Meningslösa skolreformer

Så har det då varit sommartalssäsong. Och sist (?) ut var trion Björklund (L), Löfven (S) och Sjöstedt (V). Och alla hade olika skolförslag på gång. Statsministern delade ut nålpengar - jag undrar när någon kommer att vägra att skriva om någon miljon som satsning - som inte kommer att göra någon glad. Sedan Fridolin fick ansvaret för skolan och de hundra dagarna gått Sjöstedt försökte lite han med. Men vänsterns skolpolitik är obegriplig.

Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.

Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.

I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?

Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?

Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.

Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?

Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...

Typ.

Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.

Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.

Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.

Om opinionen svänger...

Sverige har under lång tid haft en minskande andel medborgare som anser att Sverige ska stänga sina gränser. Främlingsfientligheten, eller kanske mer rädslan för vad som skulle hända med Sverige och med det samhälle vi identifierar oss med, är mindre idag än någonsin. Den utvecklingen är enbart av godo.

Men när media nu redovisar nya siffror som visar på en snabb och kraftig omsvängning i synen på flyktingar, måste man fundera mer över utvecklingen. För den positive innebär svenskarnas ökade vilja att ta emot flyktingar, även i sitt eget hem, enbart en önskvärd utveckling. Men frågorna bakom är fler än svaren.

Den flyktingsituation som Europa och Sverige står mitt i är unik. Den är inte jämförbar med någon annan situation i modern svensk historia. Vare sig flyktingmottagandet från Finland under andra världskriget, eller det år av massivt flyktingmottagande under det Jugoslaviska sönderfallet är jämförbara.

Idag tar Sverige emot över 7000 personer i veckan, mer än 1000 om dagen. På årsbasis skulle ett sådant mottagande innebära att nästan 400.000 människor sökte sig till Sverige. Ingen tror på en sådan utveckling, men samtidigt är det få som tror att vi under överskådlig tid ska se en återgång till tiden före 2013, med jämförelsevis relativt små flyktingströmmar till Sverige.

Av dessa 7000 är mer än 1300 ensamkommande barn/ungdomar. Det är en unikt hög siffra, både för Sverige och i ett EU-perspektiv. Om 7000 flyktingar i veckan ställer Sverige inför stora utmaningar, är de krav 1300 barn/unga ställer än högre.

Det kan vara svårt att relatera till siffror, men normalt föds i Sverige dagligen ungefär 275 barn. Det nuvarande mottagandet innebär nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. När samhället tidigare haft svårt att hantera välfärden för barn, med nya förskolor, skolor och social trygghet, har födelsetalen varierat mellan 260 och 360 per dag. Nu är ökningen nästan den dubbla.

Hur ska samhället klara det? Var finns resurserna?

Just nu är själva mottagandet överbelastat. Migrationsverket sa bara för några veckor sedan att de hade förmåga att ta emot 4000 per vecka. Idag är antalet tusentals fler. Det innebär att det knappast finns boende för alla. De avtal om mottagande som hittills funnits är överspelade. Nu handlar det dels om att tränga ihop så många som möjligt på så liten yta som möjligt, dels om att använda alla tillgängliga fastigheter, oavsett lämplighet.

Men detta är ändå inte den stora utmaningen. Frågan som måste ställas är vad som händer sedan. Var finns de resurser vi behöver: I förskola och skola. I sjukvård och socialtjänst. På bostads- och arbetsmarknaden?

Svensk integrationspolitik är de senaste årtiondena ett stort misslyckande. Antalet utanförskapsområden har vuxit ohämmat. Idag ser vi nästa utvecklingssteg. De så kallade NOGO-zonerna, bostadsområden där inte ens polisen går säker, ökar stadigt.

Det finns inget idag som pekar på att vi kommer att klara de nuvarande invandringsnivåerna bättre än tidigare. Arbetsmarknaden är fortsatt stel. Bostadsmarknaden likaså. Och välfärdssystemen är redan idag ofta tänjda till bristningsgränsen.

Frågan är vad som kommer att hända med opinionen när den akuta situationen är över och den grå vardagen återkommer.

När det blir uppenbart att det saknas bostäder åt tusentals människor.

När arbetslösheten ökar.

När förskolorna inte längre kan rekrytera vare sig personal eller bygga ut i tillräcklig takt.

När skolornas resursbrist blir uppenbar, först för eleverna med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver.

När den vård som redan går på knäna, inte alls hinner med.

När konsekvenserna av socialsekreterarnas oundvikliga val, mellan att hjälpa en unge på glid eller en nyankommen flykting, blir övertydligt.

När utanförskapet ökar och allt fler bor i oacceptabla NOGO-zoner.

När tilliten i samhället, mellan människor och mellan stat och medborgare minskar.

Idag är statsvetare och opinionsbildare glada över den snabba omsvängning som skett i synen på flyktingmottagande. Men finns inte risken att de då blir lika besvikna över en lika snabb motsatt svängning när dagens euforiska stämningar lagt sig? Är den snabbt svängande opinionen ett uttryck för att vi också kommer att acceptera de försämringar av det välfärdssamhälle vi hittills känt som blir en sannolik följd av migrationen?

Behöver det gå så långt? Är det inte bara att lösa krisen, samla in lite mer pengar och öppna våra hjärtan? Är det inte bara trötta, cyniska gubbar och tanter som egentligen är främlingsfientliga som försöker bygga upp en stämning för att få opinionen att följa sina egna, dolda agendor?

Kanske är vi sådana.

Eller så är vi helt enkelt politiskt intresserade, samhällsengagerade människor från olika politiska arenor och med olika politiska bakgrunder som ser en situation där frågorna är många, men svaren desto färre. Människor som oroar sig för vad som händer med Sverige och världen, Sverige i världen, när politiker flyr från sitt ansvar att redovisa konsekvenserna av den politik som förs. Som oroas av att inte heller media ställer de nödvändiga frågorna, och kräver de nödvändiga svaren. Som är rädda för vad som kommer att hända med de verkligt främlingsfientliga krafter som finns, den dag systemen bryter samman.

I fjol ökade Örebro kommuns befolkning med drygt 2000 personer. Och politikerna slog sig för bröstet för att det gick så bra för kommunen. Prognoserna som kommunen baserar sin verksamhet, sitt skatteuttag och sina resurser utifrån bygger på en likartad befolkningsökning de kommande åren. Det har inneburit att de styrande partierna menat sig dels vara tvingade att höja skatten med 50 öre, dels fortsätta besparingarna inom såväl skolan som äldreomsorg och social välfärd. Den sociala välfärdens sparbeting är 100 miljoner kronor, eller ca 3 % av den totala budgeten. Då var plötsligen den stora befolkningsökningen en belastning.

Med dagens invandringsnivåer och fördelning över riket kommer Örebro att växa med långt över 2000 personer per halvår. Vilka konsekvenser det får för kommunens verksamheter, resurser och behov av skatteuttag är det ingen som än frågat om.

Men de frågorna måste ställas. Helst av den media som i detta helt verkar abdikerat från sin granskande roll.

Så den inledande funderingen kvarstår: Är den snabba omsvängningen i opinionen ett verkligt trendbrott, eller riskerar vi en lika snabb motsatt opinionsrörelse den dag verkligheten hinner ikapp oss?

Gud i skolan

Så drar då debatten igång igen. Som alltid när det närmar sig skolavslutning. Och rågångarna är kända.

På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.

På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.

Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?

Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...

Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...

Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.

Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.

Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.

Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.

Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.

Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.

Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.

Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?

De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?

Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.

Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?

Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.

Media: DN

Inte ens maten räcker...

Hur går det egentligen med Örebros satsning på kunskap och skola?

Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.

Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.

För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

och

För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

(Mina fetmarkeringar)

Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.

Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.

Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:

Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?

När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.

Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.

Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.

Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.

Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.

Vem ansvarar för skolan?

Jag lyssnade till Tvärsnytt i går. Folkpartisten Roger Haddad från Västerås och skolkommunalrådet Thomas Esbjörnsson, socialdemokrat, från Örebro. De pratade om valfrihetens problem och utmaningar.

Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.

Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.

Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.

Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:

Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.

Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)

På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.

Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.

Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.

För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.

På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.

För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.

Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.

Det är dags att förstatliga skolan.

Media:  SR, SVT,

Valfrihet till vänster

Jag känner en familj som har ett barn i skolan. Han har lite problem, behöver lite extra stöd, för att klara sin skolgång. Inte för att han har svårt med kunskapsinhämtning, snarare tvärsom. Men han lär sig inte på samma sätt som andra barn. Och han behöver ofta andra strukturer än andra.

Den här familjen är inte unik på något sätt. Sonen och hans utmaningar är inte heller unika. Det är inte ens den enda familjen jag känner som har de så här.

Den här pojken har gått några år i skolan. Men det har inte fungerat. Skolan har vare sig kunnat eller verkat vela ta hans utmaningar på allvar. Föräldrarna har fått jobba för att få till stöd, men det har aldrig riktigt fungerat. Skolan har helt enkelt inte klarat av sitt uppdrag att ge den här pojken det stöd han behöver, de strukturer runt honom som kommer att ge honom den bästa starten i livet.

Efter att ha slagit huvudet i väggen några år, valde föräldrarna att tillsammans med sonen göra ett skolbyte. Så här i efterhand tycker de att de väntade för länge. För de hamnade i en skola som valde att ställa upp på sonens utmaningar, fixa de strukturer han behövde. Tänk om de valt långt tidigare - hur bra hade det inte varit för såväl sonen, familjen som för skolan!

Den här familjen har klarat sin vardag tack vare det fria skolvalet, den valfrihet som barn och föräldrar numera har. De kunde välja bort en skola och en skolmiljö som inte fungerade, och till en skola och en skolmiljö som hjälpte deras son.

Den valfriheten vill vänsterkrafterna inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet ta bort. Socialdemokraterna kör som vanligt med dubbel politik. Samtidigt som de går ut och häcklar valfriheten, pekar på alla problem de menar uppkommer, hävdar att olikheter skärps, kvaliteten minskar och segregationen ökar, så har de ingen annan politik. Socialdemokraternas politik handlar alltid om att både äta kakan och ha den kvar. Kritisera regeringen för den politik den för, men inte ha några andra alternativ.

I Örebro blir det övertydligt. Örebro är ett socialdemokratiskt skyltfönster. Här har valfriheten alltid fått stå tillbaka. Det har varit ständiga nej till friskolor. Det är ständiga nej till valfrihet inom äldreomsorgen. Bara tack vare regeringens lagstiftning har valfrihet införts även här. Och hela tiden pekar socialdemokratiska företrädare, exempelvis skolkommunalrådet, på alla problem valfriheten skapar.

Men det socialdemokraterna inte beskriver, är hur deras alternativ egentligen borde se ut. Det alternativ de inte vågar prata om. Det alternativ som handlar om att det är politikerna som ska bestämma, inte du eller dina barn. Inte du eller din förälder.

Det är Thomas Esbjörnsson som kommer att fatta besluten om i vilken skola ditt barn ska gå, oavsett om skolan fungerar för honom eller inte. Det är Fisun Yavas som bestämmer vilket äldreboende din mor ska bo på, oavsett om hon känner trygghet där eller inte.

Jag brukar kalla mig vänsterliberal. En del funderar över hur det kan gå ihop med min inställning till valfrihet. Jag tycker kopplingen är självklar. De som redan från början är födda med guldsked kommer alltid att kunna välja sin väg, från förskolan till jobbet. Men de som inte har guldskeden borde också få samma möjlighet. De familjer med barn som behöver olika strukturer i förskola och skola. De gamla som vill ha en särskild profil på sitt boende.

Socialdemokraterna är experter på negativ kampanj. De är mästare på att använda sociala medier, bloggar, insändare, flygblad till att göra ner sina motståndare. Deras kampanjande betongkross kan mala ner både personer och partier.

Men de är usla på att hitta på en egen politik.

För oss som liberaler är det tvärsom. Vi är rätt duktiga på att söka nya vägar för att göra samhället bättre. Vi är rätt duktiga på att försöka förbättra för att göra samhället öppnare för fler. Men vi är rätt dåliga på att göra kampanj.

Tänk om valet 2014 skulle handla om innehållet i politiken istället för vilka kampanjmetoder som fungerar bäst. För oss liberaler vore det en dröm. För en del andra partier en mardröm...

Media: Ex

Vart går pengarna?

I fredags presenterade Björn Sundin (s) sin senaste storplan. Det handlade denna gång om spårtaxi. Sundin vill satsa några hundra miljoner på ett nytt projekt. Vem är förvånad?

I dag kan vi i Nerikes Allehanda läsa om hur hemvården i Örebro går på knäna. Om omsorgstagare som inte får hjälp. Om gamla som lämnas utan den omsorg de är berättigade till.

I morgon kanske det kommer ett reportage om besparingarna i skolan. Om skolbarn som inte får de resurser de behöver för att nå målen. Om barn med särskilda behov som inte får tillräcklig hjälp.

Socialdemokraternas prioriteringar blir allt tydligare. Sundin styr och ställer och tar de pengar och resurser han behöver. Alla andra får spara.

Det verkar som om socialdemokraterna i Örebro försöker göra en Ilmar. Ni vet, det avgående kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, som format om Malmö stad. Han som byggt snygga höghus, som initierat såväl bro över Öresund som tunnel under staden. Han som under 20 år varit den starke mannen i Malmö och som skapat en ny profil åt en nedgången stad.

Reepalu har på ytan varit framgångsrik. Malmö är annorlunda idag än när han tog över för 20 år sedan. Men det finns en baksida på det Reepaluska myntet.

Malmös resultat i välfärdstjänsterna är inte så upplyftande. Vare sig skolan eller äldreomsorgen är något att yvas över. De öppna jämförelserna som Sveriges Kommuner och Landsting genomför talar inte om Malmö som något framgångsexempel. Men så länge ytan, broarna, tunnlarna och höghusen, står i fokus har resten kunnat döljas.

Den nuvarande kommunledningen verkar hämta sina erfarenheter från två socialdemokratiska exempel. Södertälje och Malmö är Örebros ledstjärnor. Det är rätt illa. Södertälje misslyckas gång efter gång med sitt arbete mot arbetslöshet och segregation. Jag har skrivit om det flera gånger, bland annat här. Malmö har också stora problem med segregationen och har knappast visat framfötterna inom välfärden. Och det är här Örebros socialdemokrater söker sin framtid...

Besparingarna på välfärden i Örebro är tydliga. I budgetdiskussionen i höstas redovisade jag de faktiska siffrorna för skillnaden mellan vad verksamheterna menade att de behövde, och vad de fick. Så här ser det ut:

Barn och utbildning måste spara:  25,1 mkr

Social Välfärd måste spara:  52,7 mkr

Till detta kommer ett antal dolda besparingar. Heltidsprojektet som är helt ofinansierat. Massor av skolflyttar som kostar miljoner. Och sedan alla Björn Sundins luftballonger. Låt oss göra en lista på lite av det större som Sundin jobbat med hittills:

Gräva ner järnvägen:            5.000.000.000:- kronor (fem miljarder)*

En tågpendel till Nora:            200.000.000:- kronor*

Ett nytt kulturhus:                    500.000.000:- kronor*

En elitidrottshall:                     250.000.000:- kronor*

Flygplatsbyggen:                      200.000.000:- kronor

Truck Stop:                                 35.000.000:- kronor

Spårtaxi:                                    500.000.000:- kronor*

* betyder en uppskattning.

Rätt häftiga siffror. Om Sundin fått härja fritt hade det inneburit kostnader på 6 - 7 miljarder(!) kronor för kommunen. Och då har jag inte räknat med de miljarder som han satsar på ÖBO, i Vivallabolaget, på vindkraft, det handlar om ytterligare upp emot 3 miljarder.

Örebro kommunkoncerns låneskuld går snart över 10 miljarder kronor. Men Björn Sundin vid rodret hade det kunnat bli det dubbla. En ofattbar siffra.

Men sannolikt är det inte så illa. Jag gissar att även Björn Sundin inser att Örebro komun inte klarar av alla dessa vidlyftiga projekt. Men Sundin är den skickligaste mediale politiker Örebro haft. Och att komma ut i media med olika spännande projekt är en del av mediastrategin. Och hittills har media nappat.

Men om det inte blir något av det hela, om projekt efter projekt bara blir luftslott, kommer förr eller senare verkligheten ikapp även Björn Sundin. Vi kan hoppas att det sker före den andra söndagen i september 2014...

Media: SR, NA1, NA2

De sparar på våra unga (också...)

Socialdemokraternas tydliga prioriteringar, besparingar på välfärden och satsningar på asfalt och betong, har varit den bärande delen i den oklara trepartikombination som styr Örebro. Och det är ganska självklart att det blivit så. Den koalition som styr nu hålls inte samman av något annat än maktbegär. Och då de ideologiska skillnaderna inom välfärdsområdet är betydligt större än inom betong-området, blir den enklaste vägen att satsa på oideologisk asfalt än ideologisk skola eller äldreomsorg.

Man kan tydliggöra problemen genom den artikel som Lennart Bondeson (kd) skrev med biträdande socialministern Maria Larsson för några dagar sedan. I den lovsjunger Bondeson valfriheten som de äldre fått genom Lagen om Valfrihetssystem, LOV. Samtidigt sitter han vid makten i en kommun som inte gör något för att öka denna valfrihet, utan snarare försenar och fördröjer allt som har med valfrihet att göra. Socialdemokraterna vill inte, och Bondeson bryr sig mer om att sitta vid maktgrytan än att göra verklighet av de fagra orden i sin debattartikel...

Huvudansvaret för att det ser ut som det gör vilar ändå på socialdemokraterna. Kristdemokraterna och Centerpartiet är bara störningar i den socialdemokratiska marginalen, precis som tidigare stödpartier till det stora maktpartiet. Det är Lena Baastads huvudansvar att fördela pengarna. Och hon fördelar till förmån för betongen och bort från barnen.

Speciellt tydligt blir det när det gäller de områden där socialdemokraterna själva har makten. Björn Sundin spelar med örebroarnas skattepengar på vidlyftiga investeringar och stora affärer. Samhällsbyggnad begär, och får de resurser man vill ha.

Thomas Esbjörnsson ska styra skolområdet. Och där handlar det mest om besparingar, nedläggningar, köer och nödstopp. Det är uppenbart att det inte finns någon strategi för hur skolan ska utvecklas i socialdemokraternas Örebro.

Just nu pågår arbetet i de flesta skolor för att få koll på hur man ska få vardagen att gå ihop även 2013. Vi vet ännu inte slutresultatet, men det är sannolikt att hela området gjorde ett rejält underskott 2012. Hur ska de pengarna fördelas? Vilka skolor kommer att drabbas? Och vilka barn och unga kommer att få en sämre skola?

Skälet till underskottet är ganska enkelt. Redan för över ett år sedan visade vi i Folkpartiet på att det inte fanns tillräckliga medel för den verksamhet skolorna ska driva. Det struntade såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson i. Och nu står de där med resultatet. Men det är inte Baastad eller Esbjörnsson som drabbas. Det är barnen och ungdomarna i skolan som får betala deras dåliga politik.

Inför 2013 gick det också ganska enkelt att visa att skolområdet fick för liten tilldelning. Behoven var 25 miljoner kronor högre än tilldelningen. Och med de nya lärarlönerna blir skillnaden ännu större. Det innebär större besparingar, och en sämre skola, än vad eleverna bör förvänta sig.

Socialdemokraternas nedprioriteringar av skolan syns tydligt i lärartäthet och i personaltätheten om man även räknar in övrig pedagogisk personal. Så här ser det ut:

2010 (när Folkpartiet styrde) ------->  9,4 pedagoger per 100 elever.
2011 (Baastad tog över) -------------->  8,9    -----"-----
2012 (Baastads andra år) ------------>  8,8    -----"-----

Det är en uppenbar prioritering som slår igenom. Baastad kan inte längre skylla på någon annan.

I lördagens Nerikes Allehanda skrev Karolina Wallström om en del av de problem som drabbar elever, föräldrar, lärare och rektorer när socialdemokraterna skolpolitik ska genomföras. Barn med behov av särskilt stöd får inte det stöd de är berättigade till. Föräldrar berättar om att rektorer och lärare sagt att det inte finns pengar. Ändå står det i skollagen:

Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.

Det är inget man kan förhandla bort. Elever som har behov av stöd ska få det. Rektorn ska göra en utredning. Barnen ska få stöd.

Men i Lena Baastads och Thomas Esbjörnssons Örebro ställs barn utan stöd. Och de tar inte själva ansvaret för detta, utan låter tjänstemännen, rektorerna och lärarna ta stöten för deras politiska prioriteringar.

Folkpartiet har gjort andra prioriteringar. Vi satsar mer än 50 miljoner mer på skolområdet. Vi värnar rätten till utbildning och kunskap även för de elever som har det svårare i skolan. Vi värnar lärarnas och rektorernas arbete och arbetssituation. Vi är säkra på att Örebro blir bättre, om skolan blir bättre, om fler elever når resultaten och både de som ser skolan som enkel, och de med större utmaningar, får utvecklas så mycket de bara kan utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att ge varje barn möjligheter att ta vara på sina färdigheter i den takt och med den mognad eleven just nu har. Det barn som har svårt idag, kan med rätt skola, bli morgondagens Nobelpristagare.

Media: NA, SR, SVT

Fem lokala liberala 2013

Gott Nytt år!

2013 är uppmarschåret inför det år som många av oss politiker kallar supervalåret. Detta år då val ska förrättas till kommunfullmäktige, landstings- regionfullmäktige, riksdag och europaparlament. 2014 kommer att bli en enda lång valrörelse, från nomineringsarbetet i början av året, över parlamentsvalet i början av juni och fram till de nationella valen den andra söndagen i september (ny dag fr o m 2014).

För oss i opposition handlar nästan allt arbete redan nu om att redovisa våra alternativ till de styrande partiernas politik. Och för 2013 kan det redan nu vara läge att presentera några av de viktigaste liberala utgångspunkterna. Det handlar helt enkelt om fem viktiga lokala liberala politiska frågor. Om frågor där skiljelinjen är tydlig mellan oss och de tre vid makten.

Så det är bara att börja:

1) SKOLAN

Tre tydliga liberala utgångspunkter gäller: Kunskap! Ordning! Lärare!


KUNSKAP.
Skolans uppgift är att förmedla kunskap. Det handlar om att förbereda barnen och de unga för den verklighet som väntar. Det finns inget annat uppdrag som är viktigare. Alla andra mål är underordnade kunskapsmålet. För oss socialliberaler handlar skolans kunskapsförmedlande uppgift om att alla ska ges möjlighet att utveckla den potential man har. Den bästa eleven ska bli så bra hon någonsin kan bli. Och den som har större utmaningar, ska kunna utveckla sina färdigheter upp till sin yttersta gräns.

Skolans kompensatoriska uppgift kan aldrig underskattas. Det är i skolan vi ger alla barn en möjlighet att bli allt det de vill, oavsett vilken bakgrund de kommer från. Men den kompensatoriska uppgiften, att lyfta alla, får inte stå emot rätten för de som kan och vill ännu mer. Kunskapsmålet är inte bättre om alla kan lika mycket. Kunskapsmålet betyder att alla ges möjlighet att utvecklas precis så som de kan och vill,

Det är stora skillnader mellan Folkpartiets skolpolitik och den lokala skolpolitiken, formad av socialdemokratin. De saknar totalt fokus och strategier för vad de vill och vart de vill komma. Skolan blir en lekstuga för tillfälliga politiska nycker. Det handlar om att flytta elever än hit och än dit. Det handlar om att spara de stora pengarna för att låtsas som om man satsar när man återför någon spottstyver här och där på politiska prioriteringar som tar över lärarnas och skolledningarnas ansvar.

När vi får makten efter valet 2014 kommer vårt arbete att handla om fokus på rätten till kunskap för alla elever, att alla elever ska få förutsättningar att utveckla alla sina färdigheter så långt det bara går.

ORDNING.
Skolmiljön måste vara trygg för alla elever och all personal. Örebros ojämförligt största arbetsplats måste vara en plats där eleverna vet att de ska befinna sig på för att hämta och utveckla sin kunskap och sina färdigheter. Och lärarna måste veta att de kan förmedla den kunskap som deras profession är ämnad för.

Svensk skola idag är i alldeles för hög utsträckning formad av en annan politik. Lärarnas auktoritet har urholkats. Skolan är inte den trygga arbetsmiljö den borde vara. Det påverkar lärandet. Det påverkar barnens utveckling.

För oss handlar det om att återupprätta lärarnas och skolledningens auktoritet. För oss som politiker handlar det både om att vara mer aktiva, och att retirera. Aktiva - där vi ska ge lärare och skolledare de redskap de behöver för att skapa och upprätthålla en trygg skoldag. Det handlar både om regler och resurser.

Men den lokala skolpolitiken handlar också om att politiken ska retirera. Lokala politiker ska inte lägga sig i skolornas inre arbete, vara nere och peta i pedagogiska detaljer eller var lärare och skolledare väljer att lägga resurser. Vi i Folkpartiet kommer att skapa självstyrande enheter, där skolledningen ges ett förtroende att skapa den bästa skolan utifrån de förutsättningar som finns.

Vi politiker kommer att följa upp, utvärdera och återkoppla resultaten. Vi kommer att vara tuffa när det handlar om att kräva att skolledning och lärare når de mål som finns. Men vi kommer att skapa resurser och ge dem frihet att vara så professionella som de kan vara.

Även här står vi mot den socialdemokrati som petar i detaljer. Som knappt vågar ta orden ordning och reda i sin mun. Som hela tiden sätter en politisk kappa på administrativa beslut.

När vi får makten efter valet 2014 kommer vi att ge skolan den frihet, de regler och de resurser som den behöver för att skapa en skola med arbetsro, med ordning och redan.

LÄRARNA.
Man behöver inte skriva så mycket om lärarna och skiljelinjerna i den lokala politiken - det är övertydligt.

Folkpartiet vill satsa på lärarna, ge dem ett ordentligt lönelyft, öka lönespridningen och premiera de mest kompetenta lärarna. Vi vill skapa forskartjänster och lektorat.

Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att det inte är hans ansvar att sätta resurser till lärarnas löner. Och kommunstyrelsens ordförande vägrar redovisa de politiska löneprioriteringarna som finns. De vill ha mindre lönespridning, ingen premiering av de mest kompetenta lärarna och de satsar inget på forskartjänster eller lektorat.

När vi får makten efter valet 2014 kommer vi att driva en politik som på längre sikt ska ge Örebros skolor de bästa lärarna. Då handlar det om arbetsvillkor, om löner, om karriärvägar och om politiker som väljer att ta ansvar för lärarnas situation, istället för socialdemokratiska kommunalråd som skjuter över ansvaret på andra.

---

Att den första frågan skulle bli skolan är väl inte så konstigt. Men nästa blogg kommer att handla om ekonomi och frihet, något som nästan helt glömts bort i den lokala politiken.

Sedan kommer en blogg om näringslivsklimat och de kommunala bolagen, en om att bli äldre i Örebro och till slut en om staden och dess utveckling. Fem områden där de lokala politiska skillnaderna är tydliga och kommer att bli allt tydligare ju närmare 2014 vi kommer.

Åter: Gott nytt år, alla bloggläsare!

Att prioritera rätt

Björn Sundin (s) och Lennart Bondeson (kd) har varit i Kina en vecka. I Shanghai, en stad med 21, 22, 23, 24, 25 miljoner innevånare eller så. Staden växer enligt uppgift med en miljon människor om året (det är nästan 3000 personer om dagen eller dubbelt så mycket per dag som Örebro växer med per år). De var enligt egen uppgift där för att knyta logistikkontakter för etableringar av logistikföretag i Örebro. På fredag ska de enligt Lennart Bondesons (kd) uppgifter i radio idag presentera en överenskommelse med någon kinesisk region.

Det är inte första gången Örebro söker kontakt med Kina. Under Mats Sjöströms (s) tid etablerades till och med en "vänort" i Kina, Yantai. Då skulle det knytas kontakter och göras affärer. Men av detta blev - ingenting.

Sundins och Bondesons resa bygger på flera felaktiga förutsättningar och prioriteringar. Låt mig lista några:

För det första har Örebro kommun under Lena Baastad och Björn Sundins ledning sparat mer på välfärden än på näringsliv och stadsbyggnad. Det märks inte minst på de resor Sundin och Bondeson gör. Zaragoza, Cannes och Shanghai är bara mötesplatserna under det första knappa året av SKDC-majoritetens ledning. Samtidigt tvinar de gamla, barn och unga till stora besparingar. 20 miljoner på äldreomsorgen. 25 på skolan. Under koalitionens styre sökte vi istället värna skola, förskola och äldreomsorg, medan stadsbyggnad och näringsliv fick leva knappare.

Denna prioritering är fel på många sätt. Framförallt handlar det om signalpolitik. Örebro kommuns verksamheter gör idag ett beräknat underskott på ca 50 miljoner kronor. Det kommer sannolikt att innebära ytterligare kraftiga besparingar. Dessa besparingar handlar om att kommunens personal måste vända på varenda krona. Det kan handla om borttagna servetter i äldreomsorgen, på brist på pedagogiskt material på förskolorna eller på uteblivna vikarier i skolan som socialdemokraterna tvingar de anställa att ta ansvar för. Då kan man, som Björn Sundin skriver på sin blogg, låtsas som om 60.000:- kronor för hans resa är en bagatell. Eller att kostnaderna för Zaragoza och Cannes, ytterligare tiotusentals kronor, också är bagateller. Men för undersköterskan med den äldres behov i centrum, för förskolläraren med barnet med speciella behov eller för läraren med eleven som måste ha extra stöd är varenda krona behövd. Bara den som ser samhället ur ett överhetsperspektiv kan uttrycka sig som Sundin.

För det andra väljer Sundin och Bondeson att jobba vidare på den gamla tron att Örebro har ett unikt logistiskt läge. Det har i och för sig alla städer. Men Örebro är inte unikare än Västerås, Norr-Linköping, Jönköping eller ens Nyköping. Tron att vi ska etablera oss som någon form av nordisk logistikknut havererar redan innan tanken ens startat. Vi har en inkomplett järnväg som inte kommer att kompletteras med Oslo-leden på årtionden. Och då kanske godsstråket redan går öster om Vättern... Vi har en godsflygplats där merparten av godset går med lastbil. Chartertrafiken ger knappast regionen något uppsving och reguljärtrafiken är lika het som en isbit i februari. Och vissa som är mer flygkunniga än jag har sagt att efter flygbranschens kris och utslagningar så kommer flygplatsernas utslagningar. Och det är alldeles för många flygplatser i Mellansverige...

Tyvärr har Bondeson lämnat vår tidigare gemensamma hållning att logistiken hade sin plats för Örebro, men att framtiden ligger i andra sektorer. Det handlade då om att vi gemensamt skulle utveckla förutsättningarna för ett framsynt, förnyelsetänkande och framtidsföretagande tillsammans med universitetet. Och Örebro universitet ser inte logistiken som något man vill satsa på. Istället handlar deras områden om robotik, om MTM (MänniskaTeknikMiljö) och andra spännande satsningar. Men om det hörs inget idag. Istället är det lagerjobben som gäller för såväl kristdemokrater som sossar...

För det tredje har Lennart Bondeson hamnat i den gamla socialdemokratiska tron att det är politiker som skapar jobb. På en vecka har han och Sundin lärt sig det de behöver om Kina. Nu ska de skriva samarbetsavtal. Och sedan kommer guldregnet...

Det räcker att säga Kalmar. Fanerdun. Stora planer som blev till grus och aska. Bondeson och Sundin är numera en del av den kommunsocialistiska strömning som menar att det är politikernas roll att utveckla såväl näringsliv som världen.

Men kommunpolitik handlar inte om det. Örebro kommun är och får inte bli en parallell till Svinarp. Kommunpolitik handlar istället om det ofta rätt grå och omediala arbetet med att göra äldreomsorgen trygg, att göra skolan till en kunskapsskola för alla, att göra förskolan pedagogisk och upplevelserik. Det visar sig också att näringslivet ofta pekar på att just närheten till bra skolor, eller vissheten att det finns en trygg äldreomsorg är det som avgör etableringar. Eller att näringslivets förutsättningar inte detaljstyrs av politiker, att näringslivet är fritt och att kommunalskatten motsvarar de krav man kan ställa på den service som ges. Inte högre än nödvändigt, inte lägre än vad som behövs.

Men Sundin och Bondeson reser jorden runt och tror att de skapar nya jobb genom besök på mässor med tiotusentals deltagare...

I radio idag sa jag att resan var fel av tre skäl. Men det finns ett fjärde.

Kina är världens största diktatur. Men det struntar Björn Sundin och Lennart Bondeson i. De valde helt enkelt bort att tala om det med någon på sin resa, som Bondeson uttryckte det. De träffade ju helt enkelt inte rätt folk som de kunnat prata om demokrati, frihet och människovärde med. Eller???

Det är uppenbart att Lennart Bondesons etiska ådra inte sträcker sig längre än till högtidstalen. Vilken etik Björn Sundin följer är än mer oklart. Istället är det pengarna som styr.

I den förra kommunledningen talade vi om att vi istället ville satsa på Indien. Indien är ett land med många problem, men det är en demokrati. Världens folkrikaste. Med stor tillväxt. Med spännande potential. Då var Lennart Bondeson helt för att välja bort Kinas diktatur och välja till Indiens demokrati. Men som så ofta påverkas människor av det sammanhang de befinner sig i. Så nu väljer Bondeson istället till Kinas diktatur och bort(?) Indiens demokrati.

Det, om något, pekar på det skifte politiken i Örebro gjort det senaste året.

Media: NA, SR,

Plakatpolitik

Jag lyssnar på Radio Örebro. Hör tre företrädare för majoriteten prata om den stora sommarsatsningen. Tittar senare på radions hemsida. Och ser tre tydliga företrädare för den plakatpolitik som nu råder i Örebro.

Till vänster står Rasmus Persson. Han ska satsa 2 miljoner på de äldre. De ska få "guldkant" på tillvaron. Och bättre utemiljö. Vad synd då att Rasmus Persson redan har sparat nästan 20 miljoner på de äldre. Då är det knappast en miljon till "guldkant" som hjälper. När man dessutom ser att äldreomsorgen i Örebro 2012 riskerar att gå med 13 miljoner i underskott är det nästan cyniskt. Å ena sidan kommer Rasmus Persson att kräva besparingar på 13 miljoner på verksamheterna, på personalen, på aktiviteterna. Å andra sidan säger han att han ska ge 1 miljon till "guldkant". Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik!

I mitten står Lena Baastad. Hon som bara finns i media när hon har något att säga. Nu har hon uppenbarligen det. 400 nya sommarjobb är det som får henne att bryta den normala tystnaden. Men hon kunde lika gärna berätta om de 500 jobb som hon inte fick fram till sommaren 2012, de 500 jobb som bara blev 20 när hon låtsades som om näringslivet skulle ta den offentliga sektorns plats. Men Lena Baastad borde veta att näringslivet inte kan agera alla goda gåvors givare. Näringslivet agerar på den privata marknaden, och måste få debet och kredit att gå ihop. Även i högskattekommunen Örebro. Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik!

Till höger står Behcet Barsom. Han ska ordna fler aktiviteter för barn. Tyvärr berättar han inte om de besparingar på kulturbidragen som han gjort som ordförande i Kultur och medborgarnämnden. Inte heller berättar han om de besparingar inom skolans värld, drygt 20 miljoner kronor, som gjort Örebros skolor än mer problemtyngda, där barnen riskerar att komma i kläm. Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik.

Det är märkligt att det inte finns tid för några djupare analyser av majoritetens så kallade satsningar. Budgeten 2012 var ett dråpslag för välfärden. Stora besparingar slår främst mot välfärdens kärna. Skolan får spara drygt 20 miljoner och visar i bokslutsprognos ett att underskottet riskerar att bli lika stort. Äldreomsorgen får spara knappt 20 miljoner men riskerar att gå mot ett underskott på 13. Arbetslösheten ökar snabbare i Örebro än i riket. Kommunens samlade verksamhetsunderskott 2012 går mot 50 miljoner. För det finns inget intresse. Och kommunledningen, med Lena Baastad i spetsen, håller tyst. Tyvärr ställer inte heller media några av de många relevanta frågor som borde ställas.

Istället får låtsassatsningar medialt utrymme. När man återför någon miljon blir det en satsning. När politikerna, som först tvingat verksamheterna att spara men själv inte tar ansvar för besparingarna, sedan på detaljnivå styr satsningarna, innebär det ett cyniskt spel med hela kommunen och alla dess anställda. Kommunledningens budskap är tydligt: Vi lämnar er ensamma med besparingarna. Men när vi "satsar" kommer vi själva att bestämma hur ni ska göra ner på detaljnivå.

Det är tydligt att Örebro idag har en kommunstyrelseordförande som inte vill eller får ta ansvar för den förda politiken utan som bara leds ut i media när någon av partiets pressekreterare gjort klart en positiv nyhet. En sådan ledare lämnar sin organisation i sticket, lämnar tjänstemännen ensamma med de svåra besluten och flyter själv bara med strömmen.

Men Lena Baastad är inte ensam. I dagens kommunledning finns det ingen som kan eller vill förstå de ekonomiska grundvalarna. Ekonomin är inte intressant. Politik är bara att vilja - inte att kunna. Det kommer, precis som på Olof Palmes tid, att leda till att välfärden vajar, att grunden för det gemensamma välfärdsbygget börjar spricka, att de resurser som borde användas långsiktigt rätt istället satsas på kortsiktiga plakatpolitiska utspel.

Det hade varit bättre om Rasmus Persson sagt: Vi sparade för mycket på äldreomsorgen. Här får ni tillbaka en tiondel av det vi sparade - ni tjänstemän vet bäst vilka hål ni måste fylla.

Det hade varit bättre om Len Baastad sagt: Vår näringslivspolitik måste göras om. Vi politiker kan inte styra näringslivet med dolda lokala skatter. Det är det fria näringslivet som skapar de nya jobben. Vi lovar istället att kommunen ska ordna framtida sommarjobb.

Det hade varit bättre om Behcet Barsom sagt: Barn och ungdomar är vår framtid. Vi sparade alldeles för mycket på skolan. Även om vi ville föra tillbaka mer så vågar vi idag inte lova mer än en dryg miljon, 5 % av det vi hittills sparat på er. Vi vet att goda skolledare har kunskap att använda även dessa små pengar på rätt sätt.

Men jag gissar att mina önskningar klingar ohörda. För idag leds Örebro kommun av den tysta kommunledningen. Den som bara kommer ut med sina plakat.

Media: SR, NA

Vem styr i Örebro?

Idag har kommunstyrelsen (KS) haft sammanträde. På det sammanträdet fanns ett extraärende som kastats in precis före mötet. Björn Sundin (s) (som ju inte har några hemliga listor men som ändå plockar fram ärenden som ingen vet något om...) ville att kommunstyrelsen skulle besluta om att återstarta TruckStop-projektet. Enligt ansvarig tjänsteman hade man jobbat med det i flera månader. Men ingen från oppositionen har fått veta något. Ärendet - som borde gått genom programnämnd Samhällsbyggnad - kommer direkt till KS och ska sedan omedelbart till KF.

Man kan tycka vad man vill om det (o)demokratiska sätt som ärenden bereds i Örebro kommun idag. Speciellt inom samhällsbyggnadsområdet är hemligheten norm. Och så kan en majoritet handla. Vill man så kan man vara hemlig. Ärenden kan läggas på bordet. Beredningsärenden kan bli beslutsärenden utan förhandsinformation. Bakgrundshandlingar kan saknas. Majoriteten avgör om de vill spela med öppna eller slutna kort. Det är uppenbart vilket spel den nuvarande majoriteten spelar.

Men det som verkligen borde bekymra örebroarna är ekonomin bakom de många besluten om stora investeringar som S-Kd-C-majoriteten nu genomdriver. Investeringsvolymerna har aldrig varit större. Och riskerna med investeringarna aldrig mer oroande.

Under den förra perioden investerade vi rejält. Men som ansvarig för ekonomin var jag alltid noga med att både bedöma de finansiella konsekvenserna, att det helt enkelt fanns pengar för investeringarna, för räntor och för avskrivningar, och verksamhetskonsekvenserna, det vill säga att det finns pengar till de verksamheter som ska använda investeringarna. Eftersom vi gjorde stora överskott fanns pengar till finansiering av investeringar. Och eftersom vi hade koll på ekonomin visste vi att verksamheterna fick sina pengar.

Men det finns ingen ekonomisk kompetens i den nuvarande majoriteten. Vare sig Lena Baastad eller Lennart Bondeson har visat sig ha kontroll på de nödvändiga besluten som måste fattas. Det verkar saknas strategier för att nå en ekonomi i balans. Det handlar om ständiga brandkårsutryckningar. Nämnderna har ingen styrning. Man fattar beslut som man hoppas ska ge resultat nu, men som inte har några konsekvensbeskrivningar på längre sikt. Den ena handen vet inte vad den andra gör. "Besparingarna" på fastigheter är det tydligaste exemplet. Skolnämnderna beslutar nu att lämna lokaler som inte går att avyttra. Kostnaderna för kommunen består, men en och annan nämnd kan påstå att man har tagit rätt beslut.

Majoriteten spelar ett högt spel. Redan från augusti 2011, när man fattade beslut om att ge nämnderna 50 miljoner som egentligen inte fanns, ökade man kostnadsnivåerna långsiktigt. Nu beslutar man om nya åtaganden som vare sig Baastad eller Bondeson har en aning om ifall kommunen har råd med.

Det märkliga med dessa nysatsningar är att de inte kommer inom kommunens kärnverksamheter. Förskolan och skolan, äldreomsorgen och servicen till de med funktionshinder - där sparar Baastad och Bondeson kraftigt. Bara idag kan vi höra om att det i Skolnämnd Sydost finns flera skolor som går med miljonunderskott. Och mer besparingar finns dolda, besparingar som vare sig Baastad eller Bondeson vill visa upp.

Men samtidigt som den socialdemokratiskt styrda majoriteten stänger halva Almbro skola, samtidigt som Navets skola får dra med sig underskott på 3,5 miljoner, samtidigt som man säger upp tiotals lärare, samtidigt som nattsjuksköterskorna minskas och de äldres otrygghet ökar - samtidigt finns det ett område som inte behöver spara.

Idag beslutade Baastad och Bondeson att ge minst 34 miljoner till en P-plats för lastbilar. Den kommer att kosta kommunen 2,5 miljoner per år. Och den nya kombiterminalen (som riskerar konkurrera ut Hallsberg och orsaka stor skada för regionen) får 600.000 bara för utredning. Kostnaden för att färdigställa den kommer inte att stanna vid 34 miljoner. Det nya Norrcity-projektet rullar vidare med konsultkostnader och kommande storinvesteringar. På samma sätt är det med järnvägsutredningen. Konsultkostnader och hundratals miljoner i investeringar.

De sammanhållande länkarna för det område som kan spendera är Samhällsbyggnad och Björn Sundin. Det blir allt tydligare att vare sig Baastad eller Bondeson förmår fördela pengarna efter behov. Sundin begär och Sundin får. Och de som får betala är förskolebarnen, eleverna och de äldre i behov av trygghet och stöd.

Så vem är det som styr i Örebro? Knappast Baastad. Knappast Bondeson. Mer sannolikt Sundin och den grupp han samlat kring sig. Det är ett visst bekymmer för den demokrati som kräver öppenhet och tydlighet. Men det är ett gigantiskt bekymmer för Örebro kommuns välfärd och ekonomi.

Media: NA, SRÖrebro

Nu hårdnar skolkampen

I och med dagens debattartikel i DN, redovisar socialdemokraternas skoltalesperson Ibrahim Baylan sitt partis skolpolitik. Eller i vart fall de första delarna av den. För det mesta i artikeln är rätt innehållslöst. Låt oss gå igenom punkterna:

1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.

2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?

3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.

4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.

Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.

5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.

6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.

7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.

8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.

Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.

Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3

Rädda läraryrket!

Nu går media igång på lärarnas situation. Grunden denna gång är att allt färre söker sig till lärarutbildningen. Plötsligt är det kris.

Men är någon förvånad?

Läraryrkets status har urgröpts under årtionden. Det är i stort en politiskt betingad utveckling. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken från 1968(?) och framåt kännetecknas av klåfingriga politiker som menat sig kunna mer om skolans utveckling än lärarna och rektorerna själva. På område efter område har lärarnas status minskat.

• Det handlar självklart om lönerna. Från att vara ett bra akademikeryrke med hög lön, är nu läraryrket ett kommunjobb bland andra.
• Det handlar om arbetsvillkoren. Ett tag fick lärarna inte ens vara lärare. Alla var skolpersonal. Ingen skulle sticka ut och påstå att lärarna var viktigare för skolan än andra personalgrupper.
• Det handlar om kommunernas syn på skolan. Jag har inte gått i första linjen för att förstatliga skolan, men när man ser hur kommunpolitiker och tjänstemän hanterar skolans situation är det inte så svårt att ändra sig. Det finns ett bekymmer med den kommunala synen på skolan som går hela vägen från de lokala skolnämnderna upp och in i Sveriges Kommuner och Landstings styrelse. Den lokalpolitiska synen på skolan och lärarna bygger på den socialdemokratiska synen på lärare som "arbetare" eller "kommunaltjänstemän". Det handlar om att göra läraryrket till ett yrke bland andra. Ett skrivbordsjobb. Ett åttatillfem-jobb.

Det finns en del märkligheter i den diskussion som nu förs. Exempelvis ser vare sig debattörer till vänster eller höger sambandet mellan den grund som tidigare socialdemokratisk skolpolitik lade, och det som idag sker. Aftonbladets totala blindhet är ett typexempel.

Och frågan om löner är kommunal. Jan Björklund har tidigare fått kritik för att han ändå pekat på behovet av högre lärarlöner. Då var det att blanda sig i parternas löneförhandlingar. Men nu, när alla verkar inse behovet av högre lärarlöner, borde han tala ut. Men det är faktiskt på det lokala planet lärarlönerna sätts. Det är i Örebro, Malmö, Göteborg och Stockholm som makten över lärarlönerna finns. Eller i Laxå, Täby och Umeå. Det är socialdemokratiska kommunalråd som håller igen på lärarnas löner. Det är socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden som gör samma sak.

I Örebro har vi folkpartister lagt förslag efter förslag på högre lärarlöner. I Örebro är lönerna låga hur man än jämför. Men socialdemokraterna prioriterar annorlunda. Det finns inget utrymme för att öka de löner som måste ökas. Socialdemokraternas besked till lärarstudenterna är tydligt: Vi prioriterar er inte!

Och på samma sätt är det med synen på lärarna i skolan. I kommun efter kommun jobbar socialdemokratiska kommunalråd MOT den frihet och tillit som borde vara grunden för lärarnas jobb. Dessa socialdemokrater vill styra såväl arbetstid som arbetsmetoder. Deras budskap till lärarstudenterna är tydligt: Vi litar inte på er. Vi tror inte på er förmåga som pedagoger. Vi vet bäst hur ni ska jobba.

Mot detta står den liberala skolpolitiken. Jan Björklunds insatser som utbildningsminister är avgörande. Han har lagt grunden. Och i kommun efter kommun jobbar folkpartister för att höja lärarnas löner och öka läraryrkets status. Vårt budskap till lärarstudenterna är lika tydligt: Vi prioriterar er och er löneutveckling. Vi litar på er och tror på er pedagogiska kunskap. Vi vill ge er den frihet ert yrke behöver!

En del tror att de liberala visionerna för skolan, för kunskap och bildning, nu är allmängods som omfattas av alla. Men det räcker med att se hur illa lokalpolitiker hanterar lärarna för att inse att det är många liberala segrar som återstår att vinna.

Media: DN, SVD, SVD2,  EX, AB, AB2

Bloggar: Kent, 

Självklar valfrihet

Under det senaste året har valfriheten inom såväl skolområdet som äldreomsorgsområdet ifrågasatts. Det är i grunden bra. Varje system måste ständigt prövas för att se vilka förändringar som måste göras.

Men slutsatserna av detta ifrågasättande blir ibland märkliga. De politiska undertonerna skymmer alldeles för ofta själva valfriheten och dess konsekvenser.

Idag är det lätt att säga att vi ska förbjuda riskkapitalister inom äldreomsorgen. Forskare kan peka på avhandlingar från 1980-talets USA som hävdar att det är bra med valfrihet inom tekniska områden, men svårt inom servicesektorn. Problemet är bara att världen förändrats, och kommer att förändras.

Jämför vi hur äldreomsorgen i Sverige såg ut 1980 eller 1990 med hur den ser ut idag är skillnaden enorm. Då - i den politiskt styrda ofrihetens tid - vann Bengt Westerberg ett val åt Folkpartiet för att han krävde eget rum på långvården. Idag finns inte långvården. Idag finns knappt delade rum inom äldreomsorgen. Idag finns ett helt annat tänkande kring individernas rätt, kring hur en gammal människa har rätt att behandlas, än vad som fanns då. Valfriheten och individualiseringen har ökat, såväl inom den offentliga sektorn som inom den privata sektorn.

Sannolikt hade individualiseringen kommit även i ett system utan alternativa utförare, men utvecklingen hade lika sannolikt gått långsammare.

Än intressantare blir frågeställningarna kring valfriheten inom äldreomsorgen när man ser framåt några år. Då kommer allt fler gamla att bli ännu äldre, och behoven av en tid av stöd från det offentliga genom vård, omsorg eller en kombination av de båda, kommer att öka. Denna demografiska utmaning kommer att ställa hela den offentliga finansieringen av välfärden inför ännu oprövade vägval.

Sveriges Kommuner och Landsting har underaökt välfärdens långsiktiga finansiering. Den visar att om vi stannar kvalitetsutvecklingen vid dagens nivå, så kommer vi att klara finansieringen. Men är det någon som tror att 40-talisterna kommer att nöja sig med det? De är ju redan idag missnöjda med omsorgen om sina nu åldriga föräldrar... Det innebär att vi måste söka nya vägar att finansiera livsnödvändig vård och omsorg, och andra vägar att finansiera lika nödvändig service utanför den livsnödvändiga vården och omsorgen.

Kan man klara det i ett system där en finansiär också är den enda utföraren? Knappast. Framtidens äldreomsorg tillhör mångfalden. E mångfald av utförare. En mångfald av alternativ. En mångfald av innehåll. En mångfald av kvalitet. En mångfald av lösningar på en mångfald av utmaningar.

Dagens diskussion kring valfrihet kan inte enbart baseras på forskningsresultat baserade på en helt annan situation. Den kan inte heller baseras på dagens situation. Och knappast på en utopisk bild målad av media och mediala politiker. Den bild att det inte finns några problem inom offentligt driven service som målas upp från vänsterhåll är felaktig. Båda de stora kommunala välfärdssystemen, skolan och äldreomsorgen, står inför stora utmaningar i framtiden. Ökade krav på bättre kvalitet och ökad individualisering är ett par av dessa.

Dagens diskussion måste ta sitt avstamp i morgondagens utmaningar. Då är valfriheten inte bara en möjlighet. Då är valfriheten självklar.

Media: DN1, DN2, SVD1, E24-1, SVT1, SVT2, SVT3, Expr1

Koalitionen levererar (igen)

Så har då vi i koalitionen presenterat de sex områden som vi börjar med om vi vinner valet på söndag. Eftersom vi är så sampratade så kan vi trycka på knappen och köra igång med:

Höjd bemanning inom äldreomsorgen. Det får i första läget kosta 35 miljoner. Men vi kommer att bygga fler äldreboenden och öka tryggheten kontinuerligt.

Höjda lärarlöner. 25 miljoner sätter vi på det. Det är väl ingen större hemlighet att detta varit en folkpartistisk vilja i många år. Nu känner vi att ekonomin är så stabil att vi kan sätta igång.

Mer personal i förskolan. Det innebär också 25 nya miljoner. Barngrupperna behöver inte bli större. Förhoppningsvis kan de minska även om det hela tiden kommer till fler och fler barn. Visst är det roligt!

Höjda föreningsbidrag. Vi återställer och höjer föreningsbidragen. Det civila samhällets viktiga aktörer ska ha långsiktiga villkor för sina verksamheter. Det får kosta 5 miljoner. Väl investerade pengar.

Vi öppnar Svartån för bad igen vid Hästhagen. Massor av örebroare gillar att bada här. Men det är bara ett steg på vägen. Vi ska få vattnet i Svartån så rent från källorna till havet (Hjälmaren i alla fall) att man inte behöver ha konstgjorda attiraljer för att kunna bada.

Och vi börjar utreda hur vi ska kunna erbjuda alla heltidstjänster, och avskaffa de delade turerna.

Den sista frågan fanns uppe till beslut för snart fem år sedan. Då drev sossarna den. Då fanns överhuvudtaget inga ekonomiska kalkyler för vad det skulle kosta, vad det skulle innebära för turer, för arbetsplatser, för timanställda och så vidare. Det var bara att köra. När vi tog över bad vi om en snabb analys av kostnaderna. Sannolikt skulle ett beslut då ha inneburit ökade kostnader på ca 60 miljoner om året, en summa som kontinuerligt skulle öka. Det var ett dåligt beslut. Vi i koalitionen gör som vanligt ett bättre jobb.

Men det kanske intressantaste med dagens utspel är att här sitter fem partier som kan börja regera på måndag. Och vad är vänsterpartiernas alternativ? Inte en enda gemensam artikel. Inte ett enda gemensamt utspel. Inte något som ens kan antydas vara ett samarbete. Det känns lika frostigt mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet i Örebro, som det gjorde på första maj.

Visst är det märkligt att det parti som talar mest och bredast om sin öppna famn och sina inbjudningar till olika samarbeten också är det parti som aldrig kunnat samarbeta. Förrförra mandatperioden satt jag både med Murad Artin och med Zargam Asadi när v och mp tröttnade på sossarnas maktspråk. Då sprack deras samarbeten titt som ofta. Och nu verkar inte vänsterblocket kunna hålla ihop ens fram till ett omval...

Örebro behöver en stark och handlingskraftig regering. Koalitionen är i dagsläget inte bara alternativet. Vi är det enda alternativet.

Media: Radio Örebro

Statlig skola?

Läser Maciej Zaremba på DN om den svenska skolan. Reportaget får TV-serien 9A från Örebro att verka som rena elitskolan. Det är ingen nådig lunta han slänger i läsarens ansikte på måndagsmorgonen. Men är den riktig?

Jag är en av dem som på alla Folkpartiets landsmöten talat mot och röstat mot ett återförstatligande av skolan. Det finns två huvudsakliga skäl för det. För det första tror jag inte att organisationsförändringar i sig är lösningen på de stora problemen i samhället. Organisationsförändringar kan ibland vara en ursäkt för att inte ta tag i de verkliga problemen. För det andra innebär en sådan förändring att fler kommunala verksamheter borde stå på tur. Det finns inga skäl att acceptera skillnader i äldreomsorg, social omsorg, omsorg om funktionshindrade och så vidare, om vi inte accepterar dem i skolan.

Med detta sagt vill jag ändå ge en eloge till såväl Zaremba som Jan Björklund. Och jag vill delvis krypa till korset.

Varför? Jo - i efterhand är det bara att inse att man varit en del av ungefär samma spel som det Zaremba beskriver.

I början på 1990-talet var jag ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd. Vi hade ansvaret för bland annat förskolor och skolor. Det var inget enkelt område. Varbergaskolan hölls uppe av en gammal lärarkår, men skakade under trycket av en ökad andel elever med invandrarbakgrund och utanförskapets villkor. Mellringeskolan började byggas och hade problem från början. Wallerska skolan var det lysande undantaget, både tack vare läget, lärarna och rektorskapet.

Men det fanns ett tryck att förändra. Rektorn skulle ju inte vara rektor. Det handlade inte om pedagogisk kunskap och kännedom om och för skolan, utan om ett ledarskap som alla andra. Det var bra att förändra bara för förändringens skull. Jag försökte kanske hålla emot, men inte gjorde jag det tillräckligt. Delvis berodde det väl på okunskap, såväl politisk som pedagogisk. Delvis berodde det väl på att jag trodde på ett förändrat ledarskap som grund för en bättre skola.

Sett i efterhand var det inte bra. Det var helt enkelt dåligt. Den utveckling som börjat tidigare, under socialdemokratisk ledning, och accelererade därefter, under socialdemokratisk ledning, gjorde kanske halvhalt. Men den avstannade inte. Det är ett av skälen till att Örebro idag har så stora problem med skolan. Vi har alla varit goda socialdemokrater.

Örebro har länge varit en kunskapsstad. Men vi är det inte längre. Det finns så många olika skäl för detta. Men det är ett grundläggande problem att det parti som styrt längst, socialdemokraterna, inte har visat intresse för lärande, kunskap, vidareutbildning, spetskompetens, bildning, det är bara att fortsätta. De gav inte skolan en chans att fokusera på kunskaper, utan överöste den med massa blahamål. De gav inte skolan rätt pedagogisk ledning, utan lät politikerna verka ända in i klassrummen. de gav inte lärarna möjlighet att utvecklas, gav dem dåliga löner, gav dem ingen vidareutbildning.

Och vi andra har i alldeles för stor utsträckning bara stått och tittat på. Vår passivitet har givit socialdemokraterna alldeles för stort spelrum. Det är illa.

Nu vänder det. Genom Folkpartiets trägna arbete de senaste åren har saker och ting skett. Ina Lindström har som skolpolitisk talesman klarat av att baxa kunskapsfokus genom en trögrörlig organisation. Vi är på väg. Men frågan är hur långt.

Hur långt klarar kommunerna att ta skolan?

Frågan blev för mig överaktuell på den valkongress som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) höll förra veckan. I ett panelsamtal sade en av deltagarna ungefär så här: "Det långa sommarlovet får inte bli det främsta skälet för att bli lärare." Vilken syn på lärarna!!! Är det någon som tror det? Och i så fall - hur har det blivit så? Läraryrket kan inte längre konkurrera vare sig med lön, karriärvägar eller andra arbetsförmåner. Snarare med låg lön och andra usla villkor. Det är alldeles för få som söker sig till läraryrket, framförallt för få med den spetskompetens som behövs.

Det är illa när SKL som företräder alla kommuner och landsting har politiska företrädare som tycker så. Än värre var att det sagda fick en av de längsta applåderna av det församlade auditoriet - lokala politiker från hela Sverige. Är det verkligen så som förtroendevalda ser på skolan, på lärarna, på lärandet? Vill man ha konflikt med den grupp som gör jobbet? Tror man att politiker kan skolan bättre än rektorer och goda lärare?

Jag ryser.

Så kanske är det så att skolan måste förstatligas. Inte för att det egentligen behövs. Men för att det är det enda som kan ruska om såväl de lokala förtroendevalda som tror att politiker vet bättre, som de rektorer och lärare som behöver både stöd, ansvar och ansvarsutkrävande.

För målet, mer kunskap åt fler elever, får aldrig skymmas av vare sig organisation eller förutfattade meningar.

Media: DN, Expressen

Integration

När, förhoppningsvis, koalitionen tar över taktpinne igen efter omvalet den 15 maj så kommer integrationsfrågorna hamna i min portfölj. Det blir intressant.

Integrationen i Örebro behöver bli bättre. Milt sagt. Under många år med socialdemokratiskt styre blev Örebro en stad i utanförskap. Under de senare åren av 1990-talet och de första på 2000-talet förstärktes denna trend ordentligt. Det var då Örebro blev den stad, utanför storstadsområdena, som hade störst problem med utanförskap.

Men vi i koalitionen måste också vara självkritiska. Under våra första fyra år vid makten har vi inte klarat av att bryta denna trend. Visst kan vi visa att det finns orsaker vi inte kan påverka. När en internationell lågkonjunktur slår till, så slår det hårdast mot de som redan är utanför. Men det spelar mindre roll. Utanförskapet måste brytas.

Nu gäller det att visa på konkreta åtgärder och en åtgärdsplan. Jag ser fem prioriterade frågeområden:

För det första: Jobb! Inte bidrag. Vi måste tydliggöra arbetslinjen än mer. Det handlar såväl om de svenskar som funnits i landet länge, som nya svenskar och invandrare. Alla som kan jobba ska också jobba. Det ska inte finnas bidrag som utbetalas av slentrian. Under den kommande perioden ska vi bli tydligare i att ingen som kan jobba ska kunna leva av bidrag. Jobb, eller utbildning, från första dagen gäller. Kommunen ska planera för att erbjuda alla sysselsättning omedelbart. Vår förflyttning av försörjningsstödet till Vuxenutbildning och Arbetsmarknad ger förutsättningar för detta (s och v var emot detta).

För det andra: Skola! Vi har ett uppdrag att skapa de allra bästa skolorna i de mest utsatta områdena. Utbildningen är grunden för att kunna skapa sig sin egen framtid. Idag är kunskapsmålet fortfarande för otydligt. Alla barn kan lära, det är synen på elevernas möjligheter som skapar en lärande situation. Vi ska investera i skolmiljöer. Vi ska investera i lärarna, i deras kompetens och ge dem som jobbar i dessa skolor bättre förutsättningar. Vi ska investera i rektorer och skolledningar, och kräva större ansvar för att de ska skapa lärande miljöer.

För det tredje: Trygghet! Alla örebroare ska kunna gå trygga på gator och torg när som helst på dygnet. Det gäller centrum såväl som miljonprogramsområden. Vi ska bygga om och bygga nytt för trygghet. Ljus och öppenhet. Miljöer där människor rör sig. En stad för människan, inte för trafiken, för planerarna, för ekonomismen. EN stad, inte en stad där olika områden behandlas olika. Vi ska samarbeta än mer med polisen, inom kommunen, med civilsamhället.

För det fjärde: Deltagande! Vårt arbete kring samverkan med det civila samhället ska fortsätta. Ett tecken på utanförskap är att få har de många och goda kontakterna som föreningsliv, organisationer och nätverk ger. Det handlar om att skapa horisontella kontakter, inte vertikala. Kontakter på samma plan mellan människor av olika bakgrund. Samtidigt ska vi inte skapa fler kommunala projekt. De flesta bostadsområden med utanförskapsproblem är överlusade av kommunala projekt. Istället handlar det om att skapa grundläggande förutsättningar för fler att engagera sig. Det finns många goda exempel från andra europeiska länder.

För det femte: Demokrati! Det finns en syn främst hos socialdemokraterna att utanförskapsområdena är deras. Det är deras väljare. Det är deras hemområden. Det gick så långt i höstas att deras fusk blev övertydligt. Men bakom detta finns en gråzon med mängder av vittnesuppgifter om hur socialdemokraterna arbetar med kollektiva röstningsförfaranden, med missvisande information (det finns bara ett demokratiskt parti, det ser man ju på namnet (kanske därför att de har sådana problem med SD som nu kopierar halva namnet), eller: det finns två rasistiska partier i Örebro - Sverigedemokraterna och Folkpartiet) eller genom att helt enkelt gå hem till folk, plocka med dem till röstningslokalen, förse dem med "rätt" valsedlar och valkuvert och leda dem förbi andra partiers valarbetare ända in i vallokalen. Det verkar vara en del av samma omhändertagande attityd som karaktäriserat socialdemokratisk integrationpolitik i decennier.

Demokrati förutsätter medborgare som kan göra fria, individuella val. Just denna rätt och dessa möjligheter är en del av att skapa fria individer, kvinnor och män, som kan vara med och bygga den gemensamma staden. Demokrati är inte omhändertagande. Demokrati är egenmakt!

Under de kommande månaderna kommer vi att kunna presentera och genomföra flera konkreta förslag och åtgärder för att öka integrationen och minska utanförskapet. Det är en av de viktigaste frågorna för det framtida Örebro!

Tuffa barn, eller?

Läser i DN om flipperföräldrar. Ett helt nytt ord för mig. Gissar att Erik Helmerson hittat på det själv. Det är ett ganska bra uttryck.

Hela artikeln handlar om de två mest divergerande formerna av föräldraskap:
Curlingföräldrarna, som tror att barnen mår bäst av att i alla lägen smekas in i samhället.
Tigerföräldrarna, som menar att just deras barn är den som är född till de största stordåden i världen och inget, inget får hindra det.

Istället vill Helmerson se flipperföräldrar. Föräldrar som tror på sina barn. Som låter barnen ta en del stötar, som tror att de kommer att klara det, men som finns där om och när de faller igenom. Det låter rätt bra, tycker jag. Liberalt föräldraskap, typ.

Det finns en rätt tydlig politisk vinkling kring detta också. Skolpolitiken, där socialdemokraternas flumskola lika gärna skulle kunna kallas curlingskola, är det tydligaste exemplet. Stör inte barnen mer än nödvändigt. Låt de söka den kunskap de vill. Belöna dem om de gör det de ska göra. Inte mer ordning och reda än vad eleverna själv vill och kan ordna.

Och läxhjälp åt alla, för att lägga en lokal politisk profil på det hela. Denna läxhjälp åt alla är socialdemokraternas i Örebro viktigaste valfråga. Jag kan inte annat än sucka. Inget om kunskapskrav. Inget om bättre och kunnigare lärare. Inget om bättre villkor för lärare, eller mer vidareutbildning. Bara denna läxhjälp, som på något märkligt sätt ska lösa skolans alla problem.

Mot detta ställs den liberala synen på barnen och eleverna. Det gäller att ställa krav, men rätt krav på varje elev. Det gäller att tro på barnen, på deras möjlighet att klara mer, att överträffa sig själva. Visst kan det bli en del stötar när kunskaperna inte sitter som en smäck första lektionen. Men de flesta klarar det. Och för dem som inte kan, orkar, förmår, så måste det finnas goda lärare, kompetenta lärare, lärare med rätt utbildning för rätt undervisning, som lyfter och bär.

Under socialdemokraternas och Lena Baastads tid som skolkommunalråd så sänktes kunskapsnivåerna i Örebros skolor hela tiden. Allt blev sämre. När Skolverket var här och kollade upp det hela, var den tydligaste kritiken att det inte fanns något tydligt fokus på kunskap. Baastad och socialdemokraterna fortsätter på den linjen. Istället för att fokusera på kunskap, bildning och förutsättningarna för det så går man in i klassrummen, eller i hemmen där läxorna görs, och tar över, slätar ut, curlar.

Mot detta står Folkpartiet. Vi har ett stort antal tydliga besked till örebroarna om skolan:
* Högre krav på kunskaper i skolan. Alla elever kan mer!
* Ordning och reda i skolan ger bättre studiero.
* Mer vidareutbildning till lärarna, under hela arbetslivet.
* Högre krav på rätt utbildning, rätt kompetens för varje lärartjänst.
* Höjda löner ger bättre lärare.
* Högre krav och mer befogenheter till rektorerna och skolledningarna. Fler kommunala skolor ska bli självstyrande.
* Fortsatt satsning på skollokaler och prioritering av vilka kommunala skolor som har tillräckligt elevunderlag.
* Bort med politikerna från klassrummen. Lärare och rektorer klarar själv skolans undervisning, även när det handlar om läxor.

Och, i dessa tider när den nya socialdemokratiska partiledningen verkar börja tveka om friskolornas värde:

* Ja till fristående skolor.
* Ja till tydliga och likvärdiga krav på både kommunala och fristående skolor.