Är det någon som sett eller hört något av Gustaf Fridolin på sistone? Jag har det inte. Den unge mannen som skulle fixa alla skolans problem på 100 dagar verkar ha insett att lösningen inte var vare sig snygga debattartiklar, youtubeklipp eller upprepandet av mantrat Jag har varit lärare i olika former.
Egentligen är det rätt bra att Fridolin är tyst. Förhoppningsvis håller han och hans kansli på att tänka efter vad som egentligen är problemet, och vad som kan vara lösningarna på skolans utmaningar. Eftertanke är något som saknats i svensk skoldebatt länge. Så låt mig göra ett försök att problematisera skolans utmaningar.
Och jag ska göra det med Paradise Hotel som utgångspunkt. Ni vet - den där såpan där unga, någorlunda snygga killar och tjejer förs iväg till ett fint hotell med sol och pool, och där allt går ut på att supa, ligga med varandra, göra pakter, svika och spela ett spel där egot är det viktigaste, och vägen mot vinsten går över andra människor.
Jag tänker inte moralisera över programmet. Men det är intressant att fundera kring det av andra skäl.
En av de tidigare deltagarna har, efter sin paradis-karriär, fått "sjunga" i melodifestivalen. Jag, som läser Expressen på nätet varje dag, ser nya artiklar med honom i princip varje dag. Om hur han bor på hotell, hur mycket pengar han gör av med och hur han lever ett häftigt liv.
Det kanske inte lockar mig som medelålders bonde som mer funderar över hur hönshuset ska byggas. Men det påverkar sannolikt andra, sannolikt yngre, sannolikt mer än mycket annat. Den bilden fick jag bekräftad häromdagen. En av de nya deltagarna sade, enligt Expressen, följande: "Det är en dröm sedan jag var liten. --- Och så tänkte jag att ”jag ska vara med en dag.”
Är det verkligen så? Och varför bär någon denna dröm?
Några av de andra rubrikerna i bevakningen av programmet har handlat om hur lite deltagarna vet om både det ena och det andra. Utbildning och kunskaper är kanske inte de mest framträdande dragen. Ändå drömmer människor om att få vara med.
Det är inte Paradise Hotels fel att det riskerar att gå åt pipan med svensk skola. Men det är en annan bild av de utmaningar som skolan står inför. Och den handlar om: Vilka värden och värderingar skapas i samhället som våra barn och unga ska förhålla sig till?
Det Sverige i hög grad saknar idag är en berättelse om bildning och kultur. Om kunskapen som medel för att vara med och skapa en bättre värld både för sig själv och för andra. Det är en berättelse som inte alltid smeker medhårs. Livet är inte bara, eller kanske aldrig, en solig dag vid poolen med en drink i handen och en vacker flicka i solstolen bredvid. Livet är inte bara yta.
Bildningens väg handlar också om uppoffringar. Den handlar om att försöka orka se det som också kommer i morgon, inte bara det jag kräver idag. Den handlar om djup, eftertänksamhet, förnöjsamhet och rättfärdighet. Den handlar om strävsamhet, förståelse och medmänsklighet.
Egentligen är det ett av skolans viktigaste, om inte det viktigaste, uppdraget. Bildningen, bildningsidealet där utbildning och kunskap är nödvändiga medel.
Men hur ska skolan kunna befästa de idealen om samhället utanför hela tiden pekar åt ett annat håll? Strunta i skolan, kunskaper är onödigt. Bara du trampar tillräckligt skickligt på andra människor, röstar ut rätt puckon och lierar dig med de som är bättre (men bara så länge du själv behöver dem) så kommer det att gå bra för dig. Du får din omedelbara behovstillfredsställelse uppfylld. Glaset är fullt idag och vem bryr sig om morgondagen?
Jan Björklund hade en vision för den svenska skolan. Jag delar den i stor utsträckning. Men den eventuella framgången för hans politik var också beroende av en interaktion med det omgivande samhället. Skolan kan inte agera som om den var alena i ett lufttomt rum. Och de värderingsförändringar som skapas därutanför, i kvällspressen och överallt på nätet, rår ingen minister på.
Paradise Hotel lockar med sol, bad, sprit och vackra människor. Risken är bara att när vi en gång inser vilket hotell vi checkat in på, så är det omöjligt att checka ut...
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett kunskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kunskap. Visa alla inlägg
2015-05-27
2015-01-29
Betyg i 4;an
Jag följer diskussionerna kring det eventuella införandet av betyg i årskurs fyra. Ser politiker slå forskningsresultat i huvudet på varandra. Läser ledare som kommer fram till antingen det ena eller det andra. Och funderar på varför ingen säger det som borde sägas.
I går lyssnade jag på Studio 1 när en av forskarna, Alli Klapp, som ligger bakom den rapport som bl.a. redovisades på DN-debatt fick svara på frågor kring trovärdigheten i resultaten bakom den studie hon varit med att ta fram. Och de var knappast upplysande. Vare sig svaren eller trovärdigheten.
Gång på gång ställde journalisterna frågor kring om de resultat som fanns gav entydiga svar. Gång på gång slingrade sig Klapp som den bästa politiker. Utan att ha läst rapporten, och enbart på grundval av denna intervju, kan jag påstå att min analys är att forskningsläget är tunt, att det knappast finns resultat som pekar mot att tidiga betyg är bra, att lika få finns för att de skulle vara dåliga och att man knappast kan dra några slutsatser som helst utifrån såväl svensk som internationell forskning.
Men det stora problemet med att dunka forskningsresultat i huvudet på varandra ligger inte här. Det är istället något annat, mer svårfångat, som är i centrum. Forskning är för det mesta, av naturen, fixerad på det stup- eller sugrör som forskaren har att betrakta. Det är kunskapen om detaljerna som är avgörande. Ibland lyckas forskarteam bryta denna specialiseringens baksida, men alldeles för ofta blir det senaste forskningsresultatet kring en detalj, sanningen för helheten.
Är det så också med betygen?
Jag önskade att forskarna istället hade försökt besvara frågorna: Vilken samhällsutveckling, och vilken syn på kunskap, utbildning och bildning, speglas genom den svenska betygsdebatten genom åren?
och
Visar betyg i andra länder på en annan syn på kunskap, utbildning och bildning än den som är rådande i Sverige idag?
samt
Vad kan vi i så fall lära oss av detta?
För mig är svaret på dessa frågor de grundläggande som borde hanteras i debatten om betyg. Jan Björklund har under de åtta år han var utbildningsminister försökt lägga om kursen för svensk skola. Ingen kan ta ifrån honom engagemanget för mer kunskap i skolan, för bättre utbildningsresultat och för att försöka sätta bildningen i centrum av samhällsutvecklingen.
Jag kan förstå att man kan vara kritisk mot de instrument han använt, även om jag själv inte är det. Men engagemanget kvarstår.
2007-2012 var svensk skolpolitik inne i ett formativt skede. Jan Björklunds engagemang och stora stöd hos allmänheten fick alla andra partier att förändra sin skolpolitik. Det som sossarna 2006 varit emot, var de 2012 förespråkare för. Visst skälldes det, men i sakförslagen var skillnaderna små.
Men frågan är om förändringen gick djupare än spindoktorernas ängsliga sneglande på opinionssiffror. Idag verkar det inte riktigt så.
De första månaderna med den nya trojkan på utbildningsdepartementet har kännetecknats av total stiltje. Det finns inga nya propositioner med för beslut fram till sommaren. Jo - det finns en... Samtidigt ökar känslan av att skolpolitiken åter håller på att kantra tillbaka till den position den hade före 2007. Nu är det åter resurserna som är i fokus. Det handlar på något sätt om de stackars eleverna som inte själva rår för sin situation utan som måste hjälpas av allt fler lärare, och annan personal.
Men de politiker som slår forskningsresultat i huvudet på varandra när det gäller betyg, bortser mer än gärna från de resultat som pekar på att vare sig klasstorlek, antal lärare per elev eller andra kvantitativa insatser spelar någon större roll.
Jag kan leva med en skola där betygen sätts först i 6;an. Jag kan leva med en skola där även 2;or eller 4;or får betyg. Frågan är där mer vad som blir resultaten i skolan av betygen, än att de ges.
Men jag kan inte leva med en skola som återgår till att säga att kunskap inte är viktigt, att utbildning inte ska löna sig, att bildning är något förlegat och att det är din egen strävsamhet som elev som betyder något.
Den kampen trodde säkert många var vunnen för evigt. De första månaderna med den nya regeringen visar att så inte är fallet.
I går lyssnade jag på Studio 1 när en av forskarna, Alli Klapp, som ligger bakom den rapport som bl.a. redovisades på DN-debatt fick svara på frågor kring trovärdigheten i resultaten bakom den studie hon varit med att ta fram. Och de var knappast upplysande. Vare sig svaren eller trovärdigheten.
Gång på gång ställde journalisterna frågor kring om de resultat som fanns gav entydiga svar. Gång på gång slingrade sig Klapp som den bästa politiker. Utan att ha läst rapporten, och enbart på grundval av denna intervju, kan jag påstå att min analys är att forskningsläget är tunt, att det knappast finns resultat som pekar mot att tidiga betyg är bra, att lika få finns för att de skulle vara dåliga och att man knappast kan dra några slutsatser som helst utifrån såväl svensk som internationell forskning.
Men det stora problemet med att dunka forskningsresultat i huvudet på varandra ligger inte här. Det är istället något annat, mer svårfångat, som är i centrum. Forskning är för det mesta, av naturen, fixerad på det stup- eller sugrör som forskaren har att betrakta. Det är kunskapen om detaljerna som är avgörande. Ibland lyckas forskarteam bryta denna specialiseringens baksida, men alldeles för ofta blir det senaste forskningsresultatet kring en detalj, sanningen för helheten.
Är det så också med betygen?
Jag önskade att forskarna istället hade försökt besvara frågorna: Vilken samhällsutveckling, och vilken syn på kunskap, utbildning och bildning, speglas genom den svenska betygsdebatten genom åren?
och
Visar betyg i andra länder på en annan syn på kunskap, utbildning och bildning än den som är rådande i Sverige idag?
samt
Vad kan vi i så fall lära oss av detta?
För mig är svaret på dessa frågor de grundläggande som borde hanteras i debatten om betyg. Jan Björklund har under de åtta år han var utbildningsminister försökt lägga om kursen för svensk skola. Ingen kan ta ifrån honom engagemanget för mer kunskap i skolan, för bättre utbildningsresultat och för att försöka sätta bildningen i centrum av samhällsutvecklingen.
Jag kan förstå att man kan vara kritisk mot de instrument han använt, även om jag själv inte är det. Men engagemanget kvarstår.
2007-2012 var svensk skolpolitik inne i ett formativt skede. Jan Björklunds engagemang och stora stöd hos allmänheten fick alla andra partier att förändra sin skolpolitik. Det som sossarna 2006 varit emot, var de 2012 förespråkare för. Visst skälldes det, men i sakförslagen var skillnaderna små.
Men frågan är om förändringen gick djupare än spindoktorernas ängsliga sneglande på opinionssiffror. Idag verkar det inte riktigt så.
De första månaderna med den nya trojkan på utbildningsdepartementet har kännetecknats av total stiltje. Det finns inga nya propositioner med för beslut fram till sommaren. Jo - det finns en... Samtidigt ökar känslan av att skolpolitiken åter håller på att kantra tillbaka till den position den hade före 2007. Nu är det åter resurserna som är i fokus. Det handlar på något sätt om de stackars eleverna som inte själva rår för sin situation utan som måste hjälpas av allt fler lärare, och annan personal.
Men de politiker som slår forskningsresultat i huvudet på varandra när det gäller betyg, bortser mer än gärna från de resultat som pekar på att vare sig klasstorlek, antal lärare per elev eller andra kvantitativa insatser spelar någon större roll.
Jag kan leva med en skola där betygen sätts först i 6;an. Jag kan leva med en skola där även 2;or eller 4;or får betyg. Frågan är där mer vad som blir resultaten i skolan av betygen, än att de ges.
Men jag kan inte leva med en skola som återgår till att säga att kunskap inte är viktigt, att utbildning inte ska löna sig, att bildning är något förlegat och att det är din egen strävsamhet som elev som betyder något.
Den kampen trodde säkert många var vunnen för evigt. De första månaderna med den nya regeringen visar att så inte är fallet.
2013-09-11
Inte ens maten räcker...
Hur går det egentligen med Örebros satsning på kunskap och skola?
Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.
Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.
För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:
Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.
och
För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.
(Mina fetmarkeringar)
Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.
Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.
Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:
Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?
När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.
Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.
Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.
Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.
Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.
Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.
Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.
För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:
Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.
och
För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.
(Mina fetmarkeringar)
Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.
Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.
Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:
Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?
När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.
Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.
Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.
Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.
Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.
2012-09-11
Det nya, liberalare, Sverige
Så kom då forskningen med i regeringens höstbudget. Och partiledaren min, utbildningsminister Jan Björklund, har skäl att sträcka på sig. Sverige under Björklund formas snabbt om till ett land med fokus på utbildning och kunskap, forskning och vetenskap. Det är bra.
Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.
Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.
Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.
Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.
Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.
För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.
Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.
På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.
Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.
Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.
Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,
Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.
Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.
Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.
Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.
Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.
För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.
Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.
På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.
Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.
Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.
Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)