Likhet inför media...

Jag skrev en artikel på NA debatt idag. Den handlade om att jag tycker att media ska hantera privata och offentliga verksamheter likartad. Jag måste erkänna att jag var lite orolig över hur artikeln skulle tas emot.

Men jag har sällan mött ett så starkt gensvar som efter den artikeln. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer på både FB och twitter både från partivänner, från andra allianspartier och även från meningsmotståndare. Och jag har fått reaktioner från helt okända människor som velat prata äldreomsorg tack vare artikeln.

Och det enda jag ville var att media skulle granska alla lika. Kolla igenom de privata, för att se vad de gör dåligt. Och kolla de kommunala lika tufft, för att se vad de inte klarar. Och gärna också beskriva allt det fantastiska arbete som görs på alla äldreboenden.

En intressant tråd på FB kom från en journalist på Nerikes Allehanda. Hon menade att tidningen visst granskade alla lika. Man hade ju skrivit massor av skandalen i Kumla för tre år sedan. Så nu var det dags för att slå till mot det privata.

Det är en hårresande jämförelse. Dels för att vårdskandalen i Kumla handlade om ett antal anställda som i åratal misshandlat de gamla så att de omedelbart avskedades. I den nuvarande situationen handlar det inte ens om att man hittills kunnat belägga någon allvarlig brist i omsorgen, snarare risker för allvarliga brister i framtiden. (Kanske kommer man att kunna belägga att det redan brustit, men det finns idag inga fakta på bordet.)

Dels för att man inte kan hantera journalistik på det sättet. Tänk om det bara var fel i det privata - skulle journalisterna då strunta i att rapportera, iavvaktan på att det blev ett fel hos de kommunala? Eller tvärsom. Dels för att storleksjämförelserna haltar.

Örebro kommun har tyvärr bara fyra privata boenden. Attendo Elgströmska. Kosmo Berggården och Nordlandia Sturehov och Skäpplandsgården. De kommunala är:

1. Adolfsbergshemmet,
2. Askenäshemmet
3. Backagården
4. Demenscentrum
5. Hagagården
6. Jeremiasgården
7. Klosterbacken
8. Lindhultsgården
9. Löwenhielmska
10. Mikaeli
11. Rosenlund
12. Rosta
13. Skebäck
14. Södermalmshemmet
15. Tullhuset
16. Vintrosa
17. Ädelgården
18. Ängen
19. Ölmbrogården

De privata har ungefär 200 platser. De kommunala runt 1000. Så om journalisten hade rätt, så borde de skriva fem gånger så ofta om problem inom de kommunala boendena som inom de privata. Men det gör de inte...

Har då de kommunala färre problem? Här kan man både kolla på undersökningarna som görs av åsikter från de boende och deras anhöriga, som på anmälningar av främst lex Sarah (som ju är omsorgsrelaterade. Lex Maria är en (sjuk)vårdrelaterad anmälan). Och åter framträder mönstret att de kommunala i vart fall inte är bättre än de privata. Snarare tvärsom.

Men hur och vad granskar media? Och vilken bild vill de sätta?

Hanne Kjöller på DN verkar ha skrivit en intressant bok om dagens journalistik. Jag har ännu inte hunnit läsa den. Men den debatt mellan journalister som den dragit igång är kanske lika intressant som boken. Som jag förstår det finns det enligt henne en journalistkår som medvetet väljer att skapa sin egen verklighet, belägga den med vald information och välja bort det som inte passar den verklighetsbild man vill redovisa.

Tänk om det finns delar av detta även i granskningen av äldreboendena i Örebro. Att journalister inte förmår att slita sig loss från sina egna politiska synpunkter på hur samhället borde se ut, som att privat alltid är sämre än offentligt, och därmed skapar de en bild som passar just deras beskrivning av verkligheten, och som därmed inte beskriver verkligheten som den ser ut...

Och tänk om den sannolikt felaktiga bilden av verkligheten förstärks av politiker som har helt andra syften än att objektivt granska exempelvis hur bra de gamla har det på boendena. Som när vänstern omedelbart går ut och ropar om hur illa det är med privata boenden som Attendo Elgströmska. Men som håller mer än tyst kring problem på de kommunala.

Då är det lätt att det blir som denna historia.

Är då allt frid och fröjd på Elgströmska? Det tror jag absolut inte. Men bilden är betydligt mer komplicerad än vad media har beskrivit.

För tänk nu, när Arbetsmiljöverket upphävt skyddsstoppet på Elgströmska, om någon journalist istället skulle granska Kommunals agerande kring det skyddsstopp som utlöste den största aktiviteten. Har Kommunals företrädare agerat utifrån en omsorg om de gamla? Eller har det funnits andra, mer politiska, bevekelsegrunder? Hur har Vänsterpartiet agerat när de på oklara grunder krävt det de gjort? (Bra att ändå NA och SR skriver lite kring det. SVT fortsätter med att i rubriken få det till att Arbetsmiljöverket ställt ännu hårdare krav... Bild eller verklighet???) Det vore i vart fall intressant att få läsa ett par intervjuer med partikamraterna Artin och Balaj...

Och en del journalister borde verkligen fundera över vad de gör. Inom såväl public service som på NA. Jag förstår fortfarande inte hur en journalist på SVT Tvärsnytt kan komma undan med att säga "...för det är många som lider nu" helt utan någon faktabakgrund.

Jag har hållit på att jobba med svensk äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting de senaste sju åren. Jag har fått lyssna på massor av intressanta föredrag, besökt många intressanta boenden, lyssnat på engagerade företrädare för boenden, medarbetargrupper, forskare, anhöriga. Och jag upphör aldrig att förvånas.

Förvånas över alla fantastiska gamla människor, så många med så stor livslust, trots allt!

Förvånas över alla engagerade anhöriga, som lever med och för sina gamla i nöd och lust.

Förvånas över all den fantastiska personal som gör jobbet och vardagen möjlig för alla de gamla i en omsorg som sannerligen inte alltid är enkel.

Förvånas över den mediala bild som sprids. Dels kring hur illa det står till inom äldreomsorgen. Dels hur illa det är med privata alternativ.

För det verkar inte stämma. Äldreomsorgen fungerar sannolikt väldigt bra för det mesta, även om allt kan bli bättre. Men det är inte alltid roligt att bli gammal och sjuk. Döden är inte alltid en vacker resa in i den eviga vilan.

Och exemplen på bra, bättre och ibland sämre boenden hänger knappast alls ihop med vem som äger dem. Istället är det helt andra orsaker som skapar det goda äldreboendet, liksom äldreboendet med allvarliga problem.

Så om någon journalist med lite vilja och tid att samtala, vill boka tid för en intervju kring vad som skapar det goda äldreboendet, så ställer jag upp. Och jag lovar att inte säga att vare sig bara de privata eller bara de kommunala är lösningen på frågan.

Media: EX, DN, NA, SR, SVT

Näste man till rakning?!

Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.

Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.

Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)

Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.

De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.

Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.

Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.

Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!

Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!

Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!

Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.

Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...

Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1

Bloggar: Kent Persson

CSR och Örebro

För 40 år sedan flyttade jag och min familj till Närke från Sandviken och Gästrikland. Vi kom till Garphyttan och jag började trivas direkt. Garphyttan är en slumrande pärla vid randen av ett av de mest fantastiska naturområden som Sverige har. Kilsbergens natur är unik, alla årstider. Just nu kan man glida fram på stenhårda spår i meterdjup snö på myrar, mossar och sjöar som får tankarna att vandra till lågfjäll.

Tio år senare gick flyttlasset till Örebro. Sedan dess har Örebro varit platsen i mitt hjärta.

Från början hade jag överhuvudtaget inte några planer på ett politiskt engagemang. Men det har varit intressant att få vara med och förändra och förbättra Örebro än mer. De senaste åren har Örebro inlett en ny resa. Det handlar om att skapa ett bättre Örebro för fler. Örebro växer så det knakar. Örebro visar framfötterna i såväl klimatarbete som arbete med det civila samhället. Örebro förnyar centrum så det blir ännu vackrare. Fler får jobb i Örebro. Örebro håller på att bli en plats på kartan.

Det har vi inte varit tidigare. Den bild av Örebro som vi fick redovisat i tisdags, visade med all önskvärd tydlighet att Örebro inte sticker ut på något sätt. Alldeles för många har en bild av Örebro som är ingenting.....

Men de som har besökt oss är nöjda. 98,7 % närmare bestämt.

Den mediala bilden domineras av utbildningsfrågor. Universitetet gör ett bra jobb. Men även kommunen jobbar på. Det som vi nu måste finna ut är hur vi ska styra mediabilden, vilken bild vi vill sätta och hur vi ska nå dit. Här finns massor att göra.

Ytterligare ett stort problem är att det lokala näringslivet knappast finns i media. Jag har i tidigare bloggar berört ämnet. Örebro saknar starka, samlande näringslivsföreträdare. Visst finns flera goda företrädare, känner själv många. Men den samlande bilden är heterogen.

Från näringslivets håll får vi ofta höra att vi politiker ska komma överens över partigränserna om hur vi vill utveckla Örebro ur ett näringslivsperspektiv. Man efterlyser en gemensam vision. Det är ofta rätt (även om näringsliv också är politik - se bara på ÖBO eller valfrihet). Men på samma sätt måste örebroarna kunna ställa krav på näringslivet. Vilken vision om Örebro har det lokala näringslivet? Kan man samsas eller blir det interna strider eller inget visionärt arbete alls?

Allt fler företag jobbar idag med CSR. Enligt Wikipedia är det "CSR, Corporate Social Responsibility, på svenska företagens samhällsansvar eller företagens medborgaransvar, kallas idén om att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, både ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv." Många ser det som en grundläggande förutsättning för att ett företag ska växa och för att man ska finna god lönsamhet på både kort och längre sikt.

I dagsläget saknar jag en samlande tanke kring lokalt CSR i Örebro. Hur vill företagen ta sitt ansvar för att göra Örebro starkare, vackrare, mer integrerat, positivare, vänligare? Visst finns det företag som gör mycket. Var nyss hos McDonalds och hörde lite om deras sponsringsarbete. Men jag saknar ett samlande grepp.

Jag tror att vi tillsammans, politiker och företagare, måste finna vägar för att jobba både med politiskt ansvar, det lokala näringslivets CSR och med det civila samhällets breda engagemang. Örebro har fantastiska möjligheter att bli en pärla, en bättre stad för fler. Jag är villig att fortsätta ta mitt politiska ansvar, är villig att försöka förbättra Örebro kommun som medspelare. Jag hoppas och tror att fler är villiga att anta utmaningen; att göra Örebro bättre för fler!