Om opinionen svänger...

Sverige har under lång tid haft en minskande andel medborgare som anser att Sverige ska stänga sina gränser. Främlingsfientligheten, eller kanske mer rädslan för vad som skulle hända med Sverige och med det samhälle vi identifierar oss med, är mindre idag än någonsin. Den utvecklingen är enbart av godo.

Men när media nu redovisar nya siffror som visar på en snabb och kraftig omsvängning i synen på flyktingar, måste man fundera mer över utvecklingen. För den positive innebär svenskarnas ökade vilja att ta emot flyktingar, även i sitt eget hem, enbart en önskvärd utveckling. Men frågorna bakom är fler än svaren.

Den flyktingsituation som Europa och Sverige står mitt i är unik. Den är inte jämförbar med någon annan situation i modern svensk historia. Vare sig flyktingmottagandet från Finland under andra världskriget, eller det år av massivt flyktingmottagande under det Jugoslaviska sönderfallet är jämförbara.

Idag tar Sverige emot över 7000 personer i veckan, mer än 1000 om dagen. På årsbasis skulle ett sådant mottagande innebära att nästan 400.000 människor sökte sig till Sverige. Ingen tror på en sådan utveckling, men samtidigt är det få som tror att vi under överskådlig tid ska se en återgång till tiden före 2013, med jämförelsevis relativt små flyktingströmmar till Sverige.

Av dessa 7000 är mer än 1300 ensamkommande barn/ungdomar. Det är en unikt hög siffra, både för Sverige och i ett EU-perspektiv. Om 7000 flyktingar i veckan ställer Sverige inför stora utmaningar, är de krav 1300 barn/unga ställer än högre.

Det kan vara svårt att relatera till siffror, men normalt föds i Sverige dagligen ungefär 275 barn. Det nuvarande mottagandet innebär nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. När samhället tidigare haft svårt att hantera välfärden för barn, med nya förskolor, skolor och social trygghet, har födelsetalen varierat mellan 260 och 360 per dag. Nu är ökningen nästan den dubbla.

Hur ska samhället klara det? Var finns resurserna?

Just nu är själva mottagandet överbelastat. Migrationsverket sa bara för några veckor sedan att de hade förmåga att ta emot 4000 per vecka. Idag är antalet tusentals fler. Det innebär att det knappast finns boende för alla. De avtal om mottagande som hittills funnits är överspelade. Nu handlar det dels om att tränga ihop så många som möjligt på så liten yta som möjligt, dels om att använda alla tillgängliga fastigheter, oavsett lämplighet.

Men detta är ändå inte den stora utmaningen. Frågan som måste ställas är vad som händer sedan. Var finns de resurser vi behöver: I förskola och skola. I sjukvård och socialtjänst. På bostads- och arbetsmarknaden?

Svensk integrationspolitik är de senaste årtiondena ett stort misslyckande. Antalet utanförskapsområden har vuxit ohämmat. Idag ser vi nästa utvecklingssteg. De så kallade NOGO-zonerna, bostadsområden där inte ens polisen går säker, ökar stadigt.

Det finns inget idag som pekar på att vi kommer att klara de nuvarande invandringsnivåerna bättre än tidigare. Arbetsmarknaden är fortsatt stel. Bostadsmarknaden likaså. Och välfärdssystemen är redan idag ofta tänjda till bristningsgränsen.

Frågan är vad som kommer att hända med opinionen när den akuta situationen är över och den grå vardagen återkommer.

När det blir uppenbart att det saknas bostäder åt tusentals människor.

När arbetslösheten ökar.

När förskolorna inte längre kan rekrytera vare sig personal eller bygga ut i tillräcklig takt.

När skolornas resursbrist blir uppenbar, först för eleverna med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver.

När den vård som redan går på knäna, inte alls hinner med.

När konsekvenserna av socialsekreterarnas oundvikliga val, mellan att hjälpa en unge på glid eller en nyankommen flykting, blir övertydligt.

När utanförskapet ökar och allt fler bor i oacceptabla NOGO-zoner.

När tilliten i samhället, mellan människor och mellan stat och medborgare minskar.

Idag är statsvetare och opinionsbildare glada över den snabba omsvängning som skett i synen på flyktingmottagande. Men finns inte risken att de då blir lika besvikna över en lika snabb motsatt svängning när dagens euforiska stämningar lagt sig? Är den snabbt svängande opinionen ett uttryck för att vi också kommer att acceptera de försämringar av det välfärdssamhälle vi hittills känt som blir en sannolik följd av migrationen?

Behöver det gå så långt? Är det inte bara att lösa krisen, samla in lite mer pengar och öppna våra hjärtan? Är det inte bara trötta, cyniska gubbar och tanter som egentligen är främlingsfientliga som försöker bygga upp en stämning för att få opinionen att följa sina egna, dolda agendor?

Kanske är vi sådana.

Eller så är vi helt enkelt politiskt intresserade, samhällsengagerade människor från olika politiska arenor och med olika politiska bakgrunder som ser en situation där frågorna är många, men svaren desto färre. Människor som oroar sig för vad som händer med Sverige och världen, Sverige i världen, när politiker flyr från sitt ansvar att redovisa konsekvenserna av den politik som förs. Som oroas av att inte heller media ställer de nödvändiga frågorna, och kräver de nödvändiga svaren. Som är rädda för vad som kommer att hända med de verkligt främlingsfientliga krafter som finns, den dag systemen bryter samman.

I fjol ökade Örebro kommuns befolkning med drygt 2000 personer. Och politikerna slog sig för bröstet för att det gick så bra för kommunen. Prognoserna som kommunen baserar sin verksamhet, sitt skatteuttag och sina resurser utifrån bygger på en likartad befolkningsökning de kommande åren. Det har inneburit att de styrande partierna menat sig dels vara tvingade att höja skatten med 50 öre, dels fortsätta besparingarna inom såväl skolan som äldreomsorg och social välfärd. Den sociala välfärdens sparbeting är 100 miljoner kronor, eller ca 3 % av den totala budgeten. Då var plötsligen den stora befolkningsökningen en belastning.

Med dagens invandringsnivåer och fördelning över riket kommer Örebro att växa med långt över 2000 personer per halvår. Vilka konsekvenser det får för kommunens verksamheter, resurser och behov av skatteuttag är det ingen som än frågat om.

Men de frågorna måste ställas. Helst av den media som i detta helt verkar abdikerat från sin granskande roll.

Så den inledande funderingen kvarstår: Är den snabba omsvängningen i opinionen ett verkligt trendbrott, eller riskerar vi en lika snabb motsatt opinionsrörelse den dag verkligheten hinner ikapp oss?

Holm (SoS) viftar på hunden

I går skrev Socialstyrelsens chef, Lars-Erik Holm, en debattartikel på DN tillsammans med ett antal organisationer som företräder pensionärer. Redan rubriken talar om vad det handlar om: "Kommunernas nej hotar äldrevården" är ett rätt tydligt budskap om vem som är ond och vem som är god i Socialstyrelsens värld.

Det finns tre huvudsakliga invändningar mot att Socialstyrelsen och dess chef skriver en sådan DN-artikel. Det handlar om sakinnehåll, om Socialstyrelsens roll, och om socialstyrelsens uppdrag.

För det första: Sakinnehållet.

Det finns rätt många invändningar mot Socialstyrelsens förslag. Den huvudsakliga är att det inte finns någon evidens för att förslagen skulle innebära bättre omsorg om de äldre. Socialstyrelsen fick ett uppdrag av riksdagen för några år sedan, som innebar att man skulle kolla igenom bemanningen, främst nattetid, på äldreboendena. Riksdagens socialutskott var enigt i detta uppdrag, men grunden för det var mer en medial storm än en reell genomgång av läget.

En av grunderna var den "nattliga raid" som Socialstyrelsen gjort på ett antal äldreboenden. Den visade på dålig standard på vissa boenden. Men det fanns inga fakta kring hur urvalet av boenden gjorts, om det var de sämsta (där man av andra anledningar fått info om dålig standard) som valts ut eller om något annat varit avgörande. Det fanns stora brister i undersökningen, om bemanningsbristerna lett till problem, om andra avvägningar (som ökad dagbemanning) gjorts, om kvaliteten överlag var bra eller dålig.

Men uppgifterna om den usla nattbemanningen blev "sanna" genom medias försorg, och politikerna reagerade utan att kolla vidare.

Socialstyrelsen fick alltså ett uppdrag, som var så skrivet att de själva kunde avgöra omfattningen av uppdraget. Och man valde att löpa nästan hela linan ut. Detaljerade bemanningskrav följde, omfattande byråkratisering av äldreomsorgen skapades och kostnaderna för förslaget var oöverblickbara. Bland annat kunde de tolkas som att ingen äldre fick lämnas ensam på natten överhuvudtaget. Kommunerna skulle i princip avdela en person per boende varje natt...

Men dessa konsekvenser bekymrade Socialstyrelsen föga. Några ekonomiska konsekvensanalyser gjordes inte. Inte heller om det fanns personella resurser. Men framförallt struntade man i om det var bra för de gamla eller inte.

Bara ett exempel: Socialstyrelsen föreslog att alla beslut om förändrad vårdinsats skulle vara överklagningsbara. Det innebär att det ska finnas ett skriftligt beslut på en sådan insats. Men vem ska ta beslutet? Det är ju i princip nämnden, som kan delegera antingen till en chef eller till en utpekad tjänsteman (sjuksköterska/undersköterska). Men eftersom vårdinsatser kan behöva förändras kontinuerligt, innebär det att undersköterskan istället för att vårda den gamla, blir sittande vid datorn för att formalisera sitt senaste beslut om förändrad vårdinsats. Och sedan, om de anhöriga tycker att hon vårdat fel, istället för att ta hand om andra gamla med stora vårdbehov, blir indragen i rättsprocesser...

Jag ställde vid ett tillfälle frågan till Socialstyrelsen om de tänkt på detta. Man kan, milt sagt, säga att de blev mig svaret skyldig.

Ingen som engagerar sig i äldreomsorgen kan påstå att allt fungerar väl i svensk äldreomsorg. I min hemkommun Örebro ser man hur illa det kan gå när det vare sig finns politisk ledning, eller hos ledande tjänstemän. Men det mesta fungerar faktiskt rätt hyfsat. De flesta boende är nöjda. Deras anhöriga likaså. Men det väljer Socialstyrelsen att bortse från. Det blir de sämsta som får definiera behovet av insatser. Det är en märklig styrningsprincip.

För det andra: Socialstyrelsens roll.

Varför ska Socialstyrelsens chef överhuvudtaget skriva på DN debatt tillsammans med företrädare för pensionärsorganisationer? Varför ska han peka ut kommunerna, och SKL, som de onda som försöker förstöra hans fina verk? Vad är anledningen?

Det har funnits en diskussion i media kring vissa myndigheters förändrade syn på sig själva. Myndigheterna har gått från att vara utförare av statliga beslut, till att bli samhällspåverkare. De har en egen agenda och driver den, bland annat genom opinionsbildning. Gårdagens DN-debatt är ett övertydligt exempel på detta.

Denna utveckling leder till rätt många problem. Myndigheterna är inte självständiga opinionsbildare. De ska styra utvecklingen inom sitt specialistområde utifrån de lagar och förordningar som regering och riksdag beslutat om. Inget mer. Inget mindre. Behöver regeringen eller riksdagen mer beslutsunderlag inför ett beslut, kan myndigheten bistå med detta. Men det är politikerna som bestämmer agendan.

Lars-Erik Holm är inte folkvald. Han kan inte ställas till ansvar för sina gärningar utifrån de opinioner han bildat för att få genomdriva det han vill.

Det borde vara självklart för alla myndighetschefer att det finns en gräns mellan deras uppdrag och det politiska uppdraget. Politik handlar, bland annat, om att skapa opinion. Den opinionen kan vara väl underbyggd, med sakliga argument, eller bara tagen ur luften. Diskussionen om vinster i välfärden är ett typexempel. Bemanningsförslaget är nästan lika tydligt. Men den som skapar opinion måste också vara tillgänglig för offentlig kritik, och också kunna ställas till ansvar offentligt för den opinion man skapat.

Vad blir följderna om denna gräns suddas ut? Risken är att vi än mer landar i en teknokrati, där ovalbara tjänstemän leder såväl opinion som verkställighet av de beslut man själv förberett, skapat opinion för och sedan tagit. Demokratin försvagas, framförallt när det personliga tjänstemannaansvaret inte längre är så tufft.

Den diskussionen borde såväl regering som myndighetschefer föra, innan nästa debattartikeln publiceras.

För det tredje: Socialstyrelsens uppdrag

En myndighets uppdrag ges av regeringen i ett så kallat regleringsbrev. Det är en rätt detaljerad uppdragsbeskrivning kring syftet med myndigheten och vad regeringen räknar med att få genomfört.

För Socialstyrelsen har det inneburit rätt kraftigt krympta ramar de senaste åren när myndighetsstrukturen inom det sociala området helt stöpts om. Det räcker med att kolla det senaste, för nörden finns det här, för att inse att förändrigen fortsätter.

En sak som INTE finns i regleringsbrevet, är att vare sig Socialstyrelsen i sin helhet eller dess chef i synnerhet, ska uttrycka preferenser om vem och hur kommunerna eller SKL styrs. Men just detta gör Lars-Erik Holm i sin famösa artikel. Så här skriver Holm:

"Nu när SKL:s nya ledning tillträtt hoppas vi på en konstruktiv dialog."

Det implicerar att den gamla SKL-ledningen inte ville föra en konstruktiv dialog. (Detta i sig är en ren lögn, eftersom SKL kontinuerligt inbjudit SoS ledning, senast sommaren 2014, men fått nobben av Holm & Co...) Men en ny majoritet med en ny politisk färg ska uppenbarligen vilja det. Och därmed ska Socialstyrelsen få sin vilja igenom.

Det finns två problem i detta:

För det första vill eller kan inte Socialstyrelsen och Lars-Erik Holm förstå hur SKL styrs. SKL har sitt uppdrag från sina medlemmar. En ny ledning på SKL ska inte vara regeringen trogen, utan hela Kommunsverige. Jag har tidigare pekat på att det verkar finnas en risk att den nya SKL-ledningen blir mer av ett patrullkompani för regeringen. Kanske pekar denna artikel också i den riktningen. Men det är i så fall i strid mot SKLs uppdrag.

För det andra borde Lars-Erik Holm insett att han som myndighetschef aldrig kan skriva under en artikel som implicerar att vissa politiska ledningar är bättre än andra. Det tjänstemannaansvar han trots allt har, innebär att han ska vara oväldig tjänsteman, opartisk, opartipolitisk, i alla lägen. Väljer han en annan bana, har han förbrukat sitt förtroende.

Jag menar att Lars-Erik Holm gjort det. I det läget är det bara att tacka för sig, packa sin väska och lämna myndigheten. Omedelbart. Och gör han det inte själv, ska regeringen be honom göra det. Omedelbart.

För vad händer om regeringen inte gör det? Kommer vi att få en kader myndighetschefer som offentligt pekar på vilken politisk styrning man helst önskar, som offentligt tar ställning för vissa partier, och dissar andra? Vad innebär det i så fall för regeringens utnämningsmakt? Och för myndigheternas möjlighet att fungera.

Det finns ett amerikanskt talessätt som också blivit en bra film: Wag the dog. Vifta på hunden. Det handlar om när svansen tar över och istället för att hunden viftar på svansen, så viftar svansen på hunden.

Just så fungerar Socialstyrelsen idag. Det är illa.

Sveket mot de gamla, del 2

Synen på åldrande har varierat genom åren. Under 1900-talet kan man säga att det skett ett par värderingsförskjutningar.

Den första handlade om ett samhället som istället för att sätta sina gamla i fattigstugan när kroppen och huvudet tagit slut, valde att skapa ett offentligt ansvarstagande för dem. Först kom folkpensionen, sedan ålderdomshemmen, därefter ATP.

Fram till 1970-talet handlade det mesta om att kollektivisera åldrandet. Du skulle vara tacksam för att samhället tog hand om dig. När du blev gammal var du inte heller en individ med full beslutandekraft. Politikerna visste bättre. Och alla skulle ha det likadant.

Men från och med mitten av 1980-talet började även ålderdomen att individualiseras. Folkpartiets rekordval 1985 vanns med slogan: "Eget rum på långvården" - och det kan betecknas som startpunkten för den individualiseringsprocess som därefter ägt rum.

Denna individualisering av åldrandet har därefter fortsatt. Delvis har den fått kraft från partier och politiker som velat se en ökad egenmakt i hela samhället. Delvis, och kanske mest, har den fått kraft från alla de äldre som numera är friska, välmående och välbeställda. De vill inte längre vara "tärande", utan vill fortsätta att leva som de gjort tidigare även om åren staplas på hög.

En del av denna individualisering har handlat om jobb. En annan om valfrihet.

Och på båda dessa områden sviker nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gamla.

En del menar att det ökande antalet gamla är ett hot mot välfärden. Allt fler gamla kommer att kräva allt större resurser. För att hantera detta har många politiker hävdat att vi behöver arbeta längre upp i åren. Fredrik Reinfeldt påpekade detta 2013 och fick stora delar av LO-facken emot sig.

Men utvecklingen springer som vanligt ifrån politikerna. Allt fler pensionärer jobbar kvar. Och allt fler vill också göra det. Alliansregeringen såg detta som något gott både för samhälle och individ. Insikten om att de äldre som jobbar inte ska diskrimineras mot de som väljer att vara fulltidspensionärer innebar att man minskade arbetsgivaravgifterna för dessa äldre.

Nu tar socialdemokraterna och miljöpartiet bort denna nedsättning. Kostnaderna för att anställa äldre personer, personer som kunnat gå i pension, ökar kraftigt. Arbetsutbudet kommer att minska, lönesumman likaså. Välfärden går miste om resurser. Men framförallt kommer många äldre att drabbas. Välmåendet och hälsan riskeras.

Det är illa. Men frågan är om det inte är den bakomliggande synen på äldre människor som är värre. Socialdemokraternas diskriminering av jobbande pensionärer ekar ihåligt av den syn på äldre som var grunden för LO-fackens ilska mot Fredrik Reinfeldt. Gamla människor är förbrukade. Gamla människor ska passiviseras i pension.

Det är det yttersta sveket mot äldre och åldrande. Socialdemokraternas syn på gamla människor som passiva mottagare har karaktäriserat stora delar av 1900-talet. Nu inleder de sin regeringstid 2014 med samma tankegångar.

För det är i den linjen valfrihetsstoppen inom äldreomsorgen också ligger. Visst kan de tre vänsterpartierna tala om vinstförbud. Men det enda sättet att stoppa vinsterna inom vården är att återkommunalisera hela äldreomsorgen. Alla de åtgärder som radas upp i trepartiöverenskommelsen bygger på en grund att det ska vara omöjligt att driva bolag på affärsmässiga grunder. Udden är riktad mot det ickekommunala. Regler, krav och ålägganden som de offentliga äldreboendena aldrig kunnat uppfylla, ska vara minimikrav på de ickekommunala.

Om överenskommelsen genomförs kommer återkommunaliseringen att vara ett faktum.

Det innebär att valfriheten stoppas. De äldre som är i behov av vård, omsorg eller service i hemmet kommer att bli passiva mottagare. Politikerna kommer åter att bestämma såväl vad som ska göras, som vem som ska göra det. Egenmakten raderas ut.

Åter går socialdemokraternas syn på gamla människor igenom. De vet inte sitt eget bästa. Det är bättre att politikerna bestämmer åt dem än att de får bestämma själva.

För dem handlar äldreomsorgen om att göra människor lika. Man ska inte ens ha rätt att göra de val man kunde göra som yngre. Ekonomiska skillnader ska bort. Sociala likaså. Alla ska inte bara behandlas jämlikt, utan vara lika. Äta lika, bo lika, vårdas lika, ha lika omsorg. Likheten, oavsett om den är bra eller dålig kvalitet, är huvudpunkten.

Men varför ska äldre tvingas till en likhet som vi som är yngre aldrig skulle acceptera?

Det finns en annan väg att gå - tilltron till äldre människor som goda konsumenter, som vet sitt eget bästa. Alla klarar det inte, alla kommer inte att göra rätt val. Men så är det också för oss som ännu inte blivit pensionärer. Vi åker dit ibland, gör fel val och tvingas göra om.

Alternativet till denna egenmakt, där vi skapar tilltro till vår medmänniska som en individ med möjligheter och förmågor, är ett samhälle där politikerna och tjänstemännen bestämmer över våra huvuden. Få av oss vill ha ett sådant samhälle.

Sveket mot de gamla, del 1.

Det gavs så många löften. Vänsterpartierna skulle värna de gamlas rätt till en äldreomsorg med kvalitet. Socialdemokraterna, som har sin starkaste grupp bland de allra äldsta väljarna, lovade allt. Miljöpartiet hade en outsinlig kassakista.

Men när regeringsförklaringen och dagens utspel om ett reellt vinstförbud i välfärden presenterats står det klart att den grupp som riskerar mest genom den röda regeringens politik är de äldre. Låt mig peka på några oroande formuleringar:

Det är uppenbart att socialdemokraterna tror att äldreomsorg kan skötas av vem som helst, utan behov av kompetens, intresse eller erfarenhet. De framhärdar i sin politik om trainee-platser för unga arbetslösa, eller som det står i regeringsförklaringen: Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas ett jobb, en praktikplats, ett traineejobb eller en utbildning.

Insikten om att svensk äldreomsorg drivs av människor med hög kompetens, och där behovet av ytterligare kompetens blir allt större, har gått statsministern förbi.

Socialdemokraterna har också ett bekymmer om vad som är mål och medel inom äldreomsorgen. För mig som liberal är det självklart att det är den gamla människan som är målet, hennes välfärd och livskvalitet. Medarbetarna ska ha goda villkor för att kunna skapa denna livskvalitet. Men den gamla människan står alltid i centrum.

Det spelar också roll när det gäller bemanning. I de allra flesta kommuner strävar man efter att ha en bemanning som fungerar för de gamla. Det innebär ofta behov av deltider. Men i socialdemokraternas äldreomsorg ska inte sådant få finnas. Regeringsförklaringen säger: Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden.

Riskerna med en sådan syn är uppenbara. Det behövs fler medarbetare när behoven är stora, som morgnar och kvällar, och färre på för- och eftermiddagar. Antingen innebär denna syn stora kostnadsökningar, eller sämre äldreomsorg för de som verkligen behöver den.

Kanske kan heltidsrätten hanteras genom delade turer, olika arbetsplatser och en ökad användning av visstidsanställda eller vikarier. Men ytterligare en del av regeringsförklaringen skapar än mer bekymmer för en god äldreomsorg.

Så här sade Stefan Löfven: Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs… Som så mycket i den nya regeringens politik går uttalandet att tolka åt alla möjliga håll. Men det finns en risk att bakom detta ligger det vänsterinitiativ som fick Socialutskottet i riksdagen att fatta det beslut om bemanningsdirektiv som sedan Socialstyrelsen genomfört.

Detta bemanningsdirektiv har mött hårt motstånd från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Skälet är enkelt: Vi som kan äldreomsorgen inser att det inte skulle fungera. Ett nationellt direktiv normerar äldreomsorgen till någon sorts medelväg. Men gamla människor har olika behov, och behoven kan skifta otroligt fort. Sjukdom kan bryta ner snabbt, rehabilitering kan fungera, nya omsorgsformer kan göra underverk. Att tro att en statlig förordning eller en lag ska kunna se till att det fungerar för den enskilda individen är okunnigt. Men nu är det en del av regeringens politik. Det kommer tyvärr att leda till ökad kollektivisering av äldreomsorgen, sämre kvalitet och minskad välfärd för de gamla.

Som avslutning på detta första av tre eller möjligen fyra inlägg om S-MP-Vs svek mot de gamla kommer det lilla avsnitt som direkt handlar om äldreomsorg:

Så här står det: Ett aktivt och gott liv efter arbetslivet ska stimuleras. Äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal. En långsiktig kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen tas fram i bred samverkan.

Även här skiner okunskapen om vad äldreomsorg är igenom. Det enda konkreta är att mer personal ska ge ökad kvalitet. Det finns tre bekymmer med detta:

1)   Mer personal innebär inte automatiskt bättre kvalitet. Om inte övriga parametrar finns på plats (utbildning, värdegrund, kompetens, ledarskap) innebär det bara ökat slöseri.

2)   Vem ska göra jobbet? Det finns idag knappt folk tillräckligt för att jobba på de tjänster som utlyses. Framförallt saknas medarbetare med tillräcklig kompetens. Så åter – ska S och MP låta våra äldre vårdas av okunniga trainees?

3)   Vem ska betala? Mer personal, rätt till heltid och nationella bemanningslagar innebär tiotals miljarder i ökade kostnader. Långt mer än alla de pengar skattehöjningarna från S och MP anses tillföra sektorn (jag tvekar om högre skatter egentligen ökar skatteintäkterna – men det får bli en annan blogg). Så frågan är om vi nu ser stora kommunala skattehöjningar i pipelinen. Risken är uppenbar.

Regeringsförklaringen visar på något som blir allt mer uppenbart med den nya regeringen. Man bygger sin politik på en bild av verkligheten, inte på verkligheten själv. Och de problem man målat på denna bild ska lösas med symbolpolitik, sällan baserad på fakta.

Resultatet riskerar att bli ett kraftigt bakslag för den äldreomsorg som kontinuerligt förbättrats. Skulle resurserna till välfärden minskas genom en felaktig ekonomisk politik kan konsekvenserna bli bekymmersamma.

Mer om detta i avsnitt 2.

Omstart

I ett par månader har jag funderat över vad jag ska göra med denna blogg. Ska jag lägga ner den eller...

Skälet är enkelt: Av olika anledningar håller jag på att avsluta min lokalpolitiska gärning. 25 år i kommunfullmäktige (varav några månader som ordförande), 16 år som kommunalråd både i majoritet och opposition, kommunstyrelseordförande och oppositionsledare, ersättare, ledamot, 2;e vice ordförande, ordförande i nämnder och i kommunala bolag - jag tror jag haft alla poster man kan ha i en kommun förutom att ha varit med i den kommunala revisionen...

Även om inte resultatet av nomineringsmötet skulle blivit som det nu blev, hade jag inte stannat så länge i kommunpolitiken. Det finns lokalpolitiker som varit med i fullmäktige sedan 70-talet. Att så prenumerera på en plats i politiken är inget jag tror på.

Så vad händer nu?

Efter en del funderande fram och tillbaka har jag landat i att jag fortsätter att blogga. Men det blir inte lika ofta som förr. Och innehållet blir annorlunda.

I snart åtta år har jag varit ordförande i Sveriges Kommuner och Landstings beredning för Primärvård och Äldreomsorg. Det betyder att jag haft förmånen att vara den som representerar alla Sveriges kommuner och landsting i dessa frågor när det kommer till ett nationellt perspektiv. Det kan handla om diskussioner med staten, om hur kommunerna och landstingen ska lösa generella problem och om hur vi ska möta framtidens utmaningar.

För mig har det framförallt handlat om äldreomsorgen och äldrepolitik. Det är ett förbisett område, framförallt den vidare äldrepolitiken, den politik som borde handla om människor mellan 65 och 100, eller när man nu blir så gammal att man behöver äldreomsorg.

Jag menar att det behövs en ny äldrepolitik, en politik som skapar förväntan, engagemang och intresse för den spännande tid som väntar. Jag är säker på att det finns ett enormt, vilande men spirande engagemang hos mängder av människor i olika åldrar om hur vi ska forma framtidens samhälle.

De politiska diskussionerna om äldre handlar alldeles för ofta bara om äldreomsorg, om problem och bekymmer, om vem som ska göra vad och vem som ska ha tillåtelse att styra över vem. Men äldrepolitiken är betydligt vidare än så. Den handlar om jobb och skatter, om utbildning och samhällsbyggnad, om kultur och värderingsfrågor. Och den handlar om några miljoner svenskar som alldeles för länge varit i skuggan, kollektiviserade i en grå massa som vi kallat för "pensionärer".

Men den tiden är ute. Morgondagens äldrepolitik handlar om att skapa mer egenmakt för de människor som vill förändra sin och världens morgondag, oavsett om man är 65, 85 eller 105 år gammal. Morgondagens äldrepolitik handlar om möjligheter och utmaningar.

Det tänkte jag skriva om i min blogg. Och min målsättning är inte blygsam. Jag vill förändra Sverige. Jag vill vara med och skapa framtiden för de människor som varit så lyckosamma att de fått uppleva sin 70, 80 eller 100-årsdag. En bättre framtid och en framtid som skapar hopp för fler.

Det är dags nu. Framtiden tillhör de gamla!

Får en gammal människa vara unik?

Jag följer SVTs granskning av den svenska äldreomsorgen, och slås av några saker.

Dels att utgångspunkten för granskningen är så "vänster". Egentligen är själva ordet "vänster" fel, men det är idag vänstern som mest använder äldreomsorgen som slagträ i debatten: "Den otrygga äldreomsorgen. Vanvård. Det var bättre förr." Och lösningen är alltid densamma. Kommunerna gör allt bättre. Och mer pengar behövs alltid. Typ...

Kanske hade det sett annorlunda ut om de borgerliga varit i opposition. Eller kanske lika, fast olika. Samma kritik, men andra lösningar.

Nåväl. Måndagens inslag handlade om den gamla människan skulle ha rätt att betala sig till bättre kvalitet. Och osäkerheten kring detta var stor hos de flesta partierna. Det var egentligen bara ett moderat kommunalråd som var tydlig i sitt accepterande av detta. Vänsterpartiet var tydligast emot.

På ytan kan det tyckas som om detta handlar om lyx kontra bristande resurser i äldreomsorgen. Men det gör det inte. Det är uppenbart att de som väljer att betala extra för sitt boende på gamla dagar, inte drar några resurser från den gemensamt finansierade omsorgen. De huvudsakliga kostnaderna tas av de privata medlen. Den offentliga finansieringen står för samma antal pengar per plats, oavsett om du har råd med guldkant eller inte.

Ändå verkar de flesta partier och de flesta politiker automatiskt reagera med ett: Det känns inte bra...

Man frågar sig varför? Är det tanken om att vi ska dö som jämlikar, att vi ändå inte kan ta med oss något dit vi går? Eller är det något annat? Jag tror det.

Det finns fortfarande kvar en kollektivisering av det svenska åldrandet. Du är inte individ när du blir äldre, och framförallt inte när du kommer in i den kommunala äldreomsorgen. Det finns två skäl till detta:

Dels det socialdemokratiska arvet. Dels sjukvårdsarvet. Låt oss ta det sista först.

Det finns få verksamheter som passiviserar och kollektiviserar människor så snabbt som sjukvården. Där blir du en vårdtagare på nolltid, inte en beslutskapabel individ med ett vårdbehov. Visst har det skett förändringar, för inte så länge sedan var läkaren guds högra hand (före nätets alla kunskaper...) och nu sker allt större individanpassning av vården. Men fortfarande är vårdapparaten kollektiviserande. Och äldreomsorgen är sprungen ur den landstingsdrivna långvård som var kollektiviseringens slutpunkt. Jag funderar exempelvis på varför personalen inom äldreomsorgen fortfarande går på scheman som liknar sjukvårdens. Behoven är inte alls lika. Ta bara det märkliga i att bemanningen på helgerna är lägre. Förståeligt på sjukhus där färre behandlingar, operationer osv pågår. Men ofattbart inom äldreomsorgen där behoven är lika stora varenda dag.

Det andra arvet är politiskt. Socialdemokraternas (mar)dröm om folkhemmet var en dröm om ett samhälle som skulle ta hand om dig, från vaggan till graven. Och pensionstiden blev den tydligaste tiden för när du bara skulle lägga dig raklång, möjligtvis ta hand om barnbarnen och lämna arbetslivet. Passiviseringen blev total. Och den gällde alla, utan undantag. Kollektiviseringen blev norm.

Passivisering och kollektivisering av åldrandet innebär också att tilltron till de äldre som beslutsmässiga individer försvinner. Det blir andra som ska ta hand om dig och ditt liv, det är politiker och tjänstemän som vet bättre än du själv om vad som är bäst för dig. Och eftersom det är de offentliga makthavarna som vet bäst, kommer direkt också att samma ska gälla för alla.

Jag menar att de tankarna både är fel och leder fel. De förminskar människor bara för att de är gamla. De förminskar människor bara för att de är gamla och i behov av vård och omsorg.

Jag menar att det är självklart att man ska ha rätt att leva sitt liv hela livet. Om vi accepterar skillnader i samhället, att vissa har råd att äta hummer medan andra får nöja sig med fiskbullar, så ska det gälla alla, oavsett ålder. Om någon har sparat hela livet, om någon varit framgångsrik, så måste det också gälla om du är 75, 85 eller 105.

Men, kanske någon säger, titta i skolan. Där serveras alla barn samma mat. Kanske kan man välja på ett par rätter.

Men skolan och äldreomsorgen kan inte jämföras. Äldreomsorgen, oavsett hur vårdintensiv den är, är bara en förlängning av ditt eget privata boende. Du tar med dig ditt hyreskontrakt. Du tar med dig dina möbler. Du tar med din historia, din framtid, dina anhöriga till den lägenhet som erbjuds dig. Det är självklart att du så långt möjligt ska få fortsätta leva ditt liv som du alltid gjort, på den levnadsnivå som du haft tidigare.

Om man säger stopp för rätten till tillval till äldreomsorgen, säger man också stopp för individer att använda sina pengar som man själv vill. Är det rimligt? Absolut inte!

Det finns en lång väg att gå till dess även äldre människor tillerkänns en full individualism. Fortfarande verkar många tro att vi föds som original, men dör som kopior. Sanningen ligger snarare i det motsatta.

Media: SVT

Äldreomsorgens utmaningar

SVT genomför just i dagarna en granskning av vad svenskarna tycker om äldreomsorg och att åldras. I listan i slutet av bloggen kan ni följa några av SVTs granskande inslag. En del annan media har också tagit upp äldrefrågan. Jag listar en del av dessa inlägg också.

Varför är äldreomsorgen så intressant just nu? Svaret är mångfacetterat. I några bloggar ska jag framöver lyfta en del av både frågorna kring äldreomsorgen och kring äldrepolitiken. Men en siffra visar på varför det ser ut som det gör.

När svenskarna rankar de viktigaste politiska frågorna kommer sjukvården i topp. Därefter kommer skolan, jobben och äldreomsorgen, ibland i lite olika ordning. För en politiker och ett politiskt parti räcker det. Att inte ha en politik för en av de allra viktigaste politiska frågorna är som att gå baklänges in i framtiden.

Och media, som ofta är betydligt snabbare på att känna av opinioner än politiska partier, ser vad som är på gång och agerar. Ibland redovisar man det aktuella förhållandet. Ibland försöker man, mer eller mindre medvetet, att styra utvecklingen. SVTs serie är ett hyfsat exempel på det förstnämnda. Aftonbladets vanvårdsserie en del av det andra.

I kväll har jag varit med i SVT Aktuellt och pratat äldreomsorg. Mest skulle det handla om äldre som vill, men inte får bo på äldreboenden. Men det kom även att handla om hemtjänstens utmaningar. Även om bildsättningen rent journalistiskt som så ofta pekar på ett problem som sannolikt inte är allmängiltigt (kanske till och med är fler som kräver att få bo hemma som borde bo på ett boende anpassat för äldre än tvärsom), och där den normalsvenska (folkhemssvenska) lösningen alltid är mer pengar, finns det en vilja att ändå nyansera bilden. Det blir inte bara en svartvit skala, med en enda lösning.

Den mediala bilden av svensk äldreomsorg är annars skrämmande negativ. Det verkar som om det som påstods vara en Caremaskandal, men som kanske var en mediaskandal, fick dammluckorna att brista. Och nu spelar det inte så stor roll att olika politiska och andra företrädare kan peka på hur många positiva faktorer som helst, bilden av äldreomsorgen är ändå satt.

Men frågan är vilken alternativbild som finns.

Svensk äldreomsorg har sannolikt aldrig varit bättre än idag. Allt fler blir allt äldre. Medicinsk kunskap och utveckling ger oss möjligheter att behandla sjukdomar långt upp i åren. Vi kan vara friskare, om än inte helt friska, under nästan hela vårt liv. Vår syn på att bli "gammal" förändras kontinuerligt.

På punkt efter punkt är svensk äldreomsorg ett föredöme. Men utmaningarna finns. Liksom en del problem.

Just nu försöker jag formulera äldrepolitikens utmaningar i en bok. Jag tror nämligen att vi måste våga förändra inte bara äldreomsorgen, utan hela samhällets syn på äldre, åldrande och när och hur vi blir gamla. De kommande bloggarna kommer att bli små inblickar i den boken.

En del politiker blir politiker för att de vill rodda en organistion, bygga en stad, driva en skola. En del vill grotta ner sig i handlingar, skriva budgettexter, leva i media. Jag har aldrig varit intresserat av sånt. Det har varit en ofrånkomlig del av den politiska vardagen.

Jag tror att fler politiker, både lokalt och nationellt, måste orka lyfta blicken från de aktuella dagorningarna och försöka ta ut riktningen mot framtiden. Inte minst viktigt är det för äldrepolitiken. Äldrepolitiken innehåller både problem och utmaningar, möjligheter och lösningar, och helt centrala värderingsfrågor som vi måste hantera de kommande åren och årtiondena.

Så välkommen till min blogg. Från och med nu, och en tid framåt, kommer den nästan enbart att handla om framtidens äldreomsorg.

Media: SVT, SVT, SVT, SVT, DN, EX, AB

Nu går hemtjänsten på knäna (också)

Idag kan vi i två olika tidningar läsa reportage om det som förr hette hemtjänst, och som i vanligt tal ofta fortfarande benämns så, men som nu heter hemvård. Det handlar helt enkelt om äldreomsorg hemma hos den gamla människan i hennes vanliga bostad.

I Dagens Samhälle kan vi läsa om hur kommun efter kommun minskar på resurserna till hemvården. Det får kommunernas medarbetare att gå på knäna. Och det drar undan fötterna på den valfrihet som Lagen om Valfrihetssystem (LOV) skulle skapa. De privata alternativen riskerar helt enkelt att inte få täckning för sina kostnader.

Som om det vore en enda tidningsredaktion som gjort ett lokalt scoop av en nationell undersökning, så kommer Nerikes Allehanda samma dag ut med en berättelse om hur illa det är i Örebro. I Örebro finns nästan inga privata alternativ, så här är det de kommunala medarbetarna som drabbas av kommunledningens nedskärningar.

Det är rätt bekymmersam läsning i båda tidningarna. Äldreomsorgen är inte betjänt av fler nyheter om problem eller dålig kvalitet. Äldreomsorg, oavsett om den sker i hemmet eller på äldreboenden, måste kvalitetssäkras. Men så sker inte.

Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Örebro kommuns äldreomsorg saknar ledning. Det finns ingen politiker i Örebros kommunledning idag som har äldreomsorgen som prioritet. Lena Baastad (s) prioriterar inte pengar till äldreomsorgen. Hon lägger dem på enorma investeringar istället. Och de pengar som ändå går till sektorn ser Rasmus Persson (c) till att de prioriteras till övrig social omsorg. Äldreomsorgen får ta dubbla smällar.

Det skapar problem på äldreboendena. Men det skapar ännu större problem för hemvården.

Örebro kommuns hemvård saknar helt enkelt tillräckliga resurser. Bemanningen är för låg och behoven för stora. Kontinuerliga besparingar, år efter år, har skapat en ohållbar situation. Och det finns ingen grupp som för de drabbades talan. Till skillnad från ett äldreboende, där tiotals gamla bor och där anhöriggruppen är stor och därmed kan skapa ett tryck för förändring, är den gamla i sitt eget hem ensam i sin kamp mot kommunen. Rösten blir för svag och ingen bryr sig.

Under många år har Rasmus Persson lutat sig mot att hemvården ska bli bättre bara han har installerat ett tidsstyrningssystem (TES) som ska göra så att personalen ska åka mindre bil och vara mer hos den gamla. Men systemet hjälper inte. Under infasningen har det skapat enorma problem. Och det ger inte mer tid, framförallt inte i ett system som hela tiden får minskade resurser. Medarbetarna klarar helt enkelt inte av att springa fortare.

Men det bryr sig inte kommunledningen om. De fortsätter besparingarna på äldreomsorgen. 2014 kommer de sannolikt att uppgå till minst 20 miljoner kronor. Det handlar både om de så kallade "omrprioriteringarna" (ett socialdemokratiskt nyord för besparingar, nedskärningar, neddragningar) och de kostnader för pris- och löneökningar som inte täckts av centrala medel.

Nu måste det bli en förändring. Precis på samma sätt som medarbetarna inom förskolan startade ett förskoleuppror, borde äldreomsorgens medarbetare, och kanske framförallt medarbetarna inom hemvården, starta ett äldreomsorgsuppror. Det räcker helt enkelt nu.

Det går att prioritera annorlunda. Folkpartiet har i sin budget visat på hur man skulle kunna lägga 50-60 miljoner till PER ÅR till äldreomsorgen. Det handlar om 100 - 150 fler tjänster, 100 - 150 fler medarbetare, medarbetare som får bättre arbetsvillkor, som gör ett bättre jobb när de själva mår bättre.

Men socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna säger nej. Deras prioriteringar är kommunala bolag, enorma investeringar i betong och en organisation som läcker en miljon hit och en annan dit i alla möjliga projekt.

Det fungerar helt enkelt inte längre.

Örebros äldreomsorg behöver en nystart. Örebros äldreomsorg behöver prioriteras. Det finns i dagsläget inget annat område som är viktigare än äldreomsorgen när det gäller att få till en diskussion om hur kommunen prioriterar och vad man borde prioritera.

Hemvården går på knäna. Medarbetarna mår inte bra. Och de gamla får inte det liv de förtjänar.

Men vilken politiker i kommunledningen tar ansvar för det? Ingen. Som vanligt.

Media: NA

Åldras med makt!

Idag presenterade jag och Åsa Johansson fem satsningar inom äldreomsorgen i Örebro som Folkpartiet gör i sin budget. Vi gör det för att vi kommer att prioritera äldreomsorgen de kommande åren.

Det behövs. För äldreomsorgen har varit lågprioriterad länge. Under perioden 2002-2006, när Mats Sjöström (s) ledde kommunen, saknades prioritering helt. Det var äldreomsorgen som fick ta bland de största smällarna när notan för socialdemokraternas vanskötta ekonomi skulle betalas. Då, när socialdemokraterna nödstoppade kommunen, införde anställningsstopp och sade upp nästan 1000 medarbetare med tidsbegränsade arbeten, drabbades både kvalitet och antalet äldreboendeplatser.

Under min period var det ömsom vin, ömsom vatten. 2007 och 2008 var två goda år. 2008 accepterade vi alla krav från äldreomsorgsnämnderna, något som aldrig tidigare hänt. Men 2009, när kommunernas ekonomi rasade på grund av finanskrisen, sparade även vi. Det vi i huvudsak gjorde var att minska personaltätheten. Vi hade dock en tydlig inriktning - besparingen var tillfällig. När krisen var över, skulle personaltätheten ökas.

Men så tog socialdemokraterna över, tillsammans med centerpartiet och kristdemokraterna. Och de återställningar som borde ha gjorts, har snarare blivit ytterligare besparingar. För år 2014 ligger besparingar på 13,6 miljoner på hela socialområdet, varav hälften sannolikt kommer att landa på äldreomsorgen. Därtill kommer bristande löneuppräkning och användning av tillfälliga återbetalda premier, så kallade AFA-pengar.

Det är ett bekymmer. För Örebros äldre behöver inte mindre personal, mindre trygghet, mindre kvalitet. Och äldreomsorgens personal behöver inte bli färre, få sämre arbetsvillkor, mindre kompetensutveckling.

Nej - det är en helt annan politik som behövs. Och den handlar om ett fokus på kvalitet.

Våra fem punkter är enkla:

1) Höj bemanningen. Börja med ökad nattbemanning och fortsätt med att höja bemanningen även på dagen. Alldeles för många av Örebros äldreboenden kan inte alls uppfylla de grundläggande kraven från Socialstyrelsen. Alldeles för många gamla blir lämnade ensamma alldeles för länge på nätterna.

Vi börjar med att vända äldreomsorgens negativa utveckling. Vi ökar antalet medarbetare med runt 100 personer. Det skapar kvalitet. Det skapar trygghet. Det skapar framtidstro.

2) Vi höjer lönerna för de så viktiga sjuksköterskorna. Runt 30 % av kommunens sjuksköterskor slutar varje år. Det är en oacceptabelt hög personalomsättning. Den skapar också otrygghet. Kontinuiteten är viktig när det handlar om vården av de äldre. Folkpartiet vill lägga ett generellt påslag på 2.000:- kronor per månad för varje sjuksköterska i kommunen.

3) Vi vill att all mat ska tillagas lokalt. Maten är en av de tre viktigaste faktorerna för att äldreomsorgen ska upplevas vara av bra kvalitet, både av de boende och deras anhöriga. Och mat och näringsintag är en av de viktigaste faktorerna för att gamla människor ska kunna må så bra som de kan. Det handlar om matens kvalitet. Men det handlar också om dofter, om säsongsanpassningar, om matglädje.

4) Vi vill öka arbetet med språkkunskaper. När jag besöker äldreboenden slås jag av hur många av medarbetarna som har en annan bakgrund än den svenska. Det är våra invandrare som håller äldreomsorgen under armarna. Utan dem skulle äldreomsorgen vara i kris. Men det är också en utmaning att få människor med en annan bakgrund att kunna förstå och tala svenska på ett djupare plan. En gammal människa kan behöva ett språk där språkförståelsen går djupare än vanligt. Därför vill vi ge vucenutbildningen ett utökat uppdrag att jobba med svenskan hos äldreomsorgens medarbetare.

Men vi lever också i ett mångkulturellt samhälle. Människor kommer hit från andra länder, med andra modersmål. Och de åldras här. Och många gamla landar då tillbaka i det modersmål man en gång hade. Därför behöver vi en större bredd vad gäller kunskap i andra språk inom äldreomsorgen. På samma sätt är det med teckenspråk. Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad, men har ingen strategi för hur vi möter teckenspråkiga i äldreomsorgen...

5) Vår sista punkt handlar om äldres friskvård. Vi vill införa ett aktivitetsstöd för äldre. Vi vill ge fler föreningar möjligheter att starta äldreidrottsaktiviteter. Vi stödjer barn- och ungdomsidrotten för att vi inser att barn och unga mår bra av fysisk aktivitet, och det innebär att kommunen bör göra det enklare att idrotta för fler. Vi borde inse att detsamma gäller de äldre.

Men här finns ett jobb att göra för fler än kommunen. Idrottsrörelsen har ännu inte insett behovet av äldreidrott, anpassad till de äldres intressen, möjligheter och utmaningar. Här kan kommunen agera ögonöppnare. Och kommunen måste även skapa idrottsanläggningar anpassade till de gamlas behov. Väl upplysta gångstråk i staden. Enkla gym-anläggningar i parken bredvid. Kanske några fler boule-banor. Och så vidare...

Jag tror att äldreomsorgen kommer att vara en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Det gäller såväl nationellt som lokalt och regionalt. Och jag kommer att göra allt för att Folkpartiet ska vara det självklara valet för den som vill ha en bättre äldreomsorg, oavsett om du bor i Örebro, i länet, eller någon annan stans i Sverige.

Läs mer: dittorebro

Eller vad jag skrev på DN i tisdags: DN

Vad har Carema Koppargården och Attendo Elgströmska gemensamt?

I förra veckan gavs en ny bok ut. Den heter: "Lögnen om Koppargården" och är en genomgripande analys av vad som verkade vara Sveriges största äldreomsorgsskandal. Den skandal som skapade trycket mot privat äldreomsorg. Den skandal som gjorde vinstintressena inom äldreomsorgen till något fult. Den skandal som fick riksdagen att agera.

Och nu är frågan: Var det en skandal överhuvudtaget?

Dagens Samhälle, tidningen som granskar kommunerna, landstingen och regionerna, gjorde redan för ett år sedan en granskning av turerna kring framförallt DNs journalistik. Och bilden som då framträdde var en helt annan än den som media beskrivit. Istället för vanvård orsakad av ett privat företag, handlade det om en verksamhet som haft  problem när den var kommunal, om grupperingar inom personalen, om läkarmedverkan från ett bolag som inte fungerade och så vidare.

Och nu kommer en bok som på något sätt avslutar detta kapitel i svensk äldreomsorgshistoria. Bilden som ges är inte densamma som den mediala. Den ger istället upprättelse till de undersköterskor som jobbade på Koppargården. Den ger upprättelse till det bolag som drev boendet. Och den ger upprättelse till de gamla och deras anhöriga som fanns där och som inte upplevde den "systematiska vanvård" som media påstod fanns.

I en intressant blogg skriver Stefan Olsson (moderat till åsikten) om en del följder av Carema Koppargården.

En av dessa följder beskrivs så här av honom: När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.

Det som skedde i och med Carema Koppargården var att det inte bara blev legitimt att kritisera de privata mer än de offentliga. Det blev också en allmängiltig sanning, som inte behöver bevisas.

Och vi kan nu se följderna i Örebro. När krisen briserar på Attendo Elgströmska, sannolikt mest beroende på stridande personalgrupper, sannolikt med fackförbundet Kommunal som drivande part mot det privata boendet, sannolikt med en tydlig politisk överton där lokala politiker vet att man kan vinna politiska poänger genom att vara tuff och hård mot de privata bolagen, så är verklighetsbeskrivningen redan gjord.

Sveriges Radio och Tvärsnytt kan åka ut och sätta sina journalister på parkeringsplatsen för att de på plats ska kunna kolla den vanvård som "alla vet" försigår på vinstdrivande bolags äldreboenden. Inget behöver bevisas. Allt är redan bevisat... Artikel efter artikel kan skrivas utan någon djupare analys av vad som ligger bakom, eftersom "alla vet" att privata bolag gör mer fel än de kommunala. Ingen behöver undersöka om det finns andra, alternativa verklighetsbeskrivningar, från personal, från boende, från anhöriga, eftersom "alla vet" att det bara finns en enda sanning.

Denna journalistik skrämmer mig. Dels för att den är så dålig. Dels för att den är så medveten i sin vilja att skapa en verklighet, snarare än att skildra den. Dels för att den får så tydligt genomslag, att den skapar sin egen sanning - omöjlig att motbevisa.

I den debatt jag för och fört emot de som vägrar acceptera vinster i välfärden i allmänhet, och Attendo Elgströmska i synnerhet, har jag ibland blivit angripen för att gå de privatas ärenden. Jag vänder mig kraftfullt emot det. Men den granskning jag skulle vilja se har helt andra dimensioner:

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av vad Attendos mångmiljardlån får för följder. Är det rimligt att låna för att kunna dela ut avkastning till ägarna? Och vad innebär det på sikt för möjligheterna att skapa vårdkvalitet? Och hur agerar andra större och mindre aktörer vad gäller vinstdelning, aktieutdelning och ägarnas krav?

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur det kan komma sig att privata aktörer kan skapa god omsorg och samtidigt göra vinst, samtidigt som offentliga verksamheter vare sig skapar kvalitet eller avkastning.

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas villkor skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Löner, kompetens, kompetensutveckling, sjukskrivningstal, nöjdhet med arbetssituationen o.s.v.

Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas vilja att förmedla brister skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Är de privata sämre, eller är de bättre? Var finns de största hindren för personalen?

Jag skulle gärna se ett antal funderingar kring hur vi ska utveckla äldreomsorgen i framtiden. Är det bara offentligt - och vad innebär det? Är det en kombination av privat och offentligt - och vad innebär det? Är det bättre med många små, än få stora aktörer?  Är det bra med civilsamhällets aktörer i äldreomsorgen, och hur skapar vi i så fall incitament för dem?

Men det är sannolikt för jobbigt, och säljer sämre, än braskande rubriker om privat vanvård.

Kanske blir detta mitt sista inlägg för en period vad gäller turerna kring Elgströmska. Och då ska jag avsluta med en fundering som alla som läser socialdemokraternas, centerpartiets och kristdemokraternas budget måste göra:

Kostnaden för en återkommunalisering av Elgströmska bedöms till minst 3,5 miljoner kronor, och kanske det dubbla, per år. Skälet är helt enkelt att kommunledningen bedömer att en god omsorg kostar så mycket mer.

Men då måste man ställa frågan: Om kommunledningen hela tiden vetat att ersättningen till Attendo varit alldeles för låg för att den skulle täcka de nödvändiga kostnaderna, varför har man inte då agerat? Har man överhuvudtaget för några diskussioner kring ersättningens storlek i förhållande till den kvalitet äldreomsorgen haft? Har man kallt räknat med att Attendo skulle subventionera kommunen med miljonbelopp varje år? Eller har man varit medveten om att kvalitetskraven aldrig skulle kunna uppnås och låtit saken bero till dess politiken kände att det var dags för lite politisk action?

Det vore intressant om någon journalist även i Örebro någon gång skrev en vitbok om turerna kring Elgströmska. Men ett sådant reportage kommer sannolikt aldrig att ens bli nominerat till Stora Journalistpriset. För att bli det måste man nog, rätt eller orätt, sätta dit ett privat vårdbolag...

Blogg: Stefan Olsson

Bok o podcast: Timbro

Media: Dagens Samhälle

De gamla i Örebro får inte plats...

För några veckor sedan satt jag och kommunalrådet Rasmus Persson (c) och pratade om de äldres situation i Örebro. Skälet var att det fanns många signaler kring att de äldre tvingades ligga kvar på USÖ alldeles för länge. De väntade på äldreomsorgsplatser som inte finns.

Samtidigt står ett helt nytt äldreboende färdigt i Rynningeviken. Det är bara att flytta in. Verksamheten leds av den chef som tidigare lyfte Berggården till att bli Örebros mest populära äldreboende.

Men Rasmus Persson sa att kommunen inte hade något behov av några nya platser. Han ifrågasatte dessutom statistiken, menade att problemen handlade om sånt som skedde i våras men att nu var allt OK igen.

I går fick vi månadsrapporten för Örebro kommun. Den beskriver en ögonblicksbild av verksamheten som den såg ut i september. Och så här står det, i svart på vitt:

• Antalet personer som väntar på vård och omsorgsboende har ökat
  under sommarmånaderna.
  

Ökningstakten för ersättning till USÖ för utskrivningsklara äldre som inte fått plats på något av vårdboendena är hissnande 272,1 %, från 2,5 till 9,5 miljoner kronor! Så här skriver tjänstemännen:

• Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt jämfört med tidigare år. Utfallet för 2013 beräknas uppgå till 12,9 mnkr varav Öster 6,8 mnkr och Väster 6,1 mnkr. Avvikelsen mot budget prognostiseras till -8,9 mnkr.
  

Men den viktigaste frågan är väl hur det mänskliga lidandet ökat i Perssons Örebro? Sjukhus är sannolikt den sämsta boendemiljön för äldre personer. Varje dag som en gammal människa tvingas kvar i en sjukhussäng, är ett onödigt personligt lidande. Och det blir inte bättre av att det inte bara drabbar den gamla människan. Hon tar i onödan upp en plats som en annan patient hade behövt bättre. Bara för att Rasmus Persson (c) och socialdemokraterna vägrar inse fakta: Örebro behöver fler bra äldreboenden. Nu.

Det är uppenbart att kommunalrådet Persson om inte blåljög, så i vart fall tummade rejält på sanningen när han i augusti sade att allt då var i sin ordning...

Men varför vägrar Persson att skriva avtal med Attendo Rynningeviken? Sannolikt bara för att det är Attendo som driver boendet. I sin syn på privata alternativ inom äldreomsorgen är Rasmus Persson mer en tydlig vänstersosse än en centerpartist. Det spelar ingen roll om de gamla får lida. Det spelar ingen roll att varje dag i onödan på sjukhuset innebär ökade risker för förlängd sjukdom, försämrat allmäntillstånd, ökad återfallsrisk för den gamla människan. För Rasmus Persson och hans kommunledning är vänsterideologin överordnad människan.

För mig som liberal och folkpartist är det istället självklart att det är den gamla människans behov som ska styra. Och då måste prestigen få stå åt sidan. Rasmus Persson och hans vänsteranhängare i kommunledningen måste lägga ideologin åt sidan, skriva avtal med Attendo och låta de gamla bo på ett nytt, bra och unikt äldreboende med kanske Örebros bästa äldreomsorgschef.

Men det gör inte Persson. Istället lägger han tid, energi och pengar på att säga upp avtal med Attendo, skriva stämningsansökningar och öka riskerna för kraftiga kostnadsökningar för kommunen. Det finns ingen idag som kan veta hur en rättslig process mot Attendo kommer att ske. Kanske vinner kommunen och får pengar. Kanske förlorar kommunen och tvingas betala miljoner till Attendo.

Men det som är säkert är att Rasmus Persson fokuserar på fel saker. Han väljer att tolka statistik så den passar hans ideologi. Och han väljer vänstervägen och vänsterideologin före de gamlas välfärd. Det är verkligen illa!

Media: NA, SR

Löften och omprövningar

Ibland blir man så trött som politiker på andra politikers sätt att försöka dölja vad de gör. Majoritetens (socialdemokraternas, kristdemokraternas och centerpartiets) budget 2014 är det värsta jag sett i den kategorin.

Jag har bloggat om det tidigare i veckan. Men idag kom vi till en annan höjdpunkt.

I radion idag satt Rasmus Persson (c) och jag och debatterade Elgströmska huset, kostnader och besparingar.

Skälet är enkelt: Rasmus Persson har beslutat att återkommunalisera boendet. Det kommer att kosta kommunen 3,7 miljoner kronor, minst. Samtidigt måste programområdet spara det mångdubbla. Men ordet besparingar ville inte Rasmus Persson ta i sin mun. Istället handlade det om "omprövningar".

Vad är då skillnaden mellan en besparing och en "omprövning"? Svaret från Persson var rätt svävande. Men det exempel han kunde ta var att de också skulle titta på intäkter. (Som om detta var något nytt i och för sig) Vilka intäkter var det då?

Här kom Persson med en nyhet. Han sade att 7 miljoner av besparingarna, förlåt "omprövningarna" skulle tas på de funktionsnedsattas konton. Och det kunde handla om hur mycket man betalade till de assistansbolag som de funktionsnedsatta använde.

Jag hoppade till. Men det gjorde tyvärr inte reportern. För det Persson sade var en nyhet av rätt tufft slag: Under socialdemokraternas och centerpartiets ledning kommer de funktionsnedsatta att få det tuffare. För det enda sättet de kan minska kostnaderna genom att betala mindre, är att ge de funktionsnedsatta mindre service. Snacka om att slå på de svagaste.

Jag hoppas att radion fortsätter att granska detta.

Nåväl, det var inte det Persson ville debattera. Istället ville han ha bort fokus från de besparingar, förlåt "omprövningar" som äldreomsorgen i Örebro står inför. Överallt utom på det återkommunaliserade Elgströmska.

Men enligt Persson fanns inga besparingskrav. Han kunde "sju dagar i veckan" lova att det inte skulle bli några besparingar på äldreomsorgen. Då borde han fundera över sin egen budget. Låt mig klippa in alla de siffror som finns i hans egen budget:

Förändringar
Löneavtal                                                 43,7

Volymökning LSS/funktionshindrade     30,0

Tullhuset                                                  11,7

Elgströmska gården                                        3,7

Renovering/brandlarm Backagården       1,1
Fortsatt utbyggnad kallelselarm              1,6
Barnahus                                                 0,3
Medfinansiering Servicecenter              -1,2
Omprövningskrav                                 -13,6
Ombudgetering mm                               -0,5
Tillfälliga anslag ur reservering eget kapital
 Tillväxtsatsning                                     8,6
AFA-medel                                           12,8 

Det är fyra siffror som sticker ut och som Persson bör förklara.

1) Elgströmska gården kostar 3,7 miljoner mer 2014 än vad det gjorde 2013, minst. Så antingen var avtalet med Attendo ett slavkontrakt där Persson själv vetat om att de pengar han betalade inte skulle räcka, eller så är det så att kommunen kostar mer för samma kvalitet...

2) "Omprövningskraven" på 13,6 miljoner kronor - är det besparingar eller inte? I juni kallades de omprioriteringskrav och då jag frågade ekonomidirektören om varför man inte skrev rent ut att det handlade om besparingar, fick jag inget svar. Och det blev inget svar idag heller.

3) AFA-medlen, 12,8 miljoner finns bara 2014. Men Persson använder dem som om de fanns för evigt. Men för att ekonomin ska gå ihop, måste de sparas senast hösten 2014. Men det räknar väl såväl Persson som Baastad att den som styr efter valet ska få göra.

4) Och var ska pengarna till medfinansieringen av skrytbygget Servicecentret tas? Från de äldre? Från de funktionsnedsatta?

Det är oacceptabelt att det finns politiker som inte vågar stå för sin politik, som försöker ljuga väljarna fulla med vackra ord utan innehåll, som hittar på nyspråk för att dölja det de inte vill att någon ska se.

Det lokala rekordet i den sunkiga branschen står nu Lena Baastad, Rasmus Persson och Lennart Bondeson för. Deras budget är full av synliga och dolda besparingar. Men de väljer att inte berätta tydligt om konsekvenserna av deras politik. De väljer att smita från ansvaret.

Men nu har Rasmus Persson, offentligt i radio, berättat att han "sju dagar i veckan" kan lova att det inte blir en enda besparing på äldreomsorgen i Örebro.

Jag lovar att jag ska granska det löftet, varenda dag fram till dess valet befriar Persson från hans löfte.

Media: NA, Rakt på sak, 16.07 idag

Ska vi sälja Södermalmshemmet nu, SVT, SR, NA och (V)?

Det mediala saknar logik.

Jag kollar hur många träffar jag får på Elgströmska den senaste månaden på na.se: Det blir 13 artiklar.
Och på SR Örebro: 17 artiklar.
Orkar inte ens kolla SVT Tvärsnytt.

Sedan kollar jag på hur många träffar jag får på Södermalmshemmet.
Na.se: 1 artikel
SR: Nada 0 Ingenting
SVT: Nada 0 Ingenting

Hur många personer har dött på grund av missförhållandena på Elgströmska? Vad jag vet - ingen.
Hur många personer har dött på grund av missförhållanden på Södermalmshemmet? Uppenbart en gammal kvinna.

Vilket boende är privat? Elgströmska (än så länge)
Vilket boende är offentligt? Södermalmshemmet

Varför är det på detta viset?

För mig blir det självklart att journalistiken har ett eget syfte. Jag skriver det igen: Hanne Kjöller sätter huvudet på spiken då hon beskriver dagens journalistik inte som något som beskriver verkligheten, utan något som beskriver den verklighet journalisten vill beskriva. Man väljer till och väljer bort rätt friskt.

Och eftersom journalisterna i huvudsak har en vänsteruppfattning, speglas samhället utifrån denna vänstersyn. Det privata är ont. Det offentliga är gott. Det spelar ingen roll vad fakta säger. Objektivitet och professionalitet får sitta emellan när de politiska ryggmärgsreflexerna sätter in.

En objektiv journalistik hade annars kunnat skriva lite om vad avvikelserapportering, lex Maria (sjukvård) och lex Sarah (omsorg) egentligen är.

Alla de tre stora har använt IVO och anmälan som om det vore någon form av bestraffning av det privata Attendo Elgströmska. Men är det så?

Svaret är ett entydigt NEJ.

De båda lex-anmälningsinstituten är det sista av tre steg på en skala som handlar om verksamhetsförbättringar.

Först SKA personalen anmäla risker och avvikelser i den vardagliga verksamheten. Dessa avvikelserapporteringar är en naturlig del av arbetet. Det är knappast ett tecken på en bra verksamhet om sådana saknas, snarare tvärsom. All mänsklig aktivitet innebär risk för att vi gör fel, just för att vi är felbara människor.

Därefter SKA huvudmannen utreda och åtgärda riskerna och avvikelserna. Det är också en del av vardagen. Ständigt förbättringsarbete handlar det egentligen om.

Ibland är avvikelsen eller risken allvarligare. Då SKA huvudmannen anmäla till IVO som ska utreda och kräva förbättringar.

Tittar man exempelvis på Attendos hemsida, kan man enkelt kolla upp vilka lex Sarah-anmälningar som gjorts och vad som hänt därefter. Det är bra. Öppenheten visar på att man förstått vad hela systemet egentligen är.

Motsvarande öppenhet finns inte hos Örebro kommun. Jag har sökt och sökt på hemsidan kring vilka lex-anmälningar som gjorts. Men det är omöjligt att hitta. Den kommun som borde ha öppenheten som norm, är betydligt sämre på detta än den privata omsorgsgivaren Attendo.

Då kan det bli som nu, vad gäller Södermalmshemmet.

Inte förrän IVO meddelar sitt beslut om den allvarliga avvikelsen blir något offentligt. Före dess har ingen, inte Kommunal, inte Vårdförbundet, inte Vänsterpartiet, inte någon journalist, kollat upp anmälningen. Och det leder inte till någon större medial uppståndelse.

Det är bra.

För avvikelser är något som har hänt och som kommer att hända. Vi kommer inte att ha en perfekt äldreomsorg idag, och den kommer inte att vara perfekt i morgon. Det kommer att göras mänskliga misstag. Medarbetare kommer att ha bättre och sämre dagar. Konflikter mellan medarbetare kommer att drabba de äldre. Dåliga verksamhetsledningar kommer att finnas.

Och därför är det viktigt att det finns system som följer upp och stöttar upp.

Det som hänt på Elgströmska är trist. Det som hänt på Södermalmshemmet är ännu tristare. Men inget av det som skett borde få till följd att någon skulle kräva förändrat huvudmannaskap. Att privatisera Södermalmshemmet är inte lösningen på de eventuella problem som finns där. Att återkommunalisera Elgströmska kommer bara att kosta pengar, och inte lösa ett enda problem.

Men det kommer sannolikt inte en enda journalist att skriva en enda artikel om...

Media: na

Likhet inför media...

Jag skrev en artikel på NA debatt idag. Den handlade om att jag tycker att media ska hantera privata och offentliga verksamheter likartad. Jag måste erkänna att jag var lite orolig över hur artikeln skulle tas emot.

Men jag har sällan mött ett så starkt gensvar som efter den artikeln. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer på både FB och twitter både från partivänner, från andra allianspartier och även från meningsmotståndare. Och jag har fått reaktioner från helt okända människor som velat prata äldreomsorg tack vare artikeln.

Och det enda jag ville var att media skulle granska alla lika. Kolla igenom de privata, för att se vad de gör dåligt. Och kolla de kommunala lika tufft, för att se vad de inte klarar. Och gärna också beskriva allt det fantastiska arbete som görs på alla äldreboenden.

En intressant tråd på FB kom från en journalist på Nerikes Allehanda. Hon menade att tidningen visst granskade alla lika. Man hade ju skrivit massor av skandalen i Kumla för tre år sedan. Så nu var det dags för att slå till mot det privata.

Det är en hårresande jämförelse. Dels för att vårdskandalen i Kumla handlade om ett antal anställda som i åratal misshandlat de gamla så att de omedelbart avskedades. I den nuvarande situationen handlar det inte ens om att man hittills kunnat belägga någon allvarlig brist i omsorgen, snarare risker för allvarliga brister i framtiden. (Kanske kommer man att kunna belägga att det redan brustit, men det finns idag inga fakta på bordet.)

Dels för att man inte kan hantera journalistik på det sättet. Tänk om det bara var fel i det privata - skulle journalisterna då strunta i att rapportera, iavvaktan på att det blev ett fel hos de kommunala? Eller tvärsom. Dels för att storleksjämförelserna haltar.

Örebro kommun har tyvärr bara fyra privata boenden. Attendo Elgströmska. Kosmo Berggården och Nordlandia Sturehov och Skäpplandsgården. De kommunala är:

1. Adolfsbergshemmet,
2. Askenäshemmet
3. Backagården
4. Demenscentrum
5. Hagagården
6. Jeremiasgården
7. Klosterbacken
8. Lindhultsgården
9. Löwenhielmska
10. Mikaeli
11. Rosenlund
12. Rosta
13. Skebäck
14. Södermalmshemmet
15. Tullhuset
16. Vintrosa
17. Ädelgården
18. Ängen
19. Ölmbrogården

De privata har ungefär 200 platser. De kommunala runt 1000. Så om journalisten hade rätt, så borde de skriva fem gånger så ofta om problem inom de kommunala boendena som inom de privata. Men det gör de inte...

Har då de kommunala färre problem? Här kan man både kolla på undersökningarna som görs av åsikter från de boende och deras anhöriga, som på anmälningar av främst lex Sarah (som ju är omsorgsrelaterade. Lex Maria är en (sjuk)vårdrelaterad anmälan). Och åter framträder mönstret att de kommunala i vart fall inte är bättre än de privata. Snarare tvärsom.

Men hur och vad granskar media? Och vilken bild vill de sätta?

Hanne Kjöller på DN verkar ha skrivit en intressant bok om dagens journalistik. Jag har ännu inte hunnit läsa den. Men den debatt mellan journalister som den dragit igång är kanske lika intressant som boken. Som jag förstår det finns det enligt henne en journalistkår som medvetet väljer att skapa sin egen verklighet, belägga den med vald information och välja bort det som inte passar den verklighetsbild man vill redovisa.

Tänk om det finns delar av detta även i granskningen av äldreboendena i Örebro. Att journalister inte förmår att slita sig loss från sina egna politiska synpunkter på hur samhället borde se ut, som att privat alltid är sämre än offentligt, och därmed skapar de en bild som passar just deras beskrivning av verkligheten, och som därmed inte beskriver verkligheten som den ser ut...

Och tänk om den sannolikt felaktiga bilden av verkligheten förstärks av politiker som har helt andra syften än att objektivt granska exempelvis hur bra de gamla har det på boendena. Som när vänstern omedelbart går ut och ropar om hur illa det är med privata boenden som Attendo Elgströmska. Men som håller mer än tyst kring problem på de kommunala.

Då är det lätt att det blir som denna historia.

Är då allt frid och fröjd på Elgströmska? Det tror jag absolut inte. Men bilden är betydligt mer komplicerad än vad media har beskrivit.

För tänk nu, när Arbetsmiljöverket upphävt skyddsstoppet på Elgströmska, om någon journalist istället skulle granska Kommunals agerande kring det skyddsstopp som utlöste den största aktiviteten. Har Kommunals företrädare agerat utifrån en omsorg om de gamla? Eller har det funnits andra, mer politiska, bevekelsegrunder? Hur har Vänsterpartiet agerat när de på oklara grunder krävt det de gjort? (Bra att ändå NA och SR skriver lite kring det. SVT fortsätter med att i rubriken få det till att Arbetsmiljöverket ställt ännu hårdare krav... Bild eller verklighet???) Det vore i vart fall intressant att få läsa ett par intervjuer med partikamraterna Artin och Balaj...

Och en del journalister borde verkligen fundera över vad de gör. Inom såväl public service som på NA. Jag förstår fortfarande inte hur en journalist på SVT Tvärsnytt kan komma undan med att säga "...för det är många som lider nu" helt utan någon faktabakgrund.

Jag har hållit på att jobba med svensk äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting de senaste sju åren. Jag har fått lyssna på massor av intressanta föredrag, besökt många intressanta boenden, lyssnat på engagerade företrädare för boenden, medarbetargrupper, forskare, anhöriga. Och jag upphör aldrig att förvånas.

Förvånas över alla fantastiska gamla människor, så många med så stor livslust, trots allt!

Förvånas över alla engagerade anhöriga, som lever med och för sina gamla i nöd och lust.

Förvånas över all den fantastiska personal som gör jobbet och vardagen möjlig för alla de gamla i en omsorg som sannerligen inte alltid är enkel.

Förvånas över den mediala bild som sprids. Dels kring hur illa det står till inom äldreomsorgen. Dels hur illa det är med privata alternativ.

För det verkar inte stämma. Äldreomsorgen fungerar sannolikt väldigt bra för det mesta, även om allt kan bli bättre. Men det är inte alltid roligt att bli gammal och sjuk. Döden är inte alltid en vacker resa in i den eviga vilan.

Och exemplen på bra, bättre och ibland sämre boenden hänger knappast alls ihop med vem som äger dem. Istället är det helt andra orsaker som skapar det goda äldreboendet, liksom äldreboendet med allvarliga problem.

Så om någon journalist med lite vilja och tid att samtala, vill boka tid för en intervju kring vad som skapar det goda äldreboendet, så ställer jag upp. Och jag lovar att inte säga att vare sig bara de privata eller bara de kommunala är lösningen på frågan.

Media: EX, DN, NA, SR, SVT

Är Attendo de dummaste?

Jag läser och lyssnar i lokal media. Om Attendo Elgströmska.

Bilden i media blir tydlig. Äldreomsorgen hos det privata boendet fungerar inte. En Lex Maria-anmälan har gjorts. Medarbetare berättar om missförhållanden, om äldre som inte får komma upp förrän runt lunch, om material som inte finns.

Först av allt vill jag säga: Jag kommer aldrig att acceptera att en gammal människa inte får den vård och omsorg som hon borde ha rätt till. Och det spelar ingen roll om det är kommunen, landstinget, en privat eller en förening som ansvarar. Det spelar helt enkelt ingen roll vem som är huvudman. Det är den gamla människans rätt till vård och omsorg som spelar roll.

Men jag blir ändå alltid fundersam över de braskande rubrikerna kring just de privata äldreboendena. Är de så dåliga som det verkar? Är de kommunala äldreboendena garanten för den bästa vården? Låt mig i alla fall skjuta in en liten fundering.

Det görs regelbundet enkäter över hur de boende och deras anhöriga upplever den omsorg som ges vid alla olika boenden. De fem bästa boendena var: Attendo Berggården (numera Kosmo), Tullhuset (Örebro kommuns intraprenad), Löwenhielmska huset (Örebro kommuns intraprenad), Sirishof (Nordlandia Care), Attendo Elgströmska.

Märkligt - eller hur. Av de fem första var tre privata och två intraprenader. Och det boende som idag utmålas som något skrämmande blev femte bästa boende.

Då måste man fråga sig: Har de gamla som bott där haft fel? Har deras anhöriga inte svarat korrekt? Varför är betygen för Elgströmska (och de andra i topp) så mycket bättre än för många rent kommunala boenden?

Eller är det så att enkäten visar på en lika riktig bild som artiklarna? Och var ska vi då lägga fokus? På de kommunala boenden som bara har ett betyg som är hälften så bra som Elgströmska? Eller på Elgströmska och de andra privata som ligger i topp? Är det just vem som är huvudmannaskapet, privat eller kommunalt, som är viktigt? Eller är det omsorgen och vården som de gamla som får som är viktig?

Men nu har ju i alla fall Elgströmska fått en lex Maria anmälan på sig. Då har de väl inte skött sig?

Nej - om Socialstyrelsen (Socialstyrelsen har delats upp så nu finns en ny tillsynsmyndighet som kollar upp lex Maria och lex Sarah-anmälningar) bedömer att det finns en grund i lex Maria-anmälan så kommer man att kräva åtgärder av Attendo Elgströmska. Det är bra. Och det är grunden för lex Maria.

Såväl lex Maria som lex Sarah handlar inte om att straffa huvudmännen. Istället handlar det om att hela tiden förbättra sig. Därför är det bra med dessa anmälningar, och ännu bättre med de åtgärdskrav som kommer och som följs upp.

Om man kollar på Attendos hemsida, kan man exempelvis se alla lex Sarah-anmälningar som gjorts på bolagets boenden. Om man kollar på Örebro kommuns hemsida ser man ingenting...

Men ser man på hur många lex Sarah-anmälningar som gjorts 2012 i länet så är Örebro kommun skyhögt över alla andra. Inte en enda lex Sarah hos Attendo. Många hos Örebro kommun. Och hur många gånger har vi haft storrubriker kring lex Sarah på de kommunala boendena? Hur många gånger har just de kommunala äldreboendena fått schavottera?

Svaret är - i princip inte alls. Noll. Niento.

Det finns en fil för de privata boendena. Och en annan för de kommunala. De privata bedöms och döms betydligt hårdare i media än vad de kommunala. Det är inte bra. Det är varje enskild gammal människas behov av vård och omsorg som måste vara i fokus, inte vem som äger eller driver ett boende.

Från och med i onsdags är jag andre vice ordförande i programnämnd Social Välfärd. Jag är oppositionsledare vad gäller äldreomsorgen. Det uppdraget kommer jag att ta på allvar.

Jag kommer att följa utvecklingen av de äldres rätt till vård och omsorg. Jag kommer att hålla tummen i ögat på landstingsledningen om de inte klarar av att fixa fasta läkare till vårdcentralerna med nödvändig äldre-kompetens. Jag kommer att hålla den andra i ögat på kommunledningen om de fortsätter att spara på de äldre och minska kvalitet och omsorgsåtagande.

Och jag kommer att hålla tummen i ögat på de privata som inte klarar av sitt uppdrag, som inte ger tillräcklig omsorg till de gamla.

Fokus måste alltid ligga på den gamla människans behov, på hennes förmågor, möjligheter och utmaningar. Inte på vem som äger eller driver verksamheten. Fokus måste ligga på kvalitet, inte på huvudmannaskap.

Även en gammal och sjuk människa ska ha rätt att leva hela livet, att vara trygg och också ha rätt att välja sitt liv och sitt boende, även den sista tiden i livet.

Media: NA, SR, SVT