Likhet inför media...

Jag skrev en artikel på NA debatt idag. Den handlade om att jag tycker att media ska hantera privata och offentliga verksamheter likartad. Jag måste erkänna att jag var lite orolig över hur artikeln skulle tas emot.

Men jag har sällan mött ett så starkt gensvar som efter den artikeln. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer på både FB och twitter både från partivänner, från andra allianspartier och även från meningsmotståndare. Och jag har fått reaktioner från helt okända människor som velat prata äldreomsorg tack vare artikeln.

Och det enda jag ville var att media skulle granska alla lika. Kolla igenom de privata, för att se vad de gör dåligt. Och kolla de kommunala lika tufft, för att se vad de inte klarar. Och gärna också beskriva allt det fantastiska arbete som görs på alla äldreboenden.

En intressant tråd på FB kom från en journalist på Nerikes Allehanda. Hon menade att tidningen visst granskade alla lika. Man hade ju skrivit massor av skandalen i Kumla för tre år sedan. Så nu var det dags för att slå till mot det privata.

Det är en hårresande jämförelse. Dels för att vårdskandalen i Kumla handlade om ett antal anställda som i åratal misshandlat de gamla så att de omedelbart avskedades. I den nuvarande situationen handlar det inte ens om att man hittills kunnat belägga någon allvarlig brist i omsorgen, snarare risker för allvarliga brister i framtiden. (Kanske kommer man att kunna belägga att det redan brustit, men det finns idag inga fakta på bordet.)

Dels för att man inte kan hantera journalistik på det sättet. Tänk om det bara var fel i det privata - skulle journalisterna då strunta i att rapportera, iavvaktan på att det blev ett fel hos de kommunala? Eller tvärsom. Dels för att storleksjämförelserna haltar.

Örebro kommun har tyvärr bara fyra privata boenden. Attendo Elgströmska. Kosmo Berggården och Nordlandia Sturehov och Skäpplandsgården. De kommunala är:

1. Adolfsbergshemmet,
2. Askenäshemmet
3. Backagården
4. Demenscentrum
5. Hagagården
6. Jeremiasgården
7. Klosterbacken
8. Lindhultsgården
9. Löwenhielmska
10. Mikaeli
11. Rosenlund
12. Rosta
13. Skebäck
14. Södermalmshemmet
15. Tullhuset
16. Vintrosa
17. Ädelgården
18. Ängen
19. Ölmbrogården

De privata har ungefär 200 platser. De kommunala runt 1000. Så om journalisten hade rätt, så borde de skriva fem gånger så ofta om problem inom de kommunala boendena som inom de privata. Men det gör de inte...

Har då de kommunala färre problem? Här kan man både kolla på undersökningarna som görs av åsikter från de boende och deras anhöriga, som på anmälningar av främst lex Sarah (som ju är omsorgsrelaterade. Lex Maria är en (sjuk)vårdrelaterad anmälan). Och åter framträder mönstret att de kommunala i vart fall inte är bättre än de privata. Snarare tvärsom.

Men hur och vad granskar media? Och vilken bild vill de sätta?

Hanne Kjöller på DN verkar ha skrivit en intressant bok om dagens journalistik. Jag har ännu inte hunnit läsa den. Men den debatt mellan journalister som den dragit igång är kanske lika intressant som boken. Som jag förstår det finns det enligt henne en journalistkår som medvetet väljer att skapa sin egen verklighet, belägga den med vald information och välja bort det som inte passar den verklighetsbild man vill redovisa.

Tänk om det finns delar av detta även i granskningen av äldreboendena i Örebro. Att journalister inte förmår att slita sig loss från sina egna politiska synpunkter på hur samhället borde se ut, som att privat alltid är sämre än offentligt, och därmed skapar de en bild som passar just deras beskrivning av verkligheten, och som därmed inte beskriver verkligheten som den ser ut...

Och tänk om den sannolikt felaktiga bilden av verkligheten förstärks av politiker som har helt andra syften än att objektivt granska exempelvis hur bra de gamla har det på boendena. Som när vänstern omedelbart går ut och ropar om hur illa det är med privata boenden som Attendo Elgströmska. Men som håller mer än tyst kring problem på de kommunala.

Då är det lätt att det blir som denna historia.

Är då allt frid och fröjd på Elgströmska? Det tror jag absolut inte. Men bilden är betydligt mer komplicerad än vad media har beskrivit.

För tänk nu, när Arbetsmiljöverket upphävt skyddsstoppet på Elgströmska, om någon journalist istället skulle granska Kommunals agerande kring det skyddsstopp som utlöste den största aktiviteten. Har Kommunals företrädare agerat utifrån en omsorg om de gamla? Eller har det funnits andra, mer politiska, bevekelsegrunder? Hur har Vänsterpartiet agerat när de på oklara grunder krävt det de gjort? (Bra att ändå NA och SR skriver lite kring det. SVT fortsätter med att i rubriken få det till att Arbetsmiljöverket ställt ännu hårdare krav... Bild eller verklighet???) Det vore i vart fall intressant att få läsa ett par intervjuer med partikamraterna Artin och Balaj...

Och en del journalister borde verkligen fundera över vad de gör. Inom såväl public service som på NA. Jag förstår fortfarande inte hur en journalist på SVT Tvärsnytt kan komma undan med att säga "...för det är många som lider nu" helt utan någon faktabakgrund.

Jag har hållit på att jobba med svensk äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting de senaste sju åren. Jag har fått lyssna på massor av intressanta föredrag, besökt många intressanta boenden, lyssnat på engagerade företrädare för boenden, medarbetargrupper, forskare, anhöriga. Och jag upphör aldrig att förvånas.

Förvånas över alla fantastiska gamla människor, så många med så stor livslust, trots allt!

Förvånas över alla engagerade anhöriga, som lever med och för sina gamla i nöd och lust.

Förvånas över all den fantastiska personal som gör jobbet och vardagen möjlig för alla de gamla i en omsorg som sannerligen inte alltid är enkel.

Förvånas över den mediala bild som sprids. Dels kring hur illa det står till inom äldreomsorgen. Dels hur illa det är med privata alternativ.

För det verkar inte stämma. Äldreomsorgen fungerar sannolikt väldigt bra för det mesta, även om allt kan bli bättre. Men det är inte alltid roligt att bli gammal och sjuk. Döden är inte alltid en vacker resa in i den eviga vilan.

Och exemplen på bra, bättre och ibland sämre boenden hänger knappast alls ihop med vem som äger dem. Istället är det helt andra orsaker som skapar det goda äldreboendet, liksom äldreboendet med allvarliga problem.

Så om någon journalist med lite vilja och tid att samtala, vill boka tid för en intervju kring vad som skapar det goda äldreboendet, så ställer jag upp. Och jag lovar att inte säga att vare sig bara de privata eller bara de kommunala är lösningen på frågan.

Media: EX, DN, NA, SR, SVT

Korruptionens miljöer

För ett tag sedan fick jag ett telefonsamtal. Det var en medborgare som hade funderingar kring hur ett kommunalt bolag agerade. Hur skedde egentligen upphandlingarna? Vilka bindningar fanns mellan bolagstjänstemän och politiker och ett privat bolag? Jag har följt upp frågan, men det är inte enkelt. Hur ska jag göra? Vem ska jag tala med?

Det visade väl sig ganska klart att detta var ett falsklarm. Men ändå - tänk om - tänk om det funnits något. Vad hade jag gjort?

I går på kommunfullmäktige debatterade vi en motion från Vänsterpartiet om att inrätta en så kallad "Whistleblower-funktion". Det är en funktion som innebär att om någon, medborgare, anställd eller politiker, ser något som han eller hon menar vara ett tecken på korruption kan man anonymt meddela detta. Man "blåser i visslan" för att något fel håller på att hända. Kommunen åtar sig sedan att följa upp tipset.

I Göteborg har man beslutat om en sådan funktion. Det är inte helt enkelt. Hur ska man hantera frågan om offentlighet som är norm inom kommunen? Vem ska utreda och hur säkrar man utredningskompetens, är andra frågor. Men Göteborg, med den historik man nu har, har satt igång.

I Örebro har vi inte heller varit förskonade från diskussioner kring detta. Nerikes Allehanda hade en lång artikelserie om olämplig hantering av kommunala resurser. Det som kom fram visade sig inte vara brottsligt, men det var uppenbart olämpligt.

Överallt riskerar vi att bli en del av korruptionens miljöer. Även fast vi har de bästa av avsikter, så finns risken där. Frågan är egentligen inte om korruptionen finns, utan hur vi motarbetar den och hanterar den.

Sett i backspegeln är offentligheten ett vaccin mot korruption. Offentliga miljöer, exempelvis nämnder och fullmäktige, där medborgare och media har full insyn, skapar mindre möjligheter till korruptiva tendenser. Slutenhet, exempelvis inom bolag, ökar riskerna.

I Örebro kommun idag genomförs den största bolagiseringen i modern tid. Nya bolag skapas ständigt. Etablerade kommunala bolag får vidgade uppgifter och breddar sina verksamheter. Istället för öppenhet och medborgarinsyn, går vi mot slutenhet och en omöjlighet för såväl medborgare som politiska partier att få insyn i det som sker.

Denna vandring mot slutenhet är medveten. Lena Baastad gör detta utifrån en medveten politisk hållning. Hon har dessutom velat minska insynen än mer, genom rena tjänstemannastyrelser och genom att ha så små styrelser som möjligt. Vid sin sida har hon haft Lennart Bondeson. I Flygplatsstyrelsen kommer exempelvis bara två av kommunfullmäktiges åtta partier att ha insyn i framtiden. (Men Lennart Bondeson (KD) sitter ju där och han förespråkade på KS ännu mindre styrelser i de övriga bolagen. Det är probematiskt med ett parti och en partiledare som ser så inskränkt på demokratin att bara de själva är representerade så är det OK...). Bara genom kraftiga invändningar från Folkpartiet och oppositionen, delvis med stöd av Centerpartiet, finns nu lite ökad insynsmöjlighet i de kommande bolagen i Örebro-Kumla-koncernen.

Men grundtanken är fel. Beslut som fattats i öppenhet kommer nu att fattas i slutenhet. Möjligheterna till insyn, för medborgare, media och politiker, inskränks. Vaccinet mot korruption försvagas.

Det borde Lena Baastad och Lennart Bondeson tänkt på i går när de vill dra jobbet med Whistleblower-funktionen i långbänk. I ett år har de lovat att ta itu med arbetet. Men inget har hänt. Nu ska det gå ytterligare tre månader innan de bestämmer sig hur de ska ha det.

Och deras skäl för att segdra är inte imponerande: Det finns osäkerhet. Vi vill avvakta SKL. Och det kommer att kosta pengar.

Men whistleblowerfunktioner är inget nytt. I bolag har det funnits länge. Och Göteborg jobbar med frågan. Men Baastad och Bondeson vill avvakta. Segdra. Långbänka. Men det är en lednings uppgift att jobba med viktiga frågor. Det är att ta ansvar. Det är att gå före. Men Baastad och Bondeson lägger mer energi på att bilda bolag än att se till så att de korruptiva miljöerna minskar.

Och Whistleblower-funktioner fungerar. I en KPMG-undersökning från 2007 visar det sig att 25 % av alla bedrägerier hos bolag kommer från Whistleblowers. Ingen annan verksamhet är lika framgångsrik.

Men Baastad och Bondeson avvaktar. De har sannolikt viktigare saker för sig. Och ett arbete mot korruption kommer ju att kosta pengar...

 Media: NA

Inga kommunala vindkraftbolag

Den socialdemokratiska kommunledningen i Örebro går vidare i sitt arbete med att försämra näringslivsklimatet i Örebro. Allt tydligare märks det att de två så kallade samarbetspartierna KD och C bara har att rätta in sig i det socialistiska ledet. Förra månaden fick de acceptera att socialdemokraterna startade ett bolag för arbetsmarknadsåtgärder i Vivalla. Idag går de ut med en vindkraftssatsning, där Örebro och det minst lika socialistiska Kumla ska starta ett energibolag som ska konkurrera med alla de privata elbilar som finns.

Socialdemokraterna påstår att de gör det för klimatet. Men det finns inget som säger att just kommunägd vindkraft är bättre för klimatet än privatägd. För det finns rätt mycket privatägd vindkraft i Sverige. Och utbyggnadstakten är just nu hög. Så varför ska Örebro kommun ut och konkurrera med de privata företagen? Vore det inte bättre för såväl kommunmedborgarna som för näringslivet att kommunen istället agerade som den stora kund man är? Istället för att bygga själv, snedvrida konkurrensen och riskera skattebetalarnas pengar, kunde man kräva att den energi som köps ska vara vindkraft om man nu menar att den är det bästa.

För det finns risker med satsningen. Vindkraften är lönsam idag tack vare de statliga subventioner som finns. Men skulle skatter och elcertifikatsmarknaden förändras riskerar örebroarna att bli av med många miljoner de kommande åren. Och vad som händer med ekonomin i framtiden vet vi inte. Dessutom är det läge som föreslås inte optimalt. Självklart ska vi bygga vindkraft i Sverige. Men den ska byggas där det blåser bäst. Närkeslätten är inte ett sådant område. Och det ökade utbytet av bara en liten ökning av medeltiden är mycket stor.

Jag har ändå förståelse att sossarna i Örebro och Kumla fortsätter sin bolagiseringsiver. De har aldrig haft full förståelse för värdet av ett fritt och privatägt näringsliv. Men jag blir allt mer förvånad över hur de två stödpartierna, Kd och C,man motivera sin medverkan i kommunledningen.

Hur kan Rasmus Persson (c) som säger sig vara liberal, få med sitt parti på en politik som är socialistisk? Är inte Centerns nya näringslivsvänliga politik djupare än så? Är den bara ett spel för gallerierna?

Och hur kan Lennart Bondeson (KD) med ansvar för näringslivsfrågor ställa sig bakom en kommunal satsning som med skattepengar riskerar att både snedvrida konkurrens och riskera skattepengar. Är det inte samma kristdemokrati som säger att staten ska bli mindre och låta människan bestämma mer?

Det liberala alternativet är glasklart. Örebro behöver ett starkare, friare och mer växande näringsliv. Kommunen ska värna det vi verkligen ska leverera: Bättre skola. Tryggare äldreomsorg. Flexiblare förskola. Men kommunen ska inte starta energibolag, utan agera som ansvarsfull konsument inom energiområdet.

Det blir allt tydligare att det finns en klar skiljelinje inom Örebropolitiken. Ett antal partier som lever kvar i den socialdemokratiska tankehegemonin där kommunen kan och ska göra allt. Och ett liberalt parti som vill förändra Örebro och ta Örebro från gårdagens konserverande kommunsocialism till en framtid med ett liberalt, växande, spännande Örebro. Folkpartiet står starkt för ett liberalare Örebro.

- Posted using BlogPress from my iPad

Våga tänk regionalt

När jag tog över som kommunstyrelseordförande gjorde jag det i ett län utan samarbete. Örebro var ansedd som storebror i alla lägen. Det fanns en tydlig politik där Örebro skulle ta allt. Det fanns inget näringslivssamarbete, snarare en konkurrens mellan olika kommuner om företagen. Det fanns inga regionala mötesplatser, annat än de formaliserade, partipolitiserade, i regionförbund och landsting.

Ett av mina största arbeten i det tysta har varit att försöka förändra detta. När vi fick en ny kommundirektör blev en av hans viktigaste uppgifter att söka kontakt med alla andra kommunchefer i länet för att diskutera hur vi samarbetade och samverkade. Jag hade hoppats att det skulle gå att ordna liknande träffar med kommunstyrelseordförandena. Tyvärr var det partipolitiska trycket där för hårt. I princip inga socialdemokrater ville komma på den träff jag ordnade. Det var synd, men det var mer en sporre att försöka mer än att ge upp.

För mig är det regionala samarbetet högprioriterat. Skälet är enkelt: Örebro kan inte vara en tillväxtpunkt i en annars degenererande region. Örebro måste växa tillsammans med sina systrar och bröder i länet. Vi kan gärna agera lok, men vi måste ha alla vagnarna med oss.

Under åren har jag därför haft kontakt med flera kommunföreträdare inom olika sakfrågor:

Jag tycker till exempel det är självklart att vi ska samverka med Hallsberg kring kombiterminalen, för att värna Hallsbergs status som Sveriges järnvägsknutpunkt nummer 1. (Här har örebrosossarna varit emot - de har velat bygga en konkurrerande kombiterminal i Örebro)

Jag tycker till exempel att det är självklart att Örebro stöttar Karlskoga kommun när det gäller utvecklingen av civil industri med militär teknologi. Därför stöttade vi ett projekt i fjol med 100.000:- kronor. (Här var sossarna med, men med stor tvekan.)

Jag har varit i Nora och pratat järnväg. För mig är det självklart att Nora ska knytas närmare Örebro, eftersom boendemiljön i Nora är helt annorlunda än den i Örebro och skapar ett gott komplement. (Här är sossarna faktiskt med på vagnen, men först sen koalitionen presenterade projektet. Men det är gott så!)

Och jag har gett kommundirektören i uppgift att se vilka samarbetsprojekt vi kan göra tillsammans. Gemensam lönehantering i alla kommuner? Gemensam upphandling? Gemensamma myndighetsfrågor? och så vidare. Och mitt besked har varit tydligt: Det är inte säkert att verksamheterna ska läggas i Örebro, snarare tvärsom. Vi måste värna en stark arbetsmarknad även i länets mindre orter.

Och arbetet har gett resultat. Idag har vi ett allt närmare samarbete på tjänstemannannivå. Kommuncheferna träffas regelbundet. Näringslivskontoret samarbetar också med Arboga (förutom Kumla och Hallsberg) för att skapa en bättre näringslivsregion. Det är bra.

Utmaningen är nämligen enorm. Om vi inte klarar av att samarbeta i länet kommer andra att ta den plats som borde varit vår. Ett par exempel:

Örebro kan bli centralort i en ny större region, med alla fördelar det har att ha det administrativa centret på plats, eller en perifer ort i en annan region med regioncentrum långt bort.

Örebrolandstinget kan bli centrum för högspecialiserad sjukvård i en region, med alla fördelar det har, eller ett undersjukhus till ett annat sjukhus långt borta.

Örebro kan bli en utvecklingsmotor med ett universitet som växer som forsknings- och utvecklingsarena. Eller så blir vi ett utbildningsuniversitet utan forskning och därmed sämre utveckling för företag och näringsliv.

Och så vidare...

I fyra år har jag pratat regionfrågor, gensvaret från andra partier har varit ljumt, för att uttrycka sig milt. Men nu börjar det vända. Det är bra. Örebros plats på kartan måste ständigt försvaras genom utveckling, förnyelse och förändring.

Media: NA

Förtur

Såväl Nerikes Allehanda som Radio Örebro berättar om universitetets begäran om förtur i tomtkön för en nyckelperson för universitetet och den nya läkarutbildningen. Jag uttalar mig i båda media om det rätta i att ge förtur.

Min mening är dessutom att det i många fall är för svårt att få förtur i tomtkön i Örebro. Varför? Är det inte bara eliten som gynnas på de vanliga örebroarnas bekostnad? Om man reagerar med magen är det så. Men som politiker och ledare för ett Örebro i utveckling kan man inte göra det. Frågan är nämligen mer komplicerad än så.

Örebro växer, förändras och utvecklas som aldrig förr. Koalitionen som lett Örebro de senaste fyra åren har skapat enormt goda förutsättningar för Örebro och örebroarna. Tusentals nya örebroare flyttar hit för att Örebro blivit så bra. Företag växer i en utsträckning som tidigare inte skådats. Arbetslösheten minskar kraftigt. Ekonomin är urstark och skapar förutsättningar för ännu mer utveckling, fler och bättre jobb och ännu bättre välfärd.

Men utvecklingen kommer inte av sig själv. Kommunledningens strategiska arbete med förändring och utveckling spelar en viktig roll. Vårt samarbete med universitetet är unikt. Vårt arbete med nyföretagande och växande företag spelar roll. Det är i det sammanhanget ett arbete med att skapa bättre förtursregler måste sättas in.

Under de senaste fyra åren har jag rätt många gånger fått samtal från företagare och från universitetet som visar på problemen med att rekrytera toppkompetens till Örebro. Ibland flyttar dessa toppkrafter till det socialdemokratiskt styrda Kumla, med som det verkar betydligt generösare regler. Men oftare blir de kvar i Stockholmsområdet.

Det innebär att Örebro riskerar att tappa toppkompetens. Utvecklingen blir sämre för såväl företag, universitet som kommun. En sämre utveckling leder till färre jobb i framtiden. Med fler välavlönade i Örebro ökar handeln och skapar nya arbetstillfällen. Det gynnar alla örebroare men framförallt de som söker de enklare jobben inom handel och service. Fler toppkrafter inom universitet och företagande skapar bättre företags- och forskningsklimat och ger oss enorma möjligheter att utveckla staden, jobben och välfärden.

Alternativet, att som rätt många av de som skriver inlägg på na.se, att låtsas som om den enda rättvisan är att låta alla alltid stå i samma köer, innebär stagnation, sämre utveckling och på sikt färre jobb och sämre välfärd.