men hon fortsatte:

När jag kommer hem ska jag ut och resa. (Åter - tanken gick som vanligt till alla andra 20-åringar som är ute och reser för sin egen skull...) Jag skulle vilja åka för UNICEF för att hjälpa barn som har det svårt. Jag har ett eget fadderbarn, faktiskt.

Jag måste erkänna att jag blev tårögd. Mitt i det lilla var det som om hela världen stannade till vid vårt bord. Och som att det som man kämpar så för i politiken, bland alla papper och torra möten, blev till liv och verklighet.

Och jag mindes ett av mina favoritcitat, från den tidiga svenska liberalismen. Från en av dem som var med när folkskolan infördes. Om hur han pratade om hur viktigt det var för alla, för hög och låg, för pigor och drängar, att få lära sig läsa, räkna och skriva. För, som han sade, vem kan veta för vilka stora saker de är ämnade till!

Allt det landade denna fredagskväll i Visby. Det liberala uppdraget. Behovet av bildning och utbildning. Den globala världen i det lokala sammanhanget. Människans lika värde och värdighet, som partiledare såväl som servitris.

Och insikten om att varje människas storhet bor inom henne. Där vårt politiska uppdrag blir att ge henne nycklar att öppna de dörrar som finns mot omvärlden. Och modet att göra det.

Media: DN1, DN2, SVD, EX,