Almedalen dag 3.
Mötte just en VD för ett av Sveriges större läkemedelsbolag. Snart på väg mot en lunch kring säkerheten kring slutförvaret av svenskt kärnbränsle. Eftermiddagen ägnas åt äldreomsorg. Först en offentlig utfrågning av Dagens Samhälle och därefter en debatt kring framtidens äldreboenden.
Även om det mesta av mitt engagemang i Almedalen kretsar kring äldreomsorg och vård möter jag också människor från många andra sammanhang. Det handlar om beslutsfattare inom svensk basindustri, om tjänstesektorn, från industrin, från universitetsvärlden och många andra sammanhang.
Och ständigt återkommer mina funderingar till vad detta kan innebära för Örebro.
Örebro borde kunna bättre. Men då gäller det att vi gör oss av med hundra år av socialdemokratiska ryggsäckar. Örebro borde kunna utvecklas från den förvuxna förändringsrädda bruksort vi idag i alldeles för stor utsträckning är, till en levande, framtidsinriktad, förändringsvillig stad. En liten stad i det globala sammanhanget, men en stad som lever med och i den globaliserade världen.
Folkpartiet i Örebro har börjat med sitt framtidsprojekt för Örebro. Ett projekt som både ska förändra verkligheten i Örebro och bilden av Örebro. Låt mig ta några exempel:
Örebro måste bli en universitetsstad värd namnet. Medan den nuvarande kommunledningen växlar ner det kommunala engagemanget i universitetet, vill Folkpartiet växla upp detsamma. Vi vill fortsätta med hel- och delfinansierade professurer vid universitetet utifrån de prioriteringar vi gör för vår profil. Folkpartiet tycker det är självklart att vi ska bli det nationella centret för forskning kring åldrande och omsorg. Tillsammans med de privata giganterna inom området, exempelvis Carema och Attendo, borde vi kunna skapa intressanta forskningsmiljöer och verksamhetskluster.
Örebro måste bli en stad för framtidens företagande. Det handlar om att skapa en stad för de nya, spännande, växande företagen i framtidens branscher. Örebro måste växla spår, från att ha varit en socialdemokratisk arena med låglönejobben i fokus, till att bli en stad för företag med jobb som kräver hög kompetens, och som ger sina medarbetare höga löner. Vi ska konkurrera globalt i de områden vi väljer att vara starka kring.
Örebro måste våga välja väg, kulturellt, miljömässigt, stadsbyggnadsmässigt. Den nuvarande kommunledningen verkar enbart fokusera på Vivalla. Allt jobb läggs på att genom externa jobb lyfta en enda stadsdel. Allt annat får stå tillbaka eller till och med backa. Vägar byggs genom villaområden. Miljöarbetet står tillbaka. Enorma kvartersstora byggprojekt har riskerat förfula staden. Cityutvecklingen har avstannat. Inga nya kulturprojekt finns på kartan. Folkpartiet vill vrida denna utveckling åt helt motsatt håll.
Vi vill utveckla stadskärnan, för utan en vacker, välfungerande stadskärna stannar hela staden.
Vi vill utveckla kulturen med nya uttryckssätt. För att kunna konkurrera om de bästa medarbetarna krävs kultur av nationell- och världsklass.
Vi vill utveckla boendet. Fler vackra hus. Fler vackra, höga hus. Fler toppklassiga bostadsområden. Trygghet och säkerhet i kombination med skönhet och funktionalitet byggs in i vår stad. Staden byggs för människan, inte för bilar och betong.
Vi vill värna natur och miljö. Vi värnar parkerna, grönytorna och vattnet i staden. Vi skapar en vacker stad genom att lägga in naturvärden överallt i stadens funktion. Biologisk mångfald på armlängds avstånd. Skönhet genom mångfald.
Det finns många funderingar som väcks när man lyssnar på intressanta människor i Almedalen. Och det blir så tydligt att Örebro idag är på fel väg. Den konservativa kommunledningen, konservatism till höger och vänster när den är som sämst, backar in i framtiden. De vet inte vart de vill, vad de vill, hur de vill. Detaljbeslut som tas för att komma rätt ut i media skymmer politikens viktigaste uppgift, att genom ett positivt ledarskap peka ut vägen mot framtiden.
Det finns ett tydligt oppositionsparti i Örebro. Ett parti med en egen agenda. Ett parti som inte av rädsla sneglar på vad de andra gör, inte triangulerar för att ligga rätt, inte lyssnar till media och de egna spindoktorerna för att komma "rätt" ut.
Det finns ett parti i Örebro som vill visa på en väg mot en bättre framtid för Örebro. En framtid där förändring är spännande och utvecklande, inte skrämmande och avvecklande.
Det partiet är Folkpartiet. Den ideologin är liberalismen.
Örebro behöver mer liberalism. Örebro behöver mer av Folkpartiet.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett utveckling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utveckling. Visa alla inlägg
2013-07-03
2012-12-13
Forskning och utveckling
I tisdags fattade den nuvarande majoriteten ett beslut om en ny policy för forskning, utveckling och innovation. Det låter väl bra. Problemet är att policyn knappt innehåller något om forskning, mycket litet av utveckling och knappt någon innovation. Den är flera steg bakåt jämfört med det universitetssamarbete som kommunen inledde 2007 och som för denna gång avslutades med att kommunens stöttning var en bidragande faktor till universitetets läkarlinje.
Majoritetens "FOU"-policy handlar om att man ska delta i Science Park-arbetet, stötta universitetet i frågan om civilingenjörsutbildningen, på nåt obegripligt sätt jobba med grundutbildningen vid universitetet och sedan köpa någon oklar form av stöttning inom skolan och det sociala arbetet.
Men det finns ingen framsynthet överhuvudtaget. Forskningen lyser med sin frånvaro. Någon annan ska hantera innovationsfrågorna. Kommunen ska stötta några saker men det är oklart vad stöttningen innebär. Det är bara ett område som är tydligt. Kommunledningen vill ha en satsning på logistik som gör att Örebro är på plats 2-3 i norden vad gäller logistik. Det är bara att konstatera att socialdemokraterna regerar. Socialdemokraterna i form av de vanliga sossarna och i form av Lennart Bondeson, kristdemokraten som ofta för en mer socialdemokratisk politik än socialdemokraterna själva...
Jag var på kommunstyrelsens utskott tydlig med att vi från Folkpartiet tyckte att policyn var för dålig. Men vi ville ha en diskussion om hur vi gemensamt kunde förändra den. Men Bondeson inte bara stängde dörren för samtal. Han låste den, kastade bort nyckeln och spärrade av området. Samtal och diskussioner får uppenbarligen inte plats i vare sig Bondesons eller Baastads värld.
Man kan undra vad de är så rädda för?
Vi i Folkpartiet har utarbetat ett eget förslag till FOU-strategi. Vi ville diskutera. Vi menar att forskning och utveckling, universitetet och innovatoner, är de viktigaste förändringsfaktorerna för Örebro. Därför vill vi utveckla Örebro till en universitetsstad, inte förbli en stad med ett perifert universitet. Vi vill att Örebros näringsliv ska kännetecknas av företag med högt kunskapsinnehåll och stora behov av hög kompetens hos medarbetarna, där lager och lastbilar är ett komplement och inte huvudsaken.
Vad innehåller då vår policy? Låt mig visa på några konkreta saker:
Rätt mycket av detta kostar pengar. Det vill vi i Folkpartiet vara tydliga med. När kristdemokraterna drar ner resurserna till forskning och utveckling och ersätter dem med pengar till husbyggen, och dessutom inte med ett ord nämner vad deras nya policy ska kosta, så visar vi vad vi vill. Vi vill att en procent av kommunkoncernens omslutning ska användas till FOU-kostnader. Det innebär att såväl bolagen som själva kommunen ska satsa i detta. Inom några år innebär det en kostnad för kommunen på 70 miljoner. Det är mycket pengar. Men vi väljer detta istället för att slösa på p-platser för lastbilar, på monument i form av fotbollshallar, på hundratals politiker som inte beslutar något, på en övertung kommunal administration.
Örebros framtid bygger i stor utsträckning på hur vi klarar av att skapa en förändringsinriktad miljö. Vi måste börja konkurrera globalt. Det räcker inte att vara bäst i Närke, eller att tycka att vi är bättre än Västerås. Våra konkurrenter finns överallt; inom EU, i Kina och Sydostasien, i det snabbväxande Afrika, i Indien, i Nord- och Sydamerika. Vår framtid bygger på att vi blir attraktiva för människor som kan skapa sin egen framtid och dra med sig sin omgivning i förändringen.
Även i denna fråga, som borde vara en av dem där den politiska samsynen är stor, är det uppenbart att det finns en enorm skillnad mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Vi vill framtid. Vi vill forskning. Vi vill förändring. Vi vill universitet. De vill lastbilar. De vill lager. De vill gator och vägar. Tydligare kan inte skillnaden bli.
Media: NA
Majoritetens "FOU"-policy handlar om att man ska delta i Science Park-arbetet, stötta universitetet i frågan om civilingenjörsutbildningen, på nåt obegripligt sätt jobba med grundutbildningen vid universitetet och sedan köpa någon oklar form av stöttning inom skolan och det sociala arbetet.
Men det finns ingen framsynthet överhuvudtaget. Forskningen lyser med sin frånvaro. Någon annan ska hantera innovationsfrågorna. Kommunen ska stötta några saker men det är oklart vad stöttningen innebär. Det är bara ett område som är tydligt. Kommunledningen vill ha en satsning på logistik som gör att Örebro är på plats 2-3 i norden vad gäller logistik. Det är bara att konstatera att socialdemokraterna regerar. Socialdemokraterna i form av de vanliga sossarna och i form av Lennart Bondeson, kristdemokraten som ofta för en mer socialdemokratisk politik än socialdemokraterna själva...
Jag var på kommunstyrelsens utskott tydlig med att vi från Folkpartiet tyckte att policyn var för dålig. Men vi ville ha en diskussion om hur vi gemensamt kunde förändra den. Men Bondeson inte bara stängde dörren för samtal. Han låste den, kastade bort nyckeln och spärrade av området. Samtal och diskussioner får uppenbarligen inte plats i vare sig Bondesons eller Baastads värld.
Man kan undra vad de är så rädda för?
Vi i Folkpartiet har utarbetat ett eget förslag till FOU-strategi. Vi ville diskutera. Vi menar att forskning och utveckling, universitetet och innovatoner, är de viktigaste förändringsfaktorerna för Örebro. Därför vill vi utveckla Örebro till en universitetsstad, inte förbli en stad med ett perifert universitet. Vi vill att Örebros näringsliv ska kännetecknas av företag med högt kunskapsinnehåll och stora behov av hög kompetens hos medarbetarna, där lager och lastbilar är ett komplement och inte huvudsaken.
Vad innehåller då vår policy? Låt mig visa på några konkreta saker:
Vi tycker dels att kommunen ska
jobba med sin egen organisation. Därför vill vi:
1) Införa möjligheter för
medarbetare inom samtliga kommunala verksamhetsområden att kombinera forskning
och arbete genom att speciella forskartjänster tillskapas.
2) Införa lektoratstjänster i
grund- och gymnasieskolan för disputerade pedagoger.
3) Införa lektoratsliknande
tjänster i förskolan för disputerade pedagoger.
4) Införa speciella tjänster för
sjuksköterskor som disputerat.
5) Införa speciella tjänster för
socionomer som disputerat.
Sen tycker vi att kommunen ska
jobba ihop med universitetet kring reell forskning. Därför vill vi:
6) Att Örebro kommun finansierar en
professur inom det pedagogiska området.
7) Att Örebro kommun finansierar en
professur inom vårdvetenskapsområdet.
8) Att Örebro kommun medfinansierar
forskarinsatser inom området stadsmiljö och stadsutveckling.
9) Att Örebro kommun medfinansierar
forskarinsatser inom området civilsamhälle.
10)
Att
Örebro kommun agerar som medfinansiär till forskningsmiljöer inom andra, för
kommunen intressanta och prioriterade, vetenskapsområden.
Men
ett universitet finns också i en omgivning. Däärför måste vi jobba både med
universitetsområdet och med staden. Studenterna, forskarna, lärarna – alla som
finns vid universitetet måste känna att Örebro är rätt plats för dem. Därför
vill vi också:
11)
Underlätta planering för om- och nybyggnation i
och kring Örebro universitet.
12)
Tillsammans med universitetet samverka kring
organisationsformer som gör det möjligt för universitetet att utvecklas.
13)
Tillsammans med universitetet arbeta för en
attraktiv miljö på campus.
14)
Tillsammans med universitetet och privata
aktörer arbeta för att ett tillräckligt antal studentbostäder finns
tillgängliga vid terminsstart.
15)
Tillsammans med universitetet samverka för en
stadsmiljö som är attraktiv för såväl studenter som personal på Örebro
universitet.Tillsammans med universitetet arbeta för effektiva kommunikationer
mellan universitetet och stadens centrum, liksom från Örebro till andra
relevanta orter i och utanför Sverige.
Örebros framtid bygger i stor utsträckning på hur vi klarar av att skapa en förändringsinriktad miljö. Vi måste börja konkurrera globalt. Det räcker inte att vara bäst i Närke, eller att tycka att vi är bättre än Västerås. Våra konkurrenter finns överallt; inom EU, i Kina och Sydostasien, i det snabbväxande Afrika, i Indien, i Nord- och Sydamerika. Vår framtid bygger på att vi blir attraktiva för människor som kan skapa sin egen framtid och dra med sig sin omgivning i förändringen.
Även i denna fråga, som borde vara en av dem där den politiska samsynen är stor, är det uppenbart att det finns en enorm skillnad mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Vi vill framtid. Vi vill forskning. Vi vill förändring. Vi vill universitet. De vill lastbilar. De vill lager. De vill gator och vägar. Tydligare kan inte skillnaden bli.
Media: NA
2011-10-14
Folkpartiet! Liberalerna?
Idag på väg mot landsmöte i Karlstad. Barnen sjuka (som vanligt denna höst) så det blir sannolikt en del åkande fram och tillbaka mellan sola i Karlstad och glädjen i Örebro.
Folkpartiets landsmöte 2011 är ett första steg mot formandet av ett tydligare liberalt parti. Det är bra. Men det kommer att krävas mer. Fram till landsmötet 2013 kommer ytterligare pusselbitar att läggas i detta liberala pussel.
Just nu är det två "högersvängar" som diskuteras. Reformeringen av LAS och sänkningen av marginalskattetaket. Det intressantaste är kanske att detta diskuteras som "högersvängar". LAS kan i och för sig ses som en trygghetslagstiftning. Men den skulle lika gärna kunna ses som en effektiv stängd dörr för många grupper som behöver in på arbetsmarknaden. Är det ett viktigare liberalt uppdrag att bygga murar eller att riva dem?
Och skatterna. Här finns tre principer man måste förhålla sig till.
Dels principen om ett jämlikt samhälle. Ett samhälle med små klyftor är ett mer liberalt samhälle än ett samhälle med stora. Men det förutsätter att alla har det ungefär lika lika dåligt... Och det förutsätter att alla har möjlighet och incitament att utvecklas och ta tillvara sina unika möjligheter.
Dels principen om vad skatter är. Alldeles för ofta går vi in i resterna av den tid då socialdemokraterna styrde samhällets hela tankearbete. En av de föreställningar de själva odlade över tid, var att skatterna var någon form av offentliga pengar, inte pengar som kom från skattebetalarna. Skatteintäkterna var politikernas pengar, inte något vi fått från skattebetalarna att förvalta. Det har lett till alldeles för mycket av kvalitetsbrister, ineffektivitet och suboptimeringar, eftersom få efterfrågat uppföljningar, utvärderingar och återkopplingar av resultat. Det har också lett till att flera anser att det är själva organisationen, och de anställda, som är ett mål för den offentliga verksamheten. En liberal grundprincip måste vara att vi begär att ta in så lite skattepengar som möjligt för att klara det uppdrag vi har att genomföra, och vi gör det så effektivt som möjligt. Och målet är alltid att utföra de verksamheter som medborgarna begär, inte att tillfredsställa fackföreningar för offentliganställda.
Dels principen om skatteintäkter. Eller princip och princip - det är väl mer en pragmatisk hållning om hur man gör saker bäst. Om vi har ett skattesystem som blir långsiktigt hållbarare trots att vi sänker vissa skatter, är väl det en självklarhet. Jobbskatteavdragen är ett typexempel. Värnskattens avskaffande borde vara lika självklart, liksom förändringar av arbetsgivaravgifterna (som ju borde betecknas som skatter...). Men i en globaliserad värld, där vi måste arbeta stenhårt för att skapa en arbetsmarknad som bygger på arbeten med högt kompetensinnehåll, och där vi som land kan konkurrera med alla andra länder, måste vi sannolikt gå vidare. Och om vi genom skattesänkningar kan få en bättre fungerande ekonomi, högre tillväxt, fler arbeten och en bredare grund för skatterna, innebär det också att vi värnar välfärden bättre.
Den högersväng som så många nu talar om är snarare en återgång till ett antal av de liberala grundprinciper som borde vara självklara i den situation världen idag befinner sig i. Men för att skapa ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik krävs mer inom fler områden. Det krävs mer frihet inom vissa områden. Men det krävs också en tydligare statlig och offentlig styrning inom andra.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom äldrepolitiken, både vad gäller hur man åldras som frisk med vilja att fortsätta att utveckla sig och samhället, men också för de som inte längre klarar sig själva. Och vi (vem annars?) måste lyfta frågan om den framtida äldreomsorgens finansiering.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom miljö-, klimat- och naturvårdspolitiken. En politik som är mer än kärnkraft. En politik som bygger både på tron på de marknadsekonomiska krafterna, men också på en kraftfull statlig styrning för värnandet av omistliga naturvärden.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ för hur vi hanterar de utmaningar som sjukvården ställs inför. Här finns både utmaningar vad gäller den yngre befolkningen och livsstilssjukdomar, den äldre befolkningen och åldrandets sjukdomar och alla de tekniska och medicinska landvinnigar som ger oanade möjligheter, men som ofta är enormt kostsamma. Hur finansierar vi? Hur värderar vi? Hur prioriterar vi? Hur organiserar vi?
Och fram till 2013 måste Folkpartiet (naturligtvis som enda parti) formulera ett liberalt alternativ för hur vi värnar den syn på människans värde som varit så självklar sedan demokratin infördes. Den människosyn som är grundlagd på de judisk-kristna dogmerna, men som måste klara en sekulär granskning. En människosyn som är nödvändig att värna, men också förnya, när den globaliserade världens alla ismer och ideologier trycker på. Det mångkulturella samhället bygger på en grund av starka gemensamma värderingar. Dessa värderingar kommer inte till av sig själva. Och om det inte finns en levande diskussion kring dem, riskerar vi att helt andra krafter än de vi vill, byter stenar i den.
Folkpartiets landsmöte är både en fortsättning på en lång utveckling och en början på något nytt. Så med en återkoppling till rubriken:
Folkpartiet!
Liberalerna!
Media: DN, SVD, Aftonbladet
Bloggar: Gabrielle, Mathias
Folkpartiets landsmöte 2011 är ett första steg mot formandet av ett tydligare liberalt parti. Det är bra. Men det kommer att krävas mer. Fram till landsmötet 2013 kommer ytterligare pusselbitar att läggas i detta liberala pussel.
Just nu är det två "högersvängar" som diskuteras. Reformeringen av LAS och sänkningen av marginalskattetaket. Det intressantaste är kanske att detta diskuteras som "högersvängar". LAS kan i och för sig ses som en trygghetslagstiftning. Men den skulle lika gärna kunna ses som en effektiv stängd dörr för många grupper som behöver in på arbetsmarknaden. Är det ett viktigare liberalt uppdrag att bygga murar eller att riva dem?
Och skatterna. Här finns tre principer man måste förhålla sig till.
Dels principen om ett jämlikt samhälle. Ett samhälle med små klyftor är ett mer liberalt samhälle än ett samhälle med stora. Men det förutsätter att alla har det ungefär lika lika dåligt... Och det förutsätter att alla har möjlighet och incitament att utvecklas och ta tillvara sina unika möjligheter.
Dels principen om vad skatter är. Alldeles för ofta går vi in i resterna av den tid då socialdemokraterna styrde samhällets hela tankearbete. En av de föreställningar de själva odlade över tid, var att skatterna var någon form av offentliga pengar, inte pengar som kom från skattebetalarna. Skatteintäkterna var politikernas pengar, inte något vi fått från skattebetalarna att förvalta. Det har lett till alldeles för mycket av kvalitetsbrister, ineffektivitet och suboptimeringar, eftersom få efterfrågat uppföljningar, utvärderingar och återkopplingar av resultat. Det har också lett till att flera anser att det är själva organisationen, och de anställda, som är ett mål för den offentliga verksamheten. En liberal grundprincip måste vara att vi begär att ta in så lite skattepengar som möjligt för att klara det uppdrag vi har att genomföra, och vi gör det så effektivt som möjligt. Och målet är alltid att utföra de verksamheter som medborgarna begär, inte att tillfredsställa fackföreningar för offentliganställda.
Dels principen om skatteintäkter. Eller princip och princip - det är väl mer en pragmatisk hållning om hur man gör saker bäst. Om vi har ett skattesystem som blir långsiktigt hållbarare trots att vi sänker vissa skatter, är väl det en självklarhet. Jobbskatteavdragen är ett typexempel. Värnskattens avskaffande borde vara lika självklart, liksom förändringar av arbetsgivaravgifterna (som ju borde betecknas som skatter...). Men i en globaliserad värld, där vi måste arbeta stenhårt för att skapa en arbetsmarknad som bygger på arbeten med högt kompetensinnehåll, och där vi som land kan konkurrera med alla andra länder, måste vi sannolikt gå vidare. Och om vi genom skattesänkningar kan få en bättre fungerande ekonomi, högre tillväxt, fler arbeten och en bredare grund för skatterna, innebär det också att vi värnar välfärden bättre.
Den högersväng som så många nu talar om är snarare en återgång till ett antal av de liberala grundprinciper som borde vara självklara i den situation världen idag befinner sig i. Men för att skapa ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik krävs mer inom fler områden. Det krävs mer frihet inom vissa områden. Men det krävs också en tydligare statlig och offentlig styrning inom andra.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom äldrepolitiken, både vad gäller hur man åldras som frisk med vilja att fortsätta att utveckla sig och samhället, men också för de som inte längre klarar sig själva. Och vi (vem annars?) måste lyfta frågan om den framtida äldreomsorgens finansiering.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom miljö-, klimat- och naturvårdspolitiken. En politik som är mer än kärnkraft. En politik som bygger både på tron på de marknadsekonomiska krafterna, men också på en kraftfull statlig styrning för värnandet av omistliga naturvärden.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ för hur vi hanterar de utmaningar som sjukvården ställs inför. Här finns både utmaningar vad gäller den yngre befolkningen och livsstilssjukdomar, den äldre befolkningen och åldrandets sjukdomar och alla de tekniska och medicinska landvinnigar som ger oanade möjligheter, men som ofta är enormt kostsamma. Hur finansierar vi? Hur värderar vi? Hur prioriterar vi? Hur organiserar vi?
Och fram till 2013 måste Folkpartiet (naturligtvis som enda parti) formulera ett liberalt alternativ för hur vi värnar den syn på människans värde som varit så självklar sedan demokratin infördes. Den människosyn som är grundlagd på de judisk-kristna dogmerna, men som måste klara en sekulär granskning. En människosyn som är nödvändig att värna, men också förnya, när den globaliserade världens alla ismer och ideologier trycker på. Det mångkulturella samhället bygger på en grund av starka gemensamma värderingar. Dessa värderingar kommer inte till av sig själva. Och om det inte finns en levande diskussion kring dem, riskerar vi att helt andra krafter än de vi vill, byter stenar i den.
Folkpartiets landsmöte är både en fortsättning på en lång utveckling och en början på något nytt. Så med en återkoppling till rubriken:
Folkpartiet!
Liberalerna!
Media: DN, SVD, Aftonbladet
Bloggar: Gabrielle, Mathias
2011-10-05
Jobb mot - ja mot vaddå?
Så har då oppositionens budgetar presenterats. Eller - snart presenteras SDs förslag, men de lär ju få begränsat genomslag...
Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.
Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.
I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.
Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.
Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.
Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.
Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!
Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.
Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1
Bloggar: Kent Persson
Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.
Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.
I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.
Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.
Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.
Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.
Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!
Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.
Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1
Bloggar: Kent Persson
2011-09-16
Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.
Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet
Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.
Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen
Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.
I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.
Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.
Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.
Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.
Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?
Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?
Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.
Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?
Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...
Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.
Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.
Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.
Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.
Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!
Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen
2011-04-05
Kon(s)ult(s)tyrd
Jag läser om socialdemokraternas förslag till förändringar i Norrcity. Det är fascinerande. För ett år sedan fanns inte pengar till de investeringar vi gjorde på Storgatan och Järntorget. Då - under brinnande lågkonjunktur - hade de inte pengar till att värna jobb och bygga Örebro tryggare, vackrare och mänskligare. Då fanns inte en vilja att lyssna till någon av alla de örebroare som varit med och tillsammans med oss format drömmarna genom den stora medborgardialogen som Stadsliv Örebro var.
Men nu har Björn Sundin (s) varit på ett seminarium och lyssnat på en, säger en, konsult. Då ska plötsligt allt hända. Nu finns pengar. Nu finns vilja. Nu finns sanningen.
För enligt Sundin och socialdemokraterna har just denne ende konsult rätt i allt han säger. Det behövs inte medborgardialog. Det behövs inte ekonomiska analyser. Nu kan man börja jobba direkt. Det spelar ingen roll om konsultens förslag innebär ingrepp i privat ägda fastigheter. Det spelar ingen roll om det finns andra, alternativa förslag som kanske både är bättre och billigare.
Nej - nu handlar det om att visa handlingskraft...
Det är just denna låtsade handlingskraft som gång på gång gjorde att socialdemokraterna drog in Örebro i ekonomiskt moras och oklara framtidsvägar. Om man lyssnar på olika konsulter och varje gång tror att just den senaste har sanningen, kommer man att springa åt alla håll samtidigt, och inte komma någonstans. Men det kostar enorma pengar...
För oss i Folkpartiet och i Koalition Örebro handlar det istället om att arbeta målmedvetet tillsammans med örebroarna för att finna de goda utvecklingsvägarna. Det handlar om att ta ansvar för ekonomi och verksamheter. Det handlar om att sätta barn före betong. Och det handlar om att inte bara lyssna på en, säger en, konsult utan låta många röster tala.
(Och förresten - var inte ett av sossarnas vallöften att man skulle minska konsultkostnaderna i kommunen? Nu gör man tvärsom - blir konsultstyrda politiker. Flip - flopp)
Men nu har Björn Sundin (s) varit på ett seminarium och lyssnat på en, säger en, konsult. Då ska plötsligt allt hända. Nu finns pengar. Nu finns vilja. Nu finns sanningen.
För enligt Sundin och socialdemokraterna har just denne ende konsult rätt i allt han säger. Det behövs inte medborgardialog. Det behövs inte ekonomiska analyser. Nu kan man börja jobba direkt. Det spelar ingen roll om konsultens förslag innebär ingrepp i privat ägda fastigheter. Det spelar ingen roll om det finns andra, alternativa förslag som kanske både är bättre och billigare.
Nej - nu handlar det om att visa handlingskraft...
Det är just denna låtsade handlingskraft som gång på gång gjorde att socialdemokraterna drog in Örebro i ekonomiskt moras och oklara framtidsvägar. Om man lyssnar på olika konsulter och varje gång tror att just den senaste har sanningen, kommer man att springa åt alla håll samtidigt, och inte komma någonstans. Men det kostar enorma pengar...
För oss i Folkpartiet och i Koalition Örebro handlar det istället om att arbeta målmedvetet tillsammans med örebroarna för att finna de goda utvecklingsvägarna. Det handlar om att ta ansvar för ekonomi och verksamheter. Det handlar om att sätta barn före betong. Och det handlar om att inte bara lyssna på en, säger en, konsult utan låta många röster tala.
(Och förresten - var inte ett av sossarnas vallöften att man skulle minska konsultkostnaderna i kommunen? Nu gör man tvärsom - blir konsultstyrda politiker. Flip - flopp)
2011-03-04
Våga tänk regionalt
När jag tog över som kommunstyrelseordförande gjorde jag det i ett län utan samarbete. Örebro var ansedd som storebror i alla lägen. Det fanns en tydlig politik där Örebro skulle ta allt. Det fanns inget näringslivssamarbete, snarare en konkurrens mellan olika kommuner om företagen. Det fanns inga regionala mötesplatser, annat än de formaliserade, partipolitiserade, i regionförbund och landsting.
Ett av mina största arbeten i det tysta har varit att försöka förändra detta. När vi fick en ny kommundirektör blev en av hans viktigaste uppgifter att söka kontakt med alla andra kommunchefer i länet för att diskutera hur vi samarbetade och samverkade. Jag hade hoppats att det skulle gå att ordna liknande träffar med kommunstyrelseordförandena. Tyvärr var det partipolitiska trycket där för hårt. I princip inga socialdemokrater ville komma på den träff jag ordnade. Det var synd, men det var mer en sporre att försöka mer än att ge upp.
För mig är det regionala samarbetet högprioriterat. Skälet är enkelt: Örebro kan inte vara en tillväxtpunkt i en annars degenererande region. Örebro måste växa tillsammans med sina systrar och bröder i länet. Vi kan gärna agera lok, men vi måste ha alla vagnarna med oss.
Under åren har jag därför haft kontakt med flera kommunföreträdare inom olika sakfrågor:
Jag tycker till exempel det är självklart att vi ska samverka med Hallsberg kring kombiterminalen, för att värna Hallsbergs status som Sveriges järnvägsknutpunkt nummer 1. (Här har örebrosossarna varit emot - de har velat bygga en konkurrerande kombiterminal i Örebro)
Jag tycker till exempel att det är självklart att Örebro stöttar Karlskoga kommun när det gäller utvecklingen av civil industri med militär teknologi. Därför stöttade vi ett projekt i fjol med 100.000:- kronor. (Här var sossarna med, men med stor tvekan.)
Jag har varit i Nora och pratat järnväg. För mig är det självklart att Nora ska knytas närmare Örebro, eftersom boendemiljön i Nora är helt annorlunda än den i Örebro och skapar ett gott komplement. (Här är sossarna faktiskt med på vagnen, men först sen koalitionen presenterade projektet. Men det är gott så!)
Och jag har gett kommundirektören i uppgift att se vilka samarbetsprojekt vi kan göra tillsammans. Gemensam lönehantering i alla kommuner? Gemensam upphandling? Gemensamma myndighetsfrågor? och så vidare. Och mitt besked har varit tydligt: Det är inte säkert att verksamheterna ska läggas i Örebro, snarare tvärsom. Vi måste värna en stark arbetsmarknad även i länets mindre orter.
Och arbetet har gett resultat. Idag har vi ett allt närmare samarbete på tjänstemannannivå. Kommuncheferna träffas regelbundet. Näringslivskontoret samarbetar också med Arboga (förutom Kumla och Hallsberg) för att skapa en bättre näringslivsregion. Det är bra.
Utmaningen är nämligen enorm. Om vi inte klarar av att samarbeta i länet kommer andra att ta den plats som borde varit vår. Ett par exempel:
Örebro kan bli centralort i en ny större region, med alla fördelar det har att ha det administrativa centret på plats, eller en perifer ort i en annan region med regioncentrum långt bort.
Örebrolandstinget kan bli centrum för högspecialiserad sjukvård i en region, med alla fördelar det har, eller ett undersjukhus till ett annat sjukhus långt borta.
Örebro kan bli en utvecklingsmotor med ett universitet som växer som forsknings- och utvecklingsarena. Eller så blir vi ett utbildningsuniversitet utan forskning och därmed sämre utveckling för företag och näringsliv.
Och så vidare...
I fyra år har jag pratat regionfrågor, gensvaret från andra partier har varit ljumt, för att uttrycka sig milt. Men nu börjar det vända. Det är bra. Örebros plats på kartan måste ständigt försvaras genom utveckling, förnyelse och förändring.
Media: NA
Ett av mina största arbeten i det tysta har varit att försöka förändra detta. När vi fick en ny kommundirektör blev en av hans viktigaste uppgifter att söka kontakt med alla andra kommunchefer i länet för att diskutera hur vi samarbetade och samverkade. Jag hade hoppats att det skulle gå att ordna liknande träffar med kommunstyrelseordförandena. Tyvärr var det partipolitiska trycket där för hårt. I princip inga socialdemokrater ville komma på den träff jag ordnade. Det var synd, men det var mer en sporre att försöka mer än att ge upp.
För mig är det regionala samarbetet högprioriterat. Skälet är enkelt: Örebro kan inte vara en tillväxtpunkt i en annars degenererande region. Örebro måste växa tillsammans med sina systrar och bröder i länet. Vi kan gärna agera lok, men vi måste ha alla vagnarna med oss.
Under åren har jag därför haft kontakt med flera kommunföreträdare inom olika sakfrågor:
Jag tycker till exempel det är självklart att vi ska samverka med Hallsberg kring kombiterminalen, för att värna Hallsbergs status som Sveriges järnvägsknutpunkt nummer 1. (Här har örebrosossarna varit emot - de har velat bygga en konkurrerande kombiterminal i Örebro)
Jag tycker till exempel att det är självklart att Örebro stöttar Karlskoga kommun när det gäller utvecklingen av civil industri med militär teknologi. Därför stöttade vi ett projekt i fjol med 100.000:- kronor. (Här var sossarna med, men med stor tvekan.)
Jag har varit i Nora och pratat järnväg. För mig är det självklart att Nora ska knytas närmare Örebro, eftersom boendemiljön i Nora är helt annorlunda än den i Örebro och skapar ett gott komplement. (Här är sossarna faktiskt med på vagnen, men först sen koalitionen presenterade projektet. Men det är gott så!)
Och jag har gett kommundirektören i uppgift att se vilka samarbetsprojekt vi kan göra tillsammans. Gemensam lönehantering i alla kommuner? Gemensam upphandling? Gemensamma myndighetsfrågor? och så vidare. Och mitt besked har varit tydligt: Det är inte säkert att verksamheterna ska läggas i Örebro, snarare tvärsom. Vi måste värna en stark arbetsmarknad även i länets mindre orter.
Och arbetet har gett resultat. Idag har vi ett allt närmare samarbete på tjänstemannannivå. Kommuncheferna träffas regelbundet. Näringslivskontoret samarbetar också med Arboga (förutom Kumla och Hallsberg) för att skapa en bättre näringslivsregion. Det är bra.
Utmaningen är nämligen enorm. Om vi inte klarar av att samarbeta i länet kommer andra att ta den plats som borde varit vår. Ett par exempel:
Örebro kan bli centralort i en ny större region, med alla fördelar det har att ha det administrativa centret på plats, eller en perifer ort i en annan region med regioncentrum långt bort.
Örebrolandstinget kan bli centrum för högspecialiserad sjukvård i en region, med alla fördelar det har, eller ett undersjukhus till ett annat sjukhus långt borta.
Örebro kan bli en utvecklingsmotor med ett universitet som växer som forsknings- och utvecklingsarena. Eller så blir vi ett utbildningsuniversitet utan forskning och därmed sämre utveckling för företag och näringsliv.
Och så vidare...
I fyra år har jag pratat regionfrågor, gensvaret från andra partier har varit ljumt, för att uttrycka sig milt. Men nu börjar det vända. Det är bra. Örebros plats på kartan måste ständigt försvaras genom utveckling, förnyelse och förändring.
Media: NA
2011-02-10
Svenska Kammarorkestern
Idag hade vi styrelsemöte med Länsmusiken AB, huvudman för världens bästa Svenska Kammarorkestern. Mötet var faktiskt riktigt roligt stundtals.
Glädjen berodde dels på att det går bra för oss. Vi gör ett litet plusresultat, 62.000:- kronor. Genom att vi fått med SWICCO, Internationella körorganisationen" och Danskompaniet Raande Vo så har vi breddat utbudet och dubblat besöksantalet. Det är rätt fantastiskt.
Länsmusiken har oftast fått dras med underskott. Men genom en noggrannhet i styrningen, och med krav på ökade externa intäkter, så har det gått att få skutan i balans. Men den viktigaste delen är att koalitionen valt att öka det kommunala bidraget till länsmusiken. Vi har fått tydliga signaler från staten som tycker att vi satsat för lite i förhållande till statsbidragen. Det har vi rättat till. Det har inneburit att vi värnat den fantastiska verksamhet som bedrivs i Konserthuset, men också runt om i landet och världen. Svenska Kammarorkestern är en nationell och internationell pärla!
Men orkestern är så mycket. Nyss var man i Luleå för konserter, sen blev det Hjalmars Nyårskrock och plötsligt så är man inne i barnverksamhet med mellanstadiebarn som tar del av musiken mitt inne i orkestern. Snacka om förebilder och mervärden.
Kultur är viktigt av många skäl. Självklart är det viktigt i sig själv, det finns ett egenvärde att utforska människan genom kulturella yttringar. Men det finns fler. Hälsovärden, tillväxtvärden, skönhetsvärden.
För oss liberaler har alltid kulturen haft en självklar plats i samhället. Vi har också sett det som självklart att det ska finnas en tydlig offentlig finansiering av kultur. Det är genom vårt arbete här i Örebro som Svenska Kammarorkestern idag finns och kan fortsätta utvecklas. Vi har sökt bygga bryggor mellan partier för att värna denna fantastiska musikinstitution. Hittills har det lyckats.
Men nya utmaningar kommer:
Finansiering: Jag sjösatte en utredning kring den långsiktiga finansieringen av länsmusiken förra året. Det är viktigt att den utredningen kommer till ett bra resultat.
Regionalisering: Med den nya kulturkofferten finns risker att landstinget väljer att smeta ut de statliga kulturpengarna till länet på fler. Om det händer riskerar det hela Svenska Kammarorkestern.
Konserthuset: Vi måste få ett nytt konserthus. Men det kostar. Hur finansierar vi ett nytt hus, utan att det äter upp pengarna för orkestern?
Politiken: Det har funnits socialdemokratiska politiker som idag är med och styr Örebro kommun som har stått utanför konserthuset med protestlistor mot finansieringen av Svenska Kammarorkestern. Vilket inflytande kommer de att ha i sitt parti i framtiden? Vilka allianser kan vi liberaler i Folkpartiet bygga för morgondagen?
Örebro behöver Svenska Kammarorkestern. Min dröm är att Örebro fortsätter sin förvandling till en växande, levande, förändrande stad. En stad med många nya spännande arbeten och företag, universitetsutbildningar och världsberömda forskare. En sån stad med behöver ett rikt kulturliv. För att vi ska kunna rekrytera de bästa krafterna. För att vi ska öka livskvaliteten för fler.
Den kampen kommer jag och Folkpartiet i Örebro att fortsätta leda.
Glädjen berodde dels på att det går bra för oss. Vi gör ett litet plusresultat, 62.000:- kronor. Genom att vi fått med SWICCO, Internationella körorganisationen" och Danskompaniet Raande Vo så har vi breddat utbudet och dubblat besöksantalet. Det är rätt fantastiskt.
Länsmusiken har oftast fått dras med underskott. Men genom en noggrannhet i styrningen, och med krav på ökade externa intäkter, så har det gått att få skutan i balans. Men den viktigaste delen är att koalitionen valt att öka det kommunala bidraget till länsmusiken. Vi har fått tydliga signaler från staten som tycker att vi satsat för lite i förhållande till statsbidragen. Det har vi rättat till. Det har inneburit att vi värnat den fantastiska verksamhet som bedrivs i Konserthuset, men också runt om i landet och världen. Svenska Kammarorkestern är en nationell och internationell pärla!
Men orkestern är så mycket. Nyss var man i Luleå för konserter, sen blev det Hjalmars Nyårskrock och plötsligt så är man inne i barnverksamhet med mellanstadiebarn som tar del av musiken mitt inne i orkestern. Snacka om förebilder och mervärden.
Kultur är viktigt av många skäl. Självklart är det viktigt i sig själv, det finns ett egenvärde att utforska människan genom kulturella yttringar. Men det finns fler. Hälsovärden, tillväxtvärden, skönhetsvärden.
För oss liberaler har alltid kulturen haft en självklar plats i samhället. Vi har också sett det som självklart att det ska finnas en tydlig offentlig finansiering av kultur. Det är genom vårt arbete här i Örebro som Svenska Kammarorkestern idag finns och kan fortsätta utvecklas. Vi har sökt bygga bryggor mellan partier för att värna denna fantastiska musikinstitution. Hittills har det lyckats.
Men nya utmaningar kommer:
Finansiering: Jag sjösatte en utredning kring den långsiktiga finansieringen av länsmusiken förra året. Det är viktigt att den utredningen kommer till ett bra resultat.
Regionalisering: Med den nya kulturkofferten finns risker att landstinget väljer att smeta ut de statliga kulturpengarna till länet på fler. Om det händer riskerar det hela Svenska Kammarorkestern.
Konserthuset: Vi måste få ett nytt konserthus. Men det kostar. Hur finansierar vi ett nytt hus, utan att det äter upp pengarna för orkestern?
Politiken: Det har funnits socialdemokratiska politiker som idag är med och styr Örebro kommun som har stått utanför konserthuset med protestlistor mot finansieringen av Svenska Kammarorkestern. Vilket inflytande kommer de att ha i sitt parti i framtiden? Vilka allianser kan vi liberaler i Folkpartiet bygga för morgondagen?
Örebro behöver Svenska Kammarorkestern. Min dröm är att Örebro fortsätter sin förvandling till en växande, levande, förändrande stad. En stad med många nya spännande arbeten och företag, universitetsutbildningar och världsberömda forskare. En sån stad med behöver ett rikt kulturliv. För att vi ska kunna rekrytera de bästa krafterna. För att vi ska öka livskvaliteten för fler.
Den kampen kommer jag och Folkpartiet i Örebro att fortsätta leda.
2011-01-13
Därför Folkpartiet i Örebro
Dagens Samhälle, tidningen som ges ut av Sveriges Kommuner och Landsting, har idag två artiklar som visar på varför Folkpartiet behövs i Örebros kommunledning, och varför socialdemokraterna behöver ytterligare tid i opposition.
Den första artikeln handlar om friskolorna. Dagens Samhälle visar på hur mycket effektivare och bättre friskolorna blivit de senaste fem åren i jämförelse med de kommunala skolorna. Som i all statistik finns naturliga felkällor och alternativa förklaringsmodeller. Men det visar ändå på den viktiga roll friskolorna spelar. De kan agera komplement till de kommunala skolorna och visa oss hur man kan hantera både styrning, målsättningar, uppföljningar och ekonomi på bättre sätt än vad vi gör idag.
För oss i Folkpartiet har alltid friskolorna varit välkomna. Vi ser dem som goda komplement till den kommunala skolan, just utifrån att de kan agera annorlunda, hitta alternativa pedagogiska lösningar och visa på hur man kan styra verksamhet och ekonomi bättre än vad vi inom kommunerna hittills gjort.
Om socialdemokraterna fått styra i Örebro, hade det knappast funnits friskolor i Örebro. De har röstat mot i princip alla etableringar av friskolor under mycket lång tid.
Den andra artikeln handlar om regioner som växer. Här är Örebroregionen ytterligare ett gott exempel på hur en kommunledning med strategier och strukturerat arbete kan få både den egna kommunen, och regionen, att växa. Det är rapporten "Svenska Nav" från Västsvenska Industri- och handelskammaren som redovisas. De har mätt framgången inom åtta områden:
Befolkningstillväxt
Ålderssammansättning
Förvärvsintensitet
Nyföretagande
Andel näringslivsanställda
Lönenivå
Utbildningsnivå
Hälsa
Vi ser hur Folkpartiets och koalitionens arbete här burit frukt. Örebro växer som aldrig förr, befolkningstillväxten är rekordhög. Det är många unga som flyttar till Örebro vilket innebär att ålderssammansättningen blir gynnsammare. Vi har klarat av lågkonjunkturen bättre än väntat, men förvärvsintensiteten är fortfarande för låg. Nyföretagandet ökar kraftigt.
Men det finns också problem. Fortfarande är andelen offentliganställda för stor i förhållande till andelen näringslivsanställda. Lönenivåerna i Örebro är alldeles för låga. Utbildningsnivån stiger men från en alldeles för låg nivå. Hälsan är ojämlikt fördelad.
Inom alla de åtta områden som redovisats ovan har Folkpartiet agerat proaktivt. Vi har sökt vägar att stärka Örebro, genom att göra Örebro attraktivare, genom att samarbeta med universitetet, genom att öppna kommunen för fler aktörer, genom att arbeta för ett näringsliv med fler företag med högre krav på utbildning, kvalifikation och kompetens och därmed högre lönenivåer, genom ett strukturerat arbete för att få fler i arbete och därmed öka folkhälsan.
Inom koalitionen har vi inte haft speciellt stora problem att enas om hur vi ska hantera dessa frågor. Men alldeles för ofta har det skett med motstånd från socialdemokraterna. I vissa fall har de till och med motarbetat utvecklingen.
De har varit passiva i arbetet för att göra Örebro attraktivare, och i vissa fall motarbetat förnyelsen av city.
De har motarbetat, eller i bästa fall varit passiva, i arbetet med att öka möjligheterna för privata aktörer att komma in och få bli entreprenörer inom kommunal verksamhet som skola, äldreomsorg och social omsorg.
De har därmed också motarbetat framförallt kvinnligt nyföretagande.
De har aktivt varit emot att i den regionala utvecklingsstrategin skriva in att andelen näringslivsanställda ska öka. För dem har den offentliga sektorns storhet varit överordnad.
De har inte velat ha någon strategi för att få fler högavlönade till Örebro, snarare har deras näringslivsstrategi byggt på ännu fler enkla jobb.
De har inte haft någon tydlig arbetslinje. Bland annat har de motarbetat koalitionens arbete med att föra över försörjninsstödet till arbetsmarknadsenheten för att förenkla övergången från bidrag till arbete.
De har haft ringa eller inget intresse för samarbete med universitetet.
Nu vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi vill göra Örebro ännu attraktivare, för boende, studerande, arbetande, turistande. Vi vill ge ännu fler möjligheter att arbeta med kommunen, som entreprenörer, med RUT-arbeten och äldreservice, genom utmaningsrätter och minskad kommunal osund konkurrens. Vi vill öka samarbetet med universitetet ännu mer och skapa förutsättningar för fler kommunalt finansierade professurer. Vi vill ha hit högkvalificerade arbeten, ett mål är att tre börsnoterade företag ska ha sina huvudkontor i Örebro före 2015. Vi vill öka andelen anställda i näringslivet. Vi vill värna arbetslinjen för att minska utanförskap och öka folkhälsan.
I det arbetet känner vi stöd hos våra koalitionskollegor. Men alldeles för ofta motstånd från den socialdemokrati som mest verkar tycka att det var bättre förr.
Den första artikeln handlar om friskolorna. Dagens Samhälle visar på hur mycket effektivare och bättre friskolorna blivit de senaste fem åren i jämförelse med de kommunala skolorna. Som i all statistik finns naturliga felkällor och alternativa förklaringsmodeller. Men det visar ändå på den viktiga roll friskolorna spelar. De kan agera komplement till de kommunala skolorna och visa oss hur man kan hantera både styrning, målsättningar, uppföljningar och ekonomi på bättre sätt än vad vi gör idag.
För oss i Folkpartiet har alltid friskolorna varit välkomna. Vi ser dem som goda komplement till den kommunala skolan, just utifrån att de kan agera annorlunda, hitta alternativa pedagogiska lösningar och visa på hur man kan styra verksamhet och ekonomi bättre än vad vi inom kommunerna hittills gjort.
Om socialdemokraterna fått styra i Örebro, hade det knappast funnits friskolor i Örebro. De har röstat mot i princip alla etableringar av friskolor under mycket lång tid.
Den andra artikeln handlar om regioner som växer. Här är Örebroregionen ytterligare ett gott exempel på hur en kommunledning med strategier och strukturerat arbete kan få både den egna kommunen, och regionen, att växa. Det är rapporten "Svenska Nav" från Västsvenska Industri- och handelskammaren som redovisas. De har mätt framgången inom åtta områden:
Befolkningstillväxt
Ålderssammansättning
Förvärvsintensitet
Nyföretagande
Andel näringslivsanställda
Lönenivå
Utbildningsnivå
Hälsa
Vi ser hur Folkpartiets och koalitionens arbete här burit frukt. Örebro växer som aldrig förr, befolkningstillväxten är rekordhög. Det är många unga som flyttar till Örebro vilket innebär att ålderssammansättningen blir gynnsammare. Vi har klarat av lågkonjunkturen bättre än väntat, men förvärvsintensiteten är fortfarande för låg. Nyföretagandet ökar kraftigt.
Men det finns också problem. Fortfarande är andelen offentliganställda för stor i förhållande till andelen näringslivsanställda. Lönenivåerna i Örebro är alldeles för låga. Utbildningsnivån stiger men från en alldeles för låg nivå. Hälsan är ojämlikt fördelad.
Inom alla de åtta områden som redovisats ovan har Folkpartiet agerat proaktivt. Vi har sökt vägar att stärka Örebro, genom att göra Örebro attraktivare, genom att samarbeta med universitetet, genom att öppna kommunen för fler aktörer, genom att arbeta för ett näringsliv med fler företag med högre krav på utbildning, kvalifikation och kompetens och därmed högre lönenivåer, genom ett strukturerat arbete för att få fler i arbete och därmed öka folkhälsan.
Inom koalitionen har vi inte haft speciellt stora problem att enas om hur vi ska hantera dessa frågor. Men alldeles för ofta har det skett med motstånd från socialdemokraterna. I vissa fall har de till och med motarbetat utvecklingen.
De har varit passiva i arbetet för att göra Örebro attraktivare, och i vissa fall motarbetat förnyelsen av city.
De har motarbetat, eller i bästa fall varit passiva, i arbetet med att öka möjligheterna för privata aktörer att komma in och få bli entreprenörer inom kommunal verksamhet som skola, äldreomsorg och social omsorg.
De har därmed också motarbetat framförallt kvinnligt nyföretagande.
De har aktivt varit emot att i den regionala utvecklingsstrategin skriva in att andelen näringslivsanställda ska öka. För dem har den offentliga sektorns storhet varit överordnad.
De har inte velat ha någon strategi för att få fler högavlönade till Örebro, snarare har deras näringslivsstrategi byggt på ännu fler enkla jobb.
De har inte haft någon tydlig arbetslinje. Bland annat har de motarbetat koalitionens arbete med att föra över försörjninsstödet till arbetsmarknadsenheten för att förenkla övergången från bidrag till arbete.
De har haft ringa eller inget intresse för samarbete med universitetet.
Nu vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi vill göra Örebro ännu attraktivare, för boende, studerande, arbetande, turistande. Vi vill ge ännu fler möjligheter att arbeta med kommunen, som entreprenörer, med RUT-arbeten och äldreservice, genom utmaningsrätter och minskad kommunal osund konkurrens. Vi vill öka samarbetet med universitetet ännu mer och skapa förutsättningar för fler kommunalt finansierade professurer. Vi vill ha hit högkvalificerade arbeten, ett mål är att tre börsnoterade företag ska ha sina huvudkontor i Örebro före 2015. Vi vill öka andelen anställda i näringslivet. Vi vill värna arbetslinjen för att minska utanförskap och öka folkhälsan.
I det arbetet känner vi stöd hos våra koalitionskollegor. Men alldeles för ofta motstånd från den socialdemokrati som mest verkar tycka att det var bättre förr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)