Är gamla också människor?

Det pågår en nationell debatt kring äldreomsorgen som påverkar också det lokala. Som så ofta nuförtiden är den mediala bilden av svensk äldreomsorg svart eller vit, eller kanske bara svart. Och mest svart är den privata omsorgen. Där härskar bara vinstintresset och de gamla vansköts mer som regel än undantag...


För den som orkar sätta sig in i hur det verkligen förhåller sig så stämmer inte denna bild. Vare sig av äldreomsorgen i sin helhet, eller av privat äldreomsorg. Svensk äldreomsorg är i världsklass, sannolikt i världstopp. Men som i all verksamhet finns det problem och utmaningar både vad gäller det generella och det specifika.


Det finns rätt många utmaningar kring frågorna om vad som händer när vi blir äldre. En del handlar om det offentligas verksamhet, som äldreboenden och sjukvård. Men annat, sannolikt minst lika viktigt, handlar om hur vi ser på varandra som människor, på etik och moral, om det civila samhället och hur vi ser på arbete och pension. Om dessa frågor ska jag fortsätta att blogga i framtiden. De kräver sannolikt minst en bloggpost var. Minst...


Men nu handlar det om läget i Örebro och vad vi liberaler ska göra när vi vunnit valet 2014.


Rubriken på denna bloggpost är ju rätt provokativ. "Är gamla också människor?" Det är väl självklart kan tyckas. Men rätt mycket i både nationell och framförallt den lokala politiken handlar om att även om gamla fortfarande är människor, så är de inte som vi. Framförallt handlar det om egenmakt och valfrihet.


Åldrandet har länge varit en kollektiv process. Jag menar att det är ett typexempel på socialdemokratisk politik i sin prydno. Människor är för dem inte individer med individuella rättig- och skyldigheter. Människor är del av kollektiv. Det påverkar politikens roll och utformning.


En liberal politik för äldre har rätt många delar som handlar om annat än vårdboenden och hemtjänst. Men låt oss börja med dem:


För oss är det självklart att du som gammal ska kunna välja vem du vill ska ge dig den vård och den omsorg du behöver. Det är lika självklart att du fortfarande när du flyttar, även om det är för sannolikt sista gången, ska kunna välja vilken hyresvärd du ska ha. Det spelar ingen roll om du är gammal och sjuk, om du drabbats av någon form av demenssjukdom eller annat funktionshinder. Om du själv inte kan välja, finns det sannolikt anhöriga som kan göra det åt dig. Och finns inte heller anhöriga, så ska kommunen söka efter vad du förmodligen skulle valt om du kunnat.


Vi måste likställa privata och offentliga alternativ inom äldreomsorgen. Det gäller såväl ersättning som krav och uppföljningar. Samma ersättning, samma skarpa krav och samma tydliga uppföljning. Och sköter du dig inte ska konsekvenserna bli kännbara, oavsett om du är privat eller kommunal. Om du inte ger de gamla den vård och den omsorg de har rätt att kräva, så ska avtalen vara utformade så att du blir skyldig att ge dem det, och dessutom betala skadestånd på köpet. Det ska helt enkelt inte löna sig att snåla eller vara ineffektiv, vare sig inom kommunala eller privata enheter.


Denna rätt att välja själv är större än bara boendet och omsorgen. I all den service som kommunen finansierar via skattemedel, ska det finnas en valfrihetsgaranti. Lagen om Valfrihetssystem (LOV) ska ligga till grund för all offentligt finansierad service. Du själv ska kunna välja, och det offentliga ska vara en del av denna valfrihet, men inte den enda delen.


Skillnaden mellan oss liberaler och socialdemokraterna i Örebro är enorm. De ser fortfarande på de äldre som ett grått kollektiv. De tror att 40-åriga politiker är bättre på att bestämma vad 85-åriga vill ha, än 85-åringarna själva! Valfrihet är för dem något negativt, något de helst skulle vilja slippa. I dagens majoritet försenar de och stoppar allt som går att stoppa. LOVen blir en tummetott. Alternativen inom boendena lyser mest med sin frånvaro. Det är kommunen som ska göra allt.


Behovet av en trygg, kvalitetssäkrad och valfri äldreomsorg är en grundsten i äldrepolitiken för oss liberaler, men inte den enda. Vi ser äldre människor som människor som fortfarande har ett uppdrag, individuellt liksom i hela samhället. Det aktiva livet slutar inte vid pensionsåldern. Alla har en plats och en uppgift, oavsett hur gammal man är.


En liberal äldrepolitik i Örebro handlar därför om att hitta vägar att stärka äldres möjligheter. Låt mig peka på några frågor där vi jobbar (och där socialdemokraterna går på tvärs):


Vi vill att vi ska ha en aktiv fritidspolitik för äldre. Det handlar inte bara om ungdomsidrott eller ungdomsföreningar längre. Vill vi ha aktiva, friska människor långt upp i åldrarna måste vi skapa strukturer som gör det attraktivt och möjligt för de äldre att vara just aktiva. Det kan handla om föreningsbidrag, om en aktiv kulturpolitik, om en stad som uppmuntrar äldres fysiska aktivitet och så vidare.


Vi vill stärka det civila samhället. Det Folkrörelsesverige som etablerades för 100 år sedan och bars in i nutiden av starka föreningar, är på väg bort. Frågan är vad som kommer efter. Men det traditionella föreningslivet finns fortfarande och bärs ofta av de som kan traditionerna och hur man driver en förening. Dessa äldre är guldgruvor för föreningsverksamhet med många olika grunder. Vi vill skapa en aktiv samverkan mellan det civila samhället och kommunen för att stärka möjligheterna för fler äldre att vara föreningsaktiva. Det handlar också här om föreningsbidrag. Men det kan lika gärna handla om att ge föreningarna möjlighet att bli delaktiga av det kommunala omsorgsuppdraget, som entreprenörer.


Vi vill stärka arbetslinjen för äldre. Det finns en diskussion om pensionsåldern som jag kommer att återkomma om i en blogg. Men redan idag finns många kompetenta kommunala medarbetare som inget hellre vill än att jobba vidare även efter 65- eller 67-årsdagen. Och det finns många arbetsplatser som behöver deras kompetens. Vi vill skapa en kommun som gör detta möjligt. Du ska kunna få arbeta vidare med det du kan och klarar av utifrån din och din arbetsgivares vilja. Strukturerna ska vara till för individen, inte tvärsom.

Vi vill skapa ett geriatriskt centrum i Örebro. Det är egentligen en uppgift för landstinget, men eftersom den socialdemokratiska landstingsledningen inte vill, får vi i kommunen ta det uppdraget på oss. Det handlar om att skapa ett centrum med såväl medicinsk- som omsorgs- och omvårdnadsexpertis som samlas kring dig som gammal. Du ska inte skickas runt till olika experter. De ska komma till dig. Och du ska veta att deras kunskaper är baserade på vad de äldre människorna behöver, inte på forskningsresultat som baseras på 30-åriga män...


Vi vill skapa en grund för fler lokala framgångsrika företag inom servicebranscherna. Företag som genom LOV-lagstiftningen kan ge omsorgstagarna så god service som möjligt, men som också kan komplettera denna skattebetalda service med annan service. Denna bransch är en av de stora framtidsbranscherna. Och sannolikt kan många äldre människor bli goda medarbetare i dessa nya företag. För de känner sannolikt sina jämnårigas behov bäst.



Det finns idag inget fokus på äldreomsorg och äldrepolitik i Örebro. Socialdemokraterna har inga visioner om vad de vill. Besparingarna inom äldreomsorgen är omfattande. Kvalitetssynen lyser mest med sin frånvaro. Engagerade medarbetare och entreprenörer kan trots, inte tack vare, den politiska majoriteten ändå ge en god omsorg och omvårdnad. Men kvaliteten är för låg och kostnaderna för höga.


När vi vunnit valet 2014 ska vi genomföra en äldrepolitik som handlar om att sätta den gamla människan i centrum. För hon är fortfarande människa, en individ med vilja att forma sitt eget liv, precis som vi som fortfarande är något yngre. Vi vill öka hennes egenmakt. Vi vill skapa stöttande kommunala strukturer som inte tar över hennes vilja. Och vi vill långsiktigt säkra resurserna för en aktiv välfärdspolitik inriktad på de behov de äldre uttrycker, och inte de behov vi som fortfarande är yngre tror finns.


Liberal politik ser som vanligt alltid till individen. Det spelar ingen roll om hon är sju, 77 eller 107 år.


Media: EX1, EX2

Rädda läraryrket!

Nu går media igång på lärarnas situation. Grunden denna gång är att allt färre söker sig till lärarutbildningen. Plötsligt är det kris.

Men är någon förvånad?

Läraryrkets status har urgröpts under årtionden. Det är i stort en politiskt betingad utveckling. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken från 1968(?) och framåt kännetecknas av klåfingriga politiker som menat sig kunna mer om skolans utveckling än lärarna och rektorerna själva. På område efter område har lärarnas status minskat.

• Det handlar självklart om lönerna. Från att vara ett bra akademikeryrke med hög lön, är nu läraryrket ett kommunjobb bland andra.
• Det handlar om arbetsvillkoren. Ett tag fick lärarna inte ens vara lärare. Alla var skolpersonal. Ingen skulle sticka ut och påstå att lärarna var viktigare för skolan än andra personalgrupper.
• Det handlar om kommunernas syn på skolan. Jag har inte gått i första linjen för att förstatliga skolan, men när man ser hur kommunpolitiker och tjänstemän hanterar skolans situation är det inte så svårt att ändra sig. Det finns ett bekymmer med den kommunala synen på skolan som går hela vägen från de lokala skolnämnderna upp och in i Sveriges Kommuner och Landstings styrelse. Den lokalpolitiska synen på skolan och lärarna bygger på den socialdemokratiska synen på lärare som "arbetare" eller "kommunaltjänstemän". Det handlar om att göra läraryrket till ett yrke bland andra. Ett skrivbordsjobb. Ett åttatillfem-jobb.

Det finns en del märkligheter i den diskussion som nu förs. Exempelvis ser vare sig debattörer till vänster eller höger sambandet mellan den grund som tidigare socialdemokratisk skolpolitik lade, och det som idag sker. Aftonbladets totala blindhet är ett typexempel.

Och frågan om löner är kommunal. Jan Björklund har tidigare fått kritik för att han ändå pekat på behovet av högre lärarlöner. Då var det att blanda sig i parternas löneförhandlingar. Men nu, när alla verkar inse behovet av högre lärarlöner, borde han tala ut. Men det är faktiskt på det lokala planet lärarlönerna sätts. Det är i Örebro, Malmö, Göteborg och Stockholm som makten över lärarlönerna finns. Eller i Laxå, Täby och Umeå. Det är socialdemokratiska kommunalråd som håller igen på lärarnas löner. Det är socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden som gör samma sak.

I Örebro har vi folkpartister lagt förslag efter förslag på högre lärarlöner. I Örebro är lönerna låga hur man än jämför. Men socialdemokraterna prioriterar annorlunda. Det finns inget utrymme för att öka de löner som måste ökas. Socialdemokraternas besked till lärarstudenterna är tydligt: Vi prioriterar er inte!

Och på samma sätt är det med synen på lärarna i skolan. I kommun efter kommun jobbar socialdemokratiska kommunalråd MOT den frihet och tillit som borde vara grunden för lärarnas jobb. Dessa socialdemokrater vill styra såväl arbetstid som arbetsmetoder. Deras budskap till lärarstudenterna är tydligt: Vi litar inte på er. Vi tror inte på er förmåga som pedagoger. Vi vet bäst hur ni ska jobba.

Mot detta står den liberala skolpolitiken. Jan Björklunds insatser som utbildningsminister är avgörande. Han har lagt grunden. Och i kommun efter kommun jobbar folkpartister för att höja lärarnas löner och öka läraryrkets status. Vårt budskap till lärarstudenterna är lika tydligt: Vi prioriterar er och er löneutveckling. Vi litar på er och tror på er pedagogiska kunskap. Vi vill ge er den frihet ert yrke behöver!

En del tror att de liberala visionerna för skolan, för kunskap och bildning, nu är allmängods som omfattas av alla. Men det räcker med att se hur illa lokalpolitiker hanterar lärarna för att inse att det är många liberala segrar som återstår att vinna.

Media: DN, SVD, SVD2,  EX, AB, AB2

Bloggar: Kent, 

Det politiska landskapet, avsnitt 7

Det sista inlägget i denna serie. Egentligen tänkt som två inlägg. Men det får bli ett extra långt istället.

Liberal framtid!

När uppstod svensk liberalism? Var det med den österbottniske prästen Anders Chydenius och hans arbete för att ge de små bönderna rätt att sälja sina egna varor på städernas marknadsplatser? Var det när det liberala partiet började verka i svensk riksdag för att göra Sverige fullt ut demokratiskt, för att ge alla rätt till utbildning? Var det när Frisinnade Landsföreningen bildades för att slutföra den demokratiska kampen, för att sjösätta de sociala trygghetssystemen?

Frågan är egentligen inte viktig. Det underliggande svaret desto intressantare. Liberalismen har inte något värde av och i sig själv. Liberalismen bygger på att det finns en uppgift att utföra. Chydenius såg hur illa de små bönderna behandlades och arbetade för frihandel. Staaf insåg betydelsen av allmän och lika rösträtt och social trygghet. Och så vidare. Genom åren har liberaler spelat avgörande roller för utvecklingen av Sverige. Alltid har det skett i kamp mot rörelser och partier som velat annorlunda.

Men vad är utmaningen idag? Vi har ett välfärdssystem som omfattas av alla. De förändringar som partierna idag hanterar är mer att skruva i detaljer än att förändra. För mig som kommunal huvudman innebär det att mitt beslutsområde är minimalt, inskränkt från ovan av en stat, och ibland EU, som tror att de vet bäst även om det lokala, och underifrån av örebroare som vill ha större valfrihet för sig och sina anhöriga.

Lokalt är det rätt många företrädare från de allra flesta partier som samstämmigt menar att vi är överens om 80, 90 procent av alla beslut. Ändå så sitter vi i ständiga nämndsammanträden för att bestämma över, ja över vaddå?

Och med de nya Moderaternas tydliga avideologisering har svensk rikspolitik gått samma väg. Politiken reduceras till administrativt detaljskruvande. Valen handlar om vem som styr det rådande systemet bäst. Statsministern är inte politiker, snarare nationell generaldirektör, om än med något sämre lön och anställningsvillkor…

Om framtidens politik bara blir administrativt detaljskruvande har liberalismen i ett självständigt parti gjort sitt. Det finns inget större liberalt uppdrag än att det kan hanteras inom partiet eller partierna som står för allmänintresset.

Men är det så illa, eller så bra ställt med samhället?

Jag hävdar med eftertryck att det är fel. Även detta nådens år 2011 finns ett antal frågor som ropar efter ett parti med liberala svar. Låt mig bara peka på en enda som inte ligger helt i dagens centrala strömfåra:

Utveckling mot vad?

Jag sitter på partistyrelsen och lyssnar på en föredragning om vad vi borde och kan göra för att öka Sveriges konkurrenskraft och ekonomiska stabilitet. Det handlar om omfattande reformer inom såväl skatteområdet, arbetsrätten och utbildningsområdet. Det blir som vanligt rätt mycket administrativt detaljpetande. Men underliggande finns fråga om utvecklingen av Sverige: Vart är vi på väg? Vilket samhälle står bäst rustat att möta framtidens utmaningar?

Den traditionella svenska politiken, det förmenta allmänintresset, skulle säkert peka på att den politiska utmaningen är att utjämna skillnader. Alla ska arbeta, alla ska ha rätt till heltid, alla ska vara anställningstrygga, alla ska få lagom skattesänkningar. Det har fungerat i nästan 100 år så varför bryta nu?

Det är möjligt att denna politik kommer att vara framgångsrik även i framtiden. Men osäkerheten är större än någonsin. Världen står inför enorma utmaningar. Demografiska. Ekonomiska. Klimatiska. Miljömässiga. Värderingsmässiga. Sannolikheten att ett homogent samhälle klarar av detta är små. Samhället måste våga gå från centralstyrning till egenmakt.

Liberalismens uppdrag har aldrig varit att lägga allt tillrätta för alla. Liberalismens uppdrag har varit att ge människor förutsättningar för att klara av att skapa en framtid för såväl sig själva som för sina närmaste och ibland också världen. Liberalism är heterogen. Här finns skillnader. Just skillnaderna är det som både är målet och drivkraften för liberalismen. Skillnader där individerna inte kan påverka sin situation måste förhindras eller tas bort. Skillnader där individerna gör olika livsval ska bejakas.

Som alltid blir skolan central. Utbildningen lägger ofta hela grunden för om individerna kan göra medvetna val. Bildningen skapar en värderingsram kring vilka val som bör göras. Men sedan är det individen som måste göra valet.

Liberalismen är ingen strykamedhårsideologi. Ibland är den rätt kärv. Ofta tar den avstamp i samma grunder som president Barack Obama tydliggjorde i sitt installationstal:

”När vi på nytt bekräftar vår nations storhet inser vi samtidigt att storheten inte kan tas för given. Den måste förtjänas. Vår resa har aldrig präglats av genvägar eller förnöjsamhet. Den har inte varit en väg för de klenmodiga, för dem som föredrar ledighet framför arbete, eller som bara eftersträvar rikedomens och berömmelsens sötma. Den har snarare varit risktagarnas, de handlingskraftigas, de skapandes väg. Vissa av dem har ärats men alltsomoftast har det varit män och kvinnor som jobbat på i tystnad, som har burit oss fram längs den långa, ojämna vägen mot välstånd och frihet.”

Vilken svensk politiker skulle våga använda ett liknande språk? Det borde vara självklart för oss liberaler.

Men kanske blir uppdraget för morgondagens liberala parti att peka på begränsningarna för politiken. Jag har i en tidigare blogg skrivit om behovet av en svensk ”Tea Party-rörelse”. Med det menar jag inte att det behövs en reaktionär högerrörelse i Sverige. Men vi skulle behöva en rörelse som pekade på det orimliga i att politiken verkar sakna gränser, att det alltid finns behov av politiska lösningar på nästan alla problem. Vi skulle behöva en rörelse som sade till riksdag och regering, till kommunfullmäktige och kommunstyrelse: Hit men inte längre. Detta är mitt och mina grannars liv. Vi klarar det själva. Vi är mogna, vuxna, handlingskraftiga människor som klarar av att göra de val vi behöver. Ni politiker borde rikta er kraft mot de utmaningar, och för de människor, som verkligen behöver samhällets stöd.

Det liberala uppdraget är inte fullgjort. Det gäller bara att se skogen bakom alla träd.
Jag ser fram emot den tid då en svensk, liberal statsminister i sitt tal efter vinstvalet säger ungefär så här:

Vi kan idag endast ana spåren av de första människorna som trampade svensk jord. På randen mot den tillbakadragande isen ledde de första äventyrliga människorna kampen för erövringen av nytt land. Genom århundradena har människa efter människa fortsatt denna kamp. Vi har mött och tämjt mörker och kyla. Vi har tyglat vattnets krafter, brukat jord och oändliga skogar. Vi har brutit bergets rikedomar.

Sverige är inte byggt av gnällspikar, av trygghetstörstande soffliggare. Sverige är byggt av kvinnor och män som valt att leva i en av världens utkanter, på gränsen till det människan klarar. Vi har klarat det genom hårt arbete, ofta i tysthet i ett land där det är långt mellan människor. Vi har varit ett land där livet självt krävt att vi ständigt hanterat risker. Vårt land har byggts samman av människor som insett att ensam inte är stark, att rikedom inte bara är pengar, att såväl individer som gemenskaper lägger grunden för välstånd.

Nu står vi inför nya utmaningar. Som alltid söker vi svaren på de frågor som verkligheten ställer oss inför. Vi gör det som vi alltid gjort. Genom hårt arbete. Genom uppfinningsrikedom. Genom uthållighet. Ofta i ensamhet, men alltid medvetna om att vi är delar av en helhet, en nation av människor som alltid sökt framtiden i det okända.

Vi ser farorna. Vi inser vår litenhet. Men vi inser också att vi svenskar, från vilket hörn av världen vi än härstammar, kommer att hitta vägar framåt. Det finns en kraft i detta folk som inte kan förkvävas. Inte av statens allomfattande makt. Inte av de globaliserade företagens opersonlighet. Inte av liknöjdhetens välmående passivitet.

Det liberala uppdraget är inte slutfört. Vi ser inte ens början på slutet. Vår utmaning är möjligtvis slutet av det arbete som nyss påbörjats. I hundratals år har människor sökt de liberala svaren. Nu vandrar vi i deras fotspår, samtidigt som vi söker nya vägar. Liberalismens tid har sannerligen kommit!